Annika, en av mina cirka tre läsare, kräver att få veta hela historien om "Gren" som jag nämnde i förra inlägget som ett internt skämt. Nu är det väl extremt få människor utöver min familj och eventuellt några som hängde i kretsen av de närmast sörjande kring en mycket liten, men dock rätt så aktiv, idrottsförening i norra Småland, för enkelhetens skull kallad Ankeborgs IF, på 1970-talet, som hakar på suffixet "sa Gren" varje gång man av olika anledningar säger "men jag då?". Och VARNING. Det blir sällan roligt att berätta ett internt skämt för någon som inte varit med, men håll i hatten för här kommer the true story:
Mina föräldrar var, tillsammans med ett gäng andra eldsjälar, aktiva i ovan nämnda idrottsförening när jag var liten. En av de andra eldsjälarna var en gubbe som hette Gren. I efternamn, men han kunde lika gärna ha varit utan förnamn för det var ingen som kallade honom för något annat än Gren vad jag vet. Och förmodligen var han inte ens en "gubbe", utan snarare...någonstans mellan 30 och 40? SORRY I SÅ FALL. Men jag gick på mellanstadiet och då hade man en annan världsbild.
Minns när jag och min kompis läste kontaktannonser och folk inledde med till exempel "Hej, jag är en kille på 33 år" och vi höll på att dö av skratt över hur PINSAMMA folk var som var så djävla urgamla och ändå envisades med att kalla sig för "kille" när de i själva verket ju var solklara "gubbar".
Nu säger jag utan att blinka "en kille på mitt jobb" om jag skulle beskriva till exempel Micke (52 jordsnurr), men på den tiden var väl strängt taget alla över 25 så ålderstigna och mossiga att de princip var färdiga för ålderdomshemmet (som det hette på den tiden) vilken dag som helst. Ett klassiskt exempel är väl lärare som man tyckte i princip var jämnåriga med dinosaurierna när man gick i skolan, och de har inte ens gått i pension NU, utan stretar fortfarande på med sina stenciler.
Men Gren i alla fall. EN MAN SOM HETTE GREN var aktiv i denna förening vars anda jag har fått i mig med modersmjölken. Och han var med i tennissektionen (tror jag det var), och de andra i styrelsen var väl av olika anledningar inte helt nöjda med hans insatser utan ville bli av med honom, så valberedningen vidtalades.
Ni som vet hur det går till i ideella föreningar kan det här. Att sitta i valberedningen är ett ÖDE VÄRRE ÄN DÖDEN. Om ni utan att veta blir tillfrågade om ni inte kan sitta med i valberedningen, svara nej, speciellt när den som frågar ivrigt försäkar att det "inte är mycket jobb". Det är det visst, åtminstone om styrelsen inte är korrupt eller utgörs av någon slags marionetter. Föreningslivets styrelser är fulla av folk med starka viljor som vill bevaka egna intressen och ett tu tre så har alla blivit osams och ska avgå och då är det plötsligt DITT JOBB som valberedning att se till att skaka fram nya kandidater som kan tänka sig att ansvara för att sälja Bingolotter, grilla korv, stå i kiosken, tvätta matchtröjor och fylla i tusen aktivitetsbidragslistor, tjata på andra föreningsmedlemmar att "ställa upp och hjälpa till" på diverse evenemang samt regelbundet, bara för att man "sitter i styrelsen", få stå till svars för allt från varför det inte finns toapapper till hur vädret har varit de senaste veckorna och så allt däremellan. Allt detta oavlönat och på din fritid, så det är inte så att folk står i kö och slåss om det lukrativa i att få vara en del av svenskt föreningsliv. Så det där med att vara valberedning och helt plötsligt få uppdraget att "fixa fram folk" kan ju kännas mer som ett straff för någonting man inte ens har begått och man får tillbringa TIMMAR och DAGAR med att försöka övertala folk och alla tycker att man är en jobbig jävel. Hör och lär från en som varit med länge.
Men i alla fall. Gren satt hur som helst med i den här tennissektionen, och nu drog det ihop sig till årsmöte i Ankeborgs IF. För den som inte är bekant med gången i föreningslivet så är det alltså så att valberedningen lägger fram förslag på styrelsekandidater, men det är "årsmötet", detvillsäga de medlemmar som närvarar på årsmötet, som väljer och har sista ordet. I vissa fall går det till så att valberedningen lite innan årsmötet frågar om man tänker sitta kvar på sin post, och säger man då inte nej så kan man i princip bli sittande i en hel livstid, om inget oförutsett händer*.
Detta årsmöte, som alltså utspelade sig någon gång på 70-talet, så hade i alla fall valberedningen skakat fram en annan kandidat utan att fråga Gren om han tänkte sitta kvar eller ej. Valberedningar brukar nämligen generellt kallt räkna med att man ställer man upp för omval om man inte själv säger ifrån, så det där med att inte bli tillfrågad är verkligen inget man behöver hänga upp sig på, och det hade väl inte Gren gjort utan räknade med fortsatt förtroende i styrelsen och den underliggande tennissektionen i Ankeborgs IF som hans hjärta kanske klappade lite extra för. Men så blev det inte,för när valberedningens förslag lästes upp så lät det så här:
Valberedningen: Ordinarie ledamot på två år. Avgående: Gren. Nytt förslag: Kalle Karlsson (obs, fingerat namn).
Ordförande: Kalle Karlsson är föreslagen som ordinarie ledamot i styrelsen, finns det fler förslag?
Medlemmarna i korus: Nog med förslag.
Ordförande: Kan mötet välja Kalle Karlsson till ordinarie ledamot på två år?
Medlemmarna i korus: JA.
Ordförande: Jag finner att Kalle Karlsson härmed är vald till ordinarie ledamot med en mandatperiod om två år. Nästa punkt på dagordningen är val av revisorer...
Gren (snopet): MEN JAG DÅ?
Pinsam tystnad, såkallad finsk stämning, uppstår innan någon måste förklara för Gren att han är bortvald. Man kan tycka att det kanske var lite taskigt mot Gren, men det är också möjligt att han bara fick vad han förtjänade. Föreningslivet utgörs av en brokig samling människor, vissa är trevliga och andra är såna as, been there seen that.
Och det här var alltså hela berättelsen som ligger till grund för det bevingade uttrycket "men jag då, sa Gren", som vi brukar säga i vår familj. Som sagt, inte jätteroligt för någon annan, men nu kanske det blir spridning WORLD WIDE WEB, ett klickmonster utan dess like. Den dagen veckan består av sju torsdagar eller nåt. Ha ha ha.
* Något oförutsett kan vara "en kupp". Det kan ju till exempel vara så att man inte är nöjd med styrelsens arbete, men det är ingen omsättning i styrelsen utan samma personer sitter där år ut och år in, och vid eventuella avgångar blir man ändå aldrig tillfrågad av valberedningen om man vill vara med för att valberedningen och styrelsen lever i samma anda och känner samma sorts människor och därför bara föreslår varandra hela tiden. Vill man då ha till en förändring så får man göra en kupp på årsmötet. När valberedningen har presenterat sitt förslag för en viss post så frågar ordföranden alltid om det är nog med förslag, och det gängse svaret är "nog med förslag" och så frågar ordförande om mötet kan välja NN till den och den posten. Men i det skedet när ordföranden frågar om det är nog med förslag så kan listiga medlemmar som vill ha en förändring till stånd föreslå en annan person, och när det finns fler än en kandidat så måste man rösta enligt stadgarna, och givet att de listiga är tillräckligt många för att få majoritet för sin eller sina kandidater så kan en hel styrelse få avgå på stående fot i sann demokratisk anda. Mvh en som kuppat så in i helvete.
