Jag har fått ett gäng strumpor av min svärmor. Präktiga, hemstickade sockor som håller i evigheter och som inte går att köpa i affär. Och har man som jag lite klen begåvning i handarbetets ädla konst (jag hade etta i syslöjd) så får man minsann vara mer än nöjd med sådana donationer. Det är jag. Eller nu har jag i och för sig tillbringat en rätt ansenlig tid med att handtvätta dom, för lukten av gammal garderob var rätt så överväldigande, men det ska nog bli bra så småningom.
Strumporna har tillhört en av svärmors äldre släktingar, numera avliden, som enligt utsago var rätt så förmögen när han lämnade in. Han hade till och med lyckats få med sig sitt kassaskåp till ålderdomshemmet. Efter hans död var svärmor med och röjde bland grejorna, och då hittades enligt legenden tusentals kronor instoppade lite här och där i hyllorna.
Men när kassaskåpet slutligen öppnades låg där inte ett öre, däremot en hel säck med hemstickade raggsockor. Resten av förmögenheten hade gubben skänkt till välgörande ändamål. Jag antar på ganska goda grunder att den här upptäckten inte riktigt uppskattades av de kvarlevande släktingarna.
En del av denna skatt är alltså nu i min ägo och jag hoppas att jag inte väcker ont blod när jag nu börjar använda dessa praktplagg. Jag lovar att jag ska vårda dom med omsorg. Även om jag inte äger något kassaskåp.
