I stort sett mänsklig

Har läst I stort sett mänsklig av Helena Lindegren, och det kan du också ta och göra. Detta är handlingen:

Hanna Degermark har alltid haft på känn att hon är en sämresortens människa. Man hade kunnat tänka sig att det skulle dämpa fallet när hon halkar ur livet. Det gör det inte. Hur tar man sig i kragen när man saknar pannben? När man tvingas flytta hem till sin döda pappas gamla hus där timmarna är lika långa som mobilsurfen är dyr? Måste man verkligen vara en självständig kvinna? Och hur länge kan man sakna en vän?

Hannas väg framåt rör sig mellan stum passivitet, modig handlingskraft och högst tvivelaktiga beslut. Den varvas med återblickar ur uppväxten: det lilla gänget med fula bybarn som mycket väl vet att det riktiga livet pågår någon annanstans. Tallbarren som ligger utspridda på skarsnön. Pappa med Beatlesskivorna, mamma som ständigt möblerar om. Jonas Renberg. Älvens svarta vatten.

Åh, vad jag tyckte om den här boken. I någon recension stod det att det var som "en västerbottnisk kusin till Tranorna flyger söderut" och ja, lite kanske de påminner om varandra fast den här tycker jag hade mer inslag av humor, fast ändå med allvar i botten. Tycker inte baksidestexten gör boken rättvisa, jag hittade den här boken på en sån där snurra med "nyinkommet" på biblioteket, läste baksidestexten och tänkte njaa?, bläddrade lite och kände genast JAA! Den här boken får fem pannben av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er allihop. 

Helter skelter in a summer swelter

I fredags jobbade jag hemma för sista gången på länge, hoppas jag. För även om det kan kännas vilsamt  och man inte har någon restid och man kan passa på att köra en diskmaskin eller plocka med lite annat mellan varven så är det ändå mest bökigt. Obekvämt att sitta, skärmen är liten, allt tar längre tid. Känner mig ju också helt återställd efter operationen. Eller ja, beroende på hur man ser det. Jag är lite öm längs med käklinjen, och har inte full känsel i operationsområdet utan det känns ungefär som när man har en tandläkarbedövning, det beror på att ytliga nerver har skurits av och det kan ta ett tag innan de hittar tillbaks till varandra igen. Men det är inget som påverkar mig och inte heller något jag direkt lider av bortsett från att det känns lite skumt. Men det kan man ju leva med. 

Efter jobbet i fredags så åkte jag och min dotter på självplockning. Det var vi inte direkt ensamma om, antar att affärernas helt hutlösa jordgubbspriser som fortfarande inte känns rimliga trots att midsommar är över, har bidragit till att fler åker på självplockning? I affären i byn kostar en liter 59 kronor, på självplocket betalade vi 25. Det var rätt utplockat, tog oss kanske en halvtimme att plocka 8 liter men det var det ju värt. Stället hade också en trevlig liten gårdsbutik där man också kunde fika, så det var en väldigt trevlig eftermiddag. På kvällen åt jag och min man hämtmat och kollade klart på Star Wars: The Force Awakens som vi börjat titta på tidigare i veckan. 

I lördags gick jag en långpromenad med hundarna, sedan traskade jag ner till hembygdsparken i byn och fikade med en kompis som jag inte träffat på kanske...ett och ett halvt år? Så vi hade lite att catcha upp, kan man väl säga. Traskade sedan hem igen och lade mig på soffan och läste tills det var dags att laga middag. Vi började sedan kolla på Star Wars: The Last Jedi. Vi har ju sett de här filmerna när de kom, men de måste ha lämnat ett blekt intryck för jag kom bara ihåg vissa grejer. Jaja, det gör ju att man är lätt att underhålla i alla fall. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, bitvis förföljd av flugsvärmar från helvetet trots att det ändå blåste rätt så friskt. Tycker att såna där små as skulle svepas bort med vinden hur lätt som helst, men de måste ha extremt stark kraft i sina små vingar. Kom hem och stekte pannkakor till lunch. Hittade ett fot-yogapass i Vibesappen som jag tänkte att det måste ju vara som gjort för mig. Testade, men det var alldeles för svårt, eller rättare sagt det var för mycket som utgick från att man skulle sitta på knä med fötterna under sig och eftersom jag inte kan böja mina knän så mycket p g a artrosen så funkade ju inte det. Blev SUR för jag tror yoga (också) skulle vara bra för mig. Men man får kanske börja på en rimligare nivå då, nämligen FÖR NYBÖRJARE, inte bara ta ett random pass och tro att det bara är att köra på. 

Tillbringade eftermiddagen i trädgården, med en bok, sittandes under äppelträdet med hönorna pickade omkring fötterna på mig. Så gött. Sen var det middag och mer Star Wars, det är ju helt orimligt att en film ska vara 2 timmar och 40 minuter lång? Vi får låtsas att det är miniserier för det orkar väl ingen fan sitta så länge. 

Då är det alltså ny vecka och nya tag. Igår gjorde jag upp min träningsplan. Hade först tänkt köra intervallträning tisdag och fredag, men imorgon ska min man till tandläkaren så då ska han ta bilen och jag ska åka buss, och då blir det meckigt så då bestämde jag att intervallträningen skulle ske på onsdag istället. MEN DÅ SKA DET TYDLIGEN BLI 28 GRADER VARMT? Det är ju faktiskt helt orimligt att springa då. Får tänka om lite här tror jag. Fredag ska det i alla fall regna, så då funkar det ju. I Vibes-appen ska jag testa ett pass med hantlar, samt det där passet som hette "Eld i baken". Samt lite yinyoga. Det blir finemang tror jag. Men först ska det jobbas. 

Stängslet

Har läst-om Stängslet av Magnus Mills och det kan du också göra om du mot förmodan har missat denna klassiker från nittiotalet-nångång. Detta är handlingen:

Tam och Richie är två långhåriga, fåordiga, skotska halvunga män. De gillar öl, heavy metal, slitna skinnjackor och rökpauser. De gillar inte engelsmän, arbete och "höghållfasta" stängsel.
Tillsammans med sin förman skickas de till England för att sätta upp elektriska taggtrådsstängsel på rekordtid. I strilande regn och huttrande av kyla, gräver de gropar och slår ner stolpar i den engelska leran. Tills de mystiska bröderna Hall träder in i handlingen, två bröder vars intresse för korvtillverkning och skolmåltider gränsar till besatthet.

Jag tyckte den här boken var helt fantastisk första gången jag läste den, och det tycker jag fortfarande. Älskar karaktärerna (även om jag eventuellt skulle hatat dom om jag mötte dom i verkliga livet), älskar det buttra karga språket och det...låt oss säga pragmatiska lösandet av problem som uppstår längs vägen. Den här boken får fem stängselstolpar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop.   

Men för helvete

Har, som kanske sista människan på jorden, skaffat en surfplatta. Det gjorde jag i samma sekund som jag hade fattat beslutet om att ansluta mig till träningsappen VIBES, visserligen kan man chromecasta träningsvideor till sin TV, problemet är bara att det finns noll plats att träna framför vår tv och att behöva baxa bort ett tungt soffbord i massivt trä varje gång man vill köra ett träningspass, ja då hade nog träningspasset endast bestått i bortbaxandet av soffbordet. En gång, eller max två. Dessutom finns det ingenstans att placera nämnda soffbord under tiden som man använder dess plats, så det var helt enkelt inte ett alternativ. Har absolut inga problem med att kolla på film eller läsa böcker på telefonen för då håller man ju den ju så nära ansiktet som man tycker att man behöver, men ska man följa träningsinstruktioner så kan man ju inte stå med telefonen upptryckt i nyllet varje gång något ändras. Det FUNKAR ju att ha den på golvet, har ju testat i väntan på att NetOnNet ska skicka ovan nämnda surfplatta, men helt optimalt är det inte och Jenny och Sanna Kallur är VÄLDIGT små och långt borta. 

Men nu har jag alltså hämtat surfplattan i en Instabox nära mig, och tänkte (enfaldigt) att det ska väl bara vara att dra igång för det är en Samsung precis som min telefon och då har man ju sitt Samsung Account och då är det väl bara att logga in där?

Ha. Ha. Ha. 

För det första kom det inte med någon laddare, eller det kom med en USB-sladd men det var USB-C i båda ändar av den, och någon sån kontakt har jag inte. Än, misstänker att jag kommer att få skaffa det för det känns ju overkill att koppla in den till datorn för att ladda, då hade jag ju lika gärna kunnat använda datorn istället för att skaffa en djävla surfplatta. 

När jag fått liv i surfplattan föreslog den att jag skulle använda Samsung Smart Switch för att överföra data. Ja, vad smart, tänkte jag (helt i linje med Samsung). Valde omsorgsfullt ut ett fåtal appar (tog med Netflix och SVT Play förutom träningsapparna och Spotify, för det kan ju vara trevligt att kanske någon gång kolla på något UTAN att behöva hålla i telefonen). Bockade ur allting annat, men I HELVETE HELLER. I skrivande stund har den här Samsung Smartass Switch hållt på i över en timme med att överföra foton och videor och en massa annat som jag bestämt vet att jag INTE tog med. Dessutom påstod den att jag hade fel lösenord när jag skulle logga in med min gmail-adress och sen kom en massa djävla krångel med att byta lösenord och tvåstegsverifieringar och fan och hans moster och nu är hela inkorgen full av vänliga men irriterande mail från Google och alla möjliga andra håll som undrar om det verkligen var jag som loggade in både här och där. JA, det är väl bra med säkerhet, men det är också otroligt konstigt att man inte bara ska kunna skaffa en djävla surfplatta för att kunna träna lite utan att känna att IT-gudarna flåsar en vredgat i nacken. Nu vet jag knappt vad jag har för lösenord någonstans längre, för när jag skulle blogga så skulle jag logga in via min google-adress och då påstod den IGEN att det var fel lösenord. Blir SÅ djävla trött på sånt här. Vi får väl hoppas att träningen går lite bättre än vad det tekniska hittills har gjort, 

If you see me comin' better step aside

Igår var bilen på verkstad för service samt påfyllning av gas till AC:n, vilket tillsammans kostade närmare 6000 kronor plus att de såklart också hittade ett och annat som behövde fixas till, bland annat en spindelled som byttes förra gången så den skulle i alla fall gå på garantin. Det var inget som var akut, så bokade in en tid i augusti och susade hemåt. Har inte kört bil sedan 13 juni så det kändes nästan lite ovant, hahaha. 

Jobbade, sedan städade jag och förutom den vanliga veckostädningen tog jag också tillfället i akt att skura alla köksluckor samt rengöra filtret till köksfläkten. Kände mig alldeles otroligt präktig. Körde sedan ett pass på Vibes som hette FEEL THE BURN (hade ju tänkt köra ett som hette "Eld i baken" men hittade det här först) som var träning för ben och rumpa med hjälp av gummiband. Kan säga att det kändes i röven både igår och idag! Avslutade med ett sånt där kort yinyoga-pass på en kvart, kändes jättebra även om jag känner mig lika stel som att jag var iklädd en sån där medeltida rustning. Men det kanske blir bättre på sikt om jag får till någon form av regelbundet yinyogande. Hoppas kan man ju alltid i alla fall. 

Har köpt Skånetrafikens sommarkort, vilket innebär att jag får åka buss överallt i hela Skåne för det facila priset av 595 riksdaler. Att åka buss till och från Ankeborg kostar 110 kronor så det är ju snabbt intjänade pengar. Tog därför bussen till stan för bio och förväntade mig lite att kunna sitta i en sval, luftkonditionerad buss men luftkonditioneringen verkade vara lika obefintlig som i vår bil innan de fyllde på mer gas, för ventilationen gick på maxfart men blåste bara in varmluft. Plus att det satt någon som STANK svett precis bakom mig, så det var inte en så angenäm resa som man skulle kunna tänka sig. På bion var det långt ifrån fullsatt, men bredvid mig satt ett par där kvinnan STANK av parfym

med sliskiga toner av vanilj, så är det inte det ena så är det fan i mig det andra. Det kom in en kvinna med en sån där dramaten-väska som hon ställde vid sidan av ingången, sedan gick hon till sin plats, satte ifrån sig popcorn och dricka och försvann sedan ut igen. Tänk om det är en bomb, väste min dotter men det visade sig bara vara en vanlig biobesökare som (gissningsvis) skulle gå på toaletten innan filmen började. Tänker man spränga en biograf i luften så kanske man inte heller köper popcorn det sista man gör, fast det kan ju förstås vara en skenmanöver för att smälta in, sånt kan man ju aldrig så noga veta.

Fick skjuts hem av min dotter för det går bara en buss i timmen och filmen slutade strax innan 20.00 och nästa buss gick 20.57 och roligare kan man ju ha än att sitta och dega på en busshållplats i 57 minuter, så var hemma 20.30 istället för 21.30. I eftermiddag ska vi kanske åka och plocka jordgubbar, får se lite hur vädret blir. Just nu är det mulet med regn hängande luften, men det kan ju ändra sig. Igår var det till exempel kanonväder med sol och blå himmel hela dagen och sen regnade det ändå på kvällen. 

Inga direkta planer för helgen som kommer förutom att jag ska träffa en kompis imorgon mitt på dan, vi ska planera lite inför nästa helg då vi ska göra en insats som hundtränare på en prova-på-dag. Vi har fått rätt fria händer så vi ska väl mest bara snacka igenom vilket upplägg som vi tror funkar och som kan vara enkelt för oss men ändå givande för de potentiella deltagarna. Känner mig eventuellt lite ringrostig som hundtränare så det är ändå skönt att vara två. Plus att det ska bli kul att träffas, för det blir av naturliga skäl inte så ofta längre för hon är kvar i hundvärlden och jag har ju bytt ut nästan allt mitt hundengagemang (som inte rör mina egna hundar förstås) mot hästdito. 

Sen ska jag jobba på jobbet från och med nästa vecka, det ska bli rätt skönt. Jobba hemma i all ära, lugnt och skönt och man får sitta i fred och slipper bli avbruten, men vissa saker är väldigt mycket bökigare och omständligare när man bara har en pytteliten laptop och inte det som i sammanhanget framstår som ett lyxkontor med dubbla skärmar och bekväm stol och skrivare och såna finesser.  

28 years later

Igår var den exklusiva CLUB ROMIF på bio och såg 28 years later. Som ju tydligen är en uppföljare till 28 days later och 28 weeks later som vi inte hade sett. Det funkade dock bra ändå tycker jag, kändes inte som att man behövde ha mer bakgrundsinformation än det som visades i inledningen, nämligen: 

((((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))

att det för 28 år sedan hade skett ett massivt utbrott av ett zombievirus i England. De här zombierna var inte bara blodtörstiga, utan också snabba som SATAN och de kunde öppna dörrar och allt möjligt så det var ju inte konstigt att nästan ingen överlevde. Filmen 28 years later inleddes med en tillbakablick till några barn som sitter och kollar på Teletubbies på en tjock-tv, så kommer zombierna och dödar alla utom JIMMY som lyckas fly till en närliggande kyrka där hans pappa är präst och ligger och ber. Zombierna dönar in där med, och pappa präst tycker det är en välsignelse, ger lille Jimmy sitt halsband med guldkors och låter sig sedan dödas. 

Klipp till 28 år senare, när vad man (eller i alla fall vi) tror är den vuxne Jimmy (han hette i och för sig Jamie men det tänkte vi var lite same same) som nu bor på en ö utanför Englands kust tillsammans med fru (ISLA) och barn (SPIKE) och ett gäng andra människor som lyckats överleva zombiesmittan. De lever ett enkelt och strävsamt liv och har lyckats få till någon form av fungerande samhälle med odlingar, skola för barnen etc. Ön är förbunden med fastlandet med en några hundra meter lång väg, men den är bara framkomlig vid lågvatten. Det går inte heller att simma till/från fastlandet vid högvatten pga starka strömmar. Vägen vaktas ständigt så att ingen zombie eller någon med zombiesmitta ska ta sig in på ön. 

Isla är sjuk och sängliggandes, hon är febrig och förvirrad och ingen vet vad det är, tyvärr finns det ingen läkare med bland de överlevande. Jamie ska ta med sig Spike till fastlandet för första gången, först tror man att det är kanske för att proviantera men det verkar snarare vara någon slags manbarhetsrit där Spike ska få lov att döda sin första zombie (om jag hade varit Jamie så hade jag prioriterat att skjuta någon av alla hundratals hjortar som fanns där och tagit med hem till byn där tillgången på kött verkade vara tämligen begränsad, men här tänker vi uppenbarligen olika). Zombierna verkade vara indelade i tre underarter kanske man kan säga, en som kallades "krypare" som var tjock och långsam och kravlade omkring och åt maskar och annat (när inte människokött stod på menyn såklart), en som jag inte vet om den hade något namn men det var de där snabba jävlarna som rusade omkring nakna och dödade och åt allt i människoväg som de kom över (hela grejen med zombies är att de inte har någon ämnesomsättning, så den här helt osläckbara hungern är rätt paradoxal om ni frågar mig), och så fanns det en tredje sort: THE ALPHA, som var någon slags zombie-übermensch, mycket smartare än de andra samt också nästan omöjlig att döda med de enkla vapen som står till buds (mestadels pil och båge). Spike och Jamie kommer i land och Spike förundras över att allting är så stort och undrar om man kan gå så långt så att man inte ser havet, vilket Jamie intygar är fallet. Spike dödar sedan en "krypare", men sedan kommer en flock av de vanliga och då blir det till att springa som satan därifrån och gömma sig på vinden i ett gammalt hus som sedan rasar ihop så det blir inte mycket rast och ro här inte. När de sen ska ta sig tillbaks till ön igen så är det knappt att de hinner för tidvattnet är på väg in, men oturligt nog blir de förföljda av en "alpha" och det blir en språngmarsch i knähögt vatten som hette duga och sen är det knappt att de blir insläppta för en barsk kvinna (JENNY) som är lite boss över porten vill försäkra sig om att de inte är smittade, det hjälper inte att Jamie vrålar ALPHAAAA, OPEN THE FUCKING GAAAATE och "alphan" springer som en målmedveten maskin hack i häl utan att snubbla och hålla på som vanliga dödliga som Jamie och Spike. Men de lyckas komma in i sista sekunden och sedan blir det en hejdundrande fest för att fira Spikes färd till fastlandet, nästan som någon slags konfirmation? Det dricks öl i mängder (var kommer den ifrån?) och Jamie passar också på att förlusta sig lite med ett kvinns eftersom Isla uppenbarligen inte är förmögen att uppfylla sina äktenskapliga plikter. 

På fastlandet såg Spike en eld långt långt borta, och han frågade sin fader vad det är och Jamie svarade att han inte visste, fast man fattade ju att han ljög. Spike frågar istället en äldre man (SAM) som passat Isla medan de varit borta, och Sam svarar att det nog var DOKTOR KELSER och berättar att för 28 år sedan så hade de varit där och han hade radat upp en förfärlig massa döda människor (oklart varför inte dessa blivit zombies?) men ändå vinkat inbjudande till Sam, Jamie et consortes, men de hade dragit slutsatsen att han var galen och raskt avlägsnat sig därifrån för att aldrig mer återvända. Spike blir helt besatt av tanken på att ta sin moder till "en riktig doktor", vilket såklart Jamie avvisar så Spike får ta saken i egna händer. Helt plötsligt får Isla, som dittills legat i sängen likt Madickens mamma när hon har ont i huvudet, oanade krafter och kan utan vidare trava iväg till fastlandet och en bra bit till, även om hon har stunder av förvirring där hon inte minns vem hon eller någon annan är eller vilken tid de lever i. 

Sen kommer lite obegripliga klipp på soldater i strid som jag först trodde var någon hänvisning till förr i tiden, men plötsligt står en soldat och säger ÄCKLIGA FITTOR (om zombierna) på svenska! Det visar sig vara ett svenskt militärförband som patrullerat med båt utanför kusten, men det hände nåt med båten så nu är de i land. Alla blir dödade utom en (ERIK). 

Tillbaka till Spike och Isla som naturligtvis träffar på snabb-zombies de också, och det blir till att söka skydd i en nedlagd bensinmack, som visar sig vara fylld med gas, och precis när zombierna kommer på att öppna dörren och komma in så öppnar Erik, som lurat uppe på taket, eld med sin k-pist  ner genom en lucka, gasen antänds och zombierna brinner upp medan Spike och Isla mirakulöst nog klarar sig utan så mycket som en brännblåsa. De slår följe, men säg den lycka som varar för evigt för de kommer till ett övergivet tåg och där hörs det konstiga ljud och fastän erfarenheten borde lärt dom ett och annat så ska Isla förstås in och kolla vad det är. Det visar sig vara en zombiekvinna i födslovåndor (trodde inte zombies knullade?) och nu tar SYSTERSKAPET över för Isla känner genast att hon måste hjälpa till och zombiekvinnan har för stunden släppt den hunger som annars är så karaktäristisk för zombies, och de håller varandras händer och zombiekvinnan krystar ur sig ett flickebarn, varpå Spike får äran att skära av navelsträngen med sin kniv och Erik högljutt ondgör sig över Islas tilltag, vilket visar sig vara befogat för plötsligt blir zombiemamman i första hand zombie igen och beredd att döda och äta vad som kommer i hennes väg, främst Isla som står närmast tillhands vilket Erik sätter stopp på med ett välriktat skott från sin k-pist men det är fan i mig ur askan i elden för plötsligt dyker en "alpha" upp, får tag på Erik och nu hjälper inga k-pistar i världen för "alphan" sliter helt sonika huvudet av honom och vill sedan göra om samma process med Spike och Isla, eller så kanske han vill ha sitt (?) barn, som Isla och Spike med en enda blick kan avgöra, inte är smittat (HUR är det möjligt när det handlar om blodsmitta?) och nu blir det till att springa genom tåget med ungen i famnen, bökigt värre så de hoppar ut med "alphan" hack i häl, helt obrydd av de pilar som Spike ändå lyckas få iväg med den pilbåge han tack och lov fortfarande har med sig, men precis när man tror det är kört så kommer från ingenstans och i grevens tid ett blåsrör med en pil som får "alphan" att stå som paralyserad. Det visar sig vara Doktor Kelser, som har kommit på att den effekten uppnås om man doppar pilen i en blandning av morfin och nåt mer som jag glömt. Doktorn är helt gulröd vilket visar sig bero på att han är insmord i jod som han påstår är bra mot viruset (oklart varifrån han får jod i såna mängder samt morfin?). Han lever ensam bland väldiga högar av ben och skallar och pratar flummigt om "memento mori" och "moderkakans makt" (som förklaring till varför ungen inte blivit smittad) och kokar Eriks huvud (som "alphan" släpat med sig som en annan snuttefilt) ren från skinn och hud och ber Spike placera det "på ett bra ställe" i alla jättepyramider med skallar, vilket inte på något vis avskräcker Spike som ber om en undersökning av Isla. Doktor Kelser lyckas trots fullständig avsaknad av instrument och medicinsk utrustning diagnosticera Isla som varandes i terminalstadiet av cancer och det finns såklart inte mycket att göra åt det mer än att ge henne en barmhärtighetspil, koka hennes skalle och låta Spike placera den på toppen av den flera meter höga dödskallepyramiden (helt rimligt). Sen beger sig Spike tillbaka till ön, men bara för att lämna av ungen liggandes i en varukorg tillsammans med ett brev där han förklarar att han har gett sig av "så långt bort att man inte kan se havet" och att ungens namn är Isla (rart). Jamie förstår såklart att det är Spike som ligger bakom, men då är redan Spike långt långt borta och tidvattnet sätter effektivt stopp för alla former av förföljelse. 

Klipp till när Jamie sitter mol allena och grillar en stor fisk som han lyckats fånga (oklart hur), men tro inte att han ska få någon matro för då dyker det upp ett gäng snabbzombies så han får lämna fisken åt sitt öde och rusa iväg hals över huvud. Han kommer till en väg som är blockerad av en nedrasad bro, då tror man att det är helt kört men i SISTA SEKUNDEN dyker det upp ett gäng i festliga kläder som frågar om han behöver hjälp och sedan uppvisar någon slags ninja-skills där de tar kål på allihop. Ledaren för detta gäng har korset som pappa präst överlämnade i inledningsscenerna och man förstår då att det är den vuxne Jimmy som mot alla odds överlevt och slagit sig ihop med några likasinnade, av vars gemenskap Spike erbjuds bli en del av. THE END. 

Guds bästa barn

Har läst Guds bästa barn av Morten Pape, detta är handlingen: 

Simon har precis blivit frigiven och har flyttat till Sydsjälland för att skapa ett nytt och tryggt liv för sin lilla familj. Det förflutna gör sig påmint. Mickey planerar att rymma från det säkra ungdomsfängelset, där han driver personalen och andra fångar till vansinne.

Och i Amager, Köpenhamn, försöker Jamil få ordning på sitt liv igen efter en psykiatrisk sjukhusvistelse, men kan inte släppa tanken på att hämnas på Mickey och Simon, som för några år sedan dödade hans bäste vän Zeki i ett rus av känslokallt hat.

Note to self: Jag ska INTE läsa böcker som handlar om gängkriminalitet, jag blir så djävla deppig av det. Det är SÅ mörkt och slutar aldrig bra. Det här var inget undantag, så långt från danskt hygge man kunde komma. Om jag ska se det objektivt så var den säkert rätt okej, säkert autentisk (jag vet ju inget om gängkriminalitet), lite väl mycket dialog och pladder emellanåt och rätt dåligt översatt, ni vet när man inte kan skilja på "sin" och "hans", men det är ju inte författarens fel. Den här boken får tre besök i Christiania av fem möjliga.