Har passat juniorversionerna av The Wendels i helgen. Vi har "samsovit" som det tydligen heter nuförtiden, jag, Adrian, Oliver, Remus och Hilding. Det gick väl sisådär. Barnen och taxarna sov nog bra, jag vaknade stup i kvarten av sparkar i njurtrakten, fötter i ansiktet eller gråt-i-sömnen-efter-tappad-napp. Att försöka röra sig i denna konstellation var ungefär som att försöka trycka ner trillingnöten på guldnougatens plats i Aladdinasken. Så jag ligger väl lite back på sömnkontot kan man väl säga. Oliver vaknade, nös två gånger och sa PJOSIT MOJMOJ! Då dör man ju göllighetsdöden lite även om klockan vid detta tillfälle fortfarande skrek "svinotta".
Efter att ha varit vakna i tusen år gick vi på promenad i Läskiga Skogen. Någon här i byn måste ha ett enormt uppdämt pysselbehov, för på en cirka kilometerlång sträcka utmed en stig är det någon som dekorerar träd, stubbar, grenar osv med öga-näsa-mun, hår, skägg och så vidare, samt satt ut små hemgjorda tomtar och luciatåg. Det är lite Blair Which Project över det hela och det verkar dessutom vara en ständigt pågående process, för bara sedan jag gick där senast för några dagar sedan verkade alstren ha mångdubblats. Vi räknade, för Adrian är i räknaråldern, till 114 olika dekorationer, och då vet jag ändå att det finns fler längre fram än vad vi gick.
Det läskiga är att man aldrig ser en enda människa där. Det måste ju ändå ta en del tid att ge sig ut och klistra på ögon på trädstammar, måla ansikten på stenar, sno ihop tallris till tomtekroppar osv. Jag går där rätt ofta och möter aldrig en käft, så man undrar ju lite när allt detta sker. Känner lite att jag borde lägga in en bild, men de är i telefonen och jag hittar inte sladden, men jag har gjort en HASHTAG (håll med om att jag är FRÄN) på instagram som heter #sakermanhittariläskigaskogen, så sök där så ser ni vad jag menar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar