Det här med att det blir värmebölja, 26 grader i skuggan, och man har asmycket att göra och luftkonditioneringen på jobbet pajar så att effektivitetsnivån i en finsk sauna är avsevärt högre, och det känns som att varje flämtande andetag man drar in har någon annan precis andats ut? Man öppnar fönstret och där utanför står lastbilar på tomgång och släpper in en härlig cocktail av mättade kolväten istället för syre och frisk luft?
Det är inte i en sådan miljö man uträttar stordåd. Ifall någon mot förmodan trodde det.
Med vänlig hälsning
Migränkänning_68:a
måndag 30 maj 2016
fredag 27 maj 2016
The oflyt continues
Ibland vill det sig bara inte. Man försöker ladda sitt SL-kort och det slutar med att man får köpa ett till. Man bokar rum på vad man tror är ett flashigt hotell med havsutsikt och hamnar i en sal på lasarettet. Snudd på i alla fall (se tidigare inlägg). Jaha, sen blir man bjuden på bröllop och kommer i kraftig tidsnöd vad gäller present och får därför ta till den trista nödlösningen "presentkort". Valde ett sånt där presentkort på "valfri upplevelse" som man kan köpa på Ica, men när jag kom till kassan och skulle betala så fanns inte kortet i systemet. Fick vänta i hundratals år medan köerna tjocknade på och kassörskan febrilt hängde i luren och försökte tvinga fram uppdateringar. Ja, till sist hamnade grejerna på plats, jag kunde betala men sen var det väl strul med kvittot, det gick inte att få fram. Eller rättare sagt, ena delen saknades. Kassörskan frågade om jag behövde kvittot, jag frågade om man var tvungen att lämna kvittot ihop med presentkortet och hon svarade att det behövdes inte, och eftersom kassaköerna vid det laget ringlade kilometerlånga efter mig så tyckte jag det var lika bra att göra processen kort.
Sen visade det sig att man VISST behövde kvittot. Inte jag, men mottagaren. För på kvittot står det nämligen en aktiveringskod som behövs för att kunna lösa in kortet, vilket mottagarna av denna gåva upplyste mig om några dagar efter bröllopet. JAHA, VAD KUL. Fick gå tillbaks till Ica och ta ett snack med dom. Nu hade jag ju tackochlov det kvitto där det framgick när presentkortet var köpt och vad det hade kostat kvar, men att få fram resten var ju ingen barnlek. Man SKULLE JU KUNNA TRO att det i nådens år 2016 skulle kunna gå att plocka fram en transaktion ur ett kassasystem, men grejen med presentkorten var att de låg i egna och slutna system som det var lika lätt att ta sig in i som att hacka sig in i NASA:s löneregister. Hade det varit min Ica-butik så hade jag snabbt gett något tillgodokvitto och låtit kunden få köpa ett nytt presentkort och sen löst detta vid tillfälle, men nu var det inte min Ica-butik så jag har tillbringat år av mitt liv i kö i förbutiken, väntandes på någon form av besked. Till slut fick jag löfte om att bli uppringd, så jag åtminstone slapp slösa bort mitt liv på att stå och hänga bland folk som köade för att sätta sina sista slantar av socialbidraget på en Dagens Dubbel och andra deppiga inventarier.
Men trägen vinner, Ica löste problemet och jag fick komma och hämta min aktiveringskod. Tyvärr sammanföll detta med att det var "Kund-dag" på Ica, vilket innebar att hela kommunen trängdes där för att ta del av provsmakningar och omsätta rabattkuponger i billigt kaffe och liknande klipp. Fick därför stå i världens längsta kö IGEN. Så mycket som jag har köat de senaste dagarna känns det som att jag har åldrats hundra år. Hatar att köa, hur står folk i storstäder egentligen ut?
Sen visade det sig att man VISST behövde kvittot. Inte jag, men mottagaren. För på kvittot står det nämligen en aktiveringskod som behövs för att kunna lösa in kortet, vilket mottagarna av denna gåva upplyste mig om några dagar efter bröllopet. JAHA, VAD KUL. Fick gå tillbaks till Ica och ta ett snack med dom. Nu hade jag ju tackochlov det kvitto där det framgick när presentkortet var köpt och vad det hade kostat kvar, men att få fram resten var ju ingen barnlek. Man SKULLE JU KUNNA TRO att det i nådens år 2016 skulle kunna gå att plocka fram en transaktion ur ett kassasystem, men grejen med presentkorten var att de låg i egna och slutna system som det var lika lätt att ta sig in i som att hacka sig in i NASA:s löneregister. Hade det varit min Ica-butik så hade jag snabbt gett något tillgodokvitto och låtit kunden få köpa ett nytt presentkort och sen löst detta vid tillfälle, men nu var det inte min Ica-butik så jag har tillbringat år av mitt liv i kö i förbutiken, väntandes på någon form av besked. Till slut fick jag löfte om att bli uppringd, så jag åtminstone slapp slösa bort mitt liv på att stå och hänga bland folk som köade för att sätta sina sista slantar av socialbidraget på en Dagens Dubbel och andra deppiga inventarier.
Men trägen vinner, Ica löste problemet och jag fick komma och hämta min aktiveringskod. Tyvärr sammanföll detta med att det var "Kund-dag" på Ica, vilket innebar att hela kommunen trängdes där för att ta del av provsmakningar och omsätta rabattkuponger i billigt kaffe och liknande klipp. Fick därför stå i världens längsta kö IGEN. Så mycket som jag har köat de senaste dagarna känns det som att jag har åldrats hundra år. Hatar att köa, hur står folk i storstäder egentligen ut?
En reseskildring med eposet som ideal
Har varit i Stockholm på kurs i några dagar. Och överlevt. Att puttra iväg med ett halvtomt pågatåg och sedan dimpa ner på Stockholms central i rusningstrafik är nämligen något av en kulturkrock, kan man väl säga.
Det började inte bra. Jag skulle åka med Öresundståget till Hässleholm och vidare med X2000 mot huvudstaden. X2000 skulle avgå 14.52 från Hässlehåla, men när jag kom till stationen i Ankeborg så stod det att Öresundståget var försenat och beräknades ankomma tidigast 15.10. Ja, det är ju en ekvation som inte riktigt gick ihop sig ens om det hade varit i samma stad och från samma plattform, vilket det nu inte var. MEN, där stod ju Christina Piper och välkomnade mig istället. Christina Piper var en rik kärring som köpte slott och fideikommisser och företag som andra köpte marknadskarameller i Skåne någon gång på 1700-talet och för det har hon fått ett pågatåg uppkallat efter sig, och tack vare detta tåg kom jag alltså iväg som jag skulle. Alla Öresundståg var nämligen kraftigt försenade denna dag, vilket uppgavs bero på "obehöriga i spårområdet". Känns lite som någon ny variant av "löv på rälsen", för mig veterligen så är det samma spår för alla tåg och de andra gick ju i tid. Men det var väl väldans smart att hitta på att förseningen orsakats av några random hittepåpellejönsar som var ute och rantade omkring på förbjuden mark så att folk kunde ondgöra sig över det istället för Skånetrafikens eller SJ:s oförmåga att hålla tider. LISTIGT.
Ja, i alla fall. Jag kom iväg som jag skulle och jag kom fram som jag skulle, även om det som sagt alltid är något av en chock att kliva av på Stockholms Central för jag fattar aldrig riktigt var jag är och åt vilket håll jag ska gå och det är ju tusen trappor och gångar i alla riktningar och människor överallt som alla har superbråttom vidare i sina jätteviktiga liv.
Tidigare på dagen hade jag varit inne på SL:s hemsida och laddat mitt SL-kort (som jag har i min ägo sedan tidigare), med en 72-timmarsbiljett som skulle ta mig hit och dit i kungliga huvudstaden utan att jag skulle behöva hålla på och krångla med reskassor och sms-biljetter och fan och hans mormor. ÅH VAD SMIDIGT DET VAR, och vad skönt att slippa ställa sig i en jättekö på något SL-resecentrum på Stockholms Central i rusningstrafik. Älskar när saker är smidiga. Här borde jag anat både oråd och ugglor i mossen. Det gick liksom FÖR lätt, och mycket riktigt blev det både tvärstopp och rött kryss och ilsket pip när jag "lite smidigt" försökte glida med strömmen ner i tunnelbanan. Fick alltså lik förbannat baxa mig tillbaks till det där SL-centret och ställa mig i en jättekö. I Stockholm står man tydligen i kö FASTÄN man har kölappssystem, åtminstone gjorde alla det där så det gjorde jag också. Jaha, sen visade det sig att "det kunde ta lite tid" innan köpet blev registrerat och de sex timmar som förflutit mellan köp och användning var uppenbarligen inte nog. Och i kundcentrat kunde de inget göra fastän jag hade kvitto, utan vad jag fick göra var att köpa ett nytt 72-timmarskort där, för då gick det att ladda på kortet i realtid, och sedan ringa till SL:s kundtjänst och återkalla det första köpet.
Jaha, så när jag väl installerat mig på hotellrummet slog jag det helt orimligt långa telefonnumret till SL:s kundtjänst och fick tala med en robot som så småningom slussade mig vidare till nån yngling som påstod att de inte gjorde några återköp, utan för det ärendet fick jag gå till SL:s kundcenter, "som kommer att hjälpa dig". EH, nej, här fick jag inlägga ett veto, och åberopade mitt kvitto och mitt ordernummer och kortnummer och allt möjligt, men då påstod ynglingen att de hade "systemfel" och att han inte kunde hjälpa mig av den anledningen. "Det tar ju upp till 72 timmar innan ens köp blir registrerat i systemet", mästrade han i en så dryg ton som om det vore en helt oomtvistad sanning i stil med att solen går upp i öster och ner i väster. Jag härsknade till och svarade i samma ton att det kan väl inte jag veta, för när man laddar sitt kort hemma i Skåne så får man minsann sitt köp registrerat PÅ MOMANGEN. Vilket han förmodligen gav blanka fan i. Ja, så där kom jag ingen vart, så jag fick nöja mig med att skriva ett syrligt mail till SL istället. To be continued alltså.
Jaha, sen skulle jag bo på hotell! Är det något jag gillar så är det att bo på hotell. Lyx och flärd, det är liksom min melodi det, åtminstone när någon annan betalar. Fast eftersom jag är sparsam av naturen så tänker jag inte precis "Grand Hotel" även om någon annan betalar, utan försöker ändå hitta ett prisvärt alternativ. Det här med lyx och flärd handlar nämligen inte så mycket om att bada i hummer och champagne utan mer om att ligga i sängen och kolla på tv, att det finns en grandios frukostbuffé som dukas fram och bort av någon annan samt att denna någon annan även städar och bäddar ens säng. Annars är grundkraven bara att rummet ska ha fönster och eget badrum, så är jag nöjd.
Ja, så jag bokade rum på HOTELL ÅRSTAVIKEN. Tyckte det lät både idylliskt och trevligt och låg dessutom hyfsat nära där kursen skulle vara (på kartan - sedan tog det en halvtimme att gå dit i verkligheten, så det där med "hyfsat" kan ju diskuteras, men jag har inget emot att börja dagen med en rask morgonpromenad in the name of Google Maps). Kom fram. Gick in. Möttes av EN SJUKHUSKORRIDOR? Trodde först jag hade gått fel eftersom en skylt förkunnade att jag hamnat på avdelning 80, Södersjukhusets avdelning för neurologi och demens. Kändes ju extremt passande. Eller kanske inte. Sen såg jag en liten skylt där man påpekade att Hotell Årstavikens reception låg på plan 4. Åkte dit. Jo, men nu började det se ut lite mer som ett vanligt hotell. Det visade sig att Hotell Årstaviken är Södersjukhusets patienthotell. Också, ska väl tilläggas, för eftersom det gick att boka rum via Booking.com så välkomnades väl vanliga dödliga också. Ja, i alla fall. Rummet var ett vanligt hotellrum, så jag slapp åtminstone ligga i en sjukhussäng och bli väckt av ronden klockan sex. Man får vara glad för det lilla. Hotellfrukosten, den bästa måltiden som finns i hela världen, var också okej bortsett från att jag, förutom personalen, var den enda som inte hasade omkring med en droppställning eller en nyfödd bebis i en sån där plastbalja på hjul. Jag brukar i och för sig inte känna mig speciellt hemtam bland såna där viktiga businesskostymnissar heller, så det kan väl gå på ett ut.
Hemresan gick som på räls, så att säga. Och så himla skönt att kliva in i väntsalen i Ankeborg där det satt kanske fem personer och degade och INGEN SA ETT ORD. Så tyst och fridfullt att det nästan gjorde ont i trumhinnorna. Någon storstadsmänniska blir jag nog aldrig. Det är kul att göra ett och annat nedslag, men sen får det fan i mig vara bra.
Det började inte bra. Jag skulle åka med Öresundståget till Hässleholm och vidare med X2000 mot huvudstaden. X2000 skulle avgå 14.52 från Hässlehåla, men när jag kom till stationen i Ankeborg så stod det att Öresundståget var försenat och beräknades ankomma tidigast 15.10. Ja, det är ju en ekvation som inte riktigt gick ihop sig ens om det hade varit i samma stad och från samma plattform, vilket det nu inte var. MEN, där stod ju Christina Piper och välkomnade mig istället. Christina Piper var en rik kärring som köpte slott och fideikommisser och företag som andra köpte marknadskarameller i Skåne någon gång på 1700-talet och för det har hon fått ett pågatåg uppkallat efter sig, och tack vare detta tåg kom jag alltså iväg som jag skulle. Alla Öresundståg var nämligen kraftigt försenade denna dag, vilket uppgavs bero på "obehöriga i spårområdet". Känns lite som någon ny variant av "löv på rälsen", för mig veterligen så är det samma spår för alla tåg och de andra gick ju i tid. Men det var väl väldans smart att hitta på att förseningen orsakats av några random hittepåpellejönsar som var ute och rantade omkring på förbjuden mark så att folk kunde ondgöra sig över det istället för Skånetrafikens eller SJ:s oförmåga att hålla tider. LISTIGT.
Ja, i alla fall. Jag kom iväg som jag skulle och jag kom fram som jag skulle, även om det som sagt alltid är något av en chock att kliva av på Stockholms Central för jag fattar aldrig riktigt var jag är och åt vilket håll jag ska gå och det är ju tusen trappor och gångar i alla riktningar och människor överallt som alla har superbråttom vidare i sina jätteviktiga liv.
Tidigare på dagen hade jag varit inne på SL:s hemsida och laddat mitt SL-kort (som jag har i min ägo sedan tidigare), med en 72-timmarsbiljett som skulle ta mig hit och dit i kungliga huvudstaden utan att jag skulle behöva hålla på och krångla med reskassor och sms-biljetter och fan och hans mormor. ÅH VAD SMIDIGT DET VAR, och vad skönt att slippa ställa sig i en jättekö på något SL-resecentrum på Stockholms Central i rusningstrafik. Älskar när saker är smidiga. Här borde jag anat både oråd och ugglor i mossen. Det gick liksom FÖR lätt, och mycket riktigt blev det både tvärstopp och rött kryss och ilsket pip när jag "lite smidigt" försökte glida med strömmen ner i tunnelbanan. Fick alltså lik förbannat baxa mig tillbaks till det där SL-centret och ställa mig i en jättekö. I Stockholm står man tydligen i kö FASTÄN man har kölappssystem, åtminstone gjorde alla det där så det gjorde jag också. Jaha, sen visade det sig att "det kunde ta lite tid" innan köpet blev registrerat och de sex timmar som förflutit mellan köp och användning var uppenbarligen inte nog. Och i kundcentrat kunde de inget göra fastän jag hade kvitto, utan vad jag fick göra var att köpa ett nytt 72-timmarskort där, för då gick det att ladda på kortet i realtid, och sedan ringa till SL:s kundtjänst och återkalla det första köpet.
Jaha, så när jag väl installerat mig på hotellrummet slog jag det helt orimligt långa telefonnumret till SL:s kundtjänst och fick tala med en robot som så småningom slussade mig vidare till nån yngling som påstod att de inte gjorde några återköp, utan för det ärendet fick jag gå till SL:s kundcenter, "som kommer att hjälpa dig". EH, nej, här fick jag inlägga ett veto, och åberopade mitt kvitto och mitt ordernummer och kortnummer och allt möjligt, men då påstod ynglingen att de hade "systemfel" och att han inte kunde hjälpa mig av den anledningen. "Det tar ju upp till 72 timmar innan ens köp blir registrerat i systemet", mästrade han i en så dryg ton som om det vore en helt oomtvistad sanning i stil med att solen går upp i öster och ner i väster. Jag härsknade till och svarade i samma ton att det kan väl inte jag veta, för när man laddar sitt kort hemma i Skåne så får man minsann sitt köp registrerat PÅ MOMANGEN. Vilket han förmodligen gav blanka fan i. Ja, så där kom jag ingen vart, så jag fick nöja mig med att skriva ett syrligt mail till SL istället. To be continued alltså.
Jaha, sen skulle jag bo på hotell! Är det något jag gillar så är det att bo på hotell. Lyx och flärd, det är liksom min melodi det, åtminstone när någon annan betalar. Fast eftersom jag är sparsam av naturen så tänker jag inte precis "Grand Hotel" även om någon annan betalar, utan försöker ändå hitta ett prisvärt alternativ. Det här med lyx och flärd handlar nämligen inte så mycket om att bada i hummer och champagne utan mer om att ligga i sängen och kolla på tv, att det finns en grandios frukostbuffé som dukas fram och bort av någon annan samt att denna någon annan även städar och bäddar ens säng. Annars är grundkraven bara att rummet ska ha fönster och eget badrum, så är jag nöjd.
Ja, så jag bokade rum på HOTELL ÅRSTAVIKEN. Tyckte det lät både idylliskt och trevligt och låg dessutom hyfsat nära där kursen skulle vara (på kartan - sedan tog det en halvtimme att gå dit i verkligheten, så det där med "hyfsat" kan ju diskuteras, men jag har inget emot att börja dagen med en rask morgonpromenad in the name of Google Maps). Kom fram. Gick in. Möttes av EN SJUKHUSKORRIDOR? Trodde först jag hade gått fel eftersom en skylt förkunnade att jag hamnat på avdelning 80, Södersjukhusets avdelning för neurologi och demens. Kändes ju extremt passande. Eller kanske inte. Sen såg jag en liten skylt där man påpekade att Hotell Årstavikens reception låg på plan 4. Åkte dit. Jo, men nu började det se ut lite mer som ett vanligt hotell. Det visade sig att Hotell Årstaviken är Södersjukhusets patienthotell. Också, ska väl tilläggas, för eftersom det gick att boka rum via Booking.com så välkomnades väl vanliga dödliga också. Ja, i alla fall. Rummet var ett vanligt hotellrum, så jag slapp åtminstone ligga i en sjukhussäng och bli väckt av ronden klockan sex. Man får vara glad för det lilla. Hotellfrukosten, den bästa måltiden som finns i hela världen, var också okej bortsett från att jag, förutom personalen, var den enda som inte hasade omkring med en droppställning eller en nyfödd bebis i en sån där plastbalja på hjul. Jag brukar i och för sig inte känna mig speciellt hemtam bland såna där viktiga businesskostymnissar heller, så det kan väl gå på ett ut.
Hemresan gick som på räls, så att säga. Och så himla skönt att kliva in i väntsalen i Ankeborg där det satt kanske fem personer och degade och INGEN SA ETT ORD. Så tyst och fridfullt att det nästan gjorde ont i trumhinnorna. Någon storstadsmänniska blir jag nog aldrig. Det är kul att göra ett och annat nedslag, men sen får det fan i mig vara bra.
måndag 23 maj 2016
Ett tekniskt geni bloggar pt 2
Idag skulle jag sätta en sån där REMINDER, som det tydligen heter på svenska, på ett jobbmail. En sån där flagga som påminner en att man har grejer att ta tag i. Brukar oftast ta tag i grejer direkt, men nu tvingar omständigheter iväg mig ut i det blå och då krävs det tekniska lösningar för att inte glömma bort viktiga grejer.
Ja, men i alla fall. Vi har ju bytt system på jobbet och vid något tillfälle som jag inte längre minns har jag tydligen suttit och utforskat och testat olika funktioner. Nu när jag satte en sån där REMINDER-flagga på några väl valda mail så var det någon som inte kan vara någon annan än jag som hade döpt den kategorin till "JÄVLIGT VIKTIGT OCH BRÅTTOM VA". Och precis som med min profilbild så har jag nu ingen aning om var man ställde in såna här grejer, och till skillnad från i vintras så har jag inte heller tid att sitta och pilla med sånt. Får väl leva med det tills...någon gång när jag har tid/lust/ork att ta tag i det. Dvs aldrig, känns det som nu. Shit happens.
Ja, men i alla fall. Vi har ju bytt system på jobbet och vid något tillfälle som jag inte längre minns har jag tydligen suttit och utforskat och testat olika funktioner. Nu när jag satte en sån där REMINDER-flagga på några väl valda mail så var det någon som inte kan vara någon annan än jag som hade döpt den kategorin till "JÄVLIGT VIKTIGT OCH BRÅTTOM VA". Och precis som med min profilbild så har jag nu ingen aning om var man ställde in såna här grejer, och till skillnad från i vintras så har jag inte heller tid att sitta och pilla med sånt. Får väl leva med det tills...någon gång när jag har tid/lust/ork att ta tag i det. Dvs aldrig, känns det som nu. Shit happens.
söndag 22 maj 2016
Söndagsvila (?)
Alltså, när man vaknar upp och är SLETEN p g a att man kommit hem efter midnatt (hände senast kanske...2009?) och det helt plötsligt blivit 25 grader varmt och sommar och man tänker att jamen så himla skönt att man har trädgård för det är just där man vill tillbringa dagen med att skriva på sin pissiga hemtenta (ja, det hade ju varit ännu trevligare att få tillbringa dagen i trädgården förandes ingenting, men så kommer det inte att bli), och så har grannarna besök och sitter och fikar på sin uteplats och besöket har med sig en bebis som nu har GALLSKRIKIT KONSTANT i 45 minuter. Får man då gå in med vapen och styra upp det hela? Nä, förstås inte. Fast eftersom hemtentan i vanlig ordning är luddigare än luddigast så spelar det kanske ingen roll om den författas i ett dis av huvudvärkstabletter och barnskrik? Den blir nog inte speciellt bra oavsett, känns det som.
Hur som helst. Igår var vi på bröllop, och prästen sa fel utan att märka det. Istället för att säga "ni är nu man och hustru" så sa hon "ni är nu man och kvinna". Känns himla bra att någon har koll där, men man undrar ju lite: vad var de innan?
Hur som helst. Igår var vi på bröllop, och prästen sa fel utan att märka det. Istället för att säga "ni är nu man och hustru" så sa hon "ni är nu man och kvinna". Känns himla bra att någon har koll där, men man undrar ju lite: vad var de innan?
fredag 20 maj 2016
LinkedIn LinkedOut pt 2
Får ett mail från det här LinkedIn där det står: NN har en ny kontakt som du kanske känner! och nyfiken som man är så kollar man om jag och NN har några gemensamma bekanta. Och så är det jag som är "den nya kontakten"?
Försöker LinkedIn antyda att jag inte känner mig själv, eller vad är det frågan om egentligen?
Försöker LinkedIn antyda att jag inte känner mig själv, eller vad är det frågan om egentligen?
tisdag 17 maj 2016
Linkedin LinkedOut
Alltså, är det bara jag som inte fattar vitsen med det hära LINKEDIN? Har ju inte ens fattat förrän ungefär nu att det ska uttalas "linked-in" och inte "Lin-Kedin", men jag är ju å andra sidan inte heller känd för att vara först med det senaste. Ja, men i alla fall. Jag registrerade mig där nån gång när jag var sådär riktigt sägauppmigförbannad på mitt jobb, för att...ja, det är lite oklart varför, men jag antar att jag tänkte vaga tankar om att det kanske är så man gör i detta nådens år 2015 (som det var då). Men jag fattar inte vad man ska göra? Och ibland får jag något meddelande om att det finns jobb som jag kan söka, men de ligger ju undantagslöst i Tjottahejti i förhållande till där jag bor, så dess funktion som arbetsförmedlande tjänst ställer jag mig rätt tveksam till. Och ibland drösar det in ett mail om att någon vill lägga till mig till sitt nätverk, och jag är väl inte knusslig utan kan acceptera nästan alla som inte är sverigedemokratdummaihuvudet, så jag klickar på "ACCEPT" men sen då? Ska man börja chatta med varandra? Utbyta vuxna åsikter om jobbet och karriären och livet och universum och allting? VÄLDIGT OKLART DET HÄR måste jag säga.
I övrigt har jag lämnat in mitt satans kaninprojekt nu idag efter att det har legat och gosat till några dagar. Läste sedan snabbt igenom texten och tryckte på UPLOAD för att få saken ur världen. TROR det är den sista uppgiften i den kursen, sen är det bara den förbannade pedagogiken kvar att ro i land. Och det är ju som att ro utan åror. I sirap och kvicksand. Känner att jag mycket hellre vill sitta på ryggstödet till en kommunal parkbänk och tufft kedjeröka röda Prince som köpts styckvis på Calles Tobak medan resten av klassen tragglade hade högläsning ur den mossiga franskboken ON Y VA, sådär som det anstår en som är skoltrött. Är det sådant man skriver om på LINKEDIN?
I övrigt har jag lämnat in mitt satans kaninprojekt nu idag efter att det har legat och gosat till några dagar. Läste sedan snabbt igenom texten och tryckte på UPLOAD för att få saken ur världen. TROR det är den sista uppgiften i den kursen, sen är det bara den förbannade pedagogiken kvar att ro i land. Och det är ju som att ro utan åror. I sirap och kvicksand. Känner att jag mycket hellre vill sitta på ryggstödet till en kommunal parkbänk och tufft kedjeröka röda Prince som köpts styckvis på Calles Tobak medan resten av klassen tragglade hade högläsning ur den mossiga franskboken ON Y VA, sådär som det anstår en som är skoltrött. Är det sådant man skriver om på LINKEDIN?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)