261016

Äääääntligen fredag, kände jag i morse när klockan ringde, fast veckan har gått exakt lika fort som veckorna brukar göra, orimligt fort kan jag känna. Den här veckan känns det som att jag inte gjort annat än jobbat, flängt hem, stressat igenom hundpromenad och träning för att sedan sätta mig i bilen och åka tillbaks till stan igen för diverse göromål. Igår var det styrelsemöte, det visade sig då att klubbrummet, där vi brukar sitta, skulle användas för teoriundervisning, så vi fick knö ihop oss på kontoret. Det gick väl ändå hyfsat att genomföra mötet kände jag, fast vi kom igång en halvtimme försent. Vi skulle ju träffa en representant för RF SISU angående den här visselblåsningen innan styrelsemötet, vi hade avsatt en halvtimme för det och det skulle inte ha tagit mer än en halvtimme om inte K hade föreslagit att vi skulle börja med en rundvandring på anläggningen, och den här RF-SISU-representanten hade aldrig varit där förut och var väldigt intresserad och ställde frågor om allt så det tog säkert en halvtimme bara det. Jaja. Mötet gick bra, styrelsemötet gick också bra och jag var hemma vid 20.30. Då hade min man redan gått och lagt sig, han hade hållt på och hjälpa svärmor i stort sett hela dagen så han var helt enkelt slut som artist. 

Idag är i alla fall inget inplanerat som kräver att jag måste flänga iväg någonstans. Ska väl jobba, gå hundpromenad och försöka komma på någon middag som kräver minimal arbetsinsats, har inte kommit på någon habil lösning där än men det är ju långt till kvällen. På söndag är det Pay & Jump så morgondagens eftermiddag kommer väl att gå åt till banbyggning och allmänna förberedelser. Jisus vad jag längtar efter att bara få vara ledig och gå och skrota. Min man annonserade i alla fall igår att han ska åka till Köpenhamn med en kompis en helg i början av november, då blir det egentid de luxe för mig. Han funderar också HELT OTIPPAT på att börja med Qigong. Såg absolut inte den komma, men varför inte? Jag har provat Qigong vid några tillfällen för en massa år sen när jag tränade på gym, det var alldeles för flummigt för min smak men det behöver ju inte betyda att det inte skulle kunna vara hans grej. Det är inte det att min man inte har intressen, han är intresserad av en massa saker men det är liksom bara som han går och pular och påtar med grejer för sig själv, tror det hade varit bra för honom att ha någon form av  regelbunden aktivitet som inbegriper att komma iväg och träffa andra människor, få lite annan input så att säga. Plus att JAG skulle kunna få lite egentid i hemmet som en bonus. Vi får väl se hur det blir med den saken. 

Min dotter får ju sin ridning betald av mig som julklapp och födelsedagspresent varje år. Själv betalar jag min ridning terminsvis, men hon får faktura varje månad som hon skickar till mig och så betalar jag den. Nu skickade hon att hon hade fått en påminnelse, tyckte det var väldigt märkligt för jag var helt hundra på att jag hade betalt den när jag betalade månadens räkningar. Låtar alla mail med räkningar stå som olästa tills jag betalar, och nu hade jag inga såna olästa mail. Loggade in på banken och kollade, jomenvisst hade det beloppet dragits från kontot 25 september, det kändes ju ännu märkligare. Gick in på själva transaktionen för att kunna ta en skärmdump och skicka till kassören, men såg då att jag råkat betala till Ankeborgs kommun istället för Ankeborgs Ridklubb. De ligger efter varandra i listan över betalningsmottagare, så jag hade väl råkat klicka fel. Jaha, fick kontakta kommunen och förklara, då hade de på eget bevåg använt en del av pengarna till att betala min VA-räkning. Jaha, okej? Fattade inte ens hur de kunde fatta att jag var jag så att säga, för fakturan är ju utställd på min dotter och jag har Sveriges vanligaste namn, men det finns kanske någon mystisk koppling i internetbanksvärlden som jag inte fattar. Jaja, jag skulle få tillbaka resten av slantarna i alla fall, får väl nöja mig med det, haha. 

Jag som aldrig känt en man

Det här är ytterligare en bok jag gav upp: Jag som aldrig känt en man av Jaqueline Harpman. Detta är handlingen: 

“Under mycket lång tid var den ena dagen på pricken lik den andra, men så började jag tänka och allt förändrades.” 
Djupt nere under marken sitter trettionio kvinnor fängslade i en bur. Kvinnorna övervakas av beväpnade vakter och har ingen aning om hur de hamnat där. De har inget grepp om tiden och endast vaga minnesbilder av hur livet såg ut innan.

I ett hörn sitter den fyrtionde fången, en ung flicka, och prövar sina tankar. Hon är utstött från de andras gemenskap. Men när slumpen ger kvinnorna en chans att fly ska hon visa sig vara nyckeln till gruppens överlevnad.

Jag läste en recension där det stod "I en sämre författares händer hade detta blivit outhärdligt". Jag tyckte  helt ärligt att det var outhärdligt även i denna författares händer. Varför var fyrtio kvinnor fängslade i en bur? Vad var syftet? Vem avlönade alla vakter som fanns tillängliga runt buren 24/7 och varför? Det är kanske frågor man hade fått svar på om man orkat plöja sig igenom denna synnerligen TORRA berättelse, men det orkade inte jag.  

261015

Jahapp, då var det torsdag och ingen ska ju påstå att det här livet går långsamt. Igår var det jobb, åka och handla, åka hem, ut med hundar, träna core, äta kvällsmat och så iväg och flytta möbler från mitt gamla kontor till stallet. Vi, det var jag, S och A, hade två släp, ett vanligt och en hästtransport, och det var två stora skrivbord, fyra skrivbordsstolar plus ett STORT antal hyllor. Ett tag såg det ut som att vi inte skulle klara det med en vända, men min man, som också var med, är, på gott och på ont, helt fenomenal på att stuva in maximalt antal grejer på minimal yta så det gick till slut så vi slapp köra två vändor. Min man hade verkligen kunnat göra karriär som flyttgubbe, eller vad det nu kan tänkas ha för professionell titel. Man hör ju heller aldrig talas om flyttgummor, men det kanske som med sjuksköterska, att man heter det oavsett kön? Hur som helst. Vi kom till stallet, lastade av allt, kånkade och bar och slet för att få av och in alla möbler som nu står i en salig röra utanför kontoret, som måste tömmas på befintliga möbler innan de nya ska in. Och sen ska dessa möbler till tippen, har väldigt svårt att tro att det skulle finnas något andrahandsvärde i trasiga IKEA-möbler från artonhundrafrösihjäl. Men det blir någon annans arbete att utföra, nu har vi gjort vårt känner jag. Vi var hemma igen 19.30 och sen var det i princip in i duschen och så raka vägen i säng. Är inne i en period när kvaliteten på nattsömnen är SKIT. Går och lägger mig i tid, somnar som jag ska, men varje natt omkring 01.37 så är det som att hjärnan bara BING! drar igång på högvarv av ingen anledning alls, och sen känns det som att jag knappt hinner somna om innan det är dags att gå upp och tröska sig genom dagen. I natt var det i alla fall okej, jag somnade om rätt snabbt och slapp ligga och vrida mig i timmar. Men det gapar ett stort minus på sömnkontot. 

Idag blir det jobb, sen i princip bara hem och vända för att sedan åka tillbaks till stan igen för två möten, styrelsemöte och ett möte angående en visselblåsanmälan från, gissa vem, C såklart. Mer om det i den låsta bloggen vad det lider. Egentligen hade det varit smartast att stanna i stan, men min man ska hjälpa svärmor på förmiddagen och sen ska de träffa nån utredare på kommunen angående vad för stöd som hon kan tänkas behöva med anledning av sin Alzheimerdiagnos på eftermiddagen, så jag måste hem och ut med hundarna och se till hönsen. Funderar på att inte släppa ut dom i trädgården alls, för risken finns att de sedan inte vill gå in innan jag måste åka. De går ju absolut in själva när de tycker det börjar bli kväll, men det är långt ifrån säkert att vi har samma uppfattning om att den just idag ska inledas vid 16-tiden. Men det är också något av dagens höjdpunkt att få komma hem och släppa ut dom i trädgården. De är så ivriga och står liksom uppradade på startlinjen inne i hönsgården och så bara rusar de ut och börjar utforska världen. Sen sprider de rätt kvickt ut sig och försvinner in under buskar och i snår, men den lilla stunden när hela gräsmattan framför hönsgården myllrar av glada hönor och kycklingar som sprätter och pickar och har sig, det är livskvalitet på hög nivå för mig. 

Imorgon är det fredag, då har jag i alla fall inget inbokat utan kan bara åka hem i godan ro. Sen lär väl helgen gå åt till söndagens Pay & Jump, förberedelser på lördagen och så själva arrangemanget på söndagen. Än så länge är det inte jättemånga anmälda, så om det inte rasslar till rejält de kommande dagarna så kommer det väl i alla fall inte att ta exakt hela söndagen.  Sen är det ny vecka med ridning måndag och tisdag kväll samt medlemsmöte på onsdagen med en presentation som måste göras till dess, oh the joy of föreningslivet. Ibland undrar jag vad människor som inte är engagerade i en förening egentligen GÖR på sin lediga tid? 

Rummen

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Rummen av Ella Littorin. Detta är handlingen:

På en egendom i Sörmland rör sig den gåtfulla och egensinniga Sigrid mellan huvudbyggnaden och stallet. Ibland besöker hon samhället och sin bror som bor på ett gruppboende, men för det mesta undviker hon andra människor och hanterar tillvaron genom att fly in i sin fantasi. Där har hon länge känt sig tryggare än i verkligheten.
När en ny hyresgäst kommer in i hennes liv förändras allt. Hans närvaro driver henne ännu djupare in i fantasi och illusioner, men drar henne också tillbaka till en verklighet och ett förflutet hon gjort allt för att undkomma.

Jag trodde jag skulle gilla den här boken, men efter knappt 100 sidor så konstaterade jag att jag inte gjorde det. Kan inte sätta fingret på vad det var som gjorde det, jag lyckades bara aldrig uppbåda något intresse för Sigrid och hennes liv. Den här boken var helt enkelt inte för mig. 

261014

Igår började jag tömma de skåp som ska flyttas från mitt förra kontor till stallet. Ett av skåpen var mitt, det visste jag att det var knökfullt men övriga visade sig också ha lämnats exakt som om någon skulle komma tillbaka och börja jobba vilken sekund som helst. Eller jobba och jobba, ni kan inte ana vad mycket SKIT som ryms i diverse IKEA-kontorsmöbler och man kan verkligen kan fundera på om någon har varit anställd enbart för att spara på exakt varenda USB-kabel och tangentbord och diverse sladdar som någonsin använts. Det tar liksom aldrig slut. 

Längst bak och längst ner i mitt skåp hittade jag alla mina sparade skrivbordsalmanackor från 2001 och framåt. Det var något av a walk down memory lane när jag som hastigast bläddrade igenom några innan jag förpassade dom till pappersinsamlingen. Bland annat kunde jag se hur djävla många möten jag var tvungen att hålla i för några år sedan, det fanns knappt en lucka någonstans och allt, allt, allt var jag tvungen att dra i för att något skulle hända. Jag kunde också utan saknad minnas hur djävla mycket övertid jag tvingades knota ihop under rätt så många år då jag förväntades jonglera med vad som till slut motsvarande ungefär tre heltidstjänster, och sömlöst glida ut och in ur olika roller utan att tappa en enda av vad som kändes som miljontals bollar som ständigt susade omkring mig. Inget jag saknar, Gud vad jag har det bra nuförtiden. Knappt några möten och knappt någon övertid. En chef som alltid backar min rygg när det behövs. 

Härförleden pratade jag och en kompis om saker man inte förlåter folk för och jag tog då upp en grej som hände för en massa år sen när jag hade min förra chef, han som nu är vår VD. Vi satt och planerade en kick off för produktionspersonalen, alla män, och det var jag, två andra tjänstemän, också män, och vår gemensamma dåvarande chef, också han man dårå, där vi skulle ha någon form av gemensam personalaktivitet, och en av karlarna föreslog att vi skulle bada badtunna tillsammans. Jag protesterade och påpekade att det rimligtvis borde finnas någon form av aktivitet som inte inbegrep att vi skulle vara mer eller mindre nakna, men blev avfärdad som löjlig av badtunneförespråkaren när jag sa att jag inte hade lust att sitta i bikini bredvid Sven, 130 kilo äcklig gubbe (det sista sa jag såklart inte) och sen rann allting ut i något slags höhöhö-gubbskrock.
När jag cyklade hem den dagen (det här var alltså innan jag flyttade till Nästan-Österlen) så ringde min dåvarande chef på mitt privata nummer. Tänkte att det måste ju vara något extremt viktigt, men då ville han bara säga att han höll med mig och självklart skulle vi ha en aktivitet som alla kunde vara med på, och han skulle snacka med de andra om det. Nästa gång vi skulle ha möte om den här kickoffen så togs den här djävla badtunnan upp igen, och jag sa igen att jag inte tyckte det var en rimlig idé av samma skäl som tidigare. Och då satt chefen och bara teg och tittade ut genom fönstret och låtsades som ingenting medan jag fick argumentera på, och badtunneförespråkaren menade på att han nu hade ändrat det så att det skulle vara en "frivillig aktivitet för dom som ville", underförstått att det ändå skulle finnas en gemensam aktivitet som alla skulle vara med på. Fast sen fanns det inte det, och plötsligt var det bara en massa dötid och man, JAG, undrade vart alla tagit vägen och då visade det sig att de allihop satt i den där djävla badtunnan och drack öl och ägnade sig åt male bonding. Jättebra teambuilding, verkligen. Och den dåvarande chefen bara lät det hända för han ville väl inte stöta sig med gubbarna. GAH! Känner hur blodtrycket stiger bara jag tänker på det. Vilket jag i och för sig inte behöver göra eftersom jag nu inte har honom som chef längre och min nuvarande chef aldrig skulle bete sig så rövigt. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och gjorde rehab. Sedan hade jag en stunds avkoppling innan jag åkte till stallet. Ägnade den åt att umgås med AI-läget på Google i hönsgården. AI-googlade Könsbestämning av kycklingar och sen tog jag bilder och ställde frågor i stil med Vilken ras? Tupp eller höna? och jag vet ju såklart att man inte kan lita 100 % eller ens 50 % på de svaren, men det är ändå löjligt kul när AI liksom intresserar sig och ställer följdfrågor i stil med om kycklingarna fortfarande går med sin mamma och hur de andra hönsen i flocken beter sig mot kycklingarna.  Enligt AI så är två av Anconakycklingarna tuppar, och det misstänker jag också, hoppas att den tredje är höna och inte bara sent utvecklad. Fram tills för bara några dagar sedan var de alla tre identiska, men sen nästan över en natt fick två större kam och antydan till slör. Vidare menar AI att båda Sussexkycklingarna samt Vorwerken är hönor (hoppas såklart också på det) och har också identifierat två kycklingar som Barnevelder guld, och påstår att det också är hönor. Sen är det lite oklart med raserna, en kanske är en Barnevelder silver, en annan kanske är en maran och kanske är båda hönor. Eventuellt. Eller så är det önsketänkande av både mig och AI. Utöver dessa så är det faverolle-tuppen (solklar) och en som kanske är Silverudds blå och som ganska sannolikt också är en tupp. Jaja, nog om det (inser att det kanske bara är AI och jag som har intresse av detta). 

Idag ska vi harva vidare med tömning av lokaler på jobbet. Sen hem och så iväg igen för att flytta de där möblerna till stallet. Vilket förhoppningsvis inte tar hela kvällen, men det vet man ju aldrig. Det finns tid och så finns det stalltid. 

Till stallet istället, v 42 2026, pt 2

Det är mycket förnedring i den här sporten, sa en ridkompis igår när vi skrittade av och pratade om hur det hade gått. Var ju så EXTREMT nöjd efter att ha ridit Gubbhästen i måndags, och igår skulle jag rida Spanjorskan och det gick inte alls särskilt bra, så det är verkligen upp som en sol och ner som en pannkaka. Och sen när L sa till mig hur jag skulle göra så var det ju verkligen inga rocket science-knep som förmedlades utan allt jag gjorde fel hade med grundridningen att göra. Eller fel och fel, men vi hittade liksom ingen bra kommunikation, jag och Spanjorskan. Sen red vi också en as-svår övning som jag först trodde bara var att vi skulle rida skänkelvikning från spåret in på kvartslinjen och tillbaka igen, men nehej, då var det in på kvartslinjen i skänkelvikning, galoppfattning och galoppera på rakt spår på kvartslinjen, övergång till trav, ny skänkelvikning, ny galoppfattning och sådär höll det på. Kändes väldigt rörigt när alla var på olika platser och i olika gångarter, ibland red man skänkelvikning i trav ut på spåret och då kom det någon i galopp där redan, ibland när man skulle fatta galopp på kvartslinjen så var det någon som precis hade skänkelvikt sig in framför en, osv. Man kände sig på gränsen till efterbliven som inte ens fattade basic grejer som i vilken gångart och på vilket ställe man skulle vara. Plus att Spanjorskan gärna vill gå och trycka mot sargen och när hon inte har sargen så blir det vingligt, man kan ju tycka att det skulle vara görbart att bara rida rakt fram men det är det ju verkligen inte. Plus att jag tydligen ger Spanjorskan helt omotiverat mycket eftergift som inte alls hjälper henne eftersom hon behöver ramas in för att inte släppa stödet och gå bakom hand. PUH. Det var mycket att tänka på där. Men jag och Spanjorskan håller ju fortfarande på att lära känna varandra, så jag hoppas att det leder till någon form av utveckling i alla fall. 

Dö för dig

Har läst Dö för dig av Lina Arvidsson, detta är handlingen:

Maja och Helena har varit bästa vänner sedan barndomen, men har inte haft kontakt på över ett år. Det är i slutet av juni och sommarvärmen i Stockholm är dammig och kvav. Maja sitter i sin andrahandslägenhet på Skånegatan och väntar på att något ska hända. När Helena plötsligt hör av sig och ber Maja åka i hennes ställe till en stuga på ön Sinnö i Stockholms skärgård, tackar Maja ja. Till en början njuter hon av lugnet på ön, men snart börjar märkliga saker att hända. De följs av en växande oro hos Maja, samtidigt som Majas familj börjar ringa och ställa frågor om hennes psykiska mående. Maja försöker rationalisera bort händelserna, men rädslan växer sig starkare. Isolerad på ön tvingas Maja fråga sig själv: håller hon på att tappa greppet, eller är det någon som vill henne illa ...?

Jag har tidigare läst Ett hem att dö för, Blåmärken, Rötter av blod och Mitt namn, ditt blod av samma författare och tyckt att Blåmärken var riktigt bra, de andra okej. Den här var väl också okej, tyckte först premisserna kändes lite väl ansträngt konstruerade, men det visade sig ha en naturlig förklaring. Hade gärna sett att perspektiven växlade lite mer, men man kan väl inte få allt. Den här boken får tre små skärgårdsöar av fem möjliga.