Idag var jag för första gången barnvakt åt mitt 5 veckor gamla barnbarn. Det var skarpt läge med skrik och matning och bajs och kräk och byte av både blöjor och kläder, ett hantverk som i mitt fall legat i träda i snart två decennier. Adrian är mer uppdaterad, men gjorde inte mycket för att hjälpa till själv.
Men efteråt var vi hemskt nöjda, båda två.
Härförleden satt jag och slöglodde på hemnet*, och hittade följande meningar i en objektsbeskrivning:
Avskilt från vardagens stress och buller ligger denna stiligt renoverade gård vackert. Njut av ljuvlig fågelsång och beskåda fagra betande rådjur in på husknuten.
Alltså, det kan väl bara vara mäklare som klarar att stapla adjektiv på varandra så till den milda grad, och som dessutom lyckas få det till något positivt att rådjuren skövlar allt man någonsin planterat i trädgården? Alla andra bara: Runar, kom tillbaks, allt är förlåtet.
Erkänn.
* Nej, jag ska inte flytta. Nej, vi planerar inte att köpa hus eller flytta ihop. Man KAN surfa på hemnet ändå.
Ibland funderar jag lite smått på att ansluta mig till framtiden, men det verkar så jobbigt. När Windows XP släpptes var jag med. Jag var snudd på först i Sverige med att använda XP, och jag använder fortfarande samma gamla beta-version som - ta i trä - är förbluffande stabil. Jag minns att jag funderade på att formatera om hela skiten någon gång på våren 2005, men sedan löste sig problemen, vilka de nu var, på något sätt av sig själva. Jag installerar inga uppdateringar - den funktionen upphörde att fungera omkring år 2003, men det verkar gå bra ändå. Jag använder en sur gammal version av Internet Explorer, och den kraschlandar ibland, men inte oftare än den jag använder på jobbet. Jag är i stort sett nöjd med att leva i det förgångna.
Men ibland blir det ju dumt. I helgen kom Barbie hit med sin nyinförskaffade Ipod och ville kopiera en ljudbok. Jag råkar ha Itunes installerat på den här datorn, eftersom jag är en ÄRLIG person som betalade för att ladda ner skivor långt innan Ipred. Ja, det hände visserligen bara en gång, för jag blev så purken över att det jag ärligen betalt inte kunde spelas någon annanstans än på just den datorn, men det är en annan historia.
Jag pluggade in Barbies Ipod och den berättade i förtroende för mig att den inte var riktigt nöjd med min gamla Itunes-version, utan krävde en nyare för att samarbeta. Jag är inte den som är den, så jag laddade ner vad som behövdes. Ja, men då gick den väl inte att installera för det krävdes servicepack si eller så, och när jag skulle ladda ner det så skriades det efter någonting annat ditt eller datt, och när jag skulle ladda ner DET så var mediaspelaren för gammal för att vara med, och en nyare version gick inte att hämta på grund av att Internet Explorer var helt ålderstigen. Ett moment 22 i Bill Gates-anda.
Det var då jag funderade på att ansluta mig till framtiden. Men det löste sig genom att Barbie konsulterade DAGENS UNGDOM. De hanterar det här med Ipod och Itunes lika tvärsäkert som att vi vet att Afrika är på sidorna 70-71 i Bergvalls Atlas. Vi är helt i paritet med mitt gamla operativsystem. Helt ute med andra ord.
Ja, som rubriken inte bara antyder utan mer skriker ut i klarspråk, så har jag nu sett klart Alien II, som vi började titta på förra helgen men inte hann se klart. Eller, min pojkvän har sett de här filmerna trehundra miljoner gånger eller så, det är mer jag som svävat omkring som en nebulosa i en science fiction-fri världsrymd.
Jag har ju tidigare förutspått att alla skulle dö utom Ripley och ungen. Jag hade fel. Alla dog utom Ripley, ungen och en till. Det var väl inte så illa gissat, tycker jag.
Men i övrigt känns handlingen en smula tvivelaktig. I den första filmen innehöll EN varelse en vätska som frätte genom flera våningsplan på ett stort rymdskepp, som ju får antas vara en hyfsat rejäl konstruktion. Men nu tycker jag att folk exponerades tämligen obehindrat för slem och andra odefinierade kroppsvätskor utan att få så mycket som en rodnad på huden. Och är det inte lite märkligt att ungen överlever ALLT, när precis alla andra (ja, utom Ripley och en till då) dör eller blir tillfångatagna av dessa varelser, som är ÖVERALLT, rör sig snabbare än någonting annat och överlag är tämligen svåra att bemästra? Och är det inte väldigt märkligt att man först ABSOLUT INTE får avfyra några vapen eftersom man befinner sig i någon slags kärnreaktor som kan flyga i luften när som helst, och sedan avfyras typ alla vapen i hela världen ÄNDÅ utan att någonting speciellt händer (mer än att det flyger omkring lite slemmiga Alien-kroppsdelar)?
Och hur funkar egentligen kroppen när man ligger i sån där kryosömn? Borde man inte vakna upp och ha typ jättelångt hår och ZZ Top-skägg om man legat nedsövd en längre tid? Det här liknade mer en reklamfilm för Gilette, alla var helt befriade från oönskad kroppsbehåring. God bless America.
NJA, säger jag. Jag är långt ifrån frälst.
När jag gick på lågstadiet visades den svenska serien Ärliga Blå Ögon på tv. Den fick jag inte se, för jag var för liten. Jag var den enda i hela skolan som var "för liten". Jag gick visserligen i en väldigt liten skola. I matteboken (Hej, matematik!) fanns det en uppgift som gick ut på att klassen skulle ställa sig tätt ihop på golvet i klassrummet och sedan skulle man mäta hur stor yta som klassen upptog. Eftersom vi bara var åtta stycken så rymdes hela klassen på en kvadratmeter, och hela övningen tog typ trettio sekunder. Så grundmurar man förmågan till ett snabbt och rationellt agerande redan i unga år.
Men hur som helst, jag var i alla fall den enda i hela skolan som inte fick se Ärliga Blå Ögon. Det är orättvist. Eller det kanske inte kvalar in i kategorin "traumatiska barndomsminnen". Det skulle förmodligen inte få en terapeut att gnugga i händerna och känna att det här, det var någonting att jobba vidare med under många och långa terapitimmar. Men det var likafullt oerhört pinsamt att stå där på skolgården och höra alla diskutera gårdagens (snudd på enda) tv-program och tvingas out:a att man varit tvungen att gå och lägga sig istället för att få vara uppe och se på svensk deckare.
Men nu har jag tagit hämnd och köpt hela serien på dvd, och ikväll är det dags att se vad det är man gått miste om, så här lite drygt trettio år efter alla andra. Bättre sent än aldrig, brukar det ju heta. Vi får väl se hur mycket tidens tand har tuggat på denna 70-talsproduktion.
Till mina skolkamrater vill jag säga följande: Jag LJÖG den gången när jag sa att gårdagens avsnitt hade varit alldeles otroligt spännande. Jag satt framför Lotta på bussen och hörde när hon pratade om det med sina tuffa högstadiekompisar. Det var hon som tyckte så, inte jag. Förlåt. Eller nåt.
Nu ska jag se om hon, och ni, hade rätt. Den som spar hon har.
När livet känns ovanligt strävt och helt enkelt jävligt pissigt i största allmänhet så finns det egentligen bara en enda vettig sak att göra.
Krypa ner under en varm filt och läsa alla böckerna om Britta och Silver i ett svep. Från första Hubertusjakten till sista, typ.
Sedan känns det lite bättre, jag lovar.
I helgen skulle det tittas på film som sig bör. Jag kom dragandes med en gubbfilm, och min pojkvän såg måttligt förtjust ut. Jag har en liten förkärlek för den här typen av film. Gubbfilmer handlar om gubbar (oftast) som bor långt ute i skogen (för det mesta), gärna utan el och vatten och mänskligt sällskap. Och så är det ett filmteam som kommer på idén att göra en film om detta. De följer gubben i hans vardag och man får ta del av hur han bär vatten och hugger ved och lutar sig på kökssoffan en stund. Det finns ingen handling och ingen säger ett ord. Det är alldeles fantastiskt avkopplande.
Min pojkväns dvd-spelare verkade ha helt andra uppfattningar om vad som är fantastiskt avkopplande, för den spottade tjurigt ut gubbfilmen och vägrade samarbeta. Så istället fick vi titta på Alien II från 1986 eftersom somliga anser att detta med scinece fiction är en lucka som behöver täppas till i min allmänbildning. Jag har som bekant redan sett Alien I utan att imponeras sådär jättemycket. Jag blev inte sådär jätteimponerad av Alien II heller om sanningen ska fram. Dessutom var det typ världens längsta director's cut-version, så vi hann inte ens en gång se klart den. Jag ska vänta med att såga den fullt ut tills jag vet hur den slutar. Men jag förutspår att alla utom Ripley och ungen kommer att dö jämmerdöden, och de stentuffa marinkårssoldaterna kommer att bryta ihop och gråta som spädbarn när de inser att i rymden kan ingen höra ens dödstjut.
Gärna science fiction, men först en rejäl gubbfilm.
