Till stallet istället, v 19 2024, pt 1

Igår var det dags för HOPPNING igen. GULP. Hade Irländskan och vi skulle först hoppa en övning med travhoppning över ett kryss, sedan trava över en bomserie och sedan svänga och hoppa ett annat kryss på böjt spår. Det gjorde vi från lite olika håll och i olika varv och slutligen plockades bommarna bort och allt lades allt ihop till en bana med sammanlagt nio språng. Irländskan visade sig vara en DRÖMPONNY när det kom till hoppning, det var bara att styra så skötte hon resten med jämna fina språng och inga konstigheter någonstans. Det var till och med nästan lite roligt att hoppa banan på slutet där jag kände att jag kunde tänka på vad jag gjorde och planera min väg och till och med vågade trycka på lite framåt. Känner mig SJUKT nöjd med mig själv (och Irländskan), nästan som att jag också har vunnit världscupfinalen i Riyadh. Nästa vecka är det teori, sen går vi sjukt nog in i vårterminens sista block. Galet. 

En helg mellan hägg och syren

Hjälp vad våren bara har dundrat in med stormsteg. Det räckte med en vecka av tvåsiffriga temperaturer så har allting liksom exploderat. Så härligt. Nu blommar häggen i trädgården, min man vill hugga ner den för han tycker den tar näring från körsbärsträdet intill, men jag stretar emot med motiveringen att man annars inte kan veta när man är mellan hägg och syren. Det är man just exakt nu! 

I fredags åkte jag hem, möttes av en nöjd man eftersom han signat upp för nytt jobb. Det var väl inte Drömjobbet med stort D, men bättre än ett streck som vi i vår familj brukar säga, vilket har sitt ursprung i en miljon partier Yatzy där man varit tvungen att sätta till exempel två ettor eller något annat fjuttigt som ett par eftersom det inte fanns något annat. Drömjobbet med stort D är ett jobb som min man sökte typ i februari?, men de kan aldrig lämna något besked eftersom de väntar på något tillstånd av något slag (fattade jag det som) och det har dragit ut på tiden och sist min man kollade med bemanningsföretaget som rekryterar så trodde de inte att det skulle hända något förrän efter industrisemestern, typ. Segt. Men nu har han i alla fall ett jobb fram till dess, om det nu blir något av det villsäga. Vi diskuterade en stund om detta innebar att vi var tvungna att skaffa ytterligare en bil (suck, stön) och kom fram till att vi kunde vänta ett tag med det för det funkar att åka buss även om det är lite knöligt.  

Jag tog en promenad, körde ett benpass och åkte sedan till stallet och red. Kom hem, duschade och damp i säng för det var väl ungefär vad jag mäktade med. 

Vaknade till en härlig vårdag, tog med mig Laban och Tage på en 12 km powerwalk som innehöll lite mer power än vad jag hade planerat för jag skulle vara i spårskogen redan 11.30 vilket innebar att jag måste åka 10.45, vilket jag kom på när jag var kanske halvvägs på min runda och det fanns ingenstans att gena så det var bara att ånga på. Kom hem 10.20 så jag hade inte behövt stressa, men det är ju lätt att säga i efterhand. Såg årets (för mig) första sädesärla. 

Åkte till spårskogen, som var full av mygg. Såna detaljer förtränger man ju när man går där och suktar efter vår. Lade ett spår som jag ändå tyckte blev någorlunda hyggligt fast området var knöligt och svårframkomligt. Åkte sedan hem och flyttade ungefär 1.5 kubikmeter ved från där den legat ute och torkat till in under tak. Städade i hönshuset, gick sedan in och grep sedan en bok och sedan ut i trädgården för att slappa ett tag. Då hände detta rara: Hönsen, som gått och skrotat i ett annat hörn av trädgården, kom rusande i samlad flock, Ulrika till och med flög en liten bit för att komma först, när de fick syn på mig. Sedan organiserade de sig runt mig där jag satt och gick där och pickade och krafsade, som om de kände på sig att jag tycker det är höjden av mys. Mmm. 

Satt ute och läste någon timme, sen gick jag in och lagade mat. Vi började kolla på Love Is Blind, Brasilien och ja, det finns ju lite kulturskillnader kan man ju säga. Den svenska versionen kändes otroligt pragmatisk och rätt stel i jämförelse, och då hade vi ju ändå starka karaktärer som Sergio och Krisse-Ly som inte precis kändes som representativa för svenska folket, men i jämförelse med Brasilien var det rätt tamt. I USA-versionen (vi har bara sett säsong 6) så var det ju alldeles otroligt mycket snack och mycket drama (det kanske det blir här också), medan i Japan var alla helt otroligt stela och artiga och korrekta mot varandra och när paren fick se varandra så kramades de stelt och kantigt. Men i Brasilien (här började vi kolla på säsong 1) så var det rejäla tungkyssar och rumpklämningar redan vid första ögonkastet. Mycket passion, kan man ju säga. Vi får väl se hur långt det håller. 

Ställde klockan på 06 för det var samling i spårskogen 09, men vaknade redan 05, en annan sak som man (jag) förtränger i längtan efter våren: att sovdelen av mat- och sovklockan blir helt uppfuckad av allt ljus. Eller om det ljudet av fåglar  som börjar kvittra osv som väcker mig. Aja, det är som det är. Kravlade mig upp, åt frukost, gick ut med hundarna. Hörde årets första gök! Det var en västergök, "så det var ju bra" meddelade jag min man när jag kom hem, som om detta med att västergök är bästergök var ett vetenskapligt faktum att förhålla sig till. Åkte sedan till spårskogen och tillbringade en trevlig dag där, om man bortser från alla mygg. Fick dock inte så många bett, men hade också dränkt in mig i Salubrin myggspray. Laban hade det lite kämpigt med viltstörning i spåret, det är som att han inte har kommit på förrän nu att man kan följa andra spår än sitt eget, och nu måste han kolla både det ena och det andra. Men det är väl bara att harva på så han får jobba med att sortera ut vad som är vad. Tror dock att jag skippar nästa spårprov som dessutom ligger en helg som krockar med ett funktionärsuppdrag, bättre att träna och förhoppningsvis hitta tillbaka till den där känslan av att kunna gå bakom och vara kanontrygg med att han följer sitt spår. 

Åkte hem, var dödstrött (både lördag och söndag genererade 20 000+ steg, så efter att jag satt deg på jäsning så lade jag mig på soffan och delegerade matlagningen till min man. Det händer inte ofta, men nu var det bara korv och potatismos som stod på matsedeln (regel nummer 1: förbered lättlagad mat på kvällen för man orkar inget annat efter en heldag i spårskogen). Det är inte så att min man är handikappad i köket, men han ser inte riktigt vitsen med att laga mat ordentligt från grunden utan tycker halvfabrikat är toppen, medan jag inte riktigt ser Felix Krögarpytt och motsvarande som något annat än absolut sista nödlösningen, och därför har det blivit att jag lagar i princip all mat. Klagar (oftast) inte, för det är inte speciellt betungande, men någon gång kan det vara skönt att slippa. Låg på soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok. Hon är så duktig på att skriva om samtiden blandat med vardagligheter (till skillnad från den här bloggen som bara handlar om me, myself and I känns det som, har jag ens nämnt till exempel kriget i Ukraina?). Sen åt vi middag och kollade på ytterligare ett avsnitt av LIB Brasilien. Sen kollade jag vidare på Baby Reindeer, som min man sade sig inte vilka fortsätta med eftersom den var "så djävla jobbig". Han är lite känslig, hehe. Ja, sen var klockan hux flux 21 och det var läggdags.

Den här veckan är det Kristi Himmelsfärdsdag på torsdag och jag har tagit ledigt på fredagen. Inget speciellt är planerat heller för denna långhelg, det ska bli så skönt. Påsken blev ju lite upphackad av  diverse aktiviteter kändes det som, så att min kvot av att bara gå hemma och drälla är inte på något vis fylld. Har dessutom ny ved att hugga nu när vi har fått in den som låg ute. Mmm...hugga ved. Bästa gympasset. Först ska jag bara överleva en jobbrevision from hell, den är imorgon.     

Till stallet istället, v 18 2024, pt 3

 Det var ett gött gäng som slöt upp till igenridningen i fredags kväll. Förra gången jag red igen, det var kanske något år sen? så var det ju en väldig spridning på kunskapen, eller det var väl egentligen mest en gubbe som inte kunde hålla igång sin häst och liksom var helt oförmögen att a. hålla sig innanför spåret, b. fatta att tillsägelser även gällde honom. Så då var det lite störigt för det spelade liksom ingen roll hur man själv försökte planera sin väg, han var överallt och stoppade upp kändes det som. Den här gången kändes det som att alla var på hyfsat likartad nivå, eller så var det bara för att vi red på stora utebanan och då ska det mycket till om någon ska vara i vägen för någon annan. Jag fick Fullblodet och det var jag väl sådär lycklig över faktiskt. Det är ju en fin häst, absolut, men jag känner att jag inte riktigt hittar någon kemi mellan oss. Plus att jag tycker att hon har så stora rörelser och det är ju inte riktigt min grej. Aja. Vi red en övning som gick ut på att rida mellan två punkter och på mitten av denna sträcka lägga en stor volt där hästen skulle vara rakställd. Det var svårare än det lät. I ridhuset eller i en paddock har man ju lite hjälp av väggar/staket, men på stora utebanan fick man enbart förlita sig till hand och skänkel, hehe. Det gick väl ändå hyfsat. Solen sken och det hade inte regnat på en vecka eller så, och det dammade som om det var  tio John Wayne som red omkring i vilda västern. Är det inte det ena så är det fan i mig det andra. 

Till stallet istället, v 18 2024, pt 2

Förra torsdagen var ju Köttbullen inte alls på humör, seg och ovillig. Hörde sedan av personalen på ridskolan att de hade klippt benen på henne tidigare på dagen, vilket är något av det värsta hon vet. Köttbullen är en typisk irish cob-typ med massor av hovskägg och tyvärr också Mallander/Sallander (lär mig aldrig vilket som är vilket, men precis som att mugg och rasp är samma sak fast det ena är i karlederna och det andra på skenbenet så är det ena på bakbenen och det andra på frambenen) och därför är det ett måste att klippa. Tror egentligen att Köttbullen trivs bäst med att vara klippt för hon känns i alla fall mycket piggare och rör sig trevligare utan ett ton av hovskägg på benen, men vägen dit är inte rolig. Så det var kanske därför hon var sur förra torsdagen. Igår gick det i alla fall mycket bättre. Pigg och framåt är väl inte direkt Köttbullens signum, men hon kämpade på. Vi red en övning med bommar på olika avstånd så att hästarna skulle få länge respektive korta traven samtidigt som de fick lyfta lite på benen. Kanske inte en jättejätterolig övning i sig, men väldigt nyttig. Och jobbig! Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt och jag fick gå in med henne i spolspiltan och duscha av henne, något hon inte heller är superförtjust i. Men aningen har hon börjat vänja sig eller så var hon för trött för att protestera, i alla fall stod hon som ett tänt ljus och lät sig spolas av. Mysigt! Skönt att kunna fixa sånt själv också, tidigare har jag bett folk om hjälp att antingen hålla i henne eller i slangen, för hon är inte rolig när hon börjar bröta omkring för att komma undan. Sen hade vi en super-MYZ-stund där jag kliade henne bakom öronen och hon stod och halvblundade och njöt. 

Idag ska jag rida igen eftersom jag ska rida igen. Haha. Rida igen, med betoning på igen, är att kunna ta igen en missad lektion, vilket man får göra två gånger per termin nuförtiden. Förr blev man inpetad i någon random grupp där det fanns plats, men det blev väl lite väl rörigt och jag antar också på goda grunder att instruktörerna tröttnade på att maila förslag på tider till folk som aldrig kunde men som ändå skulle, så nu är det en fast dag i månaden, tio platser och först till kvarn. Har varit lite dålig på att utnyttja det, men ikväll ska det alltså bli av. 

The sun's zooming in

Igår var det onsdag men kändes som söndag, så idag känns som måndag fast det är torsdag. Aja, det är väl inte hela världen när det är på det hållet, hade ju varit betydligt värre om det känts som torsdag och varit måndag. 

Valborgsmässoafton gick väldigt obemärkt förbi, måste jag säga. Var ju astrött pga att jag bara sovit kanske fyra timmar natten till tisdag. Kom inte heller från jobbet i tid pga ett möte som drog ut på tiden. Tog mig hem, gick till bibblan samtidigt som jag pratade i telefon med min bror. Det kändes lite märkligt att strosa runt på bibblan och prata i telefon, så gör man ju bara inte!, men det här var på meröppet-tid och det var bara jag där. Gick hem igen, avslutade samtalet, tvingade mig själv att träna ett pass pilates. Sen var det kväll och jag och min man bestämde oss för att kolla på en film. Började kolla på The Lobster på Netflix som enligt uppgift skulle vara a dystopian absurdist science fiction romantic dark comedy drama film men som enligt oss bara var skitdålig så efter ett tag stängde vi av och såg två avsnitt av den nya serien Baby Reindeer istället. Jag gillade den, min man tyckte den var obehaglig. Ja, det var den ju såklart också, det är ju inte så att stalking är behagligt för någon inblandad, men den var bra gjord. Tyckte jag åtminstone.

Gick och lade mig tidigt, somnade som en gris och vaknade rätt tidigt nästa dag upp till en alldeles ljuvlig vårmorgon. Powerwalkade 11 kilometer i skogen med två av tre hundar, den tredje (Remus) föredrog att ligga kvar i sängen och gotta sig med husse. Kom hem, körde ett pass tabata och sedan tog jag och min man tag i en riktig surdeg: baxade upp en jättestor och jättetung ekkista ur källaren. Det är helt obegripligt hur vi en gång i tiden lyckades få ner den, för upp ville den i alla fall inte. Vår källardörr är inte av standardmått utan både lägre och smalare än en normal dörr. Finns väl inga standardmått för gamla kistor, men den här är nog både längre och högre än brukligt. FATTAR INTE hur folk kunde baxa omkring med såna här kistor förr när de flyttade, de vägar ju bly även om de inte innehåller något. Efter mycket pustande och stönande och vändande och vridande så lyckade vi till sist ta nämnda kista på högkant uppför källartrappan och därefter baxa in den i carporten vedporten där den hädanefter ska få stå till döddagar för förvaring av fiberdukar och annat jox som man inte kan ha i uthuset pga att mössen ser det som byggnadsmaterial till miljonprogramsområden. Och vinterdäcken kan nu äntligen få komma ner i källaren. Vår källare är ju ett femtonspel av stora mått, kistan stod på ett annat ställe tidigare men den platsen behövdes till något annat enligt min man, och därför flyttade han den till första bästa lediga plats och detta råkade väl sammanfalla med den dag då antingen sommar- eller vinterdäcken skulle bytas eftersom det råkade vara tomt där. Då bestämde vi att flytta upp kistan ur källaren, men eftersom vi båda vet hur tung och otymplig den är så har vi dragit oss för det nästan orimligt länge. Men plötsligt händer det. 

Sen åt vi lunch och därefter släppte jag ut hönsen ur hönsgården så att de kunde gå ut i trädgården för nu ÄNTLIGEN har Jordbruksverket släppt på restriktionszonerna för fågelinfluensa. Själv satte jag mig med en bok och en kopp te och bara njöt av att det var sol och värme, även om jag i normala fall inte är en soldyrkare. Men efter den här långa, sega, kalla och grå våren så kändes det rimligt. 

            Varsågod, Annika! :) 

Ja, det var väl i princip allt som hände. Så skönt med en ledig dag där man bara kan gå runt och skrota. Bestämde mig också helt radikalt för att skippa tomatodling i år, sådde för ett tag sedan och har skjutit upp att plantera om dom och nu kände jag att jag blev helt trött bara av att tänka på allt jobb som det innebär med att plantera om och bära ut och in för att avhärda och sedan plantera ut, gödsla, vattna, tjuva etc. Odlingen (för oss hobbyodlare) ska ju vara lustfylld och inte i första hand en plikt och börda.  

Då är det alltså torsdag. Har en lång dag framför mig, har möte med kollegor runt om i världen idag, vilket innebär ett tidigt för att matcha tidszonerna i Australien, samt ett sent för att kollegorna i USA ska slippa gå upp i svinottan. Kände att det var inte riktigt lönt att åka hem emellan, så jag packade med mig ridkläderna och åker till stallet direkt efter USA-mötet. En dust med Köttbullen får väl avsluta dagen, det blir fint. 

Jävla karlar

Har läst Jävla karlar av Andrev Walden och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

"En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant."

Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans.

Jag har sett den här titeln fladdra runt i periferin ett tag och på något vis fått för mig att det skulle vara en kvinnas berättelse, och det var det ju verkligen inte (annat än möjligen indirekt). Men vilken bok! Vilket språk! Vilken berättelse! Jag var helt tagen av alla känslor som vällde fram ur sidorna, ändå var den inte på något vis svårläst eller tillkrånglad. Genialiskt, skulle jag vilja säga. Den här boken får fem guldhamstrar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

I cast off the chains that I was born with but it never was enough

Igår hade jag en förmiddag fullspäckad med möten, ändå mailade min chef (som till skillnad från många andra brukar vara duktig på att kolla folks kalendrar innan han skickar mötesförfrågningar) och ville klämma in ytterligare ett möte före tre andra som låg på rad i kalendern där han ville presentere 2024 års løneregulering. Vi har ju inga lönesamtal eftersom man inte har det i Danmark, i alla fall inte enligt våra danska chefer, utan man får en lapp med sin nya lön, vad det motsvarar i procent respektive i kronor och ören, samt något lamt om ifall man hade frågor eller kommentarer kring sin lön så var man välkommen att meddela det till sin chef. Inte jättemycket förhandlingsutrymme om man säger så. Nu är jag ju inte direkt missnöjd med vare sig min lön eller hur löneutvecklingen sett ut för mig de senaste åren så jag klagar inte, men lite märkligt är det även om det där med "löneförhandling" nog mest är spel för gallerierna. 

Vår bransch skryter verkligen inte rent generellt med den högsta lönenivån, åtminstone inte när det gäller vanliga dödliga, jag antar att situationen för höjdarna är en annan. Men min chef har aldrig någonsin inbjudit till någon "presentation" av löneöversynen tidigare, och inte blev det bättre av att han inledde med att han bara ville förklara lite hur han hade tänkt kring min lön. Fick liksom intrycket att han ville bädda in en medioker löneökning som bara motsvarade den avtalsenliga i  diverse dösnack om att det var bistra tider nu och att det absolut inte fanns utrymme för mer än det som avtalet gav och blablabla. Men det visade sig vara fel-fel-fel, den generella löneökningen var 3 % men jag fick 3,8. Det er fordi jag synes du gør ett godt stykke arbejde, det er den korte version, sa min chef som förklaring, så det var väl bara att tacka och ta emot. Hade egenligen gärna velat höra den långa versionen, men det kunde jag inte med att fråga om för det kändes som att gå med håven. 

Sen försökte jag göra skäl för det goda stycket arbete jag fick mer betalt för, men ibland är det svårt alltså. Vi ska snart ha en riktig jävelrevision och det är extremt petigt med allt som hör därtill. Hade därför bestämt att jag skulle göra en internrevision med en person som har något av en nyckelroll i det som ska revideras. Och den personen är kanske det sävligaste som finns på den här jorden, det känns som att han (för såklart är det en han) har en vilopuls på cirka tjugo slag i månaden. Han ger verkligen ett ansikte åt beskrivningen "flegmatisk". Det är så bra med honom, för han är alltid så lugn och stressar aldrig upp sig för något, är den allmänna sägningen om Den Flegmatiske Kollegan (fortsättningsvis kallad DFK), men jag är inte lika imponerad. Alltså, det är ju såklart bra att man är lugnet själv och inte stimmar och stressar och har sig, men jag tycker att DFK rätt många gånger både tangerar och passerar gränsen för när lugnet övergår i ren likgiltighet. Och det går ut över mig och mitt arbete och alla andras med, men nu är det ju en gång för alla så att vissa alltid kommer undan oavsett vad de gör eller inte gör. 
I alla fall. Hade förberett ett antal för den kommande revisionen relevanta frågor på vilka DFK inte kunde svara på EN ENDA. En annan person satt också med, och försökte hjälpa DFK genom att killgissa men det blev ju aldrig bättre än så. Sen bad jag att få se viss typ av dokumentation och det fanns inte och jag vet inte, om man säger att dokumentation är ett lagkrav och hänvisar till förordning si och paragraf så, då borde det väl ändå ha en viss bäring? Men nä, det tyckte uppenbarligen inte DFK för han bara ryckte på axlarna åt mig. Föreslog att man kunde ta fram checklistor att fylla i vad som var gjort och vad som behövde göras, men enligt DFK så behövdes inte det för  att NN (den person som utför mycket av det operativa arbetet som DFK ansvarar för) "vet vad han ska göra". Jaha, så vi ska bygga upp vår verksamhet på att EN person "vet vad som ska göras" och sedan förlita oss på att den personen är på jobbet alla dagar och aldrig blir sjuk, har semester eller går i pension? 

GAH! Var så djävla irriterad efteråt att jag fick dra med mig vår VD ut på gården (för han sitter i rummet bredvid DFK och väggarna på vårt jobb är gjorda av papper) med någon förevändning att han skulle kolla på en grej, för att säga att nu får du banne mig ta tag i detta för det här är ENORMA brister, inte nog med att DFK inte sköter dokumentationen, han påstår dessutom att han inte har någon befattningsbeskrivning där ansvarsfördelningen framgår (ett annat lagkrav), när man pratar om riskbedömning (som ingår i DFK:s ansvarsområden) så sitter han som en fågelholk och vet inte vad jag pratar om och vad jag än säger så skiter han fullständigt i det. 
Tror dock inte det kommer att hända särskilt mycket där, för som sagt, it's a man's world och vissa kommer alltid undan med allt. I alla fall här. 

Avverkade resten av förmiddagens möten på ett uruselt humör, åt lunch, mailade irriterat med en kollega som, när man efterfrågar information, bara hänvisar till att informationen finns i dokumenthanteringssystemet utan att närmare precisera var någonstand. Just den delen av dokumenthanteringssystemets struktur bygger på att man vet vilket år ett visst projekt startades, vilket kanske är självklart för dom som var med men inte för mig som kommer in från sidlinjen och behöver ha tillgång till viss information flera år efter att projektet slutförts. Nu fick jag, efter att ha mailat fram och tillbaka 5-6 gånger, äntligen veta att projektet startades 2022, så då var det ju "bara" att gå in och leta systematiskt bland ett 20-tal mappar efter det jag behövde. Vilket den här gubbdjäveln kunde ha gett mig från början, men han är av typen som ska markera att det saknas resurser på hans enhet, och därför ska han inte hjälpa till med någonting man ber om. Det är ju bara det att de som beslutar om resurserna inte blir drabbade av detta för det märker dom aldrig, utan det skapar bara dålig stämning bland oss vanliga dödliga som sliter med att hålla hjulen rullande.
Aja, sen var det dags att åka hem. Vädret var i alla fall härligt! Gick med hundarna i skogen, tränade tabata och fot-rehab. Fick brev från vårdcentralen att de på röntgen hittat "lindriga förändringar härledda till artros" i min fot. När det gäller artros så har jag dock hört från flera av varandra oberoende källor att man kan ha röntgenfynd på artros utan att ha några som helst symptom, och man kan också ha massor av symptom men inte ett enda röntgenfynd, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den  här informationen. En remiss är skickad till en ortoped så jag får väl en kallelse cirka år 2035 eller så. 

Ja, det var väl gårdagen det. Tur man hade stallet som ventil! När jag åkte hem så var det någon form av underhållsarbete på den avfarten där man svänger av motorvägen för att komma mot Nästan-Österlen. Inte en skylt om det någonstans tidigare, då hade jag kunnat köra ett annat håll hem, men nu fick jag istället köra världens djävla omväg. Var inte hemma förrän typ 22.30. Nu väntar en zzzzeg dag tror jag. Men det är ju i alla fall valborgsmässoafton och ledig dag imorgon så allt är inte kattskit.