260416

Torsdag redan! Något måste ha hänt med tiden, jag kan omöjligt komma ihåg att dagarna liksom bara flög iväg på det här sättet förr i världen? På mitt förra jobb, där man så att säga liksom bara utgjorde den del av maskinen som ännu inte var uppfunnen och allt man gjorde var otroligt enahanda, då kunde en vecka kännas som en hel livstid. Ja, ibland kunde en enda timme kännas som ett helt år. Det var ett liv av längtan, efter semestern, efter fredagen, efter att klockan skulle bli fyra, eller åtminstone tolv, eller åtminstone nio, det måste den väl ändå vara snart?, och så tittade man bort mot den stora väggklockan vid stämpelklockan och så var den bara 07.31. 

Så är det ju inte direkt längre, och det är jag alltid tacksam för. Likaså för friheten, inte för att jag kan komma och gå som jag vill och bara göra det jag känner för, men bara en sån sak som att man kan gå på lunch när man faktiskt är hungrig och inte behöva vänta till ett exakt klockslag. Eller att kunna sticka till tandläkaren utan att behöva fylla i en himla ledighetsansökan först. På förra jobbet ringde det en klocka  09.00, 12.00 och 14.30 och innan den signalen fick man inte lov att börja gå mot matsalen. Arbetsledarna hade sitt kontor stategiskt placerat med fönster ut mot vägen mot matsalen och de satt ALLTID där och spejade efter potentiella förbrytare som hade mage att börja strosa redan 11.59. Sedan ringde motsvarande klocka 09.13, 12.28 och 14.43 och då var det meningen att man skulle resa sig och börja gå ut mot sina arbetsstationer igen för att vara redo att starta maskinerna och ligga i startgroparna för arbete efter PRICK en kvart eller halvtimme. Nu skulle man ju kunna tro att jag antingen är född på 1800-talet eller har suttit inne, inget av det stämmer men det var den kulturen som satt i dom väggarna, detta i kombination med management by fear. Saknar det inte. 

Jaja. Det var en utvikelse kring att tiden går fort. Igår när jag satt och jobbade, jag sitter ju numera ensam i ett helt hus, så hörde jag hur någon kom in och började tassa omkring i de tomma kontoren. Visade sig vara TG, han kände väl att hans närvaro krävde någon form av förklaring och började på sitt otroligt tröga och omständliga sätt mala på om att han hade tagit datorerna och låst in dom "för det är ju onödigt att någon går förbi och ser dom", och jaja, tanken är ju inte fel. Tror i och för sig inte att det var hans initiativ, men nu hade han i alla fall samlat in dom. Det roliga var att nu hade han kommit på att han glömt att ta respektive datormus, så det var dom han höll på att samla in. Har ju väldigt, VÄLDIGT svårt att tro att någon potentiell inbrottstjuv skulle bemöda sig om att forcera ett stängsel, krossa en ruta och sedan sno några trådlösa Logitech-möss till ett mycket tveksamt andrahandsvärde. Det roliga nummer två är att alla skärmar fortfarande står kvar för de ingick tydligen inte i TG:s världsbild som potentiella stöldobjekt. Men ja. Endera dagen kommer han kanske på det också, något ska han väl ha att pyssla med. 

I början av året så bestämde jag mig ju för att börja dokumentera vad vi pratar om på lunchrasterna, men jag slutade med det för det var verkligen så deppigt. Känner att det omöjligt BARA kan vara mitt ansvar att se till att man pratar om något annat än vädret eller Melodifestivalen, men det är vad det är. Igår satt PC i alla fall och drog någon anekdot om när hen var liten och något dramatiskt hade hänt, då uttryckte hen det som Jag blev så ledsen! Ja, jag grät som en bandhund! och man bara...eeh? Det är väl inte fullt så illa som en gång när någon uttryckte det som att den hade löpt omak (istället för amok dårå), men inte fan är tårar något som karaktäriserar en bandhund? Men eftersom PC är den lättkränkta typen så höll jag tand för tunga.

Lämnade jobbet, åkte till Willys och handlade, kom hem, släpade mig ut i skogen. Är inne i en DÅLIG artrosperiod tror jag, tycker allt gör ont. Fingrar, höfter, knän, fötter. Ska det vara så här nu? gnällde jag i telefonen till min bror som sa att det går nog över. Det får vi fan i mig hoppas. Kom hem, tränade yinyoga och sedan låg jag som en död sill på värmedyna resten av eftermiddagen/kvällen.   

Jaja, ny dag och nya möjligheter. Idag är det jobb, sen hem, städa och så till stallet för styrelsemöte. GÄSP. Bortsett från igår har  det här varit en sån där vecka med fläng hit och dit. Imorgon kväll ska jag träffa A, det ser jag fram mot. Vi är båda såna som blir som dränerade på energi av för mycket social kontakt, så där behöver man inte upprätthålla någon fasad och då blir det heller inte jobbigt som när man måste fejka att man tycker det är toppen att ha människor runt omkring sig snudd på 24/7, för det är ju det normala.  

260415

Igår var en kämpig dag, var svintrött och hade ont i hela kroppen. Svårt att säga om det var träningsvärk eller bara effekter av det som jag och min dotter kallar pissgenerna, som gör att man får en massa odefinierbara krämpor både här och där och från ingenstans. Oklart om det är genetiskt, men vi inbillar oss det i alla fall. 

Harvade mig igenom dagen, tog en promenad på lunchen och lyssnade samtidigt på Historiepodden men det blåste så mycket att jag fick gå med huvudet böjt i vindens riktning som en annan Quasimodo på väg mot Esmeralda för att överhuvudtaget kunna höra något. Åkte sedan hem, släpade mig först ut med hundarna och sedan till affären för att hämta ett paket med spelet Cillas Boklek, som jag köpt på Tradera. Det är ett spel som jag tror man fick i någon barnbokklubb och som vi spelade väldigt mycket när barnen var små. Påminner om Löjliga Familjen eller Finns i sjön fast det är olika litterära teman som man ska samla på. Vi kom att prata om det när vi var ute och åt i fredags, för då bokade vi också in att vi skulle träffas på Kristi Himmelsfärd och ha en spelkväll (fast på eftermiddagen, men speleftermiddag låter ju  minst sagt menlöst), hur roligt det faktiskt var (som vi minns det) även för vuxna (som jag minns det). Ingen vet dock vart det har tagit vägen, kan ju ha försvunnit i någon flytt eller bodelning eller whatever. Men nu är alltså ordningen återställd. 

Tränade yinyoga, åkte till stallet, mockade i hagen, bestämde med A och K att skjuta fram det möte som vi skulle ha haft som ikväll. Red, åkte hem och var hemma vid 21. Somnade som en gris och när klockan ringde kändes det som att jag hade sovit en kvart, typ. Men jaja. Nu blir det en lugn hemmakväll istället för att behöva sno iväg på möte som ett djävla hjon. Gött. 

Till stallet istället, v 16 2026, pt 2

Igår hade jag Köttbullen. Hon kändes lite seg, så jag fick kämpa på för att få fram henne. Vi red en övning som var att rida tre 10-metersvolter utmed ena långsidan och sedan göra tre övergångar på andra långsidan, först i trav (med övergångar till skritt) och sedan i galopp (med övergångar till trav eller skritt, jag valde skritt för att träna på galoppfattningar från skritt). Man får ju tänka på hur det var på den gamla goda tiden när det var ett stort projekt att överhuvudtaget få Köttbullen att fatta galopp. Eller backa bandet lite till, till när hon inte ens kunde gå på en volt utan att liksom falla inåt eftersom hon hade så dålig egenbalans. Rida serpentiner var en STOR utmaning på den tiden. Såatteh, visst har det hänt grejer. Tre tiometersvolter i galopp utmed en långsida utan att bryta av, check. Galoppfattningar från skritt, check. Sen var hon lite allmänt seg som sagt, och kärvade i högersidan och formen blev ju därefter. Men det är väl mitt fel också för det är så lätt när hon blir stark att jag blir stark tillbaka. Försökte verkligen TÄNKA på detta, men det är svårt. När hon står emot på höger så blir det också att vänstertygeln glappar så kontakten blir ju sisådär. Men överlag gick det väl ändå skapligt. 

Here C goes again (långt inlägg!)

 Here C goes again. 

260414

Igår fick jag lägga större delen av dagen på att få ordning på allt som hänt medan jag varit borta. PC och TG hade hållit det hela hyfsat flytande, men det var också mycket som inte var gjort. Det visste jag om så det var okej, men det är ju ändå lite bökigt att kliva in och ta över efter någon annan och inte riktigt veta  vad som är gjort och inte gjort. Men nu är jag i fas. Fixade också med alla kvitton efter mina Danmarksresor så att finansavdelningen är nöjd. 

Efter jobbet sprang jag en runda, för första gången på kanske 3 veckor? Det var inte den mest behagliga runda jag har sprungit, det brukar ju alltid kännas förfärligt besvärligt att rassla igång och de första 1-2 kilometerna men sen brukar det bli bättre. Men igår kändes det som att något låste sig i vänstra höften och aldrig riktigt ville släppa. GUD vad jag är trött på detta måndagsexemplar till kropp. Idag känns det ändå okej, lite stel i knäna bara, men gårdagens runda var alltså inte alls kul. Ska ju springa ett litet lopp på söndag men efter det så tror jag att jag får ta ett omtag med rehab och grejer. Behöver kanske träna mer benstyrka? 

Gick en runda med hundarna när jag kom hem, sedan tränade jag yinyoga samt deklarerade (dock inte samtidigt, haha), så att man kan stryka det på sin mentala to do-lista. Låg sedan i soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste bok tills det var dags att byta om och åka till stallet. Efter ridningen satt S och jag kvar en god stund och snackade, vilket var trevligt men inte tanken för eftersom jag bara sovit kanske 4 timmar natten mot måndag så var tanken att jag skulle åka raka vägen hem och lägga mig. Nu kom jag inte hem förrän 21.45 och det är ju på tok för sent. Det får bli bot och bättring idag. 

I vårt stall har alla ridgrupper en uppgift att göra gemensamt i anslutning till ridningen, det kan vara att packa höpåsar, fylla vattenhinkar, mocka eller släppa ut i hage, det står på en tavla vad varje grupp ska göra. Igår stod det att vår grupp skulle mocka två kärror ur stohagen. Det brukar annars personalen göra, men nu är det ont om folk så det kan väl vi hjälpa till med. När jag stod och fixade i ordning Knubbis så kom en kille som är kanske 14-15 år som rider i gruppen innan vår och frågade om jag visste vad vi skulle göra, lite retsamt sådär uppfattade jag det, så jag svarade att jodå, jag vet att vi ska mocka i stonas hage och beredde mig på att vi skulle slänga lite käft om det. Jag kan göra det, jag har ändå inget särskilt för mig, svarade då denna VARDAGSHJÄLTE och drog med sig två andra från sin grupp som inte heller hade något särskilt för sig och skramlade iväg med skottkärror och grepar och började mocka av hjärtans lust. Men gulle! Ska ha detta i åtanke nästa gång jag klagar över att dagens ungdom är så lata och bortskämda och aldrig lyfter ett finger om de inte ser någon personlig vinning i det. I och för sig har jag en kraftig känsla av att mina föräldrars generation också tyckte att gårdagens ungdom var otroligt bortklemade, förtappade själar som det aldrig skulle bli något av och att deras föräldrar tyckte likadant om dom, så det är väl som det ska vara. Men ändå. Stallmiljö är bäst.

Idag ska jag traggla mig genom dagen, sedan hem, promenera, yinyoga och sedan åka till stallet lite tidigare. Misstänker att det kommer att ingå mockning av hage som arbetsuppgift även idag och då vill jag ha det gjort innan ridningen, så att jag kan åka raka vägen hem OCH GÅ OCH LÄGGA MIG efteråt. ZzzZZZzzz.  

Till stallet istället, v 16 2026, pt 1

Igår tänkte jag att det skulle bli intressant att se hur Köttbullen kändes efter helgens BOOT CAMP, men K tyckte hon kunde behöva vila lite så istället fick jag Knubbis. Det var ju rätt längesen jag red honom, så det blir kul, tänkte jag. BREAKING NEWS: Jag ramlade av! Obs, allt gick bra. Knubbis är, kan vara, lite tittig emellanåt. Speciellt läktaren kan vara väldigt farlig. Första gången jag red honom så visste jag inte det utan skrittade förbi den helt fördomsfritt och befann mig plötsligt i andra änden av ridhuset. Lesson learned, så att säga. Men om man ser till att hålla honom sysselsatt så brukar det ändå gå bra. Igår var vi bara fyra stycken och vi fick rida fram självständigt. Förutom sin tittighet är Knubbis riktigt drömmig att rida och jag jobbade på där med framdels- och bakdelsvändningar och lite skänkelvikning och tyckte att allt kändes toppen, och sen BAM!  från ingenstans så snodde han runt och var på väg åt ett annat håll, och då var vi inte ens i närheten av läktaren. Tappade balansen, stod med ett ben i ena stigbygeln och det andra HÖGT ovanför hästryggen, hann precis tänka att jag nog ändå skulle kunna klara att sitta kvar när Knubbis gjorde en ny riktningsändring och där skildes våra vägar åt. Landade dock på fötterna så det var ingen dramatik att tala om utan det var bara att sitta upp och fortsätta som om inget hade hänt. Samma sak hände när vi galopperade också, fast då satt jag kvar. Tydligen är han lite mötesskygg, för bägge gångerna var när det kom en annan häst mot oss. Det är ju kanske inte det normala när man rider lektion utan då rider man ju oftast efter varandra, fast man tycker ju att han skulle vara van även att man rider i olika varv och sådär? Men jaja. Bortsett från den lilla malören så var han UNDERBAR. Han är ju väldigt välskolad och igår gick han stadigt på tygeln och var så lösgjord och fin, bara rann undan i skänkelvikningar och vändningar och det var som att rida i smör. Vi gjorde galoppombyte och red förvänd sluta och allt kändes toppen. Mycket nöjd, såklart inte med avsittningen men tänkte att det är ju i alla fall inte som när Henrik von Eckermann ramlade av i OS-finalen. 

Bytet

Har läst Bytet av Anton Berg, detta är handlingen:

Sommaren 1995 i den lilla småländska byn Figeholm går till historien. I alla fall för 17-åriga Filip som möter vännen Jojje genom kärleken till Bruce Springsteen. Vänskapen är omedelbar och stark. De bygger muskler, festar, och pratar, pratar, pratar. På sommarjobbet på kärnkraftverket finns Nella. Fräknig, vacker och flera år äldre blir hon Filips första kärlek. Men Nellas mörker verkar övermäktigt och deras förhållande måste hållas dolt. 
Samma sommar sker ett väpnat rån på banken där Jojjes pappa är chef. Rånarna grips, men vart tar bytet vägen? Det blir starten på en kedja av ödesdigra händelser där gränsen mellan rätt och fel suddas ut och vänskapen riskerar att krossas.

Jag tyckte den här boken inledningsvis var ganska trevlig. Efter ett tag började jag dock tycka det blev väldigt tjatigt med redovisandet av alla Bruce Springsteen-diskussioner och -referenser (och då gillar jag ändå Bruce Springsteen) och berättelsen gick liksom lite på tomgång. Kändes också som att Filip var lite VÄL präktig och rättskaffens för att det skulle kännas helt realistiskt?, men det finns kanske såna 17-åringar, vad vet jag? Generellt bra skrivet men lite upprepande och segt. Sen kom det i och för sig en twist på slutet som jag inte såg komma och sånt piggar ju alltid upp. Den här boken får tre stora Springsteenkonserter av fem möjliga.