260824

Då var det måndag och det här skulle bli sista produktionsveckan EVER, men i fredags kom besked om att vi ska fortsätta en vecka till för det hade ramlat in en oväntad och rätt stor order. Jahapp. Inte för att det spelar någon större roll för mig, men det är ju bra för de två säsongsanställda i personalen som skulle ha slutat som på fredag, de fick en vecka till. Övriga ska sluta 30/9 och sen blir det bara jag, M och K kvar. Som det är sagt nu i alla fall, det var i och för sig sagt tidigare att TG skulle sluta sista maj och PC sista augusti och några säsongsanställda var det inte ens tal om, och så blev det ju inte. Så vi får väl se hur det här utvecklas. 

Helgen har varit lugn. I fredags bestämde vi oss för att köpa hämtmat och så kollade vi på Love Is Blind Poland, alltså vilka stolpskott. Vi gillar bara Martha och Damian, alla andra verkar ju vara mer eller mindre vrickade.  Sen vet man ju såklart aldrig hur det har klippts för att få alla att framstå som paranoida svartsjukedramatiker, förmodligen en hel del. 

I lördags gick jag långpromenad med hundarna, Laban är inte halt längre och pinnade lyckligt med. Sen tränade jag ett corepass och gjorde rehab. Sen tog jag en bok och flydde ut i trädgården. Det ser ut som KRIGET överallt för min man håller ju på att måla fönstren, och till det hör att han också ska slipa och måla fönsterkarmarna, vilket är synnerligen välbehövligt men nu ligger det slipdamm och står grejer överallt. Det är ju en övergående fas förvisso men för den skull behöver man ju inte omge sig av kaos. När detta är klart ska vi i alla fall påbörja THE MAKEOVER of vardags- och matrum. Ser sjukt mycket fram mot detta. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, upptäckte då en ny skogsväg som jag aldrig lagt märke till förut. Nu är det kanske inte så konstigt som det låter, för det har gallrats i den skogen nu i somras och ibland så använder de gamla igenvuxna timmarvägar så de helt plötsligt ser ut som att det är en ny väg. Bestämde mig för att se vart den ledde och trodde först att jag skulle bli tvungen att vända och gå tillbaka för efter några hundra meter så blev det mer av en stig och de kan ju sluta mitt i ingenting. Men den här ledde ut på en annan väg och jag gick på den ett tag och hade ingen aning om var jag var, hehe. Alltså, jag visste ju på ett ungefär så det var inte som att jag var helt vilse. Sen visade det sig att vägen jag kom ut på inte var så okänd som jag trodde, så den där känslan av att wow, jag har hittat en ny runda! kom av sig. Jag har massor av jättefina rundor, men efter 15+ år så HAR jag gått dom allihop åtskilliga gånger. 

Kom hem, min man hade åkt iväg för att köpa mer färg. Satt en stund nere i ungdomshönsgården och glodde på kycklingarna, de är så gulliga när de pilar omkring och upptäcker världen. Gick sedan in och åt lunch, min man kom hem och jag åkte till stallet på möte. Åkte sedan hem, gjorde en god tomatsås på en påse tomater som min man köpt för flera veckor sedan och som han lagt i nedersta lådan i kylskåpet istället för i tomatlådan. Jag har sett påsen men trott att det var potatis, det är ju lite nackdelen med de här papperspåsarna. Men det var bara en som hade blivit dålig, de andra var okej fast lite skrumpna men det märks ju inte i en sås. 

Ja, det var väl helgen det. Den här veckan händer väl inget speciellt, rehab idag och på onsdag, bio på torsdag och i helgen blir det stallet. 

Fjärilen från Tibet

Har läst Fjärilen från Tibet men det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen:

Skräckroman som utan omskrivningar skildrar hur helvetets portar slås upp mitt i den nutida svenska vardagen: Vrålande fasa och kroppar som slits sönder av krafter bortom allt förstånd. Under en resa i Tibet konfronteras svenske Martin med undergångens ansikte och råkar på sin väg tillbaka föra med sig en storm av förintelse, som drabbar trygga bönder, osäkra ungdomar, ensamstående mödrar, barn, åldringar: Ingen skonas!

Jag hörde talas om den här boken via något Instagramkonto där kommentarer samstämmigt vittnade om att det här var minsann det läbbigaste som någonsin gått i tryck, och man är ju inte den som är den så jag raskt in i bibblans app och reserverade den. Blev GRYMT besviken, tyckte den var otroligt trälig i sitt berättande, dialogen var stolpig, dispositionen kändes som en högstadieelev skulle kunna ha gjort det bättre, själva beskrivningen av den här "stormen av förintelse" kändes högst oklar och karaktärerna var synnerligen trista. Ingenstans tyckte jag att det fanns något som gjorde att jag satt som på nålar och övervägde om jag skulle våga läsa vidare nu när mörkret fallit, eller om jag skulle bli tvungen att ta en dos motgift i form av valfri Britta och Silver-bok för att kunna somna. Den här boken får en överkorsad fjäril av fem möjliga. 

260821

Då var det dags för fredag igen, det är helt galet vad veckorna rusar iväg. Igår började jag röja lite i det som ska bli mitt nya kontor på jobbet. Tidigare har det suttit en person som jobbat med löner där och jag vet inte vad det är med folk som slutar, men det där med att tömma sitt rum verkar inte vara något man gör? Rensade ut en massa pärmar om löneavtal från 2014/2015 (för så länge har det rummet stått tomt), men sen är det ju inte bara att HUTTA (som det heter på skånska och alltså betyder slänga och inte att man tar en sup) för det kan ju vara något personalrelaterat som måste sparas forever (det måste det kanske inte alls, men ingen här vet riktigt och då resonerar man som så att det är bättre att spara än att slänga). Tänker mig att jag ska få hjälp att bära upp ett skrivbord (eftersom det befintliga inte är höj- och sänkbart som man ju ändå vill att det ska vara) och sen kan jag flytta in lite pö om pö (gud vad det uttrycket såg töntigt ut i skrift). 

Efter jobbet åkte jag till Willys och handlade, sedan till Jula och köpte pannlampor till stallet för nu börjar det ju bli mörkt om kvällarna men hästarna sover fortfarande ute i sina hagar långt från stallet och då är det inte jättekul att gå där och försöka lysa sig fram med mobiltelefonens ficklampa samtidigt som man ska leda en häst. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, städade, tränade ett pass yinyoga. Kollade/lyssnade på sändningarna från VM-hoppningen i Aachen under tiden jag städade, det gick ju betydligt bättre för Sverige igår. Nu ligger de på sjunde plats inför finalen och ALLT KAN HÄNDA. Åt alla håll visserligen, men än lever hoppet (hö hö). 

Städade sedan ur två hyllor i skafferiet och av rena farten fick jag också rensat i det vi kallar "skåpet ovanför mikron" där vi förvarar konserver och annat som inte får plats i skafferiet. Nu är det snyggt, prydligt och överskådligt, bortsett från de två återstående hyllorna i skafferiet dårå, men dom ska jag förhoppningsvis ta i helgen. Känner mig extremt NÖJD. 

Inga planer finns för de kommande dagarna, ska på möte i tävlingskommittén i stallet på söndag men det är inte direkt betungande. I övrigt hoppas jag mest på att det blir långpromenader, kolla på hästhoppning och gulla med kycklingar i helgen. Alla goda ting är tre, osv. Nu: jobbelijobb. 

260820

De första gångerna jag var på rehab i maj så tänkte jag efteråt att jaha, var det här allt jag skulle göra? Det var det såklart inte utan det har byggts på med övningar efterhand, så nu är jag på deppgymmet i cirka en och en halv timme per gång och igår kände jag att jag nog får börja byta om innan de här passen för jag var genomsvettig efteråt. 

Fången var där igår, i sällskap av en lite mer diskret vakt som satt på en stol i receptionen och scrollade på sin telefon istället för att stå med armarna på ryggen inne i själva träningslokalen. Han, fången alltså, ser otroligt butter ut och säger inte många ord, men det är väl inte så kul att sitta inne såklart och så har han  dessutom ont i en arm och det kan ju ta ner humöret på vem som helst. 

Efter rehaben åkte jag hem, gick ut med hundarna, försökte räkna in kycklingarna men de myllrar åt alla håll och kanter så det är lättare sagt än gjort. Upptäckte nämligen en kyckling som gått genom nätet till den del av hönsgården som vi kallar ungdomsgården och yrade omkring på fel sida. När vi byggde ungdomsgården så var det egentligen bara tänkt som en provisorisk lösning, vi använde en rulle med hönsnät som vi råkade ha liggande, men enligt mig är just hönsnät det sämsta man kan använda till att bygga en hönsgård med, det är alldeles för klent, men nu är det ju en hönsgård inne i hönsgården så att säga och den riktiga hönsgården är byggd av putsnät. Maskorna i hönsnätet är dessutom så stora att kycklingar obehindrat kan promenera rakt igenom till deras mödrars stora förtret, och även till kycklingens fasa när den upptäcker att den är ensam i stora världen och inte hittar tillbaks till det hål genom vilket den inträdde där. Därför har vi satt upp såkallat kycklingnät längst ner, men det går tydligen att hitta skarvar och hål även i det. Nästa projekt blir dörför att sätta putsnät även till ungdomsgården, men fan vet om vi inte också måste kycklingsäkra trädgården för de vandrar genom staketet lika obehindrat som genom maskorna i hönsnätet. 

Fick det till slut till att ingen kyckling saknades, så jag kunde gå in och äta kvällsmat. Kollade på  slutet av sändningarna från VM i Aachen, missade alla svenskar men det gick ju ändå bara sådär. Sedan rensade jag bland mina kokböcker, behöll bara Rutiga Kokboken, Sju sorters kakor samt en som jag hittat på loppis som hette Jägerhustruns kokbok och som bland mycket annat innehåller recept på hur man tillagar både ekorre och bäver. Det är ingenting jag någonsin har funderat på utan den behöll jag bara för dess kuriosavärde. Tömde sedan två hyllor i skafferiet, torkade rent och satte tillbaks allting snyggt och prydligt igen. Städa hela skafferiet känns som en övermäktig uppgift, framför allt tycker jag det är så otroligt tråkigt, men jag har tänkt att jag ska ta en hylla i taget, förr eller senare blir man ju då klar (som jag beskt brukar säga till min man när han påstår att han "håller på hela tiden" med sina evighetsprojekt som aldrig blir färdiga). Nu blev det två hyllor, fyra återstår. Sen tyckte jag det kunde vara nog med präktighet och slängde mig i soffan med en bok. Min man kom hem, han hade varit med svärmor på ett föredrag om åldrande och sade sig ha fyllt kvoten för pensionärsumgänge för lång tid framöver. I alla fall har han, de, lyckats hitta en lägenhet åt svärmor, tydligen har hon stått i en bostadskö i en annan kommun än den hon bor i nu, oklart varför eftersom hon också deklarerat att hon tänker bo i sitt hus och njuta av sin trädgård till den dagen hon dör. Hon är 86 år och har inte varit uppe på sin egen ovanvåning på flera år för hon vågar inte gå i trappan, hon kan varken klippa gräs eller skotta snö eller rensa ogräs för hon både går och ser dåligt, och en Alzheimerdiagnos underlättar ju inte heller.
Nu har min man i alla fall lyckats övertyga henne om hur mycket enklare det kommer att bli för svärmor att bo i en marklägenhet där man inte behöver tänka på skötsel och underhåll och där man ändå kan ha en liten trädgårdsplätt, och som genom ett smärre mirakel dök det upp en sådan i den kommun där hon hade en bra köplats, och igår var de även och skrev kontrakt för den så nu blir det flytt redan i oktober. Skönt att få henne installerad där innan vintern tänker jag. Det löser ju inte alla problem men det blir förhoppningsvis lite enklare. Både för henne och min man (och i förlängningen även för mig). 

Idag händer väl inget särskilt, det är jobb och sen städning. Och sen är det plötsligt fredag. Nästa vecka är sista produktionsveckan EVER på mitt jobb, 28 augusti stängs vad som återstår av produktionen ner för gott. Sen återstår demontering av utrustning och om ytterligare en månad blir vi bara tre personer kvar på bygget. Känns konstigt, men man får ju bara vänja sig och gilla läget. 

 

Hyresgästen

Har läst Hyresgästen av Freida McFadden, en otroligt produktiv författare måste jag säga. Detta är handlingen:

Blake Porter befinner sig på toppen av sin karriär när han från en dag till en annan blir avskedad från sitt jobb som vice vd på en marknadsföringsbyrå. Plötsligt är han oförmögen att betala bolånet på det nya radhuset han köpt tillsammans med sin fästmö, och börjar desperat söka lösningar för att få ekonomin att gå ihop.
Då kliver Whitney in i hans liv. Vacker, charmig, jordnära – och i behov av ett rum att hyra. Hon verkar vara precis vad Blake letar efter. Eller?
För något stämmer inte riktigt. En obehaglig lukt av förruttnelse breder ut sig i hans hem, hur mycket han än städar. Märkliga ljud rycker honom ur sömnen mitt i natten och Blake fruktar allt mer att någon lyckats ta reda på hans mörkaste hemligheter.
Faran har nästlat sig in i hans liv, och när Blake väl inser vad som håller på att hända är det för sent. Fällan är redan gillrad.

Har tidigare läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig, Psykiatern, Läraren, Pojkvännen och Den låsta dörren där betygen pendlat mellan hyfsat och jättebra. DEn här boken kändes som en typisk produkt ur Freida McFaddenfabriken, spännande och medryckande men också att människor är otroligt lama (vem står ut med att det luktar massgrav i ens kök dag ut och dag in utan att ens göra ett försök att spåra källan?) och alltid trasslar sig in i en jag-kan-absolut-inte-säga-sanningen/gå-till-polisen/försvinna-härifrån/whatever som vilken normal som helst skulle göra. Och sen kommer TWISTEN som ändrar alla förutsättningar och allting som man trodde man räknat ut hur det låg till. Var absolut förberedd på det, men kunde inte förutsäga vändningen den här gången heller. Spännande som sagt, men också lite irriterande att folk inte beter sig som (i alla fall i min värld) normala människor skulle ha gjort. Den här boken får tre fruktflugor av fem möjliga. 

260819

Det är ganska händelselösa dagar på jobbet numera. Inte så att jag inte har att göra, för det har jag, men det är väldigt lite interaktion med andra människor. På ett sätt: väldigt skönt att sitta på sin kammare och kunna gneta på med sitt i lugn och ro, utan att bli störd. På ett annat sätt: lite...tomt? Förr fick man ju ändå någon slags input av att jobba tillsammans med andra, prata med andra, eller åtminstone höra vad andra snackade om i fikarummet. Nu är det jag och mina Exceldokument, typ. Inte det sämsta i och för sig, men ändå. Det är inte så mycket att orda om när folk frågar hur man har haft det på jobbet. Men jag klagar inte, hellre det än att gå omkring och vara nära att implodera av undertryckt irritation pga att folk är IDIOTER av episka mått. 

Igår hade jag ont i huvudet större delen av dagen, vilket förtog en del av livskvalitén. Efter jobbet åkte jag hem, tog ut hundarna på promenad, gullade lite med kycklingarna (inte bokstavligen, för Lillemor och Liselott drar sig inte det minsta för att attackera den som kommer för nära deras småttingar, ordet hönsmamma är otroligt missvisande). 

Här har vi Lillemor till vänster, Liselott till höger och en av de 13 kycklingarna som kikar fram, resten ligger och vilar och värmer sig under de båda mammorna. Det är jättegulligt att se hur de, hönorna alltså, har teamat ihop sig kring föräldrarollen, här är inget tjafs om mina barn och dina barn utan det är DERAS kycklingar helt enkelt. 

För rättvisans skull och också för att blidka min trogna läsare ANNIKA så kommer här också en bild på Laban och Tage. 

Efter hundpromenaden rev jag av ett kort hantelpass och sedan ett pass yinyoga. När jag planerade veckans träning i söndags så tänkte jag inte på att jag ju har rehab måndag och onsdag några veckor till, utan jag lade glatt in nämnda hantelpass i måndags, när det både är rehab och dessutom ridning på kvällen. Det kändes som lite väl mycket på en och samma dag, som tur är kan man ju unna sig att tänka om när planeringen inte känns helt hundra. 

Teori på kvällen, hade ett litet samtal med L angående Köttbullen. Jag tycker ju väldigt mycket om Köttbullen och vi har ju kämpat på bra länge nu. Och ser man till hur det var i början så har det ju varit en resa alltså, och det är väl verkligen inte alla ridskoleryttare som har fått förmånen att få utvecklas tillsammans ända från "knappt ens grundriden" till en stabil och trygg ridskoleponny som ändå kan gå med på hyggligt avancerade lektioner. Fattar såklart att det ju inte BARA är min förtjänst, men det är nog inte jättemånga andra som ridit henne så kontinuerligt och lagt så mycket fokus på dressyren som jag gjort. Är ödmjuk och tacksam för det. MEN (för nu kommer det ett men) jag känner ju också till och från att det är väldigt mycket ansträngning och input från min sida, eftersom allt Köttbullen gör sker med ett sådant motstånd. Det är såklart få ridskolehästar som man får något gratis av, men hon är någonting i hästväg (höhö) när det kommer till att stå emot, och lite har jag väl ändå kommit till en nivå av ridning (eller självupptagenhet) där jag börjat tänka "what's in it for me". Känner inte riktigt att JAG utvecklas så mycket för det är hela tiden samma kamp och börja om från ruta ett. 

Har pratat med K om det här, men jag vet att K tycker det är toppen att jag rider Köttbullen för då blir hon regelbundet genomriden, det är ju såklart också lite smickrande att hon tycker att jag är på en nivå där jag kan bidra med utbildning och tillridning. Och jag vet att jag också har sagt jättemånga gånger att jag tycker om att rida Köttbullen, kanske så många gånger att jag känner att hon inte lyssnar när jag säger att det skulle vara kul att också rida någon annan ponny. Hur som helst, nu har jag ju inte K som ridlärare längre. L, som är ny, har inga förutfattade meningar om att just jag ska rida just Köttbullen utan hon var (i vår diskussion igår) öppen för att det kunde vara bra för vilken ponny som helst att bli riden av en såkallat erfaren vuxen ryttare (skäms nästan när jag skriver det för även om jag ridit i större delen av mitt liv så känns det som att ju längre man håller på desto mindre tycker man att man kan) och hade full förståelse för att det kanske inte alltid är jättekul och utvecklande för mig att tröska runt på Köttbullen vecka ut och vecka in. Det fanns flera möjligheter: Gossen, Spanjorskan, Irländskan. Vi provar och ser, var L:s slutsats. Nu är jag jättespänd inför nästa vecka, hahaha. 

Idag är det som sagt rehab igen efter jobbet. Min man ska skjutsa svärmor till någon föreläsning, så det vankas lite egentid. Ska kanske ta tag i att rensa bland kokböckerna, vilket var helgens projekt men det blev inte av pga värme i lördags och för att jag hade en kyckling i bh:n hela söndagen och därför knappt vågade röra mig av rädsla för att mosa det lilla livet. Har rätt mycket kokböcker som jag köper (oftast på loppis i och för sig, men ändå) med tanken att jag ska sitta och bläddra i dom och "hitta inspiration". Händer dock ALDRIG, så nu åker nog allt utom möjligtvis Rutiga Kokboken och Sju Sorters Kakor. 

Tusen bitar

Har läst Tusen bitar av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Det här är en berättelse om kärlek - men också om hat. Om kärlek mellan två män och om människorna som hatar den kärleken kraftfullt. Och om vad som händer när deras vägar kolliderar.

Nils och Benke kämpar för att kunna leva tillsammans på samma villkor som vilket annat kärlekspar som helst. Men det tar emot - inte minst Nils far som öppet visar sitt missnöje.
Robert och Ebba är gifta men glider allt längre isär. Robert finner utlopp för sin ångest genom sitt intensiva homohat på nätet medan Ebba försöker hitta en tillräckligt bra ursäkt till varför hon stannar kvar.
Tusen bitar är ett starkt relationsdrama om vad som händer när den man älskar plötsligt rycks ifrån en och man blir ensam kvar. Och en del av den älskade lever kvar i någon annan. Någon som hellre hade dött än frivilligt tagit emot det som gavs.

Jag har tidigare läst Trädgårdsmästarens dotter, Om en syster och Dina färger var blå av samma författare där jag gillade de två första och tyckte den tredje var rätt lam. Den här kändes också lam. Förutsägbar och med karaktärer som kändes krystade och konstlade. Den här boken får två hjärtan av fem möjliga.