Satt en god stund och pillade med min såkallade SMARTPHONE igår för att få den att vilja väcka mig till ljudet av fågelsång och porlande bäckar, men i helvete heller. Den funktionen fanns bara så att den börjar kvittra lite diskret innan det riktiga larmet drar igång, det gick inte att vakna till detta allena. Det finns kanske någon APP som löser detta, men det orkar väl ingen fan hålla på och leta efter.
Löste däremot problemet med att få över en ringsignal från sin dator när dator och telefon inte vill kommunicera. Eller problemet i sig kvarstår väl, jag vet inte riktigt hur alla andra gör, men när jag kopplar ihop dator och telefon så talar datorn om att jag har kopplat in en kamera och frågar om jag vill importera bilder och det är ungefär allt som händer. Så 2013...not. Och som sagt, jag blev helt matt av tanken på att sitta och pilla med minneskort och ha mig igår, så jag gav upp. Men så kom jag på att jag kunde skicka ringsignalen till min gmail, och så öppnade jag mailen i telefonen, klickade upp bifogad fil och VIPS kunde man välja om man ville ha den som ringsignal eller larm eller nåt annat. HA! Kan man bara jobba sig runt problemen så går ju livet som en dans.
onsdag 27 februari 2013
tisdag 26 februari 2013
It's not the noise the engine makes
Ännu en sur rövtisdag är snart till ända. Idag med ångestfyllda inslag av det tvivelaktiga månatliga nöjet "betala räkningar". Den här gången var det värstingsummor från Lantmännen och CSN som förstörde det roliga. Det roliga = ha massor av pengar kvar på kontot när räkningarna är betalda. Efter att ha hostat upp en rejäl slant för tre pallar med värmepellets plus de närmare tjugo papp som CSN kräver mig på om året = inte så mycket roligt kvar. Ja, jag vet att man kan betala av studielånet varje månad eller varje kvartal, men det är ju ännu värre. Lika bra att bita en rejäl tugga en gång om året än att hålla på och smånafsa i det sura äpplet stup i kvarten. Enligt mig då alltså.
Känns inte som att jag har gjort något vettigt på hela dagen. Det var plusgrader ute idag, men snön ligger fortfarande kvar och dessutom har jag så SATANS ont i höften att jag bestämde mig för att ställa in dagens promenad, förlåt hundarna (de fick vara ute i trädgården istället) men det räcker med att jag har vaggat omkring som en annan Farmor Anka i åtta timmar på jobbet. Det är nästan så att jag saknar att ha ont i foten. Att ha ont i foten är faktiskt rena barnleken jämfört med att ha ont i höften. Foten gör ju åtminstone bara ont när man går, höften gör ju för fan ont så fort man rör sig, till och med när jag hostar. Har till råga på allt gjort det ödesdigra misstaget att googla symtom så nu dör jag väl snart.
Försökte mig på att koppla ihop min SMARTPHONE med datorn för att lägga över en låt som jag vill använda som ringsignal. Just nu vaknar jag varje morgon till tonerna av Subhumans People are scared, vilket är en svinbra låt, men jag vet inte om bästa sättet att inleda dagen på är att någon vrålar Nobody says anything on busses and THAT'S WHY PEOPLE KILL THEMSELVES i ens öra. Tror eventuellt att det kan påverka ens sinnesstämning lite för resten av dagen, så jag klippte ihop ett stycke vacker klassisk musik som jag tänkte mig skulle vara fin att slå upp ögonen till. Men inte fan gick det att få dator och telefon att kommunicera med varandra. Eller jag gav upp rätt så fort, orkade liksom inte ens tänka tanken på att pilla ut det där yttepyttelilla minneskortet ur telefonen, sätta i det i min gamla stenålderslur, koppla in den till datorn, lägga över ljudfilen, pilla ut yttepyttekortet och peta in det i smartphonen igen. ORKA som sagt. Ska dock testa någon av Samsungs egna "smarta" larm som är lite som wake up light-lampor. Med fågelsång och porlande bäckar och så. Man kan ställa in det så att det ringer en stund innan ens vanliga larm och tanken är väl att man ska liksom ligga och gona sig lite i kvittret och sväva upp ur djupsömnen i sakta mak innan det verkliga larmet drar igång och förkunnar att allvaret är här, men för mig som blir klarvaken av minsta knäpp var det ju alldeles otroligt poänglöst. Men ska som sagt testa att bara ha fågelsången, utan efterföljande larm. Det borde ju funka. DJÄVLAR vad harmonisk jag kommer att vara imorgon. Återkommer med rapport.
Känns inte som att jag har gjort något vettigt på hela dagen. Det var plusgrader ute idag, men snön ligger fortfarande kvar och dessutom har jag så SATANS ont i höften att jag bestämde mig för att ställa in dagens promenad, förlåt hundarna (de fick vara ute i trädgården istället) men det räcker med att jag har vaggat omkring som en annan Farmor Anka i åtta timmar på jobbet. Det är nästan så att jag saknar att ha ont i foten. Att ha ont i foten är faktiskt rena barnleken jämfört med att ha ont i höften. Foten gör ju åtminstone bara ont när man går, höften gör ju för fan ont så fort man rör sig, till och med när jag hostar. Har till råga på allt gjort det ödesdigra misstaget att googla symtom så nu dör jag väl snart.
Försökte mig på att koppla ihop min SMARTPHONE med datorn för att lägga över en låt som jag vill använda som ringsignal. Just nu vaknar jag varje morgon till tonerna av Subhumans People are scared, vilket är en svinbra låt, men jag vet inte om bästa sättet att inleda dagen på är att någon vrålar Nobody says anything on busses and THAT'S WHY PEOPLE KILL THEMSELVES i ens öra. Tror eventuellt att det kan påverka ens sinnesstämning lite för resten av dagen, så jag klippte ihop ett stycke vacker klassisk musik som jag tänkte mig skulle vara fin att slå upp ögonen till. Men inte fan gick det att få dator och telefon att kommunicera med varandra. Eller jag gav upp rätt så fort, orkade liksom inte ens tänka tanken på att pilla ut det där yttepyttelilla minneskortet ur telefonen, sätta i det i min gamla stenålderslur, koppla in den till datorn, lägga över ljudfilen, pilla ut yttepyttekortet och peta in det i smartphonen igen. ORKA som sagt. Ska dock testa någon av Samsungs egna "smarta" larm som är lite som wake up light-lampor. Med fågelsång och porlande bäckar och så. Man kan ställa in det så att det ringer en stund innan ens vanliga larm och tanken är väl att man ska liksom ligga och gona sig lite i kvittret och sväva upp ur djupsömnen i sakta mak innan det verkliga larmet drar igång och förkunnar att allvaret är här, men för mig som blir klarvaken av minsta knäpp var det ju alldeles otroligt poänglöst. Men ska som sagt testa att bara ha fågelsången, utan efterföljande larm. Det borde ju funka. DJÄVLAR vad harmonisk jag kommer att vara imorgon. Återkommer med rapport.
måndag 25 februari 2013
Tänk jag drömde inatt att jag hade en katt och den åt bara sill och potäter
Sitter här och är trött som ett AS. Förkyld som ett svin. Har ont i höften som en...jag vet inte. Pensionär? Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag "vred till" min höft på något vis när jag var ute och gick innan idag, men så var det inte, jag bara gick rakt fram på platt mark och så plötsligt gjorde det svinont på ett nytt sätt. Antar att det kan bli så eftersom höften tydligen att betrakta som en slags komplicerad trafikplats med av- och påfarter för snudd på alla kroppens muskelfästen och är det inflammerat på ett ställe påverkar det förstås allting runtomkring också, men jag ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET HÄR NU.
Struntade i Brottet 3 igår till förmån för nattsömn. HA. HA. HA. Först kunde jag inte somna. Sedan började Hilding, taxen som helt urskiljningslöst tuggar i sig vad som råkar komma i hans väg, att spy. Mysigt. Not. Sedan drog hjärnan, min alltså, igång på högvarv. Utan att gå in på detaljer så finns det grejer att älta. Ält ält ält, sådär höll hjärnan på större delen av natten. Inte konstigt att man knappt orkar tänka på dagen då.
Min man körde på ett rådjur i morse. Det är mycket ond bråd död just nu, inte bara i Sons of Anarchy. På grund av att han var tvungen att köra till verkstan för ett utlåtande blev vi försenade till vårt byggmöte, som vi skulle ha med firman som ska byta vårt tak senare i vår, men det gick bra att komma lite senare. Jag förväntade mig en butter och fåordig surgubbe i blåställ som skulle ta emot i någon skitig bod någonstans ute i Tjottahejti, men blev synnerligen förvånad när vi mötte upp en social och sympatisk man, något yngre än vi, som visade in oss i ett ljust fräscht kontor där ett exemplar av "Arbetsmiljöboken" låg på skrivbordet och såg förtroendeingivande (om än ganska oläst) ut. Efter besöket kände vi oss nöjda. Om man nu ska bli lurad, för det blir man ju ändå alltid, så betalar ju åtminstone jag hellre skitmycket pengar till någon som är trevlig än skitmycket pengar till ett djävla svin. Alternativen "att inte bli lurad" respektive "betala en rimlig summa" ser jag inte som särskilt realistiska, men den som lever får se.
Nu ska jag surfa på Bokbörsen efter böcker som inte finns i vanliga handeln (måste ju trösta mig med något när det är så DJÄVLA synd om mig och jobbigt allting) och sedan ska jag slänga mig i bingen och förhoppningsvis sova i många långa timmar. Tjo flöjt.
Struntade i Brottet 3 igår till förmån för nattsömn. HA. HA. HA. Först kunde jag inte somna. Sedan började Hilding, taxen som helt urskiljningslöst tuggar i sig vad som råkar komma i hans väg, att spy. Mysigt. Not. Sedan drog hjärnan, min alltså, igång på högvarv. Utan att gå in på detaljer så finns det grejer att älta. Ält ält ält, sådär höll hjärnan på större delen av natten. Inte konstigt att man knappt orkar tänka på dagen då.
Min man körde på ett rådjur i morse. Det är mycket ond bråd död just nu, inte bara i Sons of Anarchy. På grund av att han var tvungen att köra till verkstan för ett utlåtande blev vi försenade till vårt byggmöte, som vi skulle ha med firman som ska byta vårt tak senare i vår, men det gick bra att komma lite senare. Jag förväntade mig en butter och fåordig surgubbe i blåställ som skulle ta emot i någon skitig bod någonstans ute i Tjottahejti, men blev synnerligen förvånad när vi mötte upp en social och sympatisk man, något yngre än vi, som visade in oss i ett ljust fräscht kontor där ett exemplar av "Arbetsmiljöboken" låg på skrivbordet och såg förtroendeingivande (om än ganska oläst) ut. Efter besöket kände vi oss nöjda. Om man nu ska bli lurad, för det blir man ju ändå alltid, så betalar ju åtminstone jag hellre skitmycket pengar till någon som är trevlig än skitmycket pengar till ett djävla svin. Alternativen "att inte bli lurad" respektive "betala en rimlig summa" ser jag inte som särskilt realistiska, men den som lever får se.
Nu ska jag surfa på Bokbörsen efter böcker som inte finns i vanliga handeln (måste ju trösta mig med något när det är så DJÄVLA synd om mig och jobbigt allting) och sedan ska jag slänga mig i bingen och förhoppningsvis sova i många långa timmar. Tjo flöjt.
Steg för steg vecka 9
Och det rätta svaret är...Timbuktu.
Tror jag, alltså, har ju bara hört en ledtråd av tre. Kom eventuellt ihåg var ni hörde det först, givet att det är rätt.
Tror jag, alltså, har ju bara hört en ledtråd av tre. Kom eventuellt ihåg var ni hörde det först, givet att det är rätt.
söndag 24 februari 2013
Beslutsamhetens friska hy
Nu sitter jag här och glor på Ponnyakuten och deppar över att helgen är över och en ny lång strävsam vecka tornar upp sig. Sista veckan i evighetsfebruari, sedan är det mars och nästan vår. TACK GODE GUD. Har dock lite halvpanik eftersom jag en gång för cirka tusen år sedan sa att "det kan jag väl göra" när jag blev ombedd att visa lite lydnad och rallylydnad med Remus på en aktivitetsdag. För cirka tusen år sedan tänkte jag att jag hade massor av tid att träna på, men nu när det är en vecka kvar så har jag fortfarande inte tränat ett smack. Min ursprungliga plan var att vi skulle ha vintervila mellan november och någon gång i slutet av januari, sedan räknade jag faktiskt med barmark och att komma igång med hundträningen och att jag skulle ha hunnit köra ett antal träningspass lagom till den här uppvisningen som alltså är om en vecka. Men tji fick jag. Och nej, jag tränar inte utomhus i snö och minusgrader med en hund som fryser så den skakar och inte tycker det är det minsta kul. Och ja, det är klart att det går att träna inomhus, men inte jättebra hemma hos oss eftersom vi inte har några ytor att tala om. Och visst kan man ta sig till ridhus, för det gör ju alla andra eller åtminstone de som är ambitiösa, men ORKA. Där avslöjades min ambitionsnivå just nu. Jaja, det är som det är. Nu får jag försöka träna här hemma - för snön ligger ju fortfarande vit på taken - den här veckan och sedan hoppas att det går att leva på gamla meriter och köttbullars förtrollande inverkan på hundars fokus.
Imorgon ska vi träffa bygg-gubbar. Dessa bygg-gubbar ska förhoppningsvis och för en förfärlig massa pengar byta ut vårt tak till våren, mot ett som inte legat på plats sedan 1950 och som förhoppningsvis blir liggande resten av vår livstid. Min önskan är att detta byte ska gå smidigt, utan missöden och utan att det kommer att ta hundra år innan de är klara, men: Ha ha ha. Det vet man ju hur hantverkare är. Det är ju inte en slump att alla dom tuffa killarna som satt längst bak i klassrummet och gungade på stolarna och skränade könsord och kastade suddgummin omkring sig, och som man inte skulle drömma om att säga hej till om man så var de enda man mötte efter att ha spolats upp på en öde ö efter ett skeppsbrott, sedan hamnade på bygg- och fordonstekniska linjerna på gymnasiet och idag är mer eller mindre framgångsrika hantverkare i vars giriga labbar man måste lägga sitt liv och sina surt förvärvade slantar vare sig man vill det eller ej. Karma, my ass.Ser inte alls fram mot detta, men alternativet är att göra det själv och det känns ju ännu mindre lockande faktiskt eftersom vi är inflyttade och därför inte har horder med händiga släktingar och vänner som är beredda att strömma till på lediga stunder. Att dra ihop ett gäng för en "takläggarhelg" skulle för all del vara tekniskt möjligt, men då skulle man väl kunna ge sig FAN på att det skulle ösregna hela den helgen och så skulle man få stå där med byggställningar och presenningar över sitt halvfärdiga tak i månader och det kände jag noll sug inför. Faktiskt.
Nu är den stora frågan om jag ska satsa på att sitta uppe och kolla på Brottet 3 eller satsa på att gå och lägga mig i tid? Vill ju gärna veta hur det utvecklas för Sarah Lund & Co och helst utan att få något spoilat i fikarummet. Å andra sidan är jag ju trött och fortfarande sjuk, så en timmes extra sömn är kanske vad jag borde prioritera. Gäsp. Suck.
Imorgon ska vi träffa bygg-gubbar. Dessa bygg-gubbar ska förhoppningsvis och för en förfärlig massa pengar byta ut vårt tak till våren, mot ett som inte legat på plats sedan 1950 och som förhoppningsvis blir liggande resten av vår livstid. Min önskan är att detta byte ska gå smidigt, utan missöden och utan att det kommer att ta hundra år innan de är klara, men: Ha ha ha. Det vet man ju hur hantverkare är. Det är ju inte en slump att alla dom tuffa killarna som satt längst bak i klassrummet och gungade på stolarna och skränade könsord och kastade suddgummin omkring sig, och som man inte skulle drömma om att säga hej till om man så var de enda man mötte efter att ha spolats upp på en öde ö efter ett skeppsbrott, sedan hamnade på bygg- och fordonstekniska linjerna på gymnasiet och idag är mer eller mindre framgångsrika hantverkare i vars giriga labbar man måste lägga sitt liv och sina surt förvärvade slantar vare sig man vill det eller ej. Karma, my ass.Ser inte alls fram mot detta, men alternativet är att göra det själv och det känns ju ännu mindre lockande faktiskt eftersom vi är inflyttade och därför inte har horder med händiga släktingar och vänner som är beredda att strömma till på lediga stunder. Att dra ihop ett gäng för en "takläggarhelg" skulle för all del vara tekniskt möjligt, men då skulle man väl kunna ge sig FAN på att det skulle ösregna hela den helgen och så skulle man få stå där med byggställningar och presenningar över sitt halvfärdiga tak i månader och det kände jag noll sug inför. Faktiskt.
Nu är den stora frågan om jag ska satsa på att sitta uppe och kolla på Brottet 3 eller satsa på att gå och lägga mig i tid? Vill ju gärna veta hur det utvecklas för Sarah Lund & Co och helst utan att få något spoilat i fikarummet. Å andra sidan är jag ju trött och fortfarande sjuk, så en timmes extra sömn är kanske vad jag borde prioritera. Gäsp. Suck.
Lördagen i ord och inga bilder
Nu är det mer än en vecka sedan monsterförkylningen från helvetet slog till och jag är fortfarande inte frisk. Bättre, så jag kommer att jobba, men fortfarande snorig, hostig och TRÖTT. Vaknade i morse efter mer än tio timmars sömn och funderade ändå på att ligga kvar och somna om och aldrig mer gå ur sängen. Allvarligt, det här är inte jag.
Kravlade mig upp på ren rutin, åt frukost, släpade mig ut på en dryg timmes taxpromenad. Sedan kändes det i och för sig lite bättre, men ändå. Bra är det ju inte. Och nu snöar det IGEN. Det är då själve fan vad den här vintern är tjurskallig och inte vill ge med sig. Och höften är i och för sig bättre, men för den skull inte bra. Försöker "jobba med mig själv" och inse att jag kanske får vara en sån som cyklar och går på tantgympa och håller på, men som inte springer. Det går väl sådär med det mentala. Jag laddade ner appen "Runkeeper" häromdagen, men igår sa jag till Nikky att det var så deppigt att jag funderade på att ta bort den igen. Då skulle hon visa hur man gjorde när man ställde in andra träningsformer, och så valde hon "wheelchair". Jamen lite så känns det faktiskt. Kunde inte ha gjort det bättre själv.
Jaja, det är som det är. Igår skulle Adrian till frisören, men eftersom han är i trotsåldern så fick han en livskris inne hos frisören och inte ett hårstrå försvann. Så istället styrdes kosan hit till Salong Ankeborg, och gårdagens tricks var att trolla fram en kakburk fylld med plastdjur som vi köpte på loppis för ett tag sedan och som Adrian inte sett förut. Sedan höll min man och Adrian på och styrde och ställde med djuren medan jag svansade med i rörelserna och klippte lite här och där i farten. Det gick som en dans, den här gången i alla fall. Nästa gång blir det kanske någon annan show, om det blir någon nästa gång alltså. Nästa gång är det kanske frisörsalongen som drar det längsta strået i trotsålderlotteriet, sånt kan man aldrig veta på förhand.
På kvällen drack vi bubbelvin och kollade på de sista avsnitten av tredje SoA-säsongen. Idag fick jag se om det sista avsnittet eftersom jag blev så förfärligt trött av bubblet och det var så komplicerat med Stahl och Jimmy O och hela alltet. Det här med SoA är något av en hjärntvätt. Från början tyckte jag till exempel att Tig var ett riktigt as, nu är det mer att "jamen han är väl rätt festlig?" och gud vad gulligt att han hade ett foto av en hund i plånboken. Saker som inte ändras är dock att Clay och Gemma är alldeles otroligt vidriga, plus att Jax är en megatönt. Och så undrar man ju hur praktiskt det är med såna där hiphopbyxor där skrevet hänger långt ner i knävecken när man är en tuff motorcykelkille som när som helst måste kunna a. springa för livet, b. hoppa upp på en motorcykel och köra därifrån i ilfart, eller c. dra vapen och skjuta för att döda fortare än någon hinner säga "Harley Davidson"? Det kan ju inte vara direkt hållbart i längden, så att säga. Och vad är grejen med att alla ska trycka ner sina vapen i byxlinningen precis hela tiden, varför vill man ha en skarpladdad pistol i stjärten eller strax intill könsorganet? Och varför, VARFÖR, tar man in "prospects" som är snudd på utvecklingsstörda? Vad förväntar man sig av dom när de ska bli fullvärdiga medlemmar en dag? VA?
Jaja. Nu ska jag festa loss med en Ipren, en kopp te, en brasa i kaminen och...inget mer. Over and out från sjukstugan.
Kravlade mig upp på ren rutin, åt frukost, släpade mig ut på en dryg timmes taxpromenad. Sedan kändes det i och för sig lite bättre, men ändå. Bra är det ju inte. Och nu snöar det IGEN. Det är då själve fan vad den här vintern är tjurskallig och inte vill ge med sig. Och höften är i och för sig bättre, men för den skull inte bra. Försöker "jobba med mig själv" och inse att jag kanske får vara en sån som cyklar och går på tantgympa och håller på, men som inte springer. Det går väl sådär med det mentala. Jag laddade ner appen "Runkeeper" häromdagen, men igår sa jag till Nikky att det var så deppigt att jag funderade på att ta bort den igen. Då skulle hon visa hur man gjorde när man ställde in andra träningsformer, och så valde hon "wheelchair". Jamen lite så känns det faktiskt. Kunde inte ha gjort det bättre själv.
Jaja, det är som det är. Igår skulle Adrian till frisören, men eftersom han är i trotsåldern så fick han en livskris inne hos frisören och inte ett hårstrå försvann. Så istället styrdes kosan hit till Salong Ankeborg, och gårdagens tricks var att trolla fram en kakburk fylld med plastdjur som vi köpte på loppis för ett tag sedan och som Adrian inte sett förut. Sedan höll min man och Adrian på och styrde och ställde med djuren medan jag svansade med i rörelserna och klippte lite här och där i farten. Det gick som en dans, den här gången i alla fall. Nästa gång blir det kanske någon annan show, om det blir någon nästa gång alltså. Nästa gång är det kanske frisörsalongen som drar det längsta strået i trotsålderlotteriet, sånt kan man aldrig veta på förhand.
På kvällen drack vi bubbelvin och kollade på de sista avsnitten av tredje SoA-säsongen. Idag fick jag se om det sista avsnittet eftersom jag blev så förfärligt trött av bubblet och det var så komplicerat med Stahl och Jimmy O och hela alltet. Det här med SoA är något av en hjärntvätt. Från början tyckte jag till exempel att Tig var ett riktigt as, nu är det mer att "jamen han är väl rätt festlig?" och gud vad gulligt att han hade ett foto av en hund i plånboken. Saker som inte ändras är dock att Clay och Gemma är alldeles otroligt vidriga, plus att Jax är en megatönt. Och så undrar man ju hur praktiskt det är med såna där hiphopbyxor där skrevet hänger långt ner i knävecken när man är en tuff motorcykelkille som när som helst måste kunna a. springa för livet, b. hoppa upp på en motorcykel och köra därifrån i ilfart, eller c. dra vapen och skjuta för att döda fortare än någon hinner säga "Harley Davidson"? Det kan ju inte vara direkt hållbart i längden, så att säga. Och vad är grejen med att alla ska trycka ner sina vapen i byxlinningen precis hela tiden, varför vill man ha en skarpladdad pistol i stjärten eller strax intill könsorganet? Och varför, VARFÖR, tar man in "prospects" som är snudd på utvecklingsstörda? Vad förväntar man sig av dom när de ska bli fullvärdiga medlemmar en dag? VA?
Jaja. Nu ska jag festa loss med en Ipren, en kopp te, en brasa i kaminen och...inget mer. Over and out från sjukstugan.
fredag 22 februari 2013
Game of Thrones
Kollar på Game of Thrones, fast just nu är det tydligen rök- och kisspaus för somliga. Game of Thrones är bra, men det är alldeles för många karaktärer att hålla reda på. Och alla ser ju ungefär likadana ut och heter konstiga saker som Targaryen och Baratheon och är släkt med eller i fejd mot varandra på de mest invecklade sätt som ingen jävel kan hålla reda på. "Stannis? Vem fan är Stannis?" "Är det inte han som är oäkta son till kungen"? "Kungen? Vilken kung? Menar du han den tjocka med medeltidsskrattet som dog?" "Ja, och Stannis är väl han som låg med sin syster?" "Sin syster? Du menar blondinen som är morsa till Kung Joffrey? Nej, han heter väl...Jamie? Eller tillhör Jamie familjen Stark? Är det han den där deppgöken...Vad fan heter han? Robb?" Sådär låter det hela tiden när vi försöker titta på denna förnämliga produktion. Det är inte lätt att hänga med i svängarna ens när man är frisk som en nötkärna, och Game of Thrones i kombination med monsterförkylning var verkligen inte så lyckat.
I alla fall, i Game of Thrones är det inte vinter på vanligt sätt. Utan när man säger "winter is coming" så är det en vinter som pågår i åratal. Ungefär som vintern 2012/2013 med andra ord. Man tittar på termometern, ser att det är nollgradigt eller till och med någon enstaka plusgrad. Men den där djävla snön försvinner ju aldrig. Den ligger kvar som ett massivt tjurigt täcke över landskapet och fylls på med jämna mellanrum. Det är ju för fan som i landet Narnia när Vita Häxan styrde. Inte konstigt att man får monsterförkylningar som aldrig går över.
I alla fall, i Game of Thrones är det inte vinter på vanligt sätt. Utan när man säger "winter is coming" så är det en vinter som pågår i åratal. Ungefär som vintern 2012/2013 med andra ord. Man tittar på termometern, ser att det är nollgradigt eller till och med någon enstaka plusgrad. Men den där djävla snön försvinner ju aldrig. Den ligger kvar som ett massivt tjurigt täcke över landskapet och fylls på med jämna mellanrum. Det är ju för fan som i landet Narnia när Vita Häxan styrde. Inte konstigt att man får monsterförkylningar som aldrig går över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)