Guaranteed to blow your mind

Igår efter jobbet så svepte jag hem, släppte ut hönsen i trädgården, tog med hundarna ut på en powerwalk, överraskades av ett bistert novemberregn med inslag av snö. Kom hem vid typ kvart över tre, då hade alla hönsen gått in i hönsgården igen och höll på att göra sig i ordning för natten. Det är såna tider nu. Stängde hönsgården, gick in och hängde upp alla mina kläder på tork. Körde ett benpass, slappade sedan i soffan tills det var dags att åka till stallet. Tittade ut, då var det VITT på marken och snön vräkte ner. Vad ända in i helvete? Jaja, det var ju inte mycket att göra åt saken. Åkte in till stan och där regnade det istället. Nu i morse hade en del av snön (men inte allt) regnat bort. Brr. 

Testade det där silverfolietäcket på vindrutan i natt och nej, jag behövde inte skrapa men helt ärligt så tror jag inte att jag hade behövt göra det i alla fall eftersom det var "runt nollan", så det återstår att se om jag fått valuta för mina 129 kronor eller vad det nu var jag betalade.

Idag har jag en monsterdag på jobbet med tre mastodontmöten som i det närmaste bara klickar i varandra utan rast och ro. Alla är av karaktären att de dels hålls på engelska och dels handlar om grejer som är svåra att greppa ens på svenska så jag kommer väl att vara lagom mosig i planeten när den här dagen är över. Ska sen hem och fira min man som fyller år idag. Hans present är fortfarande på villovägar efter att ha fastnat i den polska tullen, så han får en bok och skraplotter så länge. Verkar som att min mammas frökalender, som danska PostNord söp bort, nu har landat på Coop hemma i byn, fast nu måste jag ju ombesörja ytterligare en frakt hem till min mamma. SUCK OCH STÖN. Aja, det får jag ta en annan dag, nu ska jag först och främst överleva denna. 

Till stallet istället, v 47 2024, pt 1

Igår när jag hade ridit så fick jag känslan av att det var torsdag, aah, gött, fredag imorgon och så kom jag på att det bara var tisdag. Har uppenbarligen inte vant mig vid dressyrtisdagar med Köttbullen, men igår var det alltså en sån. Hon kändes mindre fast i högersidan igår än hon gjorde förra veckan. Kan också ha att göra med att vi värmde upp självständigt i skritt med mycket volter och framdelsvändningar så att hon lossnade lite mer. Själva övningen var öppna längs med långsidan och där KÄMPAR vi, ååh vad Köttbullen tycker det är svårt. Och jag med, för jag får så sällan något kvitto på att hjälpgivningen är korrekt, för även om den är det så tycker Köttbullen att hon ska göra annorlunda p g a att det är jobbigt för henne. Nu red du bogen in nästan hela långsidan, hojtade instruktör K till mig och jag svarade halvt bittert och halvt på skoj att det var väl kul att det i alla fall hände NÅGOT och att hon inte bara vek halsen och traskade rakt fram. Jaja. Hon kändes i alla fall trevlig i formen och några gånger kände jag att hon riktigt  arbetade med hela kroppen på ett sätt som kändes mäktigt. Sen är ju galoppen vad den är, vet snart inte vad jag ska göra för att få henne att gå i form men det gäller väl att fortsätta jobba med framåtläget och tänka att det kommer av sig själv när bjudningen finns där. Kanske?  

På lördag ska jag rida för en extern tränare, det kan bli spännande. Det har ju ändå hänt väldigt mycket med Köttbullen de här åren jämfört med när hon var ny och verkligen såg ut som en liten köttbulle med en kort, tjock och spikrak hals som pekade rätt upp i skyn och det inte ens gick att rida henne på en volt utan att det kändes som att hon skulle välta omkull eftersom hon hade så dålig balans. Nu är ju skillnaden  ändå milsvid, måste man säga, men som alltid finns det gott om utrymme för förbättringar. 

No more Mrs Nice Girl

Ni vet Tröggubben? Efter många om och men fick jag ju pressat fram en befattningsbeskrivning där hans ansvar och befogenheter framgick, och idag skulle vi ha ett möte angående ett av hans ansvarsområden . Det var jag som hade kallat till detta möte, det är saker som ska gås igenom två gånger per år enligt vårt kontrollprogram, och jag tänkte att nu är det sista gången som jag kallar till dessa möten, i fortsättningen får Tröggubben göra det själv. 

När mötet började saknades Tröggubben. Ja, det här är ju lite TG:s möte så jag tänker att vi väntar in honom, sa jag och hoppades lite att han inte skulle dyka upp för i så fall kunde jag skicka ett syrligt mail till honom och be honom kalla in till ett nytt möte och då skulle pucken automatiskt landa hos honom.  Men TG:s chef ringde upp honom så han anslöt och bad om ursäkt för att han hade glömt bort. 

Ja, TG, jag tänker att det här är ju ditt möte så jag lämnar över ordet till dig, sa jag och möttes först av en kompakt tystnad. Är det mitt möte? sa han förvånat. Ja TG, [mötets innehåll] ingår i dina arbetsuppgifter, så det här är ditt ansvarsområde, svarade jag neutralt. Jaha, men det var TG inte alls beredd på, svamlade han och tog för säkerhets skull om det ett par gånger. Vill du kalla till ett möte vid en senare tidpunkt så att du får en chans att förbereda dig? frågade jag mild som en vårbris i tonen, och det ville han, sa han. Jamen Yours Truly, kan inte du hjälpa TG med det? bröt TG:s chef in, och jag svarade med lite mer höstliga vindar att all information och allt underlag finns i den och den mappen där och där, och då kunde väl inte ens TG:s chef med att säga mer för kalla till ett möte ska väl ändå folk kunna i detta nådens år 2024. 

Hur taskig var jag nu? frågade jag min kollega och vapendragare Stefan efter mötet, och han sa att jag hade varit "en nia". NÄE? protesterade jag, för jag hade minsann både vinnlagt mig om ordval och tonläge, varpå Stefan svarade På en skala mellan 1 och 81. Så det var väl inte så farligt då, haha. Nä, men allvarligt. Nu får det FAN I MIG vara slutdaltat med gubbar.  To be continued, I guess. 

C'est la vie

 Förra veckan var jag inom Jula för att köpa motorolja och snappade då åt mig en sån där silvrig matta som man kan lägga på vindrutan för att slippa skrapa när frosten besudlat den med sin trista uppenbarelse. Förra vintern vittnade en kollega om dess förträfflighet, mattan alltså, inte frostens, och då tänkte jag att en sån ska jag också skaffa. Sen blev det inte av men nu så. T'nkte jag förra veckan alltså. Och i natt var det minusgrader! Fast då låg mattan i carporten och gjorde exakt ingen nytta alls medan jag fick skrapa så jag fick mjölksyra. Det är ju en sak att skrapa rutorna när det är sån där fluffig rimfrost, ett drag så är det borta, men när det är is som i det närmaste integrerats med glaset och man tar i så man spränger blodkärl utan att det märks någon större skillnad så är det fan i mig inte roligt alls. Stod och skrapade i en evighet och svor över sakers tillstånd i allmänhet och vintern i synnerhet medan bilen sprutade ut mättade kolväten i atmosfären, men till sist kom jag iväg. En sådan start på dagen vill man ju inte direkt ha. Ser  i alla fall fram mot att testa silvermattan för nu ska det bli lite kallare. Så kallt att jag faktiskt igår gjorde ett  offentligt tillkännagivande att jag nog "snart" skulle börja använda strumpor. Får frågan cirka en gång om dagen om jag inte fryser om fötterna, och det har jag inte gjort hittills. Fast just igår började det kännas lite småkyligt så nu är det nog snart dags. 

Känner att jag inte direkt är på topp nu. Blev irriterad över att det igår eftermiddag skickades ut inbjudan till "julbord" som inte är ett julbord utan en personalaktivitet där det först ska spelas flipper och sedan ätas en trerätters middag. Nästa torsdag, som om det inte behövdes någon framförhållning överhuvudtaget, och jag råkar veta att det här datumet ändå har varit bestämt sedan länge men det ska liksom hållas på det, och sen ska det vara superhemligt vad man ska göra för alla utom den inre kretsen runt platschef och VD. Och det irriterar mig, som om man inte skulle ha något bättre för sig än att hänga med folk man träffar vareviga dag vare sig man vill eller ej. 

Just flippergrejen stör mig, för ett par på jobbet är svinduktiga och till och med tävlar i det (visste inte ens att det var möjligt men där ser man) och jag vet att de har tjatat om att vi ska göra det som en personalaktivitet, och det är väl helt okej även om det känns som att det är BARA för att de ska få stila, men det är väl lika okej som att de som är superbra på att köra gocart tycker att vi ska ha DET som en personalaktivitet, det har vi också gjort ett antal gånger under årens lopp. Vet inte hur många gånger jag har föreslagit turridning men det blir nobben direkt. Jag har inget behov av att stila på hästryggen utan det handlar mer om principen att vissa får gehör för sina förslag, andra inte. Jaja. Som TUR är så  var denna personalaktivitet på kvällstid så den är frivillig, det ska mer än en trerätters middag och flipperspel för att jag ska avstå mina dressyrtorsdagar med Köttbullen. Obs, tycker egentligen det är skitkul med flipper, det är sammanhanget som jag väljer att avstå från. 

Jaja. Nu är det först jobbelijobb och sen är det ju tisdag. Dressyrtisdag! Jiihaaaa! 

Hon som blev kvar

Har läst Hon som blev kvar av Riley Sager, detta är handlingen: 

När familjen Hope brutalt mördas 1929 tror alla att sjuttonåriga Lenora Hope är den skyldiga, men polisen lyckas aldrig bevisa det. Lenora förnekar brottet och efter den dagen sätter hon aldrig mer sin fot utanför Hope's End, herrgården på klippkanten där massakern skedde.

Året är nu 1983 och vårdbiträdet Kit McDeere anländer till det förfallna Hope's End för att ta hand om Lenora efter att hennes förra sköterska försvunnit mitt i natten. Den sjuttioåriga Lenora sitter i rullstol och kan inte längre prata efter att ha drabbats av flera slaganfall. För att kommunicera med Kit använder hon sig av en gammal skrivmaskin och en kväll skriver hon: "Jag vill berätta allt för dig."

I takt med att Lenora skriver om händelserna som ledde fram till mordet på hennes familj blir det allt tydligare att det ligger mycket mer bakom än vad folk vet. Och snart börjar Kit misstänka att Lenora kanske inte berättar hela sanningen för henne, och att den till synes sköra gamla kvinnan egentligen är betydligt farligare än vad hon ger sken av ...

Den här boken beskrevs som "en stämningsfull bladvändare", men njaa, kände jag väl efter att ha läst den. Tyckte det var en rätt seg berättelse, utom i slutet då tempot skruvades upp och twisterna avlöste varandra men på ett sätt som gjorde att det till slut bara kändes som att folk bytte platser och roller och alla var släkt med varandra. Slutet kändes också lite VÄL too much, plus att alla inblandade som var kvar från 1929 faktiskt var helt orimligt vitala för att samtliga vara 70+. Den här boken får tre äldreboenden av fem möjliga.  

Om en månad är det Lucia (tänkte jag för några dagar sedan)

Kan liksom inte ta in att tiden går så djävla fort? För några dagar sedan tänkte jag på Lucia, inte för att det firandet är någon stor grej för mig men det var i alla fall en tanke som sipprade genom hjärnan, och då var det plötsligt bara en månad kvar dit? Och har det varit Lucia så är det inte långt till jul, nyår och sedan är det 2025. Vart tog 2024 ens vägen? Galet. 

I fredags knogade jag mig igenom en rätt så mödosam arbetsdag, inte för att det hände något speciellt men jag vet inte, i vissa avseenden känns det som ständig uppförsbacke. Man vill göra ett bra jobb, men får inte förutsättningar om man inte jobbar 60-timmarsvecka och det är jag inte sugen på. Medan andra kan lulla runt och på sin höjd göra halvmediokra insatser och inte bry sig ett dugg. Inte för att jag vill göra halvmediokra insatser, men det irrirerar mig att man går omkring med känslan av att man själv måste leverera på topp medan vissa knappt gör sitt jobb och ändå kommer undan med allt. 

Efter jobbet så gick jag 9 kilometer stavgång, åkte och handlade, åkte hem med en svag förhoppning om att Post Djävla Nord hade levererat en "brevavisering" med var den här förbannade frökalendern skulle kunna finnas för upphämtning, men såklart var brevlådan lika tom som hjärnorna på dom som styr PostNord (eller vem man nu ska skylla på). Vi fick istället ta till plan B, detvillsäga överlämna en blomma och ett kort där vi totade ihop följande vers:

Nu när du 80 år fylla
Och hemma har fullt på var hylla
Det är snart är advent
Och med denna present
Kan du nästa år också förgylla

Ut ur det följde en lång diskussion om det var en limerick, vilket jag med bestämdhet hävdar att det inte är eftersom en limerick enligt mig ska innehålla ett ortsnamn, men min ena systerson googlade och enligt Wikipedia så räcker det att det "bör" innehålla. Men Wikipedia, där kan ju vem som helst gå in och ändra...invände jag. Vad heter det om det inte är limerick då? frågade nämnda systerson och jag drog till med jambisk vers för det lät väl ändå som något som hade med något att göra. Fast där hade jag fel och fick backa. 
Ja, vid det här laget var det ju alltså lördag och jag och min dotter befann oss hemma hos min syster för ovan nämnda kalas. Blev väl rätt så lyckat, men det var drygt med all bilkörning, åkte hemifrån klockan 7 på morgonen, var hemma 7 på kvällen och bilkörningen tog 7 av de 12 timmarna. DRYGT, var väl bara känslan när kvällen kom och det enda man orkade göra var att gå och lägga sig, men hellre det än sova över för då brukar det bli så att hela söndagen också skramlar iväg på ingenting.  

Igår var det långpromenad och sen hände väl inte så värst mycket mer den dagen och nu är det måndag och ny arbetsvecka och jag är måttligt pepp. Pratade med min kollega i Projektets CORE TEAM som består av henne och mig och projektledaren, och beklagade mig över att inga arbetsuppgifter någonsin tas ifrån mig och att jag inte vill vara labbchef längre. Hon frågade om jag behövde jobba över mycket, och det beror ju på vad man jämför med. Det är ju inte som back in the days, när jag i betydligt större omfattning jobbade operativt och med saker som måste vara klara varje dag. Då hade jag betald övertid och då hände det flera år att jag slog i taket på 200 timmar. Nu jobbar jag nästan bara strategiskt (och har ingen betald övertid), men med så himla många olika grejer att det känns som att allt blir hafs och nödlösningar ändå, i alla fall om jag försöker hålla på 40-timmarsvecka. Ingen kul känsla. Men jaja. Man får spotta i nävarna och kämpa vidare. 

Äras den som äras bör, eller nåt

I början av september, samtidigt som jag hade min monster-influensa, hade vi en slags produktrevision på jobbet. Jag brukar vara involverad i alla kvalitets- och miljörevisioner och hade så varit också i denna  även om det inte direkt hör till mina ansvarsområden. Hade jag inte protesterat så hade jag säkert åkt på att ansvara även för denna, men nu slog jag bakut och hävdade att detta sen gammalt var ett R&D-ärende och därför inte mitt ansvar, och till slut puttades huvudansvaret över på en kollega i Tyskland som visserligen inte heller tillhör R&D (om någon undrar vad våra R&D-personer egentligen sysslar med i vår organisation så är vi många som står i den kön och ställer samma fråga).

Jaha, men inte ens Gud Fader kan medverka på en revision med 39 graders feber och det kunde inte heller jag, även om jag genomförde ett kraxigt Teamsmöte (utan kamera, goddamnit!) med den tyske kollegan (fortsättningsvis kallad TK) för att ge vad som mycket väl skulle kunna ha varit några famous last words (eftersom jag i princip var, eller åtminstone kände mig, på gränsen till döende), men kanske snarare sista råd och klargöranden inför vad som komma skulle. Revisionen genomfördes, vi fick tre avvikelser som alla var helt rimliga och nu har TK och jag jobbat med att släcka en av dom och en annan person som vi kan kalla AP har fixat de två andra. En tredje person, faktiskt från R&D och som vi för enkelhetens skull kan kalla TP, har också deltagit i arbetet såtillväga att han haft lite mailkontakt med revisionsfirman innan revisionen, samt messat mig privat när jag var sjuk att jag MÅSTE KONTAKTA TK ASAP, dock har han inte  direkt deltagit i det praktiska arbetet vare sig före eller efter revisionen, men alla bäckar små ger ju till slut en stor å av goda arbetsinsatser (får man ju hoppas i alla fall). 

Igår kom det efterlängtade beskedet att revisionsfirman accepterade våra korrigeringar och att revisionen var godkänd. TK och jag har samma chef, men han, TK alltså, är också insyltad med någon tysk högsta hönschef, lite oklart hur men jag antar att han är det på samma sätt som jag i vissa avseenden måste sylta in mig med vår VD. TK skickade ut ett mail till lite alla möjliga att nu var allt klart och tyske högstahönschefen svarade: Really great, thanks everybody and a special thanks to TK, AP and TP. Jamen här synliggör vi ju allas arbete, eller kanske inte. Inte så att de här personerna inte förtjänar cred, men det känns ju halvpissigt att inte ens bli omnämnd annat än i den stora anonyma massan av "everybody", speciellt som jag har lagt betydligt fler timmar på korrigerande arbete än vad i alla fall TP har gjort. 
Som väl var svarade min chef All credit for this goes to TK and Yours Truly. HAHAHA. Inte för att jag tror att högstahönschefen bryr sig, men det är ju i alla fall skönt att ens egen chef ser något av vad man gör.