Gud vad jag hatar när folk säger "jag ringer ikväll" och så vet man inte hur de definierar "kväll" utan man får liksom vara i standby hela tiden från 17 och framåt, typ. Kan ej göra något vettigt eftersom den personen som inte hört av sig på hela kvällen ofelbart kommer att ringa precis när jag har klivit in i duschen eller tagit ut fyra hundar på en promenad. Det är väl inte fullt lika illa som när man gick och väntade på att någon kille skulle höra av sig back in the days, då man hovrade ångestfyllt kring den enda och fasta grå telefonen och blev skogstokig när det ringde någon sävlig bondlurk och ville ventilera gamla jaktskrönor med min fader konungen (RIP) hela kvällen. Och om han väl hörde av sig så kunde man på sin höjd bara säga "mm" och "nää" eftersom den enda och fasta telefonen var av Televerket monterad i vardagsrummet där resten av familjen satt och tittade på Sveriges Magasin medan ens livs dittills kanske viktigaste samtal skulle föras med bultande tonårshjärta och så vidare. Detta är ett scenario som dagens ungdom aldrig kommer att förstå.
Fullt så illa är det väl inte nu, men det är ändå SVINDRYGT att bara gå här och vänta på att någon från högre instans ska höra av sig angående dramat i Jämmerdalens BK. Fast jag går väl inte precis och väntar heller eftersom jag jobbar dygnet snudd på dygnet runt just nu, men ändå. När fan är det "kväll"? För mig är ju allt som händer efter 21.00 rena rama natten, men den här personen är kanske världens nattuggla?
Förr var det nästan dödsstraff att ringa till folk man inte kände innan tio på förmiddagen och efter åtta på kvällen, eller åtminstone var det så i mitt hem. Det finns uppenbarligen dom som har fått en mer liberal inställning till telefontider med modersmjölken. Det fanns också folk som hade en telefon i HALLEN så att man kunde prata ifred. Vissa lyxpersoner hade TVÅ telefoner hemma och då kunde man tjuvlyssna i den ena. Minns det som mycket roligt även om det aldrig var något mer spännande än lokalt byskvaller som avhandlades. När man var liten (det är alltså det jag refererar till nu) så var tanter som skvallrade om andra tanter typ det tristaste som fanns. Fattade liksom inte hur min mamma kunde sitta i TIMMAR och kedjeröka och babbla i telefon med sina väninnor om vem som hade gjort eller sagt vad. När jag tänker efter så måste "tanterna" ha varit i 30-årsåldern, detvillsäga yngre än vad mina barn är idag. GULP. Hur gick detta till?
Sa känner jag allt oftare nuförtiden, h-vete vart tog tiden vägen? Minns att mina föräldrar fick beställa en telefon hos Televerket och vänta i tre veckor innan nan snubbe kom förbi och monterade den. Sant kommer aldrig dagens ungar att fatta!
SvaraRaderaAnnika