Life on mars

Ikväll är det MF (MansFritt) eftersom densamme, min alltså, packade en väska full med Playstationspel och gav sig iväg för att leka med och sova över hos en kompis. Förr i tiden, när barnen var små, var en kväll ensam hemma något av en våt dröm, men nuförtiden är det inte någon stor grej precis. Det enda spektakulära jag har gjort idag är väl att gråta en skvätt till en känslig scen i Desperate Housewives (Lynette föder barn när hon hålls som gisslan av en massmördare, som i själva verket är en ensam och missförstådd och mobbad ung SNÄLL (när han inte mördar vill säga) och känslig kille som bara vill ha en mamma som bryr sig pyttelite om honom...BÖÖÖÖÖL), vilket jag gissningsvis hade gjort även om min man varit hemma, men kanske lite mer i smyg.

Innan idag gick jag en sväng i byn för att spana efter kändisar. Det pågår nämligen en (tydligen) jättestor orienteringstävling här denna helgen, och hela Körsbärsdalen var full av kontroller på de mest ohemula ställen. Kändisarna lyste dock med sin frånvaro eftersom tävlingarna tydligen börjat i arla morgonstund, men då var spänstiga vi ute och vandrade i Läskiga Skogen istället. Läskiga Skogen ägs av Vittskövle Gods och är full av små vägar som ingen människa verkar färdas på (men de finns där ändå, precis som i en skräckfilm), samt ett oräkneligt antal jakttorn.  En del är proffsbyggda i tryckimpregnerat virke och har små metallskyltar där det står DETTA TORN TILLHÖR BENGT ANDERSSON OCH KENNETH PERSSON (obs, fingerade namn).

Orienteringstävlingar klaras uppenbarligen av på några timmar på förmiddagen, för av lukten att döma så satt alla orienterarna och grillade korv vid sitt basläger (skolan) så här när det led mot eftermiddag och jag ville ut och mingla. Endast ett fåtal okända män i tights sågs stå och betrakta någon form av informationstavla och det var ju lite fattigt, jag hade ju spetsat in mig på att få stöta ihop med självaste ANDERS GÄRDERUD, 1976 års OS-guldmedaljör på 3000 meter hinder, som enligt ryktet skulle göra en insats för orienteringssporten här och nu. Av honom syntes inte ett spår, men jag hoppas på en ny chans imorgon.

Östtysken faller, Gärderud vinner.

Ja. Det är väl ungefär allt som händer just nu.

Simson

Igår när jag kom till jobbet så fick jag ta emot den sedvanliga skuren av kommentarer som följer då man klippt sig. Per skojade och sa att han hoppades att det inte skulle gå för mig som för Simson, och då satt resten av fikabordet (nu menar jag alltså personerna runt fikabordet) och bara  Öööh vadå, Homer Simpson, vad har han med detta att göra? Så långt har det alltså gått med den amerikanska fördumnings-tv-kulturen att folk i första hand associerar till en tecknad serie med störiga gula figurer när man hör namnet Simson.

För att friska upp minnet hos alla som inte känner till att Simson i första hand är en BIBLISK FIGUR så kommer här en liten summering från Gamla Testamentet (Domarboken). I likhet med den tecknade serien Simpsons så framstår ingen i den här berättelsen som speciellt intelligent, men nu kör vi:

Simson var en apstark kille, och hans styrka satt i håret. Den biten känner de flesta igen när man påminner dom lite. Vad som är mindre känt är att Simson var en så kallad nasir. En nasir får inte vara oren och leva hur som helst utan måste avlägga ett speciellt och ganska komplext löfte till Gud, där det bland annat ingår förbud mot att äta druvor, dricka alkohol och klippa håret. I det civila livet var Simson domare i Israel. Han kom i och med detta i bråk med filisteéerna, som i israelernas ögon var ena riktiga brackor och man kan väl anta att det var ett ömsesidigt ogillande. Eftersom Simson var så sabla stark kunde han ha ihjäl filistéer på löpande band (oklart ifall en domare verkligen bör hantera rättssaker på det sättet, men allt var väl inte bättre förr), bland annat slog han ihjäl tusen filistéer med en åsnekäke enligt den gamla Kajsa Warg-devisen "man tager vad man haver".  Filistéerna var nu minst sagt härskna på Simson, så när Simson träffade en tjej som hette Delila (här brukar folk också nicka lite igenkännande: Jaja, det är den där låten med Tom Jones va?) så övertalade filistéerna henne att samarbeta med dom och mot Simson, och det gjorde hon förstås. Hon bara: Simson, hur kommer det sig att du är så stark? (ryssfemmor och liknande preparat var ju inte uppfunnet ännu) och den HELTRÖGE Simson bara: Min styrka sitter i håret, fränt va? och det var ju att be om att hon skulle klippa av det när han sov, vilket hon mycket riktigt gjorde också. Nu kunde filistéerna hämnas fritt, och det gjorde de med besked. De fängslade Simson och stack ut ögonen på honom och sedan fick han jobba med att sköta en sädkvarn istället för att vara domare och dräpa filistéer. Om Simson var trög som avslöjade sin hemlighet för den svekfulla Delila så var filistéerna ännu trögare, för de tänkte inte på att håret växte ut igen, utan de bara: Nu ska vi ha fest! och bjöd in 3000 andra filistéer  att stå och asgarva åt Simson, men i ett kritiskt skede av festen så kom han på att nu hade hans hår vuxit såpass att han plötsligt var stark som en oxe igen, så han slet loss några bärande detaljer ur palatset där de hade festen och allting rasade och alla dog inklusive han själv.

Inte så djävla smart precis, kan man ju tycka. Men det var alltså så här det gick till.

Tandläkarlycka

I nästan hela mitt liv har jag lidit av gammal hederlig tandläkarskräck, som är baserad på ren och skär SMÄRTA som letar sig igenom alla bedövningssprutor som finns i hela världen. Enligt min tandläkare så kan nervtrådarna i munnen nämligen gå lite hipp som happ hos vissa människor, och om man har sådana spretiga nerver så är det inte säkert att bedövningen tar där man tänker sig att den ska ta. Vet inte om detta är någonting som lärs ut på tandläkarhögskolan, men i så fall har 9 av 10 utexaminerade tandläkare skolkat från den delen av undervisningen. För mig har tandläkarbesök inneburit SMÄRTA vars motstycke knappt ens går att återskapa i en förlossningssal. Men på 70-talet, när jag var barn, så fick man ju inte vara sjåpig i såna situationer, och i helvete att någon tandläkare skulle slösa mer än högst EN bedövningsspruta på någon lipsill till unge. Så där låg man med bedövad kind och tunga och kände hur borren i sakta mak arbetade sig ner i tändernas blottade nervtrådar och den invärtes dödsångesten tjöt i samma tonart som borren. Och så SMÄRTAN. Aj. 

Så fort jag blev vuxen så hanterade jag detta genom att på ett mycket fegt sätt smita undan alla tandläkarbesök som inte var akuta. När det började dra ihop sig till återbesök så kunde jag utan att blinka ringa och påstå typ att jag inte kan komma på grund av att jag ska iväg på FN-tjänstgöring i Kongo-Brazzaville de närmaste 18 månaderna, men jag "kan ju höra av mig när jag kommer hem igen". LÖGNTRUT.

För att göra en lång historia kort så håller sig lögntruten numera dock på den smala vägen i och med att jag via Tord har hittat en HELT FANTASTISK tandläkare, i vars händer jag numera lägger mitt liv en gång per år. Han kan hantera en bedövningsspruta och är inte blyg för att fylla på vid minsta tecken på obehag från min sida (och min tröskel är mycket låg). Ska väl inte påstå att jag är botad från min tandläkarskräck, det är ju inte över förrän den feta damen sjunger, men det går bättre och bättre år för år.
Idag var det dags igen. Upptäckte att jag kände mig nästan avspänd, och i väntrummet satt jag INTE och bet nervöst på naglarna i dödsångest utan engagerade mig i en debatt om internatskolan Lundsberg på väntrums-tv:n (väntrums-tv = MYCKET BRA påhitt). Sedan fick jag plötsligt för mig att detta var ett DJUPT ILLAVARSLANDE TECKEN, typ att nu djävlar skulle det vara kariesangrepp stora som Tykarpsgrottan i varje tand och det skulle krävas omfattande renovering och rotfyllningar för att få tillbaks normal tandstatus. Som om det var något opassande i att sitta där och förfasa sig över att rikingbarnen på Lundsberg var emot en du-reform mellan elever och lärare (Ingmar Bergman ringde från andra sidan och ville göra en uppföljade på Hets!), men det var. väl den där djävla Jante som kom och spökade lite, för jag hade inga hål och bara fjuttlite tandsten. Men så har jag också varit flitig som en iller med tandtråd och fluorsköljning. Det är inte särskilt rockn'roll, men det får väl gå ändå. Och sedan kom det bästa av allt, saltblästringen. Älskar saltblästring, eller åtminstone känslan efteråt. Som att ha skickat hela garnityret på munhåle-spa. Mmmm. Karius och Baktus har inte en chans.

På allmän begäran

Ett foto av min nya 21-millimetersfrisyr, eller "ojojoj vad det är svårt att ta självporträtt", som bilden mycket väl skulle kunna ha hetat. Alternativt "influensaviruset har fått ett ansikte". Men ni ser ju själva, det är endast en sångröst som står mellan mig och Sinead O'Connor just nu. Eller som min man sa, "du ser ju ut som din bror". Jag väljer att ta detta som en komplimang.

Observera figuren i fönstret. Det är WC-Jesus som håller sin vakande hand över toalettbesöken i det här hemmet. Det kändes lite viktigt att berätta det.

I'm a rebel, don't you just know it?

Rötter

För ett tag sedan fyndade vi tv-serien Rötter på dvd. Den var ju nämligen ruskigt spännande när man gick på mellanstadiet. Vildar som bodde i hyddor i Afrika och som blev fångade av onda vita slavhandlare! Rymlingen Kunta Kinte som blev piskad för att han inte ville lystra till namnet Toby, som massa döpt honom till! När man skulle hindra Kunta att rymma och högg av honom halva foten! Det är mina starkaste minnen av tv-serien Rötter. 
TYVÄRR har tidens tand tuggat ganska kraftigt på denna produktion, måste jag väl säga. För det första var tempot ursegt. Inledningsscenen visar en krystande kvinnas ansikte i minst en KVART innan lille Kunta föds, och på den vägen är det hela tiden. Nästan hela första avsnittet (1½ timme) handlar om Kuntas födelse och uppväxt (tämligen innehållslös), hur han vaktar getter och blir tränad till Mandinkakrigare (gäsp) och sedan får flytta till en egen hydda när han blir man (15 år) och slutligen hur han fångas och skeppas iväg över havet tillsammans med hundratals andra negerslavar. Nästa avsnitt inleds PÅ BÅTEN, man får se åtskilliga scener där negrer ligger fjättrade under däck, hur de då och då tas upp på däck för att spolas rena, när de försöker göra uppror och döda den vita mannen (dömt att misslyckas), ligga fjättrade igen, tusen scener när kaptenen sitter i sin hytt och talar med styrman om saker som är fullständigt irrelevanta för handlingen. Hade man klippt om avsnitten idag hade de förmodligen kunnat kortas ner till minst halva tiden, om inte mer.

Sedan blev jag helt chockad när det visade sig att alla Mandinka-krigarna i Gambia pratade ENGELSKA, det hade jag inget minne av alls. Det blev ju hur djävla dumt som helst när Kunta Kinte så småningom kom till Amerika och inte förstod "den vite mannens språk". Hur tänkte dom här?
Långt senare handlar det om Kuntas sonson, som är smed. Eller rättare sagt hovslagare. Det är efter inbördeskriget, slaveriet har upphört men vissa vita är missnöjda och drar ihop ett Ku Klux Klan-gäng som rider till "negerbyn" och sätter eld på några hus och förstör skörden för dom. Då kommer hovslagaren på att han ska märka de vitas hästskor med speciella tecken, så kan de se på hovavtrycken vilka som gömde sig under de där vita örngotten när/om de kommer tillbaka, så han till att karva in små skåror i varje hästsko och utarbetade ett speciellt kodsystem för detta.  Man bara: SKITSMART. Den där lilla skåran kommer nämligen att packas full med jord efter cirka tio steg och sedan ska man nog vara kriminaltekniker på CSI för att kunna skilja den ena från den andra. Och för det tredje: Om man är hovslagare och förtjänar sitt levebröd på att sko folks hästar, är det inte ganska sannolikt att man känner igen HÄSTARNA, även om ryttarna har dragit några gamla örngott över huvudena? Så djävla många människor bodde ju liksom inte i nejden. 
Och för det fjärde: Man fick följa Kunta Kinte och hans avkommor i fyra led i sex evighetslånga och seeeeeega avsnitt, och sedan kom en jättesnabb sammanfattning som bara varade ett par minuter: Den gifte sig med den och fick den sonen som gifte sig med den kvinnan och fick den och den och sedan föddes jag, Alex Haley. Och sedan var det slut. Så minns jag det inte alls! Jag vill minnas att det var mycket MER, att resten av släktingarna fick ungefär lika mycket tid som Kunta Kintes barn och barnbarn. Och att det var en himla massa tjat om när Alex Haley själv började släktforska och åkte till Gambia för att träffa Mandinkafolket (minns det som ganska segt och tråkigt jämfört med slaveriet och piskandet och det). Men jag läste i och för sig boken några år senare, så det kan vara att jag blandar ihop det med detaljer från den. Hur som helst var det ju ett otroligt rumphugget avslut för att vara en tv-serie som trollband svenska folket varje vecka. Men eftersom det var alldeles otroligt sega rötter så kanske det inte gjorde så himla mycket när allt kommer omkring.

Dagens klipp

För ett tag sedan hade jag en slags undercover-mohikanfrisyr som gjorde att jag såg ut som en korsning mellan Kurt Cobain och ett penntroll. Sedan tröttnade jag på det och klippte av mohikandelen när det andra blivit tillräckligt långt, och fick på så sätt en kort och rätt så vårdad frisyr. Felet med den var att den krävde lite jobb för att se vårdad ut, och är det något jag inte står ut med så är det att stå och fixa och trixa med någon djävla frisyr på morgonkvisten. Så de senaste veckorna känns det som begreppet "bad hair day" har tagits till helt nya dimensioner. Så kan man ju inte ha det, eller det kan man väl, men grejen är att mitt hår är så extremt tjockt att det är som att ständigt gå omkring med en yllemössa på sig så fort det blir lite längd på det, och nu lackar det ju mot vår och allt. Så idag bokade jag klipptid hos mig själv. Stod en stund framför badrumsspegeln på Salong Sparkling och försökte få till det där lite vårdade som en gång var. Sedan tröttnade jag, ställde in klippmaskinen på 21 mm och skalade av hela rasket på mindre än fem minuter.
Ibland är det så djävla skönt att vara en gammal rebell och bara SKITA I ALLT.

STRESS!

Trodde, eller inbillade mig och fantiserade om att det skulle bli en lugn dag eftersom förra veckans stora jobbstressmoment avslutades i fredags. Men näe, då var det väl en massa ANDRA, tidigare bortprioriterade saker som nu låg där och pockade på väldigt mycket uppmärksamhet istället. Trodde de typ hade försvunnit av sig själv (dream on), men det hade de alltså inte gjort. Stressade med detta hela dagen. Efter jobb och övertid åkte jag hem, stress-gick ut med Remus, tax med rätt att döda, och stressade hem igen för att hinna stresslyssna färdigt på en ljudbok som skulle lämnas tillbaks på biblioteket senast idag. Ja, man kunde ju i och för sig ha lånat om den, men den var så sabla långrandig (Det fördolda, helt okej intrig men alldeles för omständlig) att jag bara ville få ett SLUT på det hela, speciellt som jag hade räknat ut vem mördaren var för längesen. Stressade sedan iväg till biblioteket innan de stängde och stressade hem igen för att hinna börja varva ner. Ska börja med det punkt nu.

EDIT: Såg nyss att jag, förmodligen pga stress, skrivit att boken hette Den fördömde. Det gjorde den alltså inte, den heter Det fördolda, författare är Mikael Hjort och Hans Rosenfeldt. Och som sagt, helt okej, men för långsam och för detaljerad. Plus att man inte fick veta hur det gick för han, loserpolisen som ville bli hjälte men som bara klantade till det hela tiden och som dessutom blev skjuten, men hur gick det med hans karriär? Fick han några barn? OSV.