Ny dag, nya tag

 Igår var en vad jag brukar kalla huvudvärksdag. Något jag drabbas av lite då och då, det har med mitt RÖTNA nacke/axelparti att göra och bara att genomlida. Inga normala värktabletter hjälper, det är bara Citodon eller något motsvarande som klarar att ta udden av det värsta och jag var helt övertygad om att jag hade en liten stash liggandes på jobbet i händelse av nödsituationer, men det enda jag hittade i skrivbordslådan var en trött Ipren och då kan man lika gärna ta sockerpiller. Så igår var ingen rolig dag, den var inte heller speciellt produktiv om jag ska vara ärlig. Petade lite med Projektet, men någon riktig fart på mig blev det inte. Inte heller blir det bättre av att åka hyrbil som stinker syntetisk vanilj. När jag kom hem satte jag in en skål med ättika i bilen för den här doften/stanken är vidrig och jag tycker det sätter sig i kläderna med. Mina alltså, inte bilens. 

Planen var att jag skulle träna ett ganska långt pass med hantlar och kettlebell, men det stannade vid en plan för jag hade noll energi kvar. Eller, den räckte till att kolla på En hobbits äventyr i 3D och äta popcorn, men jag tror inte det räknas som träning. Hehe. Ibland får man nöja sig med good enough.  

Det enda som är "bra" med den här huvudvärken är att den oftast bara varar en dag och då vaknar man upp dag två och det känns som att man fått en fin present. Så kändes det i morse, bilen luktade inte lika mycket vanilj heller så det var med gott mod jag körde mot jobbet. Inte för att ättika luktar så himla gott, men hellre det än det där slisket. Nu vankas det jobb, sen hem och städa och så är det tillbaka till stan för styrelsemöte. Och sen är det fredag. Over & out. 

But you see that line there moving through the station?

Igår fanns det wienerbröd till fikat på jobbet, jag är egentligen inte jättejätteförtjust i wienerbröd om de inte är alldeles nybakade och det var inte de här, men så tänkte jag på min bror som berättade att han och hans son laddade upp för ett halvmaraton genom att äta wienerbröd, vilket jag tyckte kändes som förfärligt tungt att ha skvalpandes runt i magen i 21097,5 meter men han hävdade att det var toppen och jag skulle ju springa efter jobbet så jag klämde ett för att se om det gjorde någon skillnad. Kan säga att det gjorde i alla fall ingenting till det sämre, sen är det ju svårt att säga om det hade med själva wienerbrödet att göra eller om det var placebo eller om det faktiskt är så att jag (äntligen i så fall!) börjar bli lite starkare och mer uthållig. Men tyckte att jag hade ett visst klipp i steget som jag tidigare saknat. Testade också att lyssna på podd istället för musik som jag alltid har annars och det var faktiskt inte så dumt. 

Åkte sedan hem i min hyrbil. Den är ju väldigt modern och bekväm och så, men två saker stör mig:

1. Att den STINKER av syntetisk vaniljdoft. Antar att hyrbilsfirman sprayar den med något så att det ska lukta "gott", men jag som är lite allergisk mot parfym får ont i huvudet och blir irriterad i halsen. Igår letade jag igenom hela bilen för att se om det låg någon dold wunderbaum någonstans. Det gjorde det inte (däremot hittade jag en tappad pommes frites under förarsätet). Chat GPT tipsade att man kunde köra med full AC och nedvevade rutor så det har jag testat och det blev lite bättre men jag känner fortfarande av det så idag ska jag ställa in en skål ättika som får stå över natten och förhoppningsvis äta upp resten det där sliskiga otyget. Löparsvett och stallkläder hjälpte i alla fall inte till att neutralisera. 

2. Att jag inte känner hur fort jag kör. Tror det har att göra med att den är så tyst och att man inte växlar? för den här bilen låter och känns exakt likadan (detvillsäga nästan ingenting) oavsett om man kör i 20 eller 120 km/h, till skillnad mot vår vanliga bil där man liksom kan känna hur den anstränger sig. Men med den här har jag noll känsla för hastighet. Plus att det plingar och plongar och blinkar på instrumentbrädan varje gång man antingen överskrider eller att det registreras en ny hastighetsbegränsning, och ibland stämmer det inte ens utan ibland påstår bilen att det är 50 km/h som gäller fastän jag VET att det är 40. Eller 60, det går åt båda håll. Jag antar att det här är något man kan ställa in eller stänga av, men orka. 

Kom hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, låg sedan och göttade mig i soffan med en bok tills det var dags att åka till stallet. Åkte dit, åkte hem, duschade och gick och lade mig. 

Idag är det jobb och ikväll ska jag och min man ha filmkväll och se klart En hobbits äventyr i 3D. Imorgon är det styrelsemöte och sen är det fredag och snart helg. Mmm. Helg. Har lagt in om julsemester från 22 december till 7 januari. Lekte lite med tanken på att vara ledig även torsdag den 8:e och och fredag den 9:e, men det är inte så dumt att börja jobba på en torsdag och kan vara skönt med lite mjukstart där i jäveljanuari. Blir ju ändå 17 dagars ledigt i ett svep.  

Till stallet istället, v 46 2025

Igår var det i alla fall äntligen ridning. I måndags när jag satt och lekte lite med vårt (stallets) nya administrationssystem så skickade jag ett sms till mig själv från systemet där det stod Ikväll är det dags för ridning! Det var ju tydligen att jinxa för istället fick jag ju tillbringa hela eftermiddagen med bilbärgning, verkstads- och försäkringsbolagssnack. Men igår så. Hade Köttbullen. Hon har satt jättemycket vinterpäls, då är hon ändå klippt en gång nu i höst men det är uppenbarligen dags igen för hon såg ut som ett litet utegångsfår. Hon var lite svettig redan när jag gjorde i ordning henne och då hade hon ändå bara gått en barnlektion tidigare. 

Vi hade vikarie för K var sjuk, det var väl sådär om jag ska vara ärlig. Jag fattar ju att det inte är helt lätt att hoppa in och ha en lektion bara sådär, speciellt om man går utbildning och saknar erfarenhet. Meen. Vi skulle rida fram självständigt och det är väl okej att göra men kändes lite som att vi fick göra det pga avsaknad av planering (och då var det inte som att personen fick rycka in med jättekort varsel och herregud, framridning är väl inte rocket science?). Sen skulle halva gruppen rida den där övningen när man rider runt en liten fyrkant och gör som en halv framdelsvändning i varje hörna och resten skulle rida självständigt på andra volten. Vi började på volten och det var väl okej, även om Köttbullen som vanligt kändes svår i högersidan. Sen red vi övningen i höger varv och först gick det inget vidare, men sedan var det som om Köttbullen insåg att det faktiskt ändå var möjligt att flytta för skänkeln, och då gick det faktiskt riktigt bra! Det är annars en typisk övning när hon kan få för sig att tjura ihop alldeles och bara köra upp huvudet och gå iväg. Sedan förväntade jag mig att vi skulle byta varv och göra övningen i vänstervarvet, men nehe, då skulle vi plötsligt göra skänkelvikning utmed långsidan? För höger skänkel dessutom. Sen var lektionen slut. Kändes inte HELT genomtänkt, dessutom fick vi ingen feedback efteråt som man ju ändå brukar få. Jaja, jag är i alla fall väldigt nöjd med Köttbullen.   

Detta har hänt

Igår var en helt vanlig dag på jobbet, satte mig i bilen och påbörjade färden hemåt. Den tog slut redan efter några hundra meter när någon dåre körde ut rakt framför mig och vi smällde ihop. Jag körde i 40 km/h på huvudled, den andra bilen kom från mitt vänster i en korsning i oklar hastighet men körde också som om han kom på huvudled och pang, där small det. Båda mina airbags löste ut, kupén fylldes av någon himla rök och det tog några förfärliga sekunder av helvete, jag kan inte andas tills jag kom på att man ju kunde öppna dörren och lämna denna Lützendimma. Föraren i den andra bilen kom också ut och så blev vi båda stående i en slags kollektiv jaha, vad gör man nu då? för åtminstone jag har aldrig krockat förut så jag har ingen aning. Hade, för nu vet jag ju mer än vad jag hade önskat att jag visste.

 Du får ringa polisen! krävde jag för det har man ju hört att man ska göra och det var ju i alla fall han som hade väjningsplikt och borde ha stannat. Han tog lydigt fram telefonen och knappade in 112 men så langade han över luren till mig och tyckte det var "bättre om du pratar". Pratade därför med någon  på larmcentralen som, efter att ha konstaterat att ingen var allvarligt skadad, att det varken brann eller läckte från någon bil och att det gick att passera om än med viss möda, sa att de inte skulle skicka ut någon patrull utan vi fick ringa efter bärgare. I ovan nämnda korsning ligger en däckverkstad, och det visade sig att det råkade finnas en polis på plats i ett byta däck-ärende och han kom joggandes, redo att skydda, hjälpa och ställa tillrätta, eller i alla fall kolla så att allt var okej och utlova att det skulle komma en patrull i alla fall. 

Under tiden kom jag på att jag hade någon slags vägassistansförsäkring så jag ringde dom som skickade en länk som jag tryckte på och så kunde de se exakt var jag var och utlovade att bärgning var på gång.  En cyklist stannade och undrade hur det hade gått och om han kunde göra något (snällt), och började sedan berätta en lång historia om när han krockat med ett vildsvin som jag såhär i efterhand inte minns en enda detalj av utom platsen för händelsen (en by cirka två mil norr om Ankeborg). Sen kom två poliser som såg ut att vara ungefär 12 år gamla, vi fick göra utandningsprov (båda var nyktra), den andre föraren försökte med en lam bortförklaring om att hans sikt varit skymd pga en stor lastbil på andra sidan korsningen men det köpte inte 12-åringarna utan han fick böta 2000 kronor på stående fot för att inte ha uppmärksammat väjningsplikten. 

Sen kom en hel massa  folk som kände Andre Föraren (han bodde alldeles i närheten och det gjorde uppenbarligen minst 20 av hans vänner också) och hjälpte till att putta in bilarna till kanten. Sen kom bärgaren, och då frågade Andre Föraren om han (bärgaren) inte kunde ta hans (Andre Förarens) bil också. Det kunde han inte göra bara sådär rätt upp och ner såklart, utan det skulle ringas samtal och kollas med försäkringsbolag och så vidare. Under tiden fick jag i alla fall sitta i förarhytten på bärgningsbilen och blicka ut över min numera ej så körbara bil. Otroligt vad en krock i 40 km/h kan göra i fråga om plåtskador, men alla bilar är väl numera gjorda av nåt himla pajformsmaterial och tål inget. 

Sen blev det klartecken att båda bilarna skulle bärgas. Någon av Andre Förarens alla vänner erbjöd sig att skjutsa hem mig, men jag kände att det rimligaste nog måste vara att följa med till verkstan och ordna upp det administrativa där? så det gjorde jag. Bärgaren, en kille i kanske 25-årsåldern, var i det närmaste opassande glad och tyckte det här med att få bärga två bilar samtidigt var livat värre och "en riktig utmaning". Bilolyckor är det roligaste att åka på! anförtrodde han mig efter att först ha lindat in det i att det är ju tråkigt att det ska hända såklart, MEN. Han tog också bilder och skickade till sin kollega och fick omgående svar som osade avundsjuka eftersom kollegan tydligen bara fått åka och baxa bort husbilar som inte startade.  Jag vet nu helt orimligt mycket om denna 25-åring, allt från hur chefen var (rätt bra), arbetstiderna (en veckas jour 24/7 och sedan en vecka ledigt) till att han varit på en riktigt hård fest i lördags och fortfarande kände sig lite sliten. 

Kom fram till verkstan och blev omhändertagen av CHRISTER som nog hade varit med om detta förr. Vad som behövdes för att laga en bil och få ut en hyrbil på försäkringen var ett skadeanmälningsnummer.  Ring försäkringsbolaget, jag ringer hyrbilsfirman, där har du kaffe var hans handfasta råd till en förvirrad och lätt chockad kärring som klättrat (helvete vad hög den var!) ur förarhytten på en bärgningsbil. Gjorde sedan ett tappert försök att ringa Folksam, där vi har vår bilförsäkring. Fick först prata med en robot som efter ett tag sa Du har också möjlighet att göra skadeanmälan på nätet, vi skickar ett sms med en länk. Jaha, det var ju smidigt och jag började plita i alla uppgifter. Gick bra tills jag kom till där man skulle fylla i den andra bilens registreringsnummer. Gjorde det, men sen kom jag inte vidare utan knappen "nästa" var inaktiv. Provade med och utan mellanslag, stora bokstäver, små bokstäver, ingen skillnad. Scrollade tillbaks och kollade om jag missat att fylla i något, men nejdå, alla obligatoriska fält var ifyllda. Testade att kryssa i att jag inte visste registreringsnumret men det blev samma sak. Min superhjälte CHRISTER kunde inte heller hitta något fel. JAMEN HELVETE DÅ? Provade att ringa Folksamsroboten igen, fick sitta i kö i en kvart och fick sedan prata med en människa. När jag sa att jag ville göra en skadeanmälan fick jag svaret Tyvärr tar vi inte emot skadeanmälningar på telefon längre.  Nähä? Då tycker jag inte man ska uttrycka det som att "du har också möjlighet att...", om det inte är valbart överhuvudtaget. Sa dock inte det, utan förklarade bara att jag hade försökt men att jag inte kom vidare efter avsnittet med andra bilens registreringsnummer. Tack och lov talade jag med en hyfsat pragmatisk person (förtroendeingivande norrländsk dialekt) som kunde tänka sig att kringgå system och regler. Dock var upplägget så att skadeanmälan skickades till Kivra, och eftersom det är min mans bil så är det han som står på försäkringen och till hans Kivra som skadenumret skulle skickas. Vilket såklart tog 800 år i runda slängar. 

Det visade sig dock inte bara vara Folksams kundtjänst som var pragmatiska och lösningsorienterade, utan även hyrbilsfirman som till slut dök upp, för skadeanmälningsnumret kunde jag bara ringa och meddela i efterhand, meddelade de mig på förhand.  Fick (eller ja, fick hyra) sedan en (med mina mått) hypermodern Audi, automatväxlad. Jag har inte kört automatväxlat på minst 15 år och aldrig en bil med en kontrollpanel värdig Nostromo (rymdskeppet i Alien för den som mot förmodan inte plockar denna referens) så det tog en GOD STUND (läs: pinsamt länge) innan jag ens kunde lämna parkeringen. Var nästan beredd att gå in och be min nyfunne vän CHRISTER om hjälp, men sen fattade jag att handbromsen bara var en knapp att trycka på och att man var tvungen att trampa på bromsen för att något skulle hända, och sen rullade jag iväg mot Nästan-Österlen. 

Slutet gott, allting gott. Eller ja. Nu väntar försäkringsbolagsprocessen. I bästa fall är det bara plåtskador som går att lappa ihop, i värsta fall har något invärtes blivit skadat och då misstänker jag att försäkringsbolaget kommer att säga att de inte tycker det är lönt att reparera och så får man ut vad de tycker den är värd, vilket inte på något vis står i paritet med vad en bil av motsvarande årsmodell och miltal betingar i bilhandeln. Och så får man köpa ny bil. Köpa ny bil = kanske det tråkigaste man kan göra. Så himla mycket pengar bara för att kunna ta sig från A till B. Blää. 

Helt seriöst, tycker inte att 2025 har levererat. Först tumören (som i och för sig var ofarlig, men det var ändå ett halvår av gnagande oro och lightversionen av dödsångest), sedan jobbet som ska läggas ner, och så nu: bilkrasch. 2026, om du hör detta så förväntar jag mig att du gör om och gör rätt. 

Apelsinmannen

För ett tag sedan konstaterade jag ju att Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg inte alls var så bra som jag mindes den, men trots det har jag läst Apelsinmannen som ju alltså är den fristående fortsättningen. Detta är handlingen: 

Apelsinmannen kallades i pressen den mystiske person som figurerade i en lång rad av 50-talets skandalomsusade rättsprocesser. Namnet fick han för att ha bjudit den riksbekante pastor Kejne på förgiftade apelsiner, som omsider ledde till dennes död. Birgitta Stenberg kände Apelsinmannen och följde det egendomliga händelseförloppet.
Det var en tid då det cirkulerade uppjagade rykten om en homosexuell konspiration bland makthavarna i Sverige, då Vilhelm Moberg förgäves offrade år av arbete på att försöka ge offentlighet åt vad som skedde, då tidningsskriverierna kring Haijby, Kejne och Quensel var som hetast och mest förvirrande. En tid då Berzelii-kravallerna skakade stockholmarna, då avantgardeteatrarna och källarklubbarna växte fram i Gamla Stans gränder. 
Birgitta Stenberg vandrade in i den miljön för att träffa litteratörer och poeter och skriva en roman om det surrealistiska persongalleri hon fann där. Men de poetiska drömmarna skar sig snart och hon fann sig stå inför en högst påtaglig verklighet, fylld av politisk sprängstoff.

Jag läste också den här boken när jag var i 20-årsåldern och minns den som rätt bra, men liksom föregångaren hade den inte heller riktigt åldrats med värdighet tyckte jag. Min plan var att läsa-om alla Stenbergs böcker eller åtminstone de som står hemma i bokhyllan, men jag får väl se hur det blir med den saken. Den här boken får två rättsrötor av fem möjliga. 

Then she opened up a book of poems and handed it to me

För några år sedan så började jag med utmaningen "gå från Fylke till Mordor" (2173 km) och i och med det summerar jag varje söndag veckans registrerade promenader i det block där jag också gör min träningsplanering. Första året blev jag klar strax innan jul, året därpå vecka 44 och nu i år redan vecka 34. Fortsätter ändå att skriva upp veckans skörd av kilometrar för det kan ju vara kul att se hur långt man kommer på ett år, och jag kommer (om det inte händer något drastiskt) snart att passera 3000-kilometersstrecket. Men det var inte det jag skulle komma till utan det att jag noterade att det för i helvete bara är sju veckor kvar av detta nådens år 2025. Ja, alltså, det borde ju inte komma som någon större överraskning eftersom det ju inte är helt obekant att det är november, men SJU VECKOR? Det är ju ingenting. 

Betyder också att det bara är tre veckor kvar innan folk börjar sluta på jobbet. Deppigt, speciellt A2 för vi har kommit varandra riktigt nära den här hösten och hon är så himla trevlig. Vi har redan bokat in att vi ska träffas och ta ett glas vin i mitten av december, för att det inte ska bli att man säger att man ska göra det och sen blir det inte av och så har det plötsligt gått flera år. 

Helgen har varit helt okej. I fredags sprang jag efter jobbet, 7 kilometer vilket är ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig. Kände mig utomordentligt nöjd efteråt, åkte till Willys och handlade, hem och gick ut med hundarna och tränade yinyoga. Sen åt vi hämtmat och kollade på Charterfeber Sverige. Herregud säger jag bara. Var hittar dom alla dessa människor som uppenbarligen inte skäms ett dugg över någonting? 

I lördags gick jag långpromenad och pratade i telefon med min dotter. Kom hem och tränade ett litet benpass. Åkte sedan hem till S och åt lunch och sedan satt hon, jag och L hela eftermiddagen och knåpade med Idrott Online samt administration av vår nya elevportal. Varvat med fika och snack om allt mellan himmel och jord så det var inte alls så torrt och trist som det lät. Åkte sedan hem, lagade middag och så var det mer charterfeber. Avslutade dagen med ett yinyogapass och kände mig duktig. Jag tycker inte det är svårt att upprätthålla träningsdisciplin så länge jag kan göra allting i ett svep, tjoff, tjoff, tjoff, för att sen känna att jag är klar. Nu hann jag inte med yinyogan innan jag skulle åka till S, och då tog det genast emot. Men det blev av. Sen gick jag och lade mig.  

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, sedan till bibblan för att hämta och lämna böcker, sedan hem och städa i hönshuset, träna yinyoga och så småningom landa i soffan. Min man och jag började slökolla på Gränsbevakarna Australien och det är ju som upplagt för att man ska bli sittandes i TIMMAR. Det blev vi väl kanske inte, men vi fick en beskärd dos av försök att smuggla in cigaretter, knark och konstig asiatisk mat down under. Sedan började världscupen i hoppning i Verona och så gick hela eftermiddagen, men det var ju inte som att jag hade något annat på agendan. Läste lite mellan varven i Elly Griffiths senaste i Harbinder Kaur-serien, mysigt. 

Ja, det var helgen det och nu är det ny vecka och nya tag. Ska rida ikväll och imorgon, sen är det styrelsemöte på torsdag och sen ska S och jag fortsätta knåpa med den där elevportalen på lördag, så det blir väl lite halvmycket. Men det får väl gå. På jobbet är det också lite halvmycket, men det får ju också gå. Eftersom det tydligen bara är sju veckor kvar till jul. 

Touches my life like the waves on the sand

 Den här veckan har gått fort, dagarna rinner iväg och kvällarna likaså. Knappt hinner man till jobbet förrän det är dags att gå hem igen och knappt hinner man komma hem förrän det är dags att gå och lägga sig? Är väl enda nackdelen med att börja så tidigt som jag gör, man måste också gå och lägga sig tidigt och då blir ju kvällarna rätt korta. Annars är det bara fördelar, som jag ser det i alla fall. Många håller inte med och när klockan ringer klockan 04.00 så håller jag inte heller med just där och då. Men det är hela grejen med att inte få sova tills man vaknar av sig själv som är plågsam, så för min del hade det inte spelat någon roll om klockan så ringde flera timmar senare. 

Igår jobbade jag, inget särskilt hände. Åkte hem, gick ut med hundarna, städade och bäddade rent i sängarna, tränade yinyoga, läste en stund i soffan, gick sedan upp och fortsatte läsa i sängen. Det var den dagen det. Så himla spännande liv har man ju inte jämt. 

Nu är det i alla fall fredag och planen är: jobba, springa, handla, hem. Och sen göra så lite som möjligt, hehe. Tänker mig hämtmat, eld i kaminen och så ett avsnitt av Charterfeber Sverige som vi började kolla på förra helgen, på min mans initiativ till min stora förvåning, för det är verkligen inte hans grej egentligen. Men tydligen var det en snackis i fikarummet på hans jobb. Min kollega A2 har tipsat om den norska motsvarigheten så det får man väl kanske också kasta ett getöga på vid tillfälle. 

Inga direkta planer i helgen förutom att jag och S ska jobba med helvetessystemet Idrott Online en stund imorgon. Vi skulle egentligen haft Pay & Jump på söndag men eftersom vi haft misstänkt smitta i stallet så blev den inställd. Den sjuka hästen är feberfri sedan några dagar och -  peppar peppar - ingen annan har visat några symtom. Så förhoppningsvis kan det stanna där. Trist på Pay & Jump:en såklart men det hade ju varit en miljon gånger tristare om det visat sig att vi orsakat smittspridning. Och en ledig söndag är ju inte heller så dumt.