Ikväll hade jag tvättid. Det här med min tvättstuga framkallar alltid pikar och lustiga kommentarer som gränsar till hån, spott och spe från mina arbetskamrater. Allihop sitter och vräker sig med villaägarnas egna tvättmaskinsprivilegier som gör att de kan okynnestvätta alla veckans dagar om de så önskar, till skillnad från mig, tvättstuge-plebejen, som måste planera och styra och ställa för att få ihop det. Jag vägrar att tvätta på helgerna, för det är slöseri med ledig tid. Alltså måste jag tvätta på kvällarna. Eftersom kvällarna är ens enda lediga tid i veckorna så gäller det att inte boka upp sig för ofta i tvättstugan, för det är också slöseri med ledig tid. Alltså är mina tvätt-intervall nogsamt uträknade så att när man väl är tvungen att förslösa sin lediga tid i tvättstugan så ska den utnyttjas maximalt, utan att man för den skull får helt tomt på rena kläder dagarna innan. En knivig ekvation, så mina tvättider är HELIGA.
Ikväll skulle jag tvätta, som sagt. Men när jag kom ner i tvättstugan var BÅDA MASKINERNA TRASIGA! Så här får det bara inte gå till!Reparatör är på väg meddelade en sorglig lapp, men det hjälper ju inte mig.
Till råga på allt råkade jag ut för bostadsrättsföreningens värsting. En tant som inte drar sig för att dra hela sitt livs historia, och den är lång och mycket omständlig, för vem som helst som råkar befinna sig i närheten. Man kommer aldrig därifrån. Jag är rätt väluppfostrad, så jag har lite svårt att avbryta och avfärda gamla människor som jag dessutom tycker lite synd om. Men jag har liksom inget intresse av att lära känna NÅGON av mina grannar, allra minst en tant som är cirka 150 år och berättar anekdoter om sin katt som man redan hört fjorton gånger tidigare.
Nu höll hon en evighetsmonolog som bland annat omfattade tvättmaskinernas tillstånd, vad hon sagt till grannen som tvättade innan, vad han svarat, varför inte grannen som tvättat sista passet igår hade märkt någonting, vilka som slarvade med att städa, att hon inte tyckte att det nya tvättmedlet fick bort kaffefläckar på dukarna, att hon varit förkyld ett helt år. Till sist lyckades jag klämma in att jag skulle gå och boka en ny tid, och så drog jag mig ut mot bokningskalendern och hon efter och fortsatte att avhandla vad läkaren sagt om förkylningen, informera mig detaljerat om sin artros och benskörhet och en släkting med astma, och sedan kom hon in på sitt yrkesliv som låg ett antal år tillbaks i tiden men som hon mindes som om det vore igår. Efter 20 minuters anekdoter från ett norrländskt apotek låtsades jag komma på att jag hade soppa på spisen som jag måste upp och titta till, så då kunde jag slingra mig ur det hela.
Tursamt nog fanns det en ledig tvättid imorgon kväll. Egentligen är det mot mina principer, eftersom fredag kväll räknas till helgen, men nöden har som bekant ingen lag. Och om det inte kommer en reparatör under morgondagen så vet jag inte vad jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar