I fredags tog jag en liten (3 kilometer) springtur efter jobbet. Det kändes som vanligt förfärligt att komma igång, ungefär som att försöka hosta igång en gammal skördetröska som stått i någon lada i 20 år, stelt och eländigt. Men igång kom jag och runt kom jag också, om än i ett mycket makligt tempo men det spelar ju mindre roll. Eller ja, det hade ju varit trevligt att vara snabb som en hind, men det har jag ju aldrig varit och nu får man jobba med acceptansen. Jag är inne på mitt 58:e jordsnurr, har artros i knän och fötter samt taxben, då kan man inte vara någon himla Andreas Almgren (i mitt flöde på sociala medier dyker det förvånansvärt (med tanke på att jag väldigt sällan googlar om löpning) artiklar där det talas om hans otroligt effektiva löpsteg och hur snabb han är, som om det var något jag behövde få veta). I wasn't born to run, men man göra så gott man kan utifrån de förutsättningar man har OCH SÅ VIDARE.
Körde hem i ett lätt endorfinrus, gick ut med hundarna, bestämde sedan att ändra mitt planerade skivstångspass på Vibes till ett lite kortare pass. Hittade ett som hette 5-5-5 som jag bestämde mig för att testa. När jag en gång i tiden, ungefär samtidigt som Karl X Gustaf tågade över isen på Stora bält, tränade något som på den tiden hette boxercise (finns det ens längre?), så hade vi en övning som hette så, det var 5 armhävningar, 5 situps och 5 upphopp. I boxercise tränar man två och två och turas om att slå och att hålla mitsar (som den andre slår på). Då kunde det heta "en minut med raka slag, en minut med krokar, en minut med uppercuts, avsluta med 5-5-5" och det låter kanske inte särskilt jobbigt med tanke på att man ändå får lite vila när man håller mitsarna, men det var det. Är, antar jag. Ibland när tränaren kände sig extra diabolisk så var det samma upplägg fast 10 gånger, vilket då såklart var ännu jobbigare. Så småningom blev det BARA 10-10-10 och när jag och min kompis en gång stönande frågade vart 5-5-5 tagit vägen svarade tränaren bara "den finns inte mer".
5-5-5 med Vibes var att man varje gång en ny minut påbörjades skulle man göra 5 burpees, 5 armhävningar och 5 fällknivar, sen fick man vila resten av minuten, i 10 minuter. Den första minuten gick välsådär, jag hann precis klart och då var det ju dags att börja på nästa 5-5-5 och jag tänkte att det här går ju aldrig, men så såg jag att Sanna och Jenny inte gjorde hela burpees utan någon slags lightvariant där man liksom bara hoppade in med benen. Då gjorde jag också det och då fick jag kanske 20 sekunders vila per minut och då gick det bättre. Körde sedan ett pass yinyoga. Kokade soppa och stekte pannkakor till kvällsmat som vi åt och kollade på ett avsnitt av Legenden. Sedan gick min man upp för att spela piano och jag satt kvar och tittade klart på Parterapi i Gagnef samt en liten dokumentär på SVT som hette Brytbussen som handlade om de som måste bryta i Vasaloppet och får åka buss till Mora istället för att skida i fäders spår för framtids segrar eller vad det nu heter. Förvånande att det finns folk som verkar tycka det är rimligt att åka Vasaloppet utan att ha tränat, ja vissa hade ju knappt ens stått på ett par skidor. Det är ju ändå NIO MIL? Minns när jag stod i startfållan till Göteborgsvarvet och man hade tränat som ett djur hur länge som helst och så hörde jag två killar diskutera sina träningsupplägg, varav den ena självsäkert och på fullt allvar hävdade att "jo, men jag har sprungit 7 kilometer tre gånger så det här ska nog gå bra". Det självförtroendet skulle man ju vilja ha. Eller kanske inte.
5-5-5 med Vibes var att man varje gång en ny minut påbörjades skulle man göra 5 burpees, 5 armhävningar och 5 fällknivar, sen fick man vila resten av minuten, i 10 minuter. Den första minuten gick välsådär, jag hann precis klart och då var det ju dags att börja på nästa 5-5-5 och jag tänkte att det här går ju aldrig, men så såg jag att Sanna och Jenny inte gjorde hela burpees utan någon slags lightvariant där man liksom bara hoppade in med benen. Då gjorde jag också det och då fick jag kanske 20 sekunders vila per minut och då gick det bättre. Körde sedan ett pass yinyoga. Kokade soppa och stekte pannkakor till kvällsmat som vi åt och kollade på ett avsnitt av Legenden. Sedan gick min man upp för att spela piano och jag satt kvar och tittade klart på Parterapi i Gagnef samt en liten dokumentär på SVT som hette Brytbussen som handlade om de som måste bryta i Vasaloppet och får åka buss till Mora istället för att skida i fäders spår för framtids segrar eller vad det nu heter. Förvånande att det finns folk som verkar tycka det är rimligt att åka Vasaloppet utan att ha tränat, ja vissa hade ju knappt ens stått på ett par skidor. Det är ju ändå NIO MIL? Minns när jag stod i startfållan till Göteborgsvarvet och man hade tränat som ett djur hur länge som helst och så hörde jag två killar diskutera sina träningsupplägg, varav den ena självsäkert och på fullt allvar hävdade att "jo, men jag har sprungit 7 kilometer tre gånger så det här ska nog gå bra". Det självförtroendet skulle man ju vilja ha. Eller kanske inte.
I lördags gick jag långpromenad, åt lunch, åkte till stallet och var med på ett möte. Åkte hem, tränade yinyoga, lagade middag. Sedan var det dags att bli kulturella eftersom vi skulle gå på teater med min son och hans fru. Vi såg musikaken Sound of Music, det känns som att jag är den enda människa i hela världen som aldrig sett filmen så jag hade inga direkta referensramar. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i musikal, men man får ju ändå beundra själva hantverket. Det är ju LÅNGA djävla låttexter som ska läras in och sjungas samtidigt som man ska agera, och jag tänker att om man kommer av sig är det nog inte bara att improvisera lite hur som helst för det ska ju stämma med musiken och hela alltet också. Stor respekt. Sen tyckte jag väl själva Sound of Music var lite VÄL äppelkäck, även om det också fanns ett politiskt budskap som jag inte haft en aning om, trodde bara det var en sång- och dansfilm om präktighet och kärlek. Jaja. Nu har jag sett den. Det var en LÅNG föreställning, vi var inte hemma förrän 22.30.
Igår vaknade jag med huvudvärk som inte på något sätt stod i proportion till lördagskvällens nyktra kulturgärning, det kändes som att jag varit ute och supit i fjorton dagar och fjorton nätter. På agendan stod konferens med styrelse och personal i stallet. Jippi. NOT. Jaja, det var bara att kravla upp, äta frukost, svepa en dubbel treo och ge sig ut på promenad. När jag kom hem igen hade huvudvärken avtagit. Åkte till stan, konferensade mig genom dagen, beslöt sedan att eftersom jag varit där innan och hjälpt till att ställa i ordning och koka kaffe och greja med projektor, PLUS att jag hade förberett allt med program och presentationer, så behövde jag faktiskt inte stanna kvar och hjälpa till att städa efteråt. Fast man känner sig ändå lite som ett as när man smiter iväg och det finns saker kvar att göra. Var hemma vid 15.30, slöade i soffan en stund, sedan var det dags att laga och äta middag och så var det kväll och dags att gå och lägga sig.
PUH. Den här veckan är det styrelsemöte på torsdag, men annars ingenting. Framför allt ingenting i helgen och min man ska åka till Köpenhamn, så jag ser fram mot egentid. Har dessutom bokat in massage på fredag så att jag liksom kan gå in i ledighet med rätt sinnesstämning både fysiskt och mentalt. Hoppas jag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar