We're beautiful like diamonds in the sky

I morse spelades låten Diamonds med Rihanna på radion. Ja, gissningsvis inte bara i morse för jag tycker man hör den jämt och ständigt. Och maken till tjatig låt får man väl leta efter.  Om man fick en krona för varje gång ordet "diamond" uttalades så hade man väl kunnat säga upp sig och leva på räntan ett bra tag.
Och vad är det för meningslös text? Shine bright like a diamond upprepas cirka tusen gånger och man känner bara att JAHA?

Det här får ju Philemon Arthur and the Dungs texter att framstå som att de innehöll själva meningen med livet. Och mig veterligen sålde de inte direkt platina med sin megahit In kommer Gösta.

Burn

Funderar lite på vad det är med apotekspersonal som prompt måste behandla en som att man fått en väldigt snål tilldelning av förståndsgåvorna. Idag var jag och skulle hämta ut Citodon, som för den oinvigde är receptbelagda värktabletter.

Apotekskärring: Har du haft det här läkemedlet innan?
Jag: Ja.
Apotekskärring: Då vet du att du inte ska ta de här tabletterna ihop med andra värktabletter som innehåller paracetamol?
Jag: Ja, det vet jag.
Apotekskärring: Den här medicinen innehåller kodein...
Jag: Ja, jag vet. Alltså, jag har haft den här i flera år.
Apotekskärring (stendöv, uppenbarligen): Kodeinet kan göra att man blir torr i munnen.
Jag: Jo, jag känner till det.
Apotekskärring: Det kan även orsaka förstoppning.
Jag: Mmm...
Apotekskärring: Var det bra så? Då blir det sjuttiosex kronor att betala i kassan.

Alltså, det är väl bra att de upplyser och informerar och så. Men det känns ju lite väl daltigt att hålla på sådär, som att jag i det närmaste vore förståndshandikappad. Jag ser kanske sån ut. Killen före mig frågade om han skulle ta medicinen i samband med eller mellan måltider, vilket ju kan tyckas vara en rimlig fråga, men till honom sa de bara att det fick han läsa på bipacksedeln.

Har mycket irriterande halsbränna (har dock ingenting med ovanstående episod att göra). Jag har det inte särskilt ofta, så jag ska väl inte klaga, men grejen är att när halsbrännan väl sätter in så håller den på I DAGAR, vilket är mycket irriterande.

Det brukar hjälpa att äta popcorn, så det ska jag göra nu. Slut på extremt viktig information ur mitt spännande liv.

Winter is coming pt 2

Eftersom jag gillar framförhållning så håller jag som bäst på att förbereda mat till helgen, då vi ska ha en försenad taklagsfest/kräftskiva/whatever. Vi bestämde det här datumet för jättejättelängesen och då kunde alla. Sedan smög sig några viltspårsaktiviteter in i kalendern, och därför måste jag börja redan nu med vissa förberedelser.

Stekte fläsk- och kycklingfiléer så det stod härliga till. Det tyckte brandvarnaren också, så den började ge hals mitt i alltihop. Fick slita ut batteriet samt öppna fönstret. Nu är allt stekos utvädrat, men på fönsterbrädan står ett stort fat med stekta köttstycken och ska svalna. Ute är det 6.3 grader, så det går nog rätt snabbt. Dessvärre blev jag tvungen att placera mig själv mellan fatet och två taxar som är "lite sugna" på innehållet och vars uppfinningsrikedom när det gäller att tillskansa sig godsaker inte vet några direkta gränser. Det är riktigt kallt att sitta här och dumsurfa, så jag får väl finta bort dom på något sätt. Sen ska jag titta på säsongsstarten av Bonde söker fru.

Winter is coming

I morse, onsdagen den 25 september i nådens år 2013, fick jag skrapa rutorna på bilen. Detta trista drama utspelade sig i Ankeborg, Skåne, Sweden. Inte, som man lätt skulle kunna tro, bland de sju kungarikena i Westeros.

Sovmorgonen som kom av sig

I morse skulle jag ha sovmorgon. För en som stiger upp innan fan själv gör det varje dag är det nästan en pervers tanke. Ställde klockan på 06.00 istället för 04.30 och unnade mig att för en gångs skull "vara uppe lite längre". Låg på soffan och sträckläste Belinda Bauers senaste (Betraktaren. Alltså, LÄS DEN. Så djävla bra!) till klockan 22 (djärvt, verkligen). Beslöt sedan att boken var så bra att den måste ransoneras för att inte ta slut för fort, så sen gick jag och lade mig och gottade mig åt min härliga SOVMORGON som stundade.

Och, SURPRISE, vad tror ni hände? Vem vaknade sin vanliga tid och kunde inte somna om? Nu kan man väl i och för sig invända att det, jämfört med att stiga upp, inte är så dumt att bara ligga i sängen och dra sig i 1½ timme, men ändå. Så djävla ovärt med sovmorgnar som inte vill samarbeta. Tummen ner för dom.

BRON

Såg första avsnittet av Bron, säsong 2, igår. Mmm...Bron. Så djävla bra alltså. Även om det igår kändes lite som att manusförfattarna tyckte att man kanske måste friska upp minnet en del från första säsongen. Etablera karaktärer på nytt. Sån här är Saga, sån där är Martin, det här är deras chefer (Deras chefer förresten! Är de inte lite VÄL mesiga? Jag menar, om man har en arbetsuppgift så kan man väl inte bara säga att "nä, men nu ska jag jobba på mordroteln ett tag" och de bara "jaha, okej" ungefär. Så går det väl ändå inte till?), och det hettade liksom inte till och blev spännande förrän precis på slutet. Då blev det ju å andra sidan VÄLDIGT spännande, och det känns som tusen år till nästa avsnitt. Tänk, så här var det ALLTID förr, innan dvd-boxarnas tog över marknaden. För alla unga: en gång i tiden så var tv-serier någonting som sparsamt portionerades ut ett avsnitt i taget och hur spännande det än var fick man ändå besinna sig i en halv evighet för att få reda på vem som sköt J.R. Det var tider det, innan man kunde ladda ner och streama och masskonsumera.

Hörde en polis på radion som sa att Saga hade alla de egenskaper som han efterfrågade när han skulle anställa folk: Noggrann, metodisk, blir inte känslomässigt engagerad. Han medgav dock att det nog skulle bli "problem i teamet" om det fanns en riktig Saga Norén inom polisväsendet.
Men alltså, är det bara jag som tycker att hon verkar rena DRÖMMEN att samarbeta med? Rakt på sak, ärlig, tydlig, effektiv, smart och ödslar ingen tid på meningslöst kallprat. Skulle tusen gånger hellre välja Saga i "mitt" team (om jag hade haft något villsäga) än en socialt välsmord fjant som säger ett och menar ett annat och antyder ett tredje tills man varken vet ut eller in, och som slösar bort en massa tid på teambuilding och beaktande av de mjuka parametrarna i arbetsmiljön eller något annat meningslöst istället för att få något vettigt gjort.

Känner lite nu att min sociala kompetens ligger på samma nivå som Saga Norén. Inte direkt en jättemerit att ta upp i sitt CV.

Le dimanche

Sov som en, jag vet inte vad man ska dra till med för liknelse när man sover dåligt, oklubbad oxe? skit samma, INTE BRA, i natt. Drömde en massa drömmar om att min bil gick sönder och inte gick att laga och jag var tvungen att köpa ny. En mardröm på riktigt, sånt är ju SÅ DJÄVLA JOBBIGT och jag fasar när den dagen kommer. Med tanke på att The Queen of Volvo rullade ut från bandet på Torslandaverken anno 1990 så lär ju den dagen inträffa inom en överskådlig framtid även om Linus på verkstan tar Frälsaren till vittne att han har sett exemplar som har rullat upp mot 60 000 mil utan att falla i bitar. Den som lever får se.

Klev i alla fall upp i ottan för att åka iväg på det här förbaskade spårprovet, vars när-var-hur-bekymmer förmörkade hela min lördag. I vanliga fall tar jag alltid med båda taxarna när det ska spåras, men idag tänkte jag bara ta med Remus eftersom det bara var han som skulle gå prov. Hilding ville väldigt gärna följa med, men jag lämnade honom kallsinnigt på ovanvåningen (tillsammans med storsovarna min man och Boris, så det var inte så att han var helt övergiven). När Hilding var valp så råkade han nämligen snubbla på sina egna tassar i ett klumpigt första försök att ta sig ner för trappan och sedan dess har han vägrat gå i den, utan får bäras ner och upp varje morgon och kväll. Vi har lockat och pockat med hundgodis och uppmuntrande tillrop, men nix. Han bara tittar på en med jätteledsen blick och går och lägger sig någon annanstans och suckar tungt som om ingen i hela världen har så stora krav på sig som han. Men när det gick upp för honom (vilket inträffar så fort man börjar plocka med termosen, ryggsäcken och spårkläderna) att hans matte och halvmorbror skulle åka till skogen och han skulle inte få följa med så övervann han över ett års ackumulerad respekt för Trappan och dunsade ner för egen maskin. Hade verkligen inte hjärta att lämna honom hemma (fortfarande tillsammans med min man och Boris) efter detta hjältedåd, så han fick följa med. Även om det för hans del mest innebar att ligga i bilen så var han ändå nöjd. Och Remus jobbade på bra och spårade upp sin klöv utan några större bekymmer, så alla var nöjda och belåtna faktiskt.

Enda minuset var att jag, när jag kom hem, råkade nicka till en stund på sofflocket. Nu närmar sig klockan läggdags med stormsteg, men jag är fortfarande OTÄCKT pigg. Nu råkar detta i och för sig sammanfalla med premiären för Bron 2, så just idag gör det väl kanske inte så mycket (men imorgon däremot...zzz). Men Bron alltså. Gotta love Saga Norén, länskrim, Malmö. Nu börjar den snart, hej då.