I helgen var vi iväg och campade, samt fyllde upp bluegrass-kvoten för ett tag framåt. Åtminstone för min del, som blir mätt rätt fort. För inte nog med att det spelas som bara den på själva festivalen, hela djävla campingen (som inte är stor) är dessutom fylld av folk som står och jammar från arla till särla i olika konstellationer. Det kan man ju tycka är lite fräsigt ett tag, när någon bara kommer glidande med en ståbas i handen och bara ställer sig och börjar bompa fram toner ihop med några andra. Men det tar ju aldrig slut, och alla låtar låter på det stora hela ungefär likadant och stämsång är förvisso snyggt, men efter 12 timmars oavbrutet ljudande av gnälliga och nasala stämmor som bräker fram låt efter låt av gammal amerikansk misär så känns måttet inte bara rågat utan i det närmaste överfullt. Och det är ju inte bara ETT gäng som håller på, utan många samtidigt, och mitt i detta inferno skall man ligga i sitt tält och försöka sova. Det går ju inte, men jag har ett hemligt vapen, och det är en mp3-spelare laddad med Leif GW Perssons bok Linda som i Lindamordet, uppläst av Tomas Bolme. Jag kommer aldrig längre än till att man hittat en kvinnlig polis (Linda) mördad i Växjö (Lindamordet), och så ska det åka ner nån snubbe från Stockholm och hålla lite i trådarna under utredningen och sen vaknar jag av att första skivan är slut, och så tränger ljudet av fyra-fem personer som ylar i stämmor om hårda tider i Amerika in igen.
Men det värsta är inte detta, utan det är att man blir väckt hur djävla tidigt som helst av folk som inte har någon som helst campinghyfs. Om tälten står mindre än en halvmeter från varandra och det är tidigt på morgonen så kanske man noterar att det är tyst och stilla, och man kanske till och med kan föreställa sig att alla andra ligger och sover sin skönhetssömn. Då är det fan i mig inte nödvändigt att sitta och prata gamla minnen från militärtjänstgöringen i 200 dB så att alla andra vaknar och tvingas lyssna på dessa uppenbara lögner som årets grannar på ena sidan levererade åt var och en som råkade befinna sig inom hörhåll. Och när grannen på andra sidan vaknade till liv så passade han på att börja stämma sin banjo lite flinkt, sådär som faller sig helt naturligt att göra på morgonkvisten, och det i sin tur verkade var signalen till alla och envar att nu var det fritt fram att sätta igång och börja småjamma inför dagens övningar. Och då var klockan sådär strax efter sju på morgonen.
Hade jag inte varit så otroligt väluppfostrad som jag är så hade jag sträckt ut armarna genom tältduken och strypt dem allihop med mina bara händer och kört upp deras instrument i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen. Det var vad jag hade lust med, nämligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar