Yesterday you told be about the blue blue sky

Jag har överlevt de första dagarna på jobbet efter semestern (och varför skulle jag inte göra det?). Men det går ju i ett, så det är något av en chock att först knappt ha gjort ett skapandes grand på flera veckor och så fullt ös medvetslös. Är inte hemma en enda kväll den här veckan. Det är stallet och hundkurser plus egen träning (hundträning alltså) med kompis och så har barnbarnen fotbollsmatcher. Plus jobb dårå. Ja, men man ska ju veta att man lever.

Lever gör däremot inte fina bruna vaktelhönan Kaffe Latte längre. Hon låg död som en sten i voljären när jag kom hem från jobbet igår. Egentligen hade jag börjat samla ägg för att lägga i kläckaren, för det hade ju varit lämpligt att få fram en ny generation hönor innan alla de gamla trillar av pinn. Av ursprungsgänget återstår nu bara Snövit, Svartprick och Gråmask och de är inga ungdomar precis.

Men när jag höll på att reka efter befruktade hönsägg så letade jag även efter Faverolle, för det är en annan ras jag är lite nyfiken på eftersom det ska vara en bra kombinationsras och det även sägs att just det köttet är så himla delikat. Hittade nån på Facebook som hade och vi kom överens om ett datum när hon skulle börja samla och sedan skicka så att det skulle passa efter att Gunde Svan och hans gäng (som vid det laget fortfarande var ägg) hade kommit till världen. Men sedan glömde jag lite bort det hela, tills jag en dag kom på att det där datumet hade passerat med råge utan att jag vare sig hört något eller fått någon leverans. Trodde först att jag hade blivit blåst, men det var såklart PostNord som hade fallerat. De har ju gudbevars bara EN uppgift, att leverera post, men det går ju uppenbarligen bara sisådär. Nu är nya ägg på väg till mig, om Gud och PostNord vill alltså. Vi får väl se hur det går, men funkar det inte så är det ju bara att lägga vaktelägg i kläckaren istället. Samt hoppas på att de nya tupparna Batman och Villanelle gör ett bättre jobb än Johnny Kass (RIP).

Ja, men annars har jag väl inget att förtälja. Var i stallet i måndags, men vi hade teori och terminsplanering, så det är väl inte så mycket att säga. Det var även dags att välja hästar, men jag ar ju abonnerat på Pojken typ hela terminen (ingen annan i min grupp vill ha honom), så det är ju inte heller något att rapportera om. På fredag drar i alla fall drop in-ridningen igång igen. Ja, det var väl allt för den här gången från mitt spännande liv.

Slut på EM

Jag må ha gnölat massor över min sena semester, hur värdelöst det varit att jobba när alla andra varit lediga och vice versa, men när det visade sig att min sista vecka sammanföll med ryttar-EM i Rotterdam så klagade jag inte en sekund. Har följt sändningarna slaviskt och glatts och förtvivlats över med- och motgångar. Och lipat. Speciellt idag när den individuella hoppningen avgjordes. När Martin Fuchs stod överst på prispallen och grät som ett barn till nationalsången så var det storlip även i min tv-soffa. Började också nästan böla över stackars Ben Maher som nästan hade guldet i en liten ask, men som rev så snöpligt och såg så ledsen ut. Och när Mary Lou äntligen klarade vattengraven så föll det nog även då en liten tår från undertecknad. Ja, herregud. Så känslig man har blivit.

Måste ge en eloge till SVT som sänt så himla mycket från EM. Så kul att få se hela klasser och intervjuer "behind the scenes" och inte bara något hopsnörpt sammandrag av de bästa. Måste också ge en eloge till kommentatorerna som både är kunniga och så extremt sportsliga. Aldrig hör man dom säga ett ont ord om några konkurrenter, utan det är idel lovord och prisanden av andras insatser. Jag är väl inte en bättre människa än att jag i hemlighet kan önska en liten rivning eller till exempel ett felaktigt byte eller en missad piaff om det skulle gynna någon jag hejar på. Men såna är inte SVT:s kommentatorer, utan de tycker alltid att andras misstag är otroligt synd. Sportsligt var ordet, sa Bull.

Nu är EM slut och så också semestern. På riktigt. Imorgon klockan 04.05 piper alarmet och sen är det bara att traska iväg till gruvan och försöka få liv i semesterhjärnan igen. Vi får väl se hur det går.

Plötslig kycklingdöd :(

Villanelles och Snöbolls lilla kyckling överlevde inte kläckningen. Kämpade på rätt så tappert men orkade liksom inte ta sig igenom skalet. Och när min man skulle hjälpa till så var det redan för sent. Och det andra ägget kläcktes överhuvudraget inte, så den kycklingen måste ha dött precis innan det var dags. Lite deppigt, men sånt är livet. Eller döden, hur man nu väljer att se på det. Inget man kan göra sådär jättemycket åt.   

Zigenarjäveln

Har läst Zigenarjäveln Del 1: 1965-1985 av Kent Bersico med Thomas Sjöberg & Oliver Dixon. En såkallad självbiografi som handlar om det här:

Sverige, 1965: Romer får rätt att bosätta sig permanent och gå i skola. Samma år föds Kent Bersico, näst äldst av fem syskon. Hans föräldrar träffades tio år tidigare och ingick ett av de första svensk-romska äktenskapen. Familjens kringflackande liv bryts när de slår sig ner i byn Laxå.
Mamma Gun är en tuff, världsvan svensk bondflicka från Askersund. Fredrik är en charmerande skrot- och bilhandlare, driven affärsman och analfabet men också en våldsam och svartsjuk alkoholist. På nätterna ligger Kent i sängen och lyssnar på föräldrarnas gräl. Som sexåring ser han sin mamma blodig på golvet, pappan misshandlar henne med ett dammsugarrör. Kent hugger sin pappa med en kökskniv i låret. 
När Kent är 10 år flyttar familjen till Mora. Han är minst i klassen, och dessutom den enda romen. På högstadiet förvärras hans liv. Underrasterna leker mobbarna kast med liten zigenare på skolgården. Lärarna ser men gör inget åt saken. I stället blir Kent själv anklagad. Plågoandarna kastaren dag in en smällare på toaletten där de stängt in honom. När han släpps ut blöder det ur hans öron. 
Samtidigt finner han en passion som ska följa honom genomlivet och karriären: Bilar. 

Jag gillade inte den här boken. Tyckte det kändes som sida upp och sida ner där det snudd på skröts om hur eländigt allting var och hur synd det varit om stackars Kent, fastän man fattar att han verkligen inte varit Guds bästa barn. Sen har jag ju rätt svårt att tro på hur mycket stryk och olyckor och grejer man kan råka ut för och ens överleva, än mindre bara skaka det av sig som om det rörde sig om en liten örfil. Och det här med när folk BARA ska återberätta allt jävelskap de gjort i sin ungdom och hur värst de har varit exakt hela tiden, NJA, tycker jag, det känns så himla överdrivet och inte alls sannolikt. Men det får man väl inte säga i det här djävla landet. Hehe. Den här boken får en otrimmad EPA-traktor av fem möjliga.

Nu är semestern slut på riktigt

Ja, igår var alltså sista semesterdagen. Lördag och söndag är man ju ledig ändå (om man som jag jobbar måndag till fredag), så de räknas inte. Men fyra veckors ledighet sjunger nu på sista versen. DEPPIGT. Fast på ett sätt skönt att komma tillbaks  till rutiner igen. Gillar ju rutiner. Och semestern har varit bra. Har nästan bara gjort sånt som jag gillat, d v s varit hemma, såsat omkring innanför tomtgränsen, pysslat i trädgården, pysslat med djuren, huggit ved, läst böcker, löst korsord, ätit god mat och sjuka mängder glass (operation kaloriåtstramning inleds på måndag morgon SHARP) samt druckit vin nästan varje kväll. Behöver ej mer än så för att vara genuint lycklig.

Vaktelhönan Snövit lade sig att ruva. I cirka fem dagar låg hon platt på ett gäng ägg och jag såg henne inte en enda gång lämna dom, fast jag antar att hon väl ha måste ha gått iväg någon liten sväng för att äta och dricka och sköta naturbehoven. Sedan tröttnade hon plötsligt och gick därifrån utan att så mycket som ägna äggen en blick. Okej? Det var väl lite obegripligt om ni frågar mig.

När jag la Australorpäggen i kläckaren så var det ju några som inte var befruktade. Dom plockade jag bort och slängde samtidigt in några vaktelägg, varav ett par kom från Snöboll, den enda hönan av kycklingarna som inköptes för att hålla Villanelle sällskap. Ett av dom visade sig vara befruktat (av Villanelle dårå), och AS WE SPEAK är det kläckning på gång. Igår kväll syntes en liten utbuktning på ägget, i morse var det ett litet hål och just nu är det kanske en halv centimeters öppning i skalet. Fort går det inte, men man kan se en liten näbb och höra små pip. Men är det inte lite sjukt? Villanelle är född dagen innan midsommarafton och Snöboll är en vecka äldre, och nu ska de bli föräldrar. Det andra ägget (lagt av någon av de andra hönorna, med Batman som pappa) har små sprickor i skalet, men inget hålslag än. Hoppas verkligen det blir en kyckling till så det inte blir samma visa som med Villanelle.

Gunde Svan och hans tre syskon lever och har hälsan. De är fortfarande svingulliga där de tultar omkring med sina stora blöjrumpor.

Här står de och vänder ryggen till publiken som några andra
rockstjärnor.

 

Längst till vänster: Alice Cooper, därefter två än så länge namnlösa.
Gunde Svan är längst till höger, men föredrar tydligen att visa röven.

Vintereld

Har läst Vintereld av Anders de la Motte. Den handlar om det här:

Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.
Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.

Jag har läst både Slutet på sommaren och Höstdåd av samma författare, jag gillade båda riktigt mycket. Den här: not so much. Tycker både att karaktärerna är rätt trista, och att själva intrigen är rätt ospännande och står och puttrar onödigt mycket på tomgång istället för att komma någonvart. Sen blev det väl för all del en och annan twist som lättade upp, och på sista sidan fick jag en klump i halsen (men om man inte får det när kattungar är inblandade måste det väl ändå vara något fel på en?). Välskriven och med bra språk är ju ett plus (även om jag retade mig extremt mycket på Stephs svengelska), men det hjälper inte hur långt som helst. Den här boken får tre små anlagda bränder av fem möjliga.

Nazibruden: en sann historia

Har läst Nazibruden: en sann historia av Jessika Devert. Den handlar om detta:

Hon hade ett hakkors intatuerat på foten och en SS-soldat på benet. Tillsammans med sin pojkvän sjöng hon duetter om utrotning. Hon var en del av den innersta cirkeln i den svenska nynazistiska rörelsen.
I tre år levde Anna-Lena Joners Larsson tillsammans med en av Sveriges mest kända nazister. Erik var sångare i ett av Europas största vit makt-band och Anna-Lena blev deras turnéledare. Sakta men säkert drogs hon allt längre in i en isolerad värld fylld av hat och ilska. Under sina spelningar runt om i Europa och USA hyllades det nordiska blonda paret av såväl Ku Klux Klan som andra rasistiska organisationer. Tills allting en dag rämnade.
I Nazibruden berättar Anna-Lena för Jessika Devert om sitt liv. Om åren som nazist, om kärleken till Erik och om den svåra vägen ut ur rörelsen tillbaka till ett normalt liv.

Jag tyckte den här boken var SÅDÄR. Tycker ofta att resultatet av att någon ska skriva en bok om någon annans historia i bästa fall blir mediokert, och det här var inget undantag. Det känns ju också konstigt att någon först är fullblodsnazist och sen i samma sekund som hon får barn så förstår hon hur fel och dumt allt det här har varit. Jag fattar ju att det är mer komplicerat än så, men tycker inte att det framgår speciellt bra i boken. Sen kommer det plötsligt detaljer och information som inte nämnts tidigare, vilket gör att hela berättelsen blir lösryckt och osammanhängande. Stilen känns ansträngt redovisande, som en uppsats med titeln Mitt sommarlov. Den här boken får två små naziuniformer av fem möjliga.