Hon ska heta Happy

Har läst Hon ska heta Happy av Elinore Brandén, detta är handlingen:

September 2006. Bodil längtar efter otyglad galenskap på Östersjön, Ingrid blir lämnad av sin man och en flicka föds. Sjutton år senare hittas ett utskuret hjärta i en förortsrabatt just som Monika passerar. "Hon ska heta Happy" är en brutal berättelse om tillfälligheter och osynlighet, om blod och moderskap. Om två barnmorskor, en pensionerad polis, en utbränd småbarnsmamma och en hemlös kvinna, vars öden på olika sätt tvinnas samman.

Jag gillade den här boken, även om jag först missade tidsangivelserna och trodde allt hände på samma gång istället för växelvis 2006 och 2023. Upplevde den därför som något rörig, vilket den alltså egentligen inte var. Välskriven om än något svag i sina karaktärsbeskrivelser, tyckte inte riktigt någon av dem lyfte. Den här boken får tre stora Finlandsbåtar av fem möjliga. 

260719 - semester dag 16

Idag har varit en i princip helt händelselös dag. Gick min vanliga söndagspromenad, tränade ett corepass, gjorde rehab, åt lunch. Pratade i telefon med min dotter, låg sedan på uteplatsen och läste tills det var dags att gå in, mikra sin matlåda och se klart Legends (mycket sevärd!). 

Nu ska vi tydligen kolla på VM-final i fotboll. Jag tänker att jag kanske i alla fall har ett öga på första halvlek, tveksamt om jag orkar se hela matchen, speciellt inte som att det tydligen ska tryckas in någon himla konsert i halvtid, och oavsett vilket så hejar jag inte på någon och bryr mig inte om vem som vinner. Imorgon börjar sista semesterveckan. Usch vad fort det har gått. Tre veckors semester är i magraste laget, men nu blev det så här i år. 

Kungshamra - 67

Har läst Kungshamra - 67 av Yvonne Hirdman, detta är handlingen:

Hon avskydde den där tiden mellan tre och fem på eftermiddagen, den svåra­ tiden, den som aldrig fylldes med riktigt liv utan bara halvdana föresatser - den där tiden som ofta fylldes ut av bråk mellan smågnälliga barn. Men nu var barnen hos farmor och farfar. Det är då Christa sätter sig på bordet, tänder en cigarett och tittar ut på innergårdens stubbar och känner oron ringla som en orm från magen upp under revbenen.

Genom sju unga evighetsmänniskor och deras småtrassliga liv i ett alltmer politiserat Stockholm tar Yvonne Hirdman i sin romandebut oss rakt in i 60-talet.

Kärlek, politik och bristande barnpassning för Christa, Jonne, Mona, Krister, Sigge, Åke och Unni samman i det gråa studentområdet Kungshamra. De möts på fester, i vilda diskussioner, vid de kvarglömda leksakerna i sandlådan, de tiger och ljuger och grälar. Så sprids de ut i livet. En dödsannons för dem samman igen långt senare och belysningen blir en annan.

Näe, det här var verkligen ingenting för mig. Gillade ingen av karaktärerna, handlingen var seg och på gränsen till obefintlig, gillade heller inte sättet skriva/beskriva genom att trycka in en massa bindesstreck eller tankestreck, eller vad det nu kan tänkas heta, i texten. Den här boken får en marxist av fem möjliga.

260718 - semester dag 15

Drömde i natt att jag hade kommit på ett oerhört snillrikt sällskapsspel, det var något med kort där det stod något på övre halvan och något annat på den undre och nu har jag såklart glömt bort den snillrika delen som gjorde just det här spelet jättejätteroligt, och kommer således aldrig att bli multimiljonär i den branschen. Det var ju tråkigt.

Idag har varit en händelselös dag, har mest legat och läst efter att ha stökan undan långpromenad och ett pass yinyoga under förmiddagen. Min man susade iväg till svärmor för att hjälpa henne att döstäda. Eller vad de nu håller på med, min man är ju känd för att inte kunna slänga saker och att cirka allting kan vara bra att ha, men han är en blek avbild av svärmor som i det närmaste är att betrakta som hoarder. Känner faktiskt noll procent dåligt samvete för att jag inte är där och hjälper till, den här relationen mellan min man och min svärmor går väl enklast att beskriva som it's complicated, och jag har ingen lust att agera slagpåse dom emellan.

Har som sagt inte gjort särskilt många knop idag och tänker inte ha dåligt samvete för det heller, men snart ska jag i alla fall masa mig ut i köket och laga lasagne. Det får räcka som aktivitet. 

Farväl till Panic Beach

Har läst Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, detta är handlingen:

”Ibland tänker jag att jag skulle vilja springa hela vägen genom Mattis barndom för att skydda honom från stormen som är på väg att dra in och lyfta upp honom och bära i väg honom och gömma honom för de förbannelser som tycks vila över vår familj. Lika ofta tänker jag att jag skulle passa på att döda honom då, även om det skulle betyda att ingen av oss någonsin skulle ha funnits. Inte jag, inte Eddie.”

På en bänk i Berzelii park sitter Nina Stjärne, förkrossad av sorg. Hon har förlorat sin lillasyster och nu rör sig tankarna tillbaka till evighetsstranden på Panic Beach, fylld av djurskelett och ensamma barnlekar. Där tillbringade de somrarna i skuggan av fadern Matti, som alltid väntat på döden.

I Berzelii park tar också familjen Stjärnes berättelse sin början, hundra år tidigare. Deras historia är som ett mörkt tidvatten som drar med sig drömmar och förhoppningar, barn och föräldrar, ut i djupet. Som en aldrig avstannande pil flyger frågan om förlåtelsen genom åren.

Jag tyckte väldigt mycket om språket i den här boken, men det var också allt. Det var alldeles för många människor som bara slängdes in utan att få någon form av introduktion, plötsligt fanns det bara en Helena eller en Leo eller en Lykke med utan att man, eller i alla fall inte jag, fattade hur de hängde ihop med släkten eller om de ens gjorde det. Berättelsen hoppar dessutom fram och tillbaka i tiden utan att det på något vis framgår och allt känns som en djävla röra helt enkelt. Den här boken får två släktkrönikor av fem möjliga.

260717 - semester dag 14

Igår kväll kom min man hem med ett ton körsbär och skulle göra körsbärspaj. Som vanligt när han ska ägna sig åt någon form av matlagning så drar han fram vad som känns som varenda bytta och kastrull och pinal som köksskåpen överhuvudtaget kan uppbringa och mängden disk blir ju därefter. Sen började han leta planlöst efter en körsbärsurkärnare som vi tydligen också har. Någonstans. Orkade inte vara delaktig utan gick istället och lade mig och läste om Alexander den stores liv tills jag somnade någonstans strax efter erövringen av Persepolis. Vaknade i morse, föreställde mig att köket skulle vara kaos, vilket verkligen kan ödelägga mitt humör. Det var det dock inte och körsbärspajen stod färdiggräddad på spisen. 

Masade mig ut på långpromenad med tanken att det kanske inte skulle bli så varmt, för det var lite mulet. Men istället för svalare så var det kvavt och klibbigt och inte på något vis behagligt. Kom hem och gjorde lite rehab, renskrev och skickade ut nyhetsbrev från ridklubben, stekte nyttiga kvargplättar till lunch och lade mig sedan med en bok i skuggan på uteplatsen. Slumrade lite, men sen kom min man och började slamra och väsnas vilket omöjliggjorde sömn. Läste och dumsurfade omvartannat. Skulle egentligen ha träffat S men hon fick förhinder så det blir på måndag istället. Förhinder till kvällens middag på restaurang fick också min dotter med familj så det blev bara jag, min man, min son och hans fru. Lite synd men det blev ju i alla fall billigare, hehe. Vi körde inom Biltema på väg till stan, jag köpte kanalplast och grillspett som jag ska tillverka skyltar till vår ponnyridning i stallet av, min man köpte nån sågklinga. Sen åkte vi till en indisk restaurang och åt god mat och hängde med son och sonhustru några timmar. Sen åkte vi hem och nu är det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

260716 - semester dag 13

Ännu en stekhet dag, men till helgen ska det vända och bli svalare samt regna, vilket jag ser fram mot för det behövs verkligen och för att värmen är jobbig. Orkar inget, sover dåligt och har ständigt en lätt huvudvärk på lur. Men det är ju bara att gilla läget och glädjas åt en semester där man i alla fall inte hade några särskilda planer utan kan slappa med någorlunda gott samvete. 

Idag träffade jag en hel drös bekanta när jag var ute med hundarna, vilket inte direkt hör till vanligheterna, jag brukar oftast inte möta en kotte överhuvudtaget. Vad folk än pysslar med på nästan-Österlen så inte är det skogspromenader i alla fall. Min mamma brukade vara bekymrad över mina långa och ensamma skogspromenader och hade en slags föreställning om att det finns mördare som lurar i skogarna, redo att kasta sig över oskyldiga offer (numera är hon lite gaggig, ursäkta uttrycket, och bryr sig inte längre) när de intet ont anande strosar förbi. Jag försökte förklara för henne att om någon a. är ute efter ett slumpmässigt offer så är det en mycket dålig idé att ställa sig på pass i skogarna runt nästan-Österlen för där kan det förmodligen gå dagar och veckor utan att något annat än rådjur och dovhjortar passerar, b. mig ovetandes är ute specifikt efter mig så spelar det ju ingen roll var jag går för då får den ju förr eller senare tag på mig var jag än är, samt c. att det farligaste en kvinna kan göra rent statistiskt är att skaffa en pojkvän eller man, ensamma skogspromenader på landsbygden ligger LÅNGT ner på listan över riskbeteenden. Det senare är kanske inte precis en tröst, men men.

Jag gick i alla fall på en liten skogsväg som nästan bara är två hjulspår, plötsligt kom det en bil. Det ligger en liten skjutbana därinne i skogen, det är nästan aldrig någon aktivitet där men nu gissade jag att det var någon som skulle dit. Det var det men det visade sig vara en som jag tränat viltspår för back in the days. Vi stod och snackade en stund, sen kom en till bil och då var det ytterligare en jag tränat viltspår för. De känner varandra så det var kanske ingen högoddsare att de skulle till samma skjutbana, men ändå.

När jag sedan var i slutet av skogen dök Rök-Lennart från rehaben upp, fick ju stanna och byta några ord med honom också. Dagens samtalsämne var fästingar, inte så värst uppiggande. Slutligen mötte jag utanför affären en f d kollega som bor här i byn och som gick i pension för kanske...8 år sen? och som jag inte sett röken av sedan dess trots att vi alltså bor i samma by. Så det var en ovanligt social promenad för att vara mig.

Kom hem, städade, bytte sängkläder och gjorde såna här nyttiga kvargplättar till lunch. De är inte jättegoda, men man blir åtminstone mätt. Sen har jag mest slappat på uteplatsens skugga. Min man åkte för att hjälpa svärmor att klippa häcken och för att plocka körsbär. Efter förra besöket hade han med sig en jättepåse och klagade oavbrutet på de enorma mängder som fanns kvar, oplockade. Han har också någon idé om att göra körsbärspaj, jag tycker dock att tillagade körsbär får en fadd och trist smak men det behöver ju inte han tycka. Vi får väl se i vilket mentalt skick han befinner sig i när han återvänder.