And the drama goes on and on and on

 And the drama goes on and on and on

I'm on the side of snake-eyes tossed against the side of seven

Det är kanske inte jättekul på jobbet just nu, men så skönt när inte dramadrottningen är där, man får väl passa på att njuta så länge friden nu varar. Jag knogar ju på med mitt, igår slog mig en tanke: vi är totalt fem stycken som får behålla våra jobb, men två av dom har inte sina kontor här. De andra två har båda två fyllt 60 i år. Tänk om de går i pension kanske redan vid 62 (eller när man nu kan börja ta ut sin pension), ska jag då sitta här (eller det lär ju inte bli exakt HÄR, mest sannolikt  blir det väl ett kontorshotell någon annanstans) helt allena? Deras roller kommer ju såklart att finnas kvar, men när det inte längre är kopplat till själva fabriken så kan ju efterträdarna i princip sitta var som helst. Jaja, den dagen den sorgen. Inte för att det gör mig något direkt SÅ, för de människor jag jobbar mest ihop med sitter ju ändå inte här, tänker mer rent praktiskt att företaget kanske inte är så sugen på ett hyra ett kontor för EN person. Om det nu blir så alltså. De kanske väljer att jobba till de är 70, det vet man ju inte heller. 

Efter jobbet åkte jag till Biltema och köpte en varmluftspistol till min man. På hans anmodan. Hatar att göra den typen av ärenden "på väg hem" eftersom jag bara vill åka raka vägen hem och påbörja min egentid, men det är väl priset man får betala när man är den som har bilen och han trälar på i kollektivtrafiken. Gick i alla fall väldigt smidigt, hade kollat upp på nätet att jag skulle ha siktet inställt på VERKTYG 26 så jag slapp irra omkring och leta, scanningen i snabbkassan fungerade och det var ingen kö dit så jag tror inte det tog mer än tre minuter från det att jag parkerade till det att jag satt bakom ratten igen. Susade hem, gick ut med hundarna, avverkade sedan ett hantelpass för armar och axlar med Vibes så att det kändes som att jag efteråt knappt orkade lyfta vattenglaset när jag skulle dricka. Berodde nog i och för sig mest på att jag är klen, inte att det var ett så himla tufft pass. Hade förväntat mig träningsvärk idag, men känner än så länge inget. Det kommer kanske under dagen. 

Hann slöa i soffan en stund innan det var dags att byta om och åka till stallet. Behövde inte släppa ut några hästar för Älskling skulle gå lektionen efteråt och då skulle man ju kunna passa på att åka raka vägen hem, men istället stod S och jag kvar och babblade om allt möjligt så jag var ändå inte hemma förrän 21. Duschade, gick strategiskt och lade mig i Flickrummet™ eftersom min man redan sov. Hade som vanligt svårt att komma ner i varv och har inte sovit jättebra, det är situationen med dramadrottningen som gnager mig. Vaknade någon gång av att det regnade. Det regnade fortfarande när jag gick upp, hurra! Ett riktigt regn och inte någon fjösig liten skur som knappt märks. 

Idag är det jobb, sedan intervallträning och så ridning ikväll. Det är väl alla planer so far. 

Till stallet istället, v 36 2025, pt 1

Igår fick jag Älskling och  tänkte något i stil med att nu ska det väl kännas lite BRA för en gångs skull, men då visade det sig att Älskling hade någon slags häst-pms och inte alls var på humör för att bli riden. Okej, hon var inte på långa vägar så trilsk och motvillig som Köttbullen kan vara när hon tycker livet suger, men att säga att det gick BRA var kanske att ta i. Skyller på att jag fortfarande inte hittat alla knapparna på Älskling, har ju ändå inte ridit henne SÅ mycket. Hon blev fin på slutet, men vägen dit var rätt kämpig. Vi red en övning med skänkelvikning på hörnlinjen som verkligen bara gick "sådär", funkade i skritt men i trav sköt hon ut bogen och sprang rakt fram istället. 

Och ikväll ska jag kanske rida Cowboyhästen? Ska i så fall örsöka ta mig an henne som jag skulle ha tagit mig an en unghäst och en unghäst som behöver m-y-c-k-e-t förståelse och kärlek. Det kan ju i alla fall inte gå sämre än det gjorde sist? Eller jo, allt är faktiskt möjligt. Hehe. 

Svärsonen

Har läst Svärsonen av T. M. Logan, detta är handlingen:

Abbie praktiskt taget lyser när hon presenterar sin fästman Ryan för sina föräldrar. Stilig och atletisk, framgångsrik, artig och smart. Är han inte den perfekta svärsonen? 
Abbies pappa Ed kan svära på att det är något konstigt med Ryan. Något känns riktigt fel, och han kan inte släppa det. Dotterns bröllop närmar sig snabbt och Ed beslutar sig för att göra allt som krävs för att ta reda på vad Ryan döljer, innan det är för sent. 
Ju mer han gräver i svärsonens förflutna desto mer provocerar han resten av familjen som är övertygad om att Ryan är den rätte . Men varningsklockorna i Eds huvud ringer allt starkare.

Jag tyckte den här boken var lite seg inledningsvis, och att det inte riktigt fanns täckning för de här "varningsklockorna". Såklart kan man få en dålig magkänsla, men det fanns liksom ingenting alls att gå på. Sen blev det ändå rätt spännande och oväntade vändningar men de kunde ha planterats lite bättre, likaså tycker jag att det här utportionerandet av vad som hänt i det förflutna blev lite skevt, först ingenting, sedan ingenting, och så kom allt i det närmaste på en gång. Den här boken får tre bröllopsklockor av fem möjliga. 

Helgen vecka 35, trevligt att träffas sådär i förbifarten

Inte kom jag från jobbet som jag skulle i fredags. Satt kvar och pratade med en kollega, det är lite som terapisamtal det här. Dels att vi får ventilera alla tankar som snurrar kring Nedläggningen, dels kring det pågående Dramaqueendramat. Minst en gång i timmen slår någon ut med armarna och säger Men hur faaan blev det så här? i uppgiven ton, och det kan man ju undra. To be continued, såklart.

Över till helgen. När jag äntligen kom från jobbet i fredags så åkte jag till Willys och Granngården för att handla människomat och hönsmat. Sedan hem, lasta ur, packa upp, ut med hundar, göra fotrehab, träna yinyoga. Äntligen helg! Bestämde att vi skulle ha hämtmat till kvällsmat så det fick min man ombesörja medan jag gick och duschade. Sedan åt vi och kollade på Dept. Q och sedan gick min man upp till sitt Pojkrum™ och spisade skivor medan jag tittade på ett avsnitt av Varuhuset och åt en kexchoklad innan jag kände att det var dags att kasta in handduken. 

I lördags var det dags för lopp. Tidigare i veckan funderade jag på hur fan vi egentligen tänkte där, jag och min dotter, när vi anmälde oss till ett stadslopp (när vi egentligen mest gillar trail) så djävla långt borta? Det blev jag i och för sig inte varse förrän jag skulle kolla upp hur lång tid det tog att köra och visade sit att det tog 1½ timme, jag hade tänkt att det tar väl trekvart eller nåt. Loppet startade 10.30 och man skulle ha hämtat nummerlapp senast 45 minuter innan, detvillsäga vi måste vara på plats senast 09.45, vi säger 09.30 sa min dotter för vi båda hatar att vara ute i sista minuten. Detvillsäga åka från mig senast 08.00 och hon (som skulle köra och bor 25 minuter från Nästan-Österlen) fick då köra hemifrån vid 07.30. Ställde därför klockan på 05.45 för att hinna gå en runda med hundarna innan det. Precis när jag skulle ge mig ut så messade min dotter att hon inte mådde helt hundra och därför tänkte skippa loppet. Det var inte som att jag grät Lille Skutt-tårar över det, utan bestämde mig i samma sekund för att det var helt ovärt att åka så långt själv, minst halva grejen var ju att det var kul att göra det tillsammans med henne. 

Gick ut med hundarna i en skog, gick sedan hem med dom, bytte till tjocka långbyxor och gav mig ut i en annan skog för att plocka björnbär. Plockade nog 5-6 liter med vad som kändes som livet som insats, hatar verkligen björnbärsrevor och dess taggar.

Kom hem och påbörjade arbetet med att i omgångar styckfrysa in ovan nämnda bär. Sedan låg jag på soffan och slöläste och slöscrollade på telefonen. Kom på i elfte timmen att jag glömt göra dagens yogautmaningspass, så det gjorde jag, sedan lagade jag middag och vi kollade på ett avsnitt av Dept. Q och sedan var det väl i princip läggdags. 

Igår vaknade jag vid kvart över sex och kände att jag nog lika gärna kunde gå upp. Gick min gamla vanliga kuperade söndagsrunda, kom hem och stekte pannkakor till lunch som vi åt ihop med färska björnbär. Gjorde lite yinyoga och sedan var det dags att åka till stallet för möte, sedan hem igen och så var det dags att laga middag och så var den helgen över.

Så var det måndag, ny vecka och nya friska tag. Idag ska jag täcka för en kollega som är ledig och på fredag mest sannolikt täcka för en annan kollega. Fick mail sent i går kväll att dramadrottningen fortsatt är sjuk, inte så att jag önskar henne ohälsa men det är skönt att slippa allt ståhej kring detta ett tag. Förr eller senare kommer hon ju tillbaka, men man får väl ta det när det kommer. För det kommer, det kan jag lova. För det ska ju alltid vara NÅGOT. 

The drama queen, poppa popcornen och sätt er tillrätta för nu blir det långt

Poppa popcornen och sätt er tillrätta för nu blir det långt.

Jane Austen förstörde mitt liv, jaha där ser man

Igår hade jag en PLAN: lämna jobbet exakt i samma sekund som jag slutar, åka hem, ut med hundarna i skogen och samtidigt klämma in ett intervallpass, sedan städa och bädda rent i sängarna och slutligen tillbaks till stan för att möta upp med min dotter för att äta en bit och sedan gå på bio som började 18.15. Ett tajt schema, men det borde gå, resonerade jag. Sen kom jag inte alls från jobbet i exakt samma tid som jag slutade utan en halvtimme senare, enbart beroende på att jag satt och snicksnackade med en kollega om den här tröttsamma konflikten som pågår. Det var också ytterst nära att jag skippade intervallerna eftersom temperaturen låg på stadiga 25 grader och det var kvavt och äckligt. Men en plan är en plan och det var i alla fall mulet så jag slapp stekas av solen, så jag tog mig runt min planerade runda med hundarna i släptåg. I helgen borde jag ge mig ut och plocka björnbär, för det finns massor mogna nu. Hundarna älskar björnbär, vilket då ställer till det när man försöker springa med dom och det plötsligt blir tvärstopp för att de fått syn på en på lagom höjd belägen ätlig skattgömma som måste vittjas.  

När jag kom hem stod grannen på sin uppfart. Hundarna, särskilt Tage, älskar grannen och det är ömsesidigt så är han ute och pysslar med sitt så måste vi som regel alltid stanna och hälsa och byta några ord (han är trevlig så det är inte betungande), ibland blir det bara lite om vädret men igår kom vi in på både det ena och det andra så helt plötsligt hade ytterligare en kvart av mitt tajta schema försvunnit. Gav hönsen mat och sedan fick jag in och panikstäda det viktigaste. Det var i och för sig rätt så undanplockat så jag våttorkade alla ytor, städade kök och badrum och bäddade rent i sängarna i ilfart, sedan är det min mans uppgift att dammsuga. 

Susade tillbaks in till stan och DÄR sprack tidsplanen på riktigt. Jag och min dotter skulle träffas klockan 17, men då satt jag i bilkö vid ett vägbygge på motorvägen. När jag väl kommit av hamnade jag i den såkallade rusningstrafiken. Skulle kanske ha valt nästa avfart och tagit en annan väg till centrum, fast då hade jag fått stå ännu längre i vägbyggesbilköerna så det hade kanske inte gjort någon skillnad. Var framme 17.15 så det brann ju ändå inte precis i knutarna eftersom filmen ju inte började förrän en timme senare och det stället där vi brukar äta innan CLUB ROMIF ligger precis intill. 

Vi såg den franska romantiska komedin Jane Austen förstörde mitt liv, som enligt oss varken var särskilt romantisk eller komisk. Den var väl inte uttalat jättedålig, men det hände liksom ingenting? Dessutom jättekonstigt att filmen till största delen skulle utspelas på engelska landsbygden (tillsammans med ättlingar till Jane Austen herself), men alla britter i filmen pratar också flytande franska och det blir aldrig några språkförbistringar, och de karaktärer som ska vara franska har absolut inga problem med att obehindrat växla mellan franska och stiff upper lips-British English. Känns ju ej jättesannolikt? Men som sagt var handlingen, eller snarare bristen på densamma, inte mycket att hänga i julgranen. Men med tanke på CLUB ROMIF:s tidigare bioerfarenheter så hamnar den väl ändå någonstans i mitten av bedömningsskalan. Man ville ju i alla fall inte skära upp pulsådrorna efter att ha sett den, sa min dotter efteråt med hänvisning till Flickan med nålen som vi såg tidigare i år.