Till stallet istället, v17, pt 2

Var så nöjd med fredagens lektion, den var perfekt för mig och Bulldozern. Först fick vi rida fram självständigt, och då jobbade jag mycket med vändningar och övergångar. Sedan red vi ungefär som en jättestor slalom runt några stockar fram och tillbaks och jobbade med att ställa och flytta. Och sedan var det galopparbete på en stor volt och då var Bulldozern så lösgjord att det till och med gick att minska galoppen och jobba lite med samlingen. Kände mig SÅ NÖJD efteråt, det enda tråkiga är att när man precis känner att wow, ja, nu stämmer allt, ja då är det dags att sluta. Men sånt är livet uppenbarligen.

Bygga hönshus, an epic movie, part 30

Djävlar vad vi har jobbat med hönshuset i helgen som gick. Dock var det tyvärr väldigt lite av det som fastnade på bild. Typ: nästan ingenting. Vad gjorde vi då? Jo, lördagen inleddes med att min man stormade väg till Lantmännen och köpte virke. Det var väl bara gång åttahundrasjuttioelva eller så, för även om man bara ska bygga ett litet hönshus så spelar det tydligen ingen roll hur mycket brädor och skivor och spik och skruv och annat jox man än köper. Det är ändå alltid något som fattas, det är sen gammalt.
Att bo på nästan-Österlen och åka till Lantmännen så här års på en lördag är inte så kul som man skulle kunna tro. Vårt Lantmännen är ett riktigt, tvättäkta Lantmännen med bönder som främsta kundkrets, och stänger därför klockan 16 om vardagarna. En liten eftergift till oss vanliga dödliga kunderna har gjorts till 17.30 om onsdagarna, och då är alla där som inte kan se det som ett arbete att åka dit. Och på lördagen har de öppet ungefär en kvart (känns det som), och då är alla sommarstugeägare, som så här års invaderar det riktiga Österlen och som är sugna på att ta tag i alla de projekt som genererats under den långa karga vintern i Stockholm, där. Så det är ett överskattat nöje, men i lördags var det alltså ett måste, ansåg min man. Han kom hem med tolv brädor som jag mätte och kapade i lagom längd. De ska bli innertak. Först tänkte vi inte ha något innertak utan öppet upp till nock, sedan tänkte vi om eftersom det kunde vara praktiskt att ha som en liten vind där man kan förvara strö och liknande. Då tänkte vi först att vi kunde ha OSB-skivor som innertak, men sedan tänkte vi att det kanske skulle bli lite svajigt och så bestämde vi oss till slut för innertak av brädor.

Sedan knåpade min man ihop den del som ska innehålla reden och sittpinnar. Jag till kapade sittpinnarna av stammen från en gammal paradisbuske som vi tagit ner och som jag sparat till just detta ändamål för att den var rätt så kvistfri och lagom grov.  Sedan rensade jag ogräs, vilket inte direkt har med saken att göra men det tog ändå ett antal timmar under vilken en krusbärsbuske gick till motangrepp så att blodvite uppstod. Ser ut som nån himla EMO nu.

På söndagen fortsatte arbetet från arla till särla. Jag inledde starkt med ett av mina sidoprojekt som var att flytta en gigantisk hög med flis från ett ställe i trädgården, där den förvarats temporärt, till ett annat där den ska vara mer permanent. Det har inte direkt heller någonting med hönshusbygget att göra, men det var merarbete som uppstod i och med att vi var tvungna att kapa två stora björkar innan vi kunde börja bygga hönsgården, och därav fick en himla massa ris att flisa. Och det ska man ju göra av någonstans. Tänker använda det till täckodling så småningom, men just för stunden så låg det mest av allt i vägen. Det visade sig dessutom att det hade flyttat in en padda i den temporära flishögen. Man tänker: vad är det för en typ jordklump? och så hoppar den iväg. Detta har inte ett dugg med hönshusbygget att göra men känns ändå värt att nämna.

På eftermiddagen gjorde jag en resa till DÖDSRIKET, kändes det som, genom att foga alla hönshusinnerväggarnas springor med fogmassa. Detta för att det ska vara lätt att hålla rent och eventuell ohyra inte ska ha några bra ställen att ligga och frossa och föröka sig på. Ohyra älskar att gömma sig i springor och skrymslen och vrår så vill man ligga i framkant så gör man det svårt för dom att trivas från början. Vet att jag naivt nog inbillat mig att det skulle gå relativt snabbt och lätt att trycka dit lite klet och HA HA HA så fel jag hade. Fogmassan var så djävulskt trög att den i princip var helt omöjlig att pumpa ur den där sprutan eller vad det kallas. Fick ta i för både kung och fosterland och lite till och jag svor över åtskilliga gånger över konstruktionen. Kunde det inte bara vara som med en tub med spackel? frågade jag mig gång på gång.  Djävulskt kletigt och kladdigt var det också, och det fanns såklart EN MILJARD springor att täta och när jag kom in och skulle tvätta av kläbbet så gick det inte. Då hade jag ändå haft latexhandskar på mig, men de funkade ju bara en kort stund, sedan fastnade de i någon liten träflisa och revs sönder.

Men nu är det gjort! Återstår nu: sätta dit innertak, måla, fixa klart reden, montera sittpinnar, göra en nätdörr som ska finnas mellan människo- och hönsdelen, sätta in ventilationsgaller och hönslucka. Inte jättemycket med andra ord. Man skulle NÄSTAN kunna tro att vi närmade oss? Eller? STAY TUNED!

Fogmassa från helvetet. Min inre arbetsmiljö-Hitler
vaknade till liv när massan skulle inhandlas,
och jag ratade allt som innehöll isocyanater. Ropen
ska skalla, isocyanatfritt åt alla. Fick träna musklerna
i händerna som jag aldrig tränat dem förr eftersom
massan var trög och kolven som skulle pumpa var
ännu trögare. FAN VAD TRÅKIGT DETTA VAR.

 

 

 



Apanage

På nattradion pratade dom om vilka personer man skulle vilja följa i en reality-såpa och någon föreslog kungen "för att se vad han gör med apanaget som vi ger honom".
Tänkte lite på det där en stund. Folk som är emot kungafamiljen* blir ju helt rabiata så fort apanaget förs på tal och det gormas om att SKA MINA SKATTEPENGAR GÅ TILL SÅNT och KUNGAFAMILJEN ÄR SVERIGES STÖRSTA SOCIALBIDRAGSTAGARE och liknande utrop. Fast - hur skulle det annars se ut? Oavsett vad man tycker om monarkin så är det ju det statsskick vi har och det hade ju varit jättekonstigt om kungen fått lön från den privata sektorn. Kronprinsessans födelsedag presenteras av kungafamiljen i samarbete med Electrolux, typ.

Men ordet APANAGE är ju jätteroligt. Älskar att det finns ord som bara har en enda och väldigt smal betydelse (typ: triumvirat och ryttla). Ordet apanage kommer från latinets "apanare", som betyder "att ge bröd". Så nu vet ni det. Det var väl allt jag hade att säga egentligen.





* Jag är kluven i frågan. Håller "i princip" med om att det känns en smula förlegat med ers majestätandet, och jättekonstigt att man blir statschef via arv och successionsförordningar, men samtidigt tycker jag det är rätt ballt att ha ett kungahus och tycker kungafamiljen ändå verkar så genuint trevliga och godhjärtade, SO SUE ME. Plus: det där med makt och vem som har den och vem som får den är ju generellt rätt invecklat och det är ju inte så att folket på gatan får mer slantar i plånboken eller mer att säga till om bara för att kungahuset försvinner. Makt kan ärvas på många sätt. Just saying.

Sanningen om Audrey Wilde

Har läst Sanningen om Audrey Wilde av Eve Chase. Berättelsen utspelas dels 1959, när fyra systrar tillbringar sommaren hos sin faster och farbror på Applecote Manor där deras kusin Audrey försvunnit spårlöst några år tidigare, och dels i nutid när man får följa Jessie och Will, Applecote Manors nya ägare som flytt Londonlivet tillsammans med sina barn för att börja om på nytt. Nu och då växlar och flätas ihop och det är rätt bra driv i intrigen. Tycker dock att det mot slutet blir lite tjatigt med de fyra systrarnas inbördes känsloregister och att dramat med Jessie och hennes styvdotters relation kändes lite väl gjort. Men annars bra och läsvärt och jo, man får till slut reda på vad som hände med Audrey Wilde. Om någon undrar om jag inte gör annat än läser så är svaret jo, tyvärr. Håller dock alltid på med tre-fyra böcker parallellt och nu slumpade det sig så att några råkade ta slut nästan samtidigt. Vet inte varför jag ens nämner detta, som om det skulle vara ett skamligt beteende. Den här boken får tre herrgårdar av fem möjliga. 

Vågspel

Läste nån positiv recension om boken Vågspel av Ann Rosman. "En deckare som inbjuder till sträckläsning" eller nåt i den stilen. Man gillar ju deckare och man gillar ju sträckläsning, så här kan ju inget gå fel, skulle man ju kunna tycka. Fast jo, det kunde det visst. För det första visade det sig att det här var sjätte boken om ett och samma polisgäng och jag har inte läst de föregående fem. För det andra var det ett synnerligen träligt polisgäng med noll intressanta karaktärer, och för det tredje så var det så extremt mycket detaljer om båtar, och jag är så extremt ointresserad av båtar. Så nä, den förpassar jag oavslutad till den digitala papperskorgen utan att få veta om de någonsin hittade den försvunne Bo Stenman.

Till stallet istället, v17, pt1

Vi är nu inne i ett "hoppblock", vilket innebär att det är mycket med markarbete och bommar och grejer. Igår hade vi vikarie för vår vanliga ridlärare var ledig, men vikarien är hon som brukar ha drop in och bootcamper så det var inga konstigheter. Först skrittade vi ut en runda, sedan red vi fram på stora utebanan och det gick bra, Bulldozern kändes följsam och lyhörd. Sedan red vi upp till ridhuset och red i sicksack över bommar för vändande ytterhjälper, det gick väl sådär men lite bättre än förra veckan. Och sedan skulle vi hoppa två små hinder med 17 meters distans där vi då skulle rida på fyra eller fem galoppsprång beroende på vilken häst vi satt på. Bulldozern var en av dom som skulle gå på fem, men hon blev som TOKIG när hon förstod att hon skulle få hoppa och första gången drog hon iväg som om hon hade en bisvärm under svansen, klippte distansen mellan hindren på fyra språng och det var lite som att försöka stoppa en tsunami. Sedan var jag lite mer beredd och gjorde någon volt i galopp innan vi red mot hindret och då gick det lite bättre med tempot fram till hindren, men mellan hindren kändes det fortfarande som att jag hade väldigt lite att säga till om. Bulldozern består som sagt till rätt stor del av en tjock stark hals och när hon lägger all tyngd på bogarna och älgar iväg så lägger hon uppenbarligen inte mer notis åt den som sitter i sadeln än om det hade suttit en fluga på ryggen. EN gång (på sex försök) lyckades vi få in de där fem galoppsprången och då handlar det verkligen inte om att Bulldozern har så djävla vägvinnande galopp i sig själv, utan mer att tempot var...eh, en smula överilat. Nästa gång eller när det är så ska vi bli filmade när vi hoppar, som vi sen ska titta på och analysera när vi har teori. Är mycket glad att det inte var igår, för det var fan i mig inte mycket att dokumentera. Än mindre analysera. Aja, men det finns ju utrymme för förbättringar om man säger.

Skrik tyst så att inte grannarna hör

Har sträckläst Skrik tyst så att inte grannarna hör av Karin Alfredsson, och det tycker jag att ni också ska göra. Berättelsen handlar om Roger, som arbetar som diplomat och ska flytta till Zambia, som blir förälskad i Ellinor, som kämpar sig fram som frisör. De gifter sig och hon följer med till Zambia och får leva lyxhustruliv, men det visar sig att Roger inte alls var den hon trodde. Berättelsen handlar också om Siame, som arbetar som betjänt i diplomathuset, och som blir förälskad i Loveness, som flyttar in i hans tjänarbostad, men det visar sig att Siame inte alls var den hon trodde. Bra intrig där man växelvis får följa dessa fyra karaktärer, plus en femte - trädgårdsmästaren White - och där allas perspektiv speglas på ett trovärdigt sätt och där man kan vända och vrida på det här med vem som är offer och vem som är förövare och är inte förövaren också ett slags offer? Enda minuset med den här boken var att det var lite tunnsått med karaktärernas bakgrunder, man skulle vilja veta mer om vad de hade med sig i bagaget och vad fick dom att bli det de blev, göra de val de gjorde och så vidare. Den här boken får fyra utrikesdepartement av fem möjliga.