Döden döden döden

Sån himla tråkig grej hände i helgen: två av Bielefelderunghönsen dog i helgen. Fick ju sex kycklingar på sju ägg i kläcket, fyra hönor och två tuppar. Sen dog två kycklingar den första veckan, tråkigt men ändå inte helt ovanligt. Återstod tre hönor och en tupp och de har vuxit och frodats och är nu cirka 3 månader gamla. Hade tänkt behålla en och sälja två av hönorna samt slakta och äta upp tuppen. Men nu gick både tuppen och en av unghönorna och dog knall och fall i lördags. I dessa tider blir man ju mer eller mindre hysterisk och tänker FÅGELINFLUENSA och nu kommer alla att dö jämmerdöden. Fast i fredags var de ju pigga och raska? (fast jag googlade och fågelinfluensa behöver inte ge några symtom). 

Jag vet inte alls vad som hänt, men huvudteorin är nu att de råkat få i sig liljekonvaljblad som kan ha följt med bland ogräsrens från rabatten. Hittade några inne i hönsgården nämligen, och det är ju extremt giftigt, höns brukar generellt ha bra koll och undvika sånt, men i ungdomligt oförstånd kanske? Jag har ingen aning. Återstår nu att se om det är en rimlig teori eller om resten av flocken också ska stryka med? Hoppas inte, och herregud vad jag kommer att granska ogräskorgarna innan de töms i hönsgården i fortsättningen.

Blir nu också ett nytt problem att ta ställning till: måste antingen sälja eller behålla båda Bielefelderna nu, för man kan inte sälja en ensam höna. Vi får väl se vad som händer. Hönan Ulrika har ju legat och ruvat på ekologiska ägg från Coop i tre veckor nu, har ingen aning om ifall de är befruktade eller ej men det borde ge sig nu i dagarna. 

In the future to come

Nu har vi fiber. Det gick så himla smidigt. Eller ja. Fibern kommer in i huset i källaren och i fredags blev jag beordrad att köpa "minst 15 meter sladd" så att fibergrejen skulle kunna kommunicera med routern.  Att besöka att teknikvaruhus en fredag kväll efter att ha varit i stallet och härjat är ju enligt mig ett överskattat nöje, men såklart så fick jag väl ta mig an det "eftersom jag ändå var i stan". Gick in till Media Markt, för det ligger närmast utmed vägen mellan stallet och hem, beskrev vad jag skulle ha och undrade vad som var aktuell standard för nätverkskabel, för det har jag väl inte köpt sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Ja, det berodde på hur snabbt fiber man hade, menade säljaren. 250/250, svarade jag på det (lite onödigt snabbt för oss kanske, men det var ett TILBUD och är under 12 månader billigare än  att ha 100/100) och då mumlade han att man nog borde ha CAT-6. Jahapp, men tror ni att det fanns i lager? Självklart inte, eller jo, det fanns en ynklig stump som var 7,5 meter men det förslog ju inte långt. Frågade då vad det var för skillnad på CAT-6 och CAT-5 som ju ändå fanns på hyllan. Mm, jo, då flackade säljaren med blicken och svävade iväg för att fråga en kollega. Återkom och sa att CAT-5 ska klara upp till 1000 (här blir jag alltid osäker på enhet, megabyte? megabit? jaja, skitsamma) och att skillnaden var "avskärmningen" där CAT-6 var bättre avskärmad än CAT-5. Vadå för avskärmning, undrade jag, och fick ett otroligt lamt "ja, från sånt som stör..." till svar. Frågade vad för någonting som skulle kunna störa, men det kunde han inte svara på. 

Köpte 15 meter CAT-5 och åkte hem och kände mig besudlad i själen. HATAR ELEKTRONIKVARUHUS. Sen tillbringade min man en svettig söndag (för det var inte förrän jag ifrågasatte varför det var så djävla bråttom att jag var tvungen att stövla in på Media Markt i ridkläder som han kom igång med att dra kabeln från den där fiberdosan upp till själva huset. Vi har ett rör som går från det gamla expansionskärlet (som inte längre finns kvar) på vinden ner i källaren och därifrån skulle kabeln dras. Fast det röret mynnade ju ut i pannrummet och där sitter inte fiberdosan, så det var en hel del meckande med det. Något som inte berörde mig för jag var ute i växthuset och planterade om tomater hela dagen. Eller inte hela dagen, jag rensade även ogräs (a neverending story) och sådde gurk- och squashfrön samt planterade om en miljard sticklingar. 

Jaha, men efter många om och men så kom sladden upp från källaren och in till vardagsrummet. Sen var det tydligen jag som skulle ta över? Jag tyckte väl att det låg närmare till hands att min man, som ändå är elektriker, skulle koppla och fixa men TV ligger tydligen utanför hans kompetens och sedan kan jag ha råkat skryta en del om hur jag "löste" nätverksproblem på jobbet så det delegerade han raskt till mig, som om det var så jag ville tillbringa min söndagskväll. 

Min man har mobilabonnemang hos Telenor och efter att ha hört oss för och surfat runt och jämfört lite här och där så slog vi till på ett allt-i-ett-paket med bredband och tv där. Det kom en router och tv-box  rätt så per omgående och det var faktiskt busenkelt att koppla ihop allting, installera, ansluta till nytt nätverk, uppdatera nätverk i Apple-TV-boxen och sen djävlar fanns det både internet och tv. Var mäkta nöjd med mig själv, men vill framför allt tacka Telenor för smidiga och pedagogiska manualer. 

Nu återstår bara att kontakta Telias kundtjänst och säga upp allt. Tack för den här tiden, men nu skiljs våra vägar åt. 

Till stallet istället, v 21 2021

 I fredags var det teori, men nuförtiden betyder tydligen teori "vi coachar varandra" och det i sin tur betyder att man är två och två, turas om att sitta på en häst i skritt, möjligen lite trav, och så ska man ge varandra feedback på sits och inverkan. Det är ju lätt att säga, betydligt svårare i verkligheten. När jag är i rollen som hundtränare ser jag (oftast) direkt vad man skulle kunna göra för att komma åt ett problem och har inga problem med att förmedla det och får ofta höra att jag förklarar bra och pedagogiskt. Min karriär som ridinstruktör kommer aldrig att hända om man säger så. Har insett att jag rider mycket på känsla och har inte ord för vad jag gör, och vet jag inte ens själv så blir det ju väldigt svårt att förmedla det till någon annan. Kan såklart se om någon har konstig sits eller felvinklade händer, men därifrån till att instruera kring det där finliret som jag uppenbarligen bara känner och inte vet vad jag gör för att få det att hända är steget ungefär tio miljoner ljusår. 

Aja. Vi var bara fyra i fredags, så vi hade Köttbullen och en ny ponny som är rätt så ädel. Alla ville rida den ädla och fina utom jag, hehe. Så hon som jag skulle "coacha" var ju inte jättepepp. Köttbullen var inte heller jättepepp. Jag hade inte brytt mig om att ta på mig sporrar, för jag visste ju inte om Karin skulle spexa till det och sätta mig på den ädla och fina bara för att,  plus att vi skulle ju bara mest skritta. Men det gick hyfsat. Hade pelhambettet och det går bättre och bättre. Sedan bytte vi. Innan sa jag på skoj att om det nu går jättebra för Johanna så byter jag grupp, för det hade ju varit ett nederlag om Köttbullen gått skitfint direkt när jag har kämpat i ett helt ÅR för att få henne till där hon är idag. Hon är ju egentligen inte komplicerad att rida om man bara vill såsa runt, det är när man börjar ställa lite krav på henne som det blir jobbigt. Nu gick det inte jättebra för Johanna, men bitvis fick hon ändå henne att gå hyfsat på tygeln i skritt och det var jättekul att se. Har ju bara sett Köttbullen gå på barnlektioner tidigare och då ser hon ju inte mycket ut för världen. Men nu hade hon ändå lite bakdelsaktion och man såg att bukmusklerna jobbade. Ett år till så kommer hon att bli RIKTIGT fin, sa Karin och ja, jag kan absolut ge det ett år till. 

Nu ser det ut som att jag kommer att få återgå till gamla gruppen till hösten åtminstone. Från och med imorgon lättar det ju med "max 8"-restriktionerna men eftersom det bara är typ tre gånger kvar på terminen så tyckte vi att det var väl inte mycket att börja härja om nu. Så från och med i höst så kan jag  förhoppningsvis äntligen få börja rida två gånger i veckan igen, för då försvinner denna förtappade grupp och drop in-ridningen fortsätter. Yay. 

Plötsligt händer det?

Igår ringde jag till vårdcentralen för att förnya ett recept och när jag ändå hade en svintrevlig sköterska på tråden så passade jag på att ställa den fråga som hennes öron förmodligen förtvinar och dör eftersom den redan ställts så många gånger, den som inleds med Jo det här med vaccineringen...Har nämligen hört så många varianter av hur man ska göra och man vill ju veta, inte bara stå där som ett mähä och tro att det löser sig av sig själv. Vissa säger att man ska vänta tills man blir kallad, andra att man inte alls blir kallad utan ska boka tid (som inte finns) själv, åter andra att man kan ringa till vårdcentralen och sätta upp sig på någon lista och så blir man uppringd om de får återbud. Enligt den sköterska som jag pratade med så är det korrekta sättet att göra så här: Boka tid via en privat vaccinationsaktör. Det kommer att släppas fler tider. Vårdcentralen får bara vaccin till riskgrupperna och får de över så finns det nog andra som i första hand behöver dom doserna. 

Jodåsåatt. Jag har väl kastat en blick på 1177.se varje dag sedan dom öppnade upp för bokning av min åldersgrupp, men där är ju aldrig några tider som sagt. Jag har liksom också fått för mig att nya tider släpps på morgonen, så när jag har gjort min dagliga koll så har jag släppt det, sitter ju liksom inte i sjön (även om det hade varit så himla snopet att bli sjuk NU när man ändå har sprutan inom räckhåll). Igår kväll satt jag i soffan och kämpade med Offermakaren av Viveca Sten (den är riktigt bra, så kampen handlade mer om att jag generellt är kvällstrött och det är mycket all work and no fun just nu samt att jag var uppe sent i tisdags kväll för att hinna läsa ut Konferensen  så jag kunde lämna tillbaks den till bibblan och hämta Offermakaren så att det passade med bibblans öppettider, och sen har jag liksom inte kommit i kapp med sömnen), men ögonlocken blev för tunga så jag lade boken ifrån mig och gav Facebook ett  förstrött ögonkast. Såg då att en jag känner som bor i denna region jublade över att ha lyckats boka vaccinationstid och jag surfade då in på 1177.se för att se om det möjligen släppts nya tider. Hamnade plötsligt i en KÖ istället för att mötas av ett tyvärr och en spärrad kalender. Då fick jag som lite adrenalinpåslag och blev plötsligt hur pigg som helst och angelägen om att boka tid, trots att det var 3974 personer före mig i kön och beräknad kötid "mer än en timme". Sen tog det ungefär en timme och så var jag framme vid bokningssystemets portar och fick en kvart på mig att boka mina två tider. Så nu är det gjort, sjunde juni blir det dags för yours truly att kavla upp ärmen och få ett Illuminati-mikrochip insprutat för framtida övervakning.  

The heat is not on

Helvete vad maj månad har varit kall och regnig? Men nu ska tydligen värmen komma, lagom till helgen och det blir ju fint. Snart kommer jag kanske att gnälla över hur djävla jobbigt det är när det är varmt, så håll ut. 

Ligger "lite back" med trädgården, var ute och påtade en vända igår men det stora rycket får bli i helgen. Då ska tomaterna ut i växthuset, gurka och squash ska sås, gräset ska klippas och kålen planteras om. Bland annat dårå. Sen blir det kanske kycklingar? Ingen vet. Hönan Ulrika lade sig ju för att ruva för några veckor sen och vi petade in ett tolvpack av Coops ekologiska ägg under henne och där har hon legat och muttrat sedan dess. Enligt mina beräkningar ska det då bli kläck i helgen, givet att något eller några ägg är befruktade då. Spännande. Vet faktiskt inte vad man gör annars, har noll erfarenhet av ruvhöns. Har ju valt de hönsraser jag har för att de INTE ruvar, men Ulrika kom ju ur ett bonusägg och är av okänd härstamning. Men det ger sig väl, hon kan ju ändå inte ligga där för alltid?

Annat som händer: min man har tappat bort BÅDA sina bilnycklar. Han har nytt jobb och firmabil så han använder nästan aldrig sin privata bil längre, för så himla många ärenden utanför byn har man ju inte i dessa tider. Så försvann den ena för kanske fjorton dagar sen, han tog då reservnyckeln och tänkte att den andra dyker väl upp så småningom, men igår när han skulle iväg så var även reservnyckeln borta.  Den dyker förmodligen också upp så småningom, gissningsvis i samma sekund som man har betalat en massa bistra pengar för att få en ny, men det är ju oerhört retligt. Hade lust att säga att det hade varit lättare att leta om det inte hade legat tusen miljoner grejer överallt, men höll tand för tunga för det var tillräckligt dålig stämning ändå. 

Sen är det lite föreningslivsdrama också, men det berör inte mig så mycket annat än att jag får ta del av saftigt skvaller och förundras över hur extremt dumma i huvudet folk kan vara. Men det är ju inget nytt under solen i och för sig. 

Konferensen

Har läst Konferensen av Mats Strandberg, en bladvändare av stora mått som handlar om det här: 

En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen. 
Vad konferensdeltagarna inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en.

Precis som att jag kände att jag aldrig i helvete någonsin skulle åka Finlandsbåt efter att ha läst Färjan så kände jag här att jag aldrig i helvete någonsin mer skulle åka någonstans med några kollegor. Det här var riktigt obehagligt, och då menar jag kanske inte främst mördaren, utan känslan av det faktum att man måste tillbringa vad som kanske blir livets sista timmar tillsammans med människor man inte valt att umgås med och som man inte ens gillar, men som man ändå ändå tvingas förhålla sig till och som man träffar mer än vad man träffar sin familj. Brrr. Ska man vara lite kritisk så var kanske  vissa av karaktärerna liiite too much och det var också liiite för mycket dålig skräckfilmskänsla att mördaren skulle kunna rigga allt detta på ingen tid alls, vara överallt på en och samma gång och ta hur mycket stryk som helst utan att dö. Men spännande var det. Den här boken får fyra flaskor ljummet smaksatt mineralvatten av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er allihopa. 

Universum talar till mig?

Fick hämta ut en glad Remus som fått operera bort en tand som hade en liten fraktur men en gigantisk böld under rotspetsen. Stackare vad det måste ha gjort ont? Han är ändå den av våra hundar som har i särklass lägst smärttröskel, men inte ett pip har han gett ifrån sig angående detta. Tur nog och tack vare empatiska veterinärtandläkare (eller vad det kan tänkas heta) så fick han en tid för operation snabbt trots att det egentligen var fullbokat. Hämtade ut honom igår och han var glad och pigg och precis som vanligt. Rusade ut i köket för att kolla om det fanns någon mat, han hade ju fått fasta sedan kvällen innan p g a narkos. Nu får han bara äta mjuk mat i fjorton dagar. Plus att han har grävförbud, tror han grämer sig mer över det senare. 

Fick köra som en djävla biltjuv dit eftersom de inte ringde förrän 16.10 och stängde kl 17.00. Nu gick de såklart inte HEM kl 17.00 och det var ju tur för mig som sladdade in där 17.05. Ännu mer tur hade jag när jag körde därifrån en kvart senare för då stod det en hel skvadron med poliser med fartkameror och motorcyklar, beredda att jaga ikapp fartdårar, på den väg där jag nyss kommit susandes lite fortare än vad som angetts på hastighetsskyltarna. VILKEN DJÄVLA TUR VA? I normala fall är jag så himla präktig och tänker att jag kör som att det alltid finns en fartkamera i närheten, för då behöver man ju egentligen aldrig vara orolig. Med facit i hand kunde jag såklart ha börjat köra hemifrån tidigare så att jag var någonstans i närheten när de ringde, men det är ju lätt att vara efterklok. Tack för det, universum/turen. 

Annars? Hade möte med min chef och det är alltid peppigt. Hade sedan möte med bland annat vår VD och det fick mig att bli på så dåligt humör att jag lämnade mötet utan att ens säga hej då, kopplade bara ner mig efter att ha lite syrligt ha tackat för visat intresse. För det var det som gjorde mig sur, bristen på visat intresse. Ibland är jag så trött på att vara den som driver allt och att ingenting händer om inte jag är där och petar med både morötter och piskor. Tycker faktiskt att en VD ska vara ett föredöme och inte bara sitta helt oengagerad och inte ens en gång säga flasklock. 

Jaha, sånt är livet. All work and no fun, osv. Sitter nu och väntar på att försäkringsbolaget eventuellt ska höra av sig för att eventuellt bekosta en del av de 12 000 kronorna som jag fick punga ut med igår för att få hem mitt lilla gryn. Det var ju en himla tur att jag inte fick fortkörningsböter dessutom. Nu: vidare i livet.