Sitter här och tycker att livet känns lite tomt på något vis nu när vi inte har Brottet att titta på om kvällarna. Därför ska vi börja titta på Sons of Anarchy, för det gör tydligen alla som är tuffa, inne och med i svängarna. Det vill säga inte vi då, egentligen, men det råkade vara rea på första säsongen och det är väl något som tilltalar två snåla småländsk själar. Fast ikväll blir det inte någon premiär, för då är det Bonde söker fru. Hahaha. Måste även se ikapp Ensam mamma söker, känns som att jag har missat cirka tio avsnitt. De ensamma mammorna är kanske inte ens är ensamma längre.
Sitter nu här och göttar mig åt fyra (4) dagars ledighet som ligger utsträckta framför mig som ett gyllene pärlband. Mmm...långhelg. Hör vilket vackert ord. Imorgon ska vi åka till Malmö och jag ska besöka skoaffären Fotkultur för att handla vinterskor/stövlar/whatever som är varmt, vattentätt och skönt. Observera att det är "jag" som ska besöka denna affär, min man får helt enkelt hitta på något annat under tiden. Förstår mig inte alls på folk som till varje pris vill ha med sig andra folk när de ska handla något, vad är det den där extra personen ska bidra med?
Har på senaste tid byggt upp helt sjukt höga förväntningar inför detta besök i en affär som "erbjuder ett handplockat skosortiment som ser till dina fötters bästa" och vars innehavare säger sig vara "genuint intresserade av löpning. Som sjukgymnaster har vi genom åren träffat på många som får skador av sin löpträning. Egentligen helt i onödan, för vi är alla skapta för att löpa. Vi har bara glömt bort hur". Det låter ju väldigt bra, fast nu har de ju i och för sig aldrig sett mina Kalle Ankafötter, som kan få den mest förhärdade skoförsäljare att fly skrikande och vilja börja städa offentliga dass som en alternativ födkrok. Det slutar väl med att jag återvänder tomhänt och grymt besviken till Ankeborg, men den som lever får se.
Har för övrigt lyckats med konsten att få ett blåmärke UNDER foten. Så går det när man springer barfota (ja, eller i sockiplast då) på stenigt underlag tre dagar i rad. Bortsett från en viss ömhet som går att relatera till detta så känns fötterna starka, liksom MUSKULÖSA. Lite som jag inbillar mig att David Banners fötter borde kännas när han förvandlas till Hulken. En väldigt märklig känsla, men inte alls oangenäm.
onsdag 31 oktober 2012
tisdag 30 oktober 2012
BROTTET
Sitter nu inför den rafflande upplösningen i den danska kriminalserien Brottet. Ja, vi fick bita i det sura äpplet och köpa hela djävla boxen, för på Tradera fick man betala snudd på nypris för HALVA säsongen. Ska sälja vår ofullbordade halva där så vi åtminstone får igen lite av förlusten. Men i alla fall: Fy tjyven vilken bra serie. I 19 avsnitt har vi suttit som klistrade och spekulerat kring vem som mördat Nanna Birk Larsen och framför allt varför. Exakt samtliga manliga rollfigurer i alla yrkeskategorier, från politiker till flyttgubbar, lärare, taxichaufförer, tjänstemän, skolungdomar, psykologen slash polisens pojkvän, ja kort sagt alla utom möjligtvis polisen Jan Meyer och ett par småpojkar i åtta-tioårsåldern har misstänkts till och från i omgångar. Och hade det inte framgått att Nanna blivit våldtagen innan hon mördades så hade vi förmodligen misstänkt varenda kotte oavsett kön, utom Sara Lund då. Härom natten råkade vi vakna till samtidigt, och genast sa min man "jamen tror du ändå inte att det är Morten som har gjort det?" och jag bara "men han har väl inget motiv, eller har han det?" och sedan somnade vi om. Helt normalt beteende klockan fyra på morgonen.
Nu är det alltså dags för ALLRA SISTA AVSNITTET, där förhoppningsvis både mördare och motiv avslöjas. Spänningen är olidlig.
Nu är det alltså dags för ALLRA SISTA AVSNITTET, där förhoppningsvis både mördare och motiv avslöjas. Spänningen är olidlig.
Hellre jagad av vargar?
Idag kände jag för att ge mig själv en utmaning. Ja, som ni märker står utmaningarna som spön i backen nuförtiden och mer ska det bli. Den här utmaningen var dock av mer privat karaktär. Som alla vet finns det ett elljusspår här i byn. Detta elljusspår ligger i en otroligt vacker bokskog där det även porlar en stämningsfull bäck. Allt är helt enkelt fantastiskt vackert och skulle ha varit alldeles underbart om det inte vore så att detta elljusspår dessutom är cirka världens mest kuperade och inleds med tre riktiga mördarbackar. Aldrig någonsin har jag kunnat springa uppför alla tre backarna utan att vara tvungen att gå en bit mellan ettan (den värsta) och tvåan (som inte är dålig den heller och då är man ju dessutom trött efter ettan) för att hämta andan. Problemet där är att det är kanske högst 20 meter någorlunda plan mark mellan där ettan slutar och där tvåan börjar, så så värst mycket tid att hämta andan på har man alltså inte. Min största triumf är att jag har sprungit uppför tvåan och trean, som liksom sitter ihop på ett helt bisarrt sätt, utan att stanna på krönet efter trean och samla ihop mig efteråt. Enda anledningen till att jag inte gjorde det var för att det stod ett par gubbar och språkade med varandra just där, och jag ville inte pinsamma mig med att sälla mig till deras lilla skara och stå där och flåsa och verka orkeslös. Så jag segade mig förbi mot alla odds, och sedan går det tack och lov lite neråt ett tag innan det är dags för backe fyra.
Ja, det är ju inte så himla roligt att snudd på se Döden i vitögat varje gång man ska ut och springa, så därför började jag förlägga löpträningen till områden i närheten av jobbet, där marken är betydligt planare och mer lättsprungen. Och nu börjar jag ändå tycka att jag arbetat ihop ett visst mått av kondition, och att det kanske var dags att utmana sig själv lite grann. Ta ett varv på elljusspåret helt enkelt, och INTE STANNA EN ENDA GÅNG. Det var det som var själva utmaningen, och idag var det helt enkelt dags. Kanske var det inte den bästa dagen, för jag är sådär lite halvförkyld. Eller inte ens det. Kvartsförkyld på sin höjd, eller åtminstone på väg att bli. Men sådär kan man ju gå i veckor utan att något händer om det ens händer någonting, så det är knappast någon ursäkt för att inte träna så länge man inte har värre symtom än att det kliar lite i halsen (men går över när man tar en halstablett) och man är lite halvsnuvig ibland (men inte jämt).
Hur som helst. Jag stannade till vid elljusspåret på hemvägen. Skalade av mig alla kläder utom shorts, t-shirt och sockiplast, vilket inte kändes extremt lockande när det var fyra grader varmt ute. Men man blir ju varm när man springer, så jag tog min mördartax och joggade iväg.
Kom väl ett par hundra meter, så mötte jag ett par ungar som var ute och gick med varsin hund, varav den ena, en Siberian Husky, var lös. Den sprang med raska kliv fram till oss och brydde sig mycket lite om vad ungarna stod och vrålade om hundra meter längre bort. Jag ställde mig mellan den och Remus och motade undan den så gott det nu gick tills den ena ungen hade masat sig fram och kopplat den. Jag funderade på att säga att de kanske inte skulle ha hunden lös i skogen om de inte hade mer pli på den, men det var så tricksigt att passera på den smala stigen med både hundar, ungar och hemgjort äppelvin så det blev ingenting alls sagt om någonting.
Joggade vidare i sakta mak och tog mig upp för ALLA TRE mördarbackarna i ett svep. YES YES YES! Fast jobbigt var det. Men sista biten går ju nerför, och efter ett tag så kände jag att "äh, jag tar ett varv till". Så det gjorde jag. Men precis när jag skulle börja samla ihop min mentala styrka för att forcera mördarbackarna en gång till så dök den där djävla Siberian Huskyn upp från tomma intet. Med hela raggen rest och inte en ungdjävel i sikte någonstans. Här fick jag nu ta fram alla mina alfahone-skills, göra mig stor och farlig och morra fram ett NEJ, GÅ HEM. Det sket väl den i, kan man väl säga, den fortsatte bara att svansa runt oss med raggen rest. Så jag gjorde mig ännu större och ännu farligare och röt GÅ HEM MED DIG med dov och ondskefull röst så att det nog hördes ända ner till Ulf Lundell i Kivik. Så om Ulf blivit störd i någon känslig del av den skapande processen idag så kan det mycket väl vara mitt fel. Ja, i alla fall så lommade den iväg efter ett tag, men så fort vi började springa åt vårt håll så vände den och kom tillbaka och hela alfahoneproceduren fick upprepas ett tiotal gånger innan den plötsligt försvann rätt in i skogen med några raska språng.
Kan väl säga att varv två inte var lika avslappnat som varv ett. Remus tvärstannade i någon av backarna och jag lät honom göra det. Mördarbackarna en gång = jobbigt men okej. Mördarbackarna för andra gången = skitjobbigt och inte lika okej. Inte när det dessutom sprang omkring en lös hund som man kanske måste vara redo att börja maktdemonstrera mot dessutom. Var det så här det var för Paolo Roberto när han var kungen av Kungsan?
Ja, det är ju inte så himla roligt att snudd på se Döden i vitögat varje gång man ska ut och springa, så därför började jag förlägga löpträningen till områden i närheten av jobbet, där marken är betydligt planare och mer lättsprungen. Och nu börjar jag ändå tycka att jag arbetat ihop ett visst mått av kondition, och att det kanske var dags att utmana sig själv lite grann. Ta ett varv på elljusspåret helt enkelt, och INTE STANNA EN ENDA GÅNG. Det var det som var själva utmaningen, och idag var det helt enkelt dags. Kanske var det inte den bästa dagen, för jag är sådär lite halvförkyld. Eller inte ens det. Kvartsförkyld på sin höjd, eller åtminstone på väg att bli. Men sådär kan man ju gå i veckor utan att något händer om det ens händer någonting, så det är knappast någon ursäkt för att inte träna så länge man inte har värre symtom än att det kliar lite i halsen (men går över när man tar en halstablett) och man är lite halvsnuvig ibland (men inte jämt).
Hur som helst. Jag stannade till vid elljusspåret på hemvägen. Skalade av mig alla kläder utom shorts, t-shirt och sockiplast, vilket inte kändes extremt lockande när det var fyra grader varmt ute. Men man blir ju varm när man springer, så jag tog min mördartax och joggade iväg.
Kom väl ett par hundra meter, så mötte jag ett par ungar som var ute och gick med varsin hund, varav den ena, en Siberian Husky, var lös. Den sprang med raska kliv fram till oss och brydde sig mycket lite om vad ungarna stod och vrålade om hundra meter längre bort. Jag ställde mig mellan den och Remus och motade undan den så gott det nu gick tills den ena ungen hade masat sig fram och kopplat den. Jag funderade på att säga att de kanske inte skulle ha hunden lös i skogen om de inte hade mer pli på den, men det var så tricksigt att passera på den smala stigen med både hundar, ungar och hemgjort äppelvin så det blev ingenting alls sagt om någonting.
Joggade vidare i sakta mak och tog mig upp för ALLA TRE mördarbackarna i ett svep. YES YES YES! Fast jobbigt var det. Men sista biten går ju nerför, och efter ett tag så kände jag att "äh, jag tar ett varv till". Så det gjorde jag. Men precis när jag skulle börja samla ihop min mentala styrka för att forcera mördarbackarna en gång till så dök den där djävla Siberian Huskyn upp från tomma intet. Med hela raggen rest och inte en ungdjävel i sikte någonstans. Här fick jag nu ta fram alla mina alfahone-skills, göra mig stor och farlig och morra fram ett NEJ, GÅ HEM. Det sket väl den i, kan man väl säga, den fortsatte bara att svansa runt oss med raggen rest. Så jag gjorde mig ännu större och ännu farligare och röt GÅ HEM MED DIG med dov och ondskefull röst så att det nog hördes ända ner till Ulf Lundell i Kivik. Så om Ulf blivit störd i någon känslig del av den skapande processen idag så kan det mycket väl vara mitt fel. Ja, i alla fall så lommade den iväg efter ett tag, men så fort vi började springa åt vårt håll så vände den och kom tillbaka och hela alfahoneproceduren fick upprepas ett tiotal gånger innan den plötsligt försvann rätt in i skogen med några raska språng.
Kan väl säga att varv två inte var lika avslappnat som varv ett. Remus tvärstannade i någon av backarna och jag lät honom göra det. Mördarbackarna en gång = jobbigt men okej. Mördarbackarna för andra gången = skitjobbigt och inte lika okej. Inte när det dessutom sprang omkring en lös hund som man kanske måste vara redo att börja maktdemonstrera mot dessutom. Var det så här det var för Paolo Roberto när han var kungen av Kungsan?
ÅNGEST
Slog ju till (innan jag visste att vi hade räkningar för 18000 kr den här månaden) och köpte en snordyr gps-klocka för ett litet tag sedan. Är på det hela taget väldigt nöjd med allting utom med armbandet som är plastigt och ganska fult och som verkar vara tillverkat med en rejäl hamnarbetarnäve som enda mall. Är dessutom skitsvårt att knäppa och knäppa upp, och så kan man ju inte ha det i längden. Så jag köpte (JA! ni hör, Lyxfällan kommer och knackar på dörren vilken minut som helst) därför ett annat armband med kardborrs-mongoknäppning, inklusive ett byta-armband-kit, för en rätt så ohemul summa pengar.
Proceduren med att byta armband tillägnades ett eget kapitel i manualen och det var rätt stränga förhållningsorder där. Eftersom jag inte direkt känner mig som händigast i universum så delegerade jag uppdraget till min händige man med stränga order om att LÄS NU BRUKSANVISNINGEN FÖRST OCH GÖR INGET PÅ EGET BEVÅG. Denne händige man satt sedan och pillade med min klocka i en och en halv evighet utan att ha fått något djävla armband på plats, och jag satt bredvid och åsåg ängsligt hur han bara gick och hämtade fler och fler verktyg istället för att använda sig av det medföljande kitet. Dessutom lyckades han han hela tiden trycka in knapparna så att klockan började surra, starta tidtagning, söka efter satelliter och andra självständiga projekt. Erbjöd mig att stänga av och såg då att han lyckats starta "varv 3" av någon hittills okänd aktivitet. Stängde av, men det dröjde inte många sekunder förrän allt var igång igen och irritationen hängde som ett moln över soffkuddarna. Själv satt jag bredvid och försökte mota bort skräckscenerion där klockan skulle bli demolerad på grund av ovarsamhet. Tror eventuellt att det skulle kunna leda till en äktenskaplig kris av medelstora mått, men tack och lov gick allting bra till slut. Raderade ett antal poster där klockan näsvist upplyste att inte mycket hade hänt och 0 kalorier hade förbränts. Men räknat i svett, svordomar och ren och skär ångest så kan man nog betrakta det som åtminstone ett lättare träningspass.
Proceduren med att byta armband tillägnades ett eget kapitel i manualen och det var rätt stränga förhållningsorder där. Eftersom jag inte direkt känner mig som händigast i universum så delegerade jag uppdraget till min händige man med stränga order om att LÄS NU BRUKSANVISNINGEN FÖRST OCH GÖR INGET PÅ EGET BEVÅG. Denne händige man satt sedan och pillade med min klocka i en och en halv evighet utan att ha fått något djävla armband på plats, och jag satt bredvid och åsåg ängsligt hur han bara gick och hämtade fler och fler verktyg istället för att använda sig av det medföljande kitet. Dessutom lyckades han han hela tiden trycka in knapparna så att klockan började surra, starta tidtagning, söka efter satelliter och andra självständiga projekt. Erbjöd mig att stänga av och såg då att han lyckats starta "varv 3" av någon hittills okänd aktivitet. Stängde av, men det dröjde inte många sekunder förrän allt var igång igen och irritationen hängde som ett moln över soffkuddarna. Själv satt jag bredvid och försökte mota bort skräckscenerion där klockan skulle bli demolerad på grund av ovarsamhet. Tror eventuellt att det skulle kunna leda till en äktenskaplig kris av medelstora mått, men tack och lov gick allting bra till slut. Raderade ett antal poster där klockan näsvist upplyste att inte mycket hade hänt och 0 kalorier hade förbränts. Men räknat i svett, svordomar och ren och skär ångest så kan man nog betrakta det som åtminstone ett lättare träningspass.
Plättlätt
Kan bara sådär i förbigående meddela att rätt svar på veckans STEG FÖR STEG i P3/P4 ska vara "statare". Ja, ni vet denna numera utdöda och snudd på livegna yrkesgrupp som folk i bästa fall förknippar med Ivar Lo-Johansson, i sämsta fall står som fågelholkar och har aldrig hört talas om. Ja, som vanligt står det var och en fritt att skicka in rätt svar till Vaken-redaktionen och vinna något meningslöst pris, men kom ihåg var ni hörde det först.
måndag 29 oktober 2012
Dagens utmaning!
Jag har fått en utmaning av randigkatt som lyder så här:
Här kommer din nya utmaning! Vi vill helt enkelt titta in i ditt kylskåp! Vi vill veta vilka tre saker som du ABSOLUT MÅSTE HA där inne dagligen. Vi vill dessutom veta vad som är mest onödigt där i kylen....något du trodde att du var sugen på när du var och handlade men så fort du kom hem så gick suget bara över liksom och nu har det gått tre veckor och...ja, du fattar.
Japp, jag fattar. TROR JAG. Här kommer resultatet:
Så här ser det alltså ut i mitt kylskåp. Eller det är en kyl/sval. Gillar kyl/svalkonceptet, fast inte på bekostnad av en frys. Fast nu har vi ju snart en frys i köket också. Så fort Elgiganten har kommit och hämtat den som gick sönder i transporten så.
Här kommer någonting jag MÅSTE ha i min kyl. Matlådor! Är helt djävla besatt av matlådor faktiskt. Varje gång jag lagar mat så tänker jag i termer om matlådor. När jag lagar mat brukar jag göra matlådorna FÖRST och så får man äta det som blir över. Ja, inte när vi har gäster, men annars så. Är helt olycklig om det inte finns matlåda att ta med till jobbet. Vi har även speciellt system för färger på locken. Jag har blåa lock på mina matlådor och min man har alla andra färger. Detta har alltså ingenting med politik att göra utan beror på att min man äter ungefär dubbelt så stora portioner som jag gör, och att jag vill ha orimligt mycket brysselkål och broccoli i mina matlådor. Och då är det ju förfärligt tråkigt om man skulle råka förväxla lådorna så att jag får en skogsarbetarportion och han får 20 brysselkålhuvuden SOM ÄR MINA!
Här kommer två andra måstegrejer:
1. Apelsinjuice. Ingenting gör mig på så SJUKT dåligt humör som när någon har tagit den sista juicen och inte köpt någon ny. En frukost utan apelsinjuice är ingen riktig frukost. Hela dagen blir helt fel då. Mmmm...apelsinjuice.
2. Bubbelvatten. Okej, jag skulle kanske inte rädda SodaStreamen först om det började brinna, men det beror mest på att de inte är så himla dyra, men det är en mycket kär ägodel. Älskar iskallt bubbelvatten, älskar att slippa släpa hem vatten från affären. Mmmm...bubbelvatten.
Och slutligen en skämsgrej då:
En gång under semestern köpte jag tzatziki för att vi skulle grilla. Sedan började det väl förmodligen regna, eller så glömde jag bort att ta ut den lilla spannen den gången. Det blev överhuvudtaget inte särskilt mycket grillat den här sommaren, men man kan ju äta tzatziki ändå. Fast det gjorde vi av någon anledning inte. Oklart varför, eftersom det är någonting som vi båda gillar. Spannen blev stående. Länge. Den står bevisligen fortfarande kvar. Bäst-före-datum är någon gång i augusti. Ändå slänger jag den inte. Vill inte öppna den och skrapa ut vad jag förmodar är numera rätt så äckligt innehåll, men det tar lite emot att slänga den i brännbart eftersom den är en plastförpackning plus organiskt innehåll. Är lite, fel, MYCKET rädd för så kallade sopspioner. Att de ska rota genom soptunnan och komma och knacka på och hålla upp tzatzikispannen med bistra miner och ge mig en sträng reprimand. Därför blir den stående vecka ut och vecka in, inputtad bakom tacosåsburkar och marmeladrefiller. SKÄMS PÅ MIG.
Vad säger du, randigkatt, är du sugen på fler utmaningar?
Mvh
Töntig_68:a
Här kommer din nya utmaning! Vi vill helt enkelt titta in i ditt kylskåp! Vi vill veta vilka tre saker som du ABSOLUT MÅSTE HA där inne dagligen. Vi vill dessutom veta vad som är mest onödigt där i kylen....något du trodde att du var sugen på när du var och handlade men så fort du kom hem så gick suget bara över liksom och nu har det gått tre veckor och...ja, du fattar.
Japp, jag fattar. TROR JAG. Här kommer resultatet:
Så här ser det alltså ut i mitt kylskåp. Eller det är en kyl/sval. Gillar kyl/svalkonceptet, fast inte på bekostnad av en frys. Fast nu har vi ju snart en frys i köket också. Så fort Elgiganten har kommit och hämtat den som gick sönder i transporten så.
Här kommer någonting jag MÅSTE ha i min kyl. Matlådor! Är helt djävla besatt av matlådor faktiskt. Varje gång jag lagar mat så tänker jag i termer om matlådor. När jag lagar mat brukar jag göra matlådorna FÖRST och så får man äta det som blir över. Ja, inte när vi har gäster, men annars så. Är helt olycklig om det inte finns matlåda att ta med till jobbet. Vi har även speciellt system för färger på locken. Jag har blåa lock på mina matlådor och min man har alla andra färger. Detta har alltså ingenting med politik att göra utan beror på att min man äter ungefär dubbelt så stora portioner som jag gör, och att jag vill ha orimligt mycket brysselkål och broccoli i mina matlådor. Och då är det ju förfärligt tråkigt om man skulle råka förväxla lådorna så att jag får en skogsarbetarportion och han får 20 brysselkålhuvuden SOM ÄR MINA!
Här kommer två andra måstegrejer:
1. Apelsinjuice. Ingenting gör mig på så SJUKT dåligt humör som när någon har tagit den sista juicen och inte köpt någon ny. En frukost utan apelsinjuice är ingen riktig frukost. Hela dagen blir helt fel då. Mmmm...apelsinjuice.
2. Bubbelvatten. Okej, jag skulle kanske inte rädda SodaStreamen först om det började brinna, men det beror mest på att de inte är så himla dyra, men det är en mycket kär ägodel. Älskar iskallt bubbelvatten, älskar att slippa släpa hem vatten från affären. Mmmm...bubbelvatten.
Och slutligen en skämsgrej då:
En gång under semestern köpte jag tzatziki för att vi skulle grilla. Sedan började det väl förmodligen regna, eller så glömde jag bort att ta ut den lilla spannen den gången. Det blev överhuvudtaget inte särskilt mycket grillat den här sommaren, men man kan ju äta tzatziki ändå. Fast det gjorde vi av någon anledning inte. Oklart varför, eftersom det är någonting som vi båda gillar. Spannen blev stående. Länge. Den står bevisligen fortfarande kvar. Bäst-före-datum är någon gång i augusti. Ändå slänger jag den inte. Vill inte öppna den och skrapa ut vad jag förmodar är numera rätt så äckligt innehåll, men det tar lite emot att slänga den i brännbart eftersom den är en plastförpackning plus organiskt innehåll. Är lite, fel, MYCKET rädd för så kallade sopspioner. Att de ska rota genom soptunnan och komma och knacka på och hålla upp tzatzikispannen med bistra miner och ge mig en sträng reprimand. Därför blir den stående vecka ut och vecka in, inputtad bakom tacosåsburkar och marmeladrefiller. SKÄMS PÅ MIG.
Vad säger du, randigkatt, är du sugen på fler utmaningar?
Mvh
Töntig_68:a
Dagens klagovisa
Här sitter jag och surar på grund av en mängd anledningar. Till exempel:
1. Klockan är cirka 17.00 och det är redan mörkt som i en kolgruvearbetares lunga utomhus. Vad fan liknar detta? Vintertid, normaltid, whatever, JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR! Och det hjälper inte mig ett skit att "det blir ljusare på morgnarna" för 04.30 när jag går upp så är det lik förbannat kolsvart ute.
2. PMS. Så här känns det, för den som undrar: Spänningshuvudvärk från helvetet flera dagar i rad. Trist molande djävla ledvärk i hela kroppen under samma tidsperiod. Diffus rastlöshet i kombination med trötthet. Är det konstigt att man blir på dåligt humör med såna förutsättningar? Va? Va? Va?
3. Den här månaden hade vi räkningar för 18000 spänn i runda slängar. Vafan liksom, man skulle kunna tro att vi står på tur för att vara med i Lyxfällan eller nåt. Fast det är inte så mycket lyx, bara ovanligt många räkningar som liksom har bunkat ihop sig. Bränslepellets för cirka 7 papp är en av bovarna i dramat. Så var det vatten och avlopp, sophämtning, bilskatt, bredband, tv, telefon, allt på en gång liksom. Bortsett från de vanliga räkningarna då alltså. Dessvärre har min man, som har hamnat "mellan jobb", ett uttryck som någon äckelvidrig fyrtiotalistdjävel som har gått kurs i positivt tänkande har hittat på (gissar jag), inte cashat in en spänn sedan i augusti på grund av att folk som handlägger a-kasseärenden är helt lama i planeten. De har säkert sina små kontor belamrade med skrivmaskiner, telefaxar, flanellografer samt stencilapparater som man vevar fram blåsuddiga kopior på. I alla fall. På min mans konto fanns 83 kronor. Det är en droppe i havet när man har räkningar för 18000 kan jag säga. Nu ska jag väl även säga att det nog är första gången i världshistorien som vi går med minus en månad, så jag ska väl verkligen inte gnälla för det finns dom som har det värre. Men jo, det ska jag fan visst det. För på torsdag ska jag åka till Malmö och besöka en skoaffär som enligt sig själva är "butiken för dig som älskar skor med barfotakänsla" och köpa vinterskor. SKÖNA. För första gången i mitt liv. Som det ser ut nu får jag väl stå och titta i skyltfönstret endast. Nädå, fullt så illa är det faktiskt inte. Jag, som H-A-T-A-R att köpa skor, ser barnsligt mycket fram mot detta besök där jag förväntar mig personlig service och att riktigt få tala ut om mina Kalle Anka-fotproblem och så ska de plocka fram jättesköna och varma vinterskor till mig. Hoppas jag.
4. Innan jag kom hem och tog itu med den saftiga högen räkningar, eller rättare sagt insåg vidden av totalsumman, så ringde jag lite glatt till min bilverkstad och beställde tid för 1000-milaservice eller vad det nu är. Sist jag hade den inne för service så satte de ett litet klistermärke på ratten som talade om när det var dags nästa gång, men inte VAD det är dags för. Men det vet väl förhoppningsvis dom, så det gör väl ingenting att jag framstod som mindre vetande när jag ringde och pratade om budskapet på mitt klistermärke som en variant av rösterna i huvudet. Tänkte att när jag ändå ska lämna in den så kan de passa på att byta den spruckna bakrutan på samma gång. Patrik har sagt att bakrutan är en bärande detalj i en bilkaross, så det känns väl lite sådär att ha en gigantisk spricka som går från kant till kant. Plus att det är DJÄVULSKT irriterande att titta på. Bara byte av rutan går på ett par tusen i självrisk, och sedan kommer det väl ett par tusen till för service, PLUS att fläkten har börjat låta konstigt just idag och kanske måste fixas till. Hoppas bara det är något tillfälligt, men fläkten liksom mycket annat i min bil är ju i original från 1990 så att allting ska hålla i evighet är väl att hoppas för mycket. Men jaja. Fick inte tid förrän nästa vecka, så då hinner jag ändå åka till Malmö och bränna pengar på skor först. Så skulle dom ha resonerat i Lyxfällan, deltagarna alltså. Där jag snart är, för de där tusenlapparna att stoppa i min bilmekaniker Salvatores näve lyser med sin frånvaro. VAD FAN, LIKSOM.
Ja, det var väl alla bekymmer för stunden. Nu ska jag elda i kaminen. Vi har i alla fall sjukt mycket ved, det är en rejäl tröst.
1. Klockan är cirka 17.00 och det är redan mörkt som i en kolgruvearbetares lunga utomhus. Vad fan liknar detta? Vintertid, normaltid, whatever, JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR! Och det hjälper inte mig ett skit att "det blir ljusare på morgnarna" för 04.30 när jag går upp så är det lik förbannat kolsvart ute.
2. PMS. Så här känns det, för den som undrar: Spänningshuvudvärk från helvetet flera dagar i rad. Trist molande djävla ledvärk i hela kroppen under samma tidsperiod. Diffus rastlöshet i kombination med trötthet. Är det konstigt att man blir på dåligt humör med såna förutsättningar? Va? Va? Va?
3. Den här månaden hade vi räkningar för 18000 spänn i runda slängar. Vafan liksom, man skulle kunna tro att vi står på tur för att vara med i Lyxfällan eller nåt. Fast det är inte så mycket lyx, bara ovanligt många räkningar som liksom har bunkat ihop sig. Bränslepellets för cirka 7 papp är en av bovarna i dramat. Så var det vatten och avlopp, sophämtning, bilskatt, bredband, tv, telefon, allt på en gång liksom. Bortsett från de vanliga räkningarna då alltså. Dessvärre har min man, som har hamnat "mellan jobb", ett uttryck som någon äckelvidrig fyrtiotalistdjävel som har gått kurs i positivt tänkande har hittat på (gissar jag), inte cashat in en spänn sedan i augusti på grund av att folk som handlägger a-kasseärenden är helt lama i planeten. De har säkert sina små kontor belamrade med skrivmaskiner, telefaxar, flanellografer samt stencilapparater som man vevar fram blåsuddiga kopior på. I alla fall. På min mans konto fanns 83 kronor. Det är en droppe i havet när man har räkningar för 18000 kan jag säga. Nu ska jag väl även säga att det nog är första gången i världshistorien som vi går med minus en månad, så jag ska väl verkligen inte
4. Innan jag kom hem och tog itu med den saftiga högen räkningar, eller rättare sagt insåg vidden av totalsumman, så ringde jag lite glatt till min bilverkstad och beställde tid för 1000-milaservice eller vad det nu är. Sist jag hade den inne för service så satte de ett litet klistermärke på ratten som talade om när det var dags nästa gång, men inte VAD det är dags för. Men det vet väl förhoppningsvis dom, så det gör väl ingenting att jag framstod som mindre vetande när jag ringde och pratade om budskapet på mitt klistermärke som en variant av rösterna i huvudet. Tänkte att när jag ändå ska lämna in den så kan de passa på att byta den spruckna bakrutan på samma gång. Patrik har sagt att bakrutan är en bärande detalj i en bilkaross, så det känns väl lite sådär att ha en gigantisk spricka som går från kant till kant. Plus att det är DJÄVULSKT irriterande att titta på. Bara byte av rutan går på ett par tusen i självrisk, och sedan kommer det väl ett par tusen till för service, PLUS att fläkten har börjat låta konstigt just idag och kanske måste fixas till. Hoppas bara det är något tillfälligt, men fläkten liksom mycket annat i min bil är ju i original från 1990 så att allting ska hålla i evighet är väl att hoppas för mycket. Men jaja. Fick inte tid förrän nästa vecka, så då hinner jag ändå åka till Malmö och bränna pengar på skor först. Så skulle dom ha resonerat i Lyxfällan, deltagarna alltså. Där jag snart är, för de där tusenlapparna att stoppa i min bilmekaniker Salvatores näve lyser med sin frånvaro. VAD FAN, LIKSOM.
Ja, det var väl alla bekymmer för stunden. Nu ska jag elda i kaminen. Vi har i alla fall sjukt mycket ved, det är en rejäl tröst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)