Sin and misery

Igår var en helvetesdag rent ut sagt. Bråk på jobbet, lite tjafs i föreningslivet som i sig inte var så mycket men tillsammans med jobbgrejen så kändes det oöverstigligt. Och alltid måste man bli inblandad, förhålla sig till ditt, men även väga in datt, å ena sidan detta men å andra sidan också det här. Fan vad det tär på krafterna. 

Efter jobbet var planen att träna intervaller och pilates, men efter 2,5 kilometers intervallträning ringde min dotter och efter en arbetsdag där det kändes som att jag bara omgivits av idioti från arla till särla så var jag i skriande behov av att prata med en vettig människa. Avbröt intervallträningen och gick resten av rundan. Det var ändå så varmt och kvavt och klibbigt, osv. 

Åkte sedan och handlade, tänkte att jag tar självscanningen vilket jag normalt sett inte brukar göra för det är ALLTID något som krånglar till sig för mig och den här gången var inget undantag utan nu var det en bunt koriander som inte hade någon streckkod och inte heller stod att finna någonstans i självscanningssystemet. Dom i självscanningskassan bredvid hade också problem och tillkallade hjälp och då kom det en sommarjobbare som varken kunde eller visste någonting, så efter att ha väntat i vad som kändes som 20 minuter (fast det var det nog inte) så lämnade jag koriandern åt sitt öde och åkte hem. P g a ovan nämnda jobbtjafs så var jag inte hemma förrän 18-tiden och orkade verkligen inte träna någon pilates även om det kanske hade varit bra att göra det. Körde i alla fall lite fotrehab och tänkte att ibland får man nöja sig med de små segrarna. 

Det enda som egentligen var bra igår var att Cream Legbar-hönan som jag i förrgår kväll hittade ute i trädgården när de andra gått in i hönsgården för länge sedan, med ena vingen i konstig vinkel och halt på ena benet och allmänt medtagen, i alla fall verkade vara okej. Tänkte låta henne vara över natten och gav order till min man (som har semester) att gå ut på morgonen och se så att hon var okej och om inte, vidta någon form av åtgärd. Men han har uppenbarligen inte fattat att vi har tre Cream Legbar-hönor, för han rapporterade att en gick i hönsgården och en (djävla Lillemor) låg tryckte i ett rede. Sanningen var ju att det var två som gick i hönsgården men de är ju till förvilling lika varandra så det var kanske inte så konstigt. Har  i princip alltid problem när de ska räknas in eftersom de ser likadana ut, är rätt skygga och alltid verkar vara på andra sidan någon av alla buskar som finns inne i hönsgården. Nu kunde man se att en av dom eventuellt haltade minimalt, men hon verkade vara okej i övrigt och åt med god aptit. 

Min man föreslog att jag skulle titta på någon serie för att skingra tankarna, men jag kunde inte mobilisera någon som helst engagemang för någonting, inte heller för att läsa. Kände att lagom nivå på litteratur hade varit Vitnos det lilla russet men den tror jag inte jag har (kvar) i min ägo. Borde kanske införliva även Vitnos-serien i det som är en replika av hela min barndoms bokhylla av hästböcker (Nan Ingers böcker, böckerna om Britta och Silver, Annika, Jill, etc). Allt är väl inte direkt ÅTERSKAPAT utan snarare sådana jag aldrig gjort mig av med, men vissa böcker jag varit låneböcker som jag i vuxen ålder köpt på loppis eller Bokbörsen för att när som helst när andan faller på (ofta när livet känns strävt och motigt) kunna läsa-om till exempel Jill och drömhästen (Jill har en dryg skolkamrat som har en jättejättefin ponny och som absolut inte vill tillbringa de nästkommande två veckorna hos en familj som hon inte gillar och de gillar inte henne heller men de ska vara med i en lagtävling där laget måste bestå  av sex personer och hon var tydligen den enda tänkbara kandidaten, så hon övertalar Jill att få låna hennes ponny och åka i hennes ställe och när Jill kommer fram så visar det sig att skolkamraten inte berättat att det är Jill som ska komma så för att hämnas beslutar Jill sig för att spela med och beter sig lika drygt som hon tänker sig att skolkamraten skulle ha gjort och blir behandlad därefter, men så småningom blir alla vänner i alla fall och lagom till tävlingsdagen så har också sanningen uppdagats och de vinner hela tävlingen, THE END). Samtidigt kollade grannarna på fotboll på sin uteplats, jag kunde konstatera att det var Sverige som spelade och att det gick bra, baserat på flera jubelvrål och noll besvikna brölanden. I helgen kollade jag och min man på matchen mellan Sverige och Danmark och lyckades ändå veva igång ett visst intresse även om vi egentligen tycker fotboll är rätt segt. Planen är för stor, det är ett evinnerligt harvande hit och dit på mittfältet och så fort det hettar till så  ska det blåsas av för att någon är offside, spelarna faller av bara vinddraget och ligger och åmar sig i en kvart innan de mirakulöst nog är på benen igen och springer vidare trots att man nyss trodde att de minst var döende.  Men är det mästerskap och Sverige är med och det gäller något så går det väl att skapa ett visst engagemang, men matchen igår började så sent att det var inte ett alternativ även om jag nu ofrivilligt fick följa den via ett öppet fönster. 

Idag är det jobb, sen promenad och någon form av träning och slutligen ska vi spela minigolf med dotter, barnbarn, exman med fru samt hans dotter med pojkvän (eventuellt). Eftersom hela familjen består av extremt dåliga förlorare och ännu sämre vinnare så kan det bli...spännande. Stay tuned för the spännande fortsättning. 

Light & Shade

Igår jobbade jag, inget särskilt hände. Folk har börjat ha semester och det märks även om vi har högsäsong. Det blir ändå ett slags undantagstillstånd när mycket ska hända "efter semestrarna", ungefär som när man mot slutet av året säger att "vi tar det nästa år". 

Efter jobbet åkte jag hem och gick en promenad med hundarna, sedan tränade jag ett hantelpass för hela kroppen som var kul och jobbigt. Körde 15 minuters yinyoga som avslutning medan svetten rann i strida strömmar ner på min träningsmatta. Sedan gjorde jag en smoothie som jag klunkade i mig lite snabbt innan det var dags att åka till K för möte. Kom hem vid 20.30, gick för att stänga till hönsen och upptäckte att en av Cream Legbarhönorna verkade ha skadat sig på något vis för hon haltade och höll ena vingen lite konstigt, oklart vad som har hänt, katt, rovfågel, slagsmål med annan höna eller att hon bara flaxat in i något? Ingen vet, får väl se idag om hon är på bättringsvägen eller vartåt det barkar. 

Har sovit som en djävla KRATTA i natt och eftersom jag är paranoid så tar jag orsakerna i ett låst inlägg. Idag är planen: jobb, intervallträning, pilates och sedan förhoppningsvis en lugn kväll och en god natts sömn. Vi får väl se hur det går med den saken.  

Har börjat lyssna på Mike Oldfield, som jag lyssnade mycket på när jag var 20-ish. Sen kom en period av familjeliv med man och småbarn och det fanns inte riktigt tid att lyssna på musik på det där sättet, och när man dessutom lever ihop med en annan människa och den personen inte gillar ens musik så är det ju inte bara att slänga på en LP-skiva i det gemensamma vardagsrummet som det var på den tiden innan man kunde gå in i sitt eget Spotify-universum och lyssna på vad fan man ville när man ville. När jag var igenom den tidsperioden i mitt liv så var det främst Lars Winnerbäck som stod och väntade på andra sidan och Mike Oldfield och en del andra artister hamnade lite i skymundan. Tänkte i alla fall för ett tag sen att nu ska jag lyssna igenom exakt ALLA Mike Oldfields album från början till slut när jag kör till jobbet, det är ju dötid som ändå inte används till något vettigt och då kan det ju vara kul att ha någon form av "uppgift" att ta sig an. Han har väl gett ut ett 25-tal album så det kommer att ta sin lilla tid men det kan det ju få göra då. Har hittills betat av Tubular Bells, Ommadawn och Hergest Ridge, återstår...resten dårå. 

Av den anledningen tänker jag just nu nästan orimligt mycket på Mike Oldfield, som ju inte ens var 20 år när han gjorde Tubular Bells som ju är ett ganska komplext stycke musik som jag har  periodvis haft lite svårt för, tror det beror på att man, jag, automatiskt associerar till Exorcisten som jag såg när jag var i en känslig ålder och tyckte var något av det mest obehagliga jag sett i hela mitt liv. Men tänk ändå att vara tonåring och kunna spela så många instrument och få ihop såna mäktiga musikstycken, när jag var i samma ålder kunde jag på sin höjd spela Blowing in the wind på akustisk gitarr. Jag undrar också om Mike Oldfield någonsin har haft ett vanligt jobb, typ...brevbärare? Har svårt att föreställa mig honom i vardagliga situationer som att klippa gräset och betala räkningar och vika tvätt, han känns liksom upphöjd från sådant som vanliga dödliga sysslar med. Jag tänker mig honom som en extrem ensamvarg som bor ensam i en stuga långt ut på engelska landsbygden och komponerar musik och tänker djupa tankar om livet, universum och allting, men så läste jag någonstans att han har sju barn med tre olika kvinnor så så djävla ensam kan han ju knappast ha varit. 

En liten anekdot på detta tema: två personer från yttre delen av bekantskapskretsen skulle gå på en Mike Oldfieldkonsert någon gång på 80-talet, det var i samband med att han hade sin jättehit med Moonlight Shadow som ju inte alls är speciellt representativ för hans musik i övrigt, men de här två personerna tyckte att den var ju toppen och då måste väl resten också vara lika bra. Det där är ju lite risky business, ungefär som när folk ska gå på Metallica och tro att alla låtar är i stil med Nothing else matters, men det här var ju 80-talet och möjligheten att utforska artisters repertoar var lite mer begränsad än vad den är i dag. Hur som helst, konsertbiljetter införskaffades, tågbiljetter köptes, hotellrum bokades, dagen för konserten kom, musik började spelas, de här två personerna kände inte igen en enda låt men tänkte att här får man ju inte verka som en bortkommen lantis utan han sparar väl det bästa till sist, så de försökte så gott de kunde att verkligen bjuda till, tralla med, vaja i takt, applådera, tända tändare och på det hela taget vara en engagerad publik för det var ju trots allt Mike Oldfield (men när skulle han egentligen spela Moonlight Shadow?) Konserten tog slut utan att nämnda låt spelades och de var minst sagt besvikna, men sen kom Mike Oldfield och tog över efter förbandet som de här personerna hade kämpat sig igenom och verkligen försökt gilla i tron att det var Mike Oldfield och att Moonlight Shadow skulle spelas vilken sekund som helst. Så kan det gå. 

 

I alla fall

Har läst I alla fall av Marianne Lindberg De Geer, den femte av hennes dagböcker som inleds med Tvära kast och sedan kommer i tur och ordning Utan hänsyn, Faktiskt tyvärr och På riktigt. Detta är handlingen:

"I alla fall" är den femte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers tankar, från september 2023 till augusti 2024. Här blandas högt och lågt precis som vanligt: vånda och eufori inför det egna skapandet och den snåriga relationen till barn och barnbarn. Hon ger oss en osminkad skildring av livet som 78-åring. Hon skriver om relationer, konsten och karriären.

Jag har gillat alla de tidigare dagböckerna, och jag gillar (såklart) också den här. Visst, ibland är det lite väl mycket citat som inte tillför mig (som inte är så insatt i kulturvärlden) speciellt mycket och ibland är det också lite väl mycket sådant som sagts redan tidigare, men det är ju hennes dagbok och hon skriver väl vad hon vill där tänker jag. Men jag älskar att läsa om vardagens (hennes/deras) vedermödor och glädjeämnen, och framför allt älskar jag att Marianne och Carl Johan är så djävla djävla GULLIGA mot varandra. Den här boken får fyra köttbullar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er. 

And all the green belts wrapped around our minds

Jaha, då var det måndag igen, men nu känns det inte speciellt betungande att jobba. Har bara typ fem möten den här veckan, varav ett är med min chef och ett med Projektet och inget av dom behöver direkt förberedas. De andra tre kräver lite mer pyssel i form av för- och efterarbete, men herregud, tre möten på en vecka är ju i princip ingenting. 

I fredags sprang jag för första gången på, ja vad kan det ha varit? Sen Blodomloppet kanske, så sex veckor eller nåt sånt. Körde intervaller, testade en ny variant av MusikIntervallMetoden som i vanliga fall är: spring en låt, gå en. MIM 2.0 är: spring en låt, gå tills andningsfrekvensen gått ner till normal, spring resten av låten, gå tills andningsfrekvensen är normal, etc. Det blev därför lite kortare intervaller, men också lite kortare återhämtning. Kändes skitbra, bortsett från att det var varmt. Det skulle ha regnat, men det gjorde det förstås inte utan solen sken helt obekymrat från en klarblå himmel som alltid när jag ska springa. Sommaren är egentligen en värdelös tid att träna löpning på för mig för jag blir så sjukt varm även om solen inte skiner, det handlar alltså inte om att bli lite småvarm utan typ som att jag blivit offer för en kannibal som snabbkokar mig i min egen svett. Det känns som att värmen kommer från halsen och stiger upp i ansiktet så i fredags tänkte jag försöka förekomma kannibalkänslan genom att ta på mig ett linne för att få lite mer bar hud som kunde svalkas av istället för att vara täckt av textil    . Nu äger jag inget linne i funktionsmaterial så jag tog ett i bambu för det ska ju vara så svalt och bra, men det visade sig vara aningen för tight så att det skavde lite under armarna. Får väl investera i ett träningslinne om/när jag orkar ta mig förbi ett Stadium eller Intersport.

Efter intervallerna åkte jag och köpte jordgubbar, sedan var jag och handlade och när jag kom hem visade det sig att min man redan var hemma eftersom de fått sluta tidigare på hans jobb p g a sista dagen innan semestern, de stänger helt i fyra veckor och då har alla semester vare sig de vill eller ej.

I lördags hade jag ställt klockan på 04.30, gick upp och promenerade drygt 9 km med hundarna i arla morgonstund. Hann äta en second breakfast och sen var det dags att ge sig av mot skogen för den här prova-på-dagen. Jag och min kompis J skulle guida de som ville testa rallylydnad och nose work och det gick väl rätt bra. Det regnade i stort sett hela tiden från arla till särla så det var inte som att det strömmade in folk från när och fjärran, men vi som var där fick kämpa på. Var rätt trevligt, tyvärr tyckte hela Skånes samlade population av knott det också och trots att vi i det närmaste dränkte oss i vad som kändes som litervis med myggspray så tyckte knotten att det var väl inget som hindrade dom från att kalasa på vårt blod. 

När jag skulle räkna in hönsen på kvällen så fattades Elizabeth och hennes småttingar. Kycklingar håller ju låda varje vaken sekund, så det var bara att börja gå omkring i trädgården och lyssna. Hittade dom vid tomtgränsen där kycklingarna gått genom staketet och in till grannen och där levde de la dolce vita i barnsligt oförstånd medan Elizabeth oroligt vankade omkring på sin sida utan att kunna göra något åt saken. Hade hon bara börjat gå iväg så hade de garanterat följt efter, men det gjorde hon inte trots att jag lockade med mat. Till slut fick min man gå in på grannens sida och fösa tillbaks kycklingarna och då kunde Elizabeth omgående börja spatsera mot hönsgården med kycklingarna i släptåg, slutet gott allting gott. Hoppas det inte blir en vana, borde kanske sätta upp putsnät längst ner på staketet så att de inte  kan slinka igenom?  

I går vaknade jag av mig själv klockan 05.30. Med huvudvärk, vilket inte på något sätt berodde på att jag varit ute och härjat till fram på småtimmarna, utan var väl någon slags spänningshuvudvärk som kanske berodde på vädret, kanske på att jag legat konstigt så att nacken påverkades, kanske något annat.  Gick upp och gav hundarna mat (de märker alltid att någon är vaken), funderade på om jag skulle riva igång dagen men tänkte sedan att det var väl ändå inte direkt nödvändigt, så efter att hundarna fått gå ut och lyfta på benet så tog jag en Alvedon och gick och lade mig igen. Lyckades faktiskt somna om och sov väl till halv åtta nånting, fortfarande med huvudvärk så den där Alvedonen verkade ju inte ha haft någon direkt effekt. Gav mig ut på min vanliga söndagsrunda, kändes lite bättre efteråt men hela dagen låg den där huvudvärken på lut och liksom varslade om sig själv. Var ute i trädgården lite, men sedan låg jag mest i soffan och växlade mellan att läsa och dumscrolla. Fattar inte hur de här djävla algoritmerna funkar, tycker jag BARA får upp en massa: vill du följa den här personen som har ett barn som är döende i cancer? Inte det, men då vill du kanske följa den här personen som har en partner med leukemi? Nähä, vill du kanske följa den här personen som skildrar hur det är att leva med en aggressiv hjärntumör? Inte det heller, men då finns det alla dom här kontona med folk som sörjer sina döda barn? MEN VAD FAN? Jag följer till exempel en massa konton som handlar om capybaror, får kanske upp EN capybara per vecka i mitt flöde. Följer NOLL konton som handlar om cancer och döda barn, ändå är mitt flöde fyllt av det? 

Igår var det i princip bara två grejer som jag lajkade, det ena var en tiger på zoo som förlorat sina ungar  (se! även där ska det vara död och elände!) men då hade personalen knutit fast tigerskinn på  några griskultingar och lagt in och mamma tiger tog dom till sitt hjärta och sen låg de där och myste även när tigerskinnen tagits bort. O-te-roligt gölligt. Och det andra var ett filmklipp på en border collie som spelade volleyboll (och var sjukt bra på det). Det är DEN typen av inlägg jag vill se, inte en massa mörker om främmande människors sorg, sjukdomar och död. 

Idag ska jag jobba, sen ska jag träna ett Vibes-pass med hantlar som kort och gott hette "Allround" så får vi väl se var det gör mest ont efter det, hehe. Sen ska jag till stallet eller hem till K för möte, om vi inte tar det på Teams, vi har inte riktigt bestämt oss än hur vi ska göra men det är saker som måste avhandlas och som inte kan vänta. Föreningslivet ändå, va. 

Roaming in far off territory

I förrgår, när det alltså var 32 fucking grader varmt, så upplevde vi att det ändå var rätt svalt inomhus.  Ett tag efter att man kommit in åtminstone, men det gick ju fort att vänja sig och då fick man gå ut en sväng för att få lite perspektiv. Inomhustemperaturen var nämligen 26 grader, men jämfört med 32 så var det ju...ja, svalare åtminstone. Igår morse var det fortfarande 26 grader på nedanvåningen där fönstren varit stängda under natten, och när jag kom hem igår var det som en bastu trots att det blivit mer normala sommartemperaturer utomhus, 23 grader någonting. Oh the joy of betonghus. Gick ut med hundarna i skogen, kom sedan hem och öppnade alla fönster i hela huset för att få in den lite svalare luften. Städade, bäddade rent i sängarna, tränade sedan ett pass som hette BURN, BABY, BURN som var inriktat på core. Kändes medel i jobbighet, ingen speciell träningsvärk idag så någon form av bålmuskulatur har jag väl tydligen ändå. Avslutade med lite yinyoga, sedan låg jag på soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok. Älskar att läsa om hur livet puttrar på hemma hos Marianne och Carl Johan och hur gulliga de är mot varandra. 

Sen skulle hundarna ha mat och hönsen skulle stängas in. De brukar gå in självmant när de tycker det börjar bli kväll, och de som ännu inte gått in brukar komma ilande när jag kastar ut lite mat i hönsgården vilket jag gör varje kväll, men igår var det som förgjort. När jag trodde att alla var inne så visade det sig att en av Cream Legbarhönorna fortfarande örlade omkring ute i trädgården och när jag skulle fösa in henne så flaxade hon över staketet till den andra delen av trädgården, in under några buskar förstås där man inte kunde komma runt. Under det debacle som uppstod tills hon var tillbaks på rätt sida igen så promenerade de flesta av hönsen som gått in i hönsgården ut i trädgården igen. Det var bara att låta det vara och gå in och läsa en stund till, nästa gång jag kom ut så var alla inne även om jag fick leta ett bra tag  bland buskarna inne i hönsgården för att hitta Cream Legbarhönorna som är rätt skygga och håller sig på sin kant. En (Lillemor) ligger ju fortfarande och ruvar så henne vet man åtminstone var man har, men de andra två har en förmåga att göra sig osynliga. Men till sist hade jag räknat in hela flocken och kunde stänga för dom och gå in. 

Så var det fredag! Jobbveckan har väl varit sådär, känns som att alla är trötta och lite stingsliga. Känns också som att vissa personer i vissa frågor väljer att bara titta på myntets ena sida och dessutom ger sig själva orimligt mycket tolkningsföreträde, men det är väl bara att försöka släppa det och gå vidare.  Tänker att karma kommer att bita dessa människor i röven på ett eller annat sätt, den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi, osv. 

Idag ska jag springa intervaller efter jobbet så får jag se hur det känns. Förhoppningsvis bra? Sen hem och slappa resten av dagen och så tidigt i säng. Imorgon ska jag vara med på en prova på-dag i ett hundsammanhang. Är verkligen inte jättepepp, men har man lovat (vilket jag gjorde i ett svagt ögonblick) så har man och då får man bara ta sig samman och vara professionell. Men resten av helgen är det i alla fall tomt i kalendern. Min man jobbar sista dagen innan semestern idag, själv ska jag knota på i tre veckor till. Vi får en vecka tillsammans i år i alla fall, förra året fick vi noll. Fördelen med det upplägget är i alla fall att min man förhoppningsvis ska bygga klart (det förbannade) uthuset under sina tre ensamma veckor så att vi kan få ordning där. Det är ju längesen golv, tak och väggar kom på plats,  så egentligen är det bara detaljer som återstår. Olyckligtvis är det enligt min man petigt med detaljerna, och petigt är därför också lika med "tar jättelång tid" även om han faktiskt har varit disciplinerad och gjort något lite nästan varje dag även i veckorna och då går det ju åtminstone framåt. Hans problem är att han ibland har enormt lång startsträcka, och tidigare evighetsprojekt har blivit evighetsprojekt just för att det inte har blivit något gjort i veckorna p g a trött efter jobbet (vilket jag i och för sig förstår och respekterar), men sen har heller inget blivit gjort på helgen p g a då ska man vara ledig. Men det var då, nu är han ute en stund varje kväll OCH rätt många timmar varje helg. Sen är det ju otroligt att det ska ta sådan tid ändå, det räcker tydligen inte att räkna med faktor Pi utan man får kanske börja multiplicera med något i stil med Avogadros konstant (6.02214076×1023) för att komma någonstans i närheten av så lång tid (och så mycket pengar) som ett byggprojekt faktiskt tar vs vad man ursprungligen uppskattar. 

Apropå pengar så kom det ett prisförslag från verkstaden för att fixa det som de upptäckte på servicen, det var bromsar och  stötdämpare och fan vet vad mer som skulle bytas och det skulle landa på närmare 20 papp, och då är ändå bilverkstan i byn en av de billigare. ZzzZZZzzz. Hatar bilar, eller rättare sagt allting som kostar pengar som man aldrig får tillbaks. Vi får kanske köpa en annan bil? tyckte min man, men det är ju inte som att det alternativet kommer att bli billigare. Hur man än vänder sig har man röven bak, osv. 

Jaja, det får bli ett senare bekymmer. Nu ska arbetsdagen stökas undan så att det kan bli helg någon gång. 

Trettiotvå grader i skuggan

Igår var det väl någon form av värmerekord, det gjorde väl inte så mycket så länge man satt på sitt svala luftkonditionerade kontor, men förr eller senare får man ju bege sig ut i verkligheten och där var det varmt. VÄLDIGT varmt. Tog en promenad samma runda som jag egentligen hade tänkt springa, det var jobbigt nog även om det tack och lov fläktade lite. De delar som gick i skogen var skuggiga och lite mer behagliga, men där var det en massa flugor så det var inte fullt så behagligt som man skulle kunna önskat.  Fick i alla fall ihop en runda på lite drygt 6 kilometer. 

Svängde inom affären på hemvägen, kom hem, släppte ut hundarna i trädgården, anser inte att de har något större behov av att gå promenader när det är så här varmt. Pratade i telefon med min bror, gick och släppte ut hönsen i sin del av trädgården, undrade sedan var Tage hade blivit av och det visade sig att han hade hittat herr eller fru Igelkott som synts lite då och då i trädgården nu i år, och han försökte göra processen kort med denna, som han upplever det, inkräktare. Erfarenheten borde ha lärt honom att det inte är en bra idé, men konsekvensanalyser är uppenbarligen inte hans starka sida. Fick tag på honom, konstaterade att han blödde i munnen men det är synd att påstå att han verkade ledsen för det. Tog in hundarna igen, pratade vidare en god stund med min bror, gjorde sedan fotrehab och körde ett lite längre yinyogapass. Tidigare har jag bara kört korta varianter på kanske en kvart, nu testade jag ett som var 40 minuter. Det gick bra och var precis lagom nivå av träning i värmen. 

Gjorde en smoothie och åt den plus frukt och knäckebröd till kvällsmat. Väntade på att diskmaskinen skulle bli klar så att jag skulle kunna tömma den, men det var ju FAN vad det tog tid. Gick ut och samlade in hönsen, fyllde på vatten i alla deras behållare, vattnade lite av mina sådder, gick in, nähä, det var fortfarande 20 minuter kvar. Gick upp och lade kläder som ska till klädinsamling och som har legat på en stol i sovrummet rätt länge i väntan på att jag ska få feeling, i en säck. Fick ytterligare feeling och rensade ut lite mer ur garderoben. Blev en säck till, ingen av dom var fulla upp till kanten, men ändå. Bar ut dom i bilen och tänkte slänga dom i en sån här insamlingsigloo som ligger några hundra meter från jobbet, men där fick jag tji för den var inte kvar, upptäckte jag i morse. Jaja, tror att det finns en i byn så jag får se om jag kommer ihåg det på hemvägen. Om inte den också är borttagen? Nu när textilavfall från och med i år ska sorteras ut separat så fick ju folk i alla fall i början av året det inte alls genomtänkta rådet att lägga sina trasiga och smutsiga kläder i klädinsamlingarna eftersom återvinningscentralerna inte hade någon lösning, i alla fall inte häromkring. Det kan väl vem som helst kunde begripa att Erikshjälpen och Röda Korset och liknande inte har någon som helst nytta av gammal lump, och hur svårt kunde det vara för återvinningscentralerna att bara ställa ut en container och märka den med "textilavfall"? Jättesvårt tydligen, för det tog flera månader innan det var löst. Nu är ju inte mina utrensade kläder avfall utan bara sånt jag inte använder, så det ska ju inte slängas utan lämnas till någon form av secondhandverksamhet. Får uppenbarligen sondera terrängen lite angående det. 

Idag är det torsdag, har inga jobbmöten inbokade så jag ser fram mot en dag av fokus och ostördhet. Idag är det svalare, ska "bara" bli runt 23-24 grader. Skönt. Har sovit rätt okej i natt trots monstervärmen, var vaken ett tag vid ett-tiden, men somnade om ändå hyfsat snabbt. Tidigare har jag och min man haft en kamp om ifall fönstren i sovrummet ska vara öppna eller stängda, jag har velat ha öppet p g a får panik när det är för varmt, medan han tidigare alltid har propagerat för stängda fönster och kommit dragande med gamla mossiga argument om att han får ont i ryggen av att ligga i drag. Nu har han tack och lov också anslutit till Team Öppna Fönster, oklart vad som fått honom att ändra sig men det behöver man ju inte spekulera i. 

Efter jobbet väntar städning (zzzz), sen ska jag träna ett Vibespass. Hade tänkt prova ett som heter "Eld i baken", men med tanke på den MONSTRUÖSA träningsvärk jag haft sedan måndagens pass (ja, det börjar gå över nu men känns fortfarande), fortfarande väldigt lite i axlar och armar, oproportionerligt mycket i gluteus maximus, så kanske jag testar något annat, typ core. Vi får väl se vad det blir. 

 

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skelettöns gåta

Boken börjar med att ALFRED HITCHCOCK av en ren händelse hör av sig och frågar om det möjligtvis är så att de Tre Deckarna har dykcertifikat, vilket de ju höll på att ta i Juvelgåtan, och nu har de alltså avlagt examen och har ytterligare kompetenser på sin digra meritlista. Det visar sig att PETERS fader, som ju är en rätt så berömd filmfotograf, är iväg och spelar in film långt bort på östkusten, i (det förmodat fiktiva området) Atlantic Bay, och nu har Hitchcock fått veta att det börjat hända mystiska saker där. 

Där finns en ö med det fantasieggande namnet SKELETTÖN, där det sägs spöka för en gång i tiden fanns det ett nöjesfält där (eller korrekt: det finns fortfarande kvar, men övergivet) där en rik flicka vid namn Sally Farrington propsade på att få åka karusell fastän det var ett förfärligt oväder och synden straffar sig som bekant själv, blixten slog ner i karusellen och Sally Farrington dog jämmerdöden och sägs nu gå igen på nöjesfältet, därav övergivenheten av detsamma. Nu när filmteamet dragit in så har det  utöver spökerierna också förekommit stölder och bråk och Alfred Hitchcock tycker därför att den rimliga lösningen är att skickaTre Deckare kors över kontinenten för att snoka runt lite och undersöka saken, fast under täckmantel som lite statister i några dykscener som också ska spelas in i ovan nämnda film.

Knappt hinner deckarna lämna Hitchcocks residens i Hollywood förrän de sitter på planet österut, och som vanligt redogör BOB lite kring vad han har hittat för matnyttigt om Skelettön på biblioteket. Såklart lär det finnas en skatt någonstans där som en pirat vid namn Jack Enöra dumpat en gång i tiden och som ingen hittat. JUPITER bidrar med fakta om en annan ö strax intill Skelettön, HANDEN heter den, och den har en slags vindgejser där vatten sprutar upp när det stormar vilket ju är ett naturfenomen som vilken 14-åring som helst skulle finna spännande (not).
När de kommer fram blir de upphämtade av en karl med slug blick, SAM, som verkar lite märklig och otrevlig, och det visar sig så småningom stämma för han kör inte alls till den lilla staden Fishingport där de ska inhysas hos en MRS BARTON, utan lurar ut dom till vad de först tror är Skelettön men som visar sig vara den intilliggande ön Handen där han utan vidare lämpar av de unga tre i full storm dessutom, som ett mycket missriktat practical joke som ingen begriper vad det går ut på. Där sitter de och kan inte annat, men som tur är kommer en flink grekisk grabb, CHRISTOS, eller Chris som han föredrar att kallas, seglande från ingenstans och ser till att de kommer i land. Chris anförtror sig utan vidare att han och hans fader, båda dykare, är fattiga och dessutom allmänt misstrodda på hela Skelettön på grund av att de är utlänningar, hans fader har dessutom drabbats av dykarsjuka och är delvis förlamad  och därför dyker Chris omkring och letar efter Jack Enöras skatt som ska ge honom tillräckligt med kosing för att ta sin fader hem till Grekland igen, vilket verkar vara förutsättningen för att bli frisk. Medan de seglar tillbaks mot Fishingport så ser de det gamla nöjesfältet på Skelettön tändas upp och "en jänta i vit klänning" a k a karusellspöket Sally Farrington, syns glida omkring. Jupiter vill förstås dit per omgående för att undersöka saken men blir för ovanlighetens skull nedröstad och inom kort är de alla (utom Chris) lyckligt installerade hos mrs Barton. 

Nästa morgon kommer Peters fader i sällskap med den lokala ordningsmaktens representant KOMMISSARIE NOSTIGON som identifierar Sam som en person som "gör vad som helst för pengar" och som "gillar att jäklas med folk". Sen börjar man, mest Peters fader, ifrågasätta Chris, hur kunde han och ingen annan veta var deckarna befann sig plus att han ju är utlänning och därmed per definition allmänt skum och potentiellt misstänkt tjuv. Det är tydligen allmänt känt att Chris behöver pengar åt sin sjuke fader så därför kan det ju mycket väl vara han som ligger bakom de mystiska stölderna som filmteamet drabbats av. Lite så går snacket utan att man kommer någon vart med det, men kommissarie Nostigon ska i alla fall ta ett snack med den här Sam, för ingen har ju gett honom uppdraget att hämta deckarna så det är något av ett mysterium. 

Sedan ska deckarna äntligen gå se Skelettön med egna ögon och där får de först träffa diverse folk från filmteamet: regissören ROGER DENTON, biträdande regissören HARRY NORRIS (oklart om han är släkt med deckarnas ärkefiende STÖREN NORRIS eller bara en produkt av torftig fantasi hos författaren), dykinstruktören JEFF MORTON samt vakten TOM FARRADAY som städslats med tanke på stölderna och oroligheterna i samband med filmteamets närvaro på Skelettön. Mr Denton är irriterad pga stölderna och förseningarna och dessutom får de inte igång den gamla skruttiga berg- och dalbanan i vilken en maffig slutscen ska utspela sig, och han hotar att åka tillbaks till Hollywood och filma scenerna där istället. Jupiter räknar då ut att det måste ligga i någons intresse att få filmteamet därifrån (smart). 

Deckarna strosar iväg för att utforska en grotta och där träffar de Chris igen. De frågar det alla undrar, nämligen hur han, Chris, kunde hitta deckarna på Handen så snabbt och det visade sig att han hört några gubbar prata om att "deckarungarna" kunde "behöva ett handtag" och då räknade han raskt ut att det betydde "ett tag på Handen" och så var det med den saken. Chris visar sedan upp några gulddukater från kapten Enöras skatt som han hittat när han dykt, men knappt hinner dom börja spekulera kring det förrän Tom Farraday dyker upp och börjar gorma om att Chris är en lymmel eftersom han, Tom Farraday alltså, är övertygad om att han, Chris alltså, ligger bakom stölderna eftersom han, Chris då, både är utlänning och fattig (klart som korvspad). Chris försvinner och Tom Farraday meddelar att nu är det dags för deckarna att ut och dyka med Jeff. Medan de traskar dit berättar han att för tio år sedan jobbade han som vakt på ett värdetransportbolag som blivit rånat av två bröder, BILL och JIM BALLINGER, och i samband med det fått en smäll på axeln som gett honom men för livet. Kustbevakningen hade sedan sett två män i en båt hiva pappersbuntar överbord, det visade sig vara bröderna Ballinger som, antog man, dumpade rånarbytet som aldrig hittades fast de åkte fast och fick fängelsestraff. Nu har det alltså gått tio år och de har nyligen blivit frisläppta. Tom är inte så lite bitter över sin fördärvade arm och har god lust att "betala igen" (huuu).

Sedan får deckarna visa prov på sina dykarfärdigheter, det går bra för Bob och Peter men det visar sig att Jupiter håller på att bli förkyld så för honom blir det dykförbud direkt. Peter hittar en gulddukat och det är ju toppenspännande för finns det en så måste det ju finnas fler och tänk om de skulle hitta kapten Enöras skatt?

På kvällen kommer Peters fader till pensionatet pch är butter p g a karusellen och Sally Farringtons påstådda vålnad. Nästa morgon är Jupiter dyngförkyld och skickas till doktorn (rimligt), medan Peter och Bob ger sig ut på skattjakt med Chris. Jupiter frågar i tur och ordning ut först mrs Barton och därefter DOKTOR WILBUR och får reda på både ett och annat, bland annat att "spökerierna" var ett pojkstreck för många år sedan, och det ryktet plus och kanske framför allt ett konkurrerande nyöppnat modernt nöjesfält gjorde att stället på Skelettön fick slå igen.
Under tiden seglar Chris, Bob och Peter ut till Handen för att dyka efter potentiella skatter, och bäst när de ligger på en klippa och solbadar (p g a ingen skatt hittades) kommer en stor motorbåt och rammar Chris segelbåt så att den och alla deras kläder och grejer sjunker till botten! Det var ju verkligen botten! Men de är inte handfallna utan börjar dyka efter sina pinaler och i samband med det hittar Chris en underjordisk grotta (som visar sig ha förbindelse med den där vindgejsern så att det finns som en liten luftficka uppe vid taket), och i den hittar de sedan en rätt så rejäl mängd gulddukater. De grips av guldfeber och dyker som besatta och upptäcker inte förrän det är för sent att Chris sjunkna segelbåt flyttat sig med hjälp av strömmarna  och nu sitter i grottans öppning som korken i en flaska. Instängda! Tidvattnet stiger! Panik! 

Hemma på kammaren sitter förkylda Jupiter och oroar sig, och tillsammans med Jeff ger de sig ut till sjöss för att leta. De hittar kläderna men av grabbarna syns inte ett spår. Men sen hör Jupiter röster från vindgejserns mynning, han och Jeff lyckas bogsera bort segelbåten från öppningen och därmed också rädda grabbarna från ond bråd drunkningsdöd. Men det är ur askan i elden för Chris del, för någon har snott dyra kameraobjektiv från filmteamet och Chris kniv (som alla tydligen vet är hans) återfinns på brottsplatsen, så det blir raka vägen till arresten för hans del. 

Kommissarie Nostigon kommer förbi och berättar att objektiven återfunnits hemma hos Chris så nu ser det verkligen mörkt ut. Deckarna visar då upp gulddukaterna som bevis för att Chris inte skulle behöva stjäla, men tyvärr blev ju objektiven stulna innan dukaterna hittades så det höll inte. Mrs Barton råkar få syn på allt guld och innan någon vet ordet av är ryktet ute och Skelettön nedlusad med skattjägare till filmteamets stora förtret. Men Jupiter kommer med det strålande förslaget att de ska göra en kortfilm om folk som letar guld, vilket faller i god jord hos mr Norris. 

Sedan räknar Jupiter ut vad den verkliga hemligheten med Skelettön borde vara, och skickar dit Peter och Bob för att kolla om hans teori stämmer (vilket den givetvis gör). Själv är Jupiter för mansförkyld för att följa med. Peter och Bob beger sig till ön och på vägen dit träffar de Tom Farraday och bladdrar ur sig hela Jupiters teori, som i korthet går ut på att bröderna Ballinger bara låtsats dumpa sitt rånbyte och istället gömt pengarna på Skelettön, gissningsvis i grottan, och därför låtit iscensätta spökerierna för tio år sedan för att skrämma bort eventuella besökare under tiden de satt i finkan. Filmteamets närvaro satte såklart käppar i hjulet för denna GENIALISKA (om än väldigt långsökta och komplicerade) plan. Sen visar det sig att Tom Farraday är och har varit i hemlig maskopi med bröderna Ballinger i alla år och de tar Peter och Bob tillfånga och binder dom med Tom Farradays sönderrivna skjorta och hotar med att "göra sig av med dom" så fort de har hämtat sina ovan nämnda gömda pengar. 

Där ligger Bob och Peter och kan inget annat, men plötsligt dyker Chris upp från ingenstans och befriar dom och de simmar därifrån. Det visade sig att den hyvens kommissarie Nostigon sett till att han blivit frisläppt mot borgen och då hade Chris räknat ut att han senast lagt ifrån sig sin kniv uppe vid grottan och där måste Tom Farraday ha hittat den och lagt den vid platsen för de stulna objektiven (solklart) så han, Chris, skulle kolla vad han, Tom Farraday, kunde tänkas ha i kikaren. Mycket, visade det sig och Chris blev vittne till när bröderna Ballinger dök upp och Peter och Bob blev tillfångatagna. Sedan blir de alla tre vittnen till när bröderna och Tom återvänder med bytet och finner sina fångar försvunna (retfullt).Bröderna tror att det är Tom, som blev satt att vakta, som har knutit upp repen (ändå rimlig tanke) och det utbryter en hätsk ordväxling i vilken det framgår att brödena Ballinger ska med en väntande båt till Sydamerika och det är bråttom! MEN, då har den listige Chris slitit loss tändstiften så båten startar inte, och medan de håller på och svär och donar med det så kommer ett par polisbåtar farandes (eftersom Jupiter sent omsider kommit på att det mest sannolika var att bröderna Ballinger kunde vara i krokarna, detvillsäga FARLIGT, men så fort han kom på det rusade han till polisen och säga vad man vill om ordningsmakten i Fishingport, men beredskapen för utryckning till sjöss mitt i natten är minst sagt god) och de försöker fly till fots men den driftige Chris gömmer sig bakom ett klippblock och lägger fälleben på dom med hjälp av en gren. Vilt slagsmål bryter ut men kommissarie Nostigon och hans mannar dyker upp i precis rätt ögonblick och fångar in alla skurkar på ett bräde. 

Äventyret avslutas i vanlig ordning med ett eftersnack på Alfred Hitchcocks kontor där de sista lösa trådarna knyts ihop och allt får sin förklaring. Den inledande kidnappningen till Handen var till exempel iscensatt av bröderna Ballinger med syfte att locka hela filmteamet från Skelettön för att leta, men detta hindrades av ovädret plus att Chris ju hittade dom tidigare än beräknat så den planen gick ju i stöpet. Transportbolaget som blivit rånat betalade ut en rejäl hittelön som alla var eniga om att Chris skulle få och det räckte både till läkarvård för pappan och biljetter hem till Grekland för dom båda. Slutet gott, allting gott. THE END!