All the neon lights and billboards to be seen and to be heard

Jag jobbar (bland annat) i ett system som automatiskt skickar ut ett mail varje gång man har fått en uppgift. Eftersom jag var på kurs i tisdags och reste hem på onsdagen så hade jag 102 olästa mail från det systemet igår morse. Hade 57 när jag gick hem så det var väl ändå en hyfsat produktiv dag. Var tvungen att svänga inom Biltema på vägen hem för min man skulle byta vattenlåset till handfatet i badrummet och det saknades någon skarvbit. Hatar "att svänga inom Biltema", i teorin är det så himla lätt, man har letat upp artikelnummer och vet att man ska gå till, till exempel BYGG 33. När man sedan systematiskt ska leta igenom alla artiklar som finns på BYGG 33 inser man att den som placerat ut grejerna på de olika sektionerna nästan helt säkert går på någon form av hallucinogena droger, alternativ ha använt en slumpgenerator laddad med hundra procent ondska. Man har siktet inställt på till exempel artikelnummer 23-236, hittar artikelnummer 23-234 och tänker att nu börjar det närma sig, men då är nästa nummer 23-240 nånting och så får man börja om från början. Finns inget som kan få mig mer frustrerad än det, vad är det för fel på vanlig hederlig NUMMERORDNING? Igår hade jag dock tur och hittade rätt direkt, så hela besöket från det att jag körde in på parkeringen tills det att jag körde därifrån rymdes inom en låt i hörlurarna (det var visserligen Rövarkungens ö med Nationalteatern, den är väl minst 10 minuter lång, men ändå). 

Kom hem, gick ut med hundarna, städade, bäddade rent i sängarna, tränade pilates och yinyoga. Sen kom min man hem och började greja med ovan nämnda vattenlås. Vi har ett handfat med ett sånt där inbyggt skåp under, och fördelen med att byta vattenlås är att man då måste tömma skåpet för att komma åt rören, och därmed uppstår också ett osökt tillfälle att rensa det från allt som tryckts in där under årens lopp och som har irriterat mig ett bra tag. Tror jag slängde en hel kasse med ospecificerat BÖS som jag inte ens visste att jag hade. Gött. 

Det pågår ju ett handbolls-VM och jag har i skrivande stund inte sett en enda match! Det är VÄLDIGT tråkigt att handbolls-VM sänds på en kanal jag inte har. Har ju ändå vad som känns som en miljon kanaler (note to self: säg upp sånt som inte tittas på), men inte Viasat Sport som tydligen är den enda kanalen i hela universum som inte ingår i Tele 2:s utbud. Har verkligen ingen lust att betala typ 800 spänn i månaden för att få det heller. Men det är så surt. Kan inte minnas ett enda handbollsmästerskap som jag inte följt slaviskt. En gång i början av 2000-talet var det nära, då sändes det på TV3 på den tiden när jag bodde på ett ställe där vi bara hade bonnakanalerna ettan, tvåan och fyran, men då bjöd jag in mig själv till en kompis som hade TV3 så jag åtminstone kunde följa Sveriges matcher. Men damernas VM 2025 blev alltså det första där jag inte sitter och studsar och biter på naglarna i tv-soffan. Nu hade det förvisso inte spelat någon roll om jag haft ViaSat Sport, för jag har faktiskt inte varit hemma då någon av matcherna sänts, men ändå. Principen. Handboll gör sig inte på radio. Nu har det väl förvisso inte heller gått så bra för Sverige, men ändå. Principen som sagt. Och igår fick jag se ett klipp från matchen mellan Serbien och Färöarna där det var 29 sekunder kvar, stod 31-30 till Serbien som också var i anfall och hade möjlighet att avgöra, men blev avblåsta för passivt spel och sedan gjorde domarna VAR-granskning, kom fram till att det var spelförstörelse och dömde straff till Färöarna som satte den och knep en poäng. Man måste ju bara älska Färöarna vars invånarantalet inte ens är 55 000 personer men ändå lyckas de skrapa ihop handbollslag på både dam- och herrsidan? Och så får man bara se slumpvisa klipp. Ja, jag är bitter. 

Måste också ta tag i det trökiga med att fixa bilförsäkring, fick en gratis månad i samband med bilköpet men tiden tickar ju på och man vill ju verkligen inte stå där ensam och oförsäkrad om det skulle skita sig. Vilket det ju kan göra hur oskyldig man än är. Vi hade Folksam innan, men tyckte inte det var så djävla smidigt att behöva stå och fylla i en skadeanmälan på telefon för att de "inte tog emot skadeanmälningar på telefon längre", så tänkte byta till Länsförsäkringar för två av varandra oberoende personer i min närhet har vittnat om hur smidigt de har hanterat skadeärenden. Men allt som rör försäkringar är ju så zzzZZZzzz trist. Jaja, bara att bita ihop och FIXA. 

Back in business

Nu är jag tryggt återbördad till den skånska myllan efter ett par dagar med utbildning i den kungliga hufvudstaden. Åkte dit i måndags eftermiddag, allt gick bra. Bodde på ett hotell på S:t Eriksplan dit jag promenarade från centralstationen med lite bistånd av Google Maps. Det var bara knappt 2 kilometer men jag tycker alltid det känns längre när man går i en stad. Kanske för att det är så mycket intryck överallt som tar på ens (mina) krafter?
Kom fram till hotellet, fick ett rum på tionde våningen och det lät ju som att man skulle ha utsikt över halva Sverige, men det visade sig att receptionen låg på "våning 4", fastän den låg i gatuplan. Sen fanns det gym och garage på "våning 3", detvillsäga i källaren. Sen fanns det ingen våning 2 och 1 (i alla fall inte som man kunde nå med hiss), så varför man valt att numrera på det här sättet var för mig helt obegripligt. Rummet var lite litet, men i övrigt okej. Spelar ju egentligen ingen roll att det är litet för det enda man gör på ett hotellrum är ju normalt att ligga i sängen, men nu hade jag ju tänkt vara disciplinerad och genomföra min träning. Nu fanns det ju som sagt ett gym på hotellet, men  gym är ju inte riktigt min grej och det lockade inte. Det kostade visserligen ingenting, men om man ville bli medlem där så fick man först betala 1000 kronor i inträdesavgift och därefter "från" 1150 per månad. Det var väl ändå rätt saftigt?, kunde jag känna även om jag är smärtsamt medveten om att det inte är  det jämfört med vad ridning kostar, men men. Nu har jag ju fantastiska Vibes för 149 kronor i månaden, det passar mig utmärkt och efter lite ommöblering i hotellrummet gick det fint att genomföra både styrkepass och yinyoga. Tog sedan en liten promenad för att reka hur lång tid det skulle ta att gå från hotellet till kurslokalen (10 minuter) och för att proviantera (hade ingen lust att gå till någon restaurang utan köpte en sallad som jag mulade i mig på hotellrummet). 

Tisdagen gick jag upp klockan 06.00 och tränade ett pass pilates innan dagens bästa händelse: HOTELLFRUKOSTEN! Den var väldigt bra måste jag säga. Sen var det dags att trava iväg till kursen. Kom in i något hypermodernt kontorskomplex där det minsann inte bara var att ta en hiss till sjätte våningen utan man skulle ange vilket våningsplan man ämnade bege sig till och sedan blev man tilldelad en hiss. Som sedan inte hade några knappar att  trycka på, så det var inget utrymme för att improvisera om man inte riktigt visste vart man skulle. Vet inte om det är vanligt att folk okynnesåker hiss? för det kändes lite ansträngt. Men jaja, jag visste ju vart jag skulle så det var inga bekymmer.

Kursen var okej, det hade stått i det utskickade kursmaterialet att man skulle vara aktiv och ställa frågor. Jag har inga problem med att ställa frågor, men har svårt för det där med att man förväntas göra det liksom på beställning. Frågor kommer väl när de kommer, inte när någon kursledare tycker att de ska göra det. Men det var inte så stingsligt med den saken när det kom till kritan. Tror inte jag sa ett ord på hela dagen förutom när det var rast och man skulle socialisera med övriga deltagare. 

Efter kursen promenerade jag tillbaks till hotellet och lämnade min dator, sedan gav jag mig ut i folkvimlet i Vasastan, tror jag väl att jag befann mig i i alla fall. Är jättedålig på stadsdelar och hur de interagerar med varandra. Mitt mål för promenaden var Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan, där jag tänkte att jag skulle kunna hitta någon trevlig julklapp till min man. Men där var det var mest Manga för hela slanten, så jag gick därifrån igen. Det fanns visserligen mycket rollspelsrelaterat som jag tror skulle kunna intressera honom, men jag tror också att om jag ger honom ett rollspel i julklapp så kan det tolkas som att jag skulle vara intresserad av att sitta och slå med tjugosidiga tärningar och fråga spelledaren vilket vapen som ska användas för att döda fienden. Eller hur det nu går till, jag har aldrig spelat rollspel och jag har exakt noll komma noll procents intresse av att lära mig det. Traskade tillbaks till hotellet, det var mörkt och det är ju alltid kul att kunna kolla in i fönster och se hur finfolket bor. Antar att man måste vara rätt tät för att bo vid Odenplan/S:t Eriksplan med omnejd? så jag gick där och försökte lista ut hur stora folks lägenheter (eller där heter det väl våningar) med utgångspunkt från adventsstjärnorna i fönstren. Tyvärr var det inte så mycket liv och rörelse i fönstren som man hade önskat. En gång för jättemånga år sen bodde jag på ett hotell som låg mitt emot ett sånt där förnämt gammalt hus med våningar, då satt jag en hel kväll och kollade in hos folk. Det var som att ha tio parallella teaterpjäser om folks liv framför sig, OTROLIGT spännande och har bara toppats av när min man och jag bodde på ett hotell på Istedgade i Köpenhamn där det förekom prostitution helt öppet i gathörnen. Fast det har väl gentrifierats bort vid det här laget. Min nuvarande hotellutsikt var medioker  så när jag kom tillbaks till mitt lilla rum lade jag mig i sängen och började kolla på Rederiet (är klar med Varuhuset så nu ska jag beta av någon annan förnämlig svensk såpa) på SVT Play efter att ha bläddrat runt i kanalutbudet och konstaterat att absolut ingenting lockade. 

Igår avverkades den härliga hotellfrukosten, sedan checkade jag ut och traskade jag till järnvägsstationen (eller förlåt, centraaalen). Jag tycker det är något av det roligaste med att vara i en främmande stad, att strosa fram utan att ha bråttom och kolla på människor som liksom är på väg och som är fullt fokuserade på sig själva och sina viktiga liv. De där som går med snabba steg och håller sina mobiltelefoner framför munnen som om det vore en smörgås och pratar om viktiga saker i sina viktiga liv. Älskar att betrakta på avstånd och fundera på hur de där människorna har det egentligen. Noterade också att det var förvånansvärt många rätt små barn som gick till sina skolor själva, mitt i stan bland all trafik! Trodde det var mer ängsligt och curlande, eller möjligen att jag skulle få se barnflickor eller au pairer, men där gick 8-9-åringar helt obekymrade i morgonrusningen. Men sån blir man kanske om man bor på gångavstånd från Vasa Real eller Lilla Adolf Fredriks skola.   

Kom i god tid till centralen men höll nästan (okej, det var kanske att ta i) på att missa tåget ändå, för på bänken bakom mig i vänthallen satt en karl som inte gjorde något väsen av sig men plötsligt stod det fyra poliser där och undrade vem han var och om han kunde legitimera sig "för det kan vara så att det finns folk som letar efter dig". Då blev det väsen, för karlen ifråga ansåg inte att svensk polis hade med det att göra, och en lång diskussion uppstod där det framkom att mannen kunde vara antingen ryss eller est, men absolut inte finne (en polis föreslog det och fick en ström av okvädningsord med öststatsengelsk brytning till svar). Vet inte hur det slutade för jag var som sagt tvungen att gå till mitt tåg, men kunde konstatera att poliserna faktiskt var väldigt vänliga och tålmodiga med denne synnerligen surmulet ovillige ryss-eller-est-men-absolut-inte-finne. Jag har kollat en del på Tunnelbanan och 112 på liv och död och liknande serier och har då tänkt att de (poliserna och ordningsvakterna) nog mest spelar sådär snälla och omtänksamma bara för att de har ett helt kamerateam i hasorna, för det måste ju vara otroligt tålamodsprövande att behöva hålla på och dividera med fyllon, pundare och allmänt motsträviga element dagarna i ända. Men de här var i alla fall inte ens i närheten av att tappa humöret och börja veva med batongerna (nu behöver ju inte alla poliser för all del vara som de där piketsnutarna i Samhällsbärarna av Leif GW Persson heller), i alla fall inte så länge jag satt där med öron som parabolantenner för att suga in hela dialogen. Men det är klart, man behöver ju inte heller ha ett kamerateam i hasorna eftersom alla människor går omkring med mobiltelefoner och nog är beredda att livesända varje ordväxling som kan tänkas eskalera. 

Tågresan hem var händelselös bortsett från detta: satt i tyst kupé och det var tyst bortsett från en gubbe som satt och läste för sig själv, detvillsäga ljudade orden tyst för sig själv, vilket blev OTROLIGT irriterande att lyssna på efter ett tag för det kändes som att alla ord började på s eller något som genererade läppljud. Fick proppa in hörlurar med musik för att slippa höra det, det gick ju liksom inte heller att säga något för det var ju inte på något vis högt, bara för djävla enerverande. 

Kom hem som jag skulle, gick en promenad med hundarna och njöt av att ha grus och jord under fötterna istället för asfalt och betong, men framför allt av STILLHETEN. Det där att man hör att nu kommer det en bil istället för att det är ett ständigt brus av trafik som bara finns där i bakgrunden som en dyster bordunton, och att man ständigt måste se sig för. 

Nu är jag back in business igen, har 102 olästa mail trots att jag jobbade på tåget, så det är väl bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. 

Följeslagaren

 Har läst Följeslagaren av Sofie Sarenbrandt, det är del en miljon i serien om kriminalinspektör Emma Sköld och hennes minst sagt kämpiga relationer till män, exmän, syskon och föräldrar. Detta är handlingen: 

En kvinna försvinner i Bromma. Inga livstecken finns, men inte heller någon kropp. När en makaber ledtråd upptäcks i en grannes trädgård fruktar polisen det värsta. Varför väntade maken i tre dygn innan han anmälde försvinnandet?
Kriminalinspektör Emma Sköld gör allt för att lösa fallet. På eget initiativ hjälper hennes syster till med utredningen nu när hon är sommarledig från polishögskolan. Men Josefin har ingen aning om vad hon gett sig in i.

Jag tyckte den här boken var ungefär som jag förväntade mig, för trots att jag gång på gång deklarerar hur trött jag är på fantastiska Emma Sköld så kan jag inte låta bli att läsa nästa bok. Hyfsad intrig, men aningen seg emellanåt och vad det gäller Emmas privatliv, så herregud, öppna munnen och sjung ut för helvete!, morrade jag mellan tänderna emellanåt. Svårt att känna sympati för någon som gör det så djävla svårt för sig. Kopplingen mellan Kitty och Lycke kändes också lite ansträngd, men i övrigt en helt okej bruksdeckare. Den här boken får tre samurajsvärd av fem möjliga. 

December!?

Det var i det närmaste tomt på parkeringen när jag kom till jobbet i morse. Det är det ju alltid, eftersom jag alltid är först, men idag har jag tagit bussen och kom därför ett par timmar senare än vad jag brukar. Och då brukar det ju ha dykt upp folk, men idag stod det alltså bara en enda bil där. För i fredags var sista dagen för rätt många, så det är ju så här det kommer att vara fortsättningsvis. Två kollektivanställda och fem tjänstemän, om ett drygt halvår: noll kollekktivanställda, tre tjänstemän. Det är en så märklig känsla. Har sett bilder från den norska fabriken som håller på att byggas ut, det blir en jättefabrik. Den skulle ju ha legat här, det var vad alla trodde när man började prata om att ha en jättefabrik för Sverige-Norge-Finland-Baltikum. Men så blev det alltså inte. 

I fredags gick jag och A2 på lunchkonsert i kyrkan där min son spelade orgel. Det var mysigt och stämningsfullt som alltid i kyrkan, oavsett om man är religiös eller ej (tycker jag dårå, är väl bäst att tillägga). Sen åkte vi tillbaks till jobbet och gick runt och sa hej då. Fast vi ses väl på labbglöggen? kunde man ju tillägga, de flesta skulle nog ändå komma lät det som. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, gick till affären och hämtade ut ett paket, handlade, gick hem och tränade yinyoga, kokade gulaschsoppa och sen var det kväll. Vi började kolla på nya säsongen av Stranger Things. Den känns väl okej, men sådär förtätad och magisk och spännande som den första säsongen blir det ju aldrig. 

I lördags gick jag en långpromenad och yinyoga. Åkte sedan till grannbyn för att lämna adventskalender till min dotter, en tradition som är helig trots att hon fyller 40 nästa år. Passade också på att gå på systemet när jag ändå hade vägarna förbi, köpte en flaska whisky i julklapp till svärsonen (en annan tradition) och lite bubbel som ju alltid passar att ge bort till random folk. Sen hem för lite bok och soffslappande innan det var dags att hasa ut i köket och fixa mat. Vi åt tidig middag för vi skulle på teater på kvällen tillsammans med min son och sonhustru, där en vän till familjen spelade huvudroll. Förra gången vi var på teater var det på en musikal i våras  (där samma vän till familjen spelade med, det är tydligen vad som krävs för att jag ska dra på mig kulturkoftan), då hade vi platser högt upp på balkongen som var fruktansvärt obekväma. Nu satt vi på parkett eller vad det heter, betydligt bättre komfort. Pjäsen var Frankenstein och min man var dödsrädd för att det skulle vara moderniserat för det är det värsta han vet när man ska förflytta klassiker till nutid. Jag kan väl till viss del hålla med, framför allt hade jag väl inte direkt uppskattat om Varelsen helt plötsligt skulle vejpa, sms:a och dricka Red Bull. Men det var  att oroa sig i onödan utan tvärtom var det en mycket väl förvaltad berättelse i originaltid. 

Igår var det den vanliga söndagspromenaden och yinyogan, därefter soffa och bok. Packade min väska, för idag ska jag åka till Stockholm på kurs (därav ovan nämnda bussresa). GULP. Det var lite material man skulle ha läst igenom innan och när jag satt och kollade på det i fredags så råkade jag se i det finstilta att kursen riktar sig i första hand till revisorer av ledningssystem. Det är inte jag, därav gulpet. Men det värsta som kan hända är väl att man får sitta av en dag och känna sig som en I-DI-OT, det är ju inte som att man kommer att bli avrättad för falsk tillvitelse eller så. Det värsta är dock att min chef redan har sålt in min kunskap-to-be  i detta inför resten av gruppen, men det får bli ett senare problem i så fall. 

Och så var det december? Hänger fan inte med i svängarna alltså. Träffade min exman i kyrkan i fredags, det blir tacolunch/knytkalas hos dom den 23 som enda julfirande i år vad det ser ut som nu i alla fall. Avspänt och bra, det har man ju inget direkt emot. 

Nu väntar alltså tågresa till Stockholm, kurs imorgon och sedan ska jag, istället för att flänga hem och stressa för att hinna med alla byten och anslutningar och slutligen komma hem med sista bussen mitt i natten, bara traska tillbaks till hotellet och stanna en natt till för att sedan inleda onsdagen med hotellfrukost och sedan tillbringa arbetsdagen på tåget i (förhoppningsvis) godan ro. Vi får väl se hur det går med den planen. 

 

Fjärde gången gillt

Igår åkte jag till banken för fjärde gången på lika många dagar och den här gången gick allt som det skulle, eller åtminstone har ingen hittills hört av sig och sagt något som tyder på motsatsen så det borde väl vara i hamn nu. Detta inkluderade i det närmaste intima frågor om var jag fått de här pengarna ifrån och jag fick logga in på det kontot (som är i en annan bank) så att bankkillen kunde se alla transaktioner 6 månader tillbaks i tiden så att det inte plötsligt skulle dyka upp någon stor och mystisk summa pengar som skulle tvättas rena från handel med vapen och knark, eller vad de nu tror om mig. Men det såg ut att vara i sin ordning, tyckte han. Tjoho, eller nåt. Hade väl aldrig kunnat föreställa mig att ett hästköp skulle innebära dagliga besök på banken och regelrätta förhör. Tur i alla fall att det finns ett lokalt bankkontor bara några minuter från jobbet, hade jag varit tvungen att åka in till stan varje gång så hade jag nog gett upp redan dag ett. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, städade och plockade fram adventspyntet. Hann med ett snabbt yinyogapass innan det var dags att sätta sig i bilen och åka tillbaks till stan igen för biokväll med min dotter. Vi såg den norska filmen Stargate: en julberättelse. Föreställde mig att den skulle vara lite i stil med Hjem till jul som jag sett på Netflix, och såg fram mot att få lite julkänsla och värme inombords. Vi brukar skoja om att av de filmer som vi sett i vår bioklubb så har den gladaste hittills varit The Dance Club, som ju ändå var en film som handlar om psykisk ohälsa (det är inte 100 % sant för vi har också sett nyinspelningen av The Naked Gun och även om den inte var bra så kan man ju i alla fall inte anklaga den för att vara film noir). Men en norsk julfilm måste väl ändå vara höjden av mys, vad kan gå fel liksom? Då visade det sig att den handlade om två barn som levde med en ensamstående pappa som i sin tur levde med rätt grava alkoholproblem, så det var rätt mörkt i alla fall. Det verkar vara Club ROMIF:s öde. 

Efter filmen mötte vi upp med äldsta barnbarnet som skulle överlämna bingolotter som jag tvingats köpa för att hans klass som redan nu (ettan på gymnasiet) har börjat samla pengar till sitt studentflak som tydligen kostar skjortan och lite till, så det är väl bra med framförhållning. Skjutsade sedan hem dom och vidare hem till L som är kassör i stallet för att vi skulle skriva på det där avbetalningskontraktet på den litauiska hästen när nu bankaffären gått i lås. Nu går säkert färjan under med man och allt, förutspådde jag dystert när L skojade och sa att man fick hoppas att hästen var värd allt det här besväret som jag i målande ordalag beskrev för henne. 

Åkte sedan hem med förhoppningen att se handboll, damernas VM har ju börjat. Då visade det sig att Sveriges matcher sänds på någon himla Viasat Sport-kanal som inte ingår i Tele 2:s utbud. Ska jag inte få se någon handboll alls nu i december och januari? Blev på nästan orimligt dåligt humör och det hjälpte inte ens att Sverige vann sin premiärmatch mot Tjeckien med 31-23 (vad spelar det för roll när man inte FÅR SE MATCHERNA? Röven x 1000).  

Idag är det fredag och också sista arbetsdagen för flera av mina kollegor. Vissa kommer att vara  mycket saknade, andra inte lika mycket. Livet går såklart vidare ändå, men det känns konstigt. Hela den här hösten har känts konstig, som att inget man gör är på riktigt och att man bara går och väntar på att allt ska ta slut. Nu är en av de här dagarna här, idag slutar labbpersonalen och alla i produktionen utom de två som blir kvar till nästa sommar. Sen kommer en dag innan jul när Stefan, som jag jobbat riktigt tight ihop med sedan 2003, slutar. TG ska enligt uppgift sluta i april eller maj (minns inte riktigt vilket) och PC och de två återstående produktionskillarna i augusti nästa år. Sen har väl den feta damen sjungit klart på detta stället, antar jag. 

A2 och jag ska gå på lunchkonsert i kyrkan och lyssna på orgelmusik, framförd av min son. Sen tänker jag att vi går och fikar eller något och sen får man väl en sån här dag kalla det en dag. 

                                                   

Cupid, don't draw back your bow

Igår åkte jag till banken för tredje gången den här veckan, går numera i princip som barn i huset och är känd som "hon med hästen". Den här gången hade jag a. undertecknat kontrakt, b. rätt IBAN-nummer så att c. BETALNINGEN KUNDE GENOMFÖRAS!!! Blev helt till mig i trasorna, åkte därifrån med jubel i sinn och köpte fikabröd och sedan till stallet för att bjuda personalen samt visa kvittona för K så att hon kunde skicka bildbevis till förmedlaren så att han skulle börja rodda med transport. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, då ringde banken och sa att säljarens bank inte tog emot inbetalningar i SEK utan det måste vara i euro så då hade betalningen avvisats och skickats tillbaka. JAMENVADIHELVETE? Så tillbaka på ruta ett igen då alltså. Trodde ju ändå att det skulle vara tredje gången gillt, men icke. 

Höll sedan på hela kvällen och grejade med A2:s avskedspresent som hon ska få imorgon. Det blev inte riktigt som jag ville, men good enough och det är väl tanken som räknas. Blev ingen filmkväll pga det, men vi får väl ta igen det i helgen. Idag är det en annan filmkväll, detvillsäga CLUB ROMIF-kväll. Hoppas jag får ordnat upp mina tvivelaktiga bankaffärer idag också. Stön. 

Ska strax iväg och hänga på låset till ICA Maxi när de öppnar. Vi turas ju om att handla till vår gemensamma fredagsfrukost på jobbet, men imorgon ska det bjudas på lunch och då var det någon (a k a PC:s gullegris, say no more) som tyckte att det var onödigt att ha både fredagsfrukost och fredagslunch så därför blev det bestämt att det skulle vara torsdagsfrukost istället. PC:s gullegris är av typen som äter supermycket av strategiska skäl bara för att det är gratis, så då hade han väl räknat ut att det inte skulle bli  riktigt maximal utdelning. Hur som helst så är det ju sista arbetsdagen för en del, så därför tänkte jag anstränga mig lite extra med denna torsdagsfrukost och därför åka till ICA Maxi och köpa deras levain-frallor som alla gillar. Vissa köper alltid färska frallor på väg till jobbet när det är deras vecka, men när jag är på väg till jobbet är det ju ingenting som är öppet så jag brukar köpa vanligt bröd istället. Men ingen regel utan undantag dårå. 

We're gonna rock you 'til your metal hunger's fed

Igår försvann delar av mitt labb. Det kändes konstigt att se den utrustning som liksom varit en förutsättning för ens dagliga arbete köras ut genom dörrarna och lastas för vidare transport till andra bolag i koncernen. Ännu konstigare att komma till jobbet idag och se gapande tomma hål där det tidigare stått instrument och maskiner som liksom varit en del av inredningen. Men ja, det är väl bara att vänja sig. 

Gjorde ett nytt försök på banken och åkte dit med ett undertecknat köpekontrakt. Fick (igen) svara på 1000 frågor om den här transaktionen, skulle den göras en gång eller flera, skulle jag hantera kontanter, varifrån fick jag min inkomst? etc. Sedan visade det sig att säljaren missat några siffror i IBAN-numret så det var inte giltigt och då spelade det ingen roll hur ärlig och rättskaffens man var i övrigt, det gick inte att genomföra någon betalning i alla fall. Det var ju såklart inte bankens fel, mest bara irriterande att åka därifrån med oförrättat ärende EN GÅNG TILL. Ringde K och bad henne kontakta säljaren EN GÅNG TILL för ett nytt kontrakt. To be continued. 

Åkte hem, gick en promenad med hundarna, tränade yinyoga och pilates. Slappade i soffan en stund innan det var dags att åka till stallet. När jag kom hem igen var huset nedsläckt och jag utgick från att min man gått och lagt sig, för det brukar han ha gjort på stalldagarna. Satte mig i hallen och pustade och stånkade  en del när jag skulle kränga av mig alla lager-på-lager av ridkläder. Då hördes en röst ur mörkret från vardagsrummet som började prata från ingenstans om att man kunde ta olja på ett plåster och sätta på. Höll på att DÖ AV SKRÄCK. Det visade sig att min man lagt sig på soffan för att sova eftersom han hade målat någonting tidigare på kvällen och när han skulle gå och lägga sig så fick han för sig att han luktade lacknafta och eftersom jag är lite känslig för (till exempel) den lukten så ville han inte att jag skulle behöva ligga och andas in det. Omtänksamt av honom (även om han höll på att skrämma skiten ur mig). Oljan på plåstret-grejen var för att han trodde att jag stönade av SMÄRTA pga en hälspricka som jag beklagat mig ljudligt över för några dagar sedan. Tror inte han kan föreställa sig hur mycket vinterridbyxor av kompressionsmodell kan tighta till sig när de ska dras över hälarna tillsammans med  långa strumpor. 

Idag är det onsdag och jag ska ingenstans efter jobbet, skönt. Igår regnade det så det är inte så mycket snö kvar nu, också skönt. Idag kanske man kommer ut i skogen till och med, eller åtminstone slipper att gå ut med hundarna med livet som insats. Ska fixa ihop en avskedspresent till A2, min man har byggt som ett litet tittskåp och i det ska jag placera vissa grejer som jag lärt mig är viktiga för A2 samt en liten skylt med texten In case of emergency - break the glass. Tror hon kommer att tycka det är lite roligt. Det måste bli klart ikväll för imorgon är det bio med CLUB ROMIF och sen slutar hon på fredag.