The drama queen, poppa popcornen och sätt er tillrätta för nu blir det långt

Poppa popcornen och sätt er tillrätta för nu blir det långt.

Jane Austen förstörde mitt liv, jaha där ser man

Igår hade jag en PLAN: lämna jobbet exakt i samma sekund som jag slutar, åka hem, ut med hundarna i skogen och samtidigt klämma in ett intervallpass, sedan städa och bädda rent i sängarna och slutligen tillbaks till stan för att möta upp med min dotter för att äta en bit och sedan gå på bio som började 18.15. Ett tajt schema, men det borde gå, resonerade jag. Sen kom jag inte alls från jobbet i exakt samma tid som jag slutade utan en halvtimme senare, enbart beroende på att jag satt och snicksnackade med en kollega om den här tröttsamma konflikten som pågår. Det var också ytterst nära att jag skippade intervallerna eftersom temperaturen låg på stadiga 25 grader och det var kvavt och äckligt. Men en plan är en plan och det var i alla fall mulet så jag slapp stekas av solen, så jag tog mig runt min planerade runda med hundarna i släptåg. I helgen borde jag ge mig ut och plocka björnbär, för det finns massor mogna nu. Hundarna älskar björnbär, vilket då ställer till det när man försöker springa med dom och det plötsligt blir tvärstopp för att de fått syn på en på lagom höjd belägen ätlig skattgömma som måste vittjas.  

När jag kom hem stod grannen på sin uppfart. Hundarna, särskilt Tage, älskar grannen och det är ömsesidigt så är han ute och pysslar med sitt så måste vi som regel alltid stanna och hälsa och byta några ord (han är trevlig så det är inte betungande), ibland blir det bara lite om vädret men igår kom vi in på både det ena och det andra så helt plötsligt hade ytterligare en kvart av mitt tajta schema försvunnit. Gav hönsen mat och sedan fick jag in och panikstäda det viktigaste. Det var i och för sig rätt så undanplockat så jag våttorkade alla ytor, städade kök och badrum och bäddade rent i sängarna i ilfart, sedan är det min mans uppgift att dammsuga. 

Susade tillbaks in till stan och DÄR sprack tidsplanen på riktigt. Jag och min dotter skulle träffas klockan 17, men då satt jag i bilkö vid ett vägbygge på motorvägen. När jag väl kommit av hamnade jag i den såkallade rusningstrafiken. Skulle kanske ha valt nästa avfart och tagit en annan väg till centrum, fast då hade jag fått stå ännu längre i vägbyggesbilköerna så det hade kanske inte gjort någon skillnad. Var framme 17.15 så det brann ju ändå inte precis i knutarna eftersom filmen ju inte började förrän en timme senare och det stället där vi brukar äta innan CLUB ROMIF ligger precis intill. 

Vi såg den franska romantiska komedin Jane Austen förstörde mitt liv, som enligt oss varken var särskilt romantisk eller komisk. Den var väl inte uttalat jättedålig, men det hände liksom ingenting? Dessutom jättekonstigt att filmen till största delen skulle utspelas på engelska landsbygden (tillsammans med ättlingar till Jane Austen herself), men alla britter i filmen pratar också flytande franska och det blir aldrig några språkförbistringar, och de karaktärer som ska vara franska har absolut inga problem med att obehindrat växla mellan franska och stiff upper lips-British English. Känns ju ej jättesannolikt? Men som sagt var handlingen, eller snarare bristen på densamma, inte mycket att hänga i julgranen. Men med tanke på CLUB ROMIF:s tidigare bioerfarenheter så hamnar den väl ändå någonstans i mitten av bedömningsskalan. Man ville ju i alla fall inte skära upp pulsådrorna efter att ha sett den, sa min dotter efteråt med hänvisning till Flickan med nålen som vi såg tidigare i år. 

Thursday, I don't care about you

Fan vilken djävla vecka det här har varit. Är. Det är väl mest den här puttrande konflikten i teamet som tär och suger energi. Personen ifråga är inte på plats utan skickar arga mail som får ligga i inkorgen och liksom mogna lite under dagen för man ska ju aldrig maila i vredesmod. Skickar ett förhoppningsvis balanserat och sakligt svar innan jag går hem och nästa morgon ligger det ett ännu argare svar och sådär håller det på. Ska kontakta min chef, som varit på semester fram tills idag, och kanske få lite input kring hur jag ska hantera det, om jag ska hantera det. Kanske är det en fråga för HR. Vi får se. 
Allt annat är ju vad det är och det bidrar ju inte heller till trivseln men man får ju kämpa på. Igår fick jag ett brev från Arbetsmiljöverket att de just nu höll på med en rikstäckande inspektion rörande maskinsäkerhet och att de planerade att göra en inspektion hos oss om två veckor. Som om det inte var nog med allting annat? Jag mailade kontaktpersonen och skrev att det här företaget ska läggas ner vid årsskiftet så absolut att vi kan delta i en inspektion om det ger någon mening men gärna något senare eftersom vi vid den föreslagna tidpunkten kommer att vara upptagna med fackliga förhandlingar om uppsägningar av personal, ET CETERA. Får se vad dom svarar. Man kan ju hoppas att även en sträng och barsk myndighet som Arbetsmiljöverket kan ha lite förståelse för såna här situationer? 

Efter jobbet åkte jag och besiktigade bilen och det gick i alla fall bra. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna medan jag pratade med min bror i telefon. Kom hem, tränade ett hantelpass där jag faktiskt tror jag hade för lätta hantlar?, för det var inte särskilt jobbigt. Det var ett benpass och man, jag, är ju ändå rätt mycket starkare i benen än i armarna, så nästa gång så får jag nog lägga på något kilo. Min man kom hem och hade planer på att byta ett eluttag i köket, vilket också hände. Jag var trött och hade ont i huvudet så när jag varit ute och stängt för hönsen så tog jag en dusch och gick och lade mig och läste. Somnade tidigt och vaknade inte av snarkningar. Gött! 

Idag är det jobb (såklart) och sedan hem och ut med hundarna där jag tänker försöka riva av lite intervallträning samtidigt, hade behövt ha något pass till innan lördagens lopp. Sedan städa och så tillbaks till stan för bio med CLUB ROMIF. Det är ett lite tight schema men det får gå. 

The captain called all hands and swore he'd take that whale in tow

Igår jobbade jag, eller jag vet inte om det ska kallas att jobba för jag tycker mest jag fladdrar hit och dit och får liksom ingen ordning på någonting. Förutom hela dramat med nedläggningen pågår också ett drama med en i teamet som jag pga orsaker kommer att skriva om i den låsta bloggen när jag får tid och/eller orkar. Men kan väl sammanfattas med att personen ifråga inte verkar tänka på att den tå man trampar på idag kan ha nära förbindelse med den röv man tvingas slicka imorgon. Det tar sjukt mycket energi samtidigt som jag ju också måste blicka framåt, ska till exempel ha planeringsmöte med min chef om en förestående Norgeresa på fredag och har inte tänkt en sekund på det upplägget ännu. 

Igår intervalltränade jag efter jobbet. Det var som vanligt 25 grader varmt, stekande sol, blå himmel, inte ett moln så långt ögat kunde nå. Sprang en runda som jag först trodde var 5,5 km men sen kom jag på att jag kapat av en slinga i början så det blev bara 4,4 km. Det var fullt tillräckligt kändes det som. GUD vad jag längtar efter sval höstluft, i alla fall när det kommer till löpträning. Den här värmen tär så extremt mycket på prestandan, min, den tvivelaktiga. Känns det som nu. Känns ej heller optimalt att ha ett litet femkilometerslopp i helgen när man knappt orkar intervalla sig runt 4,4, men men. MAN KAN JU GÅ OCKSÅ. Det är inte dödsstraff på det. 

Åkte hem, gick en promenad med hundarna, kom hem, tränade ett pass pilates och dagens yoga. Hann med en stunds vila i soffan innan det var dags att byta om och åka till stallet. Kom hem 21.30 vilket ju känns sådär när man slutar 20.00 men det var hästar som skulle lämnas i hagar och så var det ju det obligatoriska eftersnacket såklart. Duschade, gick och lade mig i Flickrummet™ eftersom Snarkfabriken AB var i full gång i sovrummet. Somnade väl hyfsat snabbt men det blir för få timmar när klockan ringer 04.00. Idag ska jag sluta lite tidigare för att åka och besiktiga bilen. Sen handla och så hem och träna och sedan TA DET LUGNT. Hoppas jag i alla fall. 

Till stallet istället, v 35 2025

Förra måndagen när vi hade teori så pratade vi också om vilka hästar vi ska/vill rida den här terminen. Instruktör K sa till mig att jag kunde variera mellan Älskling och Köttbullen, och jag slängde in att jag gärna varvar med Gossen också. Igår när jag kom till stallet stod det att jag skulle rida Cowboyhästen.  K tyckte att jag "behövde en utmaning" och Cowboyhästen behöver också börja gå lektioner och arbeta för brödfödan. Cowboyhästen är en ny förmåga som kom till stallet i somras, en liten storhäst som är inköpt som projekthäst som det heter nuförtiden när man måste motivera ett lågt pris, detvillsäga en häst som av någon anledning inte riktigt fungerar i ridningen och som man behöver lägga en hel del jobb på. Som jag förstår det så är Cowboyhästen nästan enbart westernriden tidigare och nästan inte alls de senaste åren. Jag har aldrig hållit på med westernridning om man bortser från någon turridning i på High Chaparall när jag var liten, men det kan man nog inte med den bästa vilja i världen räkna som merit. 

Så hur gick det då? Så. In. I. Helvete. Dåligt. För det första är Cowboyhästen inte van att ridas med bett och med tygelkontakt, så hon slängde med huvudet och höll på som om hon var en medelålders man på Sweden Rock. När vi skulle trava pinnade hon iväg som om livet hängde på det (K:s kommentar: De sa att hon var irländare, men det är travare i henne!) PLUS att hon då också inte ville ha någon kontakt med tygeln. Försökte rida med främst säte och vikthjälper men inte fan kändes det som att det blev någon connection. Inte heller något flyt, tycker att hon snubblade och tappade bakdelen och plötsligt tog hon några steg i någon slags jäkla passgång (otroligt obehagligt). Några steg här och där kändes väl okej, när hon slutade slå med huvudet och travade på framåt, men sen tappade hon bjudning eller så kom det någon häst i vägen (vi red en övning där vi red på de tre stora volterna och bytte om volt hela tiden) så resten var en rätt sorgesam historia, tyckte jag. K tyckte inte det var så dåligt, det är så bra som hon är just nu, men jag hatar känslan av att man försöker allt möjligt utan att hitta något att jobba vidare med, vilket då per automatik känns som att det är mitt fel som inte är bra nog. Och det är ju ingen kul känsla alls. 

Vi får väl se hur det här ska utvecklas. K tyckte jag skulle rida henne någon mer gång, och igår tänkte jag (men sa inte) aldrig i livet!, men idag känner jag att jo, men det får kanske bli min nya utmaning? Det är ju inte Cowboyhästens fel att hon inte kan mer än så här, det kan ju rimligtvis inte gå sämre tänker jag. Plus att hon var så himla mysig att hålla på med i boxen.  Vi får väl helt enkelt se vad som händer. 

You've seen them walking on the water

Gårdagen gick lite i ett tyckte jag. Jobbade, men det är lite svårt att hitta styrfart just nu. Så är det nog för alla, plötsligt märker man att aktiviteter har upphört och så står folk och pratar istället. Kan inte riktigt fatta, kan inte riktigt ta in. En del tror nu att nedläggningen inte kommer att bli av, att den kommer att blåsas av i elfte timmen på grund av tidsplanen. Som är att stänga här i början av december och vara i drift i Norge i mars, och jag håller med om att det är väldigt optimistiskt, minns när en annan fabrik lades ner och flyttades hit (och blev det som nu är vår lilla produktionslinje), att det var minsann inte bara plug and play utan det var massor av grejer som krånglade och inte funkade som de skulle och inte kom vi igång som vi skulle och sen visade det sig att delar av det hela var felkonstruerat och fick byggas om. 

Ja, man kan ju leva på hoppet såklart men jag tror inte det är så mycket att hoppas på. För det första så ska ju en del av våra maskiner flyttas till Norge och när de väl har lämnat bygget här så kan man ju inte ta tillbaks det, eller kan och kan, men det känns ju inte speciellt troligt, plus att det ju inte heller bara är plug and play här heller om nu någon skulle komma på den osannolika tanken att testa att bygga upp en fabrik i Norge och sedan ångra alltihop och köra tillbaks hela skiten till Ankeborg igen. Utöver det finns det en plan att köra upp stora säkerhetslager nu i höst (som i normala fall är lågsäsong) både här och i Norge som man kan ha och plocka av ett tag utifall man mot förmodan inte skulle vara up and running när säsongen drar igång igen nästa år. Det finns också en fabrik i Danmark som också skulle kunna börja leverera våra produkter, så...eh, nej. Man får väl ändå utgå från att de som drar i trådarna här har gjort sina riskbedömningar. Jag tror tyvärr inte det kommer att blåsas av någonting här, men tänker också att det behöver man ju inte gnida in i folks ansikten, särskilt inte om man tillhör den lilla skara som får behålla sitt jobb, utan jag tänker låt dom hoppas och ingen blir ju gladare än jag om det skulle visa sig att de har rätt och jag fel i den här frågan. 

Efter jobbet skulle jag åka förbi Dogman och köpa tuggben åt hundarna, vilket jag glömde i samma sekund som jag satte mig bakom ratten och kom på när jag redan var ute på motorvägen och det var för sent att vända om. Åkte hem, tog ut hundarna på promenad, kom hem igen, tränade ett Vibespass för ben samt dagens yogapass. Är inne på dag 22 och kan ärligt inte påstå att jag märker någon större skillnad,  men antar också att om man levt o-yoga-iskt i 57 jordsnurr och är stel som en avfallscontainer så kan man kanske inte förvänta sig att bli ett spänstfenomen på 22 dagar heller. Det är ju absolut inte till någon skada så man får väl se det som ett projekt på längre sikt.

Hade sedan en önskan om att bara få dimpa ner i soffan och äta kvällsmat, men under tiden jag tränade så hade någon av hundarna levererat tre gigantiska pölar hundspya på hallmattan, så det blev till att ta fram hink och skurborste. MYYYZ. Eller kanske inte. Sen fick jag kasta i mig kvällsmaten och åka till stallet för teori, vilket var en föreläsning om hästens matsmältningsapparat som var väldigt intressant. Därefter var det trask med hästar ner till hage, sedan lika lång väg tillbaka och så stod S och jag och snackade en stund. Var hemma strax efter 21, då hade tyvärr min man redan somnat och lät som ett sågverk som jag varmt rekommenderar alla att köpa aktier i, för det är synnerligen driftstabilt. Gick och lade mig i Flickrummet™, borde ha gjort det med en gång istället för att fåfängt tro att jag ska kunna somna när sängen i det närmaste vibrerar av snarkningar. Somnade efter ett tag, vaknade en halvtimme innan klockan ringde. S-U-C-K. 

Idag är det jobb, sen blir det intervallträning efter jobbet. Även om solen ska skina som om det inte fanns någon morgondag, men ska ju springa ett litet lopp i helgen så jag får väl riva av i alla fall något pass innan dess. Ska det aldrig regna? Tycker det i flera veckor nu har utlovats regn i slutet av veckan och sen är det ändå sol och blå himmel dag ut och dag in. När vi gick med hästarna till hagen igår dammade det som att vi var statister i en vilda västernfilm, man förväntade sig nästan att det skulle  växa kaktusar och komma såna där tumbleweeds inrullandes över stigen. Regn. Nu. Tack. 

Stacken

Har läst Stacken av Annika Norlin, detta är handlingen: 

Vad är det som händer nere vid vattnet? Emelie har flytt staden för skogen och ser plötsligt en grupp människor. Sju är de, alla med sin egen särskilda förmåga. Någon var här först och är liksom grunden för allt. En annan är så handlingskraftig att hon suttit i fängelse för dråp. En tredje, nykomlingen, är bara så obegripligt vacker. Och så är det Sara, först och främst är det nog hon, alfahonan. Stacken skildrar en grupp människor utanför samhället. Hur hamnade de där, som delar av en grupp där ingen måste klara allt och där alla bidrar med något? Måste man trivas med den roll man tilldelats av andra? Och vad händer när en främling - en Utanförs! - dyker upp och skakar om allt?

Jag tyckte den här boken var lite spretig. Den var välskriven och rätt intressant, men det var lite för många karaktärer som skulle komma till tals och det hoppades lite för mycket fram och tillbaka, så det kändes...rörigt. Vissa delar kändes också lite väl orealistiska, tror inte att en grupp människor kan leva så himla konfliktlöst bara för att man gör lite andningsövningar tillsammans. Den här boken får tre livspussel av fem möjliga.