Alltså är det bara jag som måste tänka till ett extra varv innan jag slänger mig med ord som högoddsare respektive lågoddsare? Kan liksom inte spontant säga vad som är vad, även om jag naturligtvis vet att högoddsare är när någonting oväntat sker och lågoddsare är när det blir exakt som man trott. Men när jag hör till exempel Ja, att regalskeppet Vasa skulle sjunka på sin jungfrufärd var ju en riktig högoddsare så fattar jag aldrig riktigt om det var så solklart att skeppet aldrig borde ha byggts från första början eller om alla bara stod och gapade av förvåning när det blubbade till och försvann, utan måste liksom tänka ett extra varv först innan jag är säker på vad som är vad. Känner mig lite dum i huvudet i såna lägen, så jag måste komma på någon smart minnesregel kring detta innan jag gör bort mig för tid och evighet.
Ikväll ska jag på bio, från det ena till det andra. Ska se Tusen bitar, filmen om Björn Afzelius alltså. Jag gillar Björn Afzelius, men vet ingen annan artist som jag har haft så kluvna känslor för under årens lopp. Det normala är ju att man gillar någon mycket, eller så gillar man dom verkligen inte, och så finns det en enorm gråzon av artister som är "sådär" eller "rätt bra". Men Björn! Han har verkligen spunnit över hela mitt register. När jag var en ung rebell så tyckte jag väl till en börja med mest "sådär", lite väl mycket hjärta och smärta i texterna och att det nästan var lite dansbandsvarning rent musikaliskt, men sen började jag gräva djupare i både musik och texter och gav så småningom tummen upp utan vidare reservationer. Köpte skivor, gick flera på konserter, allt var fantastiskt.
Tummen upp var det rätt länge, faktiskt ända tills han skrev och jag läste hans bok En gång i Havanna, där han skulle göra upp med kommunismen en gång för alla, och det fick han väl gärna göra för mig, men jag gillade inte boken. Gillade den VERKLIGEN inte, den var så dåligt skriven, fattar inte att någon som kan skriva så bra låttexter bara får till det ytterst mediokert när det kommer till prosa. Och så var det lite äckligt att han hade dedicerat boken till sina döttrar och så var det en massa skrivet om fylla och sex. Hade jag ju inte velat läsa om min pappa även om det nu var en uppdiktad romanfigur som söp och låg, men det kändes lite snaskigt och sjaskigt rent allmänt och det hade det väl inte behövt vara om nu själva andemeningen skulle bestå i kritik mot Fidel Castro och utvecklingen på Kuba. I samma veva som jag läst boken så kom det väl något album som också kändes väldigt mycket dansband, och då förvandlades tummen upp till kalla handen. Inte blev det bättre av att jag såg någon dokumentär om en återförening av Hoola Bandoola Band där Björn mest framställdes som en riktig surmupp som satt längst fram i turnébussen och gnällde över allt och alla samt kedjerökte i protest mot att de andra inte tyckte att han måste sitta och bolma som om det inte fanns någon morgondag i sagda buss (vad busschauffören hade för åsikt i frågan framgick inte) och jag fick väl så att säga ännu mer vatten på min kvarn där.
Så jag gjorde slut med Björn. På riktigt, jag lyssnade inte på hans musik på flera år, och sen gick han ju och fick lungcancer och dog dessutom, och då tänkte jag väl att det var ju tråkigt men inte så konstigt så som han hade blossat i den där filmen. Men sen en dag fick jag ändå för mig att slänga på en skiva för gamla tiders skull, och den skivan råkade vara Johnny Boy, och med på den skivan är låten Atlantis, vilket mycket väl kan vara en av topp tjugo bästa svenska låtarna ever, och i denna veva stod jag i begrepp att skilja mig (inte från Björn Afzelius utan från min dåvarande man) och det finns få låtar som passar så bra när man är i skilsmässotankar som Atlantis, det ska väl vara I will survive med Gloria Gaynor då. Så där förlät jag Björn för hans slaskbok och dansbandsproduktioner och tjuriga inställning till cigarettkonsumtion sedan dess har vi haft ett bra och ganska okomplicerat förhållande.
Så ikväll ska vi alltså gå på bio, jag och Björn Afzelius. Lipvarning är utfärdad från flera säkra källor, och eftersom jag i filmen om mitt liv som mig själv med åren uppenbarligen har förvandlats från Terminator till någon rollkaraktär spelad av Helena Bergström, så lär jag väl gå hulkande och snorande från biosalongen. Men det är smällar man får ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar