261014

Igår började jag tömma de skåp som ska flyttas från mitt förra kontor till stallet. Ett av skåpen var mitt, det visste jag att det var knökfullt men övriga visade sig också ha lämnats exakt som om någon skulle komma tillbaka och börja jobba vilken sekund som helst. Eller jobba och jobba, ni kan inte ana vad mycket SKIT som ryms i diverse IKEA-kontorsmöbler och man kan verkligen kan fundera på om någon har varit anställd enbart för att spara på exakt varenda USB-kabel och tangentbord och diverse sladdar som någonsin använts. Det tar liksom aldrig slut. 

Längst bak och längst ner i mitt skåp hittade jag alla mina sparade skrivbordsalmanackor från 2001 och framåt. Det var något av a walk down memory lane när jag som hastigast bläddrade igenom några innan jag förpassade dom till pappersinsamlingen. Bland annat kunde jag se hur djävla många möten jag var tvungen att hålla i för några år sedan, det fanns knappt en lucka någonstans och allt, allt, allt var jag tvungen att dra i för att något skulle hända. Jag kunde också utan saknad minnas hur djävla mycket övertid jag tvingades knota ihop under rätt så många år då jag förväntades jonglera med vad som till slut motsvarande ungefär tre heltidstjänster, och sömlöst glida ut och in ur olika roller utan att tappa en enda av vad som kändes som miljontals bollar som ständigt susade omkring mig. Inget jag saknar, Gud vad jag har det bra nuförtiden. Knappt några möten och knappt någon övertid. En chef som alltid backar min rygg när det behövs. 

Härförleden pratade jag och en kompis om saker man inte förlåter folk för och jag tog då upp en grej som hände för en massa år sen när jag hade min förra chef, han som nu är vår VD. Vi satt och planerade en kick off för produktionspersonalen, alla män, och det var jag, två andra tjänstemän, också män, och vår gemensamma dåvarande chef, också han man dårå, där vi skulle ha någon form av gemensam personalaktivitet, och en av karlarna föreslog att vi skulle bada badtunna tillsammans. Jag protesterade och påpekade att det rimligtvis borde finnas någon form av aktivitet som inte inbegrep att vi skulle vara mer eller mindre nakna, men blev avfärdad som löjlig av badtunneförespråkaren när jag sa att jag inte hade lust att sitta i bikini bredvid Sven, 130 kilo äcklig gubbe (det sista sa jag såklart inte) och sen rann allting ut i något slags höhöhö-gubbskrock.
När jag cyklade hem den dagen (det här var alltså innan jag flyttade till Nästan-Österlen) så ringde min dåvarande chef på mitt privata nummer. Tänkte att det måste ju vara något extremt viktigt, men då ville han bara säga att han höll med mig och självklart skulle vi ha en aktivitet som alla kunde vara med på, och han skulle snacka med de andra om det. Nästa gång vi skulle ha möte om den här kickoffen så togs den här djävla badtunnan upp igen, och jag sa igen att jag inte tyckte det var en rimlig idé av samma skäl som tidigare. Och då satt chefen och bara teg och tittade ut genom fönstret och låtsades som ingenting medan jag fick argumentera på, och badtunneförespråkaren menade på att han nu hade ändrat det så att det skulle vara en "frivillig aktivitet för dom som ville", underförstått att det ändå skulle finnas en gemensam aktivitet som alla skulle vara med på. Fast sen fanns det inte det, och plötsligt var det bara en massa dötid och man, JAG, undrade vart alla tagit vägen och då visade det sig att de allihop satt i den där djävla badtunnan och drack öl och ägnade sig åt male bonding. Jättebra teambuilding, verkligen. Och den dåvarande chefen bara lät det hända för han ville väl inte stöta sig med gubbarna. GAH! Känner hur blodtrycket stiger bara jag tänker på det. Vilket jag i och för sig inte behöver göra eftersom jag nu inte har honom som chef längre och min nuvarande chef aldrig skulle bete sig så rövigt. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och gjorde rehab. Sedan hade jag en stunds avkoppling innan jag åkte till stallet. Ägnade den åt att umgås med AI-läget på Google i hönsgården. AI-googlade Könsbestämning av kycklingar och sen tog jag bilder och ställde frågor i stil med Vilken ras? Tupp eller höna? och jag vet ju såklart att man inte kan lita 100 % eller ens 50 % på de svaren, men det är ändå löjligt kul när AI liksom intresserar sig och ställer följdfrågor i stil med om kycklingarna fortfarande går med sin mamma och hur de andra hönsen i flocken beter sig mot kycklingarna.  Enligt AI så är två av Anconakycklingarna tuppar, och det misstänker jag också, hoppas att den tredje är höna och inte bara sent utvecklad. Fram tills för bara några dagar sedan var de alla tre identiska, men sen nästan över en natt fick två större kam och antydan till slör. Vidare menar AI att båda Sussexkycklingarna samt Vorwerken är hönor (hoppas såklart också på det) och har också identifierat två kycklingar som Barnevelder guld, och påstår att det också är hönor. Sen är det lite oklart med raserna, en kanske är en Barnevelder silver, en annan kanske är en maran och kanske är båda hönor. Eventuellt. Eller så är det önsketänkande av både mig och AI. Utöver dessa så är det faverolle-tuppen (solklar) och en som kanske är Silverudds blå och som ganska sannolikt också är en tupp. Jaja, nog om det (inser att det kanske bara är AI och jag som har intresse av detta). 

Idag ska vi harva vidare med tömning av lokaler på jobbet. Sen hem och så iväg igen för att flytta de där möblerna till stallet. Vilket förhoppningsvis inte tar hela kvällen, men det vet man ju aldrig. Det finns tid och så finns det stalltid. 

Till stallet istället, v 42 2026, pt 2

Det är mycket förnedring i den här sporten, sa en ridkompis igår när vi skrittade av och pratade om hur det hade gått. Var ju så EXTREMT nöjd efter att ha ridit Gubbhästen i måndags, och igår skulle jag rida Spanjorskan och det gick inte alls särskilt bra, så det är verkligen upp som en sol och ner som en pannkaka. Och sen när L sa till mig hur jag skulle göra så var det ju verkligen inga rocket science-knep som förmedlades utan allt jag gjorde fel hade med grundridningen att göra. Eller fel och fel, men vi hittade liksom ingen bra kommunikation, jag och Spanjorskan. Sen red vi också en as-svår övning som jag först trodde bara var att vi skulle rida skänkelvikning från spåret in på kvartslinjen och tillbaka igen, men nehej, då var det in på kvartslinjen i skänkelvikning, galoppfattning och galoppera på rakt spår på kvartslinjen, övergång till trav, ny skänkelvikning, ny galoppfattning och sådär höll det på. Kändes väldigt rörigt när alla var på olika platser och i olika gångarter, ibland red man skänkelvikning i trav ut på spåret och då kom det någon i galopp där redan, ibland när man skulle fatta galopp på kvartslinjen så var det någon som precis hade skänkelvikt sig in framför en, osv. Man kände sig på gränsen till efterbliven som inte ens fattade basic grejer som i vilken gångart och på vilket ställe man skulle vara. Plus att Spanjorskan gärna vill gå och trycka mot sargen och när hon inte har sargen så blir det vingligt, man kan ju tycka att det skulle vara görbart att bara rida rakt fram men det är det ju verkligen inte. Plus att jag tydligen ger Spanjorskan helt omotiverat mycket eftergift som inte alls hjälper henne eftersom hon behöver ramas in för att inte släppa stödet och gå bakom hand. PUH. Det var mycket att tänka på där. Men jag och Spanjorskan håller ju fortfarande på att lära känna varandra, så jag hoppas att det leder till någon form av utveckling i alla fall. 

Dö för dig

Har läst Dö för dig av Lina Arvidsson, detta är handlingen:

Maja och Helena har varit bästa vänner sedan barndomen, men har inte haft kontakt på över ett år. Det är i slutet av juni och sommarvärmen i Stockholm är dammig och kvav. Maja sitter i sin andrahandslägenhet på Skånegatan och väntar på att något ska hända. När Helena plötsligt hör av sig och ber Maja åka i hennes ställe till en stuga på ön Sinnö i Stockholms skärgård, tackar Maja ja. Till en början njuter hon av lugnet på ön, men snart börjar märkliga saker att hända. De följs av en växande oro hos Maja, samtidigt som Majas familj börjar ringa och ställa frågor om hennes psykiska mående. Maja försöker rationalisera bort händelserna, men rädslan växer sig starkare. Isolerad på ön tvingas Maja fråga sig själv: håller hon på att tappa greppet, eller är det någon som vill henne illa ...?

Jag har tidigare läst Ett hem att dö för, Blåmärken, Rötter av blod och Mitt namn, ditt blod av samma författare och tyckt att Blåmärken var riktigt bra, de andra okej. Den här var väl också okej, tyckte först premisserna kändes lite väl ansträngt konstruerade, men det visade sig ha en naturlig förklaring. Hade gärna sett att perspektiven växlade lite mer, men man kan väl inte få allt. Den här boken får tre små skärgårdsöar av fem möjliga. 

261013

Igår när jag kom till jobbet väntade ett mail från Projektledaren med kallelse till det årliga mötet med våra ägare. Som infaller under mitt höstlov, men det är ju bara att bita i det sura och se det som en möjlighet, många äro utvalda, få äro kallade, ET CETERA. Nu är bara frågan vad jag ska ha på mig? Projektledaren har förvarnat att det är "very, very posh" och jag äger inte ett enda plagg som skulle kvala in som posh. Får ta en runda på Sellpy och se vad jag kan hitta där, haha. 

Under dagen påbörjade vi det tröstlösa projektet "tömma labbet". Verksamheten har funnits i de här lokalerna sedan 60-talet och jag tror aldrig någonting har slängts. Åtminstone känns det inte så, överallt finns det skåp och lådor och hurtsar och små skrubbar där man under årens lopp har knött in grejer som inte används istället för att ta beslut om att avyttra. FÖR DET KAN VARA BRA ATT HA. Labbutrustning är generellt dyr så till viss del kan jag förstå det, men ändå. Nu är vi i ett stadium där vi har dragit fram en massa grejer på bänkar och golv så det ser ut som kriget och lockar inte till att fortsätta. Men det får vi väl göra någon dag. Dock inte idag, för idag måste jag tömma alla kvarvarande kontorsskåp för imorgon kväll ska vi köra dom till stallet. Där ska de få ersätta ridklubbens kontorsmöbler från 80-talet som är lagade med skruv och silvertejp och där det i det närmaste är förenat med självmordsrisk att luta sig mot en bordskant eller sätta sig lite oförsiktigt på någon stol. 

Knotade mig genom arbetsdagen, sedan hem, hundpromenad, skivstångspass och så lite slappande i soffan innan det var dags att fösa in hönsen och ge sig av till stallet. En av mammahönorna har gett upp sitt föräldraskap nu och börjat sova med de andra hönsen samt värpa, medan den andra fortfarande knölar in sig i den numera ganska trånga kattburen tillsammans med de numera ganska stora kycklingarna, de är ju drygt 2 månader nu och jag tycker inte jag gör annat än glor på dom för att försöka utröna vilka som är tuppar och vilka som är hönor. Har ju en som jag vet samt en jag är hyfsat säker på är en tupp, men övriga är fortfarande spekulationer och önsketänkanden. Jag tror att de två Sussexkycklingarna är hönor, likaså den jag tror är en Vorwerk, åtminstone har de tre väldigt liten och blek kam, men övriga är fortfarande oerhört hemliga rörande sin könsidentitet. Det kommer såklart att ge sig under de närmaste månaderna, men jag vill ju veta NU. Fast vad hjälper det?

Idag är det jobb, sedan hem, yinyoga, rehab och så ridning ikväll. Imorgon kväll ska vi som sagt flytta möbler, på torsdag är det styrelsemöte. MEN SEN ÄR DET KANSKE LITE LUGNT? Fast på söndag ska vi ha Pay & Jump så lördagen lär väl gå åt till förberedelser för det. Gäsp. Jaja, det ordnar sig. 

Till stallet istället, v 42 2026, pt 1

 Igår kollade jag i elevportalen och såg till min förvåning att jag skulle ha Lillhästen. Eller Gubbhästen som jag numera har döpt om honom till för om han vore människa skulle han röka pipa och vara rätt kärv i sättet. Han är alltså en D-ponny, men rör sig och ser ut som en liten stor häst. Har haft honom en (1) gång för kanske 5 år sen, tyckte absolut om honom då men det är det många som gör och jag har ju haft mitt Köttbulleprojekt. Men så tyckte ju L att jag kunde prova honom eftersom Gossen varit så seg på någon barnlektion, "och det är kanske inte så kul för dig". Sen har det varit teori och förra veckan var L sjuk, men nu så. Fast jag har ju haft Spanjorskan på måndagarna och Gossen på tisdagarna, men det är en i tisdagsgruppen som brukar rida Gubbhästen så kanske blir det att jag rider Spanjorskan ikväll? DET BLIR BRA OAVSETT. Gillar ju både henne och Gossen. 

Men Gubbhästen! Han är rätt sur i boxen, det vet jag om för han står i samma stall som de andra större ponnyerna och ibland får jag hjälpa till att göra i ordning honom för han lägger öronen bakåt och trampar runt och det är ju inte precis vad man vill mötas av som ängslig nybörjare. Glömmer aldrig min första lektion på ridskola där jag som 10-åring tilldelades (i mina ögon) jättehästen ORION, och när ridläraren frågade "vem kan leda Orion" så fick hon ett unisont INTE JAG! till svar från de (i mina ögon) jättetuffa stalltjejerna. Ridläraren frågade lite uppgivet om jag kunde rida själv och jag vågade inte säga annat än ja. Inte gick det särskilt bra (hade det varit en hästflickbok så hade det visat sig att jag varit ett stjärnämne av Guds nåde, men det här imponerade inte på någon). HUR SOM HELST. Gubbhästen var lika sur i boxen som han brukar vara, men det är ju bara att ignorera hans surhet och vara vänlig men bestämd. Men på ridbanan blev det banne mig kärlek från första tygeltaget. Visst, han är lite stel för han blir väl inte genomriden jätteofta, men vilken trevlig ponny! Vi red en övning med bogen in på långsidorna, och efter lite diskussioner om vad jag menade så blev han taktfast och fin och rörde sig till och med med lite schwung i steget. Galoppen var to die for, lugna fina fattningar och sedan var det i princip bara att sitta och njuta. L var också nöjd med oss, så jag får nog fortsätta ha honom? Hoppas det, för det börjar verka kärlek banne mig. 

Vi harvar på

 Vi harvar på! 

261012

Ända sedan jag var i Norge så har jag haft SATAN så ont i nacken och axlarna. Det är väl alltid mer eller mindre ett problem hos mig som jag fått lära mig att leva med, så länge det är i häradet "mindre" går det väl an, men nu hade det slagit över åt "mer", vilket är synnerligen trist och drar med sig följdeffekter som  till exempel huvudvärk och en allmän känsla av att allting är satans så besvärligt. Jag tror jag behöver massage, sa jag till min man någon dag förra veckan, och då är det alltså inte så att han rycker ut till undsättning utan vad jag menade var "boka tid för massage". Nog kan jag övertala min man att massera mig någon gång då och då, men det är ett himla klag på hur jobbigt det är för den korta stund som blir av innan han ger upp, så då får man helt enkelt betala någon annan för att göra det. Det var aslängesen jag var på massage, förr brukade jag gå sådär en gång i månaden men nu var det nog säkert ett halvår sen? Tiden bara går ju, men jag har inte heller haft jättemycket problem med värk förrän nu då. 

Orsaken till mina nackproblem är ursprungligen en förslitningsskada, men sen vet ingen riktigt varför det är som det är, jag har utretts och röntgats och fått prova allehanda behandlingar som inte riktigt har hjälpt än möjligen för stunden. En läkare sa en gång för många år sedan att ibland bara fortsätter systemet att skicka ut smärtsignaler även om själva orsaken försvunnit, och då kan man behöva hjälpa till att bryta den här signalbågen. Fick i detta syfte prova en låg dos av en gammal sort av antidepressiva och ja, det hjälpte men nej, jag blev som en zombie av det och det var det fan i mig inte värt. Sov tolv timmar varje natt och gick ändå som i sirap och dimma hela dagarna och inte blev jag gladare heller, snarare tvärtom (inte för att jag hade förväntat mig det, men ändå, det kunde väl ha varit en bieffekt?). Och detta på en tiondel av den dos som man använde då medicinen användes för att behandla depression, så de som fick det utskrivet för det måste ju för fan ha varit medvetslösa. Slutade med den medicinen efter något halvår eller så, och trots att jag stått på så låg dos och trots att jag trappade ner sakta och säkert enligt konstens alla regler så var den såkallade utsättningen inte heller någon barnlek. 

I alla fall. Sedan dess har jag fått lära mig att hantera problemet genom att inte utsätta mig för statisk belastning, röra på mig och träna samt försöka ta hand om mig själv i största allmänhet. Det funkar för det mesta helt okej, men ibland slår det över och så hamnar jag som i ett slags skov av smärta och spänningar. I fredags skulle jag alltså boka tid för massage och då såg jag att det fanns tider redan samma dag, så jag slog till. Blev ömsom omhuldad, ömsom utsatt för något som gränsade till misshandel, av en stadig thailändska i 90 minuter och gick därifrån med en känsla av att hela systemet fått någon form av omstart. Kom hem, åt hämtmat, somnade som ett barn klockan 19.30-ish så det var nog lite spänningar som släppte eller något. 

Vaknade på lördagen efter närmare 12 timmars sömn och kände mig som en ny och bättre människa. Gick ut med hundarna, det var kyligt i luften så jag tog min nya vindtäta fleecejacka som visade sig vara alldeles för varm, svettades som en gris och fick till slut ta av den. Kom hem efter en dryg mil, åt lunch och sedan åkte jag hem till S för några timmars brottande med helvetessystemet Idrott Online, oh the joy of föreningslivet. Vi hann ändå med rätt mycket, men ska träffas en gång till innan systemet stängs ner 10 november för att få klart det sista. PUH. 

Åkte hem, hämtade upp ett par Too Good To Go-kassar på vägen, en med frukt och grönt och en som var blandat, den senare blev mest till glädje för hönsen men av frukt-och-grönt-innehållet blev det en svingod grönsakssoppa till middag. 

Igår gick jag långpromenad med hundarna, gick till bibblan för att hämta och lämna böcker, sedan tränade jag ett benpass och gjorde yinyoga. Kunde till min stora glädje ta mig upp från liggande till stående utan att använda händerna, något som jag inte kunnat sedan det där djävla problemet med höfterna började för snart ett år sedan. Hurra hurra för förbättring! Åt lunch, sedan tog jag tag i det träliga med att ta ut de sista skivorna ur fodral och stoppa in i den sista väskan som jag fick beställa extra för de tre som jag trodde skulle räcka inte gjorde det, trots massiv rensning. Trodde den sista väskan bara skulle bli halvfull, men det var nog en 150 skivor som återstod av de som stått på en hylla för sig själv där jag haft klassisk musik, filmmusik, samlings- och tribute to-skivor och lite annat smått och gott. Visst, jag hade kunnat rensa ut en del även där, men väskan tar ju lika mycket plats oavsett om det är 50 eller 150 skivor i den. 

Min man bytte ut en fönsterruta som det var en spricka i, sedan eldade vi i kaminen och låg i soffan och läste tills det var dags för middag. Kollade också på världscupen i hoppning, premiären från Oslo. Som nu sänds på TV4 vilket är S-K-I-T, eftersom man ju inte har lust att betala 369 kronor i månaden för TV4 Sport, och inte heller blir jättepepp på reklamavbrott stup i kvarten som det blir nu när man gratistittar på sjuan. Men men. De hade i alla fall vett att styra reklampauserna så att de inte kom när det var någon svensk på banan. Och Lotta Björe har de i alla fall lyckats få med sig som expertkommentator, det är ju alltid något. Sen åt vi, jag och min man alltså, inte jag och Lotta Björe, ej heller världseliten i banhoppning, middag och kollade på The Gentlemen och så blev det tidigt i säng efter det. 

Så var det ny vecka och nya tag, ytterligare en vecka med en djävla massa att göra. Ridning ikväll och i morgon kväll, på onsdag ska vi hämta kontorsmöbler och köra dom från mitt jobb till stallet, på torsdag är det styrelsemöte och på söndag Pay & Jump. Jaja, fredag och lördag är ju åtminstone "lediga", alltid något. Over & out.