Alltså, det här Facebook alltså. Jag vet inte om jag tycker det är så djävla fantastiskt som alla säger. Jag har letat lite efter en kille som jag gick på Komvux med i slutet av 80-talet, men det finns 443 som heter som han på Facebook och jag vet inte om man ska kontakta allihop eller inte. Det lutar åt inte.
Men så hittade jag istället en som var skolans (lågstadiets, inte Komvux) tuffaste brud på den tiden det begav sig (ni vet, eller åtminstone ni som är födda på 60- och 70-talet vet, hon som alltid fick vara Agneta när man skulle göra ABBA på roliga timmen). Hon var bästis med en annan brud (som fick vara Annifrid) och de var liksom skolans DROTTNINGAR. En gång tog jag och min kompis mod till oss och frågade om vi fick vara med och leka häst (vilket i princip betydde att man sprang omkring och gnäggade och gjorde krumsprång och hoppade över hinder samtidigt som man piskade sig själv på benen med en kvist), för de här tuffa brudarna hade byggt en jättestor hinderbana på brännbollsplanen. Eller så jättestor var den väl inte, men det var i alla fall kanske 4 hinder. Och vi tyckte den var jättefin, men vi fick inte ens en gång komma in på brännbollsplanen för de här malliga bruddjävlarna, än mindre vara med och leka häst. Som om deras ihoprafsade bråte på något vis skulle besudlas för att någon annan, dödlig, tog ett skutt över det. Detta har jag stört mig på i mer än 30 år. Vad är det för djävla sätt?
Men nu har jag alltså hittat henne på Facebook. Och hon hade ju blivit både gammal och sleten och såg rätt och slätt ut som en trist och tämligen förgrämd tant. Och det kändes oerhört bra måste jag säga*. Ha ha fucking ha.
* Jag glömmer ALDRIG en oförrätt. Kom ihåg det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar