TRÖTTHETEN

En lång dags färd mot natt går mot sitt slut. Studsade upp i arla morgonstund (närmare bestämt 07.00), åt frukost gjorde matsäck, packade in två taxar i bilen och åkte till brukshundklubben för att vara med på spårövning på Hildings valpkurs. Det hällregnade. Och då menar jag hällregnade som i att Frälsaren i sin himmel öppnade portarna och lät allt vatten i hela världen strömma ner just över Rinkabyfälten, ackompanjerat med både blixt och dunder. Men det var ju bara att gilla läget. Hilding gick sina två babyspår och sedan packade vi in oss i bilen igen och susade vidare till Vedemaskogen för att viltspåra med Remus. Så mycket som det regnade och hade regnat skulle man kunna tro att all vittring skulle vara borta med vinden, eller åtminstone regnet, men så var inte fallet och vi hade en trevlig eftermiddag i skog och mark. När man kommer till en viss fas av dyngsurhet, när det inte är möjligt att bli blötare ens om man kastar sig i sjön, så slutar man helt enkelt att bry sig. Eller åtminstone gör jag det. Sms:ade sedan min man att jag var på hemväg och att han kunde tända i kaminen. Sedan har vi tillbringat kvällen i soffan med mat och vin. Min man är också trött för han har städat i sina garderober. Vi var så trötta att vi satt och slötittade på ishockey en lång stund utan att reagera över att det var ishockey=världens cirka tråkigaste sport. Är nu så trött att jag skulle kunna somna vilken sekund som helst, men min heder kräver att klockan åtminstone ska passera 20.00 först. Så nu ska vi titta på Crocodile Dundee 1 och försöka hålla oss vakna lite till.