Ripped out of gypsum and oil

Känner mig fortfarande inte hundra, men det är väl inte värre än att jag kan genomlida den här dagen också. Som om jag hade något val, haha. Igår kom nämligen en sur bajsmacka seglande från ingenstans, människor högre upp i organisationen som tyckte att vi skulle damma av och använda en produkt som aldrig ens en gång har tillverkats kommersiellt, för att visa att den finns. För att kunna göra det krävs att det görs en viss typ av revision och om produkten ska in på produktlistorna nästa år måste det göras innan årsskiftet det här året, och jag tänkte när jag såg mailkonversationen att jaja, det där kommer ju inte att bli möjligt att genomföra för revisorn som vi använder till den här typen av revisioner får man boka halvårsvis i förväg. Men som genom ett under råkade han ha en lucka för i en snabb online audit. Idag. Klockan 11. Jamen KUL. För den som ska få ihop underlaget som ska granskas samt deltaga i revisionen är nämligen jag. Då är det ju kul att någon försäljningschef skriver att If possible, with reasonable workload in preparation, I believe we should plan to do the audit liksom över ens huvud utan att ha en aning om vad som måste göras "in preparation" och vad som kan anses vara "reasonable". Blir så djävla provocerad, men jaja, det är väl bara att tugga i sig det också. 

Efter jobbet igår åkte jag hem, tog en promenad, försökte njuta lite av att det ändå är kanske 10 plusgrader! I december! Kom hem, gjorde fotrehab, pratade i telefon med min dotter under tiden. P g a den här Känningen så hade jag redan innan bestämt mig för att skippa dagens planerade träningspass, men kom på att jag ju också glömt dagens yinyoga så det fick jag liksom hasta igenom lite snabbt (kändes det som), för jag skulle ta bussen till stan för att träffa Jenny vid halv fem och bussen väntar ju inte på att jag ska trassla mig ur Duvans Position. Hade sedan några trevliga timmar med vin och mat, prat och skratt. Tog bussen hem igen vid 21, det tar en halvtimme så jag tycker inte att jag direkt har varit ute och nattsuddat men GUD vad det tog emot när klockan ringde i morse. Känner mig inte det minsta upplagd för vad dagen har i sitt sköte. Och efter jobbet så ska jag hem, städa och så tillbaks till stan igen för styrelsemöte. Och imorgon ska jag fixa den här labbglöggen, för sista gången i detta livet visserligen, men ändå, och på kvällen ska jag gå ut och äta med A2. Det som verkade som en bra idé DÅ känns nu mest jobbigt, men det kommer såklart att bli trevligt eftersom A2 är en så trevlig person. Sen är det helg men jag kan liksom inte riktigt njuta av den tanken eftersom jag ska åka till Danmark på söndag för att vara redo att skalla den danska organisationen i arla morgonstund på måndag och sen kommer jag inte hem förrän på torsdag kväll. Först tänkte jag att okej, det är ju bara på dagarna som jag måste leverera och sen kommer jag att ha kvällarna för mig själv, kunna gå ut och gå (kanske springa?), träna, ligga på hotellrummet och titta på tv, det kan ändå bli rätt soft. Fast sen kom en inbjudan till en dansk julfest, så en kväll kommer att vikas åt det. Och nu ska några norska kollegor ansluta på tisdagen och de ska bo på samma hotell som jag, och då misstänker jag att de kanske tycker att vi ska kose och hygge oss tillsammans på kvällarna. Och eftersom jag kommer att arbeta ganska mycket med dom i framtiden så får man väl kanske bjuda till. Men ändå. Att ha människor som inte tillhör ens närmaste runt omkring sig snudd på dygnet runt? Orkar inte. Får väl försöka intala mig att jag är social och extrovert, fake it 'til you make it, osv. Nu ska jag ta tag i dagens elände. 

Your chains, how they cling, how they clang

Den där Känningen jag kände i halsen igår var tyvärr inte bara inbillning utan den är kvar. Har visserligen inte blivt värre, men inte heller bättre så det är som att det står och väger mellan att bli dyngförkyld och att inte bli det. Kämpar på med ColdZyme och ingefärsshots och så får vi väl helt enkelt se vad livet har i beredskap åt mig. 

Igår var jag ju glad över att jag äntligen fått min nya titel. Skickade ett mail till mig själv för att kolla så den hade blivit ändrad på mailsignaturen (dumt nog kan man inte se det när man skickar) och allt såg bra ut. Idag (eller det var ju igår, men jag såg det idag) hade min chef vidarebefordrat ett mail från HR där de skrev att de tyvärr  "was a bit quick to change" och att fick behålla min gamla titel "for the time being" med motiveringen We can only use the new one for her signature once we gotten a signed document. We are working on the document now. 

Och då undrar man ju lite vad det är för mystiskt dokument som ska signeras och av vem? Min chef har redan upprättat en ny befattningsbeskrivning med mina nya arbetsuppgifter och min nya titel och laddat upp den i HR-systemet, så det kan inte vara det. Man undrar ju också ganska mycket om det inte finns något standardförfarande kring när folk får nya arbetsuppgifter och därmed också ny titel? Eller måste HR börja om från scratch och "jobba med dokument" vareviga gång något sådant händer?  Som vanligt när det gäller HR: så många frågor, så få svar. 

När jag kom i morse hade jag ett röstmeddelande på jobbtelefonen där jag ombads ringa en person på ett bemanningsföretag som sökt mig för att min kollega Stefan hade lämnat mig som referens. Det var inga konstigheter med det, men däremot transkriptionen som erbjöds i mailet med länken till röstmeddelandet: It's already called, it's already heard next to me that if it wasn't a permanent process on different days, famous look, the child is a little bit not better no good yes it's a little bit 

Nu hade jag inga problem med att höra meddelandet, men det skulle man kunna tro att transkriptionsfunktionen hade för det där var det flummigaste jag sett på länge och långt från vad personen i själva verket uttryckte. Men det kanske inte är så lätt. Ibland när jag sitter på tråkiga Teamsmöten där jag inte direkt känner att jag bidrar eller behöver bidra, så brukar jag aktivera liveundertextfunktionen. Det är alltid lika underhållande att se hur Teams liksom killgissar i text vad folk säger.

Hade egentligen tänkt springa efter jobbet igår, men med tanke på Känningen så skippade jag det. Har ju haft ett irriterande uppehåll i löpträningen, först var det snö och sedan var jag iväg och nu är det förkylningsvirus som kämpar om herraväldet. INTE BRA. Åkte hem och gick ut med hundarna istället. Kände mig pigg och stark i benen men helt seg i huvudet, det var som att över- och underkropp inte hade någon kontakt med varandra. Märklig känsla. Kom hem, tränade yinyoga och sen hade jag ett par timmars slappande i soffan innan det var dags att åka till stallet. 

Kom hem från stallet i någorlunda vettig tid och försökte utnyttja den genom att gå och lägga mig direkt efter duschen. Kunde jag somna? Nej, självklart inte. Har ändå sovit okej i natt, men för lite. Hade behövt tolv timmars djupsömn för att mota förkylnings-Olle i grind, men man får ta vad man får. Jaja, det är bara att kriga på.  Ikväll ska jag träffa Jenny och dricka VIN, så förkylnings-OLLE kan ju ta och stanna på lagom avstånd och sedan tassa iväg någon annanstans. 

Till stallet istället, v 50 2025, pt 2

Kom till stallet och möttes av en nyklippt Köttbulle! I förrgår såg hon ut som en litet lurvigt utegångsfår med tjock päls, lång man och hovskägg som golvmoppar. När det försvinner blir hon nästan modell sportponny. Måste ju också vara skönare för henne att jobba utan att ha all denna päls att svettas i, tänker jag. 

Vi red ungefär samma typ av lektion som i måndags, bortsett från att lektionen innan och lektionen efter skulle ha hoppning så det stod hinder överallt, vilket störde mer än man skulle kunna tro, i alla fall när man är 8 stycken och ska göra 10-metersvolter med galoppfattning från skritt. Det gick inte dåligt, men tyckte inte direkt jag fick något flyt eller hur man ska säga. Köttbullen knogade dock på fint och jag tyckte jag fick igenom hennes högersida lite, lite mer än vad jag brukar. Så det får man ju vara nöjd med. 

Nu var det sista lektionen för i år eftersom jag missar nästa vecka. Åkte hem och lade alla kläderna i tvättkorgen, vilket var välbehövligt, hehe. Tog också hem mina stövlar och Köttbullens träns för jag tänkte jag skulle passa på att putsa upp dom ordentligt i lugn och ro. 2026 kommer att inledas med stil. Hehe.  

Dödens pris

Har läst Dödens pris av Cara Hunter, och det tycker jag att du också ska göra. Fast först måste du nog läsa de föregående sex delarna om kriminalkommissarie Adam Fawley som inleds med Hemmets trygga vrå, följt av I mörkret, Ingen utväg, All denna vrede, Hela sanningen och Mörkare än döden. Detta är handlingen: 

År 2016 försvann åttaåriga Daisy spårlöst från sitt hem i Oxford. Hennes försvinnande blev en riksnyhet och när sanningen till slut uppdagades chockades hela nationen.
Kriminalkommissarie Adam Fawley minns fallet alltför väl, det var han som grep Daisys mamma för mord. Men flickans kropp hittades aldrig.
Nu, flera år senare, dyker nya bevis upp på en annan mordplats och vänder upp och ner på allt. Har de haft fel hela tiden? Fawley och hans team tvingas tillbaka in i utredningen med en enda fråga ekande i sina huvuden: Vad hände egentligen med Daisy?

Åååh vad jag gillar Adam och hela (eller i alla fall nästan hela) gänget vid Oxfordpolisen! Den här boken knyter alltså an till fallet i den första boken, Hemmets trygga vrå, vilket ju kan vara en fördel att ha läst innan. Det har jag ju gjort, men det var ett tag sedan så det hade nog inte skadat att friska upp minnet lite först (men det hade jag inte tid med eftersom det här är 14-dagarslån utan möjlighet till omlån), för det är som vanligt med Cara Hunters berättelser: vääääldigt många karaktärer att hålla ordning på. Men bortsett från det så är allting toppen. Den här boken får fem hårstrån av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er.   

Do the fairies keep him sober for the day?

Igår var en dag när allt gick i ett, och det känns som att varje dag kommer att vara det fram till den 19 december så det gäller att hänga i. Jobbade, åkte hem, gick en promenad, tränade ett Vibespass, gjorde fotrehab och yinyoga. Sedan hade jag 55 minuter på mig att äta kvällsmat och spela dagens Ordel, svenska varianten av Wordle samt läsa lite i mitt mycket strikta lässchema. Det hann jag med, sedan var det dags att åka till stallet. På måndagarna brukar jag ändå komma från stallet hyfsat tidigt eftersom jag brukar rida Älskling och hon oftast går lektionen efter. Men nu hade jag Köttbullen och hon går i princip aldrig lektionen efter, eftersom hon i regel har gått någon barnlektion tidigare på kvällen. Och hon var jättesvettig efter lektionen, så det tog lite tid att ta hand om henne. Svampa av och lägga på täcke och greja. Sedan blev jag och S såklart stående en stund på stallbacken och snackade så jag var inte hemma förrän 21.15. Tog ut hundarna, duschade, gick och lade mig i Flickrummet™ eftersom min man är förkyld. Tyckte själv jag kände lite i halsen, men intalade mig att det var inbillning. 

Känner fortfarande av "någonting" i halsen, så nu har jag tagit en ingefära-och-chili-shot och sprayat med ColdZyme och hoppas på det bästa. När jag körde till jobbet i morse så var vägen avstängd på grund av en lastbilsolycka. Fick köra en omväg som blev en ännu längre omväg pga att jag satt och kollade efter en sån där orange omledningsskylt och svängde därför inte av där jag borde ha svängt av för att komma tillbaks till vanliga vägen igen. Jag kunde i och för sig ha vänt, men nu gjorde jag inte det för man kommer fram på den vägen jag körde också, men jag blev några minuter sen till jobbet. Men det är ju inte som att någon sitter där och väntar. 

Hade fått ett mail från min chef där det nu äääääntligen har gått igenom att ordet "laboratory manager" ska tas bort från min jobbtitel. Har ju gnölat om det i evigheter för att a. jag aldrig har velat vara någon "laboratory manager" och när min dåvarande högsta chef sa det så trodde jag det var ett erbjudande som jag skulle tacka ja eller nej till, men i hans värld var det redan bestämt och han var bara vänlig nog att informera mig om det, samt b. jag tycker att ens jobbtitel ska spegla det man gör, och de senaste åren har jag ägnat kanske högst 5 % åt laboratoriearbete, resten av tiden åt annat, och när jag ska samverka med andra människor rörande "annat" kan det ibland bli väldigt konstigt när jag som laboratoriechef ber folk om både det ena och det andra som inte har det minsta med laboratorium att göra, plus att när man  väl ÄR det, om än ofrivilligt, så förväntar sig folk att man ska lösa både det ena och det andra. 

Men nu har jag ju snart inte ens ett laboratorium. På fredag ska vi ha vår traditionella labbglögg, hela grejen med labbglöggen är att glöggen värms med hjälp av labbutrustningen, annars är det bara en vanlig ståfika med lussekatter och pepparkakor. Delar av labbet har ju redan monterats ner, men det sista ska inte skickas förrän nästa vecka och det påstås att transportbokningen avsiktligt har fördröjts p g a ovan nämnda labbglögg (som ligger som en stående inbjudan i kalendern på Luciadagen eller fredagen innan om den 13 december är en lördag eller söndag). Och sen är labbet, bortsett från ett litet rum där det ska göras några analyser för lilla produktionslinjen nästa år, bara tomma lokaler. Där jag kommer att sitta helt själv från och med nästa år. Det sistnämnda gör väl ingenting bortsett från att jag kommer att sakna möjligheten till dagligt snicksnack med Stefan, som jag har jobbat ihop med sedan 2003 och som är en av de roligaste människorna jag känner. Såklart kan man ju försöka fortsätta umgås ändå, men det blir ju inte riktigt samma sak när man inte längre träffas naturligt varje dag. Men det är som det är, inte mycket man kan göra åt saken. 

  

Till stallet istället, v 50 2025, pt 1

Igår fick jag ha Köttbullen för Älskling hade tappat en sko. Köttbullen var lurvigare än någonsin och hade behövt en rejäl omgång med klippmaskinen, men det var ju inget jag kunde göra något åt igår. Förberedde mig på att få KÄMPA, och naturligtvis satt hon fast i sin högersida (när gör hon inte det?) men kändes ändå oväntat lyhörd. Vi red ingen speciell övning utan K drillade oss med mestadels övergångar och 10-metersvolter i skritt och så galoppfattning direkt från skritt. Köttbullen var, kanske inte pigg för det är ju ett starkt ord, men inte heller så slö som hon brukar. Det kändes som att hon tyckte det var roligt att jobba! Och då blir det ju också hundra gånger roligare att rida, när man jobbar tillsammans istället för att streta åt varsitt håll. Kände mig MYCKET nöjd efter lektionen. Hoppas nu det går lite bra som idag också, för idag är årets sista lektion för mig pga att jag är i Danmark nästa vecka. Och man vill ju avsluta på topp och med en bra känsla. Vi får väl se, det är ju annars mycket upp som en sol och ner som en pannkaka. Hehe. 

Stugorna

Har läst Stugorna av Johan Theorin. Jag har nog läst de flesta av hans böcker, fast det var innan jag började blogga om det. Detta är handlingen: 

Vid Råsjöns strand, djupt inne i Smålands skogar, står en övergiven stugby. De röda, små husen verkar ha glömt vad liv är. Ändå återvänder Pernilla dit varje höst, för att dämpa den oro som aldrig lämnat henne - oron efter dödsfallen som inträffade där när hon var tonåring.
Denna helg är hon inte ensam, visar det sig. Ranja, en ung affärsassistent, har anlänt på uppdrag av en excentrisk fastighetsmiljardär för att hjälpa en släkting. Vid stugbyn gömmer sig också yrkesrånaren Richard, på desperat flykt undan polisen och med åtta miljoner i rånbyte.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den var skickligt berättad, suggestiv och rätt kuslig emellanåt, men det var också något med den som skavde lite. Tror det var för att ingen av karaktärerna kändes speciellt trevlig och därför kändes det inte som att det spelade någon roll hur det gick för dom (klipp till den Ruth Gallowaybok där karaktären Cathbad blir jättesjuk i covid och jag satt och läste i hyperfart och nästan BAD TILL GUD att han inte skulle stryka med). Karaktärer ska beröra på ett eller annat sätt och det gjorde inte någon av de här. Den här boken får tre rätt små stugor av fem möjliga.