Vissa dagar känner man att gränsen mellan en själv och Michael Douglas i Falling Down är hårfin. Som idag. Jag åkte till Lantmännen för att se om de hade en skära i sitt sortiment. Det hade de inte, och varför blir man inte förvånad. Så fort någonting är BRA - och en skära är ett alldeles förnämligt redskap, särskilt om man tycker lien är för stor och klumpig, vilket jag tycker - så finns det inte. Vill man ha tag på en skära så får man väl åka till Sovjetunionen, men det låter sig ju inte riktigt göras på 2000-talet.
Hur som helst. Jag stod på Lantmännen och hängde och väntade på att få betala min substitutvara. Framför mig i kön stod två sommargäster. De ville ta sitt inköp på faktura, men det gick inte för de var inte inlagda i SYSTEMET, och här i Ankeborg så är det minsann inte bara att lägga in någon i SYSTEMET hur som helst, man ska helst kunna härleda sin härkomst i den skånska myllan till omkring tidpunkten för slaget vid Helsingborg* för att vara betrodd med att få handla på faktura.
Då hade de här sommargästerna, en kille och en tjej i sådär tjugofemårsåldern, inte kontanter så att det räckte, och inte heller pengar på kortet så det räckte, så då ville de betala lite kontant och lite med kort, men det gick inte heller, för det var ett nytt SYSTEM som man inte kunde joxa med hur som helst. Då sa tjejen, som för övrigt pratade sån där dryg överklass-skånska som överklass-skåningar som bor i Stockholm gör, att de fick ta det på hennes pappas konto. Ska du inte ringa honom och kolla om det är okej först? frågade det jag förmodar var hennes kille. Jag har ingen täckning på mobilen här, sa hon tvärsäkert utan att så mycket som se efter först. Efter tusen år hittades pappan i SYSTEMET och en faktura kunde skrivas ut.
Sedan stod det en karl och frågade om expediten möjligen mindes vilken färg han hade köpt här förra sommaren, och konstigt nog gjorde han inte det. Så då stod de och dillade om vilken fasadfärg han skulle ha för att det skulle bli så likt som möjligt, i evigheter. Men vad fan. Kan inte folk a, bestämma sig för vad de ska ha och b, ta reda på vad det kostar, eller åtminstone se till att de har pengar med sig, INNAN de åker och handlar. Hur djävla svårt kan det vara?
Själv stod jag där med min substitutvara, en stor och dyr röjkniv från Fiskars. Mycket lik en machete. Det var också mycket nära att jag slet upp den ur sin förpackning och gick loss på idioterna framför mig i kön, som upptog min och alla andras tid på ett sätt som om de ägde hela världen. Men man är ju ett under av behärskning måste jag säga, så när jag hade betalat så åkte jag istället hem och gick loss på kirskålen. Det är kanske inte vad Michael Douglas hade gjort, men han är ju kanske inte heller ett föredöme i krishantering.
* 1710
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar