260313

Äntligen fredag, även om det nu råkar vara fredagen den 13, mohahaha. Även om jag inte direkt tror det skulle hända något speciellt på just det datumet, det kan väl lika gärna staplas elände på vartannat till exempel tisdagen den 22 eller vilken dag som helst. 

Sprang den lilla Pi-rundan efter jobbet igår, det blåste motvind så det var lite halvjobbigt, men det var ju bara att knoga på. Åkte hem, gick ut med hundarna, städade, tränade yinyoga, åt kvällsmat, läste en stund och sedan var det dags att åka till stallet för styrelsemöte. Allt gick som på räls, kan man väl säga. Ingen stress och allt flöt på som det skulle. Styrelsemötet gick också bra även om det var ovanligt många borta, så nästa möte blir det väl till att dra allting en vända till för de som inte var där. Fick i alla fall en väldigt bra känsla för nya styrelsen, hoppas den håller i sig. 

Idag är det liten kick-off på jobbet. Vi brukar ju ha det varje år för säsongspersonalen, men nu har vi ju bara två personer som jobbar i produktionen och det känns väl ändå LITE overkill? Men nähä, då skulle man plötsligt ta in en tredje, enligt PC för att de andra två "kommer att ha fullt upp". Det tillåter jag mig att betvivla, jag tror snarare att om inte alla tre så åtminstone den tredje kommer att gå och dra benen efter sig och inte ha något att göra stora delar av tiden, kom ihåg var ni hörde det först. 

Det är alltså två produktionspersonal kvar, varav den ena är ett sånt djävla stolpskott. Det spelar ingen roll hur många gånger man går igenom en rutin och förklarar hur man ska göra och varför det är viktigt att man ska göra exakt [så här]. Han nickar och håller med om allt, men sen gör han ändå lite som han själv vill. Gissar att han tänker att det bara är de som inte kan sitt jobb som behöver följa rutiner och instruktioner och att dom därför inte gäller honom. Det är så djävla tröttsamt, för det blir ju alltid merarbete för den som kommer efter när saker inte görs rätt från början men det skiter ju han i. Har alltid gjort, men ännu värre är det väl nu när han vet att han inte har jobbet kvar efter den här säsongen. Det är klart att jag fattar att det inte är kul att bli uppsagd när man har varit på samma ställe i snart 35 år, men vad jag inte fattar är varför man inte vill avsluta snyggt? Blir irriterad bara jag tänker på det, som tur är så hade jag lagt in ledighet i min kalender i god tid, ska ju gå tidigare för att gå på massage, så jag kan med gott samvete säga att jag bara kan vara med en del av dagen.  

Så dagens plan är: jobb till 10.30, därefter massage. Sen ska jag tvätta bilen! Har ju lovat mig själv (och bilen) att sköta den och se till att den är någorlunda snygg och prydlig, vilket är lite enklare nu när man inte ständigt åker omkring med bilen full av hundträningsgrejer. Det hjälper också till att min man väldigt sällan använder bilen, han har nämligen en förkärlek för att äta när han kör hem från jobbet och då blir hela bilen så småningom full av smulor och omslagspapper och servetter och tomma PET-flaskor och grejer. Han slänger i alla fall inte ut det genom fönstret, det får man ändå ge honom. Få saker provocerar mig så mycket som folk som tror att vägren och diken är deras personliga soptunnor där det är fritt fram att slänga allt man inte vill ha inne i bilen. GRRRAAAH! 

Sen ska jag hem, gå en promenad i förhoppningsvis härligt vårväder, och sedan är det SOFFA! BOK! Kanske någon serie på Netflix! Tidigt i säng! Och sen en helg med egentid. Mmmm. Men först: en avslagen kick off med avslagna människor. 

 

 

260312

Herregud, nu har snart halva mars också gått, sa min man igår och då hade jag lust att svara att 11 av 31 dagar bara är ungefär 35 %, detvillsäga rätt långt från hälften? Men dagarna trillar iväg och snart har han  ju rätt. Det är i alla fall vår i luften och det är ju det viktigaste. Borde börja planera för sådder och liknande snart. Förra året blev ju verkligen inget vidare, men nu är det nytt år och nya möjligheter. Ska också göra ett sista försök med dahlior. Första gången jag testade gick det bra, jag förkultiverade och planterade ut efter konstens alla regler och de blommade som bara den, jag grävde upp knölarna på hösten och lade dom i papperspåsar, men så lade jag dom ifrån mig i carporten vedporten medan jag bara skulle göra något annat lite snabbt och där blev de sedan liggande. Hela vintern, och så var det med den saken. Sen pratade jag med grannen och hon sa att hon bara stoppade ner knölarna i jorden utan att förkultivera och hennes blommade också av bara den, så då tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök och på ett nytt ställe. Första gången hade jag dom i upphöjda odlingslådor, men nu ville jag ha dom i mina pallkragar runt uteplatsen. Det var som ett bjuda in till någon form av mördarsniglarnas motsvarighet till Nobelbanketten, visade det sig, och eftersom 2025 var ett motgångarnas år i så mycket annat så jag orkade jag inte bedriva  något krig i min egen trädgård dessutom. Grävde inte ens upp knölarna, så det var ju pengarna i sjön ännu en gång. MEN NU DÅ? Har beställt en "mystery box" som ska anlända om några veckor och sen får vi väl se om 2026 blir det år då dahliorna kommer att blomma manshöga i casa de Johansson. 

Igår var en rätt lugn jobbdag. Åkte till Willys och Granngården och köpte människo- och hönsmat, sedan hem och ut i den härliga vårsolen. Gick 7 kilometer, tränade sedan ett corepass och yinyoga. Tillbringade sedan kvällen med att ligga i soffan och läsa och hade det utmärkt. Vid 19.30 masade jag mig upp och vek tvätt samt bäddade rent i sängarna för att slippa göra det som idag. Ikväll är det nämligen styrelsemöte i stallet och då måste allting gå som på räls innan för mötet börjar 17.30 vilket innebär att jag måste åka hemifrån senast 17.00 och innan dess ska jag ha hunnit gå ut med hundarna, städa och äta kvällsmat. Det är lite knöligt, men hellre börja tidigt så att man åtminstone rent teoretiskt kommer hem i någorlunda vettig tid än tvärtom. Minns hur provocerad jag blev när jag var med i en styrelse i en annan klubb och de mötena skulle börja kanske 18.30 och det är väl fine, men det var också alltid någon som var försenad och då skulle man antingen sitta och vänta in den eller de personerna, eller så hette det att mötet skulle börja ändå, men sen när den eller de personerna till slut dök upp så började mötet liksom om från början igen och så gick timmarna. Otroligt irriterande om ni frågar mig, mötesdisciplinens främsta förespråkade. Jag är fortfarande medlem men inte med i den närmaste kretsen i den klubben längre. Något har dock hänt (som inte har med mig att göra ska väl påpekas) för hela styrelsen avgick i princip vid senaste årsmötet. Det är väl något slags föreningslivsdrama som ligger bakom, är inte första och lär inte bli sista gången heller. Pratade med en  person på Ridsportförbundet härförleden angående händelserna som jag skrivit om i den låsta bloggen. Det är väl ingen tröst, men ni är långt ifrån ensamma, sa hen och beskrev hur det stormade i diverse klubbar runt om i distriktet. Fast jag tycker det ÄR en tröst för man funderar ju ändå lite självkritiskt om man själv är en del av problemet och om man kunde gjort något annorlunda (i det här specifika fallet: nej, det är och kunde man inte). 

Som jag längtar efter helgen! Två helger på raken har det varit aktiviteter både lördag och söndag, men nu är det tomt i kalendern. Och min man ska vara i Köpenhamn hela helgen. Och imorgon ska jag a. sluta tidigt, b. på massage. Mmmm. 

 

260311

Igår kändes det som första riktiga vårdagen! 15 grader varmt och skarpt soldis, så underbart. Kommer det ett bakslag nu, och det gör det säkert för det är ju trots allt bara i början av mars ännu, så lär man ju bli deprimerad. Har man en gång kunnat gå med uppknäppt jacka och kika på surrande bin runt vintergäck och snödroppar och krokusar så borde det vara förbjudet för Kung Bore att visa sig. En av de mest tillfredsställande filmscener som finns är i den tecknade versionen av Häxan och lejonet när Vita Häxan är ute och åker i sin släde och plötsligt börjar få det extremt kämpigt eftersom snön har börjat smälta och det visar sig att hennes förbannelse (alltid vinter, men aldrig jul) över landet Narnia är bruten. 

Gick en härlig runda efter jobbet, blev tvungen att ta av mig jackan och knyta den runt midjan, så varmt var det! Kom hem, tränade pilates och yinyoga. Testar just nu en ny grej med yinyogan och det är att undvika vissa av övningarna, till exempel Duvan och Nålsögat. Har ju haft problem med någon variant av falsk ischias sedan någon gång innan jul och fått höra av både kreti och pleti att då ska det fan i mig stretchas. Min kiropraktor har lagt till brasklappen "med måtta", detvillsäga inte dagligen så säg att jag har gjort någon variant av antingen Duvan eller Nålsögat ungefär varannan eller var tredje dag och då fått en ganska intensiv stretch av sätes- och höftmuskler och det har ju varit utmanande men inte ogenomförbart. Däremot har jag inte blivit märkbart bättre, så för ett tag sedan började jag fundera på om jag istället skulle göra tvärtom och ge fan i att stretcha? Men jag gillar ju att göra yinyoga!, och jag gillar ju också att kunna variera mellan de här färdiga yinyogaprogrammen på Vibes så att någon säger vad jag ska göra istället för att jag själv ska behöva ligga och kolla på någon himla timer. Så då bestämde jag mig istället för att byta ut några av de mer för mig utmanande övningarna mot andra som inte tar så himla mycket på just sätesmusklerna. Och! tycker nog, peppar peppar, no jinx osv, att det börjar kännas bättre? Även om det har funnits dagar när jag inte haft jätteont så har det ändå varit som en trötthet och känsla av mjölksyra i sätesmusklerna och röven är ju liksom involverad i varje steg man tar så det är ju en rätt trist känsla.  Försökte lansera teorin att "jag kanske är en sån som inte ska stretcha överhuvudtaget?" för min kiropraktor i måndags, men tyckte nog inte att han köpte den idén rakt av. Men, whatever makes your boat float. Jag hoppas verkligen jag är något på spåren här. 

Idag är det jobb, sedan åka till Granngården och köpa hönsmat, därefter hem och njuta av en "ledig" kväll som det känns när jag inte behöver ge mig iväg någonstans. Imorgon kväll är det styrelsemöte, men sen slutar jag tidigt på fredag och lördagen och söndagen är helt tomma. Och det ska dom förbli!, sa jag till S häromdagen när vi klagade över att det var så djävla mycket nu. Kanske inte jobbmässigt, men i övrigt. Mars brukar annars vara en helvetesmånad på jobbet, men i år kan jag, för första gången någonsin tror jag, unna mig lyxen att kunna jobba fokuserat med en sak i taget istället för att springa som en  skållad råtta och släcka bränder överallt. Kan definitivt vänja mig vid den känslan, hehe.  

Till stallet istället, v 11 2026

Igår sa ridlärare I att Köttbullen hade varit "extremt loj" på första lektionen. Vi får hålla lite koll på henne, sa hon också, det kan ju vara mycket så här års. Fällning, brunst, trött av att ha varit ute i solen, och så det där outtalade som man hoppas ska ha någon naturlig förklaring istället för att det ska vara någon  form av sjukdom.  Jag blev trött av att höra beskrivningen av övningen som var: hörnpassering, öppna längs halva långsidan, 10-metersvolt mitt på långsidan och så sluta längs med resten av långsidan, räta ut, hörnpassering, räta ut, ny hörnpassering och så var det samma sak på andra långsidan, det gick i ett och var svinjobbigt. Köttbullen var dock inte lojare än vanligt, tyckte jag. Men man måste ange tonen och ställa lite krav redan från början, hon får absolut inte gå och dra benen efter sig när man skrittar fram för då har man det emot sig resten av lektionen. Men det är ju inte så lätt för en nybörjare att få till, och då är Köttbullen inte snar att utnyttja situationen till sin fördel. 

Djävlar vad vi fick jobba! Vi var bara fyra stycken, sedan var det en häst som visade sig vara kanske inte halt men definitivt inte ren, så då var vi bara tre. Vi red runt runt och kämpade med öppnorna och slutorna och tiometersvolterna, varv efter varv efter varv. Och Köttbullen blev SÅ FIN. Hennes slutor är kanske inte mycket att skriva hem om, men effekten av att försöka putta in hennes bakdel innanför spåret visade sig i att hon började trampa under och samla sig på ett sätt som var på gränsen till magiskt. Jag kunde känna hur hon tog i med bakbenen genom hela kroppen och hur bogarna började lossna...och där var lektionen slut. Och det var kanske tur för annars hade kanske både hon och jag fallit döda ner. Så nöjd! 

260310

I fredags skulle jag ha haft ett avstämningsmöte med min chef, det har vi varannan vecka, men så flyttade han det hux flux till som igår och EFTER att min arbetstid slutat. Han brukar annars vara rätt så bra på att komma ihåg det, men även solen har sina fläckar och jag vill inte vara den som krånglar och ändrar tider när det inte händer oftare än någon gång då och då, speciellt inte när hans kalender är fullbokad och min just nu inte är det. Kompenserade genom att gå en lite längre runda på lunchen i det alldeles underbart ljuvliga vårvädret. Drog av mig skorna och njöt av känslan av att gå barfota på en remsa visset fjolårsgräs bredvid vägen. Gång- och cykelvägarna är fortfarande fulla av vasst grus så där måste man ha skor, i alla fall nu när fotsulorna fortfarande är lite tunna och vinterklena. Krockade med ett yrvaket bi som uppenbarligen tyckte att min panna kunde fungera som landningsbana, det är väl ändå ett vårtecken som heter duga. 

Var hos kiropraktorn, han knäckte loss låsningar i min bröstrygg så att det efteråt nästan kändes som att jag skulle kunna få huvudrollen i en eventuell nyinspelning av Exorcisten eftersom det nästan kändes som att jag kunde vrida huvudet 360 grader. Lätt överdrift kanske, men det gjorde i alla fall skillnad. 

Sprang efter jobbet, jag kallar den för Pi-rundan eftersom den är 3,14 kilometer. Det gick bra, utifrån mina förutsättningar alltså. Jag är ju i princip nöjd bara kroppen håller och att det inte känns som att jag är på väg att dö jämmerdöden under tiden. Nu kändes det som att jag hade kunnat springa lite längre, men jag besinnade mig och höll mig till Planen. Som är att köra den här distansen åtminstone ett par veckor till för att kroppen ska hinna vänja sig, och sedan öka lugnt och fint istället för att omedelbart hamna i något slags citius, altius, fortius-mode, som mitt undermedvetna alltid tycks göra. 

Åkte hem, svängde inom bibblan för att lämna en bok, gick ut med hundarna. Tränade ett grymt skivstångspass fast med hantlar, var helt död i armarna efteråt så det tog nog där det skulle. Lite yinyoga på det och sen var det soffan en stund innan det var dags att åka till stallet. Det var teori, och vi var flera som kände oss lite slitna. Jag hade kunnat tänka mig en helt kravlös genomgång av hästens tecken och färger, sa jag på skoj, men det blev istället någon slags introduktion till frihetsdressyr där vi alla fick varsin häst som vi skulle få att följa med och stanna bara med hjälp av kroppsspråk. Jag fick Irländskan, hon är rätt brötig att hantera och i början fattade hon inte alls utan bara stövlade på, men det gick bättre och bättre och till sist stannade hon bara jag sträckte upp mig och sköt fram bröstkorgen lite. Detta hade jag helst velat göra med Köttbullen, men hon hade blivit klippt och pysslad med tidigare på dagen så K tyckte det var bättre att göra något med de hästar som bara hade fått gå i hagen. Kul var det hur som helst. Hade mina nya barfota-stallskor på mig och de var lite tröga att få på men SUPERSKÖNA att gå i. 

Idag ska det bli 15 grader varmt! Det märks inte på morgnarna för då är det fortfarande minusgrader, men det gör väl också att det blir såna där soliga fina dagar. Bara att tacka och ta emot.  

Få dem att lyda

Har läst Få dem att lyda av Nina De Geer, detta är handlingen:

Under en kylig valborgshelg försvinner fyra nioåriga pojkar i Stockholm. Ensamvargen Defne Isik får i uppgift att leda utredningen. Sedan Defnes kriminella bror Benji försvann har hon helt låtit sig uppslukas av jobbet. Nu blir hon som besatt av det märkliga kidnappningsfallet och går endast motvilligt med på att ta hjälp av sin nya kollega Joel Andreasson.
När en oväntad vändning sker några dagar in i utredningen verkar fallet först uppklarat, men Defne misstänker att polisen blir lurad. Vad har egentligen hänt med barnen? Vad är det kidnapparen vill få dem att göra?

Jag tyckte den här boken inledningsvis var både rätt seg och med sannerligen stereotypa och rätt  så osympatiska karaktärer. Är man inte väääldigt trött på poliser som är ensamvargar och som får en ny kollega att handleda och de kommer absolut inte överens och så ska halva boken handla om hur Ensamvargen snäser och är helt otroligt otrevlig mot Nya Kollegan utan att någon i omgivningen ens höjer på ögonbrynen, men ändå utvecklar Ensamvargen och Nya Kollegan ett otroligt starkt band och så kommer det en händelse som visar att de ändå är intill sista blodsdroppen lojala mot varandra. Plus att det är rätt så tröttsamt att läsa om poliser som varken äter eller sover men ändå alltid presterar på topp. Osannolikt om ni frågar mig (det var det ingen som gjorde). Sedan tog berättelsen ändå lite fart och blev rätt spännande ett tag, men sedan sipprade alltihop ut i en djävla röra med i mina ögon rätt så långsökta motiv, hela upplägget kändes synnerligen konstruerat och hade det inte varit avsevärt enklare att gärningspersonen bara gjorde jobbet själv istället för att involvera en massa andra och trassla till det för sig? Den här boken får två bensindunkar av fem möjliga.  

260309

Jahapp, då var det måndag, ny vecka och nya tag, igen. När klockan ringde i morse fick jag en förnimmelse av att det var fredag, det var ju sannerligen att gå händelserna i förväg. 

I fredags tog jag en liten (3 kilometer) springtur efter jobbet. Det kändes som vanligt förfärligt att komma igång, ungefär som att försöka hosta igång en gammal skördetröska som stått i någon lada i 20 år, stelt och eländigt. Men igång kom jag och runt kom jag också, om än i ett mycket makligt tempo men det spelar ju mindre roll. Eller ja, det hade ju varit trevligt att vara snabb som en hind, men det har jag ju aldrig varit och nu får man jobba med acceptansen. Jag är inne på mitt 58:e jordsnurr, har artros i knän och fötter samt taxben, då kan man inte vara någon himla Andreas Almgren (i mitt flöde på sociala medier dyker det förvånansvärt (med tanke på att jag väldigt sällan googlar om löpning) artiklar där det talas om hans otroligt effektiva löpsteg och hur snabb han är, som om det var något jag behövde få veta). I wasn't born to run, men man göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har OCH SÅ VIDARE. 

Körde hem i ett lätt endorfinrus, gick ut med hundarna, bestämde sedan att ändra mitt planerade skivstångspass på Vibes till ett lite kortare pass. Hittade ett som hette 5-5-5 som jag bestämde mig för att testa. När jag en gång i tiden, ungefär samtidigt som Karl X Gustaf tågade över isen på Stora bält, tränade något som på den tiden hette boxercise (finns det ens längre?), så hade vi en övning som hette så, det var 5 armhävningar, 5 situps och 5 upphopp. I boxercise tränar man två och två och turas om att slå och att hålla mitsar (som den andre slår på). Då kunde det heta "en minut med raka slag, en minut med krokar, en minut med uppercuts, avsluta med 5-5-5" och det låter kanske inte särskilt jobbigt med tanke på att man ändå får lite vila när man håller mitsarna, men det var det. Är, antar jag. Ibland när tränaren kände sig extra diabolisk så var det samma upplägg fast 10 gånger, vilket då såklart var ännu jobbigare. Så småningom blev det BARA 10-10-10 och när jag och min kompis en gång stönande frågade vart 5-5-5 tagit vägen svarade tränaren bara "den finns inte mer". 
5-5-5 med Vibes var att man varje gång en ny minut påbörjades skulle man göra 5 burpees, 5 armhävningar och 5 fällknivar, sen fick man vila resten av minuten, i 10 minuter. Den första minuten gick  välsådär, jag hann precis klart och då var det ju dags att börja på nästa 5-5-5 och jag tänkte att det här går ju aldrig, men så såg jag att Sanna och Jenny inte gjorde hela burpees utan någon slags lightvariant där man liksom bara hoppade in med benen. Då gjorde jag också det och då fick jag kanske 20 sekunders vila per minut och då gick det bättre. Körde sedan ett pass yinyoga. Kokade soppa och stekte pannkakor till kvällsmat som vi åt och kollade på ett avsnitt av Legenden. Sedan gick min man upp för att spela piano och jag satt kvar och tittade klart på Parterapi i Gagnef samt en liten dokumentär på SVT som hette Brytbussen som handlade om de som måste bryta i Vasaloppet och får åka buss till Mora istället för att skida i fäders spår för framtids segrar eller vad det nu heter. Förvånande att det finns folk som verkar tycka det är rimligt att åka Vasaloppet utan att ha tränat, ja vissa hade ju knappt ens stått på ett par skidor. Det är ju ändå NIO MIL? Minns när jag stod i startfållan till Göteborgsvarvet och man hade tränat som ett djur hur länge som helst och så hörde jag två killar diskutera sina träningsupplägg, varav den ena självsäkert och på fullt allvar hävdade att "jo, men jag har sprungit 7 kilometer tre gånger så det här ska nog gå bra". Det självförtroendet skulle man ju vilja ha. Eller kanske inte.

I lördags gick jag långpromenad, åt lunch, åkte till stallet och var med på ett möte. Åkte hem, tränade yinyoga, lagade middag. Sedan var det dags att bli kulturella eftersom vi skulle gå på teater med min son och hans fru. Vi såg musikaken Sound of Music, det känns som att jag är den enda människa i hela världen som aldrig sett filmen så jag hade inga direkta referensramar. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i musikal, men man får ju ändå beundra själva hantverket. Det är ju LÅNGA djävla låttexter som ska läras in och sjungas samtidigt som man ska agera, och jag tänker att om man kommer av sig är det nog inte bara att improvisera lite hur som helst för det ska ju stämma med musiken och hela alltet också. Stor respekt. Sen tyckte jag väl själva Sound of Music var lite VÄL äppelkäck, även om det också fanns ett politiskt budskap som jag inte haft en aning om, trodde bara det var en sång- och dansfilm om präktighet och kärlek. Jaja. Nu har jag sett den. Det var en LÅNG föreställning, vi var inte hemma förrän 22.30. 

Igår vaknade jag med huvudvärk som inte på något sätt stod i proportion till lördagskvällens nyktra  kulturgärning, det kändes som att jag varit ute och supit i fjorton dagar och fjorton nätter. På agendan stod konferens med styrelse och personal i stallet. Jippi. NOT. Jaja, det var bara att kravla upp, äta frukost, svepa en dubbel treo och ge sig ut på promenad. När jag kom hem igen hade huvudvärken avtagit. Åkte till stan, konferensade mig genom dagen, beslöt sedan att eftersom jag varit där innan och hjälpt till att ställa i ordning och koka kaffe och greja med projektor, PLUS att jag hade förberett allt med program och presentationer, så behövde jag faktiskt inte stanna kvar och hjälpa till att städa efteråt. Fast man känner sig ändå lite som ett as när man smiter iväg och det finns saker kvar att göra. Var hemma vid 15.30, slöade i soffan en stund, sedan var det dags att laga och äta middag och så var det kväll och dags att gå och lägga sig. 

PUH. Den här veckan är det styrelsemöte på torsdag, men annars ingenting. Framför allt ingenting i helgen och min man ska åka till Köpenhamn, så jag ser fram mot egentid. Har dessutom bokat in massage på fredag så att jag liksom kan gå in i ledighet med rätt sinnesstämning både fysiskt och mentalt. Hoppas jag i alla fall.