Det står en man i baren och frågar varifrån vi kom

Jag satt och slöläste lite om lavar. Det är högst intressanta grejer, precis som alla former av symbiotiska förhållanden kring vilka jag skulle kunna sväva ut i det oändliga, men jag ska försöka besinna mig åtminstone för stunden. Dessutom har jag supit bort ett viktigt lavkompendium, och utan det står jag mig ganska slätt mot den gäckande lavfloran.

Hur som helst så hittade jag en artikel om en lav som heter amerikansk sönderfallslav. Vilket namn, man börjar ju direkt att associera till radioaktiv strålning och allt möjligt. Kanske till och med till Dödens Röda Blomma. 

Amerikansk sönderfallslav växer bara på ett enda ställe i hela Sverige och det är på en eller eventuellt två gamla grova sälgar i en granskog i Jämtland. Utöver det finns den bara på ett ställe i Norge och på två ställen i Kanada. Man kan undra varför den heter just amerikansk sönderfallslav, men outgrundliga voro Linnés vägar. Eller vem det nu var som satte namn på denna skapelse.

Hur som helst så ligger den amerikanska sönderfallslaven risigt till. Det stod i artikeln att den var "intensivt eftersökt av flera personer" och jag såg framför mig hur trägna lav-vänner träffades och lade upp spaningsarbetet i bästa Martin Beck och Kurt Wallander-anda. Hundar och skallgångskedjor, allvarliga möten där man skickar runt bilder och skäggstubbiga män med ihåliga blickar nickar trötta men beslutsamma. Ingen tillåts vila förrän man hittat vad man letar efter i en värld av obeständighet, där vad som helst kan försvinna närhelst man vänder ryggen till.

Jag önskar dem lycka till.

May the wind that blows from haunted graves never bring you misery

I morse gick jag ut i skogen och hörde årets första gök. Enligt min väderkalender ska det inte inträffa förrän den 7 maj, men göken hade uppenbarligen inte fått tillgång till denna förträffliga information. Det var i alla fall en östergök, så det bådar gott inför kommande prövningar. 

Göken kan även berätta ifall man ska gifta sig, om man nu inte skulle råka känna till det själv. När man går under trädet som göken sitter i, är det bara att fråga hur länge man ska förbli ogift och om göken då bara gal en enda gång så vet man att det kommer att dyka upp en friare inom kort, eller åtminstone inom det kommande året. Men om göken gal mer än tio gånger är det ingenting att hänga läpp för, för då heter det att göken sitter på galen kvist och då kan den inte hållas ansvarig för någonting den hasplar ur sig. Ungefär som när man ger nyårslöften på fyllan, kan man förmoda.  
Det är bara om göken är knäpptyst som man kan ana att det är helt kört och att man lika gärna kan ansöka om medlemskap i benediktinorden på stående fot.

Min pappa säger att man ska fiska på Kristi Himmelsfärdsdagen. Det är ju idag. Men enligt väderkalendern är inte gäddan på hugget förrän på onsdag. Det är något som inte stämmer här.

 

Swords, however, never get tired

Idag när jag städade tänkte jag på uttrycket Det hade jag inte önskat min värsta ovän. Jag tänkte nämligen på vilken fröjd det var att städa med en sån värsting till dammsugare som jag har. Alla borde få äga och använda en vackert röd cyklondammsugare med enorm sugkraft och en hel uppsättning coola specialmunstycken för alla livets, eller åtminstone städningens, skeden.

Fast nej. Någonstans får man banne mig dra gränsen för hyckleri, och där kände jag att min gick. Min dammsugare är ingenting jag på något vis vill dela med min värsta ovän. Min värsta ovän förtjänar faktiskt inget annat än en ful polsktillverkad Melissa som kvarlämnar dammråttor i storleksordningen skogaholmslimpor, ett tungt och klumpigt åbäke vars motorljud har samma decibeltal som en medelstor flygplats och som på det hela taget är det sämsta som Råd och Röns testpanel någonsin skådat i vitögat.

Jag tycker inte min värsta ovän ska ha det bättre än så. Och det hade inte Beatrix Kiddo tyckt heller.

Solid gold brass

Idag har jag varit på massage och fått frid i kropp och själ. Efteråt bjöd jag in mig själv på middag hos Miss E, som underhöll med en spännande skröna om en dejt, där orden "BDSM" och "åsnekuk" nämndes redan inledningsvis, och värre skulle det bli. 

Olyckligtvis, för oss och vårt till synes omättliga behov att frossa i snuskiga detaljer, kom Miss E:s barn hem mitt i berättelsen. Som de goda förebilder vi är växlade vi raskt över till något mer rumsrent samtalsämne. Sedan skickade vi helt elakt iväg barnen på olika små uppdrag utom hörhåll så att berättelsen kunde nå sin fullbordan, och mimade skickligt en stor mängd könsord. Inte något av det som sades lämpar sig i tryck, men det var mycket spännande.

På tåget hem trodde jag att jag skulle få glamma med berusade ungdomar i parti och minut, men det var ungefär lika livat som på ett årsmöte med PRO.  Jag vet inte vad det är med valborg nuförtiden, men det är inte som förr.

You know that chick who used to dance a lot

I flera månader har jag sagt att jag ska gå och se filmen om Morgan Pålsson, och nu har jag äntligen gjort det. Det var väl jag och Puppan och Daniel och uppskattningsvis fem personer till, så det var ingen trängsel eller ens någon kö.

Jenny hade sammanfattat filmen så här: Det var rolig, men det var inte direkt någon handling. Det var som en porrfilm, fast utan sex. Och jag är nog böjd att hålla med. Och det hade varit betydligt värre om det hade varit sexscener. Då hade jag nog kunnat hålla mig för skratt. Det kunde jag inte nu.

För övrigt uttalade Daniel de magiska orden Jag tror den nya Indiana Jonesfilmen är bra och har numera kvalat in som officiell svärmorsdröm.

Allt mellan himmel och jord

Idag kom jag att tänka på en jättebra skiva som jag ägde i min ungdom, men som jag av olika anledningar inte längre äger. Den heter Blommor & Bajonetter och jag skulle ge rätt mycket för att få höra den igen. Men trots att vi lever på 2000-talet där all musik i hela världen finns tillgänglig några musklick bort, så verkar just den EP:n vara lika rödlistad som hedlarvmördaren.*

Den borde ju gå att snoka rätt på, tycker man ju. Vad som talar emot det hela är att jag tycker det känns rätt pinsamt att börja prata vitt och brett om hur mycket man gillar Arabens Anus. Det är ju knappt man vågar googla i sådana söktermer ens en gång, av rädsla för att hamna på någon sajt med helt obskyr inriktning som liksom tar över ens dator sen.

Jag antar att det här är ett kraftigt ålderstecken, när man inte längre helt obesvärat uttrycker sitt gillande när det handlar om band som till exempel Slaskfittorna, Rövsvett och Tatuerade Snutkukar utan mer börjar fundera på hur man egentligen uppfattas av sin omgivning. Just idag känns det kanske lite olämpligt att gå och gnola på någon gammal slagdänga av Incest Brothers. Och ska man gömma undan den där singeln med Gods of Masturbation om barnens kompisar får för sig att börja rota i ens skivsamling?

Å andra sidan har jag aldrig blivit så förolämpad i hela mitt liv som när jag fick frågan om jag inte hade någon skiva med Mats Rådberg och Rankarna. Då börjar man ju verkligen undra vad man ger för intryck. Det är nog tio år sedan den incidenten, men jag har fortfarande inte kommit över det, och jag kommer aldrig någonsin att förlåta Pia för att hon överhuvudtaget ens tänkte på mig och Peta in en pinne i brasan på en och samma dag. Jag känner mig smutsig och liksom besudlad av bara tanken.

Nej, men nu skulle man haft sin gamla fina Necrophilian Hits. För att liksom rena själen en smula. Det är väl kanske inte heller en skiva man springer och frågar efter i skivaffärerna, men vadfan.  

 * Calosoma auropunctatum, skalbagge (jordlöpare), kategori RE (försvunnen)

"Vi vässade knivarna vassa och drack ett par öl för vårt mod"

Jag håller just nu på att läsa boken Vernon God Little. Den ska vara bra. Eller den har fått något pris. The book satirizes trailer park residents, the media, and most of all, those who believe that life in the United States is just like what they see on the TV news, står det i ett omdöme. Så den borde ju vara bra. Men jag blir mest trött på den. Dialogen är så dåligt översatt. Nu menar jag inte att jag själv är så himla bra på engelska, för det är jag inte. Men jag hittar å andra sidan inte på låtsasord på svenska heller. Eller jag hade inte gjort det om jag hade översatt en bok i alla fall. Sånt stör mig. Ungefär som när man har försökt översätta konstapel Nells irländska dialekt till grötskånska i Stephen Kings roman Det. Det är fan inte samma sak.  

Jag försökte pracka på Jenny boken Hatet idag. Jag avslöjade att jag själv bara kom till sidan 7 innan jag började irritera mig på ett sakfel, att det stod "cellväggar" när man i själva verket avsåg "cellmembran", och att jag sedan tyckte att författaren framstod som mindre trovärdig efter den fadäsen. Jenny tyckte jag var överdrivet kritisk. Jag tycker jag är alldeles lagom kritisk. Jag menar, det är ju en väldig skillnad på cellväggar och cellmembran. Det är ju inget man helt slött bara kan häva ur sig hur som helst i tron att det är samma sak. Om någon i min omgivning gör det ser jag det som min plikt att raskt sammanfatta den 1294 tjocka boken The Cell (Alberts et al). Den är något tjockare än Stephen Kings Det, men inte mycket.  Jag har läst båda och har således järnkoll på det mesta i tillvaron.

Ödmjukhet är verkligen ett sinnelag som klär mig.