Another warning, pt 2

 Då var det dags att höja blodtrycket igen! 

260422

I natt drömde jag om en kille som jag hade en väldigt kort rebound-grej med ungefär samtidigt som Hannibal gick över Alperna med elefanterna under det andra puniska kriget mellan Rom och Khartago (218 f Kr) men som fortfarande kan få mig att vilja plocka fram hela Jysks sortiment av skämskuddar. Inte för att det hände något skandalöst som skulle kunna platsa i memoarerna om man skrev några, det var mest bara att han var en sån TÖNT. Detta var tyvärr inte något som visade sig direkt, han gick liksom in i karaktär och framställde sig själv som en verkligt helskön snubbe, han var också bra på att ge komplimanger och jag var lite heartbroken och svalde betet som en hungrig abborre. Sen visade det sig väldigt snabbt och med all önskvärd tydlighet att det väl fanns åtskilliga anledningar till varför han var 40-ish, singel, barnlös och så vidare. Jaja. NU TALAR VI INTE MER OM DET, som min mormor skulle ha sagt. I drömmen i natt så var vi på gång att inleda en relation (urk), och av någon anledning så försökte jag bara hitta ett sätt att säga det utan att behöva säga det, vilket han såklart inte fattade. Vaknade med en obehaglig känsla av att vara tvungen att vara ihop med Sveriges största loser för att jag av någon anledning inte kunde uttrycka att jag absolut inte ville ha en relation med honom (vilket skedde i verkligheten så snart hans rätta tönt-personlighet började skina igenom). Obs, vill också tillägga att TÖNT för mig inte har att göra med ifall man har tjocka glasögon och smala intressen, för sånt spelar verkligen ingen roll om man är trevlig i övrigt. Han var i min värld främst töntig för att han var småaktig, missunnsam och konsekvent skyllde sina egna tillkortakommanden på andra med en offerkofta större än en hel världsdel. 

Ja, så inleddes min dag men det var ju som tur var bara en dröm. Men man kan ju undra vad för konstigt hjärnan har att bearbeta som skickar ut sån här skit i systemen, det är ju inte som att den här rebound-grejen ligger och skvalpar nära i tiden i ens minnesbank. Men jaja. Hade också ont i huvudet när jag vaknade, eller det berodde säkert på denna mardröm. Har dock lyckats mota huvudvärks-Olle i grind med en Ipren, skönt. Min sköna hemmakväll ikväll har däremot gått åt helvete för vi skulle egentligen haft ett AU-möte på lördag men så insåg S att hon dubbelbokat sig och när vi synkade våra kalendrar så var bara som ikväll möjlig om vi skulle klämma in det innan nästa styrelsemöte. JAHAPP. Bara att tänka om alltså. Men då blir det åtmistone en ledig lördag istället och det är ju faktiskt inte så dumt. 

Nu: jobbajobbajobba. 

Till stallet istället, v 17 2026, pt 2

Gårdagens lektion var verkligen inget att skriva hem om. Där satt man ena dagen som en uppåtgående sol på Spanjorskan och kände sig som queen of fucking everything och sen kom Köttbullen och drog ner en  som en pannkaka på jorden igen. Kände direkt när jag tog tyglarna att idag var hon på sitt tjurigaste humör, och då blir det inte särskilt roligt. Hon segade, ville inte gå fram, stod emot i högersidan och betedde sig rent allmänt som om lösgörande arbete var ett helt okänt fenomen. Hon har fortfarande kvar en del vinterpäls, så hon var förmodligen varm. Det kan också vara brunst. Vi red i paddocken och där var dammigt, inte heller någon större hit. Kanske hade någon varit taskig i hagen och var deppig för det? Köttbullen är en sån som alltid går undan för andra, men jag har nog sett hur till exempel Irländskan, som är en ranghög bitch, nyper till henne, i mina ögon helt oprovocerat, emellanåt. Det sägs ju att djur lever i nuet och inte går och ältar som vi människor gör, fast VAD VET MAN EGENTLIGEN? Utöver det antar jag att också hästar kan ha dagar när de helt enkelt inte känner lust till arbete utan bara längtar efter semester och ledighet.

Som om det inte var nog med Köttbullens ovilja så skulle vi dessutom ha markarbete så det låg bommar överallt, vilket gjorde att det var svårt att rida fram självständigt på böjda spår, jag ville rida serpentiner med övergångar för  att få henne mer lösgjord och lyhörd, men antingen var bommarna eller så var det något annat ekipage som var i vägen. Sen skulle vi rida skänkelvikning utmed en del av långsidan. Gick väl ändå skapligt i vänster varv, men i höger ville hon inte alls och började köra upp huvudet och trycka sig mot staketet och vara drama queen. Hade mest av allt lust att slå något hårt i huvudet på, inte henne utan mig själv för jag kände att jag inte kunde hantera det på ett rimligt sätt utan blev bara frustrerad och stark och hård i handen. DÅLIGT. Aja, mot slutet travade vi över bommar och då lyfte hon plötsligt så fint på benen och svävade fram, så något blev väl ändå rätt. Men alltså ja, nä, BLÄ. Kände mig verkligen inte som en bra ryttare. Gör om, gör rätt. 

Another warning

 Another warning! 

260421

Igår morse vaknade jag och kände mig för en gångs skull utsövd. Kroppen kändes däremot som SKIT. Så djävla stel i höfterna och det kändes som att benen höll på att slitas loss från bäckenet bara jag skulle ta på mig en sko. Så less på måndagsexemplaret till kropp, ska man inte ens kunna springa några kilometer utan att få betala dyrt för detta efteråt? Det är ju märkligt, när jag var yngre så HATADE jag att springa och gjorde allt för att slippa. Jag började träna friidrott när jag var 8-9 år och höll på med det några år, mitt värsta var när vi skulle springa 400 meter, eller 800 var ju ÄNNU värre men det minns jag inte att vi gjorde sådär jätteofta. Jag gillade höjd och längd, 60 meter var helt okej men längre än så - vidrigt. Detta motstånd höll i sig i många år trots att man ju rent fysiskt hade perfekta förutsättningar för löpning på den tiden, men nehe, då skulle man inte, det var för jobbigt, för tråkigt, yayayada, men nu när man har en fysik stadd i förfall då vill man inget hellre än att ge sig ut i löparspåret. 

Jobbade, kom hem, gick på promenad, eller vaggade fram ska man kanske säga för det är vad man får göra, inte konstigt att det känns som att jag tar mig fram i ultrarapid när hela höftpartiet känns som en enda stor låsning. Tränade lite styrketräning för ben, det kändes ändå helt okej och funkade bra att göra marklyft, knäböj och höftlyft. Utfallssteg var lite marigare men det har mer med knäna att göra tror jag.  Åkte till stallet. Min stallkompis J konstaterade att jag såg ut att vara lite halt. Spraya mig med guldfärg så kan jag passera som C-3PO i Star Wars, gnölade jag missmodigt ur djupet av min mentala svacka. Hade jag varit häst hade det blivit boxvila och ingen havre. Efter ridningen kändes det i alla fall inte värre, alltid något, och jag var nöjd med ridningen.

Idag känns det lite bättre. Lite träningsvärk efter styrketräningen, men det är ju hanterbart. Känner mig något mindre stel, med facit i hand var det kanske inte mitt smartaste val att springa ett lopp med dom förutsättningarna jag har just nu. Nu blir det vila från löpning och rehab för hela slanten ett bra tag framöver. 

Igår kväll var det ljust när jag körde hemåt vid 20.30 och i morse började det ljusna när jag körde till jobbet vid 04.30! Livet, va!? Idag är det jobb och ikväll är det ridning igen. Imorgon skulle jag egentligen ha träffat Jenny, men så körde det ihop sig för henne så vi bokade om till nästa vecka istället så då blir det en lugn hemmakväll. Imorgon alltså. 

Till stallet istället, v 17 2026, pt 1

Igår skulle jag ha Knubbis och trots att det - bortsett från den lilla ofrivilliga avsittningen - gick jättebra förra veckan så kände jag ett visst motstånd. Det var väl just den där lilla ofrivilliga avsittningen som låg  och skvalpade lite för nära i systemet, även om den ju var helt odramatisk. Dessutom var det fint väder och då skulle vi garanterat rida ute och där finns det ju ännu mer grejer att vara rädd för, i världen enligt Knubbis dårå. Men jaja, det var inget att göra. Tog över honom från ett barn som strålade och sa att han hade varit SÅ DUKTIG. Och det är han ju! Och det ÄR ju kul att rida en häst som är så himla välskolad som han faktiskt är, och större delen av tiden sköter han ju sig utmärkt. Försökte peppa mig själv, men det gick väl sådär för igår var ingen bra dag för lella hjärnan.
Det är en halvtimmes paus mellan lektionen innan och vår, jag stod i boxen hos Knubbis, K kom förbi och vi stod och pratade en stund. Så sa hon att Spanjorskan, som står mitt emot Knubbis, inte hade gått och jag sa något om att jag inte var superpepp på Knubbis. Men vill du rida Spanjorskan istället då? sa K oväntat och jag bara jamenvisst, det kan jag göra och så blev det snabbt av med Knubbis grejer och på med Spanjorskans. Det var flera år sedan jag red henne sist, och då gick det inte särskilt bra.  Fast då var hon ju förhållandevis ny. 

Vi skulle rida på stora utebanan, och vi red först fram lite självständigt och sedan en övning som var att vi travade runt spåret, gjorde en övergång på ett lämpligt ställe, red in mot mitten, gjorde en framdelsvändning, sedan fram i trav, göra en volt och så fortsätta på spåret. Det gick faktiskt bra! Kanske inte direkt, men efter ett tag när jag fick kläm på hur mycket jag kunde trycka på. Det var som att sitta i en bekväm soffa när jag fick henne fint inramad mellan hand och skänkel, jag hade kunnat trava runt det där fyrkantsspåret hela natten. Hon kan dock vara lite fuxsto ibland och då vill hon ingenting, sa K. Så är det kanske, fast jag tror att det där med att just fuxston skulle vara så himla lynniga och besvärliga att ha att göra med är en myt, ungefär som att rödhåriga skulle vara mer ilskna än människor med annan hårfärg. 

I alla fall. Kände mig väldigt nöjd med gårdagen, hoppas det blir en upprepning.  

Rakt av

Har läst Rakt av av Marianne Lindberg De Geer, den sjätte dagboken som börjar med Tvära kast, följt av Utan hänsyn, Faktiskt tyvärr, På riktigt, och I alla fall. Detta är handlingen:

"Rakt av" är det sjätte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers vardagsbetraktelser från sitt liv på Södermalm i Stockholm. Här får vi följa med i både vardag och yrkesliv: debatter inom kultur­scenen och våndorna över privatekonomin blandas med middagarna framför det senaste avsnittet av veckans Netflix-serie med ­maken Carl Johan De Geer. Med skarpsynt penna fångar hon vardagens alla små och stora ögonblick. Lindberg De Geer skriver dagbok för att förstå sin omgivning. Hon reflekterar över det politiska spelet på den globala arenan och de pågående krigen runt om i världen. Med sin personliga, och ofta humoristiska, blick på livet erbjuder "Rakt av" en inblick i både det vardagliga och det som gör oss mänskliga. Boken samlar dagboksanteckningarna från maj 2024 till och med mars 2025.

Jag är så himla förtjust i de här dagböckerna som jag tycker är fint balanserade mellan privatliv och integritet. Ibland blir det lite väl mycket namedroppande av folk jag inte har en aning om vilka de är, ibland är det lite väl mycket utläggningar kring kulturscenen som också är över min horisont, men vad spelar det för roll när man får hänga med på dagliga promenader, middagar, städning, tvättstugan, på sommarsemester i Visby et cetera, som jag ÄLSKAR att läsa om. Den här boken får fyra kaninskulpturer av fem möjliga, marsch till bibblan med er.