Glor på ett gammalt avsnitt av Morden i Sandhamn, ett område som likt Midsommer, Fjällbacka och Ystad knappt lär ha någon människa kvar i detta livet med tanke på frekvensen av döingar som alla visar sig ha kolat vippen under mystiska omständigheter.
OGILLAR starkt karaktären Nora. I Sandhamn då. Har generellt svårt för karaktärer som bor ensamma i gigantiska (seriöst? Bara uppvärmningskostnaderna måste ju kosta en miljon och hur har hon egentligen råd, hon verkar ju aldrig jobba?) och samtidigt pittoreska hus med havsutsikt och solnedgång och som inte verkar ha något bättre för sig än att strosa runt barfota i motljus med ett glas vin i handen. Det är aldrig stökigt, möjligen ligger det någon härlig hemstickad tröja charmigt slängd över någon korgstol. Måltiderna genererar ingen disk som blir stående, solen skiner fan i mig alltid och - det mest orealistiska av allt - barnen underhåller alltid sig själva i timmar med typ fjärilshåvar eller med att leka tafatt, det tjatas aldrig om tv eller internet och DE ÄR ALDRIG OSAMS. Normala syskon är ju i luven på varandra stup i kvarten, men de här gullegullungarna bara skrattar sina pärlande skratt och fortsätter att leka på lite lagom avstånd så att de vuxna kan prata om sitt, fastän normala barn tjatar hål i huvudet på varenda vuxen som försöker utbyta någon som helst information med en annan vuxen. Alla vet på förhand att det är helt kört och att man kan vara glad om man hinner få in några fraser om vädret innan helvetet bryter löst. Men Nora är aldrig trött eller irriterad - fast det blir man kanske inte med såna überkids - och är så äckligt och onaturligt förstående och inkännande och vänlig mot alla att man har lust att ge henne en örfil.
Man kan ju verkligen undra varför jag ens ser på detta. Skyller på värmen. Imorgon ska det bli upp emot 30 grader enligt prognosen. Ser inte direkt fram mot det då jag blir som en viljelös amöba så fort det är över 25. Med huvudvärk, fastän amöbor saknar huvud. NI FATTAR HUR JOBBIGT DET ÄR?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar