"Men om lagen kan tolkas som den vill kan vi bränna upp den i en grill"

Ja, och igår var jag på Ica och försökte lösa ut mitt kidnappade brev. Det gick ju sådär, kan jag säga. Jag betalade snällt den sura summa som Posten alltså tycker att JAG ska straffas med för att någon inkompetent idiot inte klarar av att frankera ett vanligt brev, samt en röv-avgift som på något sätt ska täcka Postens lidande. Fick jag mitt brev? Nej, för det fanns inte där, utan det finns tydligen i Postens fängelsehålor i Nässjö. Så istället för ett brev fick jag ett frimärke att klistra på Postens lapp, som sedan skulle läggas på lådan och skickas till Nässjö, och först DÄREFTER ska de börja överväga om de möjligen kan tänka sig att dela ut mitt brev, alltså skicka det från Nässjö till Ankeborg och slutligen kanske det hamnar i min brevlåda om makterna är på min sida.

Någonstans sitter det ju folk och administrerar allt det här. Någonstans i Nässjö har det suttit någon djävla tomte och plockat ut mitt brev och skakat på huvudet och lagt undan det och ordnat med ett brev med krav på lösensumma. Sedan ska någon annan djävla tomte hitta den AV MIG frimärkesförsedda och återsända lappen, konstatera att kidnapparnas krav är uppfyllda (med ett frimärke som dessutom inte går att använda till någonting mer), och sedan trycker han kanske på någon slags grön knapp som ger klartecken till en tredje djävla tomte som ska plocka fram mitt brev ur den svartlistade högen och liksom snärta in det i systemet igen.

Någon ska få sota för detta, sanna mina ord.

På kurs med Kusse Kurt, eller kanske helst inte

I kväll åker jag till Danmark på kurs. Det är hemskt nervöst, eftersom jag verkligen inte följt min berömda ett-ord-om-dagen-pedagogik. Och ännu har jag inte lärt mig något ord som känns riktigt relevant astt briljera med i jobbsammanhang. Nyligen snappade jag upp kvaeg, som betyder ko. Det var för en gångs skull riktigt lätt, för jag har tidigare lärt mig att på Österlen säger man inte ko utan "kräg" (pressa in en näve diftonger för korrekt fonetik), uttalat lite grötigt sådär. Så det blir nästan samma sak. Men det är ju kanske inget som direkt imponerar på omvärlden.

Och även om jag (numera) kan en del ord måste alla verkligen prata skitsakta för att jag ska ha en möjlighet att hänga med, och det vet jag inte om folk är riktigt införstådda med, så därför framstår jag som lite dum i huvudet. Alltså värre än vanligt, som Christian skulle ha sagt.

Jag har (utan någon som helst framgång) förbjudit min man att tala danska med andra danskar när jag är med. För när han (som är halvdansk) talar danska, utgår alla från att vi är ett danskt par, och då talar de till mig som om jag också vore född under Dannebrogen, och eftersom jag inte är det framstår jag istället som i det närmaste sinnesslö. Men det är kanske smällar man får ta här i livet.

Ja, vi får väl se hur det här går. Jag hoppas åtminstone att jag slipper språkliga fadäser i stil med den här.

Echo Three to Echo Seven

Jag har varit lite småhängig i några dagar. Det är väl helt normalt att vara det någon gång då och då, men alla bara: Det är sviiiiininfluensan! Det var det inte. Det var inte ens ett litet embryo-till-griskulting-influensa, såvida inte den ger symptom som är snarlika sömnsjuka.

Jag har med andra ord varit väldigt trött. Såhär i efterhand känns det lite som att jag har sovit bort i princip hela helgen, inklusive den där extra timmen. Därför är det lögn i fan att blogga om helgens filmupplevelse, som var Rymdimperiet slår tillbaka från 1980, eftersom jag somnade redan någonstans i inledningen av den första luftstriden. Det är väldigt tröttsamt med såna där rymdljud, måste jag säga. Jag har rätt svårt att hålla mig vaken även utan tillsats av sjuklig trötthet.  

Så här gick diskussionen dagen efter:

Jag: Han Solo kommer att få ihop det med prinsessan Leia, va?
Min pojkvän: Det säger jag inte.
Jag: Jo, det tror jag i alla fall. Det märktes på det där sättet som hon avfärdade honom på. När de är sådär i filmer så betyder det att hon är tänd på honom innerst inne. 
Min pojkvän: Hon kysste ju Luke Skywalker!
Jag: Jamen dom är ju syskon!
Min pojkvän (tiger demonstrativt).
Jag: För det är dom väl?
Min pojkvän (tiger ännu mer demonstrativt).
Jag: Fast det kanske dom inte vet om än? Dom har kanske inte googlat sig själva?

All is quiet on new years day

Det går alldeles ohyggligt trögt med mitt nyårslöfte om Sagan om den där djävla ringen. Jag har nu kommit till sidan 150 eller så, men jag har liksom ingen lust. Det borde rulla på, men det gör det inte.

Igår hade jag en läskris. Det var Sagan om ringen eller Flicka i april av Kerstin Thorwall, som jag ryckte åt mig på en loppis där de sålde 5 böcker för 10 kronor. Jag och min mamma har en överenskommelse när det gäller loppisar. Hon letar efter Vår herres folk och fä åt mig, och jag letar efter alla böcker av Ed McBain som hon inte har åt henne. Jag går därför ständigt omkring med en lista på olästa äventyr i 87:e distriktet i min plånbok, ty jag är en god dotter.

I helgen gjorde jag inte mindre än fyra (4) Ed McBain-fynd åt min mamma, och inget åt mig själv. Men eftersom det var 5 böcker för 10 kronor ryckte jag av ren snålhet åt mig en bok på vägen mot kassan. Det var Flicka i april, av en anledning som jag inte riktigt själv kan redogöra för.

Igår kväll stod alltså valet mellan den och Sagan om ringen. Det borde ha varit Sagan om ringen, men det blev Flicka i april. Flicka i april handlar om en förfärligt präktig flicka som heter Lena, som reser till Stockholm för att bli modetecknerska. Den är kanske rolig som ett tidsdokument, men knappt det ens en gång. Ålderstigna uttryck som "sicken konstig brallis" och annan pilsnerfilmsjargong varvas med allsköns förfasningar över unga flickor som röker, till och med "öppet på gatan", och som flirtar skamlöst med unga män. Utom Lena dårå, som är präktig och lite kristen men som brottas med allsköns inre frågeställningar och som när en helt okritisk avståndsförälskelse till den snygga och lite farliga reklamkillen Mikael (som naturligtvis faller för den präktiga och lite kristna Lena, verkar det som nu i alla fall, trots att han omger sig med dussintals unga, snygga och vågade brudar).  HERREGUD.

Nja. Jag får kanske ge Frodo och dom andra en ny chans.

Tvi dig värld, eller nåt

Under rubriken "utbildning" kan man i dagens metro läsa om att det är viktigt att ens skriv- och språkförmåga kan vara avgörande för studierna och karriären.

Ja, det är ju en vacker tanke. Särskilt när bildtexten till artikeln lyder som följer: Fredrik Lundin älskar att skriva och ska bli svenskalärare*.

Den som gjort karriär som korrekturläsare på metro har uppenbarligen inte tagit till sig av artikelns pigga råd. Jag blir så trött.

* Det heter alltså SVENSKLÄRARE och inte svenskalärare. Av samma anledning som det till exempel heter strumpbyxa och inte strumpabyxa.

Going down the old mine with a transistor radio

Ja, och för alla er som legat sömnlösa och undrat hur det gick med mina slånbär, så kan jag meddela att de blev plockade. Ingen annan hade hunnit före, så på ett par timmar fick jag ihop drygt 7 liter. Det var med livet som insats, för de allra bästa slånbärsbuskarna fanns i en kohage. Med kor. Jag har inte koskräck, men det gick en rätt maffig tjur där också. Och när cirka ett ton kött närmar sig och lite bryskt undrar vad i helvete man gör i hans hage så är åtminstone inte jag jättekaxig. Bärdjävulen i mig däremot, blängde utmanande tillbaks, så köttberget resignerade och vandrade långsamt bort till sin flock igen utan att vidtaga några åtgärder, och jag kunde lugnt plocka vidare.

Så lugnt det nu kan gå till med alla helvetiska taggar som ett slånbärssnår producerar. Det ser ut som att jag har försökt fånga vildkatter med bara händerna.
Men är det inte lite modernt? Lite 2009? Lite emo, liksom? 

We know how the story goes

Jag har fått en lapp från Posten, eller vem fan det nu är som delar ut brev nuförtiden när ingenting är som det ska. Ica kanske? Ja, hur som helst har jag fått en lapp att de har kidnappat ett brev, adresserat till mig, med ofullständig frankering. Det var väl kanske inte den helt ordagranna lydelsen, men det var i alla fall innebörden, och nu måste JAG gå till Ica och hosta fram några surt förvärvade slantar i lösensumma för att få något som rätteligen tillhör mig. Precis som i de flesta gisslandraman känns det här helt fel. Det är väl inte JAG som har snålat med portot? Nu vet jag i och för sig inte hur Posten, eller om det är Ica, skulle kunna hitta den snåle fan (jag vet inte heller vem det är) som har fusk-frankerat mitt brev, för personen ifråga lär ju, precis som i de flesta  gisslandraman, inte direkt skylta med sitt namn och sin adress. Men ändå, jag tycker att Posten, eller kanske Ica, skulle kunna vara lite mer överseende i såna här frågor. Det måste ju kosta mer att administrera sånt här minimalt portofusk än vad de får in i slutändan, kan man ju tycka. Får in AV MIG, dessutom, som är helt oskyldig. Det kan verka helt snålt att kontakta portofuskaren i efterhand och kräva tillbaks 11 kronor, men det tänker jag göra om det så blir det sista jag gör.

Ja, man kan ju i och för sig skita i att gå till Ica och betala. Då åker brevet åt helvete och jag får aldrig veta vem i min bekantskapskrets som är en sån komplett oduglig idiot att han eller hon inte klarar av att frankera ett vanligt djävla brev. Och sånt vill man ju gärna veta.