Skuggsommar

Har läst Skuggsommar av Mia Öström, ytterligare en tonårsbok vilket innebär att man kan läsa ut den på en kväll eftersom det tydligen är dödsstraff på att skriva tjocka böcker som riktar sig åt tonåringar. Eller om det är tonåringar som ratar tjocka böcker så att alla bokförlag drar öronen åt sig och ser röda siffror så fort de får ett manus som är tjockare än ett ordinärt reklamblad från Ica Maxi strax innan en storhelg.

Skuggsommar handlar om Rakel, som är tvungen att tillbringa sommarlovet hos sin moster och morbror och sin jämnåriga kusin på deras (ja, de äger den) ö i skärgården för hennes, Rakels, mamma är psykiskt sjuk. Kusinen vill inte att Rakel ska vara där och är i största allmänhet avogt inställt till exakt allting, sådär som tonåringar kan vara, och mostern och morbrorn är väl inte heller överförtjusta men tycker att de väl måste ställa upp.
Rakel träffar på två tvillingflickor vid ett gammalt hopptorn som finns på ön, och man fattar tämligen omgående att de är spöken för de svarar så undvikande på var de bor och hur de tagit sig till ön och såna grejer, men det fattar inte Rakel utan de umgås och tvillingarna lär henne dyka och vill att hon ska vara med i deras hopptornsklubb. Ja, och sen rullar det på. Pappan bestämmer att hopptornet ska bort, tvillingarna härsknar till och det händer lite grejer, fast de ligger ju i lä när det handlar om vad spöktvillingar kan ställa till med i allmänhet (källa: The Shining) och Rakel och hennes kusin hittar det obligatoriska urklippsalbumet på vinden där de ser att tvillingarna omkommit i en drunkningsolycka 1952. Och sen sipprar berättelsen långsamt ut i ett ingenting. Den var inte dålig på något sätt, men jag hade hellre velat veta mer om hur Rakel hade det tillsammans med sin sjuka mamma. Eller vad som hände när hon och kusinen, från att ha varit supertajta, gled ifrån varandra, vilket bara nämns i små korta antydningar här och där. Det hade gjort berättelsen mycket mer intressant om ni frågar mig, men då hade väl boken blivit för tjock dårå. Synd. Som skräckberättelse tycker jag nämligen den var rätt lam, även om det visserligen var avkopplande med spöken som inte var så djävla förbannade hela tiden utan mer som folk i största allmänhet faktiskt. Men samtidigt är man ju lite ute efter den där krypande obehagskänslan (som man sedan förbannar), annars kan man ju lika gärna välja någonting som inte är skräck. Så det blir bara två och en halv dreglande Cujokäftar av fem möjliga.