Hyresgästen

Har läst Hyresgästen av Freida McFadden, en otroligt produktiv författare måste jag säga. Detta är handlingen:

Blake Porter befinner sig på toppen av sin karriär när han från en dag till en annan blir avskedad från sitt jobb som vice vd på en marknadsföringsbyrå. Plötsligt är han oförmögen att betala bolånet på det nya radhuset han köpt tillsammans med sin fästmö, och börjar desperat söka lösningar för att få ekonomin att gå ihop.
Då kliver Whitney in i hans liv. Vacker, charmig, jordnära – och i behov av ett rum att hyra. Hon verkar vara precis vad Blake letar efter. Eller?
För något stämmer inte riktigt. En obehaglig lukt av förruttnelse breder ut sig i hans hem, hur mycket han än städar. Märkliga ljud rycker honom ur sömnen mitt i natten och Blake fruktar allt mer att någon lyckats ta reda på hans mörkaste hemligheter.
Faran har nästlat sig in i hans liv, och när Blake väl inser vad som håller på att hända är det för sent. Fällan är redan gillrad.

Har tidigare läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig, Psykiatern, Läraren, Pojkvännen och Den låsta dörren där betygen pendlat mellan hyfsat och jättebra. DEn här boken kändes som en typisk produkt ur Freida McFaddenfabriken, spännande och medryckande men också att människor är otroligt lama (vem står ut med att det luktar massgrav i ens kök dag ut och dag in utan att ens göra ett försök att spåra källan?) och alltid trasslar sig in i en jag-kan-absolut-inte-säga-sanningen/gå-till-polisen/försvinna-härifrån/whatever som vilken normal som helst skulle göra. Och sen kommer TWISTEN som ändrar alla förutsättningar och allting som man trodde man räknat ut hur det låg till. Var absolut förberedd på det, men kunde inte förutsäga vändningen den här gången heller. Spännande som sagt, men också lite irriterande att folk inte beter sig som (i alla fall i min värld) normala människor skulle ha gjort. Den här boken får tre fruktflugor av fem möjliga. 

260819

Det är ganska händelselösa dagar på jobbet numera. Inte så att jag inte har att göra, för det har jag, men det är väldigt lite interaktion med andra människor. På ett sätt: väldigt skönt att sitta på sin kammare och kunna gneta på med sitt i lugn och ro, utan att bli störd. På ett annat sätt: lite...tomt? Förr fick man ju ändå någon slags input av att jobba tillsammans med andra, prata med andra, eller åtminstone höra vad andra snackade om i fikarummet. Nu är det jag och mina Exceldokument, typ. Inte det sämsta i och för sig, men ändå. Det är inte så mycket att orda om när folk frågar hur man har haft det på jobbet. Men jag klagar inte, hellre det än att gå omkring och vara nära att implodera av undertryckt irritation pga att folk är IDIOTER av episka mått. 

Igår hade jag ont i huvudet större delen av dagen, vilket förtog en del av livskvalitén. Efter jobbet åkte jag hem, tog ut hundarna på promenad, gullade lite med kycklingarna (inte bokstavligen, för Lillemor och Liselott drar sig inte det minsta för att attackera den som kommer för nära deras småttingar, ordet hönsmamma är otroligt missvisande). 

Här har vi Lillemor till vänster, Liselott till höger och en av de 13 kycklingarna som kikar fram, resten ligger och vilar och värmer sig under de båda mammorna. Det är jättegulligt att se hur de, hönorna alltså, har teamat ihop sig kring föräldrarollen, här är inget tjafs om mina barn och dina barn utan det är DERAS kycklingar helt enkelt. 

För rättvisans skull och också för att blidka min trogna läsare ANNIKA så kommer här också en bild på Laban och Tage. 

Efter hundpromenaden rev jag av ett kort hantelpass och sedan ett pass yinyoga. När jag planerade veckans träning i söndags så tänkte jag inte på att jag ju har rehab måndag och onsdag några veckor till, utan jag lade glatt in nämnda hantelpass i måndags, när det både är rehab och dessutom ridning på kvällen. Det kändes som lite väl mycket på en och samma dag, som tur är kan man ju unna sig att tänka om när planeringen inte känns helt hundra. 

Teori på kvällen, hade ett litet samtal med L angående Köttbullen. Jag tycker ju väldigt mycket om Köttbullen och vi har ju kämpat på bra länge nu. Och ser man till hur det var i början så har det ju varit en resa alltså, och det är väl verkligen inte alla ridskoleryttare som har fått förmånen att få utvecklas tillsammans ända från "knappt ens grundriden" till en stabil och trygg ridskoleponny som ändå kan gå med på hyggligt avancerade lektioner. Fattar såklart att det ju inte BARA är min förtjänst, men det är nog inte jättemånga andra som ridit henne så kontinuerligt och lagt så mycket fokus på dressyren som jag gjort. Är ödmjuk och tacksam för det. MEN (för nu kommer det ett men) jag känner ju också till och från att det är väldigt mycket ansträngning och input från min sida, eftersom allt Köttbullen gör sker med ett sådant motstånd. Det är såklart få ridskolehästar som man får något gratis av, men hon är någonting i hästväg (höhö) när det kommer till att stå emot, och lite har jag väl ändå kommit till en nivå av ridning (eller självupptagenhet) där jag börjat tänka "what's in it for me". Känner inte riktigt att JAG utvecklas så mycket för det är hela tiden samma kamp och börja om från ruta ett. 

Har pratat med K om det här, men jag vet att K tycker det är toppen att jag rider Köttbullen för då blir hon regelbundet genomriden, det är ju såklart också lite smickrande att hon tycker att jag är på en nivå där jag kan bidra med utbildning och tillridning. Och jag vet att jag också har sagt jättemånga gånger att jag tycker om att rida Köttbullen, kanske så många gånger att jag känner att hon inte lyssnar när jag säger att det skulle vara kul att också rida någon annan ponny. Hur som helst, nu har jag ju inte K som ridlärare längre. L, som är ny, har inga förutfattade meningar om att just jag ska rida just Köttbullen utan hon var (i vår diskussion igår) öppen för att det kunde vara bra för vilken ponny som helst att bli riden av en såkallat erfaren vuxen ryttare (skäms nästan när jag skriver det för även om jag ridit i större delen av mitt liv så känns det som att ju längre man håller på desto mindre tycker man att man kan) och hade full förståelse för att det kanske inte alltid är jättekul och utvecklande för mig att tröska runt på Köttbullen vecka ut och vecka in. Det fanns flera möjligheter: Gossen, Spanjorskan, Irländskan. Vi provar och ser, var L:s slutsats. Nu är jag jättespänd inför nästa vecka, hahaha. 

Idag är det som sagt rehab igen efter jobbet. Min man ska skjutsa svärmor till någon föreläsning, så det vankas lite egentid. Ska kanske ta tag i att rensa bland kokböckerna, vilket var helgens projekt men det blev inte av pga värme i lördags och för att jag hade en kyckling i bh:n hela söndagen och därför knappt vågade röra mig av rädsla för att mosa det lilla livet. Har rätt mycket kokböcker som jag köper (oftast på loppis i och för sig, men ändå) med tanken att jag ska sitta och bläddra i dom och "hitta inspiration". Händer dock ALDRIG, så nu åker nog allt utom möjligtvis Rutiga Kokboken och Sju Sorters Kakor. 

Tusen bitar

Har läst Tusen bitar av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Det här är en berättelse om kärlek - men också om hat. Om kärlek mellan två män och om människorna som hatar den kärleken kraftfullt. Och om vad som händer när deras vägar kolliderar.

Nils och Benke kämpar för att kunna leva tillsammans på samma villkor som vilket annat kärlekspar som helst. Men det tar emot - inte minst Nils far som öppet visar sitt missnöje.
Robert och Ebba är gifta men glider allt längre isär. Robert finner utlopp för sin ångest genom sitt intensiva homohat på nätet medan Ebba försöker hitta en tillräckligt bra ursäkt till varför hon stannar kvar.
Tusen bitar är ett starkt relationsdrama om vad som händer när den man älskar plötsligt rycks ifrån en och man blir ensam kvar. Och en del av den älskade lever kvar i någon annan. Någon som hellre hade dött än frivilligt tagit emot det som gavs.

Jag har tidigare läst Trädgårdsmästarens dotter, Om en syster och Dina färger var blå av samma författare där jag gillade de två första och tyckte den tredje var rätt lam. Den här kändes också lam. Förutsägbar och med karaktärer som kändes krystade och konstlade. Den här boken får två hjärtan av fem möjliga. 

260818

Igår var det först jobb, sedan rehab. Min fysioterapeut tycker det går bra, jag tycker också det går på rätt håll. Vill inte jinxa, men FAN VAD DET ÄR SKÖNT ATT KUNNA GÅ UTAN ATT DET GÖR ONT. Eller, jag har fortfarande känningar, men inte alls på samma sätt som tidigare när jag var tvungen att mentalt stålsätta mig varje gång jag skulle gå uppför en trappa, kliva upp på en trottoarkant eller gå uppför en backe. Det kan jag nu göra utan att det känns som att någon kör in en kniv i hamstringsmuskeln, man sänker helt klart kraven för vad som är livskvalitet i takt med att ens djävla krämpor ökar. 

Nästa gång får du ta ett gummiband med mer motstånd för nu tycker jag det ser  för lätt ut, sa fysioterapeuten till mig igår angående en övning där jag går i sidled med böjda ben och ett gummiband runt vristerna. Det KÄNNS inte lätt, men det säger han beror på att jag nu har mer böjning på benen och tar större steg jämfört med tidigare. Första gången jag gjorde den övningen gav han mig ett gummiband som det stod "medium" på, jag kunde knappt flytta foten i sidled och fick be om LIGHT-varianten. Förnedrande. Imorgon är det upp till bevis om jag blivit starkare på de här 3 månaderna. 

Åkte sedan hem och gick raka vägen ner i hönsgården för att titta till de små liven. Den svaga kycklingen som jag gått omkring med i bh:n som om den vore mitt eget barn överlevde tyvärr inte natten, men det hade jag ju lite på känn. Trist men det är ju sånt som händer. Övriga såg ut att vara alive and kicking och de båda mammorna Lillemor och Liselott må ha varit halvkassa ruverskor, men nu har de gått all in i hönsmammarollen. Jag skulle kunna sitta en hel dag och bara kolla på hur de interagerar, går runt och övervakar så att allt går rätt till och så plötsligt bestämmer de sig för att nähä barn, nu är det läggdags och så lägger de sig och puffar upp sig och kurrar och vips kommer alla kycklingbarnen och kryper in under fjädrarna. 

Gick ut med båda hundarna, Laban är i princip ohalt nu. Kom hem, åt kvällsmat och så var det dags att byta om och åka till stallet. Ponnyerna flyttat till en hage som ligger rätt nära stallet så det tog inte TIMMAR att gå dit och tillbaka efter ridningen, det är ju alltid skönt. Hade dock svårt att somna när jag kom hem, hade som kramp i ena vaden av någon för mig okänd anledning. Så idag är jag TRÖTT, men det är ju bara att kriga sig igenom denna dag också. Efter jobbet idag ska jag träna och sen är det teori i stallet ikväll så jag kommer förhoppningsvis hem i skaplig tid så man kan få SOVA, ZzzZzzZzz. 

Till stallet istället, v 34 2026

Igår var det Köttbullemåndag. Tyvärr (för mig) går hon barnlektion precis innan och det är ju inte som att hon jobbar ihjäl sig, utan snarare att då hamnar hon längst in i sin komfortzon och går och drar benen efter sig och ibland hjälper det inte hur mycket man än kämpar för man når inte riktigt fram till henne. Så sammanfattningsvis kändes hon SEG och TUNG. Nu var det visserligen varmt och hon skulle behöva klippas för hon har rätt mycket päls och hovskägget är enormt. Och sen kämpar vi med vad som är rätt längd på tygeln, det jag tycker är lagom och bekvämt är ju tydligen minst den decimeter för långt, men när jag kortar upp den så lägger hon sig i handen och det känns som att man rider med två tunga ICA-kassar i händerna. Men om jag rider med "bekväm" tygellängd så går hon på bogarna och det är ju inte heller något vidare. 

Aja, vi kämpar på. Vi red en övning i trav med en massa övergångar och tempoväxlingar, och jag tycker nog att hon efter hand blev väldigt lyhörd och fin för hjälperna och att hon jobbade genom ryggen och i alla fall mot slutet hamnade i ett litet framåtläge. Man får vara glad för de små stunderna ibland. 

Kärnveden

Har läst Kärnveden av Ulrika Lagerlöf. Det är sista delen i en trilogi som inleddes med Hjortronmyren och Blekjorden som jag båda tyckt varit helt okej. Detta är handlingen:

När en människa hittas begravd i skogen utanför Djupsele leder spåren tillbaka till sommaren 1977. Tidpunkten då Evas pappa försvann, men också en tid präglad av protester mot kalhyggen och växtgifter. I dåtidens Djupsele oroar sig Siv för hur gifterna som sprids i skogen ska påverka både natur och människor.

I nutiden försöker Eva förstå vad som egentligen hände med hennes pappa. Medan timmerkåtan återuppförs i gläntan vid sjön växer banden mellan generationerna, och det som begravts kommer upp till ytan. När är det tid att glömma och förlåta, och när är det dags att ta strid?

Jag tyckte den här boken var ungefär som de två inledande; välskriven men en smula förutsägbar. Stör mig fortfarande på att det ingenstans, någonsin, nämns någonting om pandemin och hur det påverkade människor och samhälle. Den här trilogin utspelar sig under 2022-2023 (de delar som utspelas i modern tid). Då var det väl i allra högsta grad aktuellt med vaccinationer, restriktioner, COVID, men här umgås man hej vilt med vem som och det utan en tanke på riskgrupper (gamlingar t ex). Aja, man kan inte få allt. Den här boken får tre miljörättsaktivister av fem möjliga. 

260817

Då var det måndag, idag regnar det och det är så SKÖNT efter vad som känns som månader med stekande sol. Enligt prognosen ska det regna varje dag den här veckan och ingen, bortsett från möjligen alla bönder, är gladare än jag. 

I fredags hade jag bestämt mig för att tvätta bilen. Jag är så dålig på det och det är ju en otroligt löjlig sak att vara dålig på eftersom jag alltid tvättar bilen i en automat och det är ju verkligen inte så att jag behöver tänka på något annat än att betala och rulla in bilen där. Men jag tycker det är lite olustigt, kanske är det för att jag såg Vi hade i alla fall tur med vädret när jag var i en känslig ålder, haha. I mitt barndomshem tvättades dessutom mig veterligen inga bilar, möjligen kunde pappa spola av det värsta dammet (oh the joy of färdas på grusvägar) med en vanlig vattenslang, men avfettning och vaxning och såna grejer var ingenting man ägnade sig åt i casa de Johansson där man för övrigt bara hade skruttbilar som hölls ihop med tro, hopp och Plastic Padding så det kändes förmodligen lite bortkastat att putsa upp dom som om de vore värda något. 

När jag köpte min Kia 2014, som då var den nyaste bil jag ägt (den var tillverkad 2011) så bestämde jag att jag skulle tvätta den i alla fall en gång i månaden. Det höll i kanske...tre månader, sen blev det längre och längre mellan gångerna och sedan inte alls. Tänkte samma sak angående bilen som jag har nu, men det har hittills bara blivit av en (1) gång. Men nu så!, tänkte jag entusiastiskt, för det finns ju inget som hindrar att man återupptar sina gamla ambitioner även om inledningen varit synnerligen svag. 

På vägen till jobbet ligger en sån där dygnet-runt-öppen biltvätt (eller den heter i alla fall CARWASH 24 H), men på hemvägen verkar det alltid vara kö där så varför inte slinka in på väg till jobbet?, kom saktfärdiga jag på för ett tag sen, och sedan har det ju av olika skäl dröjt ett tag mellan tanke och handling men i fredags morse susade jag in där, och då visade det sig att den inte alls hette CARWASH 24 H utan WASHWORLD och hade öppet mellan 7-22. Det hjälpte ju inte mig klockan 04.45 så jag fick åka därifrån med oförrättat ärende. Tog mig samman och åkte dit efter jobbet istället, och fick för första gången i mitt 58-åriga liv uppleva en biltvätt inifrån. Jag har nämligen alltid tvättat bilen på Preem tidigare, och där betalar man i kassan, kör in bilen, går in i ett litet bås och knappar in en kod som man fått när man betalat, och sen får man stå utanför och glo tills bilen är tvättad. Men på det här WASHWORLD så betalade man i en automat utanför och sen fick man rulla in och sitta kvar. Kändes oerhört obehagligt när de där borstarna började röra sig, det var lite samma känsla som när man sitter på ett stillastående tåg och tåget bredvid börjar köra och man inte vet om man står stilla eller ej. Men jag överlevde. 

Åkte hem, min man var sugen på att äta kräftor så det hade jag köpt. Jag gillar inte kräftor så jag gjorde kycklingwraps istället. Tyvärr luktade allting runt bordet kräftor, så min smakupplevelse var väl sisådär men det var ju åtminstone trevligt att sitta ute och äta. Sen flyttade vi höns, läs mer om det nedan, och sedan gick jag och lade mig rätt tidigt. 

I lördags gick jag upp tidigt och gick en promenad med Tage. Laban är inte direkt halt längre, men går fortfarande lite orent så en långpromenad kändes onödig. Kom hem och så satte vi oss i bilen och susade iväg till en gård där man kan köpa kycklingar. Av de 12 svindyra avelsäggen jag köpt till hönan Lillemor så hade det bara blivit en (1) ynklig kyckling. Tanken var att vi skulle ha petat in några av äggen under Lillemors syster Liselott, som lagt sig att ruva någon vecka senare av ren solidaritet (eller nåt), men det blev inte av. Väl på plats blev jag lite carried away av att se vad som kändes som miljoner (fast det var kanske ett femtiotal) rätt så nykläckta kycklingar myllra omkring och tyckte det kunde vara fantastiskt roligt att bara få en näve random raser istället för de jag på förhand tänkt ut p g a egenskaper som är för mig önskvärda (robusta, tåliga, svag ruvlust). Det där med svag ruvlust får man ju för övrigt ta med en nypa salt, bevisligen. Lillemor och Liselott är av rasen Cream Legbar, men de har uppenbarligen inte läst sin egen rasbeskrivning. De är i sin tur framruvade av Ulrika, som i sin tur kläcktes i äggkläckare ur avelsägg som skulle vara Silverudds Blå men hon jag köpte av hade låtit sina barn hjälpa till att plocka äggen så de blev visst lite sammanblandade, för Ulrika är någon slags blandras av Gud vet vad men det spelar ju ingen roll. Ja, hur som helst. Vi köpte 10 kycklingar av blandade raser, tror att några är Ancona, några är Barnevelder, någon är Silverudds Blå och möjligen hörde jag Barnevelder nämnas också, men resten har jag fan i mig ingen aning om. Det ger sig. Vi fick en kyckling på köpet och när vi kom hem visade det sig vara 12 stycken, det är uppenbarligen inte lätt att räkna när de myllrar omkring sådär. Man får ju kallt räkna med att minst hälften är tuppar så det är inte så mycket som det låter.

Sen började Den Stora Kycklinglogistiken. Eller den påbörjades i och för sig redan i fredags kväll. När vi bestämde oss för att skaffa höns hade vi inte en tanke på att vi skulle ha hönor som ruvade, och redena består av fack som sitter en bit upp på väggen dit en spänstig höna lätt kan ta sig, en nykläckt kyckling riskerar däremot att falla över kanten och det är långt ifrån säkert att de andra hönsen ser välvilligt på detta nya inslag i deras vardag och verklighet. I de här facken finns små kattlådor (för att det ska vara enkelt att ta ut och rengöra och byta strö) och ett annat tänkbart scenario hade varit om en kyckling lyckas klättra över kanten och sedan bli fast mellan kattlådan och väggen, det har visserligen aldrig hänt med en kyckling (än) men däremot hittade jag en ihjälklämd mus där en gång. 

Vi har gjort en avdelning i hönsgården där man kan stänga ute de andra hönsen, men det är ju inte så enkelt som att man bara kan säga till de ruvande hönsen att från och med nu ska ni ligga därinne istället, utan vi har gjort så att vi på kvällen har tagit kattlådan och hönan och skjutsat in den i en liten hundbur (som nog egentligen är en kattbur) och stängt in hönan där över natten så hon inte har möjlighet att gå ifrån äggen p g a stress över flytten. Det låter kanske elakt men höns är inte nattaktiva så de brukar somna om väldigt snabbt och sen när man öppnar buren nästa morgon så tänker de inte på att de är någon annanstans.  

Hönan Lillemor hade ju lyckats ruva fram en enda ynklig kyckling av rasen Faverolle på 12 ägg där 6 var Faverolle och 6 av rasen Maran. Eftersom 21 dagar hade passerat med råge så bestämde vi oss för att slänga resten av äggen, men när vi bar iväg dom så var det pip och hålslag i tre stycken så det var bara att försöka fukta dom så gott det gick (det är en hinna runt kycklingen och den är i normala fall inget problem att ta sig igenom, men om kläckningen tar tid så kan hinnan börja torka och bli seg och svårgenomtränglig) och peta tillbaks dom in under Lillemor igen och hoppas på det bästa. Detta gjorde vi alltså på fredagskvällen. Sen kom vi hem med 12 kycklingar på lördagseftermiddagen, de fick bo i ett gammalt akvarium tills det blev kväll. Det går liksom inte bara att släppa ihop kycklingar med hönor och tro att de automatiskt ska känna moderskänslor, utan man får peta in dom när ruvhönan sover och hoppas på det bästa, detvillsäga att hon på morgonen därpå tror att det är hennes ägg som har kläckts. Vi petade in 6 av kycklingarna under Lillemor samt flyttade Liselott och stängde in henne i en annan hund/kattbur, sen fick vi vänta ett tag så att hon fick lugna ner sig och komma till ro och så gjorde vi om samma operation där. 

Tidigt på söndagsmorgonen så var jag nere i hönsgårdens barnkammare och tittade till de små liven. Lillemors kycklingar var ute och tultade omkring, Liselott låg kvar och "ruvade" när jag öppnade hennes bur så det var ett gott tecken. Gick ut på promenad, kom tillbaka och då var både Lillemor och Liselott ute och spatserade i hönsgården. Inne i Lillemors bur låg dock en väldigt klen kyckling som måste ha kläckts ur ett av de där äggen med hålslag som vi nästan kastade. Kände på den, den var kall och jag som annars är mycket för att naturen ska ha sin gång blev lite blödig och stoppade ner den i bh:n. Snart började det både pipa och sprattla därinne och så länge det finns liv finns det hopp. Den fick ligga där hela dagen, sen petade jag in den under Lillemor på kvällen när hon gått och lagt sig. Tror dock inte mycket på den här senkläckta kyckligen, den känns väldigt svag och chansen att den överlevt i natt är nog inte ens 10 %. Två av köpekycklingarna verkar också lite svagare och slöare än de andra, så det återstår väl att se om de hämtar sig. 

Visade sig igår kväll att Lillemor och Liselott systerligt knött in sig i en och samma bur med ALLA kycklingar huller om buller, så OTROLIGT gulligt. Här kommer en bild på merparten av gullisarna när de gemensamt upptäckte vattenbehållaren och tog sig några slurkar var. Det är annars inte jättelätt att få dom att fastna på bild, de rör sig hela tiden utom när de sover och när de sover så ligger de under sina mammor.