Att om jag dör på något våldsamt vis så dör jag dock som en svensk polis.

Jag gillar svensk polis. Åtminstone på tv, för jag har till all lycka knappt haft någonting med polisväsendet att göra i hela mitt liv. Så präktig och lyckligt lottad är minsann jag. Det är nästan lite mesigt, alla verkar ju ha ett mer eller mindre ljusskyggt förflutet och har periodvis gått som barn i huset på polisstationen och är hej och tjena med vartenda blåljus på stan. Fast det kanske är jag som har suspekta vänner i och för sig. 
Mina polisärenden sträcker sig till besök på passexpeditionen (fast det räknas ju knappast till den riktiga polisen) och en gång blev jag kallad till polisstationen för att avlämna ett vittnesmål till ett synnerligen intetsägande brott ("hinder i trafik", åtalet lades ner nästan innan jag hade öppnat munnen). Jag känner att detta blir ett blekt kapitel i mina memoarer och därför kastar jag mig ut i fiktionens värld istället. 

För den svenska tv-polisen, det är grejer det. Beck och Wallander och Hassel och grabbarna, det är riktigt hårdkokta män som inte räds någonting men som ändå har ett rikt flödande känsloregister under den där tuffa och liksom fulsnygga ytan. De gör ständigt om samma dumdristiga misstag, som att springa in ensamma i hus där man på förhand kan ana sig till att de mest ruggiga typer väntar med skarpladdade vapen, men det ordnar sig mirakulöst nog alltid upp sig utan någon större blodspillan. Det är god och hederlig underhållning och jag ser fram mot varje ny polisfilm, som nu när Beck visas på söndagskvällarna. Trots att jag har sett alla filmerna minst en och oftast flera gånger. Trots att jag vet vem mördaren är och hur det kommer att sluta. Trots att filmen slutar 23.10 och min väckarklocka ringer 04.45. Det är kärlek...på något sätt.

Dock finns det några saker jag vill ta upp till diskussion när det gäller svenska polisfilmer i allmänhet och Beckfilmerna i synnerhet.

• Allmänt I: Varför är poliser aldrig lediga? Det spelar ingen roll om det är mitt i natten, femtioårskalas, söndag på Skansen eller mitt i en romantisk middag med levande ljus, har det begåtts ett mord någonstans i stan så ringer man till just den polisen som råkar befinna sig mitt i ledighetens guldglans, man riktigt ser hur skönt det är för polisen att koppla av från sin slitiga vardag. Och så ringer det och samme polis svarar alltid korthugget Jag kommer efter att ha ställt några korta frågor, och seglar sedan ut från stället där ledigheten avnjöts och lämnar besvikna fruar och barn i sitt kölvatten. Aldrig att man får se att någon blir uppringd på jobbet.
• Allmänt II: Varför måste det alltid vara en hel delegation polismän som travar iväg till bårhuset? På plats finns en obducent som står och drar av sig gummihandskar och drar upp lakanet över likets huvud i ett och samma handgrepp, man får nästan intrycket att poliserna traskat in och avbrutit själva obduktionen. Med nästintill obscen talträngdhet ger sig obducenten sedan hän åt beskrivningar av de mest intima detaljer i människokroppens sammansättning och poliserna ser samtliga lite illamående ut och avböjer hastigt det generösa erbjudandet att få ta en närmare titt på liket. Går det verkligen till så här? Är det inte rimligare att obducenten har ett litet kontor där man träffas? Och måste man verkligen träffas personligen? Kan obducenten verkligen inte maila eller faxa över sin rapport till polishuset istället?
• Allmänt III: Vilket genast för tankarna till nästa gåta, och det är varför alla poliser alltid måste åka ut och besöka alla människor som figurerar i en utredning personligen? Går det inte lika bra att ringa och säga Hej, mitt namn är Kurt Wallander. Jag undrar om ni känner en man som heter Knut Karlsson? Jaså inte det. Men tack ska du ha ändå. Hej då. Nej, istället ska två poliser lägga en halv arbetsdag på att åka till de mest avlägset belägna platser och vandra omkring där på måfå tills de hittar en man som kanske står och tjärar en båt vid en strand. Eller en kvinna som arbetar i trädgården på en kolonilott i området som Gud glömde. Något sånt. De är aldrig hemma hos sig och bara slappar, de har dessutom aldrig några direkt värdefulla upplysningar att ge, i alla fall inte i ett första skede. Sedan kan de i och för sig komma på andra tankar, men ändå. Hade det inte räckt med ett telefonsamtal?
• Allmänt IV: Hur kommer det sig att alla polisstationer utgörs av enorma kontorslandskap där tjogvis av poliser, oavsett tidpunkt på dygnet, vandrar omkring som osaliga andar, telefoner ringer, vittnen och anhöriga kommer indråsande hur som helst och vill omedelbart träffa den som är ansvarig för utredningen och plötsligt kommer någon springande och säger saker som Det var inte hans DNA och alla uppfattar det omedelbart och börjar jobba i en ny riktning. Jag skulle få hjärnblödning efter en kvart i en sån miljö. Det kanske är förklaringen till varför alla poliser åker miltals för att träffa ett obetydligt vittne. De står helt enkelt inte ut.
• Allmänt V: Hur kommer det sig att ingen någonsin stänger av sina mobiltelefoner när de är på sjukhus? Jag vet att man inte behöver göra det överallt längre, men  poliserna är påfallande ofta på akuten eller intensivvårdsavdelningen där det verkligen borde finnas känslig utrustning, men det är inget som hindrar dem från att gladeligen både ringa och ta emot samtal. Och ingen säger till dem heller.
• Beck-specifikt: Varför går alltid Martin och Gunvald omkring och är finklädda i slips och kostym på jobbet? Jo, jag vet att Gunvald är en snobb, men å andra sidan borde väl både han och Martin vid det här laget ha lärt sig att de förr eller senare alltid hamnar i situationer där de tvingas löpa gatlopp för att jaga mördare över stock och sten, kallsvettas vid mordhot samt fingra på blodiga lik och andra aktiviteter som riskerar att besudla de dyra kläderna. De måste ha ett kemtvättskonto som inte är av denna världen.
• Specifikt för Beck-filmen Annonsmannen: Hur kommer det sig att mördaren, som enligt uppgift suttit inspärrad på psyket sedan 11-årsåldern och var allmänt rubbad, hade körkort? Inte för att jag om lämplighetsintyget grundar sig på medicinska kriterier, men ändå. Är det rimligt att man ges rikliga tillfällen att övningsköra och plugga teori när man vårdas på mentalsjukhus? Eller ok, han hade kanske inte körkort, men han kunde ju i alla fall köra bil. Får man lära sig det när man är inspärrad på institution?

Ok. Jag lovar att jag aldrig någonsin ska ge mig på att regissera svensk polisfilm. För då hade det förmodligen bara varit en handfull scener med skakig handkamera av småskabbiga poliser i träningsoverall som sitter på små kontor och ringer oändliga telefonsamtal. Nähä, inget svar där heller, säger han kanske till kameran efter fem minuter av flinkt knappande på telefonen. Det går lite trögt med den här utredningen. Bäst jag kollar om jag fått något fax från obducenten. Nähä, inte än. Äh, jag tror jag tar kompledigt i eftermiddag. 

Som sagt. Jag lovar att låta bli.

Runt om mej finns tusentals människor men här finns bara jag

Det finns en bok som heter "Sockerbomben". Den har jag inte läst, ska jag kanske säga redan från början. Men som jag förstått det så är författarens budskap till resten av världen att socker är roten till allt ont och att sockerberoende kan jämställas med vilket drogberoende som helst. Det kan man väl ha en eller annan åsikt om, men det tänker jag inte redogöra för just nu, för just nu irriterar jag mig på hur man ser på det här med "beroende".

Sockerberoende är en biokemisk sjukdom som börjar i hjärnan och som ger konsekvenser på alla plan. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt och andligt. Det har ingenting med karaktär eller att ta sig i kragen att göra. "Vore det så enkelt som att ta sig i kragen skulle vi sälja kragar" läser jag på en sida som jag hamnade på när jag googlade på "sockerberoende".

Men om det inte har med karaktär att göra, vad i hela världen handlar det då om? Jag vägrar köpa det påstående att vissa människor skulle vara predestinerade till beroende av olika slag på grund av obalans i hjärnan eller något annat trams. Det är trots allt ingenting annat än den egna handen som stoppar chokladbiten i munnen. Eller cigaretten, eller brännvinsflaskan eller vad det nu kan röra sig om. Grejen är att det inte är någon annan som gör det åt en, och det är ingen annan som kan lastas för detta, och det är heller ingen annan som kan få en att sluta. Och vill man sluta, så går det. Vill man inte så går det inte. Så enkelt är det. 
För hur kommer det sig annars att vissa f d missbrukare klarar av att sluta missbruka och börja leva ett så kallat normalt liv, och att andra inte klarar det? Om missbruket från början var en konsekvens av en biokemisk rubbning som man inte kan rå för och inte göra någonting åt, har den plötsligt som genom ett trollslag rättats till för vissa men inte för andra? Varför skulle det inte kunna handla om att vissa har bättre karaktär och är mer motiverade till att förändra sin situaton än andra? Men nej, då har man plötsligt gett individen ett eget ansvar för sitt agerande och dess konsekvenser, och det är ju betydligt enklare att skylla det på någonting annat. Samhället, taskig barndom, obalans i hjärnan.

Jag säger inte att sockerberoende inte finns, även om det känns som ett nutida konstruerat i-landsproblem av stora mått. Hur sockerberoende var folk för 25-30 år sedan, när man glatt sockrade på allt från filmjölk till pannkakor och drack O’boy vareviga dag? Inte ett dugg vad jag vet, och hade någon föreslagit en "kognitiv beteendeförändrande metod" för att råda bot på suget efter lördagsgodiset så hade väl folk förmodligen skrattat ihjäl sig. 
Men visst, det är säkert bra att de som känner att de inte kan hantera sitt ätande på egen hand får hjälp. Men sluta friskriva folk från det egna ansvaret genom att prata om sjukdomar i hjärnan som om den var en autonom enhet. Det är ingenting annat än den egna viljan som förändrar situationen. Och hur svårt kan det vara? Det är faktiskt bara att låta bli att köpa och stoppa i sig den där chokladkakan eller den där Cocacolan. Vore det krig och ransonering skulle man bli tvungen att förändra sitt beteende, fast nu måste man kanske inte ta till så drastiska metoder. Det går alldeles utmärkt med bara helt vanligt jävlaranamma och vilja att förändra sin situation istället för att se sig själv som ett hjälplöst offer. Med andra ord, det som brukar kallas för karaktär.

I know now how she found me for in darkness I was walking, and destruction lay around me from a fight I couldnt win

En sak jag funderar mycket på (eller ok, kanske inte jättemycket, låt oss istället säga att det händer då och då att jag tycker att det här är rent ut sagt för jävla märkligt) är folks beteende i trafiken. Så fort någon ska återberätta någon händelse som utspelat sig i en bil och på en väg och med andra trafikanter närvarande så ligger orden Alltså jag blev så jävla förbannad inte alls särskilt långt borta. Det spelar ingen större roll vilken slags människa som berättar eller vad som egentligen hänt; grejen är att alla (utom den som berättar) är fullblodsidioter som inte borde få vistas på vägarna överhuvudtaget. 

När det gäller trafik så verkar det inte finnas någon som helst tolerans för någonting och förståelsen för andra är mindre än eller lika med noll. Första reflexmässiga reaktionen på vad det än månde vara är totalt skonings- och hämningslöst raseri. Alla som på något vis bryter trafikmönstret är idioter. Och inte nog med det, vissa människor verkar se det som sin livsuppgift att köra efter de människor som råkat bryta mot någon oskriven lag och liksom läxa upp dem, visa att de minsann har att göra med Vägens Självutnämnde Väktare. Som om det skulle göra någon skillnad. 

Men vad är det med människor egentligen? Kan ni vänligen sluta upp att uppföra er som om ni vore försöksutskrivna från en psykiatrisk klinik och glömt ta era mediciner? Är det så himla farligt att någon råkar köra i 85 km/h på en 90-väg? Har ni någon gång provat att tänka tanken "jaha, här har vi nog någon som letar efter något, de ska nog svänga snart" istället för att vråla men kör då din jävla idiot så det skallrar i vindrutan? (totalt meningslöst dessutom, i bilen kan ingen som bekant höra er skrika). Så heligt kan det väl inte vara att följa trafikrytmen att minsta avvikelse förvandlar folk till själva Djävulens utsände. Och varför anser alla att de själva är helt perfekta bilförare men alla andra är totalt värdelösa? Är det verkligen möjligt att ni är den enda som passerat trafikinspektörernas nålsöga och alla andra har mutat sig till sina körkort?
Och vidare; går världen under för att ni råkar hamna bakom en traktor där det inte finns någon vägren och ingen möjlighet att köra om? Måste ni köra i 140 km/h på en 110-väg och bli ursinniga för att andra råkar tycka att man ska hålla sig till hastighetsbegränsningarna någotsånär? Varför beter ni er som om det vore en strängt personlig förolämpning mot er att någon måste byta fil och råkar hamna före er?  Det är väl inte konstigt att världen ser ut som den gör när folk i det närmaste är färdiga att slå ihjäl den som råkat missa att det slagit om till grönt vid ett trafikljus. Skärp er för fan.

Vad kommer allt detta raseri ifrån? Och vad är det ni har så bråttom till? Och vad tänker ni göra med den lilla tid ni sparar på att köra för fort? Jag hoppas verkligen den används till kärleksfulla handlingar gentemot era medmänniskor i något annat sammanhang. Men det betvivlar jag starkt.

För övrigt kan jag rekommendera alla att åtminstone någon gång i livet prova att ligga och puttra fram bakom ett betlass i 30 km/h på smala skånska höstvägar utan att ha bråttom någonstans utan låta det ta den tid det tar. Det finns så mycket att se som man missar annars för att man måste skynda sig till någonting som egentligen inte alls är särskilt viktigt. Och så blir man  mild och god i själen, och dessutom är det avsevärt billigare än att åka iväg och varva ner på något spa. Och förr eller senare svänger det där betlasset av någonstans och så småningom blir det till socker som ni kan rafsa åt er på era stressade språngmarscher genom Ica och  resten av livet. Tänk på det och var glada istället för fan. 

Det här är ju typisk blåsyra!

I samband med ett visst alkoholintag tenderar mycket av det som sägs vara så fruktansvärt klokt och roligt och tänkvärt, och då händer det att jag noterar det någonstans för att även komma ihåg det även dagen efter kvällen före, eller hur det nu brukar heta. För då är ju oftast de här alkoholmarinerade insikterna som bortblåsta, och tur är väl det. 
Men sedan kan jag hitta små lappar med mer eller mindre begripligt innehåll när jag minst av allt anar det. Det är lite roligt, nästan som om jag vore schizofren eller att det fanns en ond person i min närhet som skriver små meddelanden till mig, ungefär som när det stod Varför äter du så mycket apelsiner? målat på dörren till Claras lägenhet i filmen Falsk som vatten.

Idag när jag tog upp ett litet block för att göra en anteckning kunde jag läsa meningen Jag såg Satan gå genom Boarps missionshus som en stor och lurvig hund på en sida.

Jag undrar vem som var med om denna fruktansvärda upplevelse. Kan det ha varit jag?

"Ja, då går jag ut på krogen, jag ger fan i alltihop."

På en avdelning på min arbetsplats jobbar det bara män. I ett litet rum där de och endast de arbetar var väggarna till för inte så hemskt längesen i det närmaste tapetserade med bilder av nakna kvinnor, någon som dessvärre inte alls är unikt för just min arbetsplats*. Om det kan man tycka mycket, vanligen att det är kvinnoförnedrande och motbjudande och äckligt. Och det är det ju också. Och det är beklagligt att vi på 2000-talet fortfarande har företagsledningar som blundar och inte vill eller vågar ta tag i sånt här. 

Att inte agera är att acceptera, men det känns nästan mer som mansförnedring. Man förutsätter att alla män vill sitta och glo på bröst och underliv så fort de har lite dötid på jobbet och att alla män är primitiva sällar som bara har en sak i huvudet. Man förutsätter att alla män trivs med att ha det på det viset och ska man förbjuda nakenbilderna så är det för att kvinnor inte ska må dåligt av det. Men hur mår männen? Uppskattar verkligen alla män porr? 
Jag kan i och för sig föreställa mig att det krävs en del av en man att säga att han inte vill ha pinupkalendrar i fikarummet på en mansdominerad arbetsplats. Jag undrar om det ens förekommer utan att mannen ifråga blir stämplad som bög.

Jag har försökt diskutera det här med vissa män i min bekantskapskrets, men oavsett hur högutbildade och upplysta de än verkar vara så dyker jamen det är väl klart man gillar nakenbilder och porr, höhöhö upp alltför ofta för att det kändes som att diskussionen är tillräckligt seriös för att det ska gå att dra några relevanta slutsatser av det. Det är precis som om det inte går att vara allvarlig i en sån här fråga. Som om hela mansrollen blev hotad genom att man säger sig ta avstånd från kommersiell exploatering av kvinnors underliv. 
Eller så är det ingen man som egentligen vill ta avstånd. Kanske tycker alla män att det är bra som det är?

För erkänn att när man tar upp såna här saker blir man lätt stämplad som lite torr och tråkig. En missunnsam jävel som inte unnar de hårt arbetande gubbarna lite ögongodis. För det är väl vad de vill ha?

* För att allt ska bli rätt och riktigt måste jag även tillägga att ledningen på mitt företag från och med i år antagit en ny jämställdhetspolicy och har i samband med detta beslutat att nakenbilder inte ska förekomma någonstans på arbetsplatsen. Beslutet verkställdes föredömligt snabbt. Bra gjort jobbet, vi ses på måndag.

Då blir alla vackra minnen som drömlika visioner.

Bag-in-box-talking kl 01.39

Jag: Ja, alltså, då hamnade vi i säng och så fick han inte upp den. Och jag bara "det gör inget" för vad ska man säga liksom? Men han blev helt förstörd, som om det var jordens jävla undergång. Vad vill dom man ska göra egentligen, det var ju inte precis som om jag hade sagt "men stick iväg och skaffa Viagra för helvete din jävla idiot så vi kan knulla någon gång", eller?
Barbie:  Jamen du vet ju hur det är när man själv inte vill för att man har mens eller nåt, då säger man ju "det gör väl inget?" till dom, och då måste dom ju säga att det inte gör något för att dom inte ska verka helt konstiga. Men i själva verket blir dom ju skitsura innerst inne, och dom tror väl att alla är likadana som dom . Skål på dej för fan.

Då talade svärd eller yxor och klubbor uti björnstarka nävar som krävde sin rätt.

Bland de lite mindre notiserna i dagens aftonbladet.se kan man läsa om en tysk bonde som stoppats av polisen för att han kört traktor utan tillstånd. Tre polispatruller kallades till platsen, men lyckades inte få den uppstudsige bonden att kliva ur sin traktor. Istället blev han enligt artikeln "ursinnig" och gick till attack med gödselspridaren så att både poliserna och deras bilar blev täckta med dynga. Det skulle jag ha velat se. Därefter följde en sju timmar lång polisjakt med både helikopter och bil innan man slutligen kallade in elitstyrkan och grep bonden hemma i hans egen lada. Det skulle jag också ha velat se.

Vilken underbar dramatik som gränsar till lyteskomik. Nästan som om Åsa-Nisse och Klabbarparn lyckats dra både länsman och fjärsman vid näsan i en och samma film. Jag skrattade så jag nästan grät, särskilt åt uttalandet På landet är vi vana vid att folk går till attack mot polisen med gödselspridare, men det här var något helt annat, säger en polistalesman till Scotsman. Man förstår ju nu varför Wallander och Beck och grabbarna alltid drar sig för att hålla presskonferens.

Och jag undrar lite. Om det här med att gå till attack med en gödselspridare och sprutlackera tre polispatruller med dynga är någonting som uppenbarligen hör till vardagligheterna på landet, vad var det då som var "något helt annat"?