Don't go behind the scenes

Råkade ramla över ett klipp som handlade om filminspelningen om Sagan om ringen. Hade inte riktigt tid att se hela (det var cirka 1½ timme långt) just där och då utan hoppade lite hit och dit i handlingen. Tycker det generellt kul att se hur man gör saker, ett av mina favoritprogram är till exempel Fabriken inifrån eller vad den nu heter på svenska. 

Men det här med behind the scenes vid filminspelningar kan vara lite av en stämningsdödare faktiskt. Vet när första filmen om Narnia hade premiär (i modern tid alltså, inte den tecknade versionen och inte heller den gamla BBC-produktionen med Aslan som ett gammalt dammigt tyglejon), då såg jag ett sånt där behind the scenes-program innan, vilket gjorde att det enda jag kunde tänka på när jag såg scenen där Lucy för första gången går genom klädskåpet och kommer ut i Narnia var att de hade byggt upp hela detta landskap inne i ett ridhus. 

Allt började när jag läste att man, för att få till korrekt skärpedjup när man filmade Ringen i närbild, använde sig av en modell av en ring som var i storleksordning skolklocka, helt gigantisk var den. Sedan gav det ena det andra som ledde fram till detta behind the scenes-klipp från Sagan om ringen-inspelningarna som jag önskade att jag aldrig sett. Det blir liksom ingen MAGI kvar när hobbitar traskar omkring på en parkeringsplats utanför ett shoppingcenter (även om man vet att de ska lägga på en annan bakgrund senare). Eller när Aragon står med en pil i axeln och tuggar tuggummi och slänger käft med någon scripta, för att inte tala om vilken märklig känsla som infinner sig när en uruk-hai står med tecknet från Sarumans hand målat i pannan, fast iklädd ett modernt linne och kolkar i sig läsk och skrattar. Världen kommer aldrig mer att bli sig lik, i alla fall inte i Midgård. 

Till stallet istället, v 48 2020, pt 1

"Nu är det bara tre gånger kvar på terminen" sa Karin efter gårdagens lektion. Helt G-A-L-E-T. Jag hänger inte med. Kom på att jag har en gång att rida igen, så det måste jag försöka styra upp på dessa veckor för annars brinner den inne. 

Igår red jag Köttbullen och temat var hörnpasseringar. Hon hade gått lektionen innan så hon var lite seg och stod emot på högersidan, men det gick ändå rätt bra på framridningen. Hon ville inte gå fram i galoppen först, men sedan lossnade det och hon pinnade på och började frusta. Och därefter var det bara att lägga upp stigbyglarna och påbörja övningen, som var: rida hörnpassering, rakrikta, rida nästa, lägga en 10-metersvolt vid B och E och sedan rida öppna till nästa hörn och så upprepa i all oändlighet. Det gick väldigt bra i vänster varv men sedan bytte vi till höger och då började hon bli trött och stod emot, la sig i handen, föll inåt i volterna om jag inte stöttade upp med innerskänkel. Jag var själv rätt så trött vid det laget och önskade väl kanske att det skulle kunna gå lite mer som på räls någon gång, men icke Köttbullen. Men vi fick till några steg i öppna då och då, och det är ju stort för att vara oss. Kände mig generellt nöjd. 

En som inte var nöjd är en av de nyare hästarna, hon kom någon gång i våras tror jag. Ett stort svart (säkert mörkbrun per definition men ger intryck av svart) sto som h-a-t-a-r ponnyer. Så varje gång man möter henne, som igår om vi råkade komma på varsin långsida och göra 10-metersvolterna ungefär samtidigt, så lägger hon öronen bakåt och höjer huvudet och visar tänderna och i största allmänhet beter sig som om hon är beredd att göra både ett och annat för att få se ponnyblod flyta. Om Sagan om ringen-filmatiseringen inte redan hade varit inspelad och klar hade man lätt kunnat ringa Peter Jackson och tipsa om att det fanns en het kandidat till rollen som en av ringvålnadernas hästar. Och naturligtvis så möttes vi exakt hela tiden, så ofta att vi till slut bara behövde se varandra för att börja fnissa. Jag och hennes ryttare alltså, hästarna fnissade av ovan nämnda skäl inte lika mycket. 

Veckan börjar bra sa hen som skulle hängas på måndagen

Jobbar hemifrån även idag mest för att jag kände för att få lite mjukstart. Obs, fattar att det är lyxigt att kunna välja och vraka om man vill jobba hemifrån eller ej. I de flesta fall tycker jag det är smidigare och enklare att vara på jobbet, men vissa dagar tar det emot att gå upp i svinottan och sätta sig i bilen och ge sig iväg och då är det ju ändå bra att man kan välja. Förr var det här med hemarbete, i alla fall i vårt företag, inte sett med jätteblida ögon. Det var som att man trodde att alla bara satte online-status på Skype medan de i själva verket låg i soffan hela dagarna i ända och glodde på Netflix och lyfte lön och att det endast var en förmån som vissa utvalda fick lov till i förtroende. Det har ju ändrats nu i alla fall.    

I alla fall började min dag inte bra. Jobbtelefonen hade laddat ur, laddaren till den är på jobbet och extraladdaren som jag har hemma stod inte att finna någonstans. Inledde arbetsdagen och veckan med att leta i lådor och skrymslen och vrår men kammade noll. Misstänker att min man trott att den hörde till hans f d jobbtelefon som han lämnade tillbaka när han blev uppsagd. Suck. Aja, jag klarar mig ändå om det inte dyker upp något akut som gör att jag måste ha tillgång till affärssystemet eller någon databas. Inloggning på distans där kräver nämligen en kod som man får via sms till sin jobbtelefon och det är troligtvis något enklare att skicka folk till månen än att dirigera om denna tjänst till ett privat nummer. Men om inget oförutsett inträffar så ska jag nog reda mig med Officepaketet, Skype/Teams och gamla hederliga papper och penna för att göra skäl för lönen. 

Köpte ett sånt där bord till min laptop så att jag numera kan sitta i soffan och arbeta utan att dö den kroppsliga jämmerdöden p g a 8 timmars i oergonomisk arbetsställning framför liten skärm. Känns riktigt lyxigt och proffsigt. Dock är bordet inte så att man kan ställa det ifrån sig hur som helst, så har man väl satt sig så får man fan i mig bli sittande ett tag för det är en liten procedur att lyfta bort det. Men det är säkert någon slavdrivare som har konstruerat det. Hehe.     

Var också lite duktig och tog mig ut på lunchen istället för att bara bli sittande och sleva i mig maten medan jag läser mail. Nu tog jag med mig hundarna ut i trädgården och rensade ett par kvadratmeter av potatislandet helt fritt från kirskål. Det där med att rensa bort kirskål är ju en neverending story för innan jag har betat mig igenom hela landet så har det börjat växa för fullt i den del där jag började.  Det räcker ju att det blir en pytteliten rotbit kvar så är det ju kört i det avseendet. Men jag tycker det är rätt meditativt att rensa, plus att hönsen älskar att få en spann uppgrävda rötter och blad att sprätta och krafsa i. Kände mig lite som Underbara Clara eller Sara Bäckmo eller någon annan sån där trädgårdsinfluencer. Jag har absolut inget emot dessa människor som personer, tvärtom, men jag retar mig lite på hela den här grejen med influencers. Det är väl ingen konst att hinna med att, i det här fallet, gräva tusen trädgårdsland och rensa och odla och påta och skörda och göra långkok på sina egenodlade grönsaker och pyssla och ha sig när man har det som sitt JOBB. När man inte måste tillbringa 40 timmar plus restid per vecka med att vara någon annanstans för att få pengar till sitt uppehälle. 

Aja, jag lekte influencer i en kvart eller så, sedan ringde grannen och berättade att hon hade corona. Fram tills för ett par veckor sedan kände jag inte en enda människa, bara bekantas bekanta. Men nu i helgen träffade jag två av varandra oberoende personer och så nu grannen. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan det skulle bli så, såklart. Både dom jag träffade och grannen hade haft det rätt lindrigt. Man behöver ju höra om såna också, inte bara domedagsrubriker. 

Nyss ringde min f d chef och berättade att min nya chef fått sparken, så nu är min f d chef min nuvarande chef igen. Väldigt rörigt det där, men inte mig emot. Hann knappt få någon uppfattning om min nya chef för han var det bara i någon månad och jag hann bara träffa honom en gång och det var väl inte ett big NO NO, men heller inte ett klick. Kände egentligen ingenting alls för honom, men det hade andra tydligen gjort och det var inte det mest positiva. Och säga vad man vill om ledningen på mitt jobb, men de är inte blyga för att göra sig av med folk som de så att säga inte tycker passar i organisationen. 

Nu ska jag äta clementiner innan jag kopplar upp mig på dagens sista Teams-möte. Som det såg ut på agendan så behöver jag nog mest sitta och lyssna. Men med kamera och det ska vara en massa höjdare med, så det duger nog inte att sitta där och smaska.  Sen ska jag ligga på soffan och läsa Elly Griffiths senaste tills det är dags att åka till stallet. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag. 

Till stallet istället, v 47 pt 2+3: BOOT CAMP!

 Jaha, då var det dags för boot camp, the corona edition, det vill säga en rätt nedbantad version där man kom, red sitt pass och åkte hem. Fast det var rätt gött det med, för det där med att först rida ett pass, sedan in med hästarna i stallet, sadla av, tränsa av, pyssla om, ha fika/teori och sedan ut i stallet, på med sadlar och träns och så rida ett pass till är...jobbigt.  Och kul såklart, annars hade man ju aldrig anmält sig till ett sådant koncept. Men ja, det är ju bra att klubben tar sitt ansvar och ser till att aktiviteten blir av, om än i förändrad och coronasäkrad form. Det är ju det viktigaste. 

På lördagen hade jag Köttbullen. Temat var öppna och det är väl inte precis vår starkaste gren, men hon var fin i formen hela tiden i skritt och trav, och galoppfattningarna satt som en smäck. Sen gör jag inte mycket mer med henne än låter henne galoppera på framåt och hålla igång, det gick hyfsat. Sen var övningarna med öppna inte direkt någonting att skriva hem om, men jag var ändå helnöjd efteråt för det är en så himla mäktig känsla när hon går i form. Hon börjar ju se riktigt sportig ut, sa hon som vi hade som instruktör. Och "sportig" är verkligen inte ett ord man har förknippat med Köttbullen som är liten och rund med en kort tjock hals som hon envist stuckit rakt upp i vädret. Men nu börjar hon faktiskt muskla till sig lite. Härligt. 

På söndagen skulle vi ha en annan instruktör. När jag började rida på denna ridskolan för åttahundra år sen fanns det två ridlärare och det här var en av dom, jag hade mest den andra men har såklart även ridit för den här under årens lopp. Hon är inte längre aktiv som instruktör på ridskolan, men har sin häst på anläggningen och hoppar in någon gång då och då. Den här dag två skulle jag inte ha Köttbullen utan Tösen eftersom det finns någon form av skötar/hyrsystem som går ut på att man kan vara detta en eller båda dagarna på helgen (det kallas för "hyrare" eller "minihyrare" men jag tycker dessa ord är så töntiga så jag använder dom helst inte) och då sköter man "sin" häst, mockar och packar höpåsar och sånt, samt får rida en timme per dag. Plus att man får rida "sin" häst på lektionerna och har lite förtur på den till klubbtävlingar och sånt. Köttbullen har en "minihyrare" och söndagar är hennes dag, så då fick jag vackert backa undan och ut i storhäststallet. GULP. Har ju ridit Tösen en gång tidigare, men det var ju längesen men det var ju i en grupp där de flesta var mer eller mindre nybörjare och inget jätteavancerat. Nu skulle vi träna på både öppna och sluta i skritt, trav och galopp. Det gick URUSELT, kan jag väl säga. Eller i alla fall inte särskilt bra. Så länge vi red fram gick det ändå skapligt. Tösen är lite vinglig och har inte så mycket egen balans, men hon är ju verkligen inte i Köttbullens klass så jag tyckte ändå hon kändes väldigt fin, särskilt i galoppen. Köttbullen, och även Pojken, har ju sån där typisk kallblods/ponnygalopp där de går på bogarna och det känns som att man är i nerförsbacke, här var det precis tvärtom. Kändes som att vi svävade fram riktigt elegant och samlat. Men öppna gick dåligt och sluta gick inte alls. Det blev bara KAOZ och konflikt och hon fattade inte och jag spände mig och blev statisk i hjälpgivningen och så var det med den saken. Eller ja, hon blev faktiskt väldigt lösgjord och fin på slutet så någonting gjorde jag väl rätt, men det kändes som att jag snarast borde beredas plats i någon nybörjargrupp istället för att försöka leka dressyrryttare. 

Aja, sådär är det. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Tösen är förvisso inte heller den mest välskolade hästen, så det är väl inte BARA mitt fel. Men i övrigt är det väl bara att bryta ihop och komma igen. Hehe.    

Home sweet home

Beslöt mig för att jobba hemifrån idag. När jag började på mitt jobb för tjugo år sen så var det huvudkontor för en mindre koncern och det fanns både telefonväxel, ekonomiavdelning, IT-avdelning, lönekontor och så vidare, förutom de vanliga funktionerna som var kopplade till själva kärnverksamheten, och lokalerna var dimensionerade därefter. Sedan dess har vi genomgått i runda slängar en miljon omorganisationer och är nu ett litet bolag i en stor koncern och de flesta servicefunktioner sköts antingen centralt i koncernen eller är outsourcade. Men vi håller fortfarande till i samma lokaler, vilket innebär att det nuförtiden finns mer än dubbelt så många kontor som det finns anställd personal. Så det där med fysisk distansering är inga som helst problem för oss och vi jobbar därför rätt mycket "on site" för de flesta har den typen av jobb som visserligen är möjliga att utföra hemifrån, det gjorde vi i våras, men det är avsevärt smidigare och mer effektivt att vara på jobbet. Vi har alla möten på Skype, även om man sitter i samma korridor, och det funkar fint. Största risken är väl kaffeautomaten i fikarummet, men vi har inga fasta tider för fika och lunch så det är sällan mer än 2-3 personer där samtidigt och vi sitter då vid varsitt bord och det ser ut som på en målning av Edward Hopper.  Men ibland har man ju bara ett gäng arbetsuppgifter som man lika gärna kan utföra hemifrån soffan, och idag är en sån dag för mig. Ska dessutom inte på drop in-ridning i eftermiddag eftersom jag ska på boot camp i helgen, och då finns det ju ingen anledning att ge sig iväg in till stan. Hehe.

Så här långt är det bara mys. Har tänt en brasa i kaminen och har legat i soffan och haft Skypemöte (utan kamera).  Det är något visst med att slå sig ner, lyssna på eldens sprakande, tända ett ljus, dricka en kopp te, beta av mailen. Så skulle jag kunna ha det varje dag. Sen kommer det att komma en tid, gissningsvis när jag suttit hopkurad och knappat på min laptop i några timmar och kroppen börjar protestera, när jag längtar till mitt kontor med min ergonomiska skrivbordsstol och min stora skärm. Men den dagen (eller timmen) den sorgen. 

Köpte ny ridhjälm igår! Det är väl inget större fel på den jag har, men den var rätt billig och har inte direkt hundraprocentig passform. Nu har man ju kommit upp i den åldern där resten av kroppen är ett djävla RAS och huvudet väl är det enda som är värt att bevara. Slog därför till på en Back on Tracks EQ 3 Lynx med MIPS brain protecting system, den var bäst i test och det kunde jag väl vara värd, tänkte jag. Av en ren slump var det 20 % på alla Back on Tracks produkter på Hööks och sen hade jag nån sån där medlemsbonuscheck, så därför kom jag ändå rätt billigt undan. G-Ö-T-T. Nu ska jag väl göra lite skäl för den här lönen jag uppbär, hejdå.   

It sounds like a whisper

För er som legat sömnlösa och undrat hur det gick på mitt oförberedda styra-upp-möte igår kan jag meddela att det gick bra. Eller hyfsat. Hade lite fördel för av de som jag hade möte med var en ny och en visserligen inte så ny men har inte så bra koll. Då är det ju lätt att framstå som att man är THE EXPERT OF something something. Det är väl mest språket som är problemet kan jag känna. Jag brukar aldrig förbereda vad jag ska säga, för jag har i regel bra koll och sedan tänker jag liksom ut vad jag ska säga under tiden som jag pratar, det är som att det sitter ett litet ramminne och buffrar kommande meningar. Är såkallat kvick i både ord och tanke och väldigt sällan svarslös utan kan babbla på rätt så rappt oavsett vad för ny information som kommer till mig under samtalets gång. Men när jag ska prata engelska så funkar inte det systemet hundraprocentigt, för ibland kan jag inte alla ord. Jag kan inte riktigt säga vilket språk jag tänker på, men jag tror att merparten av tankearbetet sker på svenska och så översätter jag lite efter hand som meningarna jag kommer att säga har kristalliserats, vilket ju sker under tiden som jag pratar. Så ibland känner jag när jag har påbörjat en harang att jag inte har en aning om hur jag ska översätta själva slutklämmen. Det här skulle man ju kunna lösa genom att helt enkelt börja prata lite långsammare, men det ligger inte riktigt för mig. Får väl jobba på mitt ordförråd istället så löser det sig väl. Jag hade bra betyg i språk i skolan och har rätt lätt för mig SÅ, men sen har det gått en herrans massa år utan att jag har behövt använda engelska annat än vid enstaka tillfällen och då är man ju mer än ringrostig, och så känner man att det blir lite jobbigt och så undviker man det just för att det är lite jobbigt och så utvecklas man inte utan istället blir det något av en ond cirkel. Jobbar med tanken att allt inte behöver vara perfekt, det är ju inte som att jag ser ner på människor som inte har svenska som modersmål om de inte har 100 % rätt grammatik eller ett ordförråd som är hämtat från Svenska Akademien, huvudsaken är ju att man förstår varandra. Det omvända borde ju också gälla, kan man ju tycka, och det gör det säkert också. Men ändå lite jobbigt när man sitter på möten och det känns som att man språkmässigt bara är snäppet ovanför Morgan och Ola-Conny. 

JAJA, skitsamma. Igår var jag ute och provkörde KARIN, på hemmaplan då alltså. Många saker har faktiskt hänt med elcyklar sen jag köpte min förra (Maja). Bland annat väger inte batteriet ett ton längre. På riktigt, det som hör till Maja kändes det ibland som att jag knappt orkade lyfta när det skulle tas av och tas in och laddas. Framför allt när det skulle baxas in och ut och man samtidigt skulle ha sin cykelväska, matlåda och alla andra jobbgrejer. Men Karins batteri väger inte mycket mer än en bok. En normaltjock bok då, inte Krig och fred eller Bonniers uppslagsverk i 28 band. Andra fiffigheter: Skymningsrelä på belysningen! Behövde alltså inte tänka på att sätta på lyset utan det skedde automatiskt när det började skymma. Stängde även av sig automatiskt, vilket jag också ser som ett plus. Sen kommer jag ändå att komplettera med min fantastiska extrasuperduperdeluxejättedyracykellampa där man nästintill ser ända in till stan när man tänder den hemma i byn, för det behövs när man cyklar genom skogen tidigt på morgonen så här års, då är det M-Ö-R-K-T på ett sätt som det aldrig blir i stan där det alltid finns lite ströbelysning som kan vägleda en. Men på min lilla skogsväg ser man ingenting om man inte har rejäl belysning, så det har jag investerat i för att inte hamna i diket eller råka köra på en hjort eller grävling på villovägar.
En annan bra grej var: ONE KEY SOLUTION. Det vill säga en nyckel till både cykellås och batteri, och så har jag köpt ett nytt kedjelås som man liksom klickar i cykellåset (och sedan kan man dra det runt något träd eller liknande) och som man då låser samtidigt som man låser cykeln. En nyckel till tre olika låssystem alltså. Till Maja hade jag en nyckel till cykellåset, en annan till batteriet och en tredje till det extra kedjelåset. Alla dessa nycklar påminner dessutom starkt om varandra i storlek och form och så himla roligt är det sannerligen inte att stå dubbelvikt och fumla med fel nyckel. 

Så här långt är jag mer än nöjd. Så gött också med det höga styret som gjorde att man i det närmaste kände sig som drottning Elisabeth när hon är ute på cykeltur, om hon nu någonsin är det. Men man färdas liksom med stil och elegans. Det är vanligtvis ingenting man förknippar med mig, men plötsligt händer det tydligen. Känslomässigt i alla fall, utseendemässigt är det nog ingen större skillnad. 

Lite om ditt och datt

Mitt liv i punktform p g a stress. Ligger vaken på nätterna och djupandas för att Inte. Tänka. På. Jobbet, för då somnar jag aldrig. Har ett möte med ett av bolagen idag där jag förväntas styra upp ett och annat där ingenting är speciellt uppstyrt i något avseende. Har ingenting att säga alls inför det mötet. Känner att det kan vara klädsamt att ha någon form av agenda, men det har jag inte. Är dock väldigt bra på att improvisera, plus att jag har ju ändå ett hum om vad man behöver börja med. Tror jag. Host. Nej, det är inte Covid, bara stress. 

• Julgranen är uppe på torget hemma i byn! Är det inte...lite tidigt? Inte för att jag är någon ultrarabiat hålla-på-traditionerna-taliban, men...? Tänkte jag. Fast sen kom jag på att DET FAN I MIG ÄR FÖRSTA ADVENT nästa söndag. Vart har den här hösten tagit vägen då? Jag befinner mig mentalt någonstans i början av oktober, känns det som. 2020, året som både varade i en evighet och försvann i ett nafs. 
• Igår när jag gick från parkeringen till jobbet så såg jag en mus som sprang utmed husväggen. Det är typ en 100 meter lång huskropp och ingenstans för en liten mus att ta vägen. Den sprang så fort som bara en jagad (som jag antar att den upplevde sig även om jag inte per definition var ute efter den) mus kan göra, så fort att den plötsligt snubblade på sina egna små tassar och gjorde en liten minikullerbytta. Rullade som en boll några varv, kom på fötter igen och fortsatte att springa. Det kan ha varit det gölligaste jag sett på länge. 
• Var och hämtade min nya elcykel KARIN igår och idag blir det nog en liten premiärtur. Nästa vecka kör jag igång "cykla till jobbet en dag i veckan"-projektet igen. 
• Funderar på om jag ska köpa ett ergonomiskt laptop-bord eller ställning eller vad det nu kan heta ifall det blir tal om att jobba mer hemifrån framöver. Vi har ju gott om plats på jobbet, alla har egna rum och den största risken är väl egentligen framför kaffeautomaten, så hittills har vi tyckt att vi nog kan jobba "on site" som det så flott heter. Men det vet man ju inte vad det kan komma för direktiv framöver. Tänker att det kan vara bra i vilket fall som helst, är så sjukt trött på att sitta och huka framför datorns lilla skärm. Pratade med facket häromdagen (om en helt annan grej, men vi kom in på detta) och de bara "ja, men det är ju arbetsgivarens ansvar att se till att man har en god arbetsmiljö även när man jobbar hemma" och ja, det är det ju men det lär ju inte vara så att min arbetsgivare ger mig ett nytt HUS med utrymme till en arbetsplats. Jag skulle visst kunna få skärmar och stolar och grejer att ha hemma om jag insisterade på det, men jag har ju inte direkt någonstans att ha dom. Förr, när jag hade stationär dator, då hade jag ett skrivbord i arbetsrummet, men sen jag skaffade laptop så tog jag bort skrivbordet för det tog bara upp en massa plats i onödan tyckte jag. Nu har jag istället en gammal sekretär som har stått på ett åkeri som ägdes av min farfar och vid den brukade chaufförerna enligt uppgift sitta och spela kort mellan körningarna. Sedan stod den i mitt föräldrahem (som också var min farfars föräldrahem) i alla år tills det såldes och då fick jag den. Älskar den och att den har en historia, men ska jag vara helt ärlig så är den inte sådär jättebekväm att sitta vid. Får kanske börja spela kort istället?
• Helgens boot camp kommer att bli med ett annat upplägg p g a, ja ni vet vad. Vi är ju i stort sett alltid samma gäng som är med på sånt och jag hade sett fram mot att hänga med dom. Från början var planen två ridpass per dag och fika och teori och grejer, men nu  kommer vi att rida ett pass per dag i två grupper, man kommer till sin lektion och åker hem efteråt. Inget häng. Ja, det är nödvändigt, det fattar jag med. Men trist. Men nödvändigt. Verkar dock som att ridskoleverksamheten får fortsätta som tidigare, givet att man gjort en riskbedömning av verksamheten. SKÖNT. Worst case var ju att hela skiten skulle bli tvungen att stänga. Eller att vi skulle få dela vår grupp på 10 personer och rida varannan vecka eller liknande. 
• Nu. Måste. Jag. Verkligen. Börja. Jobba.