260409

Idag vankades det ledig dag! Otroligt välbehövligt efter att ha överdoserat mänsklig samvaro med tveksamma möjligheter till återhämtning eftersom det sociala Damoklessvärdet hängde över mig hela påsken. Men nu väntar inget sånt, vad jag vet, förrän kanske i maj när det kanske blir en tur till Norge. Men än så länge bara kanske, förhoppningsvis. Eller ja. Det är lite kluvet för samtidigt är det ju kul att träffa kollegor och eventuellt kunna tillföra eller lära sig något nytt. Men det tar på krafterna. Därför passade det alldeles otroligt bra att ta ett par dagar ledigt OCH att detta sammanföll med att min man och hans kompis skulle åka på långhelg till Berlin. De hade hittat någon prisvärd bussresa och enda nckdelen var att jag var tvungen att stiga upp klockan 5 i morse för att skjutsa honom till Ankeborg, där det var samling i arla morgonstund. Övriga passagerare visade sig till 98 % bestå av pensionärer, men vadfan. Snart är man ju där själv även om det känns helt ofattbart. 

Åkte hem via Citygross som öppnar klockan 06. Handlade så jag rent teoretiskt ska slippa gå utanför dörren resten av veckan. Fast det kommer jag ju såklart att göra. Var hemma vid 07.30, startade motvilligt jobbdatorn eftersom jag, PRECIS när jag skulle stänga ner igår, såg att både TG och vår VD mailat om att de inte kunde få pH-mätaren att funka. TG undrade om jag "kunde kontakta dom som kan med den apparaten" och jag fick nästan hjärnblödning, egentligen mest för att han använder JÄTTESTOR TECKENSTORLEK när han mailar och dessutom skriver och uttrycker på ett sätt som inte på något vis är värdigt en som ändå har ordet "specialist" i sin titel, och får betalt därefter får jag väl anta, men också för att han tydligen tror att jag omger mig med en stab av servicepersonal som det bara är att kontakta så fort något inte fungerar. VD:s mail innehöll i alla fall en fråga om jag visste vad det kunde bero på och vad man skulle kunna göra. Först tänkte jag surt att det där får dom banne mig lösa själva, men svarade såklart ändå och gav lite tips och tricks, man är väl inget as. 

Stängde sedan datorn och gick ut med hundarna. Solen sken, men det var kallt. Lyckades få skoskav när jag var i Danmark så hade en blåsa på vänster stortå och en annan på höger digitus secundus pedis som jag har lärt mig att tån bredvid stortån kallas. En del säger pektå osv men det systemet är ju inte hållbart för pekar man med någon tå så är det väl stortån. Nästa skulle i så fall heta långtå och det gör den ju inte heller så jag frågade faktiskt en läkare på vårdcentralen vad de säger i branscen så att säga, och då var det digitus följt av de latinska räkneorden primus, secundus, tertius, quartius och quintus pedis (kan också kallas digitus minimus pedis). HUR SOM HELST. Lufsade en god mil med mina danska vattenblåsor, kom hem, tränade yinyoga, åt lunch. Ägnade sedan eftermiddagen åt kraftig prokrastinering samt tog en tupplur. Så småningom tog jag mig samman och gick ut i trädgården och klippte ner lite (eller rätt mycket) bokharabinda som växt upp mot fasaden där den inte skulle vara. Gick sedan in och tog itu med nästa tråk på to do-listan, vilket var att putsa mina ridstövlar och Köttbullens träns. Nu känner jag att jag har gjort mig förtjänt av lite kvällsmat och Harry Hole på Netflix. Imorgon ska jag baka kanelbullar, vara med på ett kort jobbmöte på Teams (frivilligt men när chefen säger hoppa, osv) och på kvällen ska vi ut och äta för att fira äldsta barnbarnets födelsedag som vi inte hunnit förrän nu (han fyllde den 25 mars) p g a livet. På lördag och söndag är det BOOT CAMP i stallet. Sen blir väl allt som vanligt igen tänker jag.

 

260408

Sitter nu på tåget hem från Danmark och hoppas att det ska flyta på bättre än ditresan. Allt gick bra tills vi kom till Malmö. Då var det "obehöriga på spåret" och inga tåg kunde köra någonstans. Tänkte först att det var väl lugnt för min del, klockan var väl cirka 15.30 och jag hade bestämt lite löst att jag och min kollega samt vår gemensamma chef skulle träffas runt 19-tiden för att äta middag. Men istället för att få sitta kvar ombord på tåget och jäsa i godan ro så beordrades alla att gå av och invänta mer information. Jag fattar ju såklart att det inte bara är att spana in lite löst i nån tunnel och anta att nä men nu går det nog bra att köra. Det är säkert rigorösa säkerhetsrutiner som ska följas till punkt och pricka innan något tåg får börja rulla. Men det var ju synnerligen trist att bara stå där rätt upp och ner på en underjordisk perrong och glo. De kunde väl ha sagt att det här kommer att ta minst 45 minuter så gå och ta en kopp kaffe så länge. Eller nåt. Jaja, men till sist kom tågen igång igen efter att tre eller fyra avgångar ställts in. Då skulle ju såklart 800 miljoner människor tränga sig ombord samtidigt. Ingen hade lust att vänta ytterligare 10-15 minuter för längre än så skulle det enligt utsago inte dröja till nästa avgång. Men utsagorna kring de tidigare avgångarna hade varit många och rätt löst förankrade, skulle det ju visa sig, så ingen ville väl chansa.

Kom fram till LUFTHAVNEN, tog mig till hotellet till fots vilket var plättlätt när man inte virrade ut på jätteparkeringsplatserna och motorvägspåfarterna utan tog rätt utgång. Hann precis installera mig på hotellet så ringde kollegan för att bestämma var vi skulle träffas, så så lång tid hade det alltså tagit p g a dessa "obehöriga på spåret" (fan ta er).

Ja, men annars flöt väl allt på som beräknat dag ett på huvudkontoret. Där jobbar idel höga höns så jag hade klätt upp mig en smula. Svarta långbyxor (ej narkotikajeans) och en snygg rostbrun tröja, kände mig proper. Men i det sällskapet var det endast femtio nyanser av grått, svart och vitt som gällde så jag framstod ändå som en hippie i färgglad skrud. Skakade hand med vår VD, alltså koncernens, inte vår svenska. Han, koncern-VD:n, har ett sånt där otroligt fast handslag som kan krossa ben. Vad som helst är såklart bättre än att skaka hand med en död fisk, men det ska väl ändå inte kännas som att man behöver gå till en sjukgymnast efteråt? Någon gång, om jag vågar, ska jag ta i lika mycket. Om det är fysiskt möjligt villsäga.

Dag två, som är idag då, skulle vi egentligen ha jobbat med Projektet. Men Projektledaren hade råkat dubbelboka sig och min Projektkollega var sjuk, så det blev inget med det. Tänkte att då kan jag väl jobba på hotellet tills det är dags för utcheckning och på tåget hem,men av detta blev det intet. Hotellrummet var modell budget och var otroligt slimmat, där fanns inte ens en stol att sitta på, än mindre ett bord att sitta vid, så efter hotellfrukosten så checkade jag ut och stövlade iväg mot tåget. Hann precis få igång allt och ansluta till wifi så dog batteriet på datorn. Visade sig då att alla uttag jag provade var strömlösa? JAHAPP. Så gick det med den ambitionen. Får väl jobba lite när jag kommer hem istället. 

260406

Sitter i detta nu på ett tåg mot Däääänmääärk. Min chef frågade förra veckan om jag blev trött i huvudet av all danska, men jag sa att det inte var så farligt. Det tyckte jag nog inte heller, just då. Kom på när jag kommit hem att jag varken sett på tv, lyssnat på musik eller podd som ju annars är min normala förströelse om jag inte har tillgång till bok. Var inget medvetet beslut men hjärnan sa tydligen tack men nej tack till ytterligare stimuli. 

Påsken har förflutit stilla och kravlöst som påsken oftast gör, i alla fall i min värld. Vi har noll traditioner och det tycker jag är skönt. I fredags drack vi bubbel men det var för att fira bröllopsdag. Som i och för sig hade inträffat när jag var iväg, men vi är inte så kinkiga. Annars har vi mest lullat runt. Städat lite i trädgården, sått lite, och sen såklart gått långpromenader och slöat i soffan. Vi avslutade His & Hers (mycket sevärd) och började på Harry Hole. Efter två avsnitt deklarerade min man att det inte var något för honom. Jag var ju MYCKET förtjust i Harry Hole de första...fem-sex böckerna?, men sedan tröttnade jag lite på honom. Tycker dock ändå att serien är bra gjord, även om det, baserat på hur han gestaltas, är helt OBEGRIPLIGT att någon vill ha någon form av relation, kollegial eller kärleksmässig, med en så extremt introvert surmule. Men men.

Nu är jag alltså på väg mot ett nytt danskt äventyr, den här gången dock bara över bron till vårt huvudkontor på Kastrup. Det svåraste blir kanske att ta sig ut från själva LUFTHAVNEN, minns hur det var förra gången när jag irrade omkring på vad som kändes som norra Europas största parkeringsplats där jag kunde se hotellet med egna ögon men apostlahästarnas väg dit var avskuren av diverse motorvägar. Har en känsla av att det inte är meningen att man ska ta sig från en flygplats till fots utan det ska ske med någon form av transportmedel. Till och med Chat-GPT skrev att det var fullt möjligt men tipsade också hjälpsamt om att man kunde ta en taxi. Taxi finns dock inte riktigt i min begreppsvärld. Skyller på att jag är från landet, där fanns det ingen taxi överhuvudtaget, och när jag sedan flyttade till människobyn så hade jag aldrig råd och när jag väl hade råd hade jag blivit för snål. Enligt Google Maps är det 2 kilometer mellan LUFTHAVNEN och hotellet, det känns ju ynkligt att inte kunna gå den sträckan. Litar inte riktigt på taxi heller, när jag och min syrra tågluffade i Skottland så hade vi bestämt oss för att ta en taxi från stationen till vandrarhemmet den kvällen vi kom fram till Edinburgh efter att ha varit på väg dit i flera dagar. Mest p g a att detta var 1990 och vi hade inte ens en skrynklig papperskarta att tillgå (den hade vi tänkt skaffa på den lokala turistbyrån men den hade stängt när vi kom fram) och vi hade ingen större lust att irra omkring i timmar med våra stora ryggsäckar sent på kvällen, kan också ha varit så att man måste vara på vandrarhemmet innan en viss tid som började närma sig. Taxichauffören såg väl att här kommer två riktigt lättlurade lantisar (true!) så han körde runt halva Skottland och sedan visade det sig att vandrarhemmet låg max tre kilometer från centralstationen. Så kan det gå! Hoppas det går bättre nu, wish me luck osv. 

Berätta var jag hör hemma

Har läst Berätta var jag hör hemma av Jeanine Cummins och det kan du också göra. Detta är handlingen:

På sin bröllopsdag i San Juan 1968 anar Rafaela inte hur drastiskt hennes liv ska förändras när hon lämnar Puerto Rico för ett nytt liv i USA. Årtionden senare kämpar dottern Ruth för att passa in, medan hennes egen dotter, Daisy, dras tillbaka till rötterna hon aldrig fått lära känna.

När en orkan slår till 2023 återvänder Rafaela och Ruth till ön. Vid Daisys sjukbädd ställs de inför gamla sår och begravda hemligheter - och frågan som format deras liv: Vad innebär det egentligen att höra hemma? En gripande berättelse om familj, identitet och de val som formar oss.

Kort och gott: Jag gillade den här boken. Den var kanske lite spretig emellanåt och det var även lite svårt att hålla reda på vem som var vem ibland. Men på det hela taget: en god berättelse som puttrade på sådär som livet gör. Den får fyra orkaner av fem möjliga, marsch till bibblan. 

260401

På väg hem efter tre minst sagt intensiva dygn i Däääänmäääärk. Min hjärna är som utspätt äppelmos efter att ha varit på alterten från arla till särla med att transformera snabbt framgrötad danska i allmänhet och - såklart - de danska räkneorden i synnerhet. Har inte heller sovit något vidare, oklart varför för det var inget fel på hotellet, men sömnen ville helt enkelt inte infinna sig någon av de här dagarna. Eller nätterna, om man ska vara petig och det ska man ju. 

Igår var vi ute på lokal, jag, min chef och en av mina närmaste kollegor. Hon hade bokat en färdig meny på en rätt fancy restaurant. Till maten serverades ett glas cava till det jag trodde var förrätten men som visst bara var någon slags aptitretare, ett glas vitt till förrätten, ett glas rött till huvudrätten och ett glas portvin till efterrätten. Både chefen och kollegan hade kört bil dit, men de bara svepte varsin espresso och satte sig bakom varsin ratt och körde hem. Nu var det visserligen inga jätteglas och måltiden tog rätt lång tid, men ändå. Jag var i chock. Själv tog jag en kvällspromenadi fullmånens sken i en väldigt avfolkad stadskärna. Mötte inte en kotte trots att jag nog gick minst fem goda kilometer. Visade sig att det var VM-kval i fotboll så där satt väl alla danskar, inklusive eventuella trafikpoliser gissar jag, som på nålar. Till ingen nytta, för Danmark förlorade mot vilka-det-nu-var, på straff dessutom, men Sverige vann helt oväntat mot Polen. Svenska media gick på som om "vi" minst hade vunnit hela VM redan. Tröttsamt.

Idag gick jag upp vid 05 för att hinna gno ihop en promenad och ett pyttepass yinyoga innan hotellfrukosten. Min chef kom och hämtade mig 07.30, sedan var det all work and no fun för hela slanten. Strax efter 17 steg jag på tåget i Odense, var vid LUFTHAVNEN några minuter i 19, hann med tåget till Ankeborg och beräknar att jag är hemma vid 21.30. Imorgon är jag LEDIG och det känner jag mig otroligt väl förtjänt av. Även om min annandag påsk blir stympad av ytterligare en Danmarksresa men den här gången ska jag bara över bron. Känns otroligt okomplicerat jämfört med den här logistikcirkusen. Även om det är behagligt att låta sig fraktas som ett annat kolli så är det ju tider som ska passas och mycket som ska klaffa. Men allt har ändå gått över förväntan får man väl säga. Over & out från globetrottern.

260329

I fredags slet jag som en gnu för att bli klar med några otacksamma sista-uppgifter som bara dök upp och absolut inte kunde vänta 14 dagar. Blev klar. Kom ihåg att skriva ut mina biljetter samt ta med laddare och mina skyddsskor hem. Det finns låne-skyddsskor på den danska febriken, men jag tycker det är smått olustigt och vill ha mina egna. Sprang 5 kilometer efter jobbet, det kändes helt okej och som att jag hade kunnat fortsätta lite till. Nöjd! 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, damp ner i soffan. Min man kom hem, vi bestämde oss för fryspizza till middag medan vi kollade på His & Hers på Netflix. Vi bestämde också att INTE hyra släp och åka till tippen på lördagen utan vi tar det efter påsk. Sen kollade jag färdigt på Love Is Blind och tack gode Gud att det gick som det gick. Maken till stolpskott får man leta efter. 

Vaknade tidigt på lördagen, lite orolig för hur det skulle kännas i kroppen (majoriteten av mina löparrelaterade krämpor känns inte när jag springer utan kommer som ett surt brev på posten dagen efter), men det kändes okej! Blev glad! Gick ut med hundarna, kom hem, funderade på att åka till Lantmännen och köpa såjord men började packa min väska istället. Lagade vegetarisk lasagne till middag och så hade jag ambitionen att avsluta The beast in me men det var visst två avsnitt kvar och inte ett som jag trodde. Kom på att det var sommartid på gång så jag ställde fram klockorna och gick och lade mig en timme tidigare. Förr tyckte man det var coolt att vara uppe så länge som möjligt och liksom skryta med hur lite man sov, nuförtiden är det många timmars oavbruten nattsömn dom har blivit någon slags statusmarkör. 

Idag har jag gått min vanliga söndagsrunda, ätit lunch, blivit skjutsad till tåget av min man, åkt ett tåg till Kastrup, ett annat till Odense och ett tredje till Svendborg. Helt odramatisk resa där allt bara flöt på och så att säga gick som på räls, höhö. Ligger i skrivande stund och jäser på ett hotellrum med nån dansk kriminalserie på tv:n i bakgrunden. Gäller att passa på att ha det STILLA OG ROLIGT för det blir nog rätt intensiva dagar som väntar. Over & out. 

260327

Tack gode Gud att det är fredag, den här veckan har sannerligen inte varit nådig. Är hyperstressad över allt som måste fixas nu innan jag ska vara borta från jobbet i två veckor. HATAR också det här med att behöva tänka i så många steg: tåget från Kastrup går 15.20 och hur dags måste jag då ta tåget från Ankeborg för att hinna dit och vara i god tid, och hur dags måste jag då ta bussen hemifrån mig för att hinna med det tåget och hur dags måste jag i så fall stiga upp? Hela dagen blir liksom helt sönderstyckad och jag med känns det som. Jag antar att människor som gillar att resa tycker sånt här är helt naturligt och hanterar det med en klackspark, men jag avskyr det och tycker det är otroligt besvärande. Får försöka trösta mig med att resan efter påsk bara är till Kastrup och inte till en avkrok på Fyn som inkluderar tågbyten och minutiös planering. Till Kastrup tar man sig på en och en halv timme från Ankeborg. 

Igår testade jag mina nya linser. Kan inte påstå att jag fick någon supersyn direkt, i alla fall inte på långt håll. Men på nära håll funkar de bättre, så nu slipper jag sitta och fumla med läsglasögon från Biltema som en annan Leif GW så fort jag ska läsa något smått. Hade gärna sett lite bättre på långt håll också, men det går tydligen bara att få antingen det ena eller det andra, se bra på både långt och nära håll är endast glasögonormar förunnat tydligen. 

Åkte hem, släpade mig ut på promenad, kände mig helvissen. Värk i kroppen och trött. Kom hem, städade, yinyogade, lade mig på soffan. Min man kom hem och tillkännagav att han inte tänkte städa förrän imorgon (dvs idag) för han var "helt slut". Han gick och lade sig vid 19.30 så det var han nog. Själv låg jag och läste och hade vaga planer på att se nya avsnitt av Love Is Blind, men orkade inte. Gick och lade mig vid 21 och somnade som en stock. 

Kände mig återställd när jag vaknade, men är så stressad. Har VIDRIGT mycket att göra idag och inte blev det bättre av att folien till en etikettskrivare tog slut idag. Hittade inga fler rullar. Höll på att bli tokig för VEM tar den sista rullen utan att beställa en ny? (svar: någon som inte längre är kvar). Sånt provocerar mig bortanför alla gränser. Vi har ändå ett djävla kanbansystem för det här, men det spelar ju ingen roll när folk är idioter av episka mått. Det är tusen års leveranstid på sån folie dessutom, men har jag tur kanske jag kan norpa åt mig en rulle när jag är på fabriken i Danmark för de har likadana printrar där. Fingers crossed, etc. Nu måste jag ta itu med min megalånga to-do-lista, boka hemresa, skriva ut biljetter, packa grejer OCH SÅ VIDARE. Vad jag hatar resor.