"It seemed to Hazel that he would not be needing his body any more"

I någon annans blogg, jag minns inte vems, läste jag en lista över filmer att fulgråta till. Eftersom jag för stunden är så otroligt inne i filmsvängen i och med att jag tröskar mig igenom den mastodontlitterära skapelsen 1001 filmer du måste se innan du dör så kände jag att jag kanske skulle knåpa ihop en egen lista på samma tema. Det gick bara sådär.

När jag såg E.T. på bio i åttan var jag på gränsen till tårögd, men behärskade mig in absurdum bara för att jag ville impa på någon kille. Det hade jag inget för, kan jag säga så här med facit i hand. Och sedan kunde jag dessvärre bara erinra mig mig själv i tårar framför tv:n när Jonas Källman gjorde 27-26 i slutsekunderna av Spanienmatchen i handbolls-EM i vintras. Men jag tror inte det räknas som film. 

Däremot lipar jag undantagslöst när jag kommer till slutet av Den långa flykten. Boken alltså. Även om jag har läst den sjuhundra miljoner gånger och vet att Hassel har levt ett långt och lyckligt kaninliv innan han dör så sitter jag ändå där och hulkar helt hjälplöst när han går med El-ahrairah till andra sidan. 

Minsta gemensamma nämnare här, någon?

In the blood the iron lies

När man gick typ i sexan, vilket utspelade sig ungefär samtidigt som Frälsaren hängdes upp på korset för att begrunda  mänskighetens samlade synder, hände det att man läste kontaktannonser i lokaltidningen. Eller, det händer i och för sig fortfarande. Fast nuförtiden är man mer...blasé.

Medan vår Herre pinades skrattade jag och min kompis i det närmaste ihjäl oss varje gång vi läste något i stil med "Kille på 30 år söker...". Det var ju allmänt känt att alla över 20 var gubbar. Det fanns liksom inga storheter som täckte in det mått av förakt vi kände för detta uttryck. Inte konstigt att de var tvungna att annonsera eftersom de var så pinsamma att de kallade sig för killar, fast de var så gamla som 30 år. Tyckte vi då.

Nu skrattar man inte riktigt lika rått längre. Man tycker fortfarande att man själv och ens jämnåriga kan passera som "tjejer" och "killar" fastän man mycket väl kvalar in som medelålders. Det finns liksom inget annat ord som man känner sig bekväm med. Antagligen fnissar den yngre generationen hjärtlöst åt tanter som tror att de är tjejer, men det är smällar man får ta, precis som andra fått göra det före en.

Men hur som helst. Idag dök jag in på Sociala Experimentsidan och noterade en 45-åring som valt att kalla sig själv Kramig Kille.
Då återföll jag raskt till mellanstadiebeteendet och skrattade rått och elakt. Det lät så erbarmligt töntigt. Jag slår vad om att han har varenda skiva som Vikingarna någonsin gett ut. Vilket jag ser som ett handikapp som gränsar till lyteskomik. Ursäkta min trångsynthet, men så är det.

Det är bara den som inte äger någonting som förstår vad livet verkligen är.

Banken skickade ett brev till mig idag. De är så angelägna om min pensions väl och ve att man nästan kan luras att tro att de bryr sig om mig personligen och inte bara mina pengar.

Nu skickade de en pigg liten broschyr med underrubriken Några tips för att göra ditt fondsparare enklare. Genast blev jag ganska trött och ville kasta det i pappersinsamlingen, men jag har ju lovat mig själv att inte vara så trotsig i frågor som gäller min pension. Så jag bläddrade i alla fall igenom broschyren lite för syns skull.

Så här stod det: 
Ingenting slår det personliga mötet. Därför är du alltid välkommen in på banken för att diskutera ditt sparande i Swebank Roburs fonder. Vår hemsida är öppen dygnet runt. 
Det känns lite som att de bjuder in mig till bankkontoret för att jag ska få surfa på deras intranät mitt i natten. Eller något.

You dont have to be old to be wise

Samtal med miss E:

Jag: Hur gick det med din dejt? Blev den av?
Miss E: Jo för fan, vi träffades och tog några öl, det var skittrevligt. Fast han är kanske inte så framåt.
Jag: Vadå då?
Miss E: Ja...Han sa ju till exempel inte "ska vi gå hem till mig och knulla?" efteråt. Så det blev inget. Och sedan föreslog jag att vi kunde träffas och se på film dagen därpå, men då var han upptagen.
Jag: Aj då.  

Evil dead

Jag har haft det tveksamma nöjet att ta del av filmen Evil Dead III. Jag har inte sett varken ettan eller tvåan, och efter att ha sett trean så är jag helt och hållet övertygad om att den inte på något sätt platsar i 1001 filmer du måste se innan du dör.

Fast roligt var det. På ett sätt som nog inte var meningen.

Stig tyst fram på tå

Jag börjar bli lite trött på 1001 filmer du måste se innan du dör, fast nu är jag snart klar med den. Men ändå. Jag vet inte om jag tycker att Pretty Woman, Titanic och Scream är filmer som kommer att gå till historien som sådär jättejättebra. Men med i boken är de lik förbannat. Jag tycker att de som valt ut de här filmerna borde genomgå någon slags hälsoundersökning, för det kan ju inte vara normalt att hylla både Fyra bröllop och en begravning och något ångestladdat hopkok av Lars von Triers skakiga händer i ett och samma andetag. Tycker man ju. Men det är kanske skillnad om man får betalt för att tycka saker. Då passar det sig förmodligen inte att bröla ut i etern att man tycker att den där snålfan Lassefar von Trier väl borde ha dragit in så pass att han kunde unna sig att köpa ett stativ till sin kamera någon gång. Det kan man mer kosta på sig att skriva om man är en gratistyckare som jag.

Om Pulp Fiction stod det att den var "en våt dröm för den 14-årige smygbög vi alla har inom oss". Jag tycker att Pulp Fiction är en jättebra film. Men jag har aldrig känt att den liksom väckt något smygbögigt inom mig. Och jag är starkt tveksam till huruvida man kan vara kvinna och smygbög på en och samma gång. Det känns faktiskt en aning motsägelsefullt. Det känns dessutom som att 1001 filmer du måste se innan du dör är en bok skriven av män för män. 
Med ganska taskig smak, dessutom. Sådär, nu är det sagt.

The thing

Stefan har fått en radiostyrd helikopter i födelsedagspresent.

Magnus: Kör du med den inomhus eller utomhus?
Stefan: Inomhus...åtminstone så här i början.
Jenny: Ni kan inte ha så mycket prydnadssaker hemma hos er, va?
Jag: I alla fall inte nu längre!
Stefan: Nej, men det går bra. Jag har inte krockat med något. Eller jo, med svärfar...i och för sig.Men inte med någon sak!