tisdag 1 oktober 2024

Oktober!?

Jaha, då var det tydligen oktober och ingen vet hur detta gick till. Igår hade jag en sån där dag där mötena  liksom hakade i varandra, hann knappt slutföra det ena förrän nästa började och det gick i ett. Idag har jag dock inte ett enda möte inbokat, så nu ska jag väl så att säga försöka jobba lite. Möten är ju också jobb såklart, men det är ju klädsamt om man då och då också får lite tid att faktiskt göra det man bestämmer att man ska göra på mötena. 

Åkte hem efter jobbet, släppte ut hönsen i trädgården, tog hundarna och gick en powerwalk. Kände mig rätt så energisk och hade ett bra klipp i steget. Kom hem och körde ett pass tabata för första gången sedan jag blev sjuk. Har dragit mig lite för det, för det är så jobbigt och jag har varit rätt sleten men den senaste veckan har det nog mest suttit i huvudet. Jobbigt var det såklart igår också, det är ju meningen att det ska vara jobbigt, men det var inte oöverstigligt. Bytte dock ut bulgarian splits och burpees, känner att jag är så sjukt trött på dom övningarna. 

Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling, med tanke på hur mina axlar mått de senaste dagarna så kommer det lägligt. I flera veckor har det stått skyltar att man helst ska välja en annan väg från Ankeborg och till den byn där hon håller till på grund av ett omfattande vägarbete, men den vägen som föreslås är jordens omväg så här får jag nog se mig om efter småvägar om jag inte ska bli tvungen att köra halva Skåne runt för att ta mig från A till B. Det är man ju inte direkt sugen på om man säger. Dock är kombinationen yours truly och "köra på småvägar" inte a match made in heaven så vi får väl se hur det här slutar. Hehe. 




Till stallet istället, v 40 2024, pt 1

Åkte till stallet igår och trodde jag skulle få rida Köttbullen, men nehe, istället blev det Knubbis för Köttbullen var halt. Hon som aldrig är halt! Hoppas det inte är något allvarligt. 

Knubbis kändes seg som kola och han har inte precis jättemycket egen motor, men jag bestämde mig för att ange tonen från första skrittsteget, och sen fick jag jobba! Ja, han med för den delen, men jag fick verkligen rida i varje steg. Kände att han gick fram mycket bättre än de senaste gångerna jag ridit honom och höll inte heller på att slå med huvudet som han också har gjort och då har jag tänkt att det är som han är känslig i munnen och jag är för stum/okänslig och så har jag lättat i handen, men det har inte precis hjälpt. Nu höll jag emot och drev framåt och det var lite vägen att gå, kände jag. 

Vi red markarbete med bommar i trav och galopp, och det gick väl rätt bra. Men mest slet vi med den där obefintliga framåtbjudningen. Knubbis verkar ha en komfortzon som är oändligt stor, och han är inte beredd att lämna den utan tungt vägande skäl. Sedan måste man passa honom för läktaren också, för där ser han ibland spöken och då drar han som en avlöning. Tur vi bara har läktare på ena kortsidan av ridhuset i alla fall. Första gången jag red honom visste jag inte det utan bara red förbi läktaren vid C och i nästa sekund befann jag mig uppe vid A. Det har blivit mycket bättre, men han testar alltid lite så man måste alltid vara beredd. 

Aja, nu hoppas jag att Köttbullen blir bra. Ridlärare A trodde och hoppades att hon bara hade sträckt sig. Det har ju precis varit teorivecka och hästarna har vilat så det kan ju inte direkt vara som hon är överansträngd, tycker man ju. Men sånt kan man ju aldrig så noga veta. 

måndag 30 september 2024

Could it be a picture in my mind

I fredags jobbade jag min såkallade delade tur. Jobbade mellan 05-10, åkte sedan till Willys och helghandlade tillsammans med inte-speciellt-många-människor-alls, åkte hem, promenerade 6 kilometer med hundarna, åt lunch, rev av eftermiddagens möten och åkte sedan till stallet där vi skulle förbereda för lördagens Pay & Ride. Förr i världen, på 90-talet, hade vi stora dressyrtävlingar med championatskval och grejer och allting gjordes för hand och det är klart att det var bökigt att ta emot anmälningar på post och kolla betalningar via kontoutdrag från PK-bankens postgiro som skickades ut på ljusblå papper i fönsterkuvert och göra startlistor och uppdatera dom med strykningar och efteranmälningar (som man hatade strykningar och efteranmälningar!) som kom som ett brev på posten så fort man tänkte att nu var allting klart, och det fanns till och med en tid när man var tvungen att ha en speciell telefontid dagen innan så att folk skulle kunna ringa och fråga om strykningar och efteranmälningar (som man hatade telefontiden för strykningar och efteranmälningar!) och försöka svara på frågan Ungefär hur dags tror du jag startar?, en fråga som man hatade minst lika mycket som strykningar och efteranmälningar. Nu sköts allting med anmälningar och betalningar i ett system som heter Tävlingsdatabasen, eller TDB, som de insatta säger, och det är ju oerhört smidigt får jag säga. Utom kvällen innan tävling, för då ska dessa anmälningar läsas över till ett annat system som heter Equipe, och då är det inte ett dugg smidigt längre, åtminstone inte om man är van. Och ingen av oss som sitter i den nuvarande tävlingskommittén i stallet är särskilt vana, så vi sitter mest och kliar oss i huvudet och svär och tycker att det är för djävla omständligt och bökigt och man får sitta med dator och minst tre telefoner och googla och kolla om det har blivit rätt inläst och uppdaterat och i rätt ordning och som man tänkt sig. Nästa gång så gör vi det här i god tid! sa vi till varandra, men det sa vi förra gången också men lik förbannat satt vi till sent på kvällen den här gången. Dessutom H-A-T-A-R jag när man ska göra saker på dator som inte har någon mus inkopplad utan bara en sån där styrplatta, jag är så sjukt dålig på att använda en sån och det känns som att allting tar hundra år när man jobbar i ett system där det är mycket klicka och dra och släpp och det känns som att man jobbade med tumvantar så fumlig är åtminstone jag. 

Utöver det var det dressyr program på både kort och lång bana, och eftersom vi inte hade så många starter var vi tvungna att börja med lång bana, sedan kort och sedan lång igen, och då skulle vi ha beredskap för att snabbt kunna flytta bokstäverna runt banan och de flesta bokstäverna hängde på krokar men några var fastskruvade och en av krokarna gick sönder och då skulle det letas efter skruvdragare och fanns det möjligen en ny krok någonstans? Också sånt man kan ägna en fredagskväll åt. Vi skrev också ut protokoll till åtta olika klasser, trodde vi, och sen var det bara att åka hem och slänga sig i bingen.

På lördagen samlades vi i arla morgonstund för att förbereda och då visade det sig att till ett av programmen fanns det inget protokoll, det stod bara hur det skulle ridas men alltså ingenstans där man kunde skriva poäng och domarens kommentar. Det här var ett program för pararyttare, men det ska väl ändå inte spela någon roll? Panikgooglade som en tossig, utan resultat så det slutade med att jag lite snabbt fick tota ihop ett protokoll, det har jag gjort förr på den gamla goda tiden när man var tvungen att KÖPA protokollen från Ridsportförbundet för dyra pengar och snåla jag tyckte att det behövde vi väl  ändå inte lägga pengar på. Hehe. Har dock aldrig suttit och knåpat ihop ett protokoll typ samma morgon och med endast en sån där djävla pekplatta som hjälpmedel, den saken är säker, men det finns tydligen en första gång för allt och man kan mer än man tror. Fick ihop något som fick duga, men jaha, då ville inte skrivaren funka utan krävde att man uppdaterade dess drivrutiner och tiden gick och adrenalinet steg till nivåer som inte kändes mänskliga innan den djävla apparaten behagade spotta ur sig det hemmagjorda protokollet, jag rafsade ihop allt, rusade från kontoret och ut i ridhuset med två minuters marginal eller så. Puh. Men igång kom vi. Jag var domarsekreterare och det har jag faktiskt aldrig varit förut, för back in the days satt jag alltid i sekretariatet och tog emot anmälningar och räknade poäng och redovisade resultat och svarade på frågor (När tror du jag startar?), men jag har ju varit det många gånger på hundtävlingar och det är minsann inte det lättaste för där ska man ibland både gå och skriva samtidigt, när man förflyttar sig mellan momenten, och ibland hör man knappt vad domaren säger för hen går med ryggen mot en, så jag tänkte att det kan väl inte vara värre? Fast det kunde det ju såklart, för i dressyr är det inga pauser utan allt går i ett, till skillnad från hundtävlingar där man har ett moment och sen är det en liten paus på kanske 30 sekunder eller så innan nästa moment börjar.
På en dressyrtävling har man ju kanske två eller tre klasser och det är ju rimligt att lära sig, men det här var en Pay & Ride där de som var med valde själva vilket program de ville rida så det var åtta olika program varav jag inte kunde ett enda, även om jag HAR kunnat en del gamla program utantill i sömnen så är det kunskap som är minst sagt utdaterad. Det gick rätt så bra ändå, domaren tyckte jag var "en duktig skrivare", men faan vad stressigt det var, speciellt i de långa programmen med många punkter. Var helt slut efteråt, fast samtidigt var det väldigt kul och lärorikt. 

Åkte hem, städade hönshuset och lagade middag, det var väl ungefär vad jag hann med den dagen. Igår vaknade jag med jordens huvudvärk vars epicentrum i själva verket utgick från axlar och nacke. Åt frukost och en treo, gick 12 kilometer med hundarna och tränade ett pass pilates och det blev bättre men inte riktigt bra, huvudvärken låg där och molade i bakgrunden. Stekte pannkakor, åt lunch, sov en stund på soffan, tog en treo till och sen någon gång sent fram på eftermiddagen började jag känna mig som en människa igen, men då var det ju så dags. Hatar när (nästan) en hel dag blir förmörkad av huvudvärk som bara ligger och liksom varslar om sig själv hela tiden. Hade sedan svårt att somna, gissningsvis för att jag sovit på eftermiddagen. 

I morse fick jag premiär-skrapa rutorna, för i natt var det dags för höstens första nattfrost. Jaja, det är ju i alla fall oktober imorgon så det kom väl inte som någon direkt chock. Ikväll är det ridning, känns (som vanligt) som en evighet sedan när det har varit teorivecka. Imorgon ska jag till Laserkvinnan på behandling, det tror jag blir fint för mina axlar känns som att de körts genom en mangel. Längesen jag kände så, men jag har ju inte kunnat träna ordentligt pga zombieapokalypsförkylningen. Nu är det EN MÅNAD SEDAN! Helt galet, fast nu är jag i princip frisk, har knappt hostat någonting i helgen så nu är det bara lite nästäppa som återstår. Hoppas kvoten är fylld för många år framåt? På onsdag är det möte i stallet, på torsdag ridning och sen är det väl inget mer vad jag vet. Skönt. Oktober innebär ju också sista månaden med KonsultGubben på jobbet, och också att om fyra veckor ska jag ha mitt HÖSTLOV.  Mmmm, som jag längtar. Jaha, då sparkar vi väl igång arbetsveckan dårå.  


fredag 27 september 2024

Ajajaj

Igår när jag satt på jobbet så kom det ett meddelande i stallets styrelsechatt om en informationsträff mellan kommunen och kommunens idrottsföreningar på kvällen där ordförande och sekreterare skulle gå men nu hade sekreteraren fått förhinder så fanns det någon annan som med kort varsel kunde rycka in och infinna sig i rådhuset klockan 17.00? Alla andra svarade nej, tyvärr, hinner inte, har andra planer osv men jag skulle ju bara hem och städa och sedan tillbaks till stan för teorilektion i stallet klockan 19 och den här träffen skulle vara slut 18.30 så jag räckte upp en digital hand och sa att jag kommer. 

Åkte hem efter jobbet, powerwalkade i ösregn med hundarna samt städade och bäddade rent i sängarna. Sen var det dags att ge sig iväg till stan och det var då jag begick det ÖDESDIGRA MISSTAGET att sätta på mig mina gummistövlar. Under min ösregnspowerwalk hade mina barfotaskor blivit dyngsura och det bekommer mig aldrig när jag väl är ute och går i vätan, men det är någonting med att ta på sig blöta skor som tar emot hos mig, plus att jag lite kände att när man nu ska representera sin förening så kanske man inte ska klafsa in i Ankeborgs rådhus som om man nyss kravlat sig fram ur ett ufo som landat i något  närliggande träsk. Har ett par EXTREMT coola gummistövlar från det snobbiga överklassmärket Barbour som jag köpte för ett presentkort i en jaktbutik som jag fick av några som gått hundkurs för mig för ett antal år sedan. Använder dom EXTREMT sällan pga att jag älskar mina barfotaskor och även om jag sonderat marknaden och inte hittat ett enda par barfotaskor som är vattentäta så bekommer det mig som sagt inte annat än det motstånd som uppstår när de inte hunnit torka till nästa gång jag ska ta dom på mig. Så tänkte att jag skulle ta gummistövlarna och gå torrskodd och redan här hör ni ju hur dumt det kommer att bli, men jag tänkte att rådhuset ligger kanske 800 meter från gratisparkeringen lite utanför centrum så vad kan gå fel? 

Traskade till informationsträffen, fick en fralla på skattebetalarnas bekostnad, satt av en ganska tråkig presentation som mest handlade om behovet av fler fotbollsplaner och ishockeyrinkar och där ordet "ridsport" bara nämndes i förbigående. Åkte sedan till stallet för teori. Där kom stallpersonalen på att någon måste gå ner med hö till två ponnyer som gick i en hage för sig själva pga att de andra ponnyerna inte är snälla mot en av dom och alternativet var att någon skulle göra det efter att teorilektionen var slut klockan 20.00 och då är det ju kolsvart ute. Det var lite tid kvar innan min teorilektion började, så jag erbjöd mig att gå ner med ett par höpåsar.
 På vägen dit kände jag att jag började få skav på mina hallux valgus-knölar, självklart gick dessa ponnyer i den hage som var nästan längst bort från stallet också men det var ju bara att trava på. På vägen tillbaka kändes det värre, men nu skulle jag ju bara sitta så det var väl inget att lipa över, eller det hade ju inte hjälpt heller för den delen.
Hade teorilektion och  sen trodde jag att det bara skulle vara att sätta sig i bilen och susa hemåt, men nej nej, sen skulle alla de stora hästarna, som stått inne under dagen, ut i sina hagar, så det var bara att börja traska igen. Ajajaj, men sen när jag körde hem kom Den Verkliga Smärtan. För att ha ganska kraftig hallux valgus så har jag peppar peppar väldigt sällan problem med det. Enda gången jag känner smärta är när jag har gått omkring i för smala skor/stövlar ett tag, men då gör det å andra sidan så otroligt mycket ondare så det kanske jämnar ut sig i alla fall. Värst är det inte ens när jag går, utan sen när jag sätter mig i bilen och ska köra hem (till exempel från en blöt dag i spårskogen), då är det först som att fötterna sväller och sedan trycker det på nerver jag inte visste fanns så att det känns som att någon försöker amputera stortårna med en rostig spik. Har hänt att jag i panik svängt in på en sån där parkeringsficka utmed vägen och slitit av mig skorna/stövlarna och kört hem i strumplästen för att undkomma vad som på riktigt känns som en riktigt gammaldags tortyrmetod i stil med rådbråkning eller att rista blodörn (inte för att jag har varit med om varken det ena eller det andra, men man kan väl ändå föreställa sig). Nu försökte jag istället trampa gasen i botten, det tar ju bara 25 minuter att köra hem så det ska man väl uthärda, men jag kan lova att det inte var 25 roliga minuter. Och när de där djävla stövlarna väl kom av så dröjde det ett tag innan fötterna fattade det och slutade sända ut signaler om att man var en del av hämndaktionerna från den isländska eddan. 

Idag har jag en sån där dag med en såkallat delad tur, vem lägger ens ett möte klockan 14 en fredag? (min chef, tydligen) så jag ska försöka hinna med att handla på hemvägen och sedan gå ut med hundarna innan det mötet. Sen ska jag till stallet och förbereda för morgondagens Pay & Ride, som väl är så har vi inte jättemånga starter så det ska väl gå att ta sig genom den dagen också. Fast vad ska jag ha på fötterna? Stallet är ju enda stället där inte barfotaskor är så lämpliga, och nu är hallux valgus-knölarna är ömma och så har jag skav. Aja, det har kanske gått över tills imorgon. 

torsdag 26 september 2024

Dag före röd dag

Har läst Dag före röd dag av Maria Frensborg, detta är handlingen:

Helena vill vara en rolig mamma, en solidarisk medmänniska och en del av den hållbara utvecklingen. En god människa, helt enkelt. När hennes man Jonas överraskar familjen med flygbiljetter till Mallorca ställs allt på sin spets. Barnen jublar, men i Helena tänds vreden: Flyga när jorden brinner? Är han helt från vettet?

Nja, jag vet inte riktigt jag. Det fanns liksom noll och inget jag kände att jag kunde relatera till, allt var liksom så överdrivet och tillspetsat och hur impulsstyrd kan man egentligen vara? Tyckte i sättet att skriva att den påminde ganska mycket om Bitterfittan, som jag inte heller gillade speciellt mycket, fast med ett miljöperspektiv istället för ett könsrollsdito. Den här boken får två koldioxidekvivalenter av fem möjliga. 

Wonderful tonight

Igår jobbade jag till lunch, fick sluta med att jag ursäktade mig Jag äter lite under tiden som vi pratar för jag MÅSTE sticka klockan 12. Kom från jobbet 12.10 så det var ändå okej, jag hann till Bilprovningen och bilen gled igenom like a glove. Kan ha varit bästa bilrelaterade känslan på länge när jag körde hemåt med bilen nytankad, nyservad, nybesiktigad och med nya däck. Fattades bara "nytvättad" på den listan men det får bli någon annan gång. 

Kom hem, släppte ut hönsen, gick en långpromenad med hundarna och sen degade jag mest resten av dagen och kvällen. ÄR ju mindre trött nu än för till exempel en vecka sedan, men det innebär inte riktigt att jag är pigg och på hugget. Funderade på att bära in de där 40 kilona hönsmat i carporten vedporten, men bestämde mig för att göra det "sen". Alla vet ju att "sen" väldigt ofta är lika med "blir inte av" och så blev det också den här gången. 
Blev ingen filmkväll för min man har anmält sig till en pianokurs på nätet och är ständigt stressad över att han inte övar så mycket som han borde, så han plinkade på och jag läste en bok, renskrev minnesanteckningar från två möten och slösurfade. 

När jag körde till jobbet i morse så spelades Eric Claptons Wonderful tonight på radion, en gång i tiden var det enligt mig en väldigt stämningsfull ballad, men jag har känt ett tag att den numera känns...lite unken. Har haft ett horn i sidan till Eric ända sen jag hörde om det där extremt rasistiska uttalandet som han gjorde på en konsert i Birmingham 1976 (vilket inte är detsamma som att jag haft ett horn i sidan på honom sedan 1976 för man är ju inte alltid först med det senaste så att säga). Jaha, här har vi en karl vars kvinna sent på kvällen frågar honom vad hon ska ha på sig, och det är väl i den bästa av världar så är det väl bara en oskyldig fråga om smakråd, men kanske också en man som alltid kritiserar sin flickvän, som man får anta att det här är eftersom alla på festen de senare går till vänder sig om för att se den där vackra kvinnan som går omkring med honom, Eric alltså får man väl också förmoda, och då känns det ju som att det är någon ny och inte Erics fru sedan 25 år eller så. Man kan, i en lite sämre version av den bästa världen, anta att Erics flickvän kanske har fått utstå kritik från honom för att hon klär sig slampigt eller kanske för att han tycker att hon ser ut som en gammal kossa i den där storblommiga och så blir det bråk och tjafs om det så lika bra att fråga honom vad han tycker, tänker kanske Erics flickvän och sminkar sig och borstar sitt långa blonda hår för att vara snygg och representativ vid hans sida. Hon frågar honom om hon ser all right ut, och han säger att ikväll ser hon underbar ut, vilket kanske kan tolkas som att han inte tycker att hon gör det när hon sitter hemma osminkad framför tv:n, men nu är de på väg till en fest och allt är frid och fröjd so far får man väl ändå anta. 

Sen går de på den här festen, och här kan man ju som trött femtioplussare undra vem som ens går på fest där man börjar GÖRA SIG I ORDNING HEMMA "late in the evening" och som då gissningsvis börjar ännu senare? Fast det kanske också är ett utspel av Eric, festen började säkert klockan 19.00 eller så, men "fint folk kommer sent", tänkte säkert Eric och fördröjde det hela avsiktligt, eller så var det en sån där dag där han kanske tidigare blev försenad i replokalen eller studion, kanske var de andra i bandet sura på honom för det var säkert inte första gången som Eric  bakfull och dan kom drällandes sent fram på eftermiddagen där de andra väntat sen klockan 11, och så blev det en del tjafs om det och Erics flickvän, vi kan väl kalla henne Layla (även om Layla i låten Layla i själva verket är George Harrisons fru Pattie Boyd, som senare blev fru Clapton) för att hon ska få någon form av egen identitet istället för att ses bara som ett bihang till Eric Den Store, vill såklart inte hamna i skottgluggen så hon fjäskar lite ängsligt runt honom men ser samtidigt till att de ändå kommer iväg i någorlunda tid, Eric kör sin sportbil och de glider in lagom tills serveringspersonalen trodde att de skulle få gå hem men nehe, nu blir det att ta några varv till med champagne och snittar. Sent som fan är det men det är väl inget som Eric bryr sig om utan han glider omkring med Layla vid sin sida och alla vänder sig om och glor, kanske är det inte alls på den vackra kvinnan som går omkring med Eric utan de kanske helt enkelt också är sura på honom av olika skäl, bland annat för att han aldrig har passat en tid i hela sitt liv men det finns kanske andra orsaker också. Layla känner av stämningen och får hela tiden kolla av ifall han är "all right" och det säger han att han är på grund av henne och kärleken som lyser ur hennes ögon, och det bästa är, tänker Eric där han dräller omkring, att hon inte vet hur mycket han egentligen älskar henne, nej håll henne på sträckbänken och låt henne sväva i ovisshet. 

Sen tar festen så småningom slut, Eric har ont i huvudet och ger bilnycklarna till Layla så hon får köra hem, och hon har förstås förutspått detta och bara druckit ett enda pyttelitet glas champagne medan Eric har bälgat i sig försvarliga mängder gratissprit och är full som en kastrull. Såklart får Layla baxa in honom från bilen och se till att han kommer i säng, kan du inte schläcka den där djävla lampan nån gång, sluddrar Eric och det gör Layla såklart och då lät Eric sin nåds sol lysa över Layla och han mumlar halvsovande att hon var underbar ikväll. Var hon det bara för att hon tassade efter honom med tindrande ögon, uppklädd och sminkad och dan, hur skulle det ha varit om Layla istället svepte sju-åtta shots och dansade på bordet och lämnade festen med en helt annan karl, en helt vanlig Brian eller George som passade tider och gillade att fotvandra och uppskattade Layla för den hon var istället för att hon skulle tvingas vara en uppsminkad och uppklädd nickedocka i Eric Claptons kölvatten. 

Näe, vet ni vad, den här låten är för alltid förstörd. 

onsdag 25 september 2024

No words for me to explain my feelings for you

Igår jobbade jag hemma och tänkte unna mig lite sovmorgon, men vaknade tjugo minuter innan klockan skulle ringa så det gick ju inget vidare med den saken. Jobbade fram till 07.00, sen åkte jag och lämnade bilen på verkstan. Promenerade hem i dimman och tänkte på min benträning i allmänhet och bulgarian splits i synnerhet, det är kanske min hatövning nummer ett, tätt följd av burpees och plankan, men det borde väl ändå kunna gå att hitta en annan övning som man inte känner ÅÅÅH NEEEEJ!!! inför? Det största problemet är att jag pga min kroniska värk som ingen riktigt vet vad den beror på men som har varit min följeslagare sedan jag var kanske...25? gör att jag generellt är öm i kroppen, trycker jag någonstans så känns det lite som att trycka på ett blåmärke och när man gör bulgarian splits så ska man lägga upp ena foten/smalbenet på en stol medan man knäböjer med det andra, och det gör så helvetes ont när stolen trycker mot vristen/skenbenet. Har provat att lägga en kudde under, men den vill inte riktigt ligga still. Så det är mest det jag hatar med bulgarian splits faktiskt, att det gör ont i skenbenet på det ben man INTE anstränger. Lite otippat men så har jag det. Burpees och plankan hatar jag av andra anledningar, främst att de är asjobbiga (burpees) eller astråkiga (plankan). 
Min sjukgymnast fysioterapeut tipsade om en app som heter STRENGHT LOG med en massa olika övningar så jag får kanske titta i den och se om jag hittar någon inspiration. Risken är väl dock att man hamnar i en träningsmässig comfort zone där det sedan inte sker någon utveckling, men just nu behöver jag inte det känner jag, bara komma igång igen efter apokalypsförkylningen och kanske ha det lite gött ett tag.  

Var med på ett webbinarium där en av de som höll i det påminde jättemycket om Bodil i den klassiska 80-talssåpan Varuhuset där Bodil var chef för damavdelningen men blev brädad av Lena Endres karaktär Ingrid som ville förnya sortimentet och göra det lite fräsigare och mer ungdomligt än Bodils mossiga gamla tantkonfektion och där Ingrid får support av den nya VD:n Karin som därmed blir Bodils fiende nummer 1. Ett drama värt att minnas. Mmm...Varuhuset. Det var tider det. Har sett-om hela serien i modern tid och...eh, ja, för att uttrycka det milt så har väl tidens tand har väl tuggat ganska kraftigt på denna produktion. 

Var präktig och körde ett benpass på lunchen, ersatte de där förhatliga bulgarian splits:en med chair squats. Kändes okej, fast generellt jobbigt eftersom man tydligen blir KLEN av att inte träna på 3 veckor, och då tog jag det ändå ganska lugnt. En allmän fundering, hur hur gör folk som har som vana att träna på lunchen? I mitt fall är det bara görbart om jag jobbar hemma där jag har "gymmet" 2 meter från köket, men alla som brukar "träna på lunchen", bor de på promenadavstånd från gymmet och hur långa luncher har folk egentligen? Och när äter de? Innan eller efter? Skulle aldrig palla träna hungrig, men träna mätt är ju inte heller ett superbra alternativ. Fast alla är kanske inte som jag, som tycker frukost och lunch är dagens viktigaste, om inte händelser så åtminstone måltider, medan middag på kvällen inte alls känns lika angeläget. 

Efter att ha gnetat mig igenom jobbdagen så promenerade jag till bilverkstan, betalade drygt 7000 riksdaler för lite tillfixning och fyra nya däck. Körde till Post Nords terminal i Tjottahejti och hämtade ut 40 kg hönsmat som jag tryckte in i baksätet. Körde sedan därifrån till stallet för möte i tävlingskommittén, fast det blev mest snack om ridskolan och klubben och verksamheten och en massa annat som inte hade med tävlingar att göra. Ungefär som vanligt med andra ord, men det är alltid trevligt och enligt min uppfattning är det inte alltid på de formella mötena som de bästa idéerna kryper fram. 

Ja, sen var det väl i princip bara att åka hem och lägga sig. Idag ska jag ha två trökmöten på förmiddagen, sedan sluta efter lunch och åka och besiktiga bilen. Sen kan man kanske FÖRHOPPNINGSVIS slippa mer bekymmer med den? September var en dyr månad att vara bilägare på, det var först byte av ruta (2000), sedan service och felsökning (6000) och nu 7000 lite drygt för byte av spindelled, fixning av strålkastare och nya däck. Kan den nu please bara gå igenom besiktningen och sedan liksom bara rulla på? TACK PÅ FÖRHAND.