Mjölkbudet ringer alltid två gånger eller hur det nu var

Nu har forskare kommit fram till att kvinnor som dricker mjölk löper en ökad risk att dö i förtid. En sån himla tur för mig då, som inte har druckit mjölk sedan jag var spädbarn. Har alltid fått höra att jag kommer att drabbas av vitaminbrist, kalkbrist, benskörhet, allmän ohälsa, restskatt, vägglöss och mjöldryga samt dö i förtid bara för att jag väljer vatten som måltidsdryck.
På väggen i matsalen i skolan som jag gick i när jag var liten så satt det en affisch på ett präktigt blont ariskt A-barn som klunkade i sig ett stort glas mjölk som om det inte fanns någon morgondag samt ett litet förtvinat mörkfärgat barn som satt och pinades med en kopp kaffe. MJÖLKPOJKEN STOR OCH STARK - KAFFEPOJKEN LITEN OCH SVAG löd den pedagogiska texten till vilken ens måltider skulle inmundigas med mjölk som enda alternativ. Det var liksom inte tal om mjölk eller vatten, utan det var mjölk eller mjölk som gällde. Eller i mitt fall: mjölk eller ingenting. Vägrade konsekvent och styvnackat att dricka mjölken och drog på mig mattantens (skolan var så liten att det det räckte med en) ogillande och information om hur tacksamma "barnen i Afrika" (a k a KAFFEPOJKEN antar jag) skulle vara om de hade fått mjölk att dricka.

Mina mjölkupplevelser efter spädbarnsåren är följande:
1. En gång när jag var på läger med kyrkan och vi skulle bo i något missionshus där det inte fanns något vatten, alternativ hade vattenledningarna frusit (minns ej detaljerna men det var i alla fall på vintern så det var väl inte helt osannolikt) och vi hade varit ute och åkt skidor och pulka och jag var jättetörstig och det enda som fanns var MJÖLK, direkt från någon gård i närheten (i en sån där mjölkkanna som bönderna förr satte på mjölkpallarna så att mejeriet kom och hämtade, innan jordbruket rationaliserades såpass att varje gård fick en egen mjölktank och mjölkbilen blev tankbil). Alla fick stoppa ner ett glas i kannans öppning och förse sig. Drack EN klunk eftersom jag var så HIMLA törstig, men valde sedan att äta snö resten av tiden för att släcka törsten.
2. När jag var ung, gravid och hade halsbränna från HELVETET och ingen hade berättat att det fanns typ medicin mot detta, eller att det åtminstone lindrar lite om man dricker mineralvatten, utan det enda djävla värdelösa husmorstipset jag fick från barnmorskan var "drick ett glas mjölk". Det gjorde jag, motvilligt. Utblandat med cirka 25 skedar O'Boy. Gillar inte O'Boy heller, i alla fall inte efter den dagen. Inte fan hjälpte det mot halsbrännan heller.
3. Näpp, det var det hela. Så om man utgår från den där studien som skulle visa att mjölkdrickande kvinnor dör i förtid så kommer jag förmodligen att leva i evighet. Äter ju dessutom sjuka mängder kål, och man kan ju knappt öppna en tidning utan att det sjungs lovsånger till brysselkålets, broccolin, vitkålshuvudet och blomkålets livsförlängande egenskaper så att det står härliga till.

Fast jag äter det mest för att det är gott. Räknar nu kallt med att jag ska bli 250 år i runda slängar. Omkring år 2217 så kommer det kanske en forskningsrapport som påvisar att kål är livsfarligt och att MJÖLKPOJKEN hade rätt en gång för alla, och då får jag väl ta och kasta in handduken. Men inte förr!

Hotter than hell/Ur led är tiden

Och i morse var det någon form av värmerekord i köket. Åtminstone så här års. 25 grader var det i köket när jag stolpade ner dit i morse. Nu var det förvisso lite kallare utomhus (2 grader) och vi har utomhusgivare och den var kanske lite väl överentusiastisk då, men ändå. 25 grader kändes mastigt. Hoppas inte pannan har fått något spel. Är lite nervös för pannor sen jag läste The Shining i en känslig ålder. Tror i och för sig inte att vår Viking Bio har sådär jättemycket gemensamt med värmesystemet på Overlook Hotel, men man kan aldrig vara hundraprocentigt säker.

En annan sak som är ur led är klockorna på jobbet. Jag ställde om min lilla skrivbordsklocka i måndags, men den har av någon outgrundlig anledning saktat sig. Klockan på datorn har däremot fortat sig, av någon ännu mer outgrundlig anledning. Rätt tid visar klockan på mobilen, men det är ju rätt bökigt att gräva fram den varenda gång man vill veta om det är dags att gå och fika, typ. Annars får man titta på skrivbordsklockan, datorklockan och räkna ut ett medelvärde = jobbigt. Ställa om datorklockan går inte, eller jo, det går, men den synkas mot någon server i Tjottahejti stup i kvarten så det ändras tillbaks igen. Nu har jag åtminstone ställt om skrivbordsklockan så att den visar som telefonen. Alltid något. Övriga klockor här på jobbet visar för övrigt fortfarande sommartid eftersom ingen har orkat eller haft tid eller lust ställa tillbaks dom på hela veckan. Någon måste ta tag i detta innan vi gör något helt tokigt, som till exempel går hem en timme för tidigt eller så.

Så låt det bli höst, vad rör det väl mig?

Igår var det någon form av värmerekord för att vara så sent i oktober. 17 komma någonting grader varmt, sol, blå himmel. OCH JAG VAR SÅ TRÖTT. Släpade mig fram som en zombie på jobbet, satt som en zombie i soffan efter jobbet, orkade inte ens börja kolla på senaste säsongen av The Walking Dead (haha) som jag precis klickat hem med mina flinka små fingrar (på CD-ON, jag fattar inte hur man laddar ner, är aningens för snål för Netflix och orkar inte med all reklam och spam och skit på swefilmer punkt com) eller läsa. Jag bara satt. Orkade inte fixa något att äta, orkade inte tömma diskmaskinen, orkade inte tända i kaminen, orkade för fan inte ens tända lampan. Har dessutom fortfarande inte vant mig vid att det numera är kolsvart ute strax efter fem, och en sak är säker: man blir inte piggare av det.

Idag däremot, är vädret mer höstigt. Mulet, blåsigt, lite ruggigt och nu har det även börjat regna lite smått. En sån här dag som man verkligen borde vilja tillbringa i soffan? Är jag fortfarande en zombie? Svar: nej. Är pigg som en lärka. Okej, det var väl att ta i, men i alla fall: avsevärt piggare än igår. Kommer precis tillbaks från en härlig höstig promenad, ska nu steka samt äta pannkakor. Mmm...höstpromenader. Mmm...pannkakor.

The return of WCT-overallen

Den som liksom jag hänger på brukshundklubbar eller allmänt i hundvärlden har väl säkert noterat att det finns en dresscode även där. Nu talar jag alltså inte om hundutställningar, där man kan se folk trippa omkring i pennkjol och pumps och se ut som att de aldrig någonsin har torkat leriga tassar, plockat hundbajs eller svurit över hundhår på kläder, i soffor och överdjävlaallt. Och inte heller om man som enda aktivitet tar makliga promenader runt kvarteret med sin hund, då kan man väl också gå klädd lite hur som haver. Men så fort det blir tal om lite mer ordnade aktiviteter, träningar och tävlingar så träder en outtalad dresscode fram. Åker man till en brukshundklubb eller en lydnadstävling så har nio personer av tio praktiska byxor med benfickor och förstärkningar på knäna, någon form av vattenavvisande kängor samt en rejäl väst och/eller jacka med många fickor, ofta inklusive den för hundvärlden specialutformade "ryggfickan" där det är tänkt att man ska stoppa undan grejer i stil med koppel, apportbockar och liknande när de inte behövs vilket gör att de flesta ser ut att få en hållning som inte ens Quasimodo skulle avundas. Allt i en murrig färgskala som sträcker sig mellan svart, grått och beige, på senare tid har dock en del djärvare färger som rött och knallblått smugit sig in i kollektionerna.

Så är det och jag har liksom aldrig reflekterat över att det skulle kunna ha varit annorlunda en gång i tiden, för det är ju som sagt väldigt praktiskt med rejäla och slitstarka kläder som tål smuts och blöta och jag måste ju nästan ha en pistol riktad mot tinningen för att dra på mig någon annat än ytterst sköna och ändamålsenliga kläder. Är väl ungefär lika långt från flärd och glamour som Jimmie Åkesson är från att skänka en tjuga till en tiggare utanför Konsum, skulle jag väl tänka. Men härförleden var jag på en föreläsning där det visades en film om mentalbeskrivning av hundar. Filmen hade väl en tjugo år på nacken och det visade sig att tidens tand hade tuggat rätt så kraftigt på den. Hundarna var sig lika, men på den tiden klädde sig hundmänniskor minsann inte i byxor med benfickor, jackor med ryggfickor och liknande praktiska plagg. Den ene efter den andra visades upp med robusta schäfrar, stadiga rottweilers och laddade mallar som skulle utsättas för diverse prövningar, men den största prövningen för oss i publiken var nog att samtliga hundförare trädde fram iförda WCT-overaller i grälla färger som väl ingen sett på denna sidan millenniumskiftet annat än i något enstaka avsnitt av "Böda Camping". Man bara: MEN HERREGUD, VAD HAR DE PÅ SIG? Det såg ju för fan inte riktigt klokt ut, och tog rätt mycket fokus från själva handlingen i filmen. Det värsta var att jag dessutom blev smärtsamt påmind om, vilket jag effektivt hade förträngt, att jag själv faktiskt på den tiden (90-talet) tyckte att dylika plagg var jättepraktiska att hoppa i om man skulle till stallet bara för att mocka och fodra och släppa in eller ut hästar, alltså inte rida. Bekväma, lätta att tvätta, torkade snabbt och sådär. He-rre-gud säger jag bara. Hade man inte passat sig hade man väl slutat som en sån där husvagnsentusiast som har likadan träningsoverall som sin partner och som tycker att trädgårdstomtar och plastpelargonier är detaljer som piffar upp miljön i förtältet.

WCT-overallen (och vad fan står egentligen WCT för?): RIP. Må du aldrig återvända. Tack på förhand.
Mvh
Ett före detta fan.

Fan och hans moster? Vilken djävla moster?

Satt och jobbade och kom plötsligt att tänka på uttrycket "fan och hans moster", som man, åtminstone jag, ju använder ibland när man ska uttrycka sin frustration över hur djävla mycket elände som kan komma i ens väg, typ. Började fundera på varför just fans moster har hamnat i den sleven. "Fan", det måste ju vara djävulen. Känns lite svårt att tänka sig att Den Onde har släkt precis som vilken annan människa som helst, att helvetet gissningsvis rymmer både en mamma och en pappa och uppenbarligen även en moster. Som om det vore vilken trivsam familj på vilken liten trivsam villagata som helst, där lille Lucifer sjunger barnvisor och målar påskägg på dagis tillsammans med både Gud och Jesus och där skenet från tusen svavelosande eldar är som en liten trivsam nattlampa när mörkrets makter tar över. Så samlas familjen Djävulsson och spelar Bingolotto tillsammans om lördagskvällarna och kanske vinner fans moster en årsförbrukning kaffe som hon generöst delar med sig av till resten av släkten eftersom hon föredrar te.

Nämen alltså allvarligt. Hur kom mostern in i bilden? Jesus, han är ju med 2000-talets mått mätt en väldigt modern kille med en mamma (Maria) och två pappor (Josef och Gud), så den släkten känns ju rätt så välbekant på något vis. Men på den andra sidan rättesnöret är släktförhållandena lite mer oklara. Vem är Djävulens pappa, till exempel? För om Gud är liksom Jesus i kubik på något sätt, så borde ju Djävulens pappa vara någonting alldeles i hästväg när det kommer till ondska. Och Djävulens egen morsa borde till och med kunna slå Norman Bates med häpnad.

Som vanligt: Så många frågor, så få svar.

You can't kill the boogeyman

Har på senaste tiden, från ett flertal olika personer, fått höra hur "modig" jag är som cyklar när det är mörkt. Eh, om man ska låta mörkret begränsa sin utomhusvistelse så ska man nog bo någon annanstans än i det fjällhöga Nord, tänker jag då. Vet inte riktigt vad som skulle kunna hända bara för att det är mörkt? I mörkret ruvar all helvetes ondska, det vet man ju. Men varför skulle just denna ondska vara koncentrerad till cykelvägen mellan Nya och Gamla Ankeborg just de slumpmässigt utvalda tidiga morgnar som jag väljer cykel istället för bil? För det första, om någon är ute efter att döda eller våldta specifikt MIG så spelar det ju liksom ingen roll vad jag gör eller ens om jag isolerar mig därhemma och aldrig mer sätter min fot utanför tomtgränsen, för det första ställe mördaren letar på är väl för bövelen i hemmet. Det vet väl alla.

För det andra: om man är en mördare eller våldtäktsman som bara är ute efter att ha ihjäl och/eller våldta någon slumpmässig person vem som helst, så tycker jag man vore skäligen korkad om man ställde sig och lurpassade någonstans utmed en gammal banvall right in the middle of nowhere där man kanske måste stå hela natten och vänta i regn och rusk och ur och skur och det är ändå ytterst osäkert om det skulle råka passera någon, och skulle denna någon mot förmodan ha vägarna förbi så är det kanske inte ens är en kvinna (för våldtäktsmannens räkning då) utan kan lika gärna, eller snarare mer sannolikt, vara en (manlig) jägare på väg till ett pass eller någon annan random gubbe. Dålig utdelning liksom. Så hade jag ju aldrig gjort om jag var ute efter att överfalla någon, och då tror jag inte att mina mördarskills är sådär jättehöga.

Och för det tredje: Om det mot all förmodan faktiskt skulle stå en mördare/våldtäktsman och lurpassa och jag skulle komma förbi, exakt vad skulle denna person kunna göra när jag susar förbi på min fantomcykel? Springa ikapp och brotta omkull mig? Då får man nog ha ett tempo som Usain Bolt, och om man har ett tempo som Usain Bolt så har man nog annat på agendan än att ligga och ruva i ett björnbärssnår en kall och regnig natt i väntan på ett lämpligt offer. Tror jag åtminstone. HOPPAS JAG ÅTMINSTONE. Det hade ju varit fan så tråkigt om jag hade fel i den här frågan, faktiskt.

Hörde förresten en kul grej på radion i fredags: Om du tycker det är lite kusligt att vara ensam hemma på kvällen så ska du släcka lampan...för då är du inte ensam längre. MOHAHAHA.

När jag hör ordet kultur så osäkrar jag min ölöppnare

Slöbläddrade runt kanalerna för att se om det fanns något sevärt såhär i helgens sista skälvande timmar, fastnade för en nyazeeländsk film på någon av de där kanalerna som ligger så långt bak i sortimentet att jag nästan aldrig orkar bläddra mig fram till dom, och om filmen stod det att den hade fått en massa pris på filmfestivaler och så. Tänkte att det skulle bli kul att se någonting som inte är förutsägbart och plast och Hollywood, men för helvete vad TRÅKIG den är. Handlar om någon unge som vill bli ledare i en maoristam, men de står mest och ylar en massa ritualtjut och jag fattar ingenting. Så det får väl bli Svenska Hollywoodfruar eller Lyxfällan som får avrunda den här dagen. Ridå.