And its whispering, telling me things

Jag funderar på det här med spöken. De ger sig ju alltid tillkänna genom att man hör hasande steg och dörrar som öppnas och stängs och liknande fysiska fenomen. Jag får inte ihop det där riktigt. Spöken är ju liksom gjorda av någon slags antimateria och kan färdas lite hur som helst genom tid och rum. Varför i helskotta ska de ge sig tillkänna just genom att gå exakt på det där knarrande trappsteget eller slamra lite klumpigt med någon gammal dassdörr från artonhundratalet? Är det verkligen det bästa de kan åstadkomma ifråga om kommunikation? Och varför är de alltid så djävla dystra? Varför kan det inte komma något glatt spöke, någon som vittnar om att livet efter detta är ett enda stort kalas? Lite som Jesus, fast utan religionens fördömande och förmanande tråkighetsinslag. Och om de nu, spökena alltså, känner ett sådant tvång att hålla kontakt med den gamla världen, kan de inte göra det i form av lite spex och practical jokes istället för att gå omkring och jämra sig och sprida gammal skräck eller varsla om ond bråd död?

Jajaja, jag vet att spöken har något otalt med folk i detta livet och att det är därför de inte riktigt kan gå vidare till nästa. Men för fan, sluta älta och ryck upp er. Det får ju alla andra göra.

Then the childs name will be Snow Gently Falling

Nu premiärbloggar jag från golvet i vårt hus i Ankeborg. Vi har inga möbler, men vi har internet. Vi har ingen mat, men en kompost. Det känns som att väldigt många steg på Maslows behovstrappa redan är uppfyllda.

Jag har fått nog, slutar mitt knog, hinner inte gå på krog!

Jag läste ett sånt här spara-energi-tips som gick ut på att man inte skulle duscha för länge, ja, det fattar väl vem som helst att det inte duger att stå och tvaga sig i timmar, men högst 10 minuter var rådet man fick om man ville leva sparsamt.  Jag måste vara väldigt sparsam, för jag fattar inte ens hur man klarar av att fördriva 10 minuter i en dusch. Jag är klar på nolltid, Norman Bates hade aldrig så mycket som hunnit få fram kniven om jag hade fått vara med i dusch-scenen i Psycho.  Fast man står ju inte precis med tidtagarur i duschen, så jag blev lite osäker, tänk om jag ändå är en slösare av vatten och energi av stora mått, utan att veta om det?

Men igår noterade jag att på den tid det tar att sjunga de tre verserna i Knalle-Juls vals så hinner man både ett och annat. Om man kliver in i duschen på Här var det gran och kliver ut ur badrummet, nyduschad, påklädd och kammad samtidigt som Här är trehundra kronor som jag spaaaaaart klingar ut, då är man nog på den säkra sidan. Tror jag.

The naked truth is an unmarked grave between the waves of your radio

Jag vet inte, jag. Förr om vintrarna så snöade det bara. Ibland mer, ibland mindre, ibland inte alls. Men man får väl ändå medge att det rörde sig om en för årstiden högst normal händelse, åtminstone på våra breddgrader. 
Men nu! Nu kan det inte falla så mycket som en flinga söder om Gävle förrän kvällstidningarna slår på domedagsrubrikerna och kallar det för SNÖKAOS ÖVER HELA LANDET.

Någonting har hänt, och jag är inte så djävla säker på att det är till det bättre.

Living in a box

Jag ska flytta. När man flyttar är bananlådor hårdvaluta. Det finns ingenting i hela världen som slår en bananlåda när det kommer till att transportera saker. Böcker framför allt. Det där tramset med att böcker transporteras bäst i pappkassar är just bara trams. Pappkassar må vara lätta att bära, men de är värdelösa att stuva in i flyttlass. Och så går de sönder i de mest kritiska skeden, och ens högt skattade böcker ramlar ut på marken. I en lerpöl, alltid.

Detta händer aldrig med bananlådor. Bananlådor är som svarta lådan i flygplan, de håller för allt. Den enda nackdelen med bananlådor är att samla ihop dom. Det vill säga åka till Ica Maxi och proppa sin bil full med inte särskilt många bananlådor. För de tar ju rätt stor plats och man har ju inte flyttlass-storlek på sitt fordon jämt.

Men ibland har man flyt. Plötsligt händer det, som i Trissreklamen. Först kom Patrik med fyra bananlådor, bara sådär. Det var en mycket fin och vänskaplig gest. Och igår kom en ny granne, som håller på att flytta in i huset jag ska flytta från, och erbjöd mig TJUGOFEM (25) bananlådor. Han hade lika gärna kunnat erbjuda GULD.

Det är ju nästan synd att flytta nu när man får så trevliga grannar.

A stethoscophe upon my heart, a hand against my head

Nu börjar det hetta till i tv-programmet jag älskar att hata, Bonde söker fru. Nu är det så pinsamt att man nästan inte kan titta, samtidigt som jag börjar känna mig lite personligt engagerad. Det är så synd om den unge killen som man redan nu vet kommer att bli utröstad i nästa avsnitt. Han ser så snäll ut, och det verkar väl praktiskt med någon som är händig med det elektriska. Särskilt när man är "hästbonde" och har kilometervis med elstängsel där säkerhetsaspekten lämnar en hel del övrigt att önska. Men nähädå, istället går hon och lägger sig på en åker och hånglar med den andre, tråkmånsen med folkvagnsbussen, eller det har ju inte jag med att göra och han är säkert jättetrevlig, men för helvete, inte mitt i det växande kornet! Någon djävla ordning får det väl ändå vara.

Midnight blue

Samtal med min 18-åring:

Jag: Vad önskar du dig i julklapp?
18-åringen: Noter.
Jag: En näve blandade C-moll, eller något mer specifikt?
18-åringen: Rachmaninovs trea.
Jag: Eh, okej. Den har jag aldrig hört talas om.
18-åringen: Den räknas som världens svåraste pianokonsert.
Jag: Och den ska du lära dig?
18-åringen: Just det. Den, eller så Tjajkovskijs etta. Det är också en av världens svåraste konserter.


Själv är man glad att man lyckas tuta fram "Till Paris" på blockflöjt utan att komma av sig. Det här med utmaningar är så individuellt.