Oj, nämen inte hinner man blogga när man har fullt upp med att ligga och pressa på playan, det gäller ju att passa på nu när värmen äntligen har kommit. HA HA HA. Finn två fel i föregående mening, och då är det första att jag hellre skulle skära pulsådrorna av mig med en flaska sollotion med solskyddsfaktor 100 än att ligga och "pressa". Och värmen! Känns som att det mer är hösten 2015 som har kommit på för tidigt besök. Sommaren varade bara en helg, men den var ju å andra sidan så djävulusiskt varm att det känns som att den höjde medeltemperaturen för jorden med ett par hundra procent eller så. Men annars är det mest kyla, regn och rusk. Idag när jag var ute med taxarna så blåste det så mycket att jag fick ont i öronen när jag kom hem, sådär som man kan få på vintern när man inte har mössa. I JULI. Man tror knappt sina öron, så att säga.
Annars har jag hängt med taxfolk, taxfolk och åter taxfolk i dagarna tre. Okej, det var väl lite terrierfolk också, men annars mest kortbenta för hela slanten. På kvällarna och nätterna boddes det i hyrd stuga. Jag hade tänkt hyra en tvåbäddsstuga, för det hade Tinnan och Helena gjort, men de visade sig vara slut och då slog jag till på en fyrbäddsstuga istället. Och det var kanske tur med tanke på att tvåbäddsstugan var en
lekstuga. På riktigt. Man kunde inte sitta på verandan för där stod kylskåpet, med en sladd som ringlade sig in under stugan någonstans. I relation till detta var ju fyrbäddsstugan ett kap, även om det bara fick plats två våningssängar och ett kylskåp med mycket livlig motor och sen var det fullt. Det fanns visserligen ett bord på verandan, men om man ställde en stol vid det så kunde man inte komma in i stugan. Fick äta min spartanska frukost sittande på golvet framför nämnda kylskåp, så det var inte så djävla mycket flärd som man skulle kunna tro utan kändes mer som en scen i
Dom kallar oss mods. Ytterdörren gick inte att stänga med mindre än att man drog igen den med våld och låste, och då bildades det centimeterstora glipor i den, så värmen i stugan var ju i paritet med utomhustemperaturen. Belysningen bestod av en naken glödlampa i taket som spred ett hemtrevligt sken över 70-talsfurupanelen där man låg inspärrad i underslafen av våningssängen.
Men på kvällarna sken solen och vi dukade fram lådvin och snacks och satt och gottade oss. Till och med hundarna förmåddes hålla sams mellan de båda flockarna, vilket aldrig har hänt förut eftersom flera av medlemmarna är av typen som tycker att ett litet slagsmål piggar väl alltid upp. Men nu gick det alltså bra och allt skulle ha varit frid och fröjd om det inte hade berott på våra nyfunna campingvänner.
Första kvällen blev vi hälsade välkomna av en tant med cirka tre tänder i munnen, men å andra sidan hade hon centimeterlånga krokiga tånaglar som stack ut som någon form av rovdjurstillbehör ur Foppatofflorna. Hon hade haft en likadan tax som Remus och ville aldrig sluta prata om det eller klappa honom. Eftersom oklippta tånaglar nästan är det äckligaste jag vet så kände jag mig inte jättebekväm med min nyfunna vän och var rätt tacksam när hon vaggade bort efter en evighet. Dock brädades hon raskt av SAMUEL, nydumpad (gissade vi) husvagnsfantast som slog ner sina bopålar mitt emot våra stugor och inom kort gled över och presenterade sig, pratade lite om ditten och datten och inledde sedan en oerhört indiskret (men dock fullständigt obesvarad) semesterflirt med Helena. Han pratade i hundra år om vilka fina taxar vi hade (men hade egentligen bara ögon för Helenas hund). Vi fick erbjudande om att komma över och grilla på hans grill om vi ville (det ville vi inte). Han tog en miljon bilder på taxarna i allmänhet och på Helena i synnerhet från alla möjliga vinklar och vrår och påpekade helt seriöst att "bilden blev inte bra för Helena kom inte med". Andra bilder där Tinnans och mina huvuden var avkapade var tydligen mer lyckade i hans ögon. Han bad helt oblygt om att få Helenas mailadress så att han skulle kunna maila bilderna. Sedan erbjöd han oss sitt överblivna grillkött, men eftersom Helena är vegetarian så gick det ju inget vidare, och Tinnan och jag försäkrade att vi var alldeles oerhört mätta ("Det blev lite bränt, jag tror det kanske var för varmt när jag grillade?" känns som att det skulle kunna bli en klassisk replik i grillsammanhang).
Som grädden på moset satte han sig sedan med akustisk gitarr och munspel och ylade fram taskiga Dylantolkningar på ett sätt som han säkert trodde var stämningsfullt. Helena gick demonstrativt in och tog på sig en ring för att signalera upptagen, men jag tror han var typen som inte gav sig i första taget, men hur det nu var så kände han väl att han ändå fick ägna lite tid åt sin son, som han var där och semestrade med, så till slut blev vi av med honom (även om han riskerade att dyka upp när som helst för hans husvagn stod som sagt bara 5-6 meter från våra stugor). På morgonen kom han obesvärat spatserande från duschen endast iförd t-shirt och badhandduk som var öppen ända upp till klockspelet och det kändes som att om han så bara fick minsta lilla uppmuntran så var han beredd att ta vid där kvällen slutat, men som väl var hade vi ju hundar att rasta, bilar att packa och en agenda som inte inbegrep hans sällskap OCH TUR VAR VÄL DET. Det var ju nästan så att man längtade efter den tandlösa som förmodligen fick ringa en hovslagare om hon någonsin skulle få för sig att göra pedikyr. Ena dagen nästan en skräckupplevelser, men efter fenomenet SAMUEL var hon nästan välkommen med öppna armar. Allt är relativt.
Det kommer nog aldrig att bli en campingmänniska av mig, om man säger. Om ett par dagar åker jag till Stockholm och spanar efter hipsters. Ska då bo på hotell, och det ser jag mycket fram mot. När man legat i en 70 centimeter bred våningssäng med masonitbotten och ätit Skogaholmslimpa sittande på golvet så känns en annalkande hotellfrukost som att få paradisets nycklar i handen. Allt är som sagt relativt.
