Valborg

Vad är det med valborg nuförtiden, kan man fråga sig. Vill minnas att det förr var förknippat med ett djävla röj, men nu är det mest: Aaah, sovmorgon imorgon. Ja, det blir alltså inte speciellt mycket med första maj heller nuförtiden. Inte för att jag någonsin (tror jag) har gått i något demonstrationståg, men ändå. Förr brukade jag åtminstone ta mig in till stan för att TITTA på demonstrationståg, för det är ju ändå lite festligt och sådär. Fast det var när jag bodde i stan, eller strax utanför för att vara mer korrekt. Det var lite lättare då. Och i många år var det tradition att jag och min kompis brukade gå till Tivoliparken och äta våfflor på uteserveringen, men sen gick ju han och dog (ej pga 1 maj-våfflorna dock) då, så sedan dess är det inte riktigt samma sak med första maj. Det är väl det som är det värsta med kompisar som går och dör, har jag kommit på. Det är när man ska göra alla de där grejerna som man brukade göra tillsammans. Äta våfflor på första maj. Analysera alla deltagarna i Expedition: Robinson. Hyra dåliga filmer på nyårsafton. Skratta hysteriskt åt en skitdålig skakig handkamera-VHS-rulle från ett ridläger för tusen år sedan. Alla de där sakerna som man brukade göra tillsammans som man nu får göra ensam eller tillsammans med någon annan, men då är det inte samma sak. Det är faktiskt rätt B.

Idag har dagen ägnats åt att gräva potatisland. Surprise, surprise, men nu är jag snart klar, det är kanske max 6 kvadratmeter kvar att gräva. Eller det är ju som sagt inte grävandet som tar tid, utan bortrensandet av 100 år gammal seg grässvål, ogräs, björkrötter och döda katter och fan vet allt vad jag har grävt upp där. Idag när jag grävde tänkte jag på att vissa grejer är så djävla o-cred:iga. Min man har kapat ved idag. En vedstapel, det vet alla att den representerar hårt arbete. Det har släpats och lyfts och kapats och klyvts och travats i många timmar. Det är RESPEKT, liksom. Men ställer man ett fat kokt nypotatis på bordet är det ingen som tänker: ah, här är det någon som har grävt och slitit och rensat bort (i mitt fall) björk- och kirskålsrötter till FÖRBANNELSE så att fingrarna värker som på en giktbruten gamling. Möjligen kan man få lite cred för att man har satt och kupat, men det är tveksamt. Samma med vårt växthus. Min man har byggt det av gamla fönster, samt diverse överblivna reglar från The Wendels husbygge. Han har mätt och sågat till knepiga vinklar och tillverkat små listiga specialfönsterrutor att skarva med där det inte har gått ihop sig. Det är såklart jättebra gjort, och skulle jag ha gjort det hade det förmodligen liknat fan, så han ska ha all cred för det. Kommer att få all cred för det också, för aldrig att någon kommer att tänka att vilken djävla bra grund någon har grävt till det där växthuset. Eller: De där tegelstenarna är det någon som har släpat uppför den där backen, det var nog bra tungt och jobbigt (för det var det nämligen).  Eller: Undrar vem som har lagt tid på att åka och köpa all den vita färgen?

Men jag är inte bitter även om jag kanske låter så just punkt nu. Idag har det nämligen varit förnämligt väder, sol och blå himmel, så det har varit en ren fröjd att vistas utomhus i vår UNDERBARA trädgård där gullvivorna precis har slagit ut i blom.  Har, förutom potatislandsgrävandet, även styrt och ställt med pallkrageodlingarna, samt beskurit rosorna.  Onda grannen Katla var ute och klippte gräset, men sedan vår senaste kontrovers har vi behandlat varandra som luft. Bästa sortens grannsämja faktiskt, men jag kunde ändå inte undgå att lägga märke till vad som försiggick på andra sidan staketet. Först klippte Katla gräset med sin åkgräsklippare. Sedan tog hon en vända med en handjagare för att liksom jämna till där åkgräsklipparen eventuellt hade missat. Och slutligen - jag skämtar inte nu - så gick hon ett varv med en SAX och ansade de stackars grässtrån som vågade sticka upp efter 2 x gräsklippare. Om man har så mycket ork när man är 75 år så kommer man ju aldrig någonsin att flytta. TYVÄRR.

Ja, det var väl allt för idag. Har tvättat min vinterjacka och hängt den ute på tork, men eftersom det ska valborgsmässoeldas uppe i naturreservatet (vet inte hur dom tänker där riktigt) ikväll så fick jag ta in den igen eftersom jag uppskattar doften av nytvättat bra mycket mer än lukten av brandrök i kläderna. So long. 

Långhelg

Det är långhelg. 1 maj på tisdag, vilket innebär klämdag imorgon, och dessutom halv arbetsdag om man som jag är en lat tjänsteman med ett förmånligt kollektivavtal. Det innebär i sin tur att man inte behöver slösa semesterdagar på klämdagarna, utan man tar bara 4 timmars komp/arbetstidsförkortning för att vara ledig en hel dag, och i förlängningen då FYRA HELA DAGAR. Medge att det är nästan magiskt.

Är det då rimligt att man, klockan 21.41, är så djävla sömnig att man skulle kunna somna rätt upp och ner sittandes i soffan? Har visserligen varit uppe sen ottan och varit ute hela dagen, men ändå. Lite fattigt känns det allt. Det skriker inte rockn'roll över det här livet precis. Å andra sidan så är det väl ingen i Rolling Stones som är ute och gräver potatisland på sin fritid heller. Men det gör jag. Fler borde göra det.

Tur att man har blivit så djävla gammal att det inte längre är pinsamt att gå och lägga sig klockan 22 fastän man är ledig dagen därpå. TUR! Godnatt.

När jag mötte Lassie och i princip räddade livet på Björn Ranelid

Idag var vi ute och nöjeskörde lite på det riktiga Österlen. På vägen hem kom det en ambulans i vansinneshastighet med blåljus och sirener bakom mig genom Brösarps backar så att jag  närapå fick ratta the Queen of Volvo ner i diket för att släppa förbi den (för kännedom: vägen genom Brösarps backar=smal, slingrande och helt i avsaknad av vägren). Sedan läste jag på aftonbladet att Björn Ranelid kört och krockat. Det är ju inte varje dag som man stöter ihop med en kändis. Nu missade vi i och för sig själva händelsen, men vi befann ju oss med gott mått mätt i händelsernas relativa närhet, och det kan mycket väl ha varit mina blixtsnabba reflexer som räddade livet på honom. Eller, på bilden i artikeln står han i och för sig på benen, så det kan ju inte varit direkt livshotande, men ändå.
Förra hösten tror jag det var, så mötte vi Björn Ranelid vid Äpplets Hus i Kivik. Han kom susande i sin Jaguar, som har RANELID på nummerskylten så att man liksom inte ska kunna undgå vem det är man möter när man är på ute för att köpa lite god och lokalproducerad äpple-och-chili-chutney. Sånt, alltså det där med personliga registreringsskyltar, tycker jag är så dumt att jag inte finner ord, så jag hoppas att dagens krock åtminstone medförde lite rejäla plåtskador och gärna en skylt som är oläsbar för all framtid.

Lördagskväll i timmerkojan

Sitter här och dricker ekologiskt rödvin och äter ekologisk och Fairtrademärkt mörk choklad med mandel och havssalt (TO DIE FOR). Nästan en välgärning för den här planeten, känner jag. Nästan en välgärning för mig personligen, känner jag också. Win-win.

Vi har nu sett sista avsnittet av Game of Thrones. Det känns...jaha. Väldigt mycket som inte blev avslutat alls, men det är väl bara för att man ska hänga med på säsong två. Härförleden läste jag i DN att GoT var sexistisk, och det kan man väl hålla med om för det är ju väldigt mycket att alla karlar drar svärd och går ut i strid och alla kvinnor är horor. Om man nu ändå skapar en fiktiv värld så kan man väl unna sig att tänka utanför det stereotypt könsnormativa, kan jag väl tycka. Men så var det någon annan som också skrev i DN att jo, den var sexistisk men framför allt var den RASISTISK, eftersom det bara var vita med. Och ja, jag kan väl kanske tycka lite likadant, att om man nu ändå skapar en fiktiv värld så kan man väl unna sig att tänka utanför hudfärgsnormerna. Fast...är man rasistisk för att man bara har med vita? Har ingen aning om hur fördelningen av hudfärger ser ut rent procentuellt i västvärlden, men om man lever i ett land där majoriteten är vita (rent teoretiskt nu alltså), är man rasistisk för att man har en majoritet vita med i sin tv-produktion? Som Indien, det är ju ett skitstort filmland, de har väl inte med några vitingar i sina filmer? Är de också rasistiska då? Eller är det bara när vita inte har med svarta, eller o-vita, som det blir "rasistiskt"?

Eh, ja. Det är nog mest att jag tycker att man missbrukar uttrycket "rasism" lite. Det stör mig, precis som det stör mig när vissa tycker att det ska vara kjol på Herr Gårman och gör det till kvinnorörelsens ABSOLUT VIKTIGASTE FRÅGA. Eller att det är "mobbing" för att inte vill bjuda varenda djävla unge på ens egen unges födelsedagskalas. Begreppen vattnas ur till en stor jolmig lerpöl där alla ska vara med och bada och allting får samma viktighetsstatus och till slut är det inte ett djävla något som tas på allvar.


Sådärja. Nu är det sagt. Skärpning, kretiner!

Spårskryt

Har tillbringat eftermiddagen med mina lördagsvänner jägarna för andra gången. Första gången fick jag gå med en kursledare som pratade hela tiden. Alltså inte om väder och vind, utan bra grejer. Jag tog till mig tre saker. Ett lågt tempo (tänk Luciatåg) är A och O i spåret. Att man inte ska hålla på och greja med spårlinan som om den vore en lasso. Och i samma sekund som hunden stannar upp och höjer huvudet från marken ska man själv stanna och vänta på att hunden ska ta spåret igen.

Idag fick jag gå med en annan kursledare. Han var mer av typen "där borta ser du spårets början, scenen är din". Sedan skulle han och ett par av kursdeltagarna gå efter och ha koll på oss. Vi gick. Luciasakta. Jag har visserligen aldrig gått med i ett luciatåg, men man har ju sett andra som har det, och eftersom jag, i löparsammanhang, är väldigt långsam, så ska man väl ha NÅGON nytta av det. Fast det var svårt. Remus stretade och drog i sin lilla spårsele och ryggraden ville att jag antingen skulle öka tempot eller korrigera dragandet. Men det är FEL, så jag höll emot och sniglade vidare. Remus spårade på. Någon gång stannade han till och tittade upp, och då stannade jag. Då började han spåra vidare igen. Kursledaren sa inte så mycket som FLASKA, och jag tänkte att han säger väl åtminstone till om vi tappar spåret. Själv var jag så fokuserad på att gå sakta att jag nästan höll andan. Efter tusen år, eller så lång tid som det tar att gå 600 meter i snigeltempo, så kom spårslutet, en gömd rådjusklöv som i taxvärlden motsvarar en kruka guld vid slutet av regnbågen.
Hörde att en av kursdeltagarna som gick med sa "kan jag ringa dig och gå en kurs"? men jag fattade inte till vem eftersom man ska hålla på och busa och greja med den där slabbiga klöven så att hunden tycker att det är extra kul att hitta den. Men då var det till mig han sa, och jag är inte så snabb i tanken så jag bara "va?". 
"Ja, jag har bara en sak att säga, VAD FAN HAR DU HÄR ATT GÖRA"? sa kursledaren och jag bara "eeh, va?" (det är uppenbarligen inte här ens 160-nånting högskolepoäng visar sig) och började rannsaka mig själv hur många fundamentala missar man egentligen kan göra och ändå hitta spårslutet. Ja, men då var det att det hade gått så BRA att jag "inte hade i anlagsklass att göra", utan "skulle kunna gå direkt till öppen klass" och "hade jag (kursledaren) varit domare så hade du kunnat ge mig 300 spänn (avgiften för viltspårprov) här och nu så hade han varit godkänd". Det var liksom ingen ände på lovorden, och själv satt jag i den blöta islandslaven och försökte verka proffsig, det gick väl sådär. Remus var mest nöjd med att han fick bära den där djävla klöven hela vägen till bilen, han släppte inte taget om den ens när han skulle lyfta på benet och tala om för världen att här har världens farligaste tax varit.

Känner mig en smula MALLIG just nu faktiskt. Hade lite ångest för att vi skulle missa nästa gång pga Humlestafetten, men då kanske man i alla fall inte behöver oroa sig för att man missar jättemycket.

Nu blir det bakad potatis med kyckling från Sankta Klara, rödvin och Game of Thrones.

Aargh

Eventuellt hatar jag ljudet av barnfilm mer än någonting annat på hela jorden. Åtminstone just punkt nu.

WTF...

Den här helgen skulle bjussa på kanonväder, sades det förra helgen. Jag drog igång tvätt och tänkte fina tankar om lakan som hänger utomhus och fladdrar i vårvinden och torkar. Gick ner i källaren, kånkade upp ett ton sängkläder och tänkte att det var visserligen lite grått, men det skulle nog klarna upp frampå dagen. Min man frågade om jag hade tänkt hänga tvätt i växthuset. Jag förnekade detta, öppnade ytterdörren och möttes av hällregn. Hur gick nu detta till?