Vi for upp med mor

Har läst Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, uppföljaren till Jag for ner till bror, som jag gillade mycket både som bok och tv-serie. Detta är handlingen:   

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna Jana och Bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med John. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin Marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.

Jag tyckte mycket om den här boken också. Språket är ju lite speciellt, kanske inte för alla men det funkar. Den får fyra predikstolar av fem möjliga, marsch till bibblan med er. 

260623

Igår var en rätt händelselös dag på jobbet. Knogade på med mitt, hade inga möten, pratade knappt med någon. Lugnt och skönt. Styrde upp ett möte i stallet på eftermiddagen, min man var nämligen hemma med feber p g a bältrosvaccinet så jag behövde för ovanlighetens skull inte stressa hem till hundarna. Men först rehab. Fick en ny förnedrande övning, nämligen att "bara gå runt och fokusera på att inte vagga". Vaggandet är ju om inte en styggelse inför vår herre så i alla fall inget man ska eftersträva. Håller med till 100 % eftersom jag känner mig som min egen farmor, inget ont om henne men hon behöver ju inte vara en förebild i just det avseendet. Min fysioterapeut säger att nu när jag "tränat och blivit starkare" (fast det känns inte direkt så) så "fungerar hårdvaran men mjukvaran behöver uppdateras". Och då är tydligen metoden att bara gå omkring och vara tokfokuserad på att inte vagga fram som farmor Anka. Så nu är det en del av min rehab. KUL? Inte precis. 

Åkte sedan till stallet, förra gången vi skulle träffas och söka något bidrag via Idrottsarenan så gick det inte att logga in men nu funkade det och vi fick iväg vår ansökan. Satt sedan kvar en stund och pratade med K om huruvida det är rimligt att ha BOOT CAMP när det ska bli över 30 grader varmt, som det tydligen ska bli i helgen. Vi kom fram till att det inte alls känns rimligt, det blir liksom inte kul för någon, framför allt känns det inte schysst mot hästarna.  Ridhuset är isolerat, men bara svalt de första 5-10 minuterna, sen blir det som en bastu därinne. Och ute är det ännu värre. Skogen känns inte heller som ett alternativ med alla flugor och mygg. Så nu är den  efterlängtade BOOT CAMPEN framflyttad till vecka 32. Känns tråkigt men också lite skönt med en helg där man kan ta det lugnt i värmeböljan. 

Kom hem rätt sent, tog direkt ut hundarna på kvällspromenad. När jag kom hem igen hördes ett konstigt ljud från grannarnas tomt, det visade sig att deras robotgräsklippare Glenn hade kört fast och stod och surrade envist på hög frekvens. Ringde upp och frågade om de var hemma, det var de inte så jag erbjöd mig att gå in och dra loss stackars Glenn. Men Glenn var en lättkränkt jävel så då gick det ett larm, fick ringa upp igen och få någon kod att blidka honom med. Sen stod han och tjurade och ville ändå inte starta, så att vara vänlig mot robotar hade man tydligen inget för, men men. 

Idag ska jag jobba, handla, träna, sedan bara ta det lugnt är i alla fall planen. Vi får väl se hur det går med den saken.  

Samhällsbärarna

Har läst-om Samhällsbärarna av Leif GW Persson, som är tredje boken om poliserna Johansson och Jarnebring med flera. Detta är handlingen:

Vad kan en före detta förman från Västerås ha gemensamt med en polsk cellist, en skötsam flicka från Hälsingland med ett fyllo från Birkastan, en jugoslavisk restaurangägare med två palestinska flyktingar? Har Berg, Borg, Mikkelson, Orrvik och Åström för vana att misshandla folk i polisbussen? Och vad menade egentligen Nils Rune Nilsson när han döende på sjukhuset mumlade: "Björneborgarnas marsch"? Sammantaget ger det mycket att grubbla på för polisintendenten Lars Martin Johansson och hans kollegor.

Jag gillar den här boken, fast ska jag vara helt ärlig och såhär med facit i hand så känns hela serien en smula träig. Var kanske lite väl generös när jag betygsatte de tidigare böckerna? Jag gillar såklart karaktärerna, men det är väldigt mycket omkring som är lite småsegt. Den här boken får tre militärmarscher av fem möjliga.  

260622

Då var midsommar över och jag kommer utdela en lavett till första människa som börjar mumla om att nu går vi mot mörkare tider. Åtminstone i tanken, för hur kan man ens tänka på höst och vinter när solen skiner, fåglarna kvittrar, humlorna surrar och allting blommar? 

Nåväl. I torsdags flängde jag hem efter jobbet, städade i rask takt och sedan tillbaks till stallet igen för styrelsemöte. Det blev faktiskt lite diskussioner, i vanliga fall brukar vi vara rätt så överens. Men nu ska vi genomföra en förändring till hösten där alla inte riktigt var med på tåget. Dels rörande förändringen i sig, dels kom det synpunkter på att det var för sent att genomföra den, informationen till berörda skulle ha kommit tidigare, blablabla. Personen som var mest emot förändringen var det dock p g a att hen inte riktigt hade förstått det nya upplägget, väljer jag att snälltolka det i alla fall. Ska man vara petig så var hen också en smula jävig, men det är ju bra med input från de som berörs, kan man ju också snälltolka det. Tidsaspekten tyckte jag dock inte var något att dividera om, det är alltid knöligt med förändringar och det är så lätt att säga "men hinner vi verkligen, ska vi inte ta det till (i det här fallet) vårterminen 2027 istället?" och man kan riktigt höra en kollektiv suck av lättnad eftersom man då slipper man obehaget fast bara för stunden. Genom det måste vi i vilket fall som helst och då hellre förr än senare, tycker jag. Till slut enades vi om att jo, men vi kör. Puh. Har lagt rätt mycket tid på att tänka ut det här nya systemet som jag faktiskt tror mycket på, så det hade ju varit trist att inte få resten av styrelsen med sig. 

Åkte hem, gick och lade mig, vaknade upp på midsommaraftons morgon utan några speciella planer. Gick ut med hundarna, det var helvetiskt varmt även tidigt på morgonen. Kom hem, lämnade hundarna, stegade ner till affären för att inhandla lite förnödenheter. Kom hem igen, packade upp, badandes i svett. Ser absolut ingen njutning i att det är 28 grader ute och 26 grader inne, var fan ska man ta vägen liksom? 

Sen kom min man och ville ha en diskussion. Vi  har knappt träffats på hela förra veckan eftersom jag var i stallet varje kväll och kom hem när han redan gått och lagt sig. Förra helgen blev vi osams om en grej som fortfarande låg och skavde eftersom vi inte haft tid att prata ut om det. Nu fick vi reda ut ett och annat, vilket så småningom landade någorlunda så att inte hela helgen skulle gå åt till långsurande. Snodde sedan ihop lite midsommarmat, hade rester från påsken i frysen så det enda som behövde kompletteras var färskpotatis, dill, gräddfil och gräslök. Skönt att slippa stå länge vid spisen i denna djävla värme. Hade egentligen planerat att träna, men det kändes som en omöjlig gärning. 

Gick och lade mig tidigt, vaknade tidigt på midsommardagen, gav mig ut som en grävling i gryningen för att få ihop dagens långpromenad innan temperaturen stigit till olidlighet. Höll mig mest i bokskogens skugga, men det var ändå inte särskilt behagligt. Flugor surrade som galningar och jag gick och slog efter dom med en lövruska som en gisslande munk. Hundarnas tungor hängde som slipsar ut munnarna och alla var nöjda med att komma in i den relativa svalkan inomhus, men säg den lycka som varar för då kom min man sättandes och ville ha hjälp att sätta in två fönster i växthuset. Enda positiva med den arbetsinsatsen var väl att alla andra platser kändes svala efteråt. 

Tillbringade eftermiddagen med att ligga i skuggan på uteplatsen och läsa, sedan var det dags för fotboll. Nu är jag ju inte speciellt intresserad av fotboll i allmänhet, men när det är VM och Sverige är med så kan jag uppbåda ett visst intresse. Dessutom skulle våra grannar se matchen på sin altan tillsammans med 15 gäster, och då brukar det vrålas, vet jag av erfarenhet. Nu visade det sig inte vara så mycket att vråla åt annat än i ren frustration, fast är det inte alltid så här? Herrlandslaget klarar kvalet med ett nödrop, blir sedan upphaussade i media som om de redan vunnit hela mästerskapet när den bistra sanningen är att de enda meriterna som finns är VM-silver -58 och VM-brons -94. Medan det med damlandslaget, som har avsevärt mer medaljer att skryta med, alltid uppstår en trist diskussion kring att damfotboll är så tråkigt att titta på, det går så långsamt och att vilket P15-lag som helst skulle ha spöat skiten ur dom, osv osv osv). 

Gick och lade oss efter matchen med alla fönster öppna i hela huset för att få lite tvärdrag. Av grannarnas 15 gäster verkade det som om merparten var barn som sprang omkring i deras trädgård och  jagade varandra, tjöt i falsett, blåste i någon slags trumpet och förde allmänt ett djävla liv som omöjliggjorde nattsömn. De var kanske 4- 5 stycken men lät som ett helt dagis fastän klockan var 22-ish. Låg och försökte tänka att a. våra grannar är i normala fall väldigt stillsamma så här får man väl vara lite överseende, b. det är väl ändå bättre med barn som springer omkring och har roligt än sitter med näsorna över en skärm, och c. THIS TOO SHALL PASS. Sov som en kratta hela natten, inte p g a barnen för de tystnade så småningom, utan för att det var så DJÄVLA varmt. Och klibbigt. Och kvavt. Verkar som att det har åskat i hela landet utom just där vi bor. 

Vaknade vid 7, det var lika varmt fortfarande. Gick upp och gav mig ut på min vanliga söndagsrunda. Det var i det närmaste plågsamt, kände mig helt förbi. Kom hem, lämpade av hundarna, släpade mig ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Inne på bibblan var det svalt, jag satt en stund och bara vilade. Som en annan åldring. Gav mig sedan hem igen. När jag stod i badrummet och skulle tvätta fötterna trampade jag på vad som jag först uppfattade som "något vasst" som sedan visade sig vara ett dött bi. Som tydligen kan stickas även i livet efter detta, har jag nu fått erfara. Lindade fast en blöt treo under fotsulan och lät den sitta där medan jag tränade ett litet corepass på 20 minuter. Sedan kändes det okej. Vet en gång när jag trampade på en (levande) geting blev stucken (rimligt) och det kliade så att jag trodde jag skulle bli TOKIG i vad som kändes som en hel sommar (fast det gissningsvis bara.rörde sig om några dagar). 

Resten av söndagen låg jag mest och slöade i skuggan. Läste och dumscrollade. Min man klippte häcken och gick sedan till vaccinationsbussen och tog vaccin mot bältros. Inte för att han är rädd för att få bältros (som var orsaken till att jag tog vaccinet) utan för att det tydligen minskar risken för demens (som han är mer rädd för än bältros). Aja, nu slipper vi förhoppningsvis både bältros och gaggighet då? 

Nu är det ny vecka och nya tag. Det börjar glida in i semestertider på jobbet, detvillsäga inte så mycket möten och allt som inte är direkt akut skjuts fram till den diffusa tidspunkten "efter semestrarna". Här är det ju högsäsong, men det är stor skillnad på högsäsong när man bara har lilla produktionslinjen igång. Allt känns helt överblickbart, förutsägbart och under kontroll. Det är man inte riktigt van vid, kan jag  ju säga. 

Idag är det rehab efter jobbet, sedan...ingenting. Alltså ingen ridning. Men till helgen är det BOOT CAMP, hoppas den här värmen har försvunnit till dess, annars blir det nog rent djävulusiskt. 

260618

Då var det torsdag, fast det blir som fredag eftersom det är midsommarafton imorgon. Midsommar är ingen stor högtid i vår familj. Jag har inget minne av att vi firade midsommar i min barndom, men sist jag var och hälsade på min mamma så lånade jag med mig mormors (mina föräldrar hade ingen kamera) fotoalbum för a walk down childhood lane, och där finns det bildbevis på stänger och blomsterkransar och tombolor, så uppenbarligen gjorde vi det i alla fall. Men det har inte lämnat några som helst bestående intryck. Har heller inga speciella planer för den här midsommaren, det får bli som det blir helt enkelt. 

Igår var jag på rehab efter jobbet. Det var ganska folktomt, skönt. Gjorde mina övningar och det gick bra. Sen tyckte fysioterapeuten att jag skulle testa något nytt och tog mig med till någonting som i det närmaste påminde om en bur i ett hörn. Där skulle man stå och balansera på två drygt decimeterbreda wobbliga gummiband och sedan göra övningar enligt ett förinställt program som visades på en skärm. Det var roligt!, kändes lite som att hoppa studsmatta fast man hoppade ju inte utan mer gungade upp och ner och hit och dit. Övningarna var inte heller vare sig svåra eller jobbiga, fysioterapeuten sa att nästa gång ska jag få svårare. 

Åkte hem, svepte ut med hundarna och sen var det tillbaks till stan igen för en anställningsintervju i stallet. Som jag och K höll i, det är inte som att jag ska söka jobb där. Var hemma vid 20.30 så det var ändå skaplig tid, men jag kände mig oerhört sleten när klockan ringde i morse. Skönt att det här är sista veckan på terminen, kommer såklart att sakna ridningen men det ska bli skönt att slippa ha så mycket inrutat och tider att passa ett tag. 

Tänker ibland på att Tage och Laban kanske blir de sista hundarna i den här familjen. När Boris fick somna in var det självklart att skaffa en till och ha en flock på tre, men det kändes inte lika angeläget efter Remus, och nu känns två alldeles lagom. Tage är åtta och Laban fem så förhoppningsvis har de ju många år kvar i jordelivet, men tanken på att någon gång i framtiden börja om med en valp känns oerhört avlägsen, för att inte säga obefintlig. Även om valpar kanske är det gulligaste som finns så känner jag mest att jag är klar med den biten, ungefär som när man känner att man är klar med att skaffa barn. Det är ju ändå en stor tidsmässig investering att forma det där lilla knytet till något som går att ha i möblerade rum (syftade på hundar, men det gäller ju i högsta grad även människovalpar). Och ingen vet ju hur det blir med jobb, är ju bortskämd med att hund på jobbet är en självklarhet men ska vi någon gång i framtiden kanske hyra in oss på något kontorshotell  nånstans så är det ju inget man kan ta för givet, och det är lite en förutsättning för att ha valp tycker jag. Att den kan vara med på jobbet alltså. Så jag känner att nä, detta blir de sista hundarna, men när jag säger det till folk möts jag av hissade ögonbryn. Klarar du verkligen det? sa S med skepsis och jag bara joo...det gör jag väl? Det är klart jag kommer att sakna individerna, precis som jag saknar Hilding och Remus och Boris och alla andra hundar som funnits i familjen under min uppväxt, och det är klart att jag kommer att sakna allt det mysiga och roliga. Men det är också att ha ett ständigt pågående lätt påslag av stress över att ta sig hem så fort som möjligt som jag känner att jag gärna hade kunnat vara utan. Faktiskt. Så känns det i alla fall just nu. Fast om vi spekulerar i att Tage och Laban lever i cirka 10 år till (som jag hoppas), ja då är det ju dags att gå i pension så då är det kanske dags att omvärdera allt igen. Inget är ju hugget i sten för alltid. 

Nu är det jobb, sedan hem och städa och så tillbaks till stan och stallet igen för styrelsemöte. Vi har styrelsemöte en gång i månaden, men juli brukar vi unna oss att ta lite ledigt så det känns som att det är mycket som ska falla på plats eftersom det är så länge tills vi träffas nästa gång. Fast vi har en WhatsAppgrupp där man kan avhandla både det ena och det andra vid behov, så det är ju inte som att vi är helt isolerade. Aja, det blir nog bra. 

Dagarna, dagarna, dagarna

Har läst Dagarna, dagarna, dagarna av Tove Schunnesson, detta är handlingen:

Bibbs ska precis fylla trettionio år. Samtidigt finns det andra som fyller tjugosex eller nitton. Trots att Bibbs saknar talang har hon varit känd ett tag, men det enkla livet håller på att glida henne ur händerna. Och hela tiden kommer det oväntade utgifter. Som hyran. Den fasta punkten har varit Baby, och Bibbs kan inte att förlåta sig själv för att hon missade att han ville göra slut. När han lämnar Bibbs ställs hon dessutom inför ett ultimatum: om hon vill ha kvar lägenheten måste hon betala 100 000 kronor, inom en vecka. Det är pengar hon inte har. För tio år sedan hade hon lätt kunnat skaffa fram dem, nu tvingas Bibbs fatta extrema beslut där lögnerna till sist blir det enda med uns av sanning.

Jag tyckte den här boken var sisådär. Välskriven, absolut, men det var ändå inget som direkt fastnade. Kanske för att huvudkaraktären var så djävla korkad? Alltså inte korkad som i ointelligent (fast det var hon också), utan mer det att hon kändes så osympatisk. Fanns liksom inget att gilla hos henne, och då är det svårt, i alla fall för mig, att gilla berättelsen. Den här boken får två hyresavier av fem möjliga. 

260617

Idag känns det som ett datum som man behöver lägga på minnet, typ att det är någons födelsedag. Men det är det inte, eller jo, NÅGONS födelsedag är det garanterat, men ingen jag känner. Eller i alla fall ingen som jag har skrivit upp i min kalender. 17 juni är väl bara ett sånt där allmängiltigt datum när det händer  saker då. 

Igår hände det inte jättemycket dock. Jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, åt kvällsmat. Åkte till stallet tidigare för att J och jag skulle söka ett bidrag i Idrottsarenan, men i den gick det inte att logga in så där blev det inte mycket gjort. Bortsett från det irriterande med system som inte fungerar så betyder det att vi också måste hitta ett nytt datum att träffas och göra detta på. S-U-C-K. Sen var det ridning och så trask till hagen och tillbaka igen, hem, duscha och i säng. 

Idag är det jobb, av någon anledning skulle vi ha midsommarlunch idag istället för imorgon som ju är mer naturligt. Anledningen som uttalades tidigare i veckan var att PC "var tvungen att jobba hemma på torsdag". Det brukar betyda att PC passar sina barnbarn och det kan hen väl göra men jag vet inte om jag hade kunnat utföra ett avlönat arbete värt namnet om jag samtidigt skulle se efter en tvååring och en femåring. Men där har vi uppenbarligen inte samma syn på vare sig arbete eller barnpassning. Är väl strängt taget inte min sak, men jag stör mig ändå. 

Efter jobbet är det rehab, sen hem och vända för att sedan åka tillbaks till stallet igen för att ha anställningsintervju med en förhoppningsvis ny ridlärare. Sen hem och sova, antar jag. Styrelsen får aldrig vila, sa jag skämtsamt till några som kommenterade när jag och S satt på en bänk utanför stallet och gick igenom ett dokument inför torsdagens styrelsemöte klockan 21.00 igår kväll. Lite så känns det just nu. Men snart är det helg, eller nåt.