Till stallet istället, v21, pt 2+3 + v22 pt1

Var på dressyr-BOOT CAMP med Bulldozern i helgen. Där fick man sannerligen veta att man levde, eventuellt önskade att man var död. På lördagen var det träning för drop in-ridläraren, och det var ett MONSTERPASS från början till slut. Redan efter fem minuter beordrades halt och upp med stigbyglarna och sedan igång i trav, så sen var det bara att komma ner i sadeln och hålla balansen resten av tiden. Det gick ändå rätt bra, speciellt galopparbetet, så egentligen borde man väl rida betydligt mer utan stigbyglar än vad man i praktiken gör. Träningsvärken dagen därpå talade dock emot detta.
Dag två skulle vi rida privatlektion för ridlärarens tränare. NERVÖST, kände jag inför det. Man fick börja med att berätta vad man ville ha hjälp med och jag förklarade att Bulldozern är stel i vänster varv och att vi haft problem med galoppfattningarna, "fast det går mycket bättre nu". Det skulle jag aldrig ha sagt, för naturligtvis fick jag inte till en enda galoppfattning utan att det blev inslag av slängtrav. När vi skulle jobba med hennes stela sida så skulle jag rida på en volt, vilket man ju tycker är en rimlig begäran, men inte ens det kunde jag göra ordentligt. Kände mig verkligen som en första gradens S-O-P-A, men det är väl sånt man utvecklas av (fick såklart en massa bra tips också, så det var helt klart värt det).  Fick också se mig själv på film och kunde konstatera att Bulldozern gick i riktigt fin form. Hon försöker ju gärna smita undan genom att antingen köra fram sin enorma hals och dra iväg eller gå bakom hand, men här gick hon precis i lod. Sedan var det väl mindre smickrande att se sitt eget svettiga tomatfejs skumpa förbi, men det får man väl leva med.

Efter att ha kämpat på hela helgen kändes det nästan overkligt att man skulle rida vanlig lektion igen på måndagen. Vi hade vikarie, hon var väldigt ambitiös och det kändes som att hon ville trycka in hundra övningar på en timme och det skulle travas här och galopperas där och hända saker hela hela tiden och det kändes allmänt väldigt rörigt och Bulldozern kändes stressad och orolig och lite spänd.  Tror dessutom att hon faktiskt var lite mör efter helgens övningar, så jag tog det lite försiktigt med henne på böjda spår. Galoppfattningarna blev okej i höger varv och lite sisådär i vänster. Däremot fick jag till fina och balanserade ökningar i traven och det kändes mäktigt.

Nu ska jag vårda min träningsvärk.

Holiday

Här ser ni en som har 10 dagars semester OCH: det ska vara såkallat kalasväder hela tiden. Nu är jag ju inte överförtjust i sol och bad, men det är ändå gött att ha sovmorgon, hugga ved, sitta i skuggan i trädgården och läsa en bok, äta glass och ha cirka noll planer för dagen.

Semestern inleddes dock med två deppigheter. Dels en jobbrelaterad bajsmacka som inte var så lätt att skaka av sig som jag hade önskat. Och dels var det dags att låta gamla gubbhunden Boris få somna in. Eftersom han blev 14 år minus några veckor, vilket är ASGAMMALT för en så stor hund, så var det mest av allt en tidsfråga, men ändå en svår sådan eftersom han var pigg och glad in i det sista. Dock blev han gradvis svagare i benen och fick svårare och svårare att lägga sig ner och resa sig upp, och svaret kom mer eller mindre av sig själv när han en dag förra veckan inte längre orkade hålla uppe sin egen kroppsvikt när han skulle gå nerför trappan. Där tyckte vi att gränsen för vad som är ett värdigt hundliv gick och då var det också ganska enkelt att fatta beslutet. Men det gör det ju inte precis roligare. Det är väl enda nackdelen med att ha djur, kan jag ju känna. När de blir sjuka och dör. Fy fan vad pissigt.

Jaha, men i övrigt så är det okej. Har ju som sagt semester. Blev tvingad att ta sen semester i år, och krävde därför att jag skulle få ha lite extrasemester i början av sommaren. Det var väl inte jättepoppis, men det var ju ingen annan som hade kommit på den briljanta idén så ingen kunde ju säga något om det. Plus att jag seriöst haft en helt orimlig arbetsbelastning hela våren. Har satt ner foten så det dånar och sagt ifrån så det visslar om det, så nu blir det förändring. Kan ju vara gött att ha en liten minisemester för att markera det, tänker jag som den mallapa jag är.

       

Små stora saker

Har läst Små stora saker av Jodi Picoult, och det kan banne mig ni också masa er iväg till bibblan och göra. Det här är handlingen:
Ruth Jefferson är barnmorska med över tjugo års erfarenhet och arbetar på förlossningsavdelningen på ett sjukhus i New York. Brit och Turk är nyblivna föräldrar som inte vill att en afroamerikan ska ta hand om deras barn, Davis.
När Ruth är ensam på sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rädda barnet. Men det är redan för sent.
När Brit och Turk anklagar Ruth för mord får vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon.

Jag tycker det här var både välskrivet och väldigt intressant och man får en hyfsad inblick i det superinvecklade amerikanska rättssystemet. Jag gillar också att karaktärerna är både nyanserade och mänskliga. Brit och Turk må vara as, men de har också känslor. Sen var kanske upplösningen med Brits mamma en aning för effektsökande för att den skulle kännas riktigt sannolik, men det kan jag väl se genom fingrarna med. Den här boken får fyra jurymedlemmar av fem möjliga. 

Till stallet istället, v21, pt1

I måndags stod "uteritt" på schemat. Det var något av en besvikelse eftersom vi gjort exakt samma sak förra måndagen och vi red exakt samma runda den här veckan eftersom skogen i stallet har sina begränsningar. Men ja, jag fattar ju grejen. Man rider i ridhus nästan hela året, klart man ska passa på att rida i skogen när det finns möjligheter. Oftast är det ju något som kommer i vägen i vilket fall som helst även om det är sommar. För regnigt, för varmt, för dammigt, för mycket insekter, risk för åska, you name it och vips så är man inne i ridhuset i alla fall.
Den här gången red jag sist. Det är inte jättekul att rida sist av alla när det är torrt och dammigt, vilket det var. Dessutom så är det en oskriven regel när man rider i kolonn  att man skickar information framifrån bakåt och bakifrån framåt, men nähä, det fanns det folk som inte hade hört talas om. Så jag hade ingen aning om vad som skulle hända utan plötsligt började folk framför en galoppera och lika plötsligt saktade de av så att man höll på att rida rätt in i röven på framförvarande. Dessutom är det ej kul att rida sist när det är torrt och dammigt. Det var det i måndags kan jag väl säga.

EN gång var det en som vände sig om och frågade om jag ville galoppera. Öppnade munnen för att säga ja och i samma stund passade en fluga stor som en knölsvan på att flyga in och bosätta sig i svalget. Hostade så att jag höll på att SPY. Det hade varit information att skicka genom kolonnen. "Anna har spytt, skicka fram". Hahaha. Aja, jag lyckades hosta ut flugan men behålla maginnehållet, men det förstörde ju en del av den härliga naturupplevelsen kan jag väl säga.

Idag blir det ingen drop in-ridning för mig eftersom jag ska på BOOT CAMP i helgen och då får man väl vara i form, för det blir nog ingen sinekur.

Dagens känsla:

Fy FAAAAAAN vad jag är trött på alla mail från vartenda djävla företag och organistion som man någonsin varit i kontakt med som vill försäkra en om hur varsamt just DE handskas med ens personuppgifter. GDPR...gäääääääääsp.

En annan Alice

Har läst En annan Alice av Liane Moriarty. Jag har läst alla hennes böcker och gillat dom och den här var inget undantag. Berättelsen handlar on Alice, som ramlar och slår i huvudet och när hon vaknar upp så tror hon att det är 1998 istället för 2008. 1998 var Alice gravid med sitt första barn, nu ställs hon inför det faktum  att hon har tre barn och dessutom håller på att skiljas från den man som hon 1998 var lyckligt nygift med samt har en infekterad vårdnadstvist kring de barn som hon inte har en aning om att hon har. Så det skapar ju en hel del prekära situationer, kan man väl säga. Välskrivet och underhållande, sen tycker jag väl kanske att det kändes lite väl orealistiskt att en människa skulle förändras så extremt mycket på tio år. Klart man förändras, men att gå från att vara en sorglös, slarvig och lite socialt hämmad bohem till en militant träningsfascist som inte verkar veta vad blygsel innebär känns lite väl konstruerat. Sen skulle det såklart inte bli samma twist om det visade sig att Alice bara förändrats pyttelite eller inte alls, det fattar ju jag med. Men ändå. Den här boken får tre stora bananmuffins av fem möjliga. 

Kanske det viktigaste inlägget i hela universum just nu: bild på höns som sitter på sittpinnar

Min man smög in i hönshuset och fångade den senaste utvecklingsfasen på bild:

Här sitter alltså hela gänget och kurar skymning. Bakre raden
från vänster till höger: Michelle Obama, Jeanette, Magnhild,
Christine Perfect och Laura. Främre raden, från vänster till höger:
Mette-Marit och Brienne. GODNATT JORD.