260916

Igår morse kom det en kryptisk mötesinbjudan från min chef, i normala fall är han väldigt transparent och kommunikativ och det är aldrig några frågetecken kring vad vi ska ha möte om eller vad syftet med mötena är, men nu kom det bara "kan vi ha ett snabbt gruppmöte" och ingenting om varför. Såg dessutom i hans kalender att han precis haft ett möte med sin chef, ett möte som absolut inte funnits där dagen innan och det kändes oroväckande. Förra gången det uttrycktes sådär kryptiskt var för ett år sedan när fabriken skulle läggas ner, nu tänkte jag att det kanske har fattats något strategiskt beslut att hela vår avdelning ska läggas ner eller något annat lika drastiskt, men till slut visade det sig att det "bara" handlade om en omorganisation, att vår business unit skulle delas i två och att vår chef skulle få en ny chef. Det var några ångestfyllda timmar där. 

Har äntligen kommit igång med att börja packa ner det som ska skickas iväg, det har varit obegripligt lång startsträcka. Jag har gjort en inventarielista, jag har mätt dimensioner och tagit reda på inköpsår och skaffat fram gamla manualer och det har beslutats vad som ska skickas vart, men själva det praktiska har varit oerhört svårstartat. Kan inte direkt skylla på att det är emotionellt jobbigt, för det tycker jag egentligen inte att det är, det har bara varit en lång seg uppförsbacke till start. Men nu så. Fick också lite fart på de här som är betrodda med nyckel till det heliga arkivskåpet som ska tömmas, så att det i alla fall blev tömt. Nu ska det bara flyttas ut ur mitt blivande kontor så att jag kan börja flytta in. Fick också tillåtelse att ta ner en oerhört ful tavla som hänger i korridoren utanför och som kommer att vara mitt nya blickfång. Jag kommer att få tas in på mentalsjukhus om jag ska vara tvungen att se på den tavlan åtta timmar om dagen, deklarerade jag dramatiskt. Det är lite stingsligt med konsten på väggarna på jobbet, det har funnits en konstförening och det är väl dom som har köpt in tavlorna en gång i tiden för de är lite sådär skitnödigt pretentiösa, de flesta är i mitt tycke asfula men det får man väl inte säga i det här djävla landet. I korridoren utanför mitt nuvarande kontor hänger en plansch med Abbey Road-motivet som jag tänker att jag ska ta med mig och hänga upp utanför mitt nya kontor. Nuvarande tavla, den som jag alltså har fått tillåtelse att ta ner, är ett foto av en torso i brons, helt obegriplig för en vanlig dödlig. 

Annars hände väl inget särskilt. Åkte hem, gick ut med hundar, tränade ett corepass, gjorde rehab. Åkte tillbaks till stallet igen, red, åkte hem, duschade, kom i säng alldeles för sent för min man hade varit iväg och hjälpt svärmor och vi hade inte träffats på hela dagen så vi hade lite att babbla om. Sen vaknade jag i natt av att det åskade och blixtrade och regnade SATAN, men nu får jag bara ta mig igenom den här dagen med det här feta minuset på sömnkontot. 

Till stallet istället, v 38 2026, pt 2

Igår fick jag rida min älskade Gosse igen, var nöjd i princip bara av att se hans namn bredvid mitt i elevportalen. Vi red på stora utebanan, hade en övning där vi red galopp på liten fyrkant och jobbade med hörnpasseringarna. Fick beröm för min sits!, inte i galoppen för där är det fortfarande svårt att hitta balansen mellan att sitta på den heliga treenigheten sittbenen och blygdbenet utan att bli spänd i korsryggen. Men i traven när till och med jag kunde känna att nu stämde allt och till och med händerna var där de skulle vara, så hojtade plötsligt L Det är bara en frack och hög hatt som fattas. Efter lektionen skojade vi om att jag skulle ha det på mig på söndag när jag ska rida för tränare. Det hade ju varit lika delar jätteroligt som pinsamt. Minns fortfarande när jag skulle tävla i hoppning för första gången, på en extern  och officiell tävling. På den tiden, det här var väl tidigt 90-tal, var det förfärligt petigt med klädseln, moment efter moment i tävlingsreglementet talade om vad man fick ha och inte ha på sig. Det skulle vara vita ridbyxor, möjligen att det var tillåtet med ljust beige, men tveksamt (och vem i hela helvetet kom på att VITA ridbyxor ska vara standard i en sport där man i princip skitar ner sig bara man närmar sig en häst?), det skulle vara figursydd kavaj (man fick väl vara tacksam att den i alla fall inte behövde vara skräddarsydd?) och man var tvungen att ha antingen vit skjorta och plastrong, eller vit polotröja. Fan vet om det inte också var obligatoriskt med handskar, i alla fall om man tävlade dressyr? Ja hur som helst så var vi ett litet gäng ridskoleryttare som skulle iväg till grannklubben och starta en Clear Round i hoppning, och det var ju ett fasligt schå med vad man skulle ha på sig, alla var ju tvungen att införskaffa både det ena och det andra så att man var TR-mässigt klädd och eftersom TR på den tiden var små fysiska häften för varje gren som man fick köpa dyrt från Ridsportförbundet, det var sannerligen inte var mans egendom, det fanns inte heller överdrivet många affärer som sålde ridkläder i närområdet så det var en rätt ängslig tid. Minns då att min dåvarande ridlärare en gång innan tävlingen när vi pratade om vem som skulle till var och köpa vad i klädväg, strängt mönstrade oss med blicken och sa med ödesmättad röst Om någon av er kommer i röd kavaj så kommer jag att låtsas som att jag inte känner er. Röd kavaj var det ju i princip bara personer på samma nivå som Hugo Simon och David Broome och Nick Skelton och dom som hade, att komma iförd det på en lokal tävling hade varit ett socialt självmord av episka mått. Alla dök upp i svart eller mörkblå kavaj så vår ridlärare behövde i alla fall inte skämmas för vår utstyrsel. 

BOOT CAMP i helgen, varav ena dagen är "vanlig" träning och andra dagen ska vi rida för tränare. Ska ha Spanjorskan, det blir kul och spännande. Har ju haft henne på en BOOT CAMP tidigare när Köttbullen hade flisat upp en hov.  Då var hon (Spanjorskan) rätt ny och då hade jag aldrig ridit henne förut. Ska bli spännande att se vad som kommer ut av det här när jag dels känner henne bättre och dels kanske också har blivit lite bättre själv, hehe. 

260915

Igår var en rätt händelselös dag på jobbet. Blir lite irriterad på att de som ska röja i det där djävla arkivskåpet på mitt nya kontor absolut inte gör det med mindre än att jag tjatar hål i huvudet på dom. Visst, alla har väl att göra och det är ju inte så man slår frivolter av lycka över en sån arbetsuppgift, men det var ju inte min idé att jag skulle byta kontor och då kan man väl få lite hjälp, speciellt när man inte ens är betrodd med nyckel till nämnda arkivskåp. Hon som haft kontoret innan jobbade ju med löner och då finns det en massa sekretess där, som sjukintyg och om det gjorts drogtester och ifall man haft utmätning på lönen från Kronofogden och liknande, så det är klart att inte kreti och pleti ska ha tillgång till det. Men då kan väl dom som är betrodda få tummen ur och tömma skåpet så att det kan flyttas. Kan man ju tycka i alla fall. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade ett benpass med hantlar som var rätt bitigt. Beställde sedan en skivstång! för Vibes har nyligen släppt en serie skivstångspass och det kan ju vara najs att ha lite mer variation i sin träning. Har kollat lite snabbt på skivstänger innan, men tyckt att de kostat tusentals kronor och också varit två meter långa, vilket känns bökigt i den lilla hörna av matrummet som jag skämtsamt kallar för "gymmet". Men nu hittade jag en variant som kallades för "skolstång" som bara var 150 cm lång och som "fungerar bra till enklare hemmaträning", underförstått inget för dom riktigt coola men dit räknas ju jag ändå inte. Samt att den kostade 349 kronor, vilket kändes som ett rimligt pris för att inte vara en av de riktigt coola. 

Efter träningen åt jag kvällsmat och började sedan rensa bland mina skivor och gjorde liksom upp med ett förflutet där stora skivsamlingar var lika med status. Gud vad man var avundsjuk på dom där killarna (var det ju oftast) som hade läskback efter läskback (de där gamla, kvadratiska, BRA läskbackarna) fylld med LP-skivor som man själv på sin höjd i nåder kunde spela av på kassettband (men det var inte alls lika statusbetonat att ha hyllmeter med Maxell 60-minuters med handskrivna omslag) som sedan ofelbart trasslade upp sig och fick lirkas ut med kirurgisk precisision och snurras upp igen med hjälp av en blyertspenna. I ALLA FALL. Jag har under åren innan Spotify ändå samlat på mig en rätt hyfsad samling CD-skivor, varav en del är såna jag köpt för att jag hört en bra låt med något band, och sen har det visat sig att skivan innehållit just EN bra låt och resten har varit skit. Rätt många skivor har också tillhört mitt ex, som blev ett ex när det uppdagades att han varit otrogen med typ hela Sverige och drog som en avlöning (möjligen påhejad av min massiva VREDE) och sedan aldrig återvände, inte ens för att hämta sin gigantiska skivsamling. Behöll en del, sålde mängder på loppis och Tradera. HA! I alla fall, nu har vi ju bestämt att vi inte ska ha väggarna tapetserade med hyllor fulla av skivor, och nu kände jag också att det var dags att börja rensa ut bland de där skivorna-med-bara-en-bra-låt samt merparten av de skivor som jag behållt från mitt ex för hans och min musiksmak hade få gemensamma beröringsytor och många av skivorna behöll jag kanske främst för att jag tyckt att ju fler skivor man har desto bättre är det. Nu har jag köpt såna där väskor som man kan förvara skivor i, men det skadar ju inte att rensa lite också, tänkte jag och fyllde rätt raskt och osentimentalt en stor pappkasse med halvdan musik som inte alls känns som att den är byggd utav glädje. Det var två hyllor (av rätt många), sedan var det dags att byta om och åka till stallet. Men nu är det i alla fall påbörjat.

Idag ska jag försöka piska på de där som ska rensa arkivskåpet, samt börja packa ner labbgrejer. Sen hem, göra rehab, kanske rensa lite till och så ridning ikväll. 

 

Till stallet istället, v 38 2026, pt 1

Vi har ju numera en såkallad elevportal i stallet, där man redan på eftermiddagen kan gå in och kolla vilken häst man ska rida (det finns såklart en massa andra finesser i denna elevportal också, men för vanliga dödliga är väl detta det huvudsakliga användningsområdet). Nu har jag ju haft Spanjorskan på måndagarna och Gossen på tisdagarna några veckor, och vår nya ridlärare L verkar inte vara en sån som byter runt på hästar bara för att. En av grejerna med att gå i specialgrupp är ju ändå att man (mer eller mindre) får ha samma häst hela tiden, och det har väl varit det enda folk generellt har varit pyttelite missnöjda med när vi hade K som ridlärare, att det bara var vissa som fick rida samma häst hela tiden medan andra fick byta nästan varje vecka. Jag hörde ju till dom som fick rida samma häst, Köttbullen, men då var det ju som att jag nästan inte FICK rida någon annan fastän jag ibland ville. Hur som helst, loggade in i elevportalen igår eftermiddag och GULP! nu skulle jag inte alls ha Spanjorskan utan helt plötsligt stod det Ånglokets namn. Jag gillar ju inte a. att rida nya hästar, b. att rida HÄSTAR, c. att rida hästar som är hetsiga och/eller springiga. Nu blev det en ridskolornas motsvarighet till Kinderägg, fast inte på ett bra sätt. Eller jag ska kanske inte säga att jag inte gillar att rida hästar, det är bara det att det känns så ovant och stort när man som jag nästan bara har ridit ponny. Och jag kanske inte heller ska säga att jag inte gillar att rida nya hästar, för ridning är ju ridning, men jag tycker det är lite jobbigt innan man vet var man har dom. Hetsiga och springiga hästar är jobbiga när jag känner att det inte finns någon kommunikation, och så blir jag stressad och så känner hästen det och blir ännu hetsigare/springigare och det blir ju absolut ingenting bättre av. 

Vem är då Ångloket? Det är en LITEN stor häst, kanske 155 eller så. Det är ju ändå positivt, fast hon rör sig stort. Det jag har sett av henne är att det är en snäll häst att rida, hon varken sticker eller bockar eller  är tittig eller så, men fort ska det gå, hon springer när det är roligt, hon springer när hon inte förstår vad hon ska göra och blir det jobbigt så försöker hon springa ifrån problemet. Fart löser allt, verkar Ångloket resonera. Detvillsäga ingen häst för mig, har jag tänkt och jag har heller aldrig ridit henne förrän igår dårå. Anledningen till att jag fick henne var att resten av grupperna hade hoppning, och Ångloket får inte hoppa för hon har en gammal skada som gör att hon inte riktigt håller för det. Annars älskar hon att hoppa, och naturligtvis går det fort då också. 

Jaja, det var ju bara att kravla sig upp och iväg. Var måttligt pepp men tänkte att nu får jag ju försöka vara situationen vuxen och inte bete mig som det autistiska barn jag ibland kan bli (inombords). Vi red på stora utebanan, och jag får väl säga att det ändå gick rätt skapligt i skritt och trav. Men sen skulle vi galoppera och då blev hon URSTARK och bara älgade iväg. L sa att hon gör så för att hon tycker det är jobbigt och det kanske hon gör, men det var jobbigt för mig också! Fick galoppera henne på en väldigt liten volt i hörnorna på stora utebanan och då kunde jag få ihop henne någorlunda, men sen lade hon sig i handen och blev generellt springig och jobbig och totalt okänslig både för hand och säte, så det var tur att lektionen var slut sen. NJA, kändes det väl (fast både L och mina gullisar till ridkompisar sa att det sett bra ut, men det tror jag de sa bara för att vara snälla).  

JAJA. Hoppas det bara var en tillfällig lösning på grund av hoppningen. Bara att bryta ihop och komma igen. 

260914

Då var det ny vecka igen, och nu är halva september också avverkad. Helgen gick i ett nafs, helt obegripligt. I fredags åkte jag hem, gick ut med hundarna, gick sedan ner till kycklingarna för att ge dom lite frukt och bröd som blivit över på jobbet. All ny mat tas emot med enorm entusiasm av kycklingarna, och hönorna har ett sjå med att se till att allt går rätt och riktigt till. Där kan man bli sittande, men till slut tog jag mig samman, gick in och tränade ett kort pass yinyoga och sen åkte jag tillbaks in till stan igen för att träffa A2 för mat och vin vid 18. Tog bussen hem vid 21 så det är inga direkta nachspiel som försiggår nuförtiden, det blir också lite begränsat när det bara går en buss i timmen fram till klockan 23 och sen är det slut på det roliga. Inte för att jag är ute och rumlar till klockan 23, utan det är väl mer det att det är drygt att behöva vänta en hel timme om man skulle missa en buss jag ville komma fram till.

Kände mig lite seg på lördagsmorgonen, men det var bara att masa sig upp och ut. Gick en runda på 13 kilometer, kom hem och möttes av min man som meddelade att det hade varit "en man" där och levererat kött. Det hade jag helt glömt bort trots att jag fått sms om det tidigare i veckan, tur att min man var hemma. Vi åt lunch och sen påbörjade vi tråkjobbet med att kycklingsäkra vårt staket. Vi har ju ett nätstaket, typ som fårstängsel fast lite tätare, där kycklingar upp till en viss storlek utan bekymmer kan ta sig igenom. Det har inte alltid varit ett problem, men förra kullen (Plymouth Rock, tyvärr blev det bara tuppar) var väldigt äventyrliga och ibland kändes det som att de var mer inne hos grannarna än hos oss. Och då har grannarna en gräsmatta som är som en golfgreen, medan vår trädgård, i alla fall den del som är hönsens, är väldigt vildvuxen. Höns är ju ursprungligen djungelfåglar och de uppskattar vanligen att det finns buskar och snår att snoka runt i och ta skydd under vid behov, men det här Plymouth Rock-gänget tyckte helt uppenbart att gräset var grönare på andra sidan, vilket det ju också var. Den här djungeln visade sig vara synnerligen besvärlig i kombination med putsnät, som ju är styvt och dant och fastnar exakt överallt. Vi hade delat en rulle på mitten med vinkelslip för det behöver ju bara tätas till i kycklinghöjd, men det var ett djävla jobb ändå. Vi gjorde kanske en tredjedel av trädgården, sen gav vi upp för dagen. Fortsatte slavarbetet igår, men vi blev ändå inte klara. Nu är mina armar helt sönderrivna efter att ha legat och krälat och brottats med frodiga snår och ovilligt putsnät. 

Ägnade eftermiddagen åt att googla på konsument- och avtalsrätt på grund av nya turer i evighetssåpan "C:s värld", sedan var det middag och så kollade vi lite på valvakorna. I skrivande stund verkar det som att det blir rödgrön seger, men det är ju långt ifrån klart än, och sen ska man ju få ihop en regering på det. Den som lever får se. 

Nu är det i alla fall ny vecka och nya tag. Är i det närmaste klar med min kontorsflytt på jobbet, väntar bara på att det där gigantiska arkivskåpet på Nya Kontoret ska tömmas och flyttas, så jag kan komma till och möblera som jag vill ha det. Ridning ikväll och imorgon, sen är det styrelsemöte på torsdag och så har vi förstås våra ständigt pågående vid-sidan-av-möten där det löpande ska dryftas. I helgen är det sedan dressyr-BOOT CAMP, det blir kul.  

Dy

Har läst Dy av Pia Hagmar, detta är handlingen:

Efter en uppslitande skilsmässa flyr Lovisa Göteborg för ett nytt liv i torpet där hon tillbringade sin barndoms somrar. Där hoppas hon hitta tillbaka till sig själv och sitt skrivande. I skogen finns tröst och trygghet, det är vad hon tror. Men sanningen visar sig vara en helt annan. När en försvunnen man hittas mördad rivs det stilla livet i byn Stavrevik itu. Mörka krafter har kommit i rörelse. Skam och skuld sipprar fram och en fasansfull händelsekedja har påbörjats. Vem kan man lita på om man inte kan lita på sig själv? De starka porträtten av Lovisa och de andra kvinnorna i Pia Hagmars spänningsroman griper tag och skakar om. "Dy" är en mörk och omtumlande historia som inte släpper sitt grepp. En berättelse om vad som kan hända när det förflutna hinner i kapp och livet förvandlas till dy.

Jag har tidigare läst Du och jag och vi av samma författare, den salufördes som "en hästbok för vuxna" men som inte imponerade jättemycket på mig. Den här boken skulle däremot vara "en spänningsroman" och det gillar man ju, men alltså, tjaaa? Tempot var långsamt och trots att karaktärerna beskrevs som "starka porträtt" så tyckte jag de var ganska platta och ointressanta. Det hintades förhållandevis mycket om saker som hänt i det förflutna som skulle ha påverkat mycket, sen när det väl avslöjades vad det rörde sig om så fick det typ en halv sida. Också helt orealistiskt att påbörja en renovering där de lokala firmorna a. kan börja jobba i princip på stående fot, b. dyker upp som de ska och jobbar som attan hela tiden istället för att lägga timmar varje dag på att "åka och hämta grejer", som är det vanliga enligt min erfarenhet. Den här boken får två skitstövlar av fem möjliga. 

260911

Då var det fredag igen! I morse kändes det kallt, bara 8 grader, så kanske börjar kanske bli dags att byta ut sommarbyxorna mot de gamla hederliga narkotikajeansen snart. Köpte ju för kanske 2-3 år sen? en byxa som förmodligen är tillverkad av barn i Kina till slavlöner, förlåt världen. Den är supertunn och superstretchig och kanske det skönaste plagg jag någonsin ägt, det känns inte som att man har kläder på sig överhuvudtaget. Eftersom de är så tunna går det utmärkt att vika upp byxbenen ända till knäna utan att det blir knöligt och klumpigt, och vips har man ett par shorts om det skulle visa sig bli varmare än planerat. De är också helt neutrala till utseendet och passar därför till allt, jag älskar dom och går i de här byxorna från det att det börjar bli varmt tills att det inte längre är det. Har såklart köpt på mig ett gäng (förlåt igen, världen) så att man inte ska bli drabbad av att behöva ta på sig något obekvämt om det skulle visa sig att Världens Bästa Byxa™ råkar ligga i tvätten. Men i morse tyckte jag som sagt att det började  kännas lite kallt om benen. 

Igår höll jag på nästan hela dagen med att flytta över grejer till mitt nya kontor. Har fått skrivbordet plus ett avställningsbord på plats, nu är det bara det där gigantiska arkivskåpet som ska tömmas och flyttas, och de som ska göra det...är inte de snabbaste, man får liksom piska på för att något ska hända. 

Jag hade ju bett två av produktionskillarna om hjälp att flytta skrivbordet. En av dom, T, är vad man kallar "lite speciell", väldigt snäll och väldigt mån om att göra rätt, men också väldigt fyrkantig och kan bryta ihop fullständigt om det inte blir som han tänkt sig. Han har bott hemma hos sin mamma hela livet,  han är 60+ nånting (så "kille" är kanske att ta i), mamman blev 94 år och dog häromåret, nu bor T ensam kvar i huset, i sitt gamla pojkrum.
I alla fall. På väggen utanför mitt nuvarande kontor hänger en tavla, eller det är inte ens en tavla utan bara nån inramad IKEA-plansch, föreställande en solros mot en blå himmel. Varje gång T har haft ett ärende till labbet så har han stannat och beundrat tavlan med solrosen och sagt att han tycker den är så fin, och för ett tag sen berättade han för mig att han vid något tillfälle hade tagit en bild på solrosen, "och ibland på kvällarna tar jag fram den bilden i telefonen och sitter och tittar på den". Det var kanske den lessnaste beskrivning av tillvaron jag någonsin hört, så jag lovade T att han skulle få solrostavlan när jag bytte kontor. Igår kånkade jag över tavlan till den andra byggnaden med tanken att överlämna den till T på vår gemensam lunch som vi också skulle ha igår. Sen gick T och hans kollega, mig ovetandes, ner till labbet för att hjälpa till att flytta mitt skrivbord, och då var tavlan med solrosen borta! I T:s värld, som i det närmaste raserades fullständigt. Jaja, det gick i alla fall snabbt att rädda världen i det avseendet, och nu ska T sätta upp den i sitt sovrum "så det blir det första jag ser på morgonen och det sista jag ser på kvällen". 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, städade i den mån man nu kan städa när det pågår en fönsterrenovering. Nu är alla fönster och fönsterkarmar slipade, spacklade, grundmålade samt målade två gånger. Jag vet inte om jag ska stryka dom en tredje gång...? sa min man som gillar att göra allting noggrant, men det får ju finnas gränser så nu satte jag ner foten och sa att nu får det här bli klart någon gång.  

Rensade ovanför skafferi och frys där det av någon outgrundlig anledning hamnat en massa BÖS. Liksom ovanför köksskåpen, det är helt värdelöst med skåp som inte går ända upp till taket. Där ska jag rensa en annan dag, är övertygad om att det finns en del som kan få vandra vidare till loppis eller slängas. Igår hittade jag t ex nån grej som man ångkokar grönsaker i från Tupperware, har för mig att jag fick, eller möjligen fick köpa den väldigt förmånligt för en massa år sen, av en f d kollega som sålde Tupperware som om det inte fanns någon morgondag. Har ALDRIG använt den, det är säkert jättebra kvalitet, men har den stått helt oanvänd i säkert 10 år så är det kanske på tiden att någon annan får ångkoka sina grönsaker i den för det lär inte hända i mitt kök. 

Var trött så jag gick och lade mig ganska tidigt. Har sovit dåligt hela veckan känns det som, men i natt sov jag bra. Gött! Ikväll ska jag träffa A2, vi ska äta och ta ett glas vin eller två. I övrigt innehåller helgen inga större planer förutom att vi ska sätta putsnät längst ner på staketet så att inte kycklingarna valsar in till grannarna när de får börja gå ut i trädgården. De är snart en månad gamla, så det börjar väl bli dags för dom att utforska världen utanför sin lilla hönsgård.