"Svett är bara fett som gråter"

Ovanstående är ett citat från Paolo Roberto, som jag drivs av något slags hatkärlek till. På den tiden han var Kungen av Kungsan tyckte jag han var en idiot av stora mått. Sen gick det väl ett antal år när jag tyckte att han lite gled fram på en räkmacka, alla som är på glid blir ju knappast uppbackade av Staffan Hilderbrand och får jobb som dörrvakt och blir behandlad som vargen i Bamse som alltid får en ärlig chans även om han betett sig som ett svin. Sen började jag ändå gilla honom, tyckte han sa bra och roliga saker om träning (typ: om det hade varit lätt att komma i form så hade ju ingen varit otränad) och mat. Började följa honom på instagram, det var en del roliga diskussioner med LCHF-fanatiker som var ganska underhållande, men efter ett tag blev det rätt tjatigt det här med att det finns INGA ursäkter för att inte träna (vilket känns som ett hån mot den som inte vill annat men som har ett måndagsexemplar till kropp som är trasig mest hela tiden) och sen kom det någon förlöjligande känga mot feminister och vänsterpartister och gudvetallt. Så då slutade jag följa honom och så var det väl inte mer med det.

Hur som helst. Svett är bara fett som gråter, det är ju ett roligt och lite lagom peppande uttryck i stil med "pain is weakness leaving the body" (fast om det hade varit sant hade jag varit lika stark som Hulken vid det här laget med tanke på alla mina krämpor. Mitt favorituttryck är annars "Keep breathing, that's the key. BREATHE!" som Gimli i säger när han knatar på med sina korta små ben efter Legolas och Aragon i Sagan om de två tornen. Ungefär så som jag känner mig när jag är ute och springer med andra. En parentes).

Idsg har jag i alla fall fått reda på att Paolo har FEL. Läste en artikel som handlade om vart fett egentligen tar vägen när man går ner i vikt, något jag faktiskt aldrig funderat över. Så här är det i alla fall: Fett lagras in i fettcellerna som triglycerider, som är molekyler som består av kol, väte och syre. När man går ner i vikt spjälkas triglyceridmolekylerna till (mest) koldioxid och (lite) vatten. Det mesta av fettet som försvinner gör det alltså via utandningsluften. Tappar man 10 kg fett är det 8.4 kg som avgår i form av koldioxid, resten blir till vatten som försvinner via urin och avdunstningar.

Nu undrar jag bara: om folk skulle börja gå ner väldigt mycket, hade det i så fall påverkat växthuseffekten? Behöver till exempel Viktväktarna börja tänka på att klimatkompensera? Plantera ett träd för varje kilo nån gått ner, det hade kanske inte varit en så dum idé?

(Det stod också i artikeln att man inte kunde gå ner i vikt genom att hyperventilera. Tur att de är tydliga där, annars hade väl det blivit en rubrik för kvällstidningarna som hette duga: SÅ GÄR DU NER I VIKT BARA GENOM ATT ANDAS. Nästa gång det är nyhetstorka blir det väl istället: BANTNING - DET NYA KLIMATHOTET eller nåt i den stilen. Tänkte knorra till en avslutning som inkluderade något i stil med "att leva på luft" men det får väl vara någon måtta på roligheterna känner jag.