260828

Då var det fredag igen! Igår fick jag undan ett par surdegar på jobbet som liksom har hovrat över mig ett tag och pockat på uppmärksamhet. Gött. Det bjöds på smörgåstårta till lunch, minns inte varför men tror det var någon som köpt skrot av oss och som ville tacka för lasthjälp. Detta tutades ut på ett morgonmöte tidigare i veckan, och jag tycker att jag har förklarat så många gånger att jag inte gillar smörgåstårta att jag inte måste säga det EXAKT VARJE GÅNG, så då gjorde jag inte det. Igår kom jag till lunchrummet med min matlåda och givetvis kommenterade folk, som de gör EXAKT VARJE GÅNG, någonting som går ut på att om man säger tack men nej tack till smörgåstårta, då är man också lite småtråkig, en puritan som inte kan med att unna sig av livets goda, snudd på otacksam också. Men tyck det då, känner jag mest.  

Minns när vår förre produktionschef slutade. Han gillade inte mig, jag gillade inte honom heller för den delen så det var väl en av få saker som vi var överens om, att vi inte gillade varandra. Men man får ju ändå bete sig på en arbetsplats kan man ju tycka, och man kan ju också snudda vid tanken att vi har olika roller och bidrar på olika sätt till ett gemensamt mål, men han sa rakt ut att han tyckte att det jag jobbar med var rena larvet, något som enbart losers höll på med. Jag skulle hellre städa offentliga toaletter än att ha ditt jobb, sa han till mig en gång, jag menar vem fan säger ens så? Det där larvet som jag håller på med räddade dessutom röven på honom mer än en gång när det var revision eller tillsynsbesök från myndigheter, men hans självförtroende var i storleksordning världsdel och hans självbild därefter, så han tyckte nog lik förbannat att det  mest var tack vare hans egen förträfflighet. När han slutade gick han runt personligen till alla utom mig och meddelade att på fredag blir det smörgåstårta. När fredagen kom så gick jag upp till fikarummet och mikrade min matlåda precis som jag brukar medan alla andra satt och åt av nämnda smörgåstårta. En normal person hade väl kanske då sagt Oj, visste du inte om att det skulle bli smörgåstårta idag? och sedan lagt till någon form av inbjudan i stil med att "det räcker till dig också" (för det gör det ju alltid, en smörgåstårta tar ALDRIG slut). Men inte han inte, istället ställde han sig framför mig där jag satt med min matlåda med isterband och stuvad potatis och började demonstrativt oja sig över vad synd det var att inte VD var på plats och kunde möjligen en som bodde i närheten av VD:n ta med sig en doggy bag och överlämna till honom så att han också fick lite smörgåstårta? Så löjlig liten människa. Aja, det var tider det. 

Åkte hem, städade lite halvhjärtat för min man håller fortfarande på med fönstren och verkar aldrig bli färdig så det ser ut som en byggarbetsplats på hela nedanvåningen och är strängt taget ingen större mening med att försöka damma och plocka. Åkte sedan in till stan och såg Blir du ledsen om jag dör? på bio med CLUB ROMIF. Den var bra, rätt mörk fast ändå med glimtar av ljus här och där. Tydligen bygger den på en bok som i sin tur är based on a true story, så det blev in på bibblan och reservera. 

Nu är det fredag, ska jobba och sedan åka ut till stallet och skriva på något papper som behövde skrivas på av behörig firmatecknare, oh the joy of föreningslivet. Sen är det stallpass imorgon och öppet hus på söndag och det var den helgen det. Men det ska väl bli lite tid till kycklingmys och hundpromenader  också hoppas jag. 

260827

HerreGUD vad jag är trött idag. Igår hade jag och S bestämt att vi skulle träffas och dricka lite vin för att fira att vårt massiva arbete med Idrott Online är i hamn. För den här gången, det bara pågår ju och den där Idrottsarenan är ju fortfarande avlägsen när det kommer till LOK-stödsrapportering. Och utifrån vad jag har sett av det som lanserats är jag inte jätteimponerad, så jag förväntar mig egentligen inte att någonting kommer att bli lättare. 

Hur som helst. Efter jobbet var det först rehab. Min fysioterapeut är GRYMT sträng mot mig. Andra kan han lirka och nästan gulla lite med, men så fort jag tycker att någonting börjar kännas lite bra så är han där och tycker att jag ska öka något, antingen vikter eller antalet repetitioner. Ingen rast och ingen ro där inte. Men det funkar ju, och jag blir ju också långsamt bättre. Vet någon gång i våras när jag var ute och gick och lite uppgivet tänkte Tänk om man bara hade kunnat ta en promenad utan att det gör ont. Nu kan jag det. Har nog också förändrat mitt förhållningssätt till träningen lite, förr har jag liksom bara köttat på och tänkt att ju mer desto bättre, men nu är jag mer återhållsam och ger mig själv lite vilodagar emellanåt. Är helt enkelt mer SNÄLL MOT MIG SJÄLV (tror jag i alla fall) och hoppas att min bindväv uppskattar det. 

Flängde sedan hem för att ställa bilen, gulla lite med hundar och kycklingar och sedan åka tillbaks till stan igen med bussen. Mötte upp med S, det stället vi hade tänkt gå till var abonnerat så vi gick till ett lokalt vattenhål istället. Åt varsin hamburgare, drack två glas öl (S) respektive vin (jag). Åkte sedan hem med 20-bussen, var präktig och klev av en hållplats tidigare och promenerade sista biten. Kände mig mindre präktig när jag upptäckte att fodralet till mina hörlurar låg kvar på bussen. Nu sjöng visserligen dessa hörlurar på absolut sista versen och det var bra längesen jag investerade i ett par nya som har legat och väntat på att de befintliga ska dra sin sista suck. Nu fick de lite hjälp på traven så att säga. I övrigt hade vi en trevlig kväll.  Vaknade i morse och kände mig fortfarande mätt, vilket jag inte gillar. Men det går säkert över. 

Idag är det först jobb, sedan bio med CLUB ROMIF på kvällen. Det blir säkert trevligt. Sedan är det stallpass på lördag och öppet hus i stallet på söndagen, så helgen lär väl rinna iväg i ett nafs.  

260826

Igår var en rätt så händelselös jobbdag. Bar över mina trötta krukväxter från gamla kontoret till nya och hoppas och tror att de kan få ett bättre liv där. Mitt nuvarande kontor ligger i markplan och precis intill en intern gångväg, och även om jag inte direkt gör något jättehemligt på jobbet så gillar jag inte att vem som helst kan glo in när som helst. I början hade jag alltid persiennerna nere, men det är FÖR deppigt så därför investerade jag i sån där insynsskyddande plastfilm som man kan fästa på fönstren, den här med mönster så att det lite ser ut som såna där blyinfattade fönster som finns i kyrkor. Funkar skitbra för alla utom krukväxterna som nog inte får det ljus de vill ha för att frodas och grönska. Men Nya Kontoret ligger en trappa upp så där behövs inget insynsskydd så kanske kommer jag att sitta och jobba i en riktig djungel framöver, vem vet? Eller kanske inte, jag är inte så värst omhändertagande när det kommer till krukväxter. Tycker det är snyggt och så, men har inte riktigt det intresset som krävs. 
Jag har nu också rensat ut allt som är gammalt och som inte ska arkiveras från Nya Kontoret, nu återstår egentligen bara att flytta det som ska arkiveras till arkivet samt att få dit ett skrivbord och en stol, plus att det ska flyttas ut ett stort arkivskåp med personalakter (eftersom Nya Kontorets förra invånare jobbade med löner), men sen kan jag börja flytta över de grejer jag ska ha med mig från gamla kontoret. Har rensat en del, men det finns mer som inte nödvändigtvis behöver sparas. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en runda med hundarna, tränade ett corepass, åt kvällsmat. Sedan hade jag ett par timmar kvar innan det var dags att åka till stallet, läste lite men kände hur ögonlocken blev alldeles otroligt tunga. Kanske läge för en powernap?, sa min hjärna men man höll på med fönstren så det var öppet överallt och fastän det var varmt så frös jag för det var sånt himla tvärdrag. Bestämde mig därför för att gå upp och kanske ta en liten tupplur, men så skulle jag bara ta med mig något som skulle in i kattvinden, och när jag väl var inne i kattvinden så passade jag på att rensa lite. Nu har turen kommit till de såkallade finkläderna. Jag är ju inte mycket för sånt och eftersom jag extremt sällan befinner mig i situationer som kräver att man ska vara uppklädd så är det inget jag i normala fall lägger krut på. Men en del såkallade outfits har jag ändå samlat på mig, nästan allt är köpt på Myrorna eller Erikshjälpen och nästan allt är bara använt bara en eller ett par gånger och nästan inget av det är något som jag känner mig bekväm i, känner mig bara utklädd och löjlig. Känner att jag kommit till ett skede i livet där det mesta nog kommer att ryka. Hade kunnat börja redan igår, men så ringde K och undrade om jag kunde tänka mig att åka till stallet lite tidigare och promenera med en av hästarna som hade kolikkänning, så då gjorde jag det. Efter ridningen traskade jag till två olika hagar med två olika ponnyer, så jag var inte hemma förrän 21.30. 

Ikväll ska jag träffa S och vi ska dricka vin och fira att vi äntligen är klara med LOK-stödsansökningarna i helvetessystemet Idrott Online. Det har vi sagt många gånger, men det har aldrig blivit av på grund av logistik. S och jag bor egentligen inte särskilt långt från varandra, drygt en och en halv mil tror jag, men med kollektivtrafik är ett djävla HÄRKE att ta sig för man måste först åka tre mil åt ett håll för att sedan byta buss och åka två mil åt ett annat håll, så nu har vi bestämt att vi ska träffas i stan istället. Men först är det jobb, sedan rehab, sedan hem och lämna bilen och så tillbaks igen, hodeladihodeladihoppsanvilkendag.     

 

Till stallet istället, v 35 2026, pt 2

Igår blev det Gossen! Kände mig pepp, och det behövdes för Gossen hade en riktig tröttdag och det kändes som att rida i sirap. Han är ju aldrig direkt het, men tycker ändå att jag brukar kunna få fram honom rätt bra. Men igår var det kämpigt, tur jag är van vid Köttbullen, hehe. Det var varmt plus att vi red på stora utebanan och det är ju lite tyngre underlag där än att i ridhuset, vet inte om det spelade in. Vi red ingen särskild övning utan det var övergångar och volter och en del självständigt arbete. Jag lade fokus på övergångarna och fick honom i alla fall något mer lyhörd mot slutet än i början. Sen galopperade vi, där blev han plötsligt väldigt fin och höll galoppen och formen så jag nästan bara kunde sitta och, inte kanske njuta, men fokusera på sits och såna grejer som man kan unna sig när man inte behöver driva som en blådåre i varje steg. L säger att jag behöver träna på att fördela sätet över sittben och blygdben och bli mjukare i ländryggen, för annars blir det som att man bromsar istället för att vara framåtdrivande. Jag har väl aldrig blivit så glad för någon kommentar som när en ridlärare sa Du har en väldigt fin och naturligt lodrät sits till mig en gång, för det är inget som jag känt varit karaktäristiskt för min ryttarkarriär. Men nu sa L att om man sitter som jag, med mer tyngd på sittbenen så får man visserligen ett starkt säte men också en tendens till stolsits. Och det vill man ju inte ha! Får börja jobba aktivt med att lära om, det ska alltid vara något. 

260825

Igår var det rehab och när jag satt och cyklade på motionscykeln som uppvärmning så kom fysioterapeuten och sa Har du inte lite väl lite motstånd? och vred upp till vad han tyckte var lagom mycket motstånd. Där rök den möjligheten att sitta och slöa till. ROBERT var också där, så igår fick alla kolla på Jay Leno's Garage, istället för naturfilmer på tv:n, ZzzZzzZzz. Visst, det spelar väl ingen roll SÅ och det är väl fint att fysioterapeuten kan tänka utanför boxen och sådär. Jag föreställer mig att en ganska stor del av en fysioterapeuts patienter består av människor som inte är särskilt motiverade så det blir kanske någon form av kick att hitta det lock och pock som kan få just den här personen att göra sina övningar. Alla är ju inte som jag som bara gör som jag blir tillsagd, hade förmodligen blivit ett utmärkt soldatämne. Säger fysioterapeuten (vilket han gjorde igår) att nästa gång du gör utfallssteg så får du ta vikter så svarar jag "hur tunga"?, och det FAST jag tycker det är apjobbigt att göra utfallssteg med enbart kroppsvikt. 

Efter rehaben så åkte jag och handlade bygglim åt min man. Det finns få saker som är så störiga som att få ett sms med orden "kan du köra inom Biltema på vägen hem?" Jag fattar såklart att det är onödigt att han ska flänga in till stan när jag redan är där, men ändå. Hatar Biltema hett och innerligt. Hittade dock limmet utan att behöva tappa det på grund av bristande logik i artikelnummersystemet som annars är det vanliga.  Åkte sedan hem, gick en promenad med hundarna, matade kycklingarna med överbliven spaghetti. Det var så otroligt gulligt att se hur de fick tag på en bit och sprang iväg på sina småsmåsmå kycklingben för att hinna mumsa i sig den innan något syskon kom och lade sig i. Har äntligen hittat ett system att dela in dom i färger så att man kan räkna in dom, det är inte lätt när de myllrar omkring överallt utan man får liksom försöka bocka av efter hand. Nu är det i alla fall: 4 gula, 3 svartvita, 2 bruna, 2 gråsvarta, 1 grå samt en med någon slags obestämd udda gråbrun färg som ingen annan har. 

Gick in, åt kvällsmat, bytte om, åkte till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig och kunde som vanligt inte sova utan hjärnan snurrade på, just another manic Monday som det heter. Idag är det jobb,  hundpromenad, coreträning, betala räkningar och ridning som står på schemat. Dags att ta itu med den här dagen. 

Till stallet istället, v 35 2026, pt 1

Vi, alltså ridklubben, har skaffat Hippocrates som är ett administrativt system för ridskolor, där finns många finesser och en av dom är att man har som sin egen sida där man kan se sina fakturor (tråkigt) och vilken häst man blivit tilldelad inför sin ridlektion (betydligt roligare). Igår stod det "ej tilldelad" väääldigt länge, jag var också vääääldigt spänd på att se så att säga resultatet av förra veckans snack med L om att jag vill rida andra ponnyer än Köttbullen, åtminstone ibland. 

Det blev Spanjorskan! Jag red ju henne några gånger i våras och blev väldigt förtjust. Det är en helt annan typ av ponny än Köttbullen, hon är lugn och snäll men ändå lite känsligare för hjälperna och hon går att rida i form utan att det snudd på känns som kamp till sista blodsdroppen. Du såg lite gladare ut idag, kommenterade L efteråt och jag försökte förklara att det är inte som att jag är sur när jag rider Köttbullen, det är bara så förtvivlat tungt och jobbigt emellanåt och då finns det liksom inte energi kvar att stråla som en sol. 

Vi red på stora utebanan, som för en gångs skull var väldigt fin nu när det har regnat litegrann. Annars är den antingen tung (om det har regnat mycket) eller stenhård och dammig (om det inte har regnat). Vi red volter och övergångar och det kändes toppenfint med Spanjorskan. I galoppen orkade hon inte riktigt bära sig, hon är rätt tjock efter betet så det är kanske inte så konstigt. Sen blev hon väldigt brydd för det var någon som under pågående lektion släppte ut våra shettisar i hagen bredvid stora utebanan. Man skulle ju kunna tycka att det var vardagsmat i hennes värld, men i Spanjorskans var det tydligen lite halvläskigt. Aja, inget dramatiskt hände mer än att hon stod emot och inte ville gå fram ordentligt på den delen av ridbanan. 

Nu återstår att se: får jag rida EN ANNAN PONNY i kväll, och i så fall vem? Hoppas på Gossen, alternativt en D-ponny som jag bara har ridit en enda gång tidigare men som jag minns som väldigt trevlig. Eller så blir det kanske Köttbullen, den som lever får se. 

Det dyrbara

Har läst Det dyrbara av Linn Ullman, detta är handlingen:

Jon Dreyers liv går i bitar. Hans stora litterära livsprojekt har gått i stå, han är konsekvent och smärtsamt otrogen mot sin fru Siri, något hon i sin tur är plågsamt medveten om. Deras tonåriga dotter är våldsam och oregerlig, och Siri försöker samtidigt förhålla sig till en mor som börjat supa igen efter tjugo års nykterhet.Allt börjar med att barnflickan Mille försvinner utan ett spår. Ovissheten om vad som hänt bultar som ett mörkt hjärta i familjen Dreyers liv. När Mille två år senare hittas död har sönderfallet gått mycket långt. 

Jag tyckte inledningsvis om den här boken, det var fint språk och ändå lite intressanta karaktärer. Men sen tyckte jag hela berättelsen gick i stå, det hoppades hit och dit och blev mest bara en djävla röra kändes det som, och karaktärerna blev en bit in i boken bara jobbiga. Den här boken får två hytter av fem möjliga.