All work and no fun

BUÄÄÄH. Jag hade gjort en jättebra jobbplan för att slippa jobba röven av mig i september. Denna förnämliga Plan startade samma dag som jag kom tillbaks från semestern och om man jobbade enligt planen så skulle det visserligen vara fullt upp men ändå görbart de kommande sju veckorna. Planen sprack sedan per omgående p g a en såkallad "kollega" (är för närvarande ej så kontant med hen och önskar det vore annorlunda men TYVÄRR är jag hänvisad till att samarbeta med denna person som varken är lagspelare eller ledare utan bara allmänt KASS på rätt mycket men som har slickat röv uppåt och därför uppenbarligen kan göra lite som hen vill) som tidigare aviserat att hen inte tänkte ta semester förrän senare i höst, vilket jag räknade med när jag gjorde min förnämliga Plan, plötsligt tog semester ändå. Utan att ha förankrat det någonstans utom möjligtvis via tidigare nämnda rövslickning uppåt dårå, men ingen här visste något förrän typ dagen innan. Och "kollegan" har tydligen ingen känsla för att hen (tyvärr) ingår i ett sammanhang och att det fanns möten som involverade hen inplanerade. Tycker att det är rimligt att man kollar av sånt innan man bara uteblir, föreslår nya mötesdatum eller liknande, men det är tydligen en helt omodern tanke. 

Så där blev en fasförskjutning av Planen på två veckor vilket gjorde att marginalen till deadline krympte med motsvarande tid. Sedan blev hen förkyld och då håller man sig ju som bekant hemma. Säger absolut inget om det, hade det bara varit sjukdom så hade det fixat sig, men tillsammans med den här oplanerade semester försvann tre veckor av de sju som Planen omfattade, vilket innebär att Planen har gått från att vara mästerlig till ett stort kaos där ingenting är klart. Ergo, kommer att få jobba röven av mig de kommande veckorna. Vilket innebär: varje ledig stund. Ta med datorn hem varje dag och smacka igång den det första jag gör när jag kommer innanför dörren och sen sitta tills det är läggdags eller dags att ge sig iväg någonstans. Nu i september ser det ut så här: Ridning på måndagar, hundkurs med Tage på tisdagar, valp- och allmänlydnadskurser som jag håller i på torsdagar, ridning på fredagar och hundkurs med Tage på lördagar. Nu är den nya Planen: klämma in lite mer jobb innan ridning och hundkurs på måndagar och tisdagar (för de börjar inte förrän 19.30 respektive 18.30 så där hinner jag ju beta av ett och annat), jobba aslänge på onsdagar (som är min "lediga kväll" bortsett från nästa vecka då jag har ett åtagande), samt att jobba på söndagarna (som är min "lediga dag" bortsett från söndag nästa vecka då jag har ett annat åtagande så då får jag väl jobba på lördag eftermiddag istället).

BUÄÄÄÄH var ordet. Är det någon som vill ha mitt liv? Det är gratis de kommande tre veckorna. Sen ska jag lägga mig i fosterställning och håva in övertidsersättningen och sen vill jag kanske ha det tillbaka igen. Over & out från en livegen. 

Jackie

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Jackie av Annie Svärd. Så här stod det på baksidan:

”Tidigt om försommaren, på ett försenat tåg på väg mot huvudstaden och ett nytt liv – allt börjar där. Och som om hon redan har en föraning om att någonting är på väg att ske registrerar hon alla i vagnen. Någonting i luften, hon vet ännu inte vad men om det sker kommer hon sannolikt att vara det mest uppmärksamma vittnet efteråt.”

Anne Swärds nya roman handlar om en ung kvinna på väg mot Stockholm och livet. Det är den varma sommaren 1988, ingenting har ännu hänt. Mannen hon sedan möter är bortom vad hon kan föreställa sig. "Jackie" är en roman om kärlek, besatthet och överlevnad.

Ja men alltså nä. Orkar ej med böcker där karaktärerna bara är "han" och "hon" och bara är allmänt svåra. Kämpade på med de första hundra sidorna, hoppade fram en bit för att se om det skulle bli bättre men nu ger jag fan i detta. Den får noll åttiotalsreferenser av fem möjliga. 

Hål-i-huvudet-sjukan

Gjorde precis ett quiz på temat akvariefiskar med ett ej så imponerande resultat. Har väl haft något akvarium i barndomen (både min och mina barns) med guppy, black molly, neontetra, svärdbärare och platy (?) eller vad de nu heter, de där vanliga nybörjarfiskarna, men det gjorde mig uppenbarligen inte till någon expert för jag fick bara 3 rätt av 9. En av frågorna jag svarade fel på var Vilken av följande alternativ är inte en sjukdom som kan drabba akvariefiskar? där jag utan att tveka valde alternativet "hål-i-huvudet-sjukan för det kunde ju inte vara något annat än hittepå. Trodde jag, ja. Det var det inte alls utan det är en parasitsjukdom som företrädesvis drabbar diskusfiskar och andra ciklidarter, fick jag lära mig. Tycker mer det låter som ett symptom som många människor verkar ha drabbats av. Inte minst såna som befinner sig i någon form av ledande position. Tack för ordet.

Hemligt möte

För ett tag sedan fick ju jag och min instruktörskollega/kompis sms om att vi skulle bli bjudna på pizza på okänd plats och av okänd anledning. Vi spekulerade rätt mycket i det där. Misstänkte att det var något lurt. Ville dom lura på oss något trökigt styrelseuppdrag? Har dock aldrig hört att valberedningen jobbar med pizza som lockbete, men de kan ju ha ändrat taktik. Men raggning av potentiella styrelsemedlemmar brukar ju ske på senvintern, strax innan årsmötet, så det var inte riktigt rätt tidpunkt. Sen berättade Stefan på jobbet att han kände någon som kände någon som också hade fått en sån där lite kryptisk inbjudan, kommit dit och blivit avrättad "i någon knarkuppgörelse". Hm, ja, men detta scenario kändes väl inte heller hundra procent sannolikt.

Nåväl, vi blev upphämtade av ordföranden och forslade till en pizzeria där resten av styrelsen väntade. Och vad det handlade om var att de ville visa sin uppskattning över att vi ställer upp så mycket för klubben. Det var ju väldigt trevligt och hedrande måste jag säga. Det enda som var tråkigt var maten. Jag och min man var och åt lunch på den där pizzerian för några år sedan och sa då att vi aldrig mer skulle sätta vår fot där. Inte för att maten var dålig, men servicen var usel. Vi beställde maten, det var långt ifrån fullsatt men vi fick ändå vänta 45 minuter innan vi fick in två mikrade bitar lasagne. På 45 minuter kan man ju för fan laga en lasagne från grunden. 

Aja, alla är väl värda en andra chans. Tanken var tydligen att vi egentligen skulle ha gått på en annan restaurang, men den hade stängt och då fick det bli den här. Men ja, deras servicekänsla, eller snarare brist på densamma, hade inte ändrats. Vi blev anvisade ett bord av en medelålders servitris i trasiga jeans, vi satte oss och sedan kom hon på att bordet skulle torkas av och kom då hasande med en jätteflaska Ajax fönsterputs och sprutade på glasskivan som låg på bordet så man satt som i en dimma. Sedan beklagade hon sig över att hon inte nådde tvärs över bordet och halvlade sig över det så att vi fick trycka oss mot stolsryggarna för att inte vara i vägen. 

Sedan fick vi in menyerna, beställde och inledde vår väntan. Det tog inte 45 minuter den här gången, men de kunde inte ens reda ut vem som beställt vad att dricka och vi fick säga till om det. Sen kom maten i omgångar så det var mycket sitta och titta på när andra åt. Och när väl den sista pizzan bars in så var det fel sort så den fick bäras ut i köket och göras om, så en person fick sitta och vänta i en extra kvart medan vi andra åt. 

Jag skulle vara lite nyttig och beställde en kycklingsallad. In kom ett fat som bestod till 90 % av isbergssallad (som väl består till 90 % av vatten), lite tärnat kycklingkött, några bitar konserverad ananas och så några gurkskivor och en tomatklyfta. Denna rätt kostade 100 kronor. Nu var det ju inte jag som betalade, men det var väl ändå ett DJÄVLA överpris om ni frågar mig. Rätten i sig smakade ingenting. Jag hade beställt "stark dressing" och in kom en skål med vanlig dressing som de hade duttat på någon slags grillkrydda på utan att ens besvära sig med att röra om. Stark var den inte heller och som måltid betraktat så var det här nog något av det mest menlösa jag ätit i hela mitt liv. Men tanken (hos styrelsen) var ju i alla fall god även om inte maten var det. 

Den osynlige vännen del 1

Har läst Den osynlige vännen del 1 av Stephan Chbosky. Många har höjt den till skyarna, möjligen var mina förväntningar väldigt höga för jag var/är väl bara måttligt imponerad så här långt. Eller den var ju bra, men kanske inte SÅ bra som jag trott. Den handlar om detta:

Sjuåriga Christopher Reese försvinner spårlöst i sex dagar. När han kommer hem igen är han helt oskadd. Men han minns inte var han har varit. Och han har förändrats. Christopher upptäcker att han vet saker som han inte borde veta. Han har en röst i sitt huvud. En röst som säger åt honom att bygga en trädkoja i skogen innan juldagen. Om han inte gör det kommer något fruktansvärt att hända hans mamma Kate, och alla andra han känner. Snart befinner sig mor och son i en kamp för sina liv. Deras lilla stad, Mill Grove i Pennsylvania, blir slagfältet i ett krig mellan gott och ont.

Den här boken har beskrivits som "en storslagen skräckroman med en episk kamp mellan det onda och det goda" och visst finns det likheter med denna och Stephen Kings skrivsätt (som också många har påpekat) och visst ser man en supertydlig koppling till Det (en grupp barn som kämpar mot något ondskefullt väsen i en småstad, check).

Jag tycker den började otroligt bra, när man får lära känna Christopher och hans mamma och jag kände verkligen sympati för dom. De andra karaktärerna var också bra gestaltade och intressanta. Jag känner nästan att det hade räckt om boken handlade bara om detta, vardagslivet, problemen. För efter hand som de övernaturliga/skräckinslagen ökade, desto mer ointressant kändes berättelsen och jag tycker inte författaren lyckades få grepp om den delen alls. Det kändes nästan inte ens läskigt, mest konstruerat och påhittat (att jämföra med när jag läste Det och knappt vågade borsta tänderna i veckor efter att jag läst scenen där Beverly sticker ner ett måttband i handfatets avlopp. Då var jag förvisso 20-ish och inte som nu 50+, men ändå) och ju längre det gick desto rörigare blev det. Sedan tycker jag språket var lite påvert ibland, som när Christopher, Konstige Ed och M&M gjorde saker tillsammans, då var det väldigt mycket att först gjorde killarna ditt och sedan gjorde killarna datt och sedan åt killarna matsäck och sedan gick killarna hem.

Såatteh, jag vet inte. Det finns ju en "del 2" (såklart) och den ska jag hämta på bibblan idag. Hoppas den blir bättre, mer som denna var i början. Hade den fortsatt som den började hade den nog fått fem, men nu blir det bara tre moln av fem möjliga.

Till stallet istället, v 35 2020, pt 1

Glömde visst att blogga om måndagens ridning. Glömmer rätt mycket nu pga jävelmycket att göra på jobbet så det är tur man har stallet och brukshundklubben som oaser att andas i. I måndags hade vi markarbete. På stora utebanan. Jag hatar ju att rida på stora utebanan, men det gick väl rätt skapligt. Hade Köttbullen (stackars Pojken är under utredning för hälta som kommer och går, oklart vad det är och om han kommer att bli bra) och vi kämpade på med formen och galoppen. Formen kändes ändå hyfsad och jag kunde göra övergångar från trav till skritt och igång i trav igen utan att hon slog upp huvudet, och hon kunde till och med gå på tygeln i vänstergaloppen. Högergaloppen är vad den är, och fattningarna är fortfarande inte mycket att skriva hem om. Men det går ju åtminstone framåt. Övningen var att först trava och sedan galoppera över en serie bommar med korta avstånd och sedan en serie bommar med långa avstånd på samma linje. Gick väl sådär för Köttbullen har ju inget enormt register i gångarterna och istället för att länga steget så ökar hon farten. Men hon är ärlig och verkar tycka det är roligt och hon kan ju inte hjälpa att hon inte är en gångartsponny.

Rolf

Har läst Rolf av Malin Lindroth. Den handlar om det här:

Rolf är Komvuxvikarie, snart 60 år och bor ovanför Safiren Livs. Inatt har han dödat en flicka. Nu väntar han på polisen som ska komma och förlösa honom från hans brott. Och från hans ensamhet.

Det här var en rätt annorlunda bok. Välskriven. Obehaglig. Alla har nog någon gång träffat på en Rolf. En sån där lite udda kuf utan några sociala skills. Sen behöver åtminstone inte min fantasi veta att Rolf är i stånd att mörda. Boken beskrevs som "en mörk och underhållande roman", men jag tyckte mest den var mörk. Den får tre skärsår av fem möjliga.