Till stallet istället, vecka 44 2020, pt 2

Igår var det dressyrträning. Där jag rider så ordnar dom varje termin några extra träningstillfällen för externa tränare där man kan vara med även på lektionshästar. Faktum är att det nästan bara är lektionshästar, i alla fall i dressyren, hoppningen har jag ingen större koll på. Tänker ibland att jag ska åka dit och kolla, men det har hittills inte blivit av. Och nu är det ju nya restriktioner där publiken ombedes hålla sig borta. Men det är ju bara att gilla läget.

Gårdagens träning gick bra! Köttbullen skötte sig och sparkade inte bakut en enda gång. Kunde flytta henne lite för skänkeln och fick till och med till ett par riktiga galoppfattningar för hjälperna, inte bara slängtrav och så gasa igång i något hörn. Vi gjorde en jättebra övning där man red i trav utmed spåret, lade en 10-metersvolt och så fattade man galopp när man kom tillbaks till spåret. Det var jobbigt, för det var mot slutet av lektionen och då var Köttbullen rejält trött och höll inte direkt igång för egen maskin om man säger så. Och för varje gång vi bröt av till trav så tänkte jag att nu o-r-k-a-r jag inte mer, men då kom det ett "och så lägger du en ny volt och fattar galopp" och då var det bara att ta sig samman. När hjärnan säger att man inte orkar mer så har man 50 % kvar att ge, det har dom sagt på Biggest Loser så det måste väl gälla även för mig. Det är väl något att tänka på när man ska på det idag igen. 

Goda grannar

Har läst Goda grannar av Mattias Edvardsson, den handlar om det här:

Hur väl känner du dina grannar? Micke och Bianca flyttar till ett idylliskt villakvarter som verkar perfekt för deras familj. Men allt eftersom de lär känna sina grannar kommer en känsla av obehag smygande. När Bianca blir påkörd utanför sitt hus verkar det först röra sig om en tragisk olycka. Medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer dock tvivlet bland polisen och i kvarteret. Micke har alltid trott på rättvisan. Men vad händer när den enda utvägen tycks vara att ta lagen i egna händer?

Jag tyckte den här boken började okej, men sen tappade jag intresset rätt snabbt. Berättelsen gick för mycket på tomgång, det hände inte mycket som drev den framåt. Tycker inte heller att någon av karaktärerna var varken trovärdiga eller intressanta. Den här boken får två villatomter av fem möjliga. 

Harvar på

Jag gillar ju hösten, så generellt förstår jag inte innebörden av "höstdepp". Men just nu tycker jag livet är rätt strävt. Mycket att stå i och massor av måsten och allt jag vill är att ligga i soffan och dricka te och äta clementiner och läsa deckare med en brasa i kaminen och en massa värmeljus på bordet. Fick precis mail om att lördagens dressyrträning är inställd och jag blev nästan bara glad för jag har tyckt att det har varit lite jobbigt att behöva vara uppbokad både lördag och söndag. Men nu blev det bara söndag istället och det var ju tråkigt att det inte blev av, men samtidigt: skönt att vara "ledig". Ja, det är på den nivån nu. Energinivå noll. Mycket på jobbet och jag är irriterad över vissa grejer som sker på ledningsnivå och som är så trista att jag inte ens orkar blogga om det. Men det tar uppenbarligen en massa energi (som jag till en börja med inte ens hade från början) och gör att allting känns rätt motigt och oinspirerande just nu. 

Det deppigaste av allt just nu är ett samtal jag hade med cykelhandlaren om min älskade elcykel. Har ju kommit igång så himla bra med att cykla till jobbet (6 mil tur och retur) en gång i veckan och uppskattar det också väldigt mycket, mer och mer hela tiden faktiskt. Dock: batteriet på elcykeln börjar bli sämre och sämre. Förr kunde jag cykla mer än fem mil på mellanläget, nu måste jag använda det lägsta läget den första biten (ok, det MÅSTE inte vara första biten men det är psykologiskt viktigt) för att få batteriet att räcka hela vägen till eller från jobbet, dvs tre mil. Och om det blåser mycket eller är kallt så är det inte ens säkert att det räcker. Och cykla på elcykel med dött batteri är DÖDEN I GRYTAN. Så tungt och trögt att det knappt går att föreställa sig. 

AJA, tänkte jag, då får jag väl köpa ett nytt batteri då. Googlade och gulp vilka priser det var. Sen kom nästa käftsmäll: jag köpte min elcykel 2014 och "någonting" verkar ha hänt på marknaden för Det. Går. Inte. Att. Få. Tag. På. Så. Gamla. Batterier. Längre. Från 2015 och framåt finns det, men det hjälper ju inte mig. Det enda man "kanske" kan göra, enligt cykelhandlaren då, är att "chockladda" batteriet. Vet inte hur det går till och det var inte ens säkert om man kunde det för det berodde på om batteriet hade två eller fem stift. Det kunde jag inte svara på just där och då (nu har jag kollat: det är fem) och inte heller cykelhandlaren kunde säga om det skulle vara det ena eller det andra för det var en annan som var "bra på det elektriska" och han var ledig denna veckan. Så jag ska dit med mitt batteri nästa vecka och så ska de se om det går att chocka det till bättre prestanda på något sätt. Annars återstår följande alternativ.

1. Köpa ny elcykel. Det känns ju DJÄVLIGT trist med tanke på att cykeln faktiskt inte är speciellt gammal. Dyrt också. Visst, man kan köpa en billig på Biltema eller motsvarande, men då blir ju kvaliteten därefter. 

2. Min mans fräsiga förslag: Köpa ett "kit med motor och batteri" och byta ut allting. Läs: att han ska byta ut allting. Läs: detta kommer att ta 500 år och frågar ni mig så känns det som ett väldigt tveksamt alternativ. Även om det är bättre både för ekonomin och miljön och allting, men jag orkar inte med en massa evighetshittepåprojekt med tveksamt utfall. 

3. Sluta med min cykla-till-jobbet-en-gång-i-veckan. 

Bää, vilka tråkiga alternativ. Om jag väljer 1. så kan jag förvisso skänka/låna ut min befintliga elcykel till något av barnen (för det är ju absolut inget fel på den så länge man inte cyklar några jättesträckor). Då blir ju dom förhoppningsvis glada. Väljer jag 2. så är det ändå inte ett jättebilligt alternativ, för bara ett batteri kostar runt 5000 kronor och en motor är väl inte heller gratis. Och sen ska den ju sättas dit och fås att fungera också och jag kände bara nääää. Det är väl ändå bättre att min man (som jag antar anmäler sig som frivillig till detta eftersom det var hans förslag) typ städar i källaren (hehe) istället för att lägga oceaner av tid på någonting som kanske ändå inte blir speciellt bra. Alternativ nummer 3 känns ju inte heller så kul när jag nu är inne i ett flow med min cykling och det är bra träning för min artros och allting. 

Ja, men så har jag det. Har nu skrivit denna text endast i prokrastineringssyfte, men nu ska jag väl försöka komma igång med lite jobb. Ska jobba hemma imorgon för eftersom det är dag innan röd dag så är det bara halv arbetsdag och då känns det lite onödigt att lägga nästan en timmes körtid för att vara fyra timmar på kontoret. Ska ligga i soffan och ha Skypemöten utan kamera. Hehe. Over & out. 

Det sista livet

Har läst Det sista livet av Peter Mohlin och Peter Nyström. Antar att den fick strålande recensioner typ i DN, för jag skulle aldrig frivilligt välja en bok som handlar om en FBI-agent som måste få ny identitet:

Dottern till VD:n för ett av Sveriges mest framgångsrika företag försvinner spårlöst i Karlstad. Hon tros vara mördad, men ingen kropp hittas.
Tio år senare vittnar FBI-agenten John Adderley i en uppmärksammad rättegång i Baltimore. I behov av en ny identitet kräver han att få bli placerad i Sverige, närmare bestämt i Karlstad. Staden han vuxit upp i, men inte besökt på tjugo år. John får ett nytt namn och ett jobb i cold case-gruppen som utreder det tio år gamla försvinnandet.
Det blir snart tydligt att Johns vilja att få komma till Karlstad och jobba med just det här fallet handlar om mer än att återse sitt barndoms Värmland. Samtidigt växer oron för att hans verkliga identitet ska röjas och han får allt svårare att balansera sina hemligheter.

NJA, kände jag rätt länge om den här. John Adderley var inte en karaktär som tilltalade mig, gud vad tröttsamt med en tuff och stencool före detta agent som liksom ska komma och sätta svenska samhället i allmänhet och poliskåren i synnerhet på plats, och berättelsen i sig kändes otroligt omständlig och detaljerad och stereotypisk. Gääääsp. Men sen tog den ändå lite fart och blev rätt spännande (men det tog nästan 350 sidor, vilket kändes onödigt långrandigt). Slutet blev en rätt oväntad men rejäl cliffhanger så det KAN hända att jag eventuellt ger mig på en uppföljare någon gång om andan faller på. Den här boken får tre topsningar av fem möjliga. 

Läget

Så hur är egentligen läget så här i oktobers sista skälvande dagar i detta nådens år 2020? Jodå, tackar som frågar eller vad man säger. För närvarande är jag apstressad, mest p g a jobbsituationer. Alltså, jag gillar mitt jobb i grund och botten. Det är fritt, jag får lägga upp mina dagar som det passar mig, jag kan komma och gå lite som jag vill, jag har många bra människor omkring mig (i alla fall sedan Narcissus fick foten), jag jobbar oftast med roliga och spännande saker och ingen dag är den andra lik. Så det är rätt mycket på plussidan. På minussidan är detta: Trots trevliga människor finns det även en del rötägg och de kan ju fresta ens tålamod bortom all rimlig gräns. Utöver det så är det en mansdominerad bransch och it's a man's world med allt vad det innebär. Det vill säga att det finns en informell och inofficiell herrbastuklubb (ingen fysisk men ni fattar principen) där de viktiga besluten fattas och riktlinjerna dras upp, men sedan kommer någon på att ojdå, vi måste visst beakta den och den aspekten också och så blir man inkastad mitt i ett projekt där man förväntas kunna allt som om man varit med från början. Sedan är vi ett litet företag i en stor koncern, vilket innebär att det finns få människor som kan backa upp de stora ambitioner som finns för koncernen. Minsta lilla vab eller sjukdomsdag kan få den mest omsorgsfullt upplagda projektplan att rasa som ett korthus även i vanliga fall och en pandemi gjorde ju inte saken bättre om jag säger så. Men jaja. Ett jobb är ett jobb är ett jobb, men man lider ju lite av Duktig Flicka™-syndrom i kombination med it's a man's world. Ibland häpnar jag över hur lite vissa (män) kan, de sitter på relativt höga poster och ändå är det knappt att de klarar av att infoga en fil i ett mail, och de kommer ändå undan med det? Hade det varit en kvinna så hade det (gissningsvis) hetat att hon var underkvalificerad och så hade man åkt ut med badvattnet. Men karlarna, de kan sitta och fumla med pekfingervalsen på tangentbordet och ta en halv dag på sig att göra något som jag hade fixat på en kvart, och de sitter ändå kvar och pöser med sina höga löner på sina höga poster. Generellt sett alltså, jag vet att det finns undantag och inte alla män osv. 

Ikväll ska jag träffa Jenny. Jenny och jag var kollegor och bästisar, nu är vi bara bästisar. Vi jobbar båda mycket och har båda mycket på fritiden och bor inte i samma stad så därför är det inte så lätt att få till en träff, men ikväll djävlar. Då ska det drickas vin. Har inte druckit en droppe alkohol sedan semestern, och jag har också varit väldigt sparsam med sötsaker. Jag skulle gärna vilja säga att jag mår jättebra av detta nyttiga leverne, och det gör jag också. Men jag skulle inte vilja påstå att det är någon enorm skillnad, för jag mådde inte på något sätt dåligt tidigare. Hur som helst, ikväll ska jag ge mig själv dispens från både alkohol- och sockerförbudet som instiftades efter semestern. Det är ett hårt jobb men någon måste göra det när världsproblemen ska lösas. Hehe. 

Annars då? Jodå. Tränar på med Tage och ibland med taxarna men de jobbar annars mest som promenadkompisar och soffkuddar. Tage börjar bli ganska duktig i lydnaden även om han fortfarande är väldigt reaktionsbenägen och ska ha koll på exakt allt. När vi spårar på fält släpper han ofta fokus och ställer sig och glor på någonting långt borta i horisonten som han har fått syn på. Det är lite frustrerande och svårt att komma åt om man inte ska blanda in lydnad i spåret och det vill jag inte göra. Egentligen tror jag att han hade passat bättre som sökhund, men det verkar så djävla jobbigt att vara med i en sökgrupp så jag får väl se hur karriären utvecklar sig. Hans bästa gren är budföring. DJÄVLAR vilken fart han får upp. Han gillar också uppletande, men där behöver han träna mer på sin uthållighet, han bränner lätt all energi på första föremålet och sedan är han inte lika motiverad att ut och leta igen. Men det kommer väl. 

Tage med sitt lilla tjänstetecken (storlek XS)

Från helgens långpromenad

Hönsen är fortfarande en stor källa till glädje. Vet inget som är mer avkopplande när man kommer hem efter en svinstressig dag än att sätta sig i hönsgården och glo på när de pickar och krafsar och sprätter runt. För närvarande ruggar alla så det är inte direkt någon äggfabrik, får väl cirka 2 ägg om dagen. Astrid, vår smålandshöna som kläcktes i mars i år, tror jag har börjat värpa, men jag har aldrig ertappat henne med att ligga i redet så jag är inte hundra på hur hennes ägg egentligen ser ut. 

Ruggugglan Astrid! 

De svarta hönorna, Ulrika och Eleonora, har i alla fall börjat betala hyran. Eleonora är en Silverudds Blå och lägger gröna ägg. Det är coolt. Skäggiga damen Ulrika är någon slags blandras och hon ger bruna ägg i en alldeles egen nyans. En gång i början lade Ulrika ett ägg ute i hönsgården, men annars har båda två duktigt gått in till redet för att värpa. Tycker det är så häftigt det där att de liksom fattar att det är dit de ska gå.  

Ulrika (längst bort) och Eleonora (närmast i bild). 

Ja, det var väl allt från Höns-Hilton. Blommehönsen och Kim Wall har nu börjat acceptera unghönsen lite mer, men de ska veta sin plats. Så kommer man med något gott så får man sprida ut det på flera olika ställen för annars får inte Astrid, Ulrika och Eleonora en enda smula. Men de blir inte bortjagade längre utan kan få lov att hänga med flocken då och då. 

Vaktlarna har jag inga bilder på. Efter senaste kläcket är det lite för många att hålla reda på, 15 stycken totalt. Alla har inte ens fått namn p g a att flera liknar varandra så mycket att det inte går att se skillnad på dom. De går i två flockar, en med tuppen Batman och en med den nya tuppen Kvicken. Men de har gått in i vintervila nu och lägger inga ägg längre. De bor i kaninburarna eftersom vi inte har blivit färdiga till att fixa till voljärerna och framför allt råttsäkra dom. Trodde ju att jag hade säkrat tillräckligt genom att gräva ner putsnät i hela botten omlott med 10 centimeters överlappning och så jord ovanpå det, men jag hade underskattat råttors förmåga att gräva gångar och pressa sig in i små utrymmen. Nästa gång ska vi naja ihop skarvarna, den saken är säker. Men det får väl bli till våren. 

Till stallet istället, v 44 2020, pt 1

 Igår var det teori, men lyxigt nog var det inlagt möjlighet till extraträning med fokus på öppna och sluta och det nappade jag på. Vet dock inte om jag har blivit så mycket bättre på öppna och sluta, jag hade Köttbullen och det är ju inte hennes starka sida om man säger så. Igår var hon dessutom inte det minsta samarbetsvillig, låste sig i högersidan, sparkade bakut i galoppen och höll på. Men sedan lossnade hon och då är hon ju en helt annan häst. Så även om det inte blev så mycket öppna och sluta (för att vara korrekt så blev det ingen sluta och bara lite öppna i vänster varv) så är det ändå EN SÅN FRÖJD att rida henne när hon är lösgjord. 

Med Pojken är det sämre. Han har ju fått hovbroskförbening och på det en ligamentskada, så nu är det så att säga kört. Han kommer att lånas ut till ett behandlingshem och bli terapihäst istället. Snällare och mysigare häst att hantera finns överhuvudtaget inte, så det är ju bra 1. att han inte behöver avlivas och 2. att han kanske kan hjälpa någon som mår dåligt att må lite bättre. Dock trist att vår resa är över, för det är den ju nu. Tur att jag har Köttbullen och att jag får ha henne hela tiden. En i min ridgrupp var med igår och hon sa "jaha, då ska vi byta hästar nästa vecka?" och jag bara "eh, ja, det ska NI kanske" för jag har ju den stora förmånen att få rida samma hela tiden. Alltså, nu är det ju kanske ingen förmån SÅ, för det är ju ingen annan i min grupp som vill rida Köttbullen, men för mig som gillar att rida en och samma häst hela tiden är det en ynnest. Även om denna häst emellanåt är en tjurskalle av rang. Hehe. 

Allt som var mitt

 Har läst Allt som var mitt av Cissi Wallin. Jag vet inte om det har undgått någon vad denna bok handlar om, men det är i alla fall det här: 

Cissi Wallins instagraminlägg 2017, då hon namngav en känd medieprofil som våldtagit henne, satte igång metoo i Sverige på allvar. Efter det har Cissi hyllats och hotats. Detta är självbiografin som hennes motståndare har försökt stoppa. Hela den smärtsamma bakgrunden till historien om ett övergrepp. Wallin riskerar att hamna i fängelse för att låta dig läsa den. Men alternativet kändes värre.

Jag följer Cissi på Instagram så jag har ju så att säga hängt med i hela den här karusellen och visst är det för djävligt: hon blir drogad och våldtagen och det åtalet blir nedlagt trots att det finns många som kan vittna om den här mediapersonens förhållningssätt till kvinnor, och hon blir istället åtalad för förtal och plötsligt är det synd om gärningsmannen istället. Sorgligt att världen inte kommit längre än så. Boken som sådan är viktig. Det är alltid svårt att betygssätta sådant som är based on a true story men eftersom jag är en fri ande så behöver jag inte göra det om jag inte vill.