260826

Igår var en rätt så händelselös jobbdag. Bar över mina trötta krukväxter från gamla kontoret till nya och hoppas och tror att de kan få ett bättre liv där. Mitt nuvarande kontor ligger i markplan och precis intill en intern gångväg, och även om jag inte direkt gör något jättehemligt på jobbet så gillar jag inte att vem som helst kan glo in när som helst. I början hade jag alltid persiennerna nere, men det är FÖR deppigt så därför investerade jag i sån där insynsskyddande plastfilm som man kan fästa på fönstren, den här med mönster så att det lite ser ut som såna där blyinfattade fönster som finns i kyrkor. Funkar skitbra för alla utom krukväxterna som nog inte får det ljus de vill ha för att frodas och grönska. Men Nya Kontoret ligger en trappa upp så där behövs inget insynsskydd så kanske kommer jag att sitta och jobba i en riktig djungel framöver, vem vet? Eller kanske inte, jag är inte så värst omhändertagande när det kommer till krukväxter. Tycker det är snyggt och så, men har inte riktigt det intresset som krävs. 
Jag har nu också rensat ut allt som är gammalt och som inte ska arkiveras från Nya Kontoret, nu återstår egentligen bara att flytta det som ska arkiveras till arkivet samt att få dit ett skrivbord och en stol, plus att det ska flyttas ut ett stort arkivskåp med personalakter (eftersom Nya Kontorets förra invånare jobbade med löner), men sen kan jag börja flytta över de grejer jag ska ha med mig från gamla kontoret. Har rensat en del, men det finns mer som inte nödvändigtvis behöver sparas. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en runda med hundarna, tränade ett corepass, åt kvällsmat. Sedan hade jag ett par timmar kvar innan det var dags att åka till stallet, läste lite men kände hur ögonlocken blev alldeles otroligt tunga. Kanske läge för en powernap?, sa min hjärna men man höll på med fönstren så det var öppet överallt och fastän det var varmt så frös jag för det var sånt himla tvärdrag. Bestämde mig därför för att gå upp och kanske ta en liten tupplur, men så skulle jag bara ta med mig något som skulle in i kattvinden, och när jag väl var inne i kattvinden så passade jag på att rensa lite. Nu har turen kommit till de såkallade finkläderna. Jag är ju inte mycket för sånt och eftersom jag extremt sällan befinner mig i situationer som kräver att man ska vara uppklädd så är det inget jag i normala fall lägger krut på. Men en del såkallade outfits har jag ändå samlat på mig, nästan allt är köpt på Myrorna eller Erikshjälpen och nästan allt är bara använt bara en eller ett par gånger och nästan inget av det är något som jag känner mig bekväm i, känner mig bara utklädd och löjlig. Känner att jag kommit till ett skede i livet där det mesta nog kommer att ryka. Hade kunnat börja redan igår, men så ringde K och undrade om jag kunde tänka mig att åka till stallet lite tidigare och promenera med en av hästarna som hade kolikkänning, så då gjorde jag det. Efter ridningen traskade jag till två olika hagar med två olika ponnyer, så jag var inte hemma förrän 21.30. 

Ikväll ska jag träffa S och vi ska dricka vin och fira att vi äntligen är klara med LOK-stödsansökningarna i helvetessystemet Idrott Online. Det har vi sagt många gånger, men det har aldrig blivit av på grund av logistik. S och jag bor egentligen inte särskilt långt från varandra, drygt en och en halv mil tror jag, men med kollektivtrafik är ett djävla HÄRKE att ta sig för man måste först åka tre mil åt ett håll för att sedan byta buss och åka två mil åt ett annat håll, så nu har vi bestämt att vi ska träffas i stan istället. Men först är det jobb, sedan rehab, sedan hem och lämna bilen och så tillbaks igen, hodeladihodeladihoppsanvilkendag.     

 

Till stallet istället, v 35 2026, pt 2

Igår blev det Gossen! Kände mig pepp, och det behövdes för Gossen hade en riktig tröttdag och det kändes som att rida i sirap. Han är ju aldrig direkt het, men tycker ändå att jag brukar kunna få fram honom rätt bra. Men igår var det kämpigt, tur jag är van vid Köttbullen, hehe. Det var varmt plus att vi red på stora utebanan och det är ju lite tyngre underlag där än att i ridhuset, vet inte om det spelade in. Vi red ingen särskild övning utan det var övergångar och volter och en del självständigt arbete. Jag lade fokus på övergångarna och fick honom i alla fall något mer lyhörd mot slutet än i början. Sen galopperade vi, där blev han plötsligt väldigt fin och höll galoppen och formen så jag nästan bara kunde sitta och, inte kanske njuta, men fokusera på sits och såna grejer som man kan unna sig när man inte behöver driva som en blådåre i varje steg. L säger att jag behöver träna på att fördela sätet över sittben och blygdben och bli mjukare i ländryggen, för annars blir det som att man bromsar istället för att vara framåtdrivande. Jag har väl aldrig blivit så glad för någon kommentar som när en ridlärare sa Du har en väldigt fin och naturligt lodrät sits till mig en gång, för det är inget som jag känt varit karaktäristiskt för min ryttarkarriär. Men nu sa L att om man sitter som jag, med mer tyngd på sittbenen så får man visserligen ett starkt säte men också en tendens till stolsits. Och det vill man ju inte ha! Får börja jobba aktivt med att lära om, det ska alltid vara något. 

260825

Igår var det rehab och när jag satt och cyklade på motionscykeln som uppvärmning så kom fysioterapeuten och sa Har du inte lite väl lite motstånd? och vred upp till vad han tyckte var lagom mycket motstånd. Där rök den möjligheten att sitta och slöa till. ROBERT var också där, så igår fick alla kolla på Jay Leno's Garage, istället för naturfilmer på tv:n, ZzzZzzZzz. Visst, det spelar väl ingen roll SÅ och det är väl fint att fysioterapeuten kan tänka utanför boxen och sådär. Jag föreställer mig att en ganska stor del av en fysioterapeuts patienter består av människor som inte är särskilt motiverade så det blir kanske någon form av kick att hitta det lock och pock som kan få just den här personen att göra sina övningar. Alla är ju inte som jag som bara gör som jag blir tillsagd, hade förmodligen blivit ett utmärkt soldatämne. Säger fysioterapeuten (vilket han gjorde igår) att nästa gång du gör utfallssteg så får du ta vikter så svarar jag "hur tunga"?, och det FAST jag tycker det är apjobbigt att göra utfallssteg med enbart kroppsvikt. 

Efter rehaben så åkte jag och handlade bygglim åt min man. Det finns få saker som är så störiga som att få ett sms med orden "kan du köra inom Biltema på vägen hem?" Jag fattar såklart att det är onödigt att han ska flänga in till stan när jag redan är där, men ändå. Hatar Biltema hett och innerligt. Hittade dock limmet utan att behöva tappa det på grund av bristande logik i artikelnummersystemet som annars är det vanliga.  Åkte sedan hem, gick en promenad med hundarna, matade kycklingarna med överbliven spaghetti. Det var så otroligt gulligt att se hur de fick tag på en bit och sprang iväg på sina småsmåsmå kycklingben för att hinna mumsa i sig den innan något syskon kom och lade sig i. Har äntligen hittat ett system att dela in dom i färger så att man kan räkna in dom, det är inte lätt när de myllrar omkring överallt utan man får liksom försöka bocka av efter hand. Nu är det i alla fall: 4 gula, 3 svartvita, 2 bruna, 2 gråsvarta, 1 grå samt en med någon slags obestämd udda gråbrun färg som ingen annan har. 

Gick in, åt kvällsmat, bytte om, åkte till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig och kunde som vanligt inte sova utan hjärnan snurrade på, just another manic Monday som det heter. Idag är det jobb,  hundpromenad, coreträning, betala räkningar och ridning som står på schemat. Dags att ta itu med den här dagen. 

Till stallet istället, v 35 2026, pt 1

Vi, alltså ridklubben, har skaffat Hippocrates som är ett administrativt system för ridskolor, där finns många finesser och en av dom är att man har som sin egen sida där man kan se sina fakturor (tråkigt) och vilken häst man blivit tilldelad inför sin ridlektion (betydligt roligare). Igår stod det "ej tilldelad" väääldigt länge, jag var också vääääldigt spänd på att se så att säga resultatet av förra veckans snack med L om att jag vill rida andra ponnyer än Köttbullen, åtminstone ibland. 

Det blev Spanjorskan! Jag red ju henne några gånger i våras och blev väldigt förtjust. Det är en helt annan typ av ponny än Köttbullen, hon är lugn och snäll men ändå lite känsligare för hjälperna och hon går att rida i form utan att det snudd på känns som kamp till sista blodsdroppen. Du såg lite gladare ut idag, kommenterade L efteråt och jag försökte förklara att det är inte som att jag är sur när jag rider Köttbullen, det är bara så förtvivlat tungt och jobbigt emellanåt och då finns det liksom inte energi kvar att stråla som en sol. 

Vi red på stora utebanan, som för en gångs skull var väldigt fin nu när det har regnat litegrann. Annars är den antingen tung (om det har regnat mycket) eller stenhård och dammig (om det inte har regnat). Vi red volter och övergångar och det kändes toppenfint med Spanjorskan. I galoppen orkade hon inte riktigt bära sig, hon är rätt tjock efter betet så det är kanske inte så konstigt. Sen blev hon väldigt brydd för det var någon som under pågående lektion släppte ut våra shettisar i hagen bredvid stora utebanan. Man skulle ju kunna tycka att det var vardagsmat i hennes värld, men i Spanjorskans var det tydligen lite halvläskigt. Aja, inget dramatiskt hände mer än att hon stod emot och inte ville gå fram ordentligt på den delen av ridbanan. 

Nu återstår att se: får jag rida EN ANNAN PONNY i kväll, och i så fall vem? Hoppas på Gossen, alternativt en D-ponny som jag bara har ridit en enda gång tidigare men som jag minns som väldigt trevlig. Eller så blir det kanske Köttbullen, den som lever får se. 

Det dyrbara

Har läst Det dyrbara av Linn Ullman, detta är handlingen:

Jon Dreyers liv går i bitar. Hans stora litterära livsprojekt har gått i stå, han är konsekvent och smärtsamt otrogen mot sin fru Siri, något hon i sin tur är plågsamt medveten om. Deras tonåriga dotter är våldsam och oregerlig, och Siri försöker samtidigt förhålla sig till en mor som börjat supa igen efter tjugo års nykterhet.Allt börjar med att barnflickan Mille försvinner utan ett spår. Ovissheten om vad som hänt bultar som ett mörkt hjärta i familjen Dreyers liv. När Mille två år senare hittas död har sönderfallet gått mycket långt. 

Jag tyckte inledningsvis om den här boken, det var fint språk och ändå lite intressanta karaktärer. Men sen tyckte jag hela berättelsen gick i stå, det hoppades hit och dit och blev mest bara en djävla röra kändes det som, och karaktärerna blev en bit in i boken bara jobbiga. Den här boken får två hytter av fem möjliga. 

260824

Då var det måndag och det här skulle bli sista produktionsveckan EVER, men i fredags kom besked om att vi ska fortsätta en vecka till för det hade ramlat in en oväntad och rätt stor order. Jahapp. Inte för att det spelar någon större roll för mig, men det är ju bra för de två säsongsanställda i personalen som skulle ha slutat som på fredag, de fick en vecka till. Övriga ska sluta 30/9 och sen blir det bara jag, M och K kvar. Som det är sagt nu i alla fall, det var i och för sig sagt tidigare att TG skulle sluta sista maj och PC sista augusti och några säsongsanställda var det inte ens tal om, och så blev det ju inte. Så vi får väl se hur det här utvecklas. 

Helgen har varit lugn. I fredags bestämde vi oss för att köpa hämtmat och så kollade vi på Love Is Blind Poland, alltså vilka stolpskott. Vi gillar bara Martha och Damian, alla andra verkar ju vara mer eller mindre vrickade.  Sen vet man ju såklart aldrig hur det har klippts för att få alla att framstå som paranoida svartsjukedramatiker, förmodligen en hel del. 

I lördags gick jag långpromenad med hundarna, Laban är inte halt längre och pinnade lyckligt med. Sen tränade jag ett corepass och gjorde rehab. Sen tog jag en bok och flydde ut i trädgården. Det ser ut som KRIGET överallt för min man håller ju på att måla fönstren, och till det hör att han också ska slipa och måla fönsterkarmarna, vilket är synnerligen välbehövligt men nu ligger det slipdamm och står grejer överallt. Det är ju en övergående fas förvisso men för den skull behöver man ju inte omge sig av kaos. När detta är klart ska vi i alla fall påbörja THE MAKEOVER of vardags- och matrum. Ser sjukt mycket fram mot detta. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, upptäckte då en ny skogsväg som jag aldrig lagt märke till förut. Nu är det kanske inte så konstigt som det låter, för det har gallrats i den skogen nu i somras och ibland så använder de gamla igenvuxna timmarvägar så de helt plötsligt ser ut som att det är en ny väg. Bestämde mig för att se vart den ledde och trodde först att jag skulle bli tvungen att vända och gå tillbaka för efter några hundra meter så blev det mer av en stig och de kan ju sluta mitt i ingenting. Men den här ledde ut på en annan väg och jag gick på den ett tag och hade ingen aning om var jag var, hehe. Alltså, jag visste ju på ett ungefär så det var inte som att jag var helt vilse. Sen visade det sig att vägen jag kom ut på inte var så okänd som jag trodde, så den där känslan av att wow, jag har hittat en ny runda! kom av sig. Jag har massor av jättefina rundor, men efter 15+ år så HAR jag gått dom allihop åtskilliga gånger. 

Kom hem, min man hade åkt iväg för att köpa mer färg. Satt en stund nere i ungdomshönsgården och glodde på kycklingarna, de är så gulliga när de pilar omkring och upptäcker världen. Gick sedan in och åt lunch, min man kom hem och jag åkte till stallet på möte. Åkte sedan hem, gjorde en god tomatsås på en påse tomater som min man köpt för flera veckor sedan och som han lagt i nedersta lådan i kylskåpet istället för i tomatlådan. Jag har sett påsen men trott att det var potatis, det är ju lite nackdelen med de här papperspåsarna. Men det var bara en som hade blivit dålig, de andra var okej fast lite skrumpna men det märks ju inte i en sås. 

Ja, det var väl helgen det. Den här veckan händer väl inget speciellt, rehab idag och på onsdag, bio på torsdag och i helgen blir det stallet. 

Fjärilen från Tibet

Har läst Fjärilen från Tibet men det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen:

Skräckroman som utan omskrivningar skildrar hur helvetets portar slås upp mitt i den nutida svenska vardagen: Vrålande fasa och kroppar som slits sönder av krafter bortom allt förstånd. Under en resa i Tibet konfronteras svenske Martin med undergångens ansikte och råkar på sin väg tillbaka föra med sig en storm av förintelse, som drabbar trygga bönder, osäkra ungdomar, ensamstående mödrar, barn, åldringar: Ingen skonas!

Jag hörde talas om den här boken via något Instagramkonto där kommentarer samstämmigt vittnade om att det här var minsann det läbbigaste som någonsin gått i tryck, och man är ju inte den som är den så jag raskt in i bibblans app och reserverade den. Blev GRYMT besviken, tyckte den var otroligt trälig i sitt berättande, dialogen var stolpig, dispositionen kändes som en högstadieelev skulle kunna ha gjort det bättre, själva beskrivningen av den här "stormen av förintelse" kändes högst oklar och karaktärerna var synnerligen trista. Ingenstans tyckte jag att det fanns något som gjorde att jag satt som på nålar och övervägde om jag skulle våga läsa vidare nu när mörkret fallit, eller om jag skulle bli tvungen att ta en dos motgift i form av valfri Britta och Silver-bok för att kunna somna. Den här boken får en överkorsad fjäril av fem möjliga.