Well I say...

Igår var min bil hos Salvatore på bilverkstan för att få den kärlek och omvårdnad som jag inte själv förmår att ge den. Då fick jag även den lysande idén att cykla till jobbet. Det är 3 mil. Enkel väg. På jobbet brukar Tord och Magnus sitta och snacka proffs-cykling i fikarummet och då handlar det om vilken typ av hållare till vattenflaskor som väger 20 gram mindre än någon annan. Om man ska byta från 22 till 24 millimeters bredd på däcken. Att det är fritt fram att håna alla som har pakethållare på sina cyklar. Den typen av diskussioner ger man sig inte direkt in i när man har en gammal grön DBS Kilimanjaro Jaguar med extra breda punkteringssäkrade däck. Med både pakethållare, cykelkorg och en speciell taxlåda för Remus, tax med rätt att cykla. En tantcykel helt enkelt. Man tycker väl kanske att om man som jag bara cyklat ett par vändor till affären fram och  tillbaka (400 m eller däromkring) sedan förra sommaren så var kanske 2x3 mil något i mastigaste laget att starta med även om jag förstås har tränat en del spinning, men...tja. Nu blev det så här.

Med denna tantcykel gav jag mig iväg i gryningen. Bokstavligt talat, klockan var 04.00. Har nog aldrig sett så många hjortar, passerade säkert 100 stycken. Inte på en gång, men i flockar om 10-15 djur. Massor av fjolårskalvar som stod helt orädda mitt på cykelvägen och glodde som om de aldrig sett en människa förut. Det hade de kanske inte heller. Åtminstone ingen som kom trampades på en grön tantcykel med en tax i en låda framtill i arla morgonstund. Taxen påpekade dessutom ljudligt att här kom minsann en jakthund som kunde driva med skall. Men de stod ändå bara och dumglodde tills vi var högst ett par meter därifrån, och DÅ skulle de plötsligt virrigt flänga iväg åt alla håll. Kan väl nämna att färden var lite vinglig just vid dom tillfällena eftersom Remus gjorde sitt bästa för att hoppa ur sin designade taxlåda och göra sitt jobb. Han sitter förstås fastspänd med sele, men det hindrar ju inte honom från att försöka.

Vi mötte även: tre islandshästar som hade rymt ur sin hage, två ekorrar, två katter och en grävling. Den senare var död. Det var en fantastisk försommarmorgon. Solen sken, fåglarna kvittrade, det var helt vindstilla. Härligt att cykla, men tungt. Det är förhållandevis platt hela vägen, men taxlådan är inte gjord av luft och taxen själv väger sina modiga 9 kg, så det fanns liksom aldrig något tillfälle att bara vila på tramporna och rulla fram av sig själv, utan varje meter krävde aktiva tramptag. Växelspaken har dessutom rostat fast på treans växel, så det är alltid tungtrampat.
Det visade sig så småningom att två knäckebröd och ett glas apelsinjuice inte på långa vägar gav den energimängd som krävdes för att cykla 3 mil med tantcykel och tax. Insåg detta när det var drygt 1 mil kvar, så det var ju lite tråkigt. Funderade på att svänga inom Magnus och be honom bjuda på en macka, det borde väl en chef ställa upp med? Men han var gissningsvis inte ens vaken, och då kanske det tangerar gränsen för vilka krav man kan ställa.
Jaja, det var ju bara att trampa vidare, och fram kom jag ju så småningom. Jobbade mina 8 timmar och satte mig sedan på sadeln igen och påbörjade samma resa åt motsatt håll. Fast den här gången skulle jag bara kanske 2,5 mil eftersom bilverkstan ligger på vägen. Insåg efter kanske 1 mil att energimängden i lunchlådan inte på långa vägar var tillräcklig för att driva tantcykeln och taxen framåt utan hemska hungerhallucinationer. Slutsats: Om jag skulle börja cykla till jobbet regelbundet så hade alla insparade bensinpengar fått gå åt till MAT istället.

Kom i alla fall fram till bilverkstan, fick betala ÅTTA DJÄVLA TUSEN kronor för diverse reparationer. Man kan ju lätt hålla sig för skratt i såna lägen. Det roliga med Salvatore är att han riktigt grinar illa när han säger hur mycket det kostar, som om det var HANS konto som blev åderlåtet istället för matat som ett gödsvin i november. Det är ett sympatiskt drag, tycker jag. Även om han förmodligen skrattar hela vägen till banken så slipper jag åtminstone se det.

I alla fall. Susade hem, slet av cykel och cykelhållare, hivade ut taxen, kastade in handduken - nej, skojar bara. Kastade in min tomma matlåda i hallen, satte mig i bilen och susade tillbaks till stan igen eftersom vi skulle vara med i Tjejloppet. Jag skriver "vara med" eftersom ingen avsåg att springa. Jag hade tänkt göra det från början, men så har den sämsta av mina två dåliga Kalle Ankafot börjat gnissla tänder lite, så jag får väl ta det lite lugnt tills det känns bättre. Så här med närmare 6 mils cykelfärd i kroppen känns det väl inte som att det var det sämsta beslutet.

Känner mig lite sliten idag, mest i knäna. Lite post-Göteborgsvarvskänsla. Röven verkar ha klarat sig hyfsat, men så har jag ju förstås en bred och bra kärringsadel och ingen sån där smal eländig historia som man återfinner långt uppe i äggstockarna efter några kilometers färd. Ja, men det här var väl berättelsen jag var för trött att skriva igår helt enkelt.

Senaste nytt från Törnrosdalens befrielsefront

För er som inte riktigt hängt med i händelseutvecklingarna i Grannfejden 2 finns tidigare händelser här och här.

Onda grannarna Tengil och Katla lider svårt på sin sida av staketet. De står liksom inte riktigt ut med att vi inte har en lika fascistoid inställning till trädgårdsskötsel som dom, utan att vi tycker att det är lite charmigt när det är grönt och lummigt och inte allting växer i givakt i spikraka rader. Och att dessutom inte genast korrigera rena vansinneshandlingar, som täckodling, när de har sagt till. Visserligen inte till oss, men nog ska väl en syrlig kommentar som uttalats i tomma luften på andra sidan staketet vara ett tillräckligt tydligt budskap? Och så gör vi ändå inte som dom vill. En sån makalös fräckhet.
Så härom dagen rann väl sinnet till på de onda gamlingarna och de satte sig och författade ett anonymt brev. Nu behöver man ju verkligen inte vara en nära vän till Sherlock Holmes för att lista ut vem det var skrivet från eftersom det bara finns en granne som klagar, som inbillar sig att det finns något som stinker i vår trädgård, som känner sig personligen kränkta av sniglars existens, och som slutligen använder ordet "skit" om allt som existerar på andra sidan staketet. Elementärt, min käre Watson.
Här är brevet:

Till ägarna som bor på [vår superhemliga adress]:

Allt ogräs går ej att köra av med gräsklippare vilket ni tycks tro. Gå längs staketet och rensa väck skitet som finns i snåren så kanske sniglarna inte trivs. Samt gör något åt stanken som kommer särskilt när solen steker Obs! de är 3:e året som de osar. 
TACKSAM FÖR ÅTGÄRD
OBS! Soptippen är öppen tisdagar och torsdagar. 

Ens spontana reaktion blir ju genast att skriva ett svarsbrev med upplysningen Psyk-akuten har öppet varje dag, men det vore väl att sänka sig till samma nivå och så roligt ska vi inte ha. Är det bråk de vill ha (och det är det ju uppenbarligen) så ska de verkligen inte få det. Cold silence treatment är väl den bästa medicinen.

Det här är uppenbarligen en vy som höjer blodtrycket till ohälsosamma nivåer. Det lilla röda huset är Tengils och Katlas trädgårdsskjul (deras hus syns inte i bild). Det är alltså här, på denna sida staketet, som ALL VÄRLDENS ONDSKA i form av ogräs, mördarsniglar, fåglar, svampar, igelkottar, mullvadar, etc etc etc, frodas och sprider sig likt målsökande robotar genom grannskapet. Vi tycker väl mer att ondskan bor på andra sidan staketet. Döm själva.

Correction pt 3

Glömde även bort min egen dotter som trogen läsare av denna blogg. Det här är för dåligt. Kan man byta ut hjärnan, eller åtminstone uppgradera på något sätt?

Money makes the world go round

För att ytterligare spä på känslan av att ens surt förvärvade slantar bokstavligt talat rinner ut i avloppet så har jag idag lämnat The Queen of Volvo på bilverkstan. Saker som ska fixas: Bromsar (skitbra att ha), vattenpump (förmodligen också bra att ha), spindelled (har ingen aning om vad det är, men förmodligen är det också någon skitbra grej) och lite annat smått och gott. Summa: svindyrt. Gissar jag.
Behöver du ingen lånebil? frågade min bilmekaniker Salvatore när jag motvilligt lämnade ifrån mig bilnycklarna till min ögonsten. Jag svarade i käck ton att jag cyklade, och både Salvatore och hans lärjunge liksom studsade till, ungefär som om jag sagt att jag prostituerade mig på fritiden eller finansierade mina bensinräkningar genom att sälja droger till minderåriga. Kanske är det lika illa att cykla för en bilmekaniker, vad vet jag?

Nu har jag, som sista person på den här planeten, hört låten Euphoria också. Fram till för ungefär ett dygn sedan visste jag inte vem Loreen var. Men nu var det ju  till och med med på nyheterna, så nu är jag äntligen allmänbildad. Helt ärligt tyckte jag inte att låten var särskilt mycket att hänga i julgranen, men jag gissar att resten av bidragen var ännu värre. Men nu är jag åtminstone med i matchen när det ska pratas Mello. Bättre sent än aldrig.

Correction pt 2

Glömde ju för bövelen bort att nämna Barbie när jag listade mina läsare. Senildemensen slår till med full kraft då och då. Nu höll jag dessutom på att skriva att hon är min äldsta läsare, men det lät faktiskt inte riktigt bra. "Den som har följt bloggen under längst tid" är nog mer rättvisande, så att inte Barbie framstår som en orkeslös nittioplussare med nyväckt smak för internet i största allmänhet och "bloggosfären" (hatar det ordet) i synnerhet. För så är det ju faktiskt inte.

Kommentera mera

Jag har fått en ny läsare. Det är faktiskt värt att nämna eftersom jag nämligen på rak hand bara vet cirka 5 stycken som läser min blogg:
1. Randig katt
2. Plastmamman
3. Min bror
4. Katarina på jobbet
5. Nä, det var nog faktiskt alla. Eller nu är det ju fem med min nya läsare. Man är inte direkt Underbara Clara eller Blondinbella.

Två saker fick jag veta av min nya läsare.
1. Det är skitsvårt att kommentera här om man inte är insyltad i Googles registrera-dig-någonstans-på-internet-och-få-en-gratis-foliehatt-när-vi-tar-över-ditt-liv-affärer. Det ska det ju inte behöva vara. Svårt alltså. Svårt var det däremot att ändra till något mer användarvänligt, men jag TROR att jag har fått till det så att man ska slippa lämna ut hela sitt livs historia. Någon kan få prova att inte göra det!
2. Det var helt bortkastat att köpa sms-biljett i Stockholm eftersom jag hade en REMSA. Läs min blogg, spara femtiofyra spänn. Om du inte redan bor i Stockholm och känner till detta förstås.

För övrigt har jag precis betalt en (1) räkning på 18 000 kronor (artontusen kronor). Så mycket kostar det nämligen att gräva upp gamla avloppsrör och lägga ner nya. Sura pengar att betala när man inte ens kan ståta med att allt från toastolen till avloppsbrunnen i gatan är sprillans nytt, eftersom det ligger nedgrävt till endast maskarnas beskådan. Men det är ju smällar man får ta.
Det är ju fint med gamla hus och man flummar omkring i varsam renovering och bevarande av tidstypiska originaldetaljer. Men det är inte det minsta charmigt med gamla avloppsledningar i gjutjärn och cement. Dom är faktiskt precis värdelösa efter 60 år. Gjutjärnet är skrovligt så att allting fastnar, och cementrören hoppar av och bildar skarvar där ytterligare saker fastnar. Gräv upp, gräv upp, byt ut till PLASTIC FANTASTIC. Eller rättare sagt, låt någon annan göra jobbet, betala och se glad ut.

Correction

Fick grattis-på-mors-dag-sms idag istället för igår. Boven i dramat är alltså inte mina barn utan Tele 2 som väljer att hålla ens sms som gisslan under byte av gammalt och aktivering av nytt SIM-kort. Så nu vet ni det.