260505

 Igår var det (typ) internationella Star Warsdagen, May the Fourth (be with you). Det tycker jag är lite roligt och något jag tänkte på flera gånger under dagen, dock glömde jag säga det till folk i min omgivning så jag får väl skriva det här istället. 

Igår hände väl inget speciellt förutom att det kom ett påbud att min närvaro var önskvärd på jobbet i Norge  några dagar om drygt en månad. Tänkte prova att åka tåg, det har jag aldrig gjort dit förut. Men köra bil själv så långt, det tar ungefär sex timmar om man inte stannar någonstans längs vägen, känns otroligt o-lockande, och det är inte så himla smidigt att flyga heller för då ska man först ta sig till Kastrup med tåg, sedan flyga till Oslo och sedan skumpa fram i någon himla flygbuss i en och en halv timme, för det är ju inte som att själva jobbet är placerat på/i Gardermoen och man är framme i samma stund som man sätter foten på norskt territorium. Så nu testar jag tåg och känner också miljöpräktigheten stå som en  sedesam aura kring min personlighet. 

På tal om det (eller det har i och för sig ingenting med tåg och miljö att göra, det är egentligen bara jobbet som är den gemensamma faktorn, gud vilken dålig övergång detta blev) så har jag ju varit anställd i 25 år i firman, eller nu är det väl 25 år plus en månad eller så. Det brukar väl ändå uppmärksammas på något sätt?, har jag tänkt, hör det inte till att man ska få en guldklocka?, har jag också tänkt men det är tydligen inget någon annan har tänkt på för mitt 25-årsjubileum kom och gick utan att något särskilt hände. Känns ju otroligt pinsamt att behöva påminna om det så det har jag inte gjort. Är också osäker på vem man ska påminna? Min chef tillhör ju den danska delen av koncernen och de kanske inte har såna regler där? Fast jag vet att vår VD i alla fall förr har delat ut guldklockor till folk han inte varit chef över (i princip är det ingen som har sin närmaste chef på plats), men det var ett tag sen och jag vet inte om reglerna har ändrats. Dryftade detta med Jenny om det när vi var ute och pimplade vin i torsdags och hon tyckte absolut att jag skulle säga till, men jag vet inte, jag tycker det är Så. Pinsamt. Även om det kanske är mer pinsamt för någon som glömmer? Har funderat på hur man skulle kunna hinta om det utan att framstå som någon som bara är ute efter en guldklocka även om det strängt taget är det jag är. Men igår så kom det ett gyllene (höhö) läge när jag och PC höll på med vårt nya lönesystem och vi satt och kollade på en sån där drop down-meny där ett av valen förutom sjukdom, semester, vab osv var "gratifikation" och i den kontexten låg ju guldklockan inte så långt bort, kunde jag känna. Nu får vi se vad som händer.

Efter jobbet susade jag hem, gick ut med hundarna, tränade ett ben- och axelpass. Hade tidigare på dagen fått mail om att det var problem med Vibes-appen, men det märkte jag inget av. Sen gjorde jag fotrehab och så skulle jag riva av mitt yinyogapass, och då funkade ingenting. Fick improvisera ihop ett pass på egen hand istället, det funkade väl det med. 

Åkte till stallet och när jag skulle hem så var det vägarbete med vakt och lots och kilometerlånga köer  på motorvägen där man satt som korken i en flaska i nästan en halvtimme. Var redig och ringde till K och bad henne säga till sista gruppen att ta vägen genom stan istället för att komma ut längre bort på E22. Plus på karmakontot där hoppas jag! 

Idag ska jag till kiropraktorn. Det kan ju behövas, med alla mina krämpor? Fast kanske att jag behöver en fysioterapeut istället, jag är osäker. Men det är ju något djävla skit med gluteusmusklerna och hur de fäster till höfterna, tror jag. Sen har jag fått ett konstigt ont i höger knä, det gör inte ont annat än när jag ställer mig på alla fyra men då gör det å andra sidan så himla ont att jag i det närmaste börjar böla. Kom från ingenstans, kan inte påminna mig om att jag gjort något särskilt och det syns ingenting, inget blåmärke eller så men trycker jag på ett ställe som är kanske 3 x 3 cm snett nedanför knäskålen så gör det ont. Men det är inte svullet, inte varmt, jag känner inget när jag går eller böjer benet som ju ändå borde vara rimligt att känna med tanke på hur SATANS ont det gör? Fan vad tröttsamt detta är, ska man inte ens kunna göra barnets djävla position utan att i det närmaste känna sig som Jesus från Nasaret en långfredag år 33 e Kr? Aja, det går väl över? May the Force be with me så att säga. 

Till stallet istället, v 19 2026, pt 1

Igår stod det att jag skulle ha Köttbullen, sen när jag stod och gjorde iordning henne kom K förbi och konstaterade att det skulle bli hennes (Köttbullens) tredje lektion och hon hade varit väldigt trött lektionen innan. Nu är det i och för sig Köttbullens paradgren att låtsas att hon är världens äldsta och tröttaste häst, men ändå. Jag fick byta till Spanjorskan istället, och det blev jag ju lite pepp på eftersom det ändå gick rätt så bra sist. 

Det gick rätt så bra igår med! Fick återigen den där känslan att jag kanske eventuellt inte utvecklas så mycket som ryttare när jag rider Köttbullen hela tiden. Fast samtidigt har det ju hänt mycket med Köttbullen sen jag började rida henne, så det stämmer kanske inte helt, men det går inte att komma ifrån att det ofta är väldigt mycket input för ganska lite output. Men men. 

Vi red i paddocken och övningen var att göra 10-metersvolter "där det finns plats" och sedan fortsätta en bit på spåret i öppna, i skritt, trav och galopp. Vi var bara fem stycken och det skulle man ju kunna tro var gott om plats, men det stod också fyra hinder i paddocken och de var placerade så att man inte kunde mötas på spåret där de stod utan man fick rida innanför, och då var det väl fan alltid någon som höll på med en volt just där. Och när vi skulle galoppera så var det två som inte skulle galoppera pga att den övningen var för svår för deras hästar, och då var det ÄNNU mindre plats att göra 10-metersvolter på. Så det var lite kaosigt. Men kändes bra ända tills på slutet, då var nog Spanjorskan lite trött och blev lite stark och ville inte riktigt gå i form. Kände mig väldigt nöjd efteråt!, hoppas att jag får rida henne fler gånger. Vet att K gärna ser att jag rider Köttbullen så att hon får lite "riktig" ridning emellanåt (det låter väldigt självgott, det är ju inte som att det BARA är jag som kan det i stil med gamla hästböcker om Annika och Turk, det har nog mer att göra med att Köttbullen är liten (även om hon "bär upp längre ryttare bra" som det brukar heta i hästannonser) och att det obegripligt nog finns vuxna människor som inte vill rida ponny), så det är nog en lågoddsare att det blir ett Köttbullspass ikväll. 

260504

Jaha, då var det måndag och ny vecka, ny månad, nya tag, osv. Helgen som gick var helt enkelt toppen. Det har ju varit kallt och ruggigt länge nu i vår, men så plötsligt tjongade termometern iväg och bjöd på sommarkänsla. 

Efter jobbet i torsdags så skulle jag träffa Jenny för vin, mat och (framför allt) prat. Bestämde att vi skulle träffas vid 17.30. Jag slutade lite tidigare för att kunna fiska upp min man för på hans jobb slutade de vid lunch i torsdags och då passade inga bussar och jag hade ändå knogat på så att jag var i fas med allt. 

Åkte hem, gick ut med hundar, kom hem igen, hade fått meddelande från Jenny att hon kunde sluta tidigare och vara i stan vid 16. Det kunde nog jag med om jag lade på en rem, men då visade det sig att bussen till stan var inställd p g a fordonsfel, så jag fick ta nästa och det blev den tiden vi hade bestämt lik förbannat. Vi gick till vårt vanliga ställe och åt kinamatsbuffé och delade en flaska vin. Sedan vidare till Bishops för ytterligare ett glas. Var hemma vid 22.30! Det var sent för mig! Min man hade redan gått och lagt sig. Han som alltid varit en nattuggla av episka mått har väl nu äntligen kommit på att det inte är ett självändamål att vara uppe tills det snudd på ljusnar för att sedan sova bort halva dagen som en himla vampyr. En insikt jag själv landat i för evigheter sen. Vet att när barnen var små var jag uppe lite längre på kvällarna för att det kändes som att det var enda stunden på dagen som man hade för sig själv, och när jag  studerade (vilket också var när barnen var små) hände det ju också att man satt och vrålpluggade till någon tenta till långt in på småtimmarna. Men det var ju hundra år sen.

Vaknade av att klockan ringde vid 4, hade inte glömt att det var röd dag men jag hade glömt att stänga av larmet. Somnade om och sov till 7. Upp och gå på långpromenad, sedan tränade jag ett benpass och resten av dagen slöade jag i soffan. Kände fortfarande av ryggen och det var inte så kul, men så länge man kan ligga på värmedyna och läsa Elly Griffiths så ska man väl inte klaga. 

I lördags gick jag upp klockan 4 och gick en långpromenad med hundarna. Åt second breakfast och var klar i god tid, S skulle hämta mig 07.30 för vi skulle vara i stallet vid 8. Vid 07.45 ringde jag och frågade om hon hade glömt mig. Det hade hon inte, men hon hade fått för sig att hon skulle hämta mig vid 8. IIIh.  Nu blev det bråttom, de flesta hästarna hade ju sovit ute och skulle in till första lektionen som börjar vid 9 och de ska ju hinna göras i ordning också. Men vi hann (med lite hjälp), kanske mest tack vare att hästarna fortfarande går i hagarna närmast stallet. Vi fixade med stalltjänsten, mockade åt de som stått inne, tog in de som inte skulle gå lektion så att de skulle få vila sig från att vara ute (lite konstigt kan jag tycka, men tydligen är det en jobbig period för hästarna att vänja sig vid att gå ute dygnet runt). Sen fick jag rycka in och vara ryttarassistent för den som skulle leda Köttbullen ville inte göra det för en gång hade Köttbullen bitit henne i armen. Det är liksom ingen tåga i delar av dagens ungdom, kan jag känna. Jaja, nu skulle de bara rida ut en runda så det var ju inte så betungande att leda Köttbullen ett varv runt vår lilla skog så det kunde jag väl göra. Under tiden fick ryttarassistenten hjälpa S att packa höpåsar samt lunchfodra, så när jag kom tillbaks så var det klart. Sen dök min man upp för att fixa med elen i tvättstugan, för det var ju också röjardag i stallet. Vi avslutade med grillad korv och hade det allmänt GÖTT i sommarvärmen, man är ju liksom inte van vid att vara tvungen att uppsöka skugga. Jag hade faktiskt kommit ihåg att smörja in mig med solkräm på morgonen, vilket jag är pinsamt slarvig med med tanke på att jag ALLTID bränner mig och får jobbiga kliande soleksem som jag sedan gnäller över. Tycker det är så kletigt och bökigt och sen tänker jag aldrig att jag ska vara i solen, det är ju inte som att jag ska ligga och pressa  på stranden direkt, plus att har någon slags befängd föreställning om att solen "inte tar lika mycket" när man är i rörelse, fast erfarenheten vid det här laget borde ha lärt mig annorlunda. Men nu hade jag köpt en slags mousse som faktiskt inte kladdade lika mycket så kanske att jag kan få in lite rutin kring detta, sent ska syndaren vakna osv. 

Vi åkte hem och lade oss i varsin soffa med öppna fönster och tvärdrag. Mmm, älskar den känslan av att ligga inomhus och känna ljumma sommarvindar, nästan bättre än att vara utomhus i det faktiskt. Men i år ska bli året när jag ska köpa DYNOR så att man kan sitta och ligga ute i trädgården utan att få träsmak överallt. Sen kommer det väl att regna hela sommaren bara för det, hehe. På kvällen kände jag en sån enorm tillfredsställelse som man väl bara kan göra när man varit ute nästan hela dagen, arbetat med kroppen och sedan kan ligga med öppet fönster och känna doften av blommande hägg. AAAAH! Ett stort plus var att jag nästan inte känt av ryggen alls under dagen, trots mockning och packning av höpåsar som ju inte är det mest ergonomiska man kan göra. 

Igår gick jag upp tidigt, gick min vanliga söndagsrunda och sedan åkte vi till stallen, olika faktiskt. Min man skulle fixa färdigt med elen i tvättstugan i vårt stall och jag skulle till grannklubben för där var det  en omgång av hoppallsvenskan division 3 där vi i klubben lyckats skrapa ihop ett lag för första gången på flera år. Förr i världen var det division 2 som var lägsta divisionen, men det har ju hänt ett och annat i tävlingsvärlden sedan dess och jag har väl varit lite skeptisk till upplägget i division 3, där man kan vara upp till 8 i laget (fast det är bara de tre bästa resultaten som räknas) och där man själv väljer om man vill hoppa 40, 60 eller 80 centimeter, oavsett storlek på häst (enda begränsningen var tydligen att en A-ponny inte fick hoppa 80 men det är det ju få som gör) och det går inte på tid heller. Men det var faktiskt väldigt trevligt och inkluderande och det var också väldigt, väldigt GÖTT att bara drälla omkring på en tävlingsplats utan att ha något ansvar för någonting. 

Min skepsis avseende division 3 handlar om det här, och det gäller generellt: förr i världen om man ville tävla i hoppning så var den lägsta klassen på 90 cm för häst och så en decimeter lägre för varje ponnykategori, det fanns liksom inget annat och då tränade man därefter och det var inga konstigheter alls egentligen. Men sen kom allt det här med centimeterhoppningar och Pay & Jumps där man får välja själv vilken höjd man vill hoppa på, och då är det som att alla bara håller sig inom sin komfortzon och det blir ingen utveckling. Förr kunde i princip alla lektionshästar och -ponnyer kravla sig runt en LD/0.90-bana, nu är det som att det snudd på är OS-final om någon hoppar en meter på en ridskolehäst (okej, väldigt överdrivet, men ändå). 

Hade i alla fall en väldigt trevlig dag, det gick väl sådär för laget men alla gjorde så gott de kunde och någonstans måste man ju börja. Fick lift tillbaks till vanliga stallet där jag tajmade in min man som precis blivit klar med sitt eljobbande. Så åkte vi hem och tog det piano resten av dagen. GÖTT. 

40 - constant reader

Har läst 40 - constant reader av Linda Skugge, det är första delen i hennes självbiografi som jag blev sugen på att läsa bara för att Marianne Lindberg De Geer skrev om dom i sina dagböcker. Detta är handlingen, eller i alla fall vad som står på baksidan:

”Jag trodde att jag var så dålig, att jag snart skulle bli utbytt för att jag var så dålig. Jag älskade att skriva, jag var alltid i trans när jag skrev. Jag mådde bara bra i skrivandet. Orden bara kom till mig, de vällde fram.” I 40 – constant reader skriver Linda Skugge kort, vasst och ärligt om sig själv, omvärlden och livet som skrivande och läsande människa. Om att fylla fyrtio och googla trailerpark-hus för att kunna bo billigt så att man har råd att skriva böcker. Om att tatuera Bret Easton Ellis-citat disappear here på kroppen. Om att läsa om sina gamla texter utan att hitta det som sägs vara så hemskt. Om att maniskt läsa bok efter bok, för att förstå verkligheten bättre. Om en önskan att bli förstådd som Linda Skugge och inte ”Linda”.

Jag är mycket kluven till Linda Skugge. Tycker hon skriver i grunden bra, naket och ärligt och har en tendens att upprepa sig på ett välfunnet sätt och jag har läst och gillat mycket av det hon skrivit. Men sen blev hon någon slags übermenschpräktig förälder och efter det verkar hon ju ha ballat ur fullständigt med träning och porr. Vad hände liksom? Det var väl lite därför också som jag ville läsa de här självbiografierna, vad hände på vägen från ung arg feminist till att gymma som om det inte fanns någon morgondag och sälja sig själv på Only Fans?

Det fick jag inte svar på i den här boken. Jag tycker det mest var väldigt mycket koketterande kring hennes utanförskap och det är ett väldigt tjatande om det och hur synd det är och har varit om henne. Finns det något mer patetiskt än en 40-åring som är bitter för att den aldrig fick hångla och ligga i tonåren? Släpp sargen och kom in i matchen, känner jag. Det är också väldigt mycket citat, ur böcker och låttexter, som förmodligen betyder mycket för henne men som inte säger mig ett skit och jag tänker att det är ju lätt att skriva en bok om 50 % av den består av att man citerar sånt som andra har skrivit, och då är boken inte ens särskilt tjock i sin helhet. Den får två krönikor av fem möjliga. 

Yllans snillrika systrar

 Det här är en bok jag INTE tänker läsa klart: Yllans snillrika systrar av Malin Sturesson. Detta är handlingen: 

DET ÄR BÖRJAN av 1900-talet i Kristianstad och Skånska Yllefabriken, eller Yllan som den kallas i folkmun, innebär en möjlighet för stadens kvinnor att försörja sig. Elin är en duktig väverska, men drömmer om en helt annan framtid utanför den dammiga vävsalen. Klara gör sitt bästa för att få ihop pengar till att mätta barnen, när hennes man har farit till Amerika. Märta är mer intresserad av att skvallra än att arbeta, men när hon plötsligt slutar dyka upp på fabriken förstår de andra kvinnorna att någonting har hänt henne. Trots att det enklaste vore att sköta sig själv, kan den envisa Elin inte låta bli att försöka ta reda på vad som skett. Det visar sig snart att det som Märta råkat ut för även drabbat andra kvinnor. Den som står ansvarig är en man med stort inflytande på fabriken. Men kanske kan dessa snillrika väninnor gå samman och förändra allt?

Jag tyckte det lät intressant, men borde ha dragit öronen åt mig redan vid ordet "snillrika" och sedan fortsatt läsa baksidestexten som beskrev det som "en varm och spännande feelgoodroman...", men det gjorde jag inte utan gick på recensionerna som varit idel rosor. Men det här var verkligen inget för mig. Jag kom aldrig in i berättelsen, som kändes ansträngd och inte alls som att man VAR DÄR, om ni förstår hur jag menar. Tyckte också det kändes märkligt att smeta in feelgood i både kvinno- och klasskamp, det föll sig inte alls naturligt så den boken fick åka tillbaks till bibblan igen. Den får en överkorsad vävmaskin av fem möjliga.  

260430

Då var det valborgsmässoafton, en dag som för mig inte betyder något speciellt. När man var ung och odödlig så var det förknippat med fest och hålligång, men de senaste 40 åren eller så har det väl varit som  vilken dag som helst, bortsett från att den följs av en ledig dag. Förr hade vi det ju så lökigt på mitt jobb att vi jobbade halv dag dagen innan röd dag, så då var de dagarna såklart lite lyxigare. Men när vi blev uppköpta och allting skulle likriktas och strömlinjeformas så togs den förmånen bort för så var det minsann ingen annanstans i koncernen. Försökte argumentera att om allt skulle vara likadant överallt så skulle vi väl också ha 37 timmars arbetsvecka som de har i Danmark och Norge, men det var det såklart ingen som lyssnade på. 

Igår var en sån där dag som gick i ett. Först jobb, sedan åkte jag till stallet och hade lönesamtal med K. Är ju en svår balans när man vill premiera ett bra arbete men samtidigt måste hålla i varenda krona för att föreningen överhuvudtaget ska överleva. Vi säger ju hela tiden till henne att vi tycker att hon gör ett fantastiskt jobb, men det är ju pengarna som faktiskt pratar. Aja, hon sa i alla fall att hon var nöjd så då får jag väl tro det. 

Därefter fick vi besök avtvå kvinnor från ett franskt ridgymnasium som var ute och rekade internationella samarbeten och praktikplatser till sina elever. GUD vad det var svårt med engelskan, pratar ju ändå en del engelska på jobbet men hästglosorna satt väldigt långt inne, helt vanliga ord som "mocka", "hage", "grep" och liknande var ju inget man fick lära sig i skolan direkt. Nu var de franska damerna inte heller några höjdare på engelska så vi fick peka och gestikulera och det gick väl rätt så bra ändå. 

Därefter hade jag en timme av ingenting innan möte med vår idrottskonsulent där jag tänkte ta en promenad i vår lilla skog intill stallet. Fick med mig K:s hund, en ung och glad labrador som for som ett yrväder överallt och tyckte livet lekte. Gick vår vanliga ridrunda och sen var det dags för möte angående Idrottsarenan. Är väl än så länge inte dödsimponerad av detta byte, Idrott Online är fullt av buggar men det visade sig att Idrottsarenan har en del barnsjukdomar. Det var hur som helst ett bra möte.

Sedan var det dags för röjar/fixarkvällen, men vid det laget hade min rygg mer eller mindre gett upp så jag stannade inte så länge. Får kompensera det på lördag istället. Hästarna har börjat sova ute den här veckan, så det blir inte så betungande med stalltjänsten för mig och S. Mest en massa promenerande för att ta in hästarna för lektionerna men inte så mycket mockning. Bra för min rygg tänker jag, men idag - peppar peppar - känns det rätt okej. Var hemma vid 19-tiden igår kväll, duschade och gick och lade mig på värmedyna resten av kvällen. Var tvungen att stänga av den efter ett tag för det kändes som att röven höll på att brinna upp, men det kanske gjorde någon nytta. 

Nu: jobbelijobb, sen handla, ut med hundar, städa och så tillbaks till stan för prat och mat och vin med Jenny. 

Judas

Har läst Judas av Amanda Romare, det är en uppföljare till Halva Malmö består av killar som dumpat mig som jag läst och gillade jättejättemycket. Detta är handlingen:

Amanda hittade sin kille till slut. De är kära och har till och med flyttat ihop. Allt borde vara toppen. Men tvivlen är tyvärr aldrig långt borta, särskilt inte när spöken ur det förflutna flyttar in vägg i vägg, sexlivet går på sparlåga och pojkvännen anklagar henne för vilja kontrollera hans vikt och psyke.

I tolv år letade Amanda efter kärleken, allt mer inser hon att hennes flickvänpersona inte alls är så härlig som hon tänkt. Istället framstår hon mer och mer som en kontrollerande, manisk diktator.

Jag tyckte lika mycket om den här boken som den förra, även om igenkänningsfaktorn även här är väldigt låg. Men det är så bra skrivet!, så roligt och naket och brutalt ärligt och samtidigt lite tragiskt. Jag har extremt svårt att föreställa mig att man kan vara så fullständigt filterlös att man diskuterar och redovisar hela registret i sitt känslo- och sexliv med vad som känns som Gud och halva världen, eller åtminstone både föräldrar, syskon och kompisar, men det betyder ju inte att det inte är underhållande, för det tycker jag att det är. Den här boken får fem Judaspenningar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop.