Äntligen fredag

Alltså slå mig med något hårt i huvudet nästa gång jag bestämmer att det är heeeelt okej att gå och/eller hålla dubbla kurser både lördag och söndag tre helger i rad? Speciellt när dessa tre helger följs av en där jag ska på utbildning både lördag och söndag? JAG ÄR JU ALDRIG LEDIG, gnölar jag misslynt, fastän det är jag själv som har ställt till det och fastän det ju bara är roliga grejer som ska göras, men ändå. Känner ett sånt sug efter att ha luft i schemat, lediga dagar, bara få måsla omkring utan att hela tiden ha tider att passa och att ständigt vara på väg någonstans. Först var det ju en hektisk jobbperiod, nu har det lugnat sig och då ploppar allt som jag inte kunnat göra på grund av hektisk jobbperiod fram och måste göras. Eller "måste". The curse of föreningslivet, det är ju frivilligt men plötsligt har man snärjt in sig i åtaganden som gör att det inte känns så frivilligt längre. Även om det är kul, det måste poängteras. Jag gnäller faktiskt bara när jag sitter hemma på kammaren och känner mig lat. När jag väl är på plats och ingång så är det faktiskt alltid kul och jag åker i princip alltid hem och känner mig tillfredsställd, energisk och inspirerad. I det avseendet är det synd om alla som inte har ett föreningslivsengagemang för jag tror inte de får uppleva den typen av känslor lika ofta. Fast de har väl tid att förverkliga sig på annat sätt, antar jag. 

Idag är det fredag och jag hoppas det blir drop in-ridning. Lektionen i måndags blev inställd för Karin var sjuk och de hade inte lyckats skramla fram någon vikarie. Så hoppas att a. hon är frisk, eller b. någon annan tar "droppen" idag. Min inre latmask mumlar något om att det skulle vara skönt att åka direkt hem från jobbet och bara ligga i soffan och vila när man nu ska vara iväg exakt hela helgen men jag försöker att inte lyssna, man ångrar ju aldrig ett ridpass osv. 

Imorgon är det först valpkurs för Laban och sedan ska jag hålla valpkurs. På söndag ska jag hålla två spårkurser så det blir många steg att traska för den som drabbats av knäledsartros. Jag kämpar på med min rehab. Har också kört igång en sån där 30-dagars-tränings-challenge via någon app. Måste tydligen ha en app som håller ordning på mig, men det var en puckel att ta sig över. Det är ju inga konstigheter att träna egentligen men när man som jag har slarvat med rehaben så att artrosen blommat upp så innebär ju varje träningspass en smärtupplevelse och det finns tydligen ett visst inbyggt motstånd mot det. Men nu är jag igång. Det är inte på långa vägar lika illa som det var våren 2020, så jag har gott hopp om att det ska börja ordna upp sig.