Till stallet istället, v 18 2020

Alltså det känns ju som att jag helt kommit ur mina rutiner och att jag ALDRIG är i stallet? Fast det var ju bara en vecka sen. Men på fredag kan jag inte rida (vet inte ens om det är någon drop in-ridning p g a 1 maj) och på måndag är det teori. Då skulle vi egentligen ha teoriprov, det som alla misslyckades med förra gången. Men vi lyckades deala så att vi ska få ha det i höst istället. Sen hoppas vi att det är glömt till hösten, hehe.

Red Pojken igår, han kändes pigg och fin. Galoppen var to die for, och det händer inte ofta att man bara kan galoppera varv efter varv efter varv utan ett enda avbrott. Men det hände igår. Övningen vi red var 10-metersvolt mitt på långsidan och sedan öppna i trav längs med spåret till kortsidan, det gick bra i höger varv men sämre i vänster för då började han (och jag) bli trött. Han var helt löddrig på halsen efteråt så nog fick han jobba. Det kändes bra. Synd att det nu inte är någon ridning förrän nästa fredag, men det är bara att bita ihop. Minns när jag var liten och skulle få börja på ridskola, då var det 10 veckors kö. Så började en lång nedräkning, minns att jag ändå inte tyckte att 10 veckor lät så länge men det handlade nog om att jag aldrig räknat saker i veckor tidigare för efter ett par veckor så insåg jag att det var TVÅ MÅNADER. Det lät plötsligt alldeles otroligt mycket längre och som att man ALDRIG skulle få börja på ridskola. Fast det fick jag ju. Första gången fick jag en häst som hette Orion som ingen ville leda. Han var i mina ögon stor som ett hus och jag var tvungen att rida själv, alla andra hade ledare men när ledare till Orion efterfrågades så var det tvärstopp bland de som hjälpte till. Hade det här varit i en Wahlströms flickbok med en röd rygg så hade det såklart visat sig att jag var ett riktigt stjärnämne och att jag hade klarat situationen galant och sedan fått bli skötare på ridlärarens häst eller något sånt. Men så var det såklart inte i verkligheten. Minns att jag var ganska rädd, både för Orion (som var hundra gånger större än någon häst jag dittills hade suttit på (vilket inte var så många på den tiden) och för de där tuffa stalltjejerna som stod på läktaren och tittade på och fnissade åt nybörjarna (inbillade jag mig åtminstone). Det var ingenting speciellt med Orion heller, han var bara en vanlig ridskolehäst och det var nog bara det att han var stor och därför jobbig(are) att springa med i traven. Those were the days.

De vilda spåren

Helgen har tillbringats i viltspårets tecken. Egentligen skulle vi ha åkt till spårskogen redan i fredags för att lägga lördagens spår - när man tränar öppenklass måste spåren ligga över natten - men det var det andra snälla som fixade. Kunde därför stanna hemma och grilla. Det blev inte helt lyckat, kan man väl säga. Så här tycker jag: Det är jättelöjligt att köpa svindyra grillar för flera tusen kronor, det går minsann lika bra med en liten billig en från Jula. Också jag: När man nu ändå har gjort sig omaket med att tända grillen kan man lika gärna passa på att grilla MASSOR. Hade således bunkrat upp med en jättestor fläskytterfilé, ett antal korvar, plus zucchini och sparris. På den "lilla och billiga från Jula" så går det bara att lägga gallret på ett ställe (en nivå alltså) och förra gången jag grillade så hade jag i lite för mycket kol så glöden kom för nära gallret och jag fick hålla på och vända allt som en vettvilling för att det inte skulle brännas. Ej så soft när man samtidigt vill ta ett glas vin och läsa en deckare. Den här gången tog jag mindre kol, och gissa vad? Då hann allting brinna ut innan jag hade grillat klart. Fick kånka in perfekt grillade korvar, en halvrå fläskytterfilé och väldigt ogrillade grönsaker för de där 20 plusgraderna som det hade varit mitt på dagen försvann raskt framåt sena eftermiddagen. Det var ju inte så lyckat, men samtidigt ej hela världen. Stekte på några köttbitar i en stekpanna och sedan åt vi det plus varsin korv och så lite färskpotatissallad som jag slängt ihop tidigare på eftermiddagen.

Upp tidigt på lördagen och iväg till spårskogen och efter att vi hade gått våra spår och haft genomgång så la vi spår till söndagen. Kom hem vid 17-tiden, bestämde raskt att vi skulle äta "grillrester" till middag p g a orkade inget annat. Synd för min man som hade ätit "grillrester" även till lunch, men grillat är ju godast så det gick nog ingen nöd på honom.
Tage fick gå ett spårprov och det gick bra, vi fick en etta (vilket är det enda man vill ha). Kan väl själv tycka att det var en rätt snällt dömd etta för även om han var duktig och kämpade på väldigt bra (för att vara hunden som går under namnet Tage von Ärthjärna och särskilt med tanke på att han inte har supermycket erfarenhet av nattgamla spår) så tycker jag kanske att vi var ute och virrade lite väl mycket och lite väl långt från spåret ibland. Eller det var åtminstone som jag uppfattade det, men om domaren tycker att det är ett mindre tappt istället för ett större så är det ju inte som att jag protesterar. Är ju inte precis supervänligt att man tycker att domaren är lite för snäll, det är väl snarare det motsatta som är standard.  

På söndagen var det också upp tidigt och iväg till spårskogen och sedan var jag väl hemma vid 17-tiden IGEN. Det var den helgen det, liksom. Tage jobbade på riktigt bra emellanåt, hade problem på ett ställe där han virrade runt i evigheter men det var nog bra lärdom för honom. Hoppas jag. Sen gick jag med och tittade på tre andra spår, så jag var rätt mör i benen efteråt. Har ju fortfarande problem med mitt djävla knä OCH en tåled på samma ben. Tåleden är nästan värst nu, för det är som att trampa på en spik i varje steg. Är så djävla trött på detta men vet inte riktigt vad man ska göra åt det? Är ju inte direkt läge att besöka vården om man säger så. Aja, det får väl ge sig. Är i alla fall nöjd med helgen, nu väntar en kort vecka och så är det långhelg. YAY.

Kattjakt

Här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Kattjakt av Emma Vall. Den stod på hyllan för gallrade böcker som bortskänkes på bibblan och det finns kanske en anledning till det, men snåla jag tyckte ändå baksidestexten lät lovande: 

Amanda Rönn återvänder till Sundsvall för att vikariera på SundsvallsPosten. Det blir en händelserik sommar. Ett torn sprängs. En kvinna hittas död. Handlar det om terrorism? Eller om hämnden för att ett barn riskerar att omhändertas? Polisen och journalisterna på tidningen försöker på var sitt håll finna lösningen på gåtan. Men Amanda Rönn går sin egen väg.

Jamen nämen känns inte den här typen av karaktärer (journalist som snubblar över ett fall och kommer något på spåret och blir motarbetad men tar sig friheter och befogenheter och löser alltihop medan nån trött poliskaraktär kämpar med pappershögarna på skrivbordet) VÄLDIGT gjord? Det tyckte åtminstone jag. Trökiga karaktärer, lågt tempo, orkade en tredjedel men sen gav jag upp. Den här boken får noll scoop av fem möjliga. 

Fredagsmys

Idag är det fredag, solen skiner från en blå himmel med små lätta moln, det ska bli 20 grader varmt. Jag älskar de här första riktigt varma dagarna, när man kan gå ut utan jacka och framför allt när man kan börja gå barfota, men jag är faktiskt lite bekymrad över bristen på regn. Så mycket som det regnade i vintras, så mycket regnade det även i början av 2018 (ingen exakt statistik utan jag grundar det på hur högt vattnet stod på vissa ställen) och alla vet ju hur den sommaren blev. Men jag hoppas att jag har fel.

Idag har jag bestämt att jag ska jobba till lunch och sedan vara LEDIG. Tycker det är mycket svårare att känna mig ledig nu när jag jobbar hemma och man sitter på samma ställe och vadar omkring i jobbgrejer hela tiden, känns det som. Är noga med att stuva undan allt som är jobbrelaterat på fredagen och inte ta fram det igen förrän på måndagen, men det känns ändå inte som det brukar. Misstänker att det inte är samma grej att "sjunka ner i soffan efter jobbet" när man suttit i den åtta timmar redan.
Från och med 5 maj ska vi börja återgå till att jobba "on site", har vår högsta ledning bestämt. Då ska vi jobba varannan dag på jobbet och varannan dag hemma. Eh, jaha, vad ska vitsen vara med det, undrar jag, för samtidigt är strategin fortfarande att man ska ha så lite kontakt med andra som möjligt, så vi måste snacka ihop oss så vi inte är "on site" samtidigt. Aja, det löser sig väl.

Ikväll hade jag tänkt göra grönkålssoppa med vaktelägg p g a förra årets grönkål snart går i blom och vi drunknar snart i vaktelägg. Men jag fick lite oväntat "en ledig kväll" (planen var egentligen att åka till spårskogen och lägga spår till morgondagens viltspårkurs, men det slapp jag lite oväntat) och eftersom jag har bestämt mig för att även ha en ledig eftermiddag i kombination med det fina vädret så passar det ju ypperligt att sitta vid grillen och dricka vin och läsa en bra deckare medan man väntar på den perfekta glödbädden. Så får det nog bli.

En andra massagechans

Alltså gud vad jag saknar mina bra thailändskor. Först Stålnypan, som ju var the queen of fucking everything av av alla massageställen jag någonsin varit på (och det är rätt många), men hon stängde ju sin verksamhet. Sedan hittade jag ju ett nytt ställe som var nästan lika bra massagemässigt men kanske inte lika mysigt och ombonat. Men det är ju stängt tills vidare nu p g a visumkrångel.
Stålnypans ställe har ju dock öppnat upp igen med ny thailändska och jag var där i höstas och det var väl sådär. Har jagat vidare utan att få någon direkt fullträff så häromdagen fick jag nog. Min kropp, som är ett djävla måndagsexemplar i många avseenden, går ut i vild strejk om den inte får sin regelbundna massage. Jag vet inte om det handlar om att det blir en massa slaggprodukter i systemet (vet inte ens om man ska tro på sånt), men sedan jag slutade med regelbunden massage har jag fått en massa små men irriterande inflammationer i muskelfästen både här och där, de liksom bara ploppar upp utan att jag har gjort något för att motivera det, och det tar veckor att bli av med och jag är ganska trött på att ha det så. Så jag bestämde mig för att ge Stålnypans efterträdare en ny chans. För bra massage kan jag bortse från ganska mycket från min övriga kravlista men om massagen bara är sådär så vill jag åtminstone att det ska vara typ enkelt att boka tid och lätt att parkera. Och detta stället har en föredömlig tidsbokning på nätet och det är utanför stan så man behöver inte bekymra sig över att hitta parkeringsplats (eller betala för densamma).

Var där igår och det var G-Ö-T-T. Det är fortfarande trist att man måste ligga med huvudet på en kudde istället för i ett hål, men det funkar. Och även om det inte var Stålnypetakter i massagen så tycker jag nog att det ändå var lite bättre och mer engagerat än sist? Eller så var jag bara desperat, hehe. Förra gången jag var där fick jag ett stämpelkort där man får en timme gratis efter 10 besök, men det kortet slängde jag för jag hade ju inga planer på att återvända. Nu fick jag ett nytt kort och när jag (på frågan om det var första gången jag var där) sa att jag varit där förut men hade "tappat bort kortet" så fick jag ändå en stämpel för det förra besöket. Det var ju snällt. Nu får jag väl bygga upp en slags relation med den här människan.

Till stallet istället, v 17 2020

Igår när jag kom till stallet kändes det som att det var EVIGHETER sedan jag var där. Strängt taget och med mina mått mätt så var det ju det också. Ingen drop in i fredags p g a var helt slut efter att ha varit uppe och stimmat halva natten p g a dramat och jobbat som ett as hela dagen efter det. Ingen ridning förra måndagen p g a att det var annandag påsk och jag hade varit på viltspårträning hela dagen. Ingen ridning fredagen innan det p g a att det var långfredag och ingen ridning måndagen innan det p g a att det var teori. JEFLAR vad länge.

Hade Pojken och de senaste gångerna så har det inte känts hundra, tycker han har stått emot och inte känts helt ren. Men igår kändes han som vanligt! Vi startade med att rida ut en runda i skogen, sedan red vi på stora utebanan. Hatar att rida på stora utebanan för den är så stor och då blir det liksom att alla rider lite hur som haver och man vet aldrig var folk behagar dyka upp. Dessutom ligger det en massa stockar på stora utebanan som man också måste snirkla runt. Är livrädd för att komma galopperandes mot en sån där stock och så ska det bli ett missförstånd och hästen ska bjuda som mot ett hinder. Hehe.

Igår skulle vi vara uppdelade i tre grupper. Grupp ett skulle jobba i skritt, grupp två i skritt och trav och grupp tre i trav och galopp, och så skulle man köra som typ intervaller med det. Det var väl inget dumt upplägg i grunden, men jag hade uppskattat om grupperna hade haft en bestämd plats att vara på, nu var det liksom skritt och trav och galopp överallt. Men det gick rätt så bra ändå. Pojken kändes fin och vi kunde till och med jobba lite med formen i galoppen utan att han bröt av till trav som han brukar.

Kläck!

Har ju glömt att blogga om det senaste kläcket! I torsdags tittade jag till äggen vid kvart i sex på kvällen, inget hade hänt. Åkte till brukshundklubben och tränade med Tage, vid åtta skickade min man ett sms på en kläckare med en kyckling i. När jag kom hem någon timme senare hade det kläckts ytterligare två, plus att det var hålslag i Silverudds Blå-ägget.

Blev lite konfunderad över att det var en gul kyckling. Efter att ha plockat bort det obefruktade Ayman  Cemani-ägget så återstod sex ägg, ett Silverudds Blå och fem Plymouth Rock, och det här var ett av Plymouth Rock-äggen och Plymouth Rock-kycklingar är svarta med gula vingspetsar och mer eller mindre utbredd gul fläck på huvudet beroende på om det är en höna eller tupp.

En gökunge i kläckaren!

Sen på natten till fredags så var det ju drama, och jag fick hasta till jobbet i arla morgonstund. Då var det fortfarande bara hålslag på Silverudds Blå och inget på de två andra Plymouth Rock-äggen. Kom hem på eftermiddagen, då hade det kläckts en till Plymouth Rock medan den där arma Silverudds Blå fortfarande kämpade på med sitt lilla hålslag som aldrig blev större. Det var som om den låg så att den inte kunde dra tillbaks näbben och fortsätta picka hål på skalet utan den pickade bara så att säga i tomma luften.
Jag tycker generellt att man ska låta naturen ha sin gång och sådär och kan man inte ens ta sig ur ägget för egen maskin så är det förmodligen något fel. Men samtidigt så hjälpte ju min man ut Gunde Svan och han växte ju upp till en ståtlig tupp även om han var liten och klen som kyckling. Så jag öppnade kläckaren lite snabbt (ska man ju inte göra under pågående kläck eftersom det påverkar luftfuktigheten, men alla var ju ute utom den här och det ägget som inte ens hade hålslag) och petade lite på det ägget för att se om det var liv i det överhuvudtaget. Det var det, så jag petade lite till så att det blev en spricka, och vips blev det liv i luckan och ut kom en kyckling som det inte såg ut att vara något större fel på.

Femte Plymouth Rock-ägget kläcktes dock inte, stängde av kläckaren i helgen och tog bort det. Det innehöll en kyckling, men den levde inte. Är dock sjukt nöjd med fem levande kycklingar ur sex befruktade ägg.

Men den gula kycklingen gäckar oss, både mig och säljaren. För det är ingen Plymouth Rock. Säljaren har Plymouth Rock, Silverudds Blå, Ayman Cemani, Fifty Five Flowery Gold och blandraser. Ägget såg exakt ut som de andra Plymouth Rock och man borde kunna utesluta både Silverudds Blå (gröna ägg), Ayman Cemani (mindre ägg än övriga), FFG (vita ägg), så det här är väl troligtvis en blandras vars ägg råkat hamna fel. Säljaren erbjöd sig att betala tillbaks pengarna för det ägget, men jag tyckte inte det var nödvändigt. Dels fick jag ju både Silverudds Blå och Ayman Cemani-äggen gratis och dels har jag ju ändå fått en kyckling. Kan ju bli spännande att se vad den lilla gökungen ska bli. Jag tycker Göken är ett passande namn, men min man kallar hen för Gullfiber.

Det var en kyckling som hette Gullfiber.