Another warning

 Another warning! 

260421

Igår morse vaknade jag och kände mig för en gångs skull utsövd. Kroppen kändes däremot som SKIT. Så djävla stel i höfterna och det kändes som att benen höll på att slitas loss från bäckenet bara jag skulle ta på mig en sko. Så less på måndagsexemplaret till kropp, ska man inte ens kunna springa några kilometer utan att få betala dyrt för detta efteråt? Det är ju märkligt, när jag var yngre så HATADE jag att springa och gjorde allt för att slippa. Jag började träna friidrott när jag var 8-9 år och höll på med det några år, mitt värsta var när vi skulle springa 400 meter, eller 800 var ju ÄNNU värre men det minns jag inte att vi gjorde sådär jätteofta. Jag gillade höjd och längd, 60 meter var helt okej men längre än så - vidrigt. Detta motstånd höll i sig i många år trots att man ju rent fysiskt hade perfekta förutsättningar för löpning på den tiden, men nehe, då skulle man inte, det var för jobbigt, för tråkigt, yayayada, men nu när man har en fysik stadd i förfall då vill man inget hellre än att ge sig ut i löparspåret. 

Jobbade, kom hem, gick på promenad, eller vaggade fram ska man kanske säga för det är vad man får göra, inte konstigt att det känns som att jag tar mig fram i ultrarapid när hela höftpartiet känns som en enda stor låsning. Tränade lite styrketräning för ben, det kändes ändå helt okej och funkade bra att göra marklyft, knäböj och höftlyft. Utfallssteg var lite marigare men det har mer med knäna att göra tror jag.  Åkte till stallet. Min stallkompis J konstaterade att jag såg ut att vara lite halt. Spraya mig med guldfärg så kan jag passera som C-3PO i Star Wars, gnölade jag missmodigt ur djupet av min mentala svacka. Hade jag varit häst hade det blivit boxvila och ingen havre. Efter ridningen kändes det i alla fall inte värre, alltid något, och jag var nöjd med ridningen.

Idag känns det lite bättre. Lite träningsvärk efter styrketräningen, men det är ju hanterbart. Känner mig något mindre stel, med facit i hand var det kanske inte mitt smartaste val att springa ett lopp med dom förutsättningarna jag har just nu. Nu blir det vila från löpning och rehab för hela slanten ett bra tag framöver. 

Igår kväll var det ljust när jag körde hemåt vid 20.30 och i morse började det ljusna när jag körde till jobbet vid 04.30! Livet, va!? Idag är det jobb och ikväll är det ridning igen. Imorgon skulle jag egentligen ha träffat Jenny, men så körde det ihop sig för henne så vi bokade om till nästa vecka istället så då blir det en lugn hemmakväll. Imorgon alltså. 

Till stallet istället, v 17 2026, pt 1

Igår skulle jag ha Knubbis och trots att det - bortsett från den lilla ofrivilliga avsittningen - gick jättebra förra veckan så kände jag ett visst motstånd. Det var väl just den där lilla ofrivilliga avsittningen som låg  och skvalpade lite för nära i systemet, även om den ju var helt odramatisk. Dessutom var det fint väder och då skulle vi garanterat rida ute och där finns det ju ännu mer grejer att vara rädd för, i världen enligt Knubbis dårå. Men jaja, det var inget att göra. Tog över honom från ett barn som strålade och sa att han hade varit SÅ DUKTIG. Och det är han ju! Och det ÄR ju kul att rida en häst som är så himla välskolad som han faktiskt är, och större delen av tiden sköter han ju sig utmärkt. Försökte peppa mig själv, men det gick väl sådär för igår var ingen bra dag för lella hjärnan.
Det är en halvtimmes paus mellan lektionen innan och vår, jag stod i boxen hos Knubbis, K kom förbi och vi stod och pratade en stund. Så sa hon att Spanjorskan, som står mitt emot Knubbis, inte hade gått och jag sa något om att jag inte var superpepp på Knubbis. Men vill du rida Spanjorskan istället då? sa K oväntat och jag bara jamenvisst, det kan jag göra och så blev det snabbt av med Knubbis grejer och på med Spanjorskans. Det var flera år sedan jag red henne sist, och då gick det inte särskilt bra.  Fast då var hon ju förhållandevis ny. 

Vi skulle rida på stora utebanan, och vi red först fram lite självständigt och sedan en övning som var att vi travade runt spåret, gjorde en övergång på ett lämpligt ställe, red in mot mitten, gjorde en framdelsvändning, sedan fram i trav, göra en volt och så fortsätta på spåret. Det gick faktiskt bra! Kanske inte direkt, men efter ett tag när jag fick kläm på hur mycket jag kunde trycka på. Det var som att sitta i en bekväm soffa när jag fick henne fint inramad mellan hand och skänkel, jag hade kunnat trava runt det där fyrkantsspåret hela natten. Hon kan dock vara lite fuxsto ibland och då vill hon ingenting, sa K. Så är det kanske, fast jag tror att det där med att just fuxston skulle vara så himla lynniga och besvärliga att ha att göra med är en myt, ungefär som att rödhåriga skulle vara mer ilskna än människor med annan hårfärg. 

I alla fall. Kände mig väldigt nöjd med gårdagen, hoppas det blir en upprepning.  

Rakt av

Har läst Rakt av av Marianne Lindberg De Geer, den sjätte dagboken som börjar med Tvära kast, följt av Utan hänsyn, Faktiskt tyvärr, På riktigt, och I alla fall. Detta är handlingen:

"Rakt av" är det sjätte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers vardagsbetraktelser från sitt liv på Södermalm i Stockholm. Här får vi följa med i både vardag och yrkesliv: debatter inom kultur­scenen och våndorna över privatekonomin blandas med middagarna framför det senaste avsnittet av veckans Netflix-serie med ­maken Carl Johan De Geer. Med skarpsynt penna fångar hon vardagens alla små och stora ögonblick. Lindberg De Geer skriver dagbok för att förstå sin omgivning. Hon reflekterar över det politiska spelet på den globala arenan och de pågående krigen runt om i världen. Med sin personliga, och ofta humoristiska, blick på livet erbjuder "Rakt av" en inblick i både det vardagliga och det som gör oss mänskliga. Boken samlar dagboksanteckningarna från maj 2024 till och med mars 2025.

Jag är så himla förtjust i de här dagböckerna som jag tycker är fint balanserade mellan privatliv och integritet. Ibland blir det lite väl mycket namedroppande av folk jag inte har en aning om vilka de är, ibland är det lite väl mycket utläggningar kring kulturscenen som också är över min horisont, men vad spelar det för roll när man får hänga med på dagliga promenader, middagar, städning, tvättstugan, på sommarsemester i Visby et cetera, som jag ÄLSKAR att läsa om. Den här boken får fyra kaninskulpturer av fem möjliga, marsch till bibblan med er. 

260420

I fredags när jag var ute och gick min lilla lunchrunda så mötte jag en kille, svårt att säga åldern men kanske någonstans mellan 35-40-ISH, såg rätt proper ut i frisyren, klädd i snygga jeans, skjorta och en svart skinnväst. Det stod något på skinnvästen och när jag kom närmare såg jag att det stod PRESIDENT, sådär som det gör på MC-gäng och det här såg verkligen inte ut som en MC-gängsperson utan snarare som en...revisor? Vände mig om för att se om det var ledaren för Hells Angels eller Bandidos som helt oförhappandes var ute och strosade på ett industriområde strax utanför Ankeborg, men på ryggen stod det  Sons of Anarchy. Jag hoppades lite att detta var resultatet av en vadslagning, typ "förlorar du måste du gå ett helt varv runt stan iförd den här splitter nya Sons of Anarchy-merch-västen", för enligt mig är det ju lite skämskuddevarning om vuxna människor på riktigt ikläder sig sådan outfit när de ska ut och spatsera. 

Efter jobbet åkte jag till stallet för att hjälpa K att fylla i en bidragsansökan i Riksidrottsförbundets nya system Idrottsarenan. Man har ju hatat Idrott Online så länge det har funnits, men hittills har jag inte blivit skitimponerad av Idrottsarenan heller. Hoppas det blir bättre när allting kommer igång. Åkte sedan till Jula och köpte en ny grensax som jag tyckte mig behöva efter att en gång ha lånat en med teleskopskänklar och funnit den fantastisk. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och tog sedan bussen tillbaks till stan för middag och vin med A. Det var som alltid trevligt, men hon var av olika skäl inte på topp så vi avrundade tidigt och jag var hemma redan vid 20.30. Gick och lade mig och läste men somnade rätt så omgående, det är ju sällan det är mycket med en på fredagskvällarna (eller några andra kvällar heller för den delen). 

Vaknade upp till ett fantastiskt väder. Efter långpromenad med hundarna så stekte jag pannkakor till lunch på de sista äggen från förra året. De var väl från oktober-november någon gång och hur fina som helst, men jag har ändå inte velat koka dom osedda så att säga. Efter lunchen gick vi ut och började städa i trädgården. Invigde min nya grensax och fick ihop ett par korgar såkallad kaffeved ur en hög med ris och grenar. Sedan storstädade jag i hönshuset, vilket inte var en dag för tidigt om ni frågar mig, men hönsen sprätte omkring med misstänksamma blickar som om de trodde att jag hade för avsikt att förstöra hela Höns-Hilton. Min man röjde i sina högar av vad jag anser är bös och han tycker är otroligt bra att ha. Någon form av förbättring blev det väl ändå. 

Igår vaknade jag och kände mig lite DABBIG, som det heter på skånska när man är förkyld, men jag tänkte/intalade mig att det nog bara var en effekt av allt damm som virvlats upp när jag städade i hönshuset för jag kände mig inte speciellt sjuk i övrigt. Gick först 8 kilometer med hundarna, kom hem och åt second breakfast, sedan var det dags att ge sig iväg för att springa Österlen Spring Trail. De flesta distanser är för dom riktigt hårda, de  där som springer ultralopp på 60 kilometer i det närmaste utan att blinka, det skulle GIVETVIS inte jag göra utan för mig var det blygsamma 5 kilometer som stod på agendan. Tog mig runt om än i sakta mak, det kändes rätt bra i alla fall. Men nu ska jag vila från löpning ett tag för att se om jag inte kan få ordning på mina djävla gluteus-muskelfästen, det är någonting med dom som inte är som det ska och jag känner mer av det efter löpning, så nu får det väl bli rehab ett tag framöver för att se om det blir någon förbättring. Knäna känns däremot toppen, alltid något men det hade ju varit fint om resten av kroppen kunde samarbeta också. 

Kom hem, duschade och lade mig på soffan, läste och hade det allmänt slappt. Gick och lade mig redan vid 20-tiden, sov som en gris hela natten och vaknade utvilad strax innan klockan ringde. Den! Bästa! Känslan! Känner mig fortfarande lite...det är nästan mycket att ens säga småförkyld, bara egentligen lite täppt och en känsla av torrhet i näsan och aningens rosslig i halsen, men ingen direkt sjukdomskänsla så förhoppningsvis stannar det där. 

Då är det ny vecka och nya tag, nu kör vi. 

260417

Igår var en rätt lugn jobbdag, inget särskilt hände utan jag kunde knoga på med Projektet utan att bli störd, vilket kändes skönt eftersom det har varit lite eftersatt och det ligger en deadline för Q1 relativt snart. Men det ska väl gå att ro i land hoppas jag. 

Insåg igår att jag har haft helt fel uppfattning av begreppet Management by walking around, jag har trott att det har varit som det var på mitt förra jobb som jag skrev lite om igår, där arbetsledarna gick omkring och liksom patrullerade för att kolla så att folk var där de skulle och att ingen maskade eller var på toaletten onödigt längre. KENNETH KOMMER, kunde någon viskskrika och vips var alla på plats (för det är klart att vi då och då maskade och var på toaletten onödigt länge), idogt arbetande när Kenneth eller någon annan spatserade förbi med bister min och händerna på ryggen som en annan lägerledare. Men tydligen handlar Management by walking around om att chefer strosar runt och interagerar lite informellt på ett sätt som bygger på förtroende och tillit snarare än övervakning.  Nu funderar jag på om jag har använt detta uttryckt felaktigt när jag har talat med folk och ifall de i såna fall skrattar lite åt mig bakom min rygg, ungefär som jag skrattade i hemlighet åt PC när hen säger att hen "grät som en bandhund". 

 Kom hem, hade fått brev från Unilabs eller vad dom heter som gör mammografi. Det var ju några veckor sen jag var där, de brukar alltid säga att det kan ta upp till sex veckor innan man får svar men sen tycker jag ändå alltid att det har tagit max tio dagar om ens det. Men inte den här gången. Har liksom föreställt mig (utan att på något sätt veta utan detta har varit en rejäl killgissning) att det går till som så att om allt ser bra ut så räcker det med en snabb (men rutinerad) blick och så är det klart, men om det INTE ser bra ut, då kanske det måste till någon second opinion och många vita rockar som ska sitta och granska röntgenplåtar med bekymrade miner, och då tar det ju såklart längre tid. Det är inte som att jag har legat sömnlös, men någonstans har det ändå gnagt lite svagt, TÄNK OM DET ÄR NÅGOT?, så jag slet upp kuvertet innan jag ens hunnit innanför dörren. Men allt var bra. Puh. 

Tog en promenad med hundarna, städade, tränade yinyoga, åkte till stallet för styrelsemöte. Kom hem, duschade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. Men nu är det fredag! Ikväll ska jag träffa A och vi ska dricka vin! Jag har sålt in idén att vi ska hyra släp och åka till "tippen" (man borde väl börja säga återvinningscentralen för det var ju räääääääätt många år sen man kunde åka och bara tippa av ett lass blandskrot på någon deponi, men det är ett begrepp som uppenbarligen har rotat sig väldigt hårt) imorgon, men funderar nu på om vi inte istället borde lägga lördagen på att sortera och strukturera allting så att det ska bli lättare att hantera när vi väl ska lasta det. Det finns nämligen fortfarande några odefinierade högar av saker som mycket väl skulle kunna vara bra att ha enligt min man, och jag vet av erfarenhet att såna diskussioner är det bäst att ha avklarat innan det är skarpt läge. På söndag ska jag springa ett litet lopp, 5 kilometer, och sen är det nu vecka och nya tag. 

260416

Torsdag redan! Något måste ha hänt med tiden, jag kan omöjligt komma ihåg att dagarna liksom bara flög iväg på det här sättet förr i världen? På mitt förra jobb, där man så att säga liksom bara utgjorde den del av maskinen som ännu inte var uppfunnen och allt man gjorde var otroligt enahanda, då kunde en vecka kännas som en hel livstid. Ja, ibland kunde en enda timme kännas som ett helt år. Det var ett liv av längtan, efter semestern, efter fredagen, efter att klockan skulle bli fyra, eller åtminstone tolv, eller åtminstone nio, det måste den väl ändå vara snart?, och så tittade man bort mot den stora väggklockan vid stämpelklockan och så var den bara 07.31. 

Så är det ju inte direkt längre, och det är jag alltid tacksam för. Likaså för friheten, inte för att jag kan komma och gå som jag vill och bara göra det jag känner för, men bara en sån sak som att man kan gå på lunch när man faktiskt är hungrig och inte behöva vänta till ett exakt klockslag. Eller att kunna sticka till tandläkaren utan att behöva fylla i en himla ledighetsansökan först. På förra jobbet ringde det en klocka  09.00, 12.00 och 14.30 och innan den signalen fick man inte lov att börja gå mot matsalen. Arbetsledarna hade sitt kontor stategiskt placerat med fönster ut mot vägen mot matsalen och de satt ALLTID där och spejade efter potentiella förbrytare som hade mage att börja strosa redan 11.59. Sedan ringde motsvarande klocka 09.13, 12.28 och 14.43 och då var det meningen att man skulle resa sig och börja gå ut mot sina arbetsstationer igen för att vara redo att starta maskinerna och ligga i startgroparna för arbete efter PRICK en kvart eller halvtimme. Nu skulle man ju kunna tro att jag antingen är född på 1800-talet eller har suttit inne, inget av det stämmer men det var den kulturen som satt i dom väggarna, detta i kombination med management by fear. Saknar det inte. 

Jaja. Det var en utvikelse kring att tiden går fort. Igår när jag satt och jobbade, jag sitter ju numera ensam i ett helt hus, så hörde jag hur någon kom in och började tassa omkring i de tomma kontoren. Visade sig vara TG, han kände väl att hans närvaro krävde någon form av förklaring och började på sitt otroligt tröga och omständliga sätt mala på om att han hade tagit datorerna och låst in dom "för det är ju onödigt att någon går förbi och ser dom", och jaja, tanken är ju inte fel. Tror i och för sig inte att det var hans initiativ, men nu hade han i alla fall samlat in dom. Det roliga var att nu hade han kommit på att han glömt att ta respektive datormus, så det var dom han höll på att samla in. Har ju väldigt, VÄLDIGT svårt att tro att någon potentiell inbrottstjuv skulle bemöda sig om att forcera ett stängsel, krossa en ruta och sedan sno några trådlösa Logitech-möss till ett mycket tveksamt andrahandsvärde. Det roliga nummer två är att alla skärmar fortfarande står kvar för de ingick tydligen inte i TG:s världsbild som potentiella stöldobjekt. Men ja. Endera dagen kommer han kanske på det också, något ska han väl ha att pyssla med. 

I början av året så bestämde jag mig ju för att börja dokumentera vad vi pratar om på lunchrasterna, men jag slutade med det för det var verkligen så deppigt. Känner att det omöjligt BARA kan vara mitt ansvar att se till att man pratar om något annat än vädret eller Melodifestivalen, men det är vad det är. Igår satt PC i alla fall och drog någon anekdot om när hen var liten och något dramatiskt hade hänt, då uttryckte hen det som Jag blev så ledsen! Ja, jag grät som en bandhund! och man bara...eeh? Det är väl inte fullt så illa som en gång när någon uttryckte det som att den hade löpt omak (istället för amok dårå), men inte fan är tårar något som karaktäriserar en bandhund? Men eftersom PC är den lättkränkta typen så höll jag tand för tunga.

Lämnade jobbet, åkte till Willys och handlade, kom hem, släpade mig ut i skogen. Är inne i en DÅLIG artrosperiod tror jag, tycker allt gör ont. Fingrar, höfter, knän, fötter. Ska det vara så här nu? gnällde jag i telefonen till min bror som sa att det går nog över. Det får vi fan i mig hoppas. Kom hem, tränade yinyoga och sedan låg jag som en död sill på värmedyna resten av eftermiddagen/kvällen.   

Jaja, ny dag och nya möjligheter. Idag är det jobb, sen hem, städa och så till stallet för styrelsemöte. GÄSP. Bortsett från igår har  det här varit en sån där vecka med fläng hit och dit. Imorgon kväll ska jag träffa A, det ser jag fram mot. Vi är båda såna som blir som dränerade på energi av för mycket social kontakt, så där behöver man inte upprätthålla någon fasad och då blir det heller inte jobbigt som när man måste fejka att man tycker det är toppen att ha människor runt omkring sig snudd på 24/7, för det är ju det normala.