260507

Igår skulle jag besiktiga bilen. Det kan vara något av det tråkigaste jag vet, men nu har du ju en så ny bil så det ska väl inte vara några problem, sa S i tisdags när jag gnölade över detta. Nej, det är ju inte som förr när jag hade min gamla Queen of Volvo och ett besök på Bilprovningen kändes som ett tandläkarbesök: man vet aldrig vad de hittar och hur dyrt det kommer att bli. Det var på den tiden när jag levde på studielån, hade två hemmavarande barn samt en ponny med tillhörande stallhyra att betala. Då skulle en tvåa på besiktningen kunna innebära att ens omsorgsfullt upplagda budget skulle rasa som ett korthus och vi skulle få gå från gård och grund (om man kan kalla en lägenhet det) och leva i MISÄR (det hände aldrig, men känslan av att bara vara en obetald räkning från rännstenen skojar man inte bort). Nu är ju den ekonomiska situationen i ett annat läge och en tvåa på besiktningen innebär mest en känsla av men ååååh vad jobbigt att behöva fixa detta. 

Jag fick en tvåa! När han-som-hade-utfört-besiktningen (lite osäker på titeln här) kom tillbaka så stod han länge och väl och bläddrade i några papper innan han kallade fram mig. Frågade om jag hade nyckel till dragkroken. Jag stod som en kombination av halvimbecill och levande frågetecken, vadå nyckel, vadå dragkrok?, eller jag visste ju såklart att jag hade en dragkrok men i min värld är den liksom formgjuten bak på bilen och har ingenting med någon nyckel att göra. Visade sig då att min dragkrok var löstagbar, och då finns det ett lås med tillhörande nyckel, och finns det ingen nyckel så kan man inte utföra funktionskontroll som går ut på att säkerställa att den går att ta bort och sätta dit på ett säkert sätt. Han-som-hade-utfört-besiktningen visade i sina frambläddrade papper hur en sådan nyckel kunde se ut, så jag var kanske inte det enda halvimbecilla frågetecknet här i världen. Du har kanske inte haft bilen så länge, sa han hjälpsamt och jag svarade att nä, sen i november bara. Sen visade han var man kunde beställa en ny nyckel, men tyckte också att om jag köpt bilen av en firma så nyligen så borde de kunna hjälpa mig med detta. Så jag iväg till bilfirman, hade lite tur och stötte på han-som-sålt-bilen. Inledde med Jo, jag köpte en bil här i november... och han fyllde genast i Ja, det var ju du som köpte den svarta Seat:en! Blev oerhört imponerad av detta minne (eller borde jag bli orolig?), inte för att jag har jättedålig självkänsla SÅ, men jag förväntar mig liksom aldrig att bli ihågkommen när det enda jag gjort är att ha passerat revy i en räcka av någon annans vardagar. 

Hur som helst. Jag framförde att jag tycker det vore rimligt att jag hade fått med en nyckel till dragkroken, och det tyckte han var mycket märkligt att jag inte fått. Har du letat överallt i bilen? frågade han och det sa jag att jag hade, eller vadå letat, den var ju liksom helt tom när jag köpte den så var skulle den kunna finnas utan att man hade sett den? Till exempel vid reservdäcket, föreslog han och jag sa att jag hade i alla fall inte sett någon nyckel när jag la dit mina bra-att-ha-grejer (fälgkors, bogserlina och  en luft-på-burk-burk) från förra bilen. Nä, men då skulle han beställa en ny nyckel åt mig, det var inga problem. Han följde med ut och skulle ta ett foto på låset för där fanns någon sifferbeteckning som kunde vara bra att ha. Väl där föreslog jag att vi kanske ändå skulle ta en titt vid reservdäcket för eftersom jag inte ens vetat om att en nyckel existerade så kanske jag inte heller hade registrerat ifall det låg en nyckel där. 

Det låg en nyckel där! UNDER reservdäcket, vad är det för djävla ställe? Jamen då var ju allt löst då!, tänkte jag och funderade på om man kanske kunde åka tillbaks till bilprovningen i ilfart och tjata sig till ett snabbtest av dragkrok och därmed slippa ombesiktning? Nähä, men då gick det inte att få in nyckeln i låset för det var helt "igenbegat", som det heter på skånska. Bilförsäljaren var dock inte handfallen utan han ringde den intilliggande verkstaden och frågade om han fick låna lite tryckluft för att blåsa rent och sedan skickade han in mig i bilhallen för att dricka kaffe. DETTA ÄR KUNDVÅRD, kände jag. Sedan visade det sig att det inte hjälpte att blåsa rent utan låscylindern var på något vis defekt och kunde inte fås att samarbeta med nyckeln. Så nu ska det beställas en ny och sen ska den monteras och sen får jag lik förbannat åka och göra en ombesiktning. Men då vet jag i alla fall detta till kommande besiktningar. Ytterligare en grej att tänka på alltså, jag brukar alltid förbereda och knäppa ihop alla bälten och lägga fram varningstriangeln men nu ska det alltså också fram en himla nyckel. JAJA.

Passade på att fråga vad som händer om batteriet till bilnyckeln lägger av, för det har oroat mig en del eftersom den här bilen inte har något tändningslås utan bara en startknapp man trycker på och vad händer då om man inte har något batteri? Tröga jag har liksom inte heller fattat varför nyckeln ändå har ett låssvärd (heter det väl?, den där grejen man stoppar in i själva låset?) när det inte finns någonstans att stoppa in det? Då visade det sig att man kan använda låssvärdet till att peta bort en liten plastbit på handtaget, och därunder satt det ett helt vanligt billås så att man kan öppna dörren med nyckeln som man gjorde förr på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. Sen, fick jag lära mig, sitter det ett chip i nyckeln och det är inte beroende av batteriet utan bilen går att starta ändå, batteriet i nyckeln har bara med  själva dörrlåsfunktionen att göra. Det här är kanske allmän kunskap för gemene man men jag har aldrig ägnat detta en tanke förut, så där fick jag lära mig något nytt. Det var kanske på tiden. 

Ja, sen hände det väl inte så mycket mer den dagen. Åkte hem, gick ut med hundar, tränade, låg i soffan och slöade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

260506

Var hos kiropraktorn igår. Min kiropraktor är kanske...25?, och vad vet han om att vara gammal och sleten?, tänkte jag buttert när jag åkte dit för jag tycker jag betalar ändå rätt mycket pengar för de här besöken och då skulle man ju kunna förvänta sig, kanske inte helbrägdagöring men åtminstone någon form av förbättring, och jag tycker att i bästa fall är det väl status quo och det tillkommer ju stadigt nya punkter på agendan över kroppsligt förfall. Gnällde och gnölade över alla mina krämpor som liksom bara dyker upp utan någon märkbar orsak. Det hade ju varit skillnad om man hade märkt att oj, nu gjorde jag detta och då hände det här, men nejdå, pang bara så har man jätteont någonstans och så får man ha det några veckor eller månader. Diskuterade min träning, kanske tränar jag på fel sätt?  Det är så förvirrande, speciellt om man nu har råkat googla lite på en och annan plåga man drabbats av, och vips översvämmas hela ens flöde i sociala medier av diverse PT:s som tycker att de sitter inne med lösningen. Tränar du [det här]? HELT FEL, du ska göra [det där] istället. Tränar du [det där]? HELT MENINGSLÖST! Tränar du [det här] eller [det där] på DET sättet? FELFELFEL. Det ska fan navigera i detta. Nu tror jag ju i och för sig att det är bättre att träna än att inte träna, även om man nu skulle råka "göra fel" så är det väl bättre än att inte ha gjort något alls. Men är man ett sånt skröppel som jag uppenbarligen är så kanske man behöver lite handfasta råd så jag bad kiropraktorn att boka in mig hos en fysioterapeut istället och fick tid där om ett par veckor. Sedan knäckte han, kiropraktorn alltså, loss  diverse låsningar i bröstryggen, vilket var behövligt, och så fick jag en ny tid om ett par månader. Känns som att jag går som barn i huset på det där bygget som hyser en hel drös med kiropraktorer och fysioterapeuter och lite annat löst folk som jag betalar lön åt, känns det som i alla fall. AJA. Nu får jag ge det här en chans. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och låg sedan på soffan och slöade innan det var dags att byta om och åka till stallet. Borde inte ha legat på soffan och slöat, jag borde ha städat i min garderob. Har en stol i sovrummet där det ligger en trave kläder som ska skänkas till  Erikshjälpen eller annan välgörenhet, men utöver det så går det knappt att få in en enda textilfiber till på den hylla i garderoben där min stora samling narkotikajeans. Tror mycket löser sig om jag bara tar ut allt och viker om det snyggt och prydligt (och kanske rensar ut de allra mest sletna?), men det ska ju göras också. Har också en hylla med jeans som pockar på uppmärksamhet. Det var säkert 10 år sedan jag hade jeans på mig senast men jag har tydligen väldigt svårt att skiljas från dom. Gillar uppenbarligen tanken på att vara en skön och avslappnad jeansmänniska avsevärt mer än vad jag gillar att ha på mig jeans. Men ja, jag får väl ta ett spadtag där också när andan faller på. Det gjorde den alltså inte igår. 

Efter ridningen släppte vi ut hästar i hagar, det tog sin lilla tid (och då går de ändå i hagarna närmast stallet nu) så jag var inte hemma förrän 21.30 nånting. ZzzZZZzzz. Idag ska jag jobba till lunch, sedan besiktiga bilen. Finns det något träligare? Sen blir det kanske filmkväll med min man? Allt är möjligt när man inte har några åtaganden utan kan gå hemma och måsla resten av dagen. Men först: arbete. 

Till stallet istället, v 19 2026, pt 2

 Min känsla av att jag skulle få rida Köttbullen igår stämde till 100 %, men det var ju som sagt en lågoddsare. Eftersom förra passet gick SKIT rent ut sagt var jag väl inte jättepepp, men det var ju bara att göra det bästa av situationen. Kände från tygeltag 1 att högersidan satt fast. MEN! Tyckte faktiskt att hon lossnade lite och blev riktigt fin mot slutet. Vi red en övning med serpentiner, först i skritt, sedan i trav och slutligen i galopp med enkelt byte på medellinjen. Om någon hade sagt till mig för några år sedan att Köttbullen och jag skulle rida serpentiner i galopp med enkelt byte på medellinjen så hade jag skrattat högt åt det befängda i tanken. Nu red vi serpentiner i galopp med enkelt byte på medellinjen, kanske inte med någon större finess men ändå. Det BLEV enkelt byte på medellinjen, fast kanske utan några större stilpoäng. Att få Köttbullen i galopp går ju numera bra, men att därifrån få till en mjuk och balanserad övergång från galopp till skritt är inte så bara. Hon tyckte antagligen att hon hade världens veligaste människa på ryggen, ska vi galoppera, ska vi skritta, VAD VILL DU EGENTLIGEN? Sen galopperade vi  många varv på fyrkantsspåret och då kändes hon lösgjord och fin och höll galoppen och bara rullade på. Magisk känsla, även om hennes galopp inte är så skön och man hela tiden måste understödja och definitivt inte bara kan sitta och åka med och njuta som man kan med vissa hästar. AJA. Är nöjd! 

260505

 Igår var det (typ) internationella Star Warsdagen, May the Fourth (be with you). Det tycker jag är lite roligt och något jag tänkte på flera gånger under dagen, dock glömde jag säga det till folk i min omgivning så jag får väl skriva det här istället. 

Igår hände väl inget speciellt förutom att det kom ett påbud att min närvaro var önskvärd på jobbet i Norge  några dagar om drygt en månad. Tänkte prova att åka tåg, det har jag aldrig gjort dit förut. Men köra bil själv så långt, det tar ungefär sex timmar om man inte stannar någonstans längs vägen, känns otroligt o-lockande, och det är inte så himla smidigt att flyga heller för då ska man först ta sig till Kastrup med tåg, sedan flyga till Oslo och sedan skumpa fram i någon himla flygbuss i en och en halv timme, för det är ju inte som att själva jobbet är placerat på/i Gardermoen och man är framme i samma stund som man sätter foten på norskt territorium. Så nu testar jag tåg och känner också miljöpräktigheten stå som en  sedesam aura kring min personlighet. 

På tal om det (eller det har i och för sig ingenting med tåg och miljö att göra, det är egentligen bara jobbet som är den gemensamma faktorn, gud vilken dålig övergång detta blev) så har jag ju varit anställd i 25 år i firman, eller nu är det väl 25 år plus en månad eller så. Det brukar väl ändå uppmärksammas på något sätt?, har jag tänkt, hör det inte till att man ska få en guldklocka?, har jag också tänkt men det är tydligen inget någon annan har tänkt på för mitt 25-årsjubileum kom och gick utan att något särskilt hände. Känns ju otroligt pinsamt att behöva påminna om det så det har jag inte gjort. Är också osäker på vem man ska påminna? Min chef tillhör ju den danska delen av koncernen och de kanske inte har såna regler där? Fast jag vet att vår VD i alla fall förr har delat ut guldklockor till folk han inte varit chef över (i princip är det ingen som har sin närmaste chef på plats), men det var ett tag sen och jag vet inte om reglerna har ändrats. Dryftade detta med Jenny om det när vi var ute och pimplade vin i torsdags och hon tyckte absolut att jag skulle säga till, men jag vet inte, jag tycker det är Så. Pinsamt. Även om det kanske är mer pinsamt för någon som glömmer? Har funderat på hur man skulle kunna hinta om det utan att framstå som någon som bara är ute efter en guldklocka även om det strängt taget är det jag är. Men igår så kom det ett gyllene (höhö) läge när jag och PC höll på med vårt nya lönesystem och vi satt och kollade på en sån där drop down-meny där ett av valen förutom sjukdom, semester, vab osv var "gratifikation" och i den kontexten låg ju guldklockan inte så långt bort, kunde jag känna. Nu får vi se vad som händer.

Efter jobbet susade jag hem, gick ut med hundarna, tränade ett ben- och axelpass. Hade tidigare på dagen fått mail om att det var problem med Vibes-appen, men det märkte jag inget av. Sen gjorde jag fotrehab och så skulle jag riva av mitt yinyogapass, och då funkade ingenting. Fick improvisera ihop ett pass på egen hand istället, det funkade väl det med. 

Åkte till stallet och när jag skulle hem så var det vägarbete med vakt och lots och kilometerlånga köer  på motorvägen där man satt som korken i en flaska i nästan en halvtimme. Var redig och ringde till K och bad henne säga till sista gruppen att ta vägen genom stan istället för att komma ut längre bort på E22. Plus på karmakontot där hoppas jag! 

Idag ska jag till kiropraktorn. Det kan ju behövas, med alla mina krämpor? Fast kanske att jag behöver en fysioterapeut istället, jag är osäker. Men det är ju något djävla skit med gluteusmusklerna och hur de fäster till höfterna, tror jag. Sen har jag fått ett konstigt ont i höger knä, det gör inte ont annat än när jag ställer mig på alla fyra men då gör det å andra sidan så himla ont att jag i det närmaste börjar böla. Kom från ingenstans, kan inte påminna mig om att jag gjort något särskilt och det syns ingenting, inget blåmärke eller så men trycker jag på ett ställe som är kanske 3 x 3 cm snett nedanför knäskålen så gör det ont. Men det är inte svullet, inte varmt, jag känner inget när jag går eller böjer benet som ju ändå borde vara rimligt att känna med tanke på hur SATANS ont det gör? Fan vad tröttsamt detta är, ska man inte ens kunna göra barnets djävla position utan att i det närmaste känna sig som Jesus från Nasaret en långfredag år 33 e Kr? Aja, det går väl över? May the Force be with me så att säga. 

Till stallet istället, v 19 2026, pt 1

Igår stod det att jag skulle ha Köttbullen, sen när jag stod och gjorde iordning henne kom K förbi och konstaterade att det skulle bli hennes (Köttbullens) tredje lektion och hon hade varit väldigt trött lektionen innan. Nu är det i och för sig Köttbullens paradgren att låtsas att hon är världens äldsta och tröttaste häst, men ändå. Jag fick byta till Spanjorskan istället, och det blev jag ju lite pepp på eftersom det ändå gick rätt så bra sist. 

Det gick rätt så bra igår med! Fick återigen den där känslan att jag kanske eventuellt inte utvecklas så mycket som ryttare när jag rider Köttbullen hela tiden. Fast samtidigt har det ju hänt mycket med Köttbullen sen jag började rida henne, så det stämmer kanske inte helt, men det går inte att komma ifrån att det ofta är väldigt mycket input för ganska lite output. Men men. 

Vi red i paddocken och övningen var att göra 10-metersvolter "där det finns plats" och sedan fortsätta en bit på spåret i öppna, i skritt, trav och galopp. Vi var bara fem stycken och det skulle man ju kunna tro var gott om plats, men det stod också fyra hinder i paddocken och de var placerade så att man inte kunde mötas på spåret där de stod utan man fick rida innanför, och då var det väl fan alltid någon som höll på med en volt just där. Och när vi skulle galoppera så var det två som inte skulle galoppera pga att den övningen var för svår för deras hästar, och då var det ÄNNU mindre plats att göra 10-metersvolter på. Så det var lite kaosigt. Men kändes bra ända tills på slutet, då var nog Spanjorskan lite trött och blev lite stark och ville inte riktigt gå i form. Kände mig väldigt nöjd efteråt!, hoppas att jag får rida henne fler gånger. Vet att K gärna ser att jag rider Köttbullen så att hon får lite "riktig" ridning emellanåt (det låter väldigt självgott, det är ju inte som att det BARA är jag som kan det i stil med gamla hästböcker om Annika och Turk, det har nog mer att göra med att Köttbullen är liten (även om hon "bär upp längre ryttare bra" som det brukar heta i hästannonser) och att det obegripligt nog finns vuxna människor som inte vill rida ponny), så det är nog en lågoddsare att det blir ett Köttbullspass ikväll. 

260504

Jaha, då var det måndag och ny vecka, ny månad, nya tag, osv. Helgen som gick var helt enkelt toppen. Det har ju varit kallt och ruggigt länge nu i vår, men så plötsligt tjongade termometern iväg och bjöd på sommarkänsla. 

Efter jobbet i torsdags så skulle jag träffa Jenny för vin, mat och (framför allt) prat. Bestämde att vi skulle träffas vid 17.30. Jag slutade lite tidigare för att kunna fiska upp min man för på hans jobb slutade de vid lunch i torsdags och då passade inga bussar och jag hade ändå knogat på så att jag var i fas med allt. 

Åkte hem, gick ut med hundar, kom hem igen, hade fått meddelande från Jenny att hon kunde sluta tidigare och vara i stan vid 16. Det kunde nog jag med om jag lade på en rem, men då visade det sig att bussen till stan var inställd p g a fordonsfel, så jag fick ta nästa och det blev den tiden vi hade bestämt lik förbannat. Vi gick till vårt vanliga ställe och åt kinamatsbuffé och delade en flaska vin. Sedan vidare till Bishops för ytterligare ett glas. Var hemma vid 22.30! Det var sent för mig! Min man hade redan gått och lagt sig. Han som alltid varit en nattuggla av episka mått har väl nu äntligen kommit på att det inte är ett självändamål att vara uppe tills det snudd på ljusnar för att sedan sova bort halva dagen som en himla vampyr. En insikt jag själv landat i för evigheter sen. Vet att när barnen var små var jag uppe lite längre på kvällarna för att det kändes som att det var enda stunden på dagen som man hade för sig själv, och när jag  studerade (vilket också var när barnen var små) hände det ju också att man satt och vrålpluggade till någon tenta till långt in på småtimmarna. Men det var ju hundra år sen.

Vaknade av att klockan ringde vid 4, hade inte glömt att det var röd dag men jag hade glömt att stänga av larmet. Somnade om och sov till 7. Upp och gå på långpromenad, sedan tränade jag ett benpass och resten av dagen slöade jag i soffan. Kände fortfarande av ryggen och det var inte så kul, men så länge man kan ligga på värmedyna och läsa Elly Griffiths så ska man väl inte klaga. 

I lördags gick jag upp klockan 4 och gick en långpromenad med hundarna. Åt second breakfast och var klar i god tid, S skulle hämta mig 07.30 för vi skulle vara i stallet vid 8. Vid 07.45 ringde jag och frågade om hon hade glömt mig. Det hade hon inte, men hon hade fått för sig att hon skulle hämta mig vid 8. IIIh.  Nu blev det bråttom, de flesta hästarna hade ju sovit ute och skulle in till första lektionen som börjar vid 9 och de ska ju hinna göras i ordning också. Men vi hann (med lite hjälp), kanske mest tack vare att hästarna fortfarande går i hagarna närmast stallet. Vi fixade med stalltjänsten, mockade åt de som stått inne, tog in de som inte skulle gå lektion så att de skulle få vila sig från att vara ute (lite konstigt kan jag tycka, men tydligen är det en jobbig period för hästarna att vänja sig vid att gå ute dygnet runt). Sen fick jag rycka in och vara ryttarassistent för den som skulle leda Köttbullen ville inte göra det för en gång hade Köttbullen bitit henne i armen. Det är liksom ingen tåga i delar av dagens ungdom, kan jag känna. Jaja, nu skulle de bara rida ut en runda så det var ju inte så betungande att leda Köttbullen ett varv runt vår lilla skog så det kunde jag väl göra. Under tiden fick ryttarassistenten hjälpa S att packa höpåsar samt lunchfodra, så när jag kom tillbaks så var det klart. Sen dök min man upp för att fixa med elen i tvättstugan, för det var ju också röjardag i stallet. Vi avslutade med grillad korv och hade det allmänt GÖTT i sommarvärmen, man är ju liksom inte van vid att vara tvungen att uppsöka skugga. Jag hade faktiskt kommit ihåg att smörja in mig med solkräm på morgonen, vilket jag är pinsamt slarvig med med tanke på att jag ALLTID bränner mig och får jobbiga kliande soleksem som jag sedan gnäller över. Tycker det är så kletigt och bökigt och sen tänker jag aldrig att jag ska vara i solen, det är ju inte som att jag ska ligga och pressa  på stranden direkt, plus att har någon slags befängd föreställning om att solen "inte tar lika mycket" när man är i rörelse, fast erfarenheten vid det här laget borde ha lärt mig annorlunda. Men nu hade jag köpt en slags mousse som faktiskt inte kladdade lika mycket så kanske att jag kan få in lite rutin kring detta, sent ska syndaren vakna osv. 

Vi åkte hem och lade oss i varsin soffa med öppna fönster och tvärdrag. Mmm, älskar den känslan av att ligga inomhus och känna ljumma sommarvindar, nästan bättre än att vara utomhus i det faktiskt. Men i år ska bli året när jag ska köpa DYNOR så att man kan sitta och ligga ute i trädgården utan att få träsmak överallt. Sen kommer det väl att regna hela sommaren bara för det, hehe. På kvällen kände jag en sån enorm tillfredsställelse som man väl bara kan göra när man varit ute nästan hela dagen, arbetat med kroppen och sedan kan ligga med öppet fönster och känna doften av blommande hägg. AAAAH! Ett stort plus var att jag nästan inte känt av ryggen alls under dagen, trots mockning och packning av höpåsar som ju inte är det mest ergonomiska man kan göra. 

Igår gick jag upp tidigt, gick min vanliga söndagsrunda och sedan åkte vi till stallen, olika faktiskt. Min man skulle fixa färdigt med elen i tvättstugan i vårt stall och jag skulle till grannklubben för där var det  en omgång av hoppallsvenskan division 3 där vi i klubben lyckats skrapa ihop ett lag för första gången på flera år. Förr i världen var det division 2 som var lägsta divisionen, men det har ju hänt ett och annat i tävlingsvärlden sedan dess och jag har väl varit lite skeptisk till upplägget i division 3, där man kan vara upp till 8 i laget (fast det är bara de tre bästa resultaten som räknas) och där man själv väljer om man vill hoppa 40, 60 eller 80 centimeter, oavsett storlek på häst (enda begränsningen var tydligen att en A-ponny inte fick hoppa 80 men det är det ju få som gör) och det går inte på tid heller. Men det var faktiskt väldigt trevligt och inkluderande och det var också väldigt, väldigt GÖTT att bara drälla omkring på en tävlingsplats utan att ha något ansvar för någonting. 

Min skepsis avseende division 3 handlar om det här, och det gäller generellt: förr i världen om man ville tävla i hoppning så var den lägsta klassen på 90 cm för häst och så en decimeter lägre för varje ponnykategori, det fanns liksom inget annat och då tränade man därefter och det var inga konstigheter alls egentligen. Men sen kom allt det här med centimeterhoppningar och Pay & Jumps där man får välja själv vilken höjd man vill hoppa på, och då är det som att alla bara håller sig inom sin komfortzon och det blir ingen utveckling. Förr kunde i princip alla lektionshästar och -ponnyer kravla sig runt en LD/0.90-bana, nu är det som att det snudd på är OS-final om någon hoppar en meter på en ridskolehäst (okej, väldigt överdrivet, men ändå). 

Hade i alla fall en väldigt trevlig dag, det gick väl sådär för laget men alla gjorde så gott de kunde och någonstans måste man ju börja. Fick lift tillbaks till vanliga stallet där jag tajmade in min man som precis blivit klar med sitt eljobbande. Så åkte vi hem och tog det piano resten av dagen. GÖTT. 

40 - constant reader

Har läst 40 - constant reader av Linda Skugge, det är första delen i hennes självbiografi som jag blev sugen på att läsa bara för att Marianne Lindberg De Geer skrev om dom i sina dagböcker. Detta är handlingen, eller i alla fall vad som står på baksidan:

”Jag trodde att jag var så dålig, att jag snart skulle bli utbytt för att jag var så dålig. Jag älskade att skriva, jag var alltid i trans när jag skrev. Jag mådde bara bra i skrivandet. Orden bara kom till mig, de vällde fram.” I 40 – constant reader skriver Linda Skugge kort, vasst och ärligt om sig själv, omvärlden och livet som skrivande och läsande människa. Om att fylla fyrtio och googla trailerpark-hus för att kunna bo billigt så att man har råd att skriva böcker. Om att tatuera Bret Easton Ellis-citat disappear here på kroppen. Om att läsa om sina gamla texter utan att hitta det som sägs vara så hemskt. Om att maniskt läsa bok efter bok, för att förstå verkligheten bättre. Om en önskan att bli förstådd som Linda Skugge och inte ”Linda”.

Jag är mycket kluven till Linda Skugge. Tycker hon skriver i grunden bra, naket och ärligt och har en tendens att upprepa sig på ett välfunnet sätt och jag har läst och gillat mycket av det hon skrivit. Men sen blev hon någon slags übermenschpräktig förälder och efter det verkar hon ju ha ballat ur fullständigt med träning och porr. Vad hände liksom? Det var väl lite därför också som jag ville läsa de här självbiografierna, vad hände på vägen från ung arg feminist till att gymma som om det inte fanns någon morgondag och sälja sig själv på Only Fans?

Det fick jag inte svar på i den här boken. Jag tycker det mest var väldigt mycket koketterande kring hennes utanförskap och det är ett väldigt tjatande om det och hur synd det är och har varit om henne. Finns det något mer patetiskt än en 40-åring som är bitter för att den aldrig fick hångla och ligga i tonåren? Släpp sargen och kom in i matchen, känner jag. Det är också väldigt mycket citat, ur böcker och låttexter, som förmodligen betyder mycket för henne men som inte säger mig ett skit och jag tänker att det är ju lätt att skriva en bok om 50 % av den består av att man citerar sånt som andra har skrivit, och då är boken inte ens särskilt tjock i sin helhet. Den får två krönikor av fem möjliga.