"Och glöm inte att man bara får ta tre steg innan man måste släppa bollen"

Den här helgen är dödsviktig för sommaren i allmänhet och OS i synnerhet. Det är OS-kval i handboll. Damerna är ju redan klara, men det är som vanligt herrarna som man behöver oroa sig för. I synnerhet efter gårdagens oavgjorda match mot Polen, som de borde ha vunnit för att lugna mina nerver.

Och det värsta är att jag är grymt ofokuserad just nu. Jag känner att det är mitt ansvar att vara hundraprocentigt koncentrerad i 2 x 30 minuter och att jag är personligen ansvarig för alla förluster. 
Det var väldigt oproffsigt av mig att planera att ha släktkalas den här helgen. När jag ändå har vetat om detta sen i januari.  Det är ju nu som hela landslaget som bäst behöver mitt stöd. De är inte ett dugg hjälpta av kaffe och gräddtårta utan behöver god handbollskarma via tv-antennen.

Fast jag har ju en förstående familj, så i dagens kalasschema ska tårtan skäras upp lagom till avkast i matchen Sverige - Argentina. Svågern och svärsonen är hittills oprövade ifråga om sitt handbollsintresse, men ikväll får de bekänna färg.
Man kan nästan se det som ett inträdesprov i släkten.

Instick: Trots att jag alltid oreserverat hyllar SVT i alla sammanhang så måste jag bekänna är jag ledsen över att det inte är TV4 som sänder handbollen. Robban och Claes är så outstanding som kommentatorer att SVT:s reportrar mer framstår som...prao-elever. Förlåt, men så är det.  

Paradise lost

Idag har jag haft det tvivelaktiga nöjet att cykla vilse i rätt centrala delar av en stad jag bott i sedan 1985. Klart jag vet var Fortunavägen ligger, jag är där om ett par minuter, sa jag tufft till Puppan i telefonen. Tjugo minuter senare hade jag snirklat runt på varenda gata i närheten och funderade allvarligt på att ringa en vän. Man ska väl inte behöva be om vägbeskrivning i Kristianstad city. Det är lite pinsamt, det är ju inte som att man befinner sig i New York precis. Men det var otroligt sparsamt med gatskyltar just där jag var. Och dessutom hade jag blandat ihop bostadsområdena Egnahem och Lyckans höjd och visste på det stora hela inte någonting.

Det här liknar ju fan ingenting.

Nu har alla en dokumentärfilm om sig och de sina

Det Sociala Experimentet förnekar sig visst aldrig:

Hej tjejen!!!!
Här har du en otroligt sexig och snygg kille med ett jättestort "paket"-:)
Är en glad och snäll kille!!
Jag har alltså ingen bild eftersom att jag inte vill visa mig för alla........är kanske feg i dina ögen då eller?
Jag är vältränad, 189 cm, 83 kg, rutor på magen, välutrustad och blå⁄gröna ögen.......en fin kille helt enkelt......
Söker dig tjej som älskar sex och som tycker det är världens härligaste grej.........ett STORT plus är om du gillar stora saker*L*!
Hör gärna av dig om du är intresserad...................stora bröst är också ett plus.....!!!! String likaså-:)
Puss i ljumsken!!

Ibland finner man liksom inte ord. Jag funderade på att svara att jag kunde hjälpa honom att flytta hans jättestora paket med en truck. Men vid närmare eftertanke så gjorde jag inte det.

"Du får inte vara Televinken har vi sagt ju"

Idag var det dags att bekänna färg med avseende på truck-kunskaper. Först hade vi teoriprov, och det gick som en dans. Ja, vi är ju teoretiker, som Magnus sa. Sedan var det dags för praktiska övningar. Jag snodde snabbt som ögat åt mig kvinnotrucken, som heter så på grund av att den är smidig, lätthanterlig och tyst. Eller hur det nu var. Så fick vi flytta runt på lastpallar en stund, och det gick väl hyfsat. Eller jag tyckte väl att det gick ganska bra, jag varken välte eller körde på något eller gjorde några andra generalfel. Ja, du kör ju på ett väldigt SÄKERT sätt, sa den cirka 22-årige provledaren diplomatiskt till mig efteråt, och förklarade sedan pedagogiskt att lastbilschaufförer kan ha tider att passa och ofta står och pekar menande på klockan om man såsar omkring i slow motion med trucken. Detta framsades i en så mild ton att jag är övertygad om att han trodde att jag var utsläppt från omsorgsförvaltningen på försök och var i behov av lite extra stöd.

Sedan fick vi trixa med ledstaplare i trånga utrymmen, och den hade jag inte övat på, så här fanns stora möjligheter att göra bort sig. Men den milda pedagogen godkände mig, trots att jag svängde på fel håll en gång när jag backade. Men han har kanske sett värre saker, vad vet jag. Han påpekade än en gång att jag verkligen satte säkerheten i fokus, och jag antar att det var ett fint sätt att säga att mitt snigeltempo hade sprängt hans tidsschema. Det kändes lite oroväckande, kanske är det som att inte hinna fram till Evertsberg i tid när man åker Vasaloppet. Eller att mitt truckkort skulle förenas med något slags villkor, typ att jag själv skulle tvingas bära en LGF-skylt, ungefär som en dumstrut. Men förvånande nog så var jag lika godkänd som de mer snabbrullande Magnus och Christian.

Fy fan vad vi ska städa på jobbet nu, Jenny och jag. Nu när vi kan flytta omkring saker helt jävla ohämmat. Fast rätt så långsamt då.

Dagens fikarumssnack

När vi pratar om folk som har mycket att göra:

Jag: En gång praktiserade jag hos en bonde. Dom hade en stor gård med jättemånga mjölkkor och massor av skog, och han var aktiv inom LRF och frun födde upp hundar. Och så hade de sex barn, och som om det inte var nog med det så tog de hand om värstingar också!
Christian: Ja, och så dig ovanpå allt det...Som toppen på isberget!

Christian ska ha spö.

Som sådden förnimmer Guds välbehag i fattig och stenig mull

Idag går tankarna till världens bästa morfar Nisse, som skulle ha fyllt 101 år om han hade varit med oss. 
Min förhoppning är att han finns någonstans där luften är gratis att andas, där fisken nappar och kortleken ger royal flush i varje giv.  

Hear the sound of the falling rain

Den som inte blir glad i själen av att lyssna på Hayseed Dixies tolkning av Green Days Holiday kan ju fan inte vara riktigt klok. 

Jag lyssnade på den fem gånger i rad och jag var på ett strålande humör, fastän det ösregnade och jag hade motvind och frös som en uteliggare. Men jag satte mp3-spelaren på repeat och höll modet uppe ända tills jag kom hem och insåg att jag måste vika resten av kvällen åt att plugga truck-jävla-teori. Och det kräver största möjliga tystnad eftersom det fortfarande känns som att det är många bitar i truckvärlden som liksom svävar omkring i ett kunskapslimbo i min hjärna. Jag är helt skakis. Magnus och Christian är helt oberörda. Eller så tuggar de stora lass Valium bakom min rygg.

Värt att känna till: Syravikten i ett fulladdat truckbatteri är 1,28 kg. Om ni någon gång får den frågan i Vem vill bli miljonär, tveka inte att ringa en vän. Det vill säga mig.