So sweet and scarlet and free

Igår knogade jag på med mitt jobb, hade ytterligare en lång radda av svordomar med adress till Herr Dysterkvist p g a dålig överlämning som jag fick ta istället. Jag kan ju fatta att när man väl har tagit steget och sagt upp sig så är inte motivationen på topp, men vad jag inte fattar är folk som inte bemödar sig med att ändå försöka lämna lite snyggt? En f d arbetsgivare är väl ändå någon som man tänker att man eventuellt ska kunna lämna som referens någon gång, och vill man då att det sista man ska minnas är någon som rent ut sagt skiter i både sitt jobb och att lära upp sin efterträdare? Nu tror jag inte att Herr Dysterkvist skulle lämna mig som referens, men det är ju inte heller så att jag håller tyst om vad jag tycker om honom i det avseendet. 

Efter jobbet åkte jag till mitt vanliga ställe och sprang, eftersom jag skulle stanna kvar i stan efter jobbet. Tänkte att jag skulle testa att springa en hel runda istället för intervaller. Sprang (eller om man vill vara taskig, "sprang", för fort gick det ju såklart inte) 5,5 kilometer och det kändes SKITBRA. Kände mig  faktiskt extremt nöjd med mig själv. Åkte sedan och handlade till den gemensamma jobbfrukosten imorgon eftersom det är min vecka, åkte tillbaks till jobbet och lämnade den samt jobbade lite till, åkte sedan till sjukhuset eftersom jag hade en tid hos en öron-näsa-hals-specialist inför operationen-to-be. Eftersom den här tumören är liten och ligger precis under huden så har jag hela tiden tänkt att det är en liten och okomplicerad operation som man fixar med typ lite tandläkarbedövning, skär upp ett litet snitt, plockar ut vad man ska, tejpar igen och så får man gå hem igen. Nej, nej, nej, så var det inte alls. För det första sker det under narkos. Jag tror inte ens att dom gör det med lokalbedövning i Afrika, sa doktorn som  såg ut att vara en barnläkare, alltså en läkare som själv är ett barn. Kollade upp honom sen (har någon träffat en läkare som heter typ Erik Andersson eller Maria Svensson? de kan ju inte vara många, tycker alla har helt unika namn men det gör det ju också enkelt att googla upp basic information om dom), han var 41 år så det var väl kanske ändå inte jättebarnsligt även om han talade om Afrika som om det vore ett land och inte en kontinent, men det är det ju många som gör även i min generation, eller kanske i synnerhet i min generation. För det andra så var snittet som skulle skäras upp rätt så mycket större än vad jag trodde, tumören sitter ju i en spottkörtel under käkvinkeln kan man väl säga, men snittet skulle vara  snudd på från bakom örats ovansida och sedan långt ner på halsen och beroende på hur den, tumören alltså, sedan "bjöd till" (konstigt uttryck men det kanske är en fackterm?) så tog man bort olika mycket vävnad och beroende på hur mycket man tog bort så kanske man fick stanna över natten, kanske också inte men man planerade alltid för det. 

Sen fick jag veta allt om riskerna, jag antar att de måste informera om sånt, men det var fan inte kul att höra. Nerver är inblandade och vill det sig illa kan man, beroende på vilken nervgren som skadas, antingen bli förlamad i halva ansiktet och gå omkring och se ut som att man har fått en stroke resten av livet, eller bli förlamad i pannan och gå omkring och se botoxad ut resten av livet, eller så kan man skada en tredje nervgren som går över kinderna och då var det tydligen inte så farligt om man skadade den för då fanns det andra nerver som kunde kompensera. JAMEN DET HÄR VAR JU INTE SÅ DJÄVLA KUL? Såklart, om alternativet är att ens godartade (som den är nu) tumör blir elakartad (vilket den kan bli, så därför opererar man alltid bort den här typen av godartade tumörer, till skillnad mot en annan typ av godartad tumör som håller sig snäll och harmlös och som man kan leva med resten av livet om man inte besväras av den, men det här rör sig alltså om en lite halvlömsk typ som kan ha en ondskefull agenda lurande i sig om det vill sig illa) så är ju alternativet att se ut som Quasimodo i ansiktet resten av livet ändå ett rimligt alternativ till cancer och död. Nu var det här ju inget vanligt förekommande fenomen, men någon ska ju vara den första och det kan ju lika gärna vara jag. Men det  där får väl sorteras in under kategorin saker man får ta tag i om de inträffar. 

Kollade sedan blodtrycket och det var högt, inte jätte men ändå så högt att det inte låg inom normalspannet. Kan vara att du är stressad när du har hört oss prata om operation, vi ser det hela tiden, sa en jättesnäll sköterska. Så nu ska jag gå till vårdcentralen och mäta om trycket där och om det fortfarande är högt så får man börja medicinera. Det var en liten otippad vändning som jag inte såg komma för jag har alltid haft ett helt normalt blodtryck och eftersom jag mår bra så har jag inte skänkt en tanke på att det skulle vara på något annat sätt, men man är ju inte 20 längre så det är väl bra att få koll på det så man inte går omkring och sliter på sina kärl i onödan. Om det nu är så alltså, men det är väl bara att gå till vårdcentralen och kavla upp ärmen och ta reda på fakta.  Eller ja, man får väl beställa tid. Eller hur man nu gör, får väl ringa och kolla, ytterligare en grej på den milslånga to do-listan som jag inte riktigt kände att jag behövde just nu, men det är ju bara att göra. 

Operationen ska i alla fall inte bli av förrän senare i vår, typ: "innan semestern" så det är ju i alla fall inget som bedöms som superakut, så det är väl positivt antar jag.  Coming up är: göra ett EKG, det är tydligen rutin, samt träffa narkosläkaren. Antar att narkosläkaren då ska berätta att det finns en risk att man aldrig vaknar ur narkosen? Brr. Jaha, men det är väl bara att kämpa vidare. 

Idag är det i alla fall fredag, inget planerat för helgen och dessutom är det mars imorgon. Vår! Härligt! 

Flickan med nålen

Igår såg Club ROMIF Flickan med nålen, en dansk film i svartvitt som beskrevs som "ett gåshudsframkallande drama baserat på en verklig berättelse" på affischerna utanför. Någon gåshud fick jag inte, däremot kan det här kvala in till en av de mörkaste och mest deppiga filmer jag sett i hela mitt liv. Den fick Fanny och Alexander att i det närmaste framstå som ett uppsluppet folklustspel. Den var väldigt snyggt gjord, väl berättad och jag kan mycket väl tänka mig att såna där filmförståsigpåare tycker att det är en dunderfilm. Själv blev jag mest nedstämd och olustig till mods, allt var så djävla eländigt och inte ens slutscenen (där en person faktiskt log, det hände inte ofta under de här två timmarna) lämnade något hopp om mänskligheten eftersom det fanns utrymme för tolkningar som jag inte ska nämna här pga  risk för spoiler. Reine och Mimmi i fjällen, kom tillbaks, allt är förlåtet. 

Fight the good fight

Puh, NU ÄR DET MYCKET. Känns som att jag varje dag den här veckan först har jobbat som ett as, sedan åkt hem, varit hemma ett par timmar, åkt iväg igen för olika saker för att sedan komma hem och stupa i säng. Igår hade jag ett l-å-n-g-t möte med TrögGubben och hans chef, angående saker som han gör och enligt mig gör på ett sätt så att vi som företag inte uppfyller vissa krav. Som bekant har vi revision om ett par veckor och det är jag som är ytterst ansvarig för innehållet, och det ligger därför i mitt intresse att alla andra har koll på sina bitar. Ett sisyfosarbete av guds nåde som ingen borde vara avundsjuk på. Tack och lov är ändå de flesta förnuftiga och åtminstone försöker leverera när jag säger att vi behöver göra detta och detta för att uppfylla de här kraven i den och den lagstiftningen eller standarden. Men så finns det ju folk som TG som av princip inte ska rätta in sig i ledet för det innebär ju att de måste göra saker som de inte har lust med. 

 Vad har tillsynsmyndigheten/revisorn att göra med xxx, var TG:s stående motfråga när jag efterfrågade vissa saker under gårdagens möte, och när jag förklarade på vilket sätt de hade med det att göra så ville han inte lyssna utan avbröt med ytterligare något dumt argument där allting gick ut på att han skulle slippa göra saker. MEN KAN JAG FÅ TALA TILL PUNKT NÅGON GÅNG? sa jag till slut med ett röstläge som jag inte tror jag använt sedan Narcissus' tid. Ej stolt över det, jag höjer väldigt sällan rösten på jobbet men blev så djävla trött på att TG aldrig bara kan göra det jag ber honom om utan det alltid ska tjafsas och divideras. Fattar ju att det går ut på att förhala så att tiden skulle gå och vi inte skulle komma igenom hela den långa listan med saker som behövde kollas upp innan mötestiden var slut, men jag är ju inte född igår. Sen fick jag tala till punkt och TG-chefen höll med mig i sak. Att det skulle gå så långt som att hen skulle säga att TG har fel är nog att hoppas för mycket dock. Men jaja, vi får väl se, trust the process, osv. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, kom hem igen och precis när jag lagt mig till bords med min kvällsmat (brukar inta den halvliggande i soffan men det låter ju roligare att beskriva det som att man var inbjuden till kejsar Tiberius) och skulle avverka dagens speltid på telefonen så kom jag på att visst faaan, jag hade glömt göra min fotrehab. Orkade verkligen inte stiga upp igen och lekte med tanken på att skjuta upp den till morgondagen men kom fram till att jag inte skulle hinna då, så det var bara att ta tag i sig själv, stiga upp ur soffan/det romerska templet en kvart tidigare än jag planerat och fram med gummiband och tennisbollar. Åkte sedan till stallet för styrelsemöte, lyckades beta av en megalång dagordning på två och en halv timma inklusive sånt som i normala fall inte hör dit, bara för att det var första gången nya styrelsen sammanträdde. Halv nio var vi alltså klara, sen skulle man ha varit disciplinerad och gått raka vägen ut till bilen, men "skulle bara" boka en mötestid med verksamhetsledaren och sen hade hon en grej hon ville snacka om lite off the record och så var jag hemma halv tio istället. 

Idag är det först fetejobb, sen ska jag klämma in intervallträning, därefter besök på Öron-Näsa-Halsmottagningen och slutligen är det biokväll med Club ROMIF. Ja, då kör vi väl då. 

 

Den som vaktar flocken

Har läst Den som vaktar flocken av Johan Rundberg, och det kan du också ta och göra. Detta är handlingen:

När en film på dottern sprids på skolan tar vänner och bekanta avstånd från Sanna och Martin. Var det verkligen ett hot om ett dåd mot skolan på filmen? Vad har hänt med dottern de trodde sig känna? Familjen hamnar i ett allt mer utsatt läge och börjar slitas sönder. När hemligheter från det förgångna gör sig påminda hotas snart det sista av deras trygghet.

Jag gillade verkligen den här boken som beskrivs som "vardagsnoir". Välskriven, spännande och med en liten twist på slutet. Visserligen tänkte jag att nä, det är nog inte "så", och det var det inte heller, men det var inte heller som jag trodde att det skulle vara. Sen var det kanske en och annan lös tråd som inte riktigt knöts fast, men det är väl petitesser. Den här boken får fyra hagelgevär av fem möjliga, marsch till bibblan med er.  

In the distance a yellow sun

Igår var en sån där hopplös dag på jobbet där jag inte fick någonting gjort av det jag hade tänkt göra. Blev istället tvungen att lägga en massa tid på att visa och förklara sånt som andra människor borde ha visat och förklarat innan de slutade, men inte gjorde. Ni minns Mysteriet Med Den Försvunna Bakade Potatisen? Herr Dysterkvist, mannen bakom detta helt osannolika DRAMA slutade ju i maj förra året, och eftersom hans motivation för att utföra sina arbetsuppgifter inte direkt hade varit på topp det senaste året (så här med facit i hand: ens någonsin?) så gjorde jag en checklista på saker som han skulle lära ut till sin  nyanställda kollega där de båda skulle signera att de var överens om att den nya kollegan fått och förstått den kunskap som krävdes för ett antal punkter. Med facit i hand skulle jag förstås varit mer delaktig i det (fast NÄR skulle jag haft tid med det?), för även om den nya kollegan signerade alla punkter så är det ju inte lätt att veta om det behövs mer kunskap än det som sägs av den som lär ut. Vilket nu har visat sig både här och där var minst sagt bristfällig information. Hade jag haft Herr Dysterkvist här så hade jag gett honom en örfil. I alla fall i tanken. Hade tankar varit verklighet hade Herr Dysterkvist förmodligen gått omkring med rödflammiga kinder efter alla mentala örfilar som jag har skickat honom sedan han slutade. Igår visade det sig dessutom att han tillsammans med JätteBebisKollegan, hade ändrat i instruktioner så att det blev fel och missvisande istället för tvärtom. Och det var ju inte som att de hade gjort en ny version utan nejdå, här var det ändrat i originalfilen så att det som stod där var totalt förvirrande. Ja, det var alltså sånt jag pysslade med igår istället för att jobba med förberedelser inför helvetesrevisionen. Efter jobbet stack jag till mitt ställe och körde intervaller, 4 x 10 minuter, det går bra men sista är jobbig. Antar att jag inte riktigt har fått styrkan och konditionen på plats än, men det kommer väl tänker jag. Ska till Fotspecialisten nästa vecka så får väl se vad han har att säga. 

Åkte hem och tränade pilates. Ringde till Agria för att ändra på hundarnas försäkring för fakturan som damp ner häromdagen var fortfarande baserad på tre hundar. Hamnade i lång telefonkö under vilken jag låg på soffan och slappade. Trodde sånt där skedde automatiskt för jag har ju rapporterat honom som avliden i SKK:s register och kanske också Jordbruksverket, minns inte riktigt. För mer än 50 år sedan kunde man skicka folk till månen, men samköra register verkar fortfarande vara en omöjlighet. 

Slappade vidare på soffan tills det var dags att åka till stallet, sedan hem, duscha, i säng. Idag är det styrelsemöte i stallet, mitt första som ordförande men det ska väl gå bra tänker jag. Har skrivit en dagordning som är lång som ett ösregn, men hellre det än att det blir hundra punkter under övriga frågor. Nu är det dags att ta tag i jobbproblemen.   

Till stallet istället, v 9 2025, pt 2

Igår var instruktör K tillbaka, fast hon borde nog ha stannat i sängen en dag till men hästtjejer är som dom är. Köttbullen kändes möjligen inte fullt lika pigg som i måndags, men vem är det? Jobbade mycket med  att renodla hjälperna och med övergångar och tempoväxlingar i framridningen för att få henne lite mer alert. Sedan skulle vi rida skänkelvikningar och det är ju sannerligen inte hennes paradgren. Det är lite oklart vad som egentligen ÄR Köttbullens paradgren inom dressyren eftersom hon tycker det mesta är svårt, jobbigt och onödigt, när man kan lulla runt fyrkantsspåret i sakta mak utan ett bekymmer i världen. Älskar henne ändå, även om jag får slita tills jag blir blå för att få henne ur komfortzonen. Vi kämpar vidare. 

You can lose sight of it all

Igår skulle jag ha ett möte med TG och hans chef men det blev framflyttat till imorgon, och ingen var gladare än jag för det även om det bara är att skjuta problemen framför sig. Men ibland så får det fan också vara okej. Jobbade med annat istället, åkte hem, gick en promenad i HÄRLIGT VÄDER, nästan 10 plusgrader och försiktig vårsol. Mötte en granne på gatan som ville varna mig för att hen sett två rävar springa på gatan och tänkt på att varna oss eftersom vi har höns. Snällt, fast hen hade sett rävarna för typ en månad sedan så den varningen kom väl lite i senaste laget men tanken var god och bättre sent än aldrig. 

Gjorde fotrehab, åt kvällsmat och sen var jag tvungen att åka tidigare till stan eftersom jag skulle möta min man på Trafikverket där han skulle ta kort för sitt nya körkort. Var lite irriterad över det eftersom det gör att jag måste korta ner min heliga tid där jag ligger i soffan och kopplar av. Hittade inte till Trafikverket heller, alltså jag hade ett hum men så skickade min man världens sämsta vägbeskrivning där han skrev att jag "inte skulle in i U-svängen" på det området där Trafikeverket ligger, vilket var exakt det man skulle, fast en annan U-sväng än den han hade menat, så det blev ju jätteförvirrat och Google Maps tyckte att jag var så nära att jag kunde gå, så där hade man ingen hjälp. Men till slut så kom jag dit och fick intyga att han var han. Maken till tillkrånglad process får man väl leta efter. Fick fylla i en blankett som var så detaljerad att jag snudd på fick ange skonummer, sen skulle det registreras tillsammans med uppvisande av körkort, vilket tog tre personer i anspråk och inte var det klart för det, för sen ska någon annan myndighet också involveras för att körkortet antingen skulle tillverkas eller om det var själva uthämtningsprocessen, orkade inte lyssna så noga men jag hoppas att min man lär sig av detta och tar tag i sitt körkortsförnyande innan det är för sent nästa gång. 

Sedan var det stallet och så hem, duscha och i säng. Hade svårt att somna och sov dåligt, är lite uppe i varv och det är mycket med det jordiska, osv. Men det löser sig väl. Idag ska jag jobba, träna intervaller och pilates, sedan rida, sen hem och i säng. Mmmmm. 

Till stallet istället, v 9 2025, pt 1

Igår var instruktör K sjuk så vi hade instruktör A istället. Vi fick börja med att rida fram med enhandsfattning, det är så nyttigt för då får man verkligen fokusera på att rida med säte och skänklar på ett helt annat sätt och varje gång vi gör det så tänker jag att det här borde man ju verkligen praktisera varje gång man rider fram, men sen är man ju uppenbarligen lite dum i huvudet som inte gör det. Själva huvudövningen var att man vände snett igenom på kort diagonal och på den diagonalen skulle det hända något. Mellantrav, ökad trav, samlad trav, ökad skritt, osv. Nu är ju inte Köttbullen en ponny som har ett flashigt gångartsregister att jobba med, det blir mest mellanmjölk av det. Men hon försökte i alla fall. Tyckte hon kändes toppenhärlig, pigg och alert (för att vara hon i alla fall), lätt i munnen, framme för hjälperna och nöjd med sig själv på ett sätt som hon inte har varit på hela terminen. Nu har hon blivit klippt och slipper släpa runt på ett ton tjock vinterpäls. Det har ju också varit teori med en veckas vila för henne, så kanske en kombination av detta plus lyckad framridning? Hoppas det håller i sig, vi får väl se hur det känns idag. Hehe. 

So much for the golden future

I fredags blev jag grillad av min chef i en dryg timme, en förberedelse inför den kommande revisionen där han låtsades vara revisorn och jag var den jag är i jobbsammanhang. Det gick rätt bra men var ändå svettigt. Det är rätt sällan min chef djupgräver i hur jag sköter mitt jobb eftersom han stoler på att jag gør et godt stykke arbejde, och det tycker jag väl att jag gör, fast ibland kan man ju ha olika uppfattning om vad som är et godt stykke arbejde. Det finns ju dom som verkar tycka att bara de är fysiskt på plats ungefär åtta timmar om dagen så är det i det närmaste värt en guldmedalj. 

Efter jobbet sprang jag intervaller, åkte hem, tränade pilates och sen självdog jag lite på soffan. Började kolla på en miniserie på TV4, The Au pair, som handlade om en familj som fick en au pair från helvetet. Fast allt var inte som det verkade, och historien vände och tog ny fart när jag precis började undra hur de skulle fylla ut resten eftersom allt redan verkade vara klappat och klart. Ja, allt detta såg jag såklart inte på fredagskvällen för då hade jag nog varit tvungen att ta droger för att kunna hålla mig vaken. 

På lördagen var det - trumvirvel - både plusgrader och sol. Fick ta av mig mössan när jag kommit en bit på min långpromenad med hundarna för det blev svettigt. Långpromenaden landade till slut på 19,7 kilometer så det blev en rejäl runda, men man får ju energi när det känns som att man levt i mörker och kyla i ett halvår och det plötsligt bjuds på lite vårkänslor.  

Kom hem, släppte ut hönsen, åt lunch, lade mig i en solfläck i soffan och kollade på skidskytte och på sändningar från Gothenburg Horse Show. Gick sedan ut och städade hönshuset och sedan återvände jag till soffan och läste tills det var dags att laga middag. 

Igår var det inte lika soligt på förmiddagen. Gick min vanliga söndagsrunda och njöt av att det ändå kändes som att det var lite vår i luften. Och det är ju snart mars, goddamnit. Mars är ju ändå en officiell vårmånad. Kom hem, släppte ut hönsen, sådde stora mängder purjolök pga att jag har en stor mängd frö som jag tagit från purjolök som gått i blom. Gratis är gott, osv. Solen tittade fram och jag gick ut och satte mig en stund i trädgården bland hönsen. Hjälpte min man att hålla fönster som skulle skruvas fast i Uthus 2.0, the neverending story. Sen var det skidskytte och världscuphoppning resten av eftermiddagen och det var väl helgen det. 

Nu tornar en fullspäckad vecka upp sig. Förutom en löjligt överbelastad jobbkalender så ska jag idag följa med min man till Trafikverket för att intyga att han är han så att han kan ta ett foto till sitt nya körkort, the neverending story 2 (han hade ringt och pratat med dom och tydligen gick det att göra så, tvärtom mot vad som stod på deras webbsajt, men men), och sedan är det ridning, hem och i säng. Imorgon: jobb, intervallträning, pilates, ridning, hem och i säng. På onsdag: styrelsemöte i stallet, hem och i säng. På torsdag: besök hos en ny öron-näsa-halsspecialist inför den stundande operationen, sedan bio med Club ROMIF, hem och i säng. Fredag? Ingenting än så länge! Inte i helgen heller. Längtar redan till helgen, hehe. Obs: jag mår bra, eller är i alla fall inte superstressad (i alla fall inte än). I fredags kom det ett sånt där påbud om en gemensam personalaktivitet som ska gå av stapeln som nästa måndag. Stör mig på att de här personalaktiviteterna alltid verkar dyka upp med väldigt kort varsel och eftersom de  i det närmaste undantagslöst ligger utanför min ordinarie arbetstid så tycker jag att det är skäl nog att tacka nej. Dessutom har jag faktiskt inte tid och det blev lite äckligt när en person sa Jag tror faktiskt du BEHÖVER detta, som om att tillbringa MER tid med människor jag redan tycker jag tillbringar tillräckligt mycket tid med skulle uppfylla mina behov, när vad jag i själva verket BEHÖVER är att få jobba ostört. Jag blir sällan stressad av att ha mycket att göra, vad som stressar mig är att inte få handlingsutrymme att beta av allt som står på min to do-lista, och jag välkomnar ett skepp som kommer lastat med ostyckad tid hundra gånger högre än en personalaktivetet med hemligt mål. Så jag kommer med största sannolikhet att tacka nej. Får väl vifta lite med den kommande revisionen-kortet om det skulle bli gnäll.  

Full of ecstasy and fire

Igår inleddes dagen med att mitt lilla team kom och frågade "om jag hade tid". Det hade jag egentligen inte, men man vill ju inte vara sån så jag sa att absolut, varsågoda, kom in, slå er ner. Sen följde ett rätt så energidränerade samtal som mest gick ut på att de ville klaga på städerskan, vilket förvisso är befogat, vi anlitar en städfirma, det finns ett städschema men så FAN heller om hen som städar följer det i någon större omfattning. Plus att hen snudd på undantagslöst glömmer någonting, vi brukar skoja och säga att man vet att det har blivit städat främst för att man hittar en kvarglömd dammtrasa eller rulle med soppåsar eller golvmopp liggandes någonstans i lokalerna. Plus att själva städningen inte är direkt imponerande, vilket är störigt eftersom man ju ändå betalar för att få det utfört. Fattar dock inte riktigt varför de tog upp det med mig för det är inte jag som sköter kontakten med städfirman, men jag lovade att ta upp det. Jaha, då startade nästa klagomål på en annan person för att hen "aldrig hjälper till med någonting" och jag vet faktiskt inte heller vad de trodde jag skulle kunna göra åt det, för den personen ingår inte i mitt team och jag har inget direkt mandat att styra och ställa över honom även om han har sin arbetsplats på labbet. Sedan tyckte jag att klaget var ganska så obefogat. Vår verksamhet är indelad i lågsäsong, högsäsong och det som vi kallar för ickesäsong då fabriken är stängd för underhåll. Ickesäsongen varar ungefär från mitten av december till mitten av februari och de vars arbete på något sätt är knutet till produktionen får då jobba med sånt som inte riktigt hinns med under högsäsong, för mitt team handlar det till exempel om att kalibrera utrustning, storstäda lokalerna, rensa ut sånt som är gammalt osv. Det hinner man gott och väl på två månader om man så är helt ensam, så jag kan inte se varför ytterligare en person skulle behöva släppa sina arbetsuppgifter och "hjälpa till" med det bara för att, när de själva faktiskt i princip inte har någonting att göra. Det var väl inte riktigt det svaret de ville ha kände jag, men allt annat hade faktiskt varit helt orimligt så det får de nöja sig med.  Obs, i vanliga fall är mitt team jättegulliga och ambitiösa och allting har hittills flutit på så himla bra, men jag antar att vi kanske nu har kommit till den delen av grupputveckling som kallas opposition och konfliktfasen? Jaja, det ska man ju också tröska sig igenom i så fall, så det är väl bara att försöka navigera på ett vettigt sätt.

Dagen fortsatte med möten som liksom klickade in i varandra utan tid för reflektion. Efter jobbet åkte jag till Laserkvinnan, i normala fall tar det 20 minuter men nu är det vägarbete så förra gången tog det 25 minuter, och denna gång tog det 35 för nu var det fyra trafikljus på vägen istället för två som det var förra gången och inget i normala fall. Kom därför lite försent, vilket jag hatar men vad ska man göra? Åkte sedan hem, städade och tog sedan med mig hundarna ut i skogen. Det var ljust! Fastän klockan var nästan fem! Det hann visserligen bli mörkt innan jag kom hem igen, men ändå. Gött. 

Fredag idag och hela dagen är fullbokad, men helgen är tom. Hade anmält mig till extra dressyrträning men den blev inställd pga för få anmälda. Det kändes egentligen ganska skönt, vilket är lite sjukt för jag anmälde mig ju för att jag verkligen ville vara med, men nu när det inte blev av så kändes det som att jag fick ledigt. 
Nu ska jag ta tag i dagens jobbhögar, sedan blir det intevallträning, handla på Willys och sen hem och träna pilates och sedan döna ner i soffan och bara vegetera. 

Merry go round and round

 Igår hade jag ytterligare en hektisk jobbdag. Fick ett utbrott, fast inombords, så det var kanske mer att betrakta som ett inbrott, över TrögGubben eftersom han, konsekvent, alla dagar i veckan, kommer helt oförberedd till vartenda möte som han är inbjuden till (tyvärr alldeles för många). Vi har rätt många månadsmöten inom olika områden, och dessa möten innehåller vanligtvis ett antal stående punkter: uppföljning av avslutade ärenden, pågående ärenden och nya ärenden inom respektive område. Sedan fördelas arbetsuppgifter ut på respektive ansvarsområden, och på nästa möte förväntas man sedan avlämna rapport kring vad man åstadkommit. Grejen med TG är att han ansluter till varje möte som ett oskrivet blad och när jag då säger något i stil med Jaha, då har vi ärende nummer xxx [ärendets rubrik], förra mötet bestämdes att [sammanfattning av åtgärdsplan] och TG, det var ju du som fick den uppgiften så hur har det gått med det? och snudd på varenda gång så sitter TG där som en fågelholk och börjar prata lite osammanhängande om vad som bestämdes på föregående möte eller något som redan gjorts och framgår av förra mötets protokoll (som alltid är delat på en gemensam skärm). Igår fick jag lite nog av det och sa rätt frostigt att det kan vara klädsamt om man tar lite tid och ser till att vara uppdaterad på sina punkter för det är slöseri med mötestid att sitta och upprepa saker som redan sagts och skrivits i ett protokoll. Riktade det inte direkt mot TG utan sa det som en allmän uppmaning, men en gång till att jag ska behöva lyssna på att han svamlar om vad som gjorts tidigare som om det vore senaste nytt så kommer han att få det IN HIS FACE. 

Igår sken solen från en klarblå himmel, fast det var kallt. Dock vindstilla så när man stod mot en vägg så kunde man nästan inbilla sig att det var lite vår i luften. Åkte hem och gick 8 kilometer i skogen med hundarna, sen landade jag i soffan med en god bok och så gick den kvällen. Idag ska jag till Laserkvinnan efter jobbet, sen hem och städa och sen är det väl godnatt. Puh. Men snart är det helg! 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 11: Annika möter Skräcken

Boken börjar med att ANNIKA är ute på en härlig tur med TURK och möter då en främmande häst, mager och eländig, som följer med henne tillbaka till stallet och såklart kan de inte bli av med den utan den får, trots LÖJTNANT STARKE:s protester, bo i stallet. Starke kallar hästen för SKRÄCKEN eftersom den ser så förskräcklig ut. Alla undrar såklart varifrån den kommer och vem som äger den men ingen vet. Starke beklagar sig vitt och brett över att det kostar pengar att ha den förskräckliga hästen där, och en insamling startas där alla flickorna i stallet lägger alla slantar de kan avvara. 

En gång när Bettina är ute och leder Skräcken så tar hon på honom Turks täcke för att hon inte vill visa hur mager Skräcken är, och det vill sig inte bättre än att han, Skräcken alltså, smiter iväg och nu tror folk att det är Turk, en journalist skriver i tidningen att det här var ju djurplågeri och HARRY blir skogstokig. Sedan, surprise, surprise, dyker det upp en skum typ och försöker lura till sig Skräcken eftersom de läst om det i tidningen och det finns ingen hejd på folk som försöker snilla till sig förlupna hästar i trakterna kring Östervik.
Annikas beundrare JAN råkar befinna sig på ett kafé där skummisen pratar med sin kamrat EMIL LIND och då visar det sig att hästen tillhör FORS-JOHAN, fast han har stulit den och sedan blivit av med den, så hur det är med det ägandeskapet känns ju rätt tveksamt. Trots att alla vet vilka ruskiga typer Emil Lind och Fors-Johan är så ska Jan och TEDDE försöka få tag på dom för att reda ut ett och annat, men de lyckas inte. Harry kan inte släppa tankarna på detta så en dag åker han till Västerköping på vinst och förlust, går genom en park och vad händer där om inte att Fors-Johan och Emil Lind håller på att spöa upp den stackars Jan, som mot bättre vetande snokat runt på egen hand och (såklart) blivit påkommen och nu blir slagen både sönder och samman. Som väl är kommer det en vakt som kallar på polis och Fors-Johan och Emil Lind blir gripna. Jan förs till sjukhus medvetslös (igen) och Harry är blåslagen (igen) men ändå vid gott mod. 

Ett nytt reportage om den mystiska Skräcken görs, och nu hör den rätta ägaren av sig. Det visar sig att Skräcken, som i själva verket heter Lucky Boy, är en travhäst som ägaren DIREKTÖR FRANSSON skickat till slakt eftersom han aldrig vann, och så har Fors-Johan på något sätt lurat till sig hästen av slaktaren. Lucky Boys ägares dotter BITTE och hennes syster lyckas övertala den bistre fadern att köpa tillbaks hästen och allt är frid och fröjd, skulle man kunna tro, men man ska ju aldrig räkna bort Fors-Johan utan en kväll dyker han upp i stallet, full som ett ägg, och kräver att han ska ha sin häst tillbaka. Han sopar in både Bettina och Annika i väggen, Annika blir liggande medvetslös, Jan rusar iväg efter hjälp men TURK känner igen sin gamla plågoande och står plötsligt i stallgången (utan att någon släppt ut honom) och sätter både Fors-Johan och hans kumpan (som dyker upp strax därpå) i herrans tukt och förmaning med hovar och tänder tills polisen kommer och kan gripa dom. 

Annika får en spricka i lårbenet och får ta det lilla lugna ett tag. Man bestämmer sig för att ordna en fest (det är mycket fester i det här stallet) för pengarna man samlat in till Skräcken/Lucky Boy (som tydligen inte alls gått åt till att bekosta hans foder med mera), och det bestäms att man ska ha festen ute på FÅGELSÅNGEN, gården som Annika och Bettina "fick" i  Annika på grönbete. Alla är glada och man bestämmer sig också för att bygga upp stallet igen (som brann ner i En seger åt Annika). THE END. 

We'll make the cradles for to rock and the blankets for to tear

Igår tog jag tag i en grej som på riktigt har varit på min "det där borde man verkligen fixa"-jobblista i flera ÅR. Inget akut alltså, bara en grej som ska finnas men som ingen särskilt ofta efterfrågar. Det fanns förstås en version av det inte så ofta efterfrågade, men den var sorgligt ouppdaterad, svåröverskådlig och dessutom i ett format som gjorde att det var väldigt krångligt att uppdatera. Det senare var väl huvudorsaken till varför det här blivit en surdeg av episka mått, men nu närmar sig en revision med stormsteg och då duger det inte att komma dragandes med något som snudd på har fornminnesstatus, om det mot förmodan skulle efterfrågas. Så igår gjorde jag om hela skiten till något som nu är både aktuellt, överskådligt och lättarbetat, vilket väl utom allt rimligt tvivel säkerställer att ingen någonsin kommer att fråga efter det mer. MEN NU FINNS DET I ALLA FALL. 

Efter jobbet sprang jag intervaller, det kändes lite tungt och jobbigt men jag försökte peppa mig med att det är då det sker någon form av utveckling (vet inte om det är sant, men jag intalar mig det). Sedan hem, ut med hundarna i trädgården, ut med hönsen i en annan del av trädgården, träna pilates och sen var det dags att samla ihop hönsen igen innan det var dags att åka tillbaks till stan för födelsedagsmiddag med yngsta barnbarnet. Samlade in hönsen och då fattades en av de nya Cream Legbar-hönorna. De tre sover ju fortfarande utomhus även om det är minusgrader, och de har ett litet träd inne i hönsgården som de utsett till Den Ultimata Sovplatsen™ där de kurar ihop sig högst upp. Grenarna till det trädet växer genom nättaket och löven har fallit och lagt sig så att det blivit som ett litet tak av vissna löv, så det regnar inte på dom i alla fall. Hur som helst, igår hade en av dom av någon outgrundlig anledning flaxat upp och satt sig OVANPÅ hönsgården istället för under taket inuti. Fick schasa ner henne och sedan försöka mota in henne  i hönsgården utan att någon annan smet ut, vilket var ett djävla företag. Lyckades till slut i alla fall få alla på plats, puh. 

Idag väntar en dag fylld av arbete, det går i ett och jag ser inget slut på det någonstans just nu. Men det är bara att kämpa vidare. 

Befriaren

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Befriaren av Tina N Martin. Detta är handlingen:

Läraren Eva Vendel hittas död, hängande i en takkrok. Det är ett spektakulärt brott, någon har spikat två tjocka spikar genom händerna efter att ha tagit hennes liv. Varför mördas en kvinna, som inte tycks ha några fiender, på det viset? Kort därefter kidnappas en diabetessjuk liten flicka från sin förskola.

Många år tidigare tas en sårig familj emot hos en frireligiös församling i Norrbotten. Pastor Mattias Selberg och hans fru Ellenor öppnar famnen och hemmet på Paradisgården för den lilla familjen. Ett hopp tänds, men verkligheten kommer ikapp och tycks omöjlig att värja sig mot.

Kriminalinspektör Idun Lind är den som måste hitta svaret på varför kvinnan har mördats. Tillsammans med sin närmaste kollega på avdelningen för grova brott, den alltid lika skeptiska Calle Brandt, börjar hon gräva i något som är långt mer komplicerat än de tidigare ställts inför. Samtidigt som utredningen pågår, startar också en kamp mot klockan för att hitta den kidnappade flickan.

Ja, det här LÄT ju spännande men det fanns ingenting i den här berättelsen som grep tag, det var mest bara segt och efter att ha tröskat igenom hundra sidor utan att det kändes som att det spelade någon roll vad som hände så gav jag upp. Den här boken får en överkorsad polisutredning av fem möjliga. 

We're coming for you, we'll kick down the door

Vill inleda med att klaga på kylan, fast det kunde såklart ha varit värre, det kunde ha varit snö också och det är det ju faktiskt inte. Plus att det ska bli varmare mot slutet av veckan, så då är det ju lite lättare att stå ut än när tiodygnsprognosen visar en enda lång räcka av tvåsiffriga minusgrader. Och igår sken solen (fast det var kallt) och när jag åkte till stallet vid halv fem så sken solen fortfarande. Det var LJUST ute när jag kom fram, goddamnit! Det går på rätt håll, som folk (inklusive jag själv) brukar säga så här års, vilket ju i och för sig är ett rätt korkat uttalande för det hade ju varit märkligt om det hade blivit mörkare efter att vintersolståndet passerats, men det är väl en sån där sak som folk häver ur sig bara för att ha något att säga. 

Igår jobbade jag som en galärslav hela dagen, åkte hem, trälade runt sex kilometer med hundarna, åt kvällsmat och åkte sedan till stallet för att ha en duvning med IDROTT ONLINE, vilket gick bra. Sen var det dressyrclinic att titta på och frysa under, och sedan åkte jag hem, duschade, gick och lade mig och hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Förra veckan frågade vår VD mig om jag hade tänkt vara ledig något på sportlovet, och jag bara näää, varför skulle jag det? för det var ju RÄTT många år sedan mina barn lämnade grundskolan om man säger så. Om du skulle göra något med barnbarnen, sa han lite svävande och jag bara herregud, de är 13 och 16 år och skulle förmodligen hellre avlida än att komma dragandes med mormor på någon lovaktivitet (om det ens finns sånt längre?) och så blev det till att reflektera över vart tiden egentligen tagit vägen. Nyss var de två små knyten, nu är de tonåringar. För att inte tala om insikten att ens BARN är på god väg att klassas som medelålders. Hjälp?
Idag ska vi i alla fall fira 13-åringen med att gå ut och äta på Pinchos enligt hans önskemål. Så det blir ytterligare en dag med jobb, hem, ut med hundar och så iväg, hem och så i säng, men det ska  i alla fall bli kul, hoppas jag. Men först ska arbetsdagen betas av så det är bara att hugga i.  

Innan jag somnar

Har läst Innan jag somnar av SJ Watson, detta är handlingen:

Föreställ dig att du förlorar minnet varje kväll när du går och lägger dig och att du vaknar upp nästa dag utan att minnas gårdagen eller något som hänt innan dess. Du minns inte vad du heter, vem du är eller människorna omkring dig. Du minns inte vem mannen är som du vaknar upp bredvid varje morgon. Främlingen säger att han är din man. Talar han sanning? Och kan du lita på honom? Välkommen till Christines värld.

Ja, det här kändes ju ett friskt grepp. Tyckte dock inte riktigt att det höll hela vägen utan blev en rätt  så urvattnad historia där jag på ett ganska tidigt stadium misstänkte hur allt hängde ihop. Visst är det kul att känna sig smart osv, men jag vill hellre bli överraskad. Den här boken får tre hjärnvindlingar av fem möjliga. 

He stood in the storm, carved out in stone

I fredags var det ju Alla Hjärtans Dag. Det nämndes i förbifarten på ett Teamsmöte, där alla utom jag råkade vara singlar och de konstaterade att de hade ju ingen att fira det med, och jag sa att jag hade förvisso en man men det gjorde ingen skillnad för vi firade ändå inte. Sen när min man kom hem så hade han köpt vaniljhjärtan på Coop, vilket aldrig har hänt förut men uppenbarligen finns det en första gång för allt. Tycker helt ärligt inte jättemycket om den sortens bakverk, men om någon har ansträngt sig för att göra det trevligt så får man ta en för laget. 

I lördags hade jag en dag utan måsten. Eller nästan i alla fall. Gick långpromenad med hundarna, sedan hem och började med det omständliga böket att ladda upp de fyra bluetoothhögtalarna, har nämligen bara en laddare så det får göras i omgångar. Packade sedan 60 små cellofanstrutar med tröstprisgodis, vilket  såklart också tog sin lilla tid. Men sen kunde jag ligga på soffan och läsa och glo på skidskytte mellan varven. Packade upp årets julklapp från jobbet, vi fick ett sånt där giftcard och jag valde en stor gjutjärnsgryta  med emaljerad insida från Jernverket som jag varit och hämtat tidigare i veckan men som sedan blivit stående i hallen. Snygg var den, stor också vilket innebär att det måste rensas i grytskåpet för att den ska få plats. Ja, har man inte att göra så skaffar man sig ju, uppenbarligen.

Igår ställde jag klockan på 05.30, gick upp och promenerade åtta friska kilometer med hundarna innan det var dags att bylta på sig i lager på lager av alla varma kläder som fanns att tillgå, packa in sig själv, bluetoothhögtalarna, 60 påsar godis och en hög biblioteksböcker i bilen och bege sig till stallet för ett funktionärsuppdrag som speaker på en Pay & Jump. Det var tio grader kallt, låset till insläppet i ridhuset hade frusit (löste sig med 5-56) och det var frost på insidan av fönstret i det lilla bås där jag satt med en pytteliten värmefläkt som enda sällskap. Den förmådde inte på något vis värma upp utrymmet, fast sen när jag gick ut och möttes av kylan i utrymmet utanför så insåg jag att det nog ändå hade varit förhållandevis varmt därinne. Allt gick i alla fall bra, flöt på som det skulle och vi var klara vid lunchtid. Köttbullen var med och skötte sig fint, hon gillar ju hoppning. När man sitter i speakerbåset så ser man inte riktigt insläppet, men när Köttbullen kommer in så hörs det för hon gnäggar alltid när hon tror att hon riskerar att bli lämnad ensam och även om det alltid är en häst till inne i ridhuset så är det ju ingen FLOCK, tror jag den extremt flockbundna Köttbullen tänker och därför måste ge hals. Förra gången gnäggade hon till och med samtidigt som hon hoppade, det har jag aldrig sett någon häst göra förut. 
När allt var klart så återstod bara att packa ihop (träligast av allt), sedan åkte jag till bibblan och lämnade böcker och sedan hem och eldade i kaminen. Min man kom och beklagade sig över att vi inte hade "något gott" hemma, och eftersom vi hade en förpackning färdig vaniljsås som stått i kylen sedan i höstas och vars bäst-före-datum snart skulle passera så gjorde jag en paj med ananas och creme fraiche som blev hyfsat god. Sen var det soffa, läsning och skidskytte resten av eftermiddagen och det var väl helgen det.

Den här veckan är det sportlov och teori, så ingen ridning (funderar dock på att anmäla mig till extra dressyrträning på lördag), men ikväll är det clinic där ridlärarna rider så den ska jag gå på. Passade också på att styra upp med (numera) fd ordförande så att vi kan avsluta vårt arbete med förra terminens närvaroregistrering i helvetessystemet IDROTT ONLINE som vi påbörjade förra helgen, så vi får det gjort. Deadline är sista februari så det är ju ingen panik än, men dagarna tickar ju på och man vill ju inte sitta med det fem i tolv för det är ju att be om problem om man inte redan hade några. 

Har massor av jobb också, nu känns exakt allting bara som en enda lång transportsträcka av göromål fram tills revisionen om en månad så det är väl bara att köra igång. 

Saint Peter don't you call me 'cause I can't go

Vilken djävla jobbig vecka detta har varit. Vi går mot en deadline i Projektet som är på så hög nivå att det är typ fyra steg mellan mig och de som kommunicerar kring den. Det har inte så mycket med mig att göra, jag har gjort alla mina delar men andra har det inte och det är allmänt stressigt. Som om vi inte har tillräckligt att göra så håller en del av verksamheten på att byta affärssystem, och det vet ju alla att det är ju inget för nervsvaga. Om allt går enligt plan så ska vi göra samma resa till hösten. Ser inte fram mot det, men ser samtidigt fram mot det för då kommer alla i alla fall rent teoretiskt att kunna lika mycket och vara på samma nivå. Nu är jag någon slags superanvändare, den som alla vänder sig till när de inte vet hur de ska göra, vilket är ganska ofta eftersom vi har flera som är relativt nya och vårt nuvarande affärssystem är gammalt och lynnigt och emellanåt kräver en hel del fix och tricks och handpåläggning, och det är ett ok som jag inte har lust att släpa omkring på resten av arbetslivet. 

Igår jobbade jag, åkte iväg och körde intervallträning, åkte tillbaks till jobbet och betade av ytterligare ett gäng uppgifter innan det var dags för Club ROMIF och bio. Sen hem, i säng och så var det fredag. Alla hjärtans dag också, tydligen, det är dock inget jag och min man varken uppmärksammar eller firar. Men mötte en buss där det stod Kärlek till alla istället för Ej i trafik, så det är därför jag vet. Hehe. 

På söndag är det Pay & Jump i stallet, då ska jag vara funktionär. Annars är det väl inget särskilt som händer, vilket är skönt med tanke på att det har varit en otroligt hektisk vecka, och nästa vecka ser inte ut att bli lugnare. Tror ingenting blir lugnare förrän om en månad när vi har betat av helvetesrevisionen. DÅ DJÄVLAR ska jag...ja, jag vet inte riktigt vad, men något ska göras för att fira. Fram till dess: in i kaklet. 

A Real Pain

Igår var vi, CLUB ROMIF, a k a jag och min dotter, på bio och såg filmen A Real Pain som beskrevs som "en dramakomedi" vilket den absolut inte var. Filmen handlade om två amerikanska kusiner varav den ena spelades av han som spelar den där jobbiga brorsan i Succession. Eller ja, alla är väl på olika sätt rätt så jobbiga i Succession, men nu menar jag inte Kendall utan han den lille, vad han nu heter. I alla fall, han och hans kusin, spelad av han som spelade Mark Zuckenberg i The Social Network, åker till Polen för att utforska sitt ursprung och judiska arv.  Den-jobbiga-brorsan-i-Succession var nu den-jobbiga-kusinen i den här filmen, kan man väl säga, helt manisk och oförutsägbar, och, visade det sig, med en hel del psykisk ohälsa i bagaget vilket även han-som-spelade-Mark-Zuckenberg hade. Det var ingen dålig film, men den var heller inte jättebra. Men bio är ju alltid kul ändå! Vi var de enda som var där, vilket innebar att vi kunde sitta och kommentera fritt, som om vi satt hemma i vardagsrummet. Fast i bekväma biofåtöljer med fotpallar. Då är film verkligen bäst på bio. 

The sound of your breating made the mood I am in

Va, redan torsdag? tänkte jag i morse för det är ju helt galet vad tiden, dagarna, veckorna rusar iväg. Vaknade upp till snö, säkert bara för att vi, jag och min bror, igår pratade om att det inte varit någon nederbörd på länge och är torrt så det dammar på vägarna. Eller, har varit nu då, för i natt kom det alltså lite flingor, bara ett tunt lager så det gör väl inte så mycket, men gud vad less jag är på den här kylan som äter sig in genom ben och märg. 

Igår hade jag en strävsam dag på jobbet och tröstade mig med att som igår kväll så skulle jag i alla fall inte iväg någonstans, gud vad skönt det skulle bli. Men så fick jag ett uppdrag att ringa en person som lämnade ett förtroendeuppdrag i förtid utan att lämna ifrån sig sina ansvarsområden som jag nu ska ta över, och den personen hade aviserat att igår 20.30 SHARP, varken förr eller senare, fanns hen tillgänglig för samtal för överlämning, så det var ju bara att gilla läget. Det var inte ett samtal jag såg fram mot att göra, men det är ju också, tycker jag, svårt att vara 56 jordsnurr och med värdigheten i behåll säga att man inte törs ringa till någon. Det var inget att be för men det hängde som ett ok över mig och gjorde att den lediga eftermiddagen/kvällen inte blev så njutningsfull som den annars skulle kunna ha blivit. 

Men nu är det gjort! och jag överlevde såklart, men det tog betydligt längre tid än jag räknat med och efteråt var jag så stressad att jag inte riktigt kunde varva ner och somna. Men det gjorde jag ju uppenbarligen eftersom jag sedan vaknade när klockan ringde. 

Angående det här samtalet som jag råkade höra häromdagen och som inte var för mina öron så har jag kommit till beslut i att jag nog ändå ta upp det med vederbörande. Jag bad min man om råd häromdagen och hans var att jag inte skulle göra något utan låta den andra personen föra taktpinnen och det är ju  ett bekvämt sätt att hantera saker på. Igår satt hen och jag ensamma i ett konferensrum i flera timmar och jobbade med ett gemensamt projekt och det fanns alla möjligheter i världen för hen att ta upp detta, men det hände alltså inte. Igår eftermiddag pratade jag med min bror och frågade vad han skulle ha gjort i mitt ställe och han sa att såna här saker, om man inte tar upp dom när de är små problem, lätt tenderar att växa och bli infekterade och med tiden bli stora problem. Och det ligger ju något i det och då är det kanske bättre att stämma i bäcken. Plus att jag rent generellt tycker att, om någon har en issue med en person i mitt team så är det väl rimligare att ta det med mig som är närmaste chef än att springa till vår VD? Så nu ska jag försöka hitta en lämplig ingångsvinkel till detta.  

Idag ska jag jobba, sen träna intervaller och sedan är det dags för CLUB ROMIF att träffas för de biobesök vi bestämde skulle ske med en viss regelbundenhet, vi siktar på en gång i månaden men inledde starkt med att sumpa januari. Men nu ska det i alla fall bli av! Vi ska se dramakomedin A Real Pain, kollade precis om vi behövde boka biljetter men det fanns 47 av 47 lediga platser kvar så tror väl inte det ska behövas. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 10: Se framåt, Annika

Boken börjar DRAMATISKT med att det har varit inbrott hos guldsmeden i Östervik och smycken för "tusentals kronor" (vilket ju måste ha varit asmycket på den tiden) har blivit stulna. En hittelön på tio procent har utlovats och den driftiga eviga åttaåringen Bettina, som vill tjäna ihop pengar för att köpa FILUR, blir förstås intresserad. Som av en händelse får hon syn på en karl långt ute i skogen som gräver ner en låda, men Bettina fattar inga misstankar utan tror att det är någon som begraver en hund eller en katt. Lite senare stöter hon som av en händelse igen på honom och frågar då om hans hund blivit överkörd, och det säger han att den har, så hon får ju vatten på sin kvarn där. Man fattar inte riktigt hur Bettina har tid att befinna sig i händelsernas centrum exakt hela tiden när hon samtidigt går i skolan,  rider Filur, sköter hela stallet och är där varje ledig stund, men nog om det nu. I ridhuset dyker det upp en pojke (eller ja, man kanske?) som heter JAN och som visar sig vara förtjust i Annika, men Annika tål honom inte eftersom hon tycker att han hänger efter henne hela tiden. Sen blir det vinter ochs snö, och Filur som är förtjust i snön, rymmer från stallet och är borta i många timmar, men då visar det sig att Jan, som av en ren händelse, satt på bussen till Västerköping där han bor, och får syn på Filur genom bussfönstret, ber chauffören stanna, fångar Filur och GÅR tillbaka med honom hela vägen till Östervik (oklart hur långt det var, men det tog enligt uppgift fem timmar) och då förstår till och med Annika att Jan är en hyvens prick. Efter den händelsen bestämmer sig Jan för att börja rida och Annika blir hans ridlärare och som alla andra i den här bokens persongalleri så gör han stora framsteg på ingen tid alls. 

Sedan visar det sig att antagonisten MARIKA BORG:s häst HABANERA blivit svårt skadad och ska skickast till slakt, och det får inte ske (eftersom alla inblandade utom möjligtvis Marika och hennes fader "vet" att Habanera, trots sin svåra skada, kommer att bli bra igen). De lyckas med list och tricks och hjälp av en f d anställd hos Borgs som gärna vill dra den onde HERR BORG vid näsan, se till att TRIXI får köpa Habanera som döps om till Happy End för att ingen ska fatta att det är Marikas (fd) häst. 

Samtidigt åker de ovan nämnda inbrottstjuvarna fast vid ett annat inbrott och får ståta i tidningen med bild och allt, trots att de inte alls erkänt inbrottet hos guldsmeden. Bettina känner såklart igen "mannen som begravde sin hund i skogen", lägger ihop ett plus ett och leder tvärsäkert polisen till platsen långt ute i ingenstans, och voilà, där låg allt guld som blivit stulet. Bettina får hittelön på 5000 kronor och får därför köpa Filur av LÖJTNANT STARKE och allt är frid och fröjd. 

Happy End/Habanera tillfrisknar mirakulöst, men en dag när Annika, Trixi m fl är ute och rider så möter de Herr Borg, som såklart känner igen Habanera och förstår att han blivit lurad. Skumma karlar börjar smyga omkring runt stallet, Jan bestämmer sig för att hålla vakt i stallet men blir överfallen, slagen medvetslös och nästa dag är Happy End/Habanera försvunnen! Men tack och lov är Trixis pappa advokat och lyckas ordna upp allt och hästen återfås, Jan återvänder som en hjälte efter ett par dagars sjukhusvistelse och Happy End får heta Habanera igen. Vips ligger fokus på tävlingar i Västerköping där (såklart) Marika ska vara med på sin nya häst, som (såklart) hoppar som en känguru, men det vill sig inte bättre än att den nya hästen går omkull och bryter benet, Harry summerar tävlingsdagen med ett iskallt "nu ska vi väl ändå slippa henne på nästa tävling" (djävla Harry ändå, va?) och Annika och Turk vinner såklart hela klabbet. THE END

Oxveckorna rullar vidare

Igår var en strävsam dag. Jobbade som ett litet as och åkte sedan till mitt springställe och körde intervallträning. Lade på ytterligare en "tia", detvillsäga nu är jag uppe i 4x10 minuters löpning med 2 minuters vila mellan varje löpintervall. Det funkade, men jobbigt var det. Men det är ju bara att knota på, någon gång ska det väl lossna och kännas lätt-lätt-lätt, eller så är det bara som jag inbillar mig att det var så det en gång kändes. Kanske var det alltid skitjobbigt men att jag bara minns den göttiga känslan efteråt? Den har i alla fall inte förändrats, kände/känner mig så NÖJD. 

Åkte hem, tränade ett pass pilates och sedan var det soffan som hägrade tills det var dags att byta om och åka till stallet. Det lockade inte för just nu är det så DJÄVLA kallt, eller ja, allt är ju relativt för tittar man på termometern så ligger den runt nollan och luften är torr och hög så det borde inte vara så ruggigt, men  det blåser snålt och känns som att det är minst tio minusgrader. Man vill bara rulla ihop sig i en filt och invänta ljumma vårvindar, inte åka till ett svinkallt stall och det lockar inte heller jättemycket att dra på sig träningskläder och ge sig ut och springa. Men det är ju bara att göra. 

Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet. Har dock ett mastigt fyratimmarsmöte inbokat på förmiddagen och därefter ett seminarium som ingår i Projektet där det skickats ut en presentation i förväg som man förväntats ha läst igenom. Det har inte jag, än. Men det ger sig. 

Efter jobbet ska jag hem, gå ut med hundarna och sedan städa. Hade egentligen tänkt träna också, men pga omständigheter ska jag köra  mina löpintervaller redan imorgon istället för på fredag och då tänker jag att det nog är smart att lägga in en vilodag. Omständigheterna är att imorgon så är det träff medden mycket exklusiva Club ROMIF, vi ska se en film som börjar 17.45 (sen bio orkar man ju inte med i veckorna) och ska ses en stund innan för att äta något litet, så då känns det onödigt att i princip bara åka hem och vända, däremot får jag en lucka efter jobbet som ju ska fyllas med något meningsfullt. Ser fram mot morgondagen. Ser inte lika mycket fram mot dagens mastodontmöte på jobbet, men det är ju bara att träla sig igenom. Sen: ledig kväll (efter städningen åtminstone). Då blir det kanske filmkväll med min man. Yes. 

Till stallet istället, v 7 2025, pt 2

Gårdagens lektion började ungefär som måndagens, med att Köttbullen kändes tung, seg, motvillig. Är ju inte jättekul att börja ridningen med en konflikt, men jag fick tala om för henne att nu är det inte läge för dig att bara lulla runt i din enorma komfortzon, ut ur den ska du. Och jag. Och sen gick det bättre. Och det lustiga är att när det går bra (eller bättre, jag ska inte säga att jag tyckte gårdagens lektion gick super, men bättre än i måndags i alla fall) så känner man att hon tycker det är roligt, men vägen dit är väl inte så rolig alla gånger. Men ja, jag har väl varit lite för mesig med henne också. Tänkt att vi känner ju varandra, hon vet vad jag kräver av henne. Men man ska aldrig underskatta styrkan i att renodla sina hjälper. 

Vi red ungefär likadan lektion som måndagens, och den var nyttig och givande. Mycket volter, många övergångar. Sen avslutade vi med att vända upp på medellinjen ett antal gånger. Det låter ju enkelt, men nu skulle det ske tävlingsmässigt, detvillsäga linjen skulle vara spikrak och vändningen ut på spåret igen genomtänkt och balanserad. Och det är minsann inte så lätt som det låter, men det gick rätt bra i alla fall. Nu är det ingen ridning nästa vecka pga sportlov, men ska nog anmäla mig till en extra dressyrträning som är på lördagen. Känns som att vi har lite att jobba med. 

I've been in my mind, it's such a fine line

Igår jobbade jag rätt sent (för att vara mig) pga att min chef ville att jag skulle hjälpa honom att demonstrera det system jag jobbar med i Projektet i något nätverk som han är med i, och man är ju ett tjänstvilligt väsen så när chefen säger hoppa, osv. Allt gick bra och alltid ger det väl några pluspoäng på karmakontot tänker jag. Efter jobbet åkte jag och tog en kopp kaffe hemma hos min enfödde son och hans fru (fast hon var inte hemma) och sen hem, ut med hundarna och landa i soffan en stund. 

Igår på jobbet var jag också med om en rätt märklig grej. Skulle ringa till en kollega via Teams, hen svarade men jag hörde bara att hen sa Jag kan prata med henne senare och sen fortsatte ett samtal med, vad som visade sig vara vår VD. Jag trodde att hen bara skulle avsluta meningen och sedan börja prata med mig, men fattade efter ett tag att hen trott att hen klickat bort mig och så fick jag ta del av ett samtal som verkligen inte var för mina öron. Efter en stund (för jag erkänner, jag är inte bättre människa än att jag hängde kvar och lyssnade för på ett sätt VAR det för mina öron för den här personen verkade, helt utan grund vad jag känner till, störa sig något enormt på en i mitt team, och då kan jag väl känna att det hade varit rimligare att ta det med mig i första hand) hörde jag ett Helvete också! och så blev jag bortklickad.  Är nu lite i valet och kvalet om jag ska konfrontera den här kollegan med frågan varför hen snackar med VD:n om huruvida en i mitt team "tror hon kan göra som hon vill" och liknande som a. inte är sant och b. hen inte har med att göra, och c. inte ens är ett problem. Tror det har att göra med att personen i mitt team lite har en attityd som att hon inte bryr sig om vad andra tycker om henne, men om inte JAG har problem med det så behöver ju ingen annan heller ha det om ni frågar mig, och så länge man sköter sitt jobb (och det gör hon), så finns det väl ingen anledning att känna att man ska behöva stå med mössan i handen och vara till lags. 
Har nu i alla fall landat i att jag ska avvakta och se vad som händer istället för att, som jag först tänkte, konfrontera kollegan med vad jag hört. Ibland är det kanske bättre att sitta lugnt i båten och se vartåt den flyter istället för att gå till attack. 

Min man kom hem och var stressad. Han är inte precis världsmästare i att få tummen ur röven när det gäller att ta tag i sånt som är tråkigt och/eller småjobbigt. För rätt så längesen, typ i slutet av förra året eller så, fick han ett brev från Trafikverket att han behövde förnya sitt körkort, vilket i det närmaste per automatik föll under kategorin tråkigt/småjobbigt och därför sköts upp tills det började bli akut, och då blir han som handlingsförlamad och som att hela Google är blockerat för honom.  Vart går man när man tar foto till körkortet? tyckte han var en rimlig fråga att ställa istället för att bara googla upp det lite snabbt och lätt. Det hade kanske varit bättre för honom om han hade gjort det, för jag berättade vitt och brett om hur det var när jag skulle förnya mitt körkort, då tog jag bara en selfie, laddade upp den på någon sajt och sen fick man fysiska foton hemskickade i brevlådan några dagar senare som man sedan skickade in tillsammans med ansökan till Trafikverket och sen tog det väl ett par veckor innan man fick ett rekommenderat brev att gå till Coop och hämta ut och vips hade man sitt nya körkort i handen. Ändå rätt smidigt får jag väl säga?

Jaha, då skulle min man göra likadant, och jag har ju lite för mig att när jag laddade upp de där fotona så blev de liksom automatiskt tillfixade så att det var rätt storlek och sådär, inget att tänka på alltså. Men han fick avslag på sin ansökan från Trafikverket med motiveringen att fotona inte var godkända eftersom det tydligen var någon skugga i bakgrunden som det inte fick vara. Du får väl gå upp till Trafikverket och ta foton där då, sa jag för så gjorde min dotter rätt så nyligen när hon skulle förnya sitt körkort. Jaha, men det var inte bara att traska dit lite hur som haver om man är en vanlig dödlig som arbetar till 16.00 för de hade bara öppet till 18.00 en dag i veckan, men ja, då får man ju gå dit den dagen då. Kan jag åka med dig när du ska till stallet, undrade min man och jag bara jaja och sen tänkte jag inte mer med det, det här var typ förra helgen, men igår skulle det alltså ske enligt honom. Så här är det också: min man åker buss till och från sitt jobb, byter buss i Ankeborg där Trafikverket håller till, och nu tyckte han alltså att det var rimligt att först åka hem för att sedan åka tillbaks med mig när jag ska till stallet. Men varför stannar du inte bara kvar i stan, går upp till Trafikverket och tar nästa buss hem? invände jag och fick till svar att man var tvungen att visa upp giltig legitimation när man tar körkortsfoto, och då visade det sig, surprise surprise, att hans körkort hade slutat gälla, så därför skulle jag följa med och intyga att han var han, liksom. Men se, det gick inte heller visade det sig efter lite googlande, utan då var man först tvungen att skicka in en ansökan till Trafikverket om att få lov att fotograferas utan att kunna legitimera sig, och den ansökan skulle vara inskickad fjorton dagar innan själva fotograferingen, så det är väl i den änden han får börja. Men nu hade han tydligen hittat en fotograf i Ankeborg som tog körkortsbilder, så han skulle gå dit istället. Alternativt kan han ju använda den sajten som jag använde för att ladda upp bilder på för där redigerade de bakgrunden, kom förvisso inte ihåg vad den hette men den var bland de första träffarna man fick när man googlade körkortsfoto. Gissar dock att han tog det billigaste tänkbara alternativet och då går det ju som det går. 

Blir så trött på sånt här och vågar knappt tänka på hur det ska bli när körkortet väl är tillverkat och ska hämtas ut, för det måste man också göra personligen, alltså inte via ombud. Han får väl skaffa någon slags e-legitimation då, men misstänker att man måste ha en giltig legitimation för att skaffa det, så var det ju när jag skulle skaffa det här djävla FREJA PLUS, det var minsann inte bara TROTS att jag hade både bank-ID och pass och körkort och grejer. Men kanske att det räcker med bank-ID? Oklart men det lär väl visa sig. 

Idag är det jobb, sen intervall- och pilatesträning och så ridning ikväll. Det går i ett, imorgon kväll ska jag ingenstans och det känns nästan som lite semester. Fast då måste jag städa och fixa, för på torsdag ska jag och min dotter, a k a CLUB ROMIF, gå på bio.

Det värsta är att på fredag är det bara en månad kvar till helvetesrevisionen och det känns som att jag hinner jobba 0 % med det som rör det. En månad känns förvisso fortfarande som att det ligger inom ramen för gott om tid, men man vet ju hur det är, det tar en grisblinkning och sen står revisorn där och knackar på dörren. Jaja, det ordnar sig. Kanske. 

Till stallet istället, v 7 2025, pt 1

 Alltså NEJ vad det inte går särskilt bra för mig och Köttbullen just nu. Lektionen var jättebra med massor av volter och övergångar, perfekt lösgörande och ändå fick vi inte till det. Precis när jag började tycka att det ändå kändes som att hon började få lite schwung i steget så sa K att hon var lång som ett ösregn och så var det bara att börja om igen, men kändes som att vi aldrig hittade något framåtläge. Hon har i och för sig satt vinterpäls som en grizzlybjörn så det är kanske inte så konstigt att hon tycker saker är jobbigare än vanligt. Nästa vecka ska hon förhoppningsvis bli klippt och då kanske det blir andra bullar, vem vet? Det är bara att kriga vidare. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 9: En seger åt Annika

Boken börjar när höstterminen efter sommaren på Fågelsången tar vid, och deppigt värre är det för stallet på Fågelsången har av oklar anledning brunnit ner och både ANNIKA och BETTINA sörjer det, och Annika går ju dessutom och deppar över HARRY som är i Norge och jobbar åt HERR HALVORSEN. Men så kommer LÖJTNANT STARKE och säger att nu är det tävlingar i Västerköping "den tjugonde" och då ska minsann både FILUR och TURK vara med, och även PRISCILLA som rids av Annikas väninna TRIXI. Helt rimligt att anmäla till något som uppenbarligen är inom några veckor när man inte ens har tränat eller något. Sen får Annika brev från Harry där han säger att han ska komma "i september", och frågar om hon tror att Turk kan vara i form att ställa upp i internationella tävlingar i Helsingfors i början av oktober, och Annika säger såklart JA till allt och hurra vad kul allting blir nu när Harry är på ingång. Bettina, Annika och Trixi tränar som besatta till tävlingarna i Västerköping. Filur, och även Bettina såklart, visar sig vara naturbegåvningar och fastän Bettina bara är åtta år så hoppar hon inom kort hinder på 150 cm med den lilla hästen Filur (helt rimligt). 

Tävlingsdagen kommer, det ser ut att börja bra, men Filur grips av stort övermod och skenar ut från banan efter att ha hoppat alla hinder. Bettina får inte stopp på honom förrän han sprungit hela vägen från Västerköping till Östervik (oklart hur långt det är, men säkert skitlångt). Nästa dag är det drama av stora mått för en liten flicka som heter Britt-Inger blir avkastad av sin häst DACKE som är stor och svart och faktiskt monumentalt elak. Han kastade av samt gav sig på och sparkade Britt-Inger så hon blev allvarligt skadad och ville sedan inte låta sig fångas in av någon, inte ens Harry klarade det men gissa vad, Bettina lyckades. Bettina skäms för övrigt ögonen ur sig för hon tycker att hon gjort bort sig på tävlingsbanan, men Harry säger att Bettina ska hoppa Filur med kandar så att hon ska kunna hålla honom (jätterimligt), ett kandar trollas fram på nolltid (också jätterimligt) men det går faktiskt inte bättre för det utan Filur går omkull på grund av att Bettina gör en för kraftig förhållning, men de blir bara lite skadade så det är ingen fara. 

Sen ska TEDDE göra häst av Dacke och till en början går det bra men sen blir han, Tedde alltså, i det närmaste ihjälsparkad och HERR PHILIPSSON blir vansinnig och kräver att hästen ska bort så då kommer den till ridhuset i Östervik för Starke är ju inte blyg för att tjäna en slant och Britt-Ingers moder betalar vad som helst. Sen får Starke såklart för sig att han ska motionera Dacke, och då blir han först avkastad och sedan är det nära att Dacke ger sig på honom också, men då kommer (såklart) Bettina från ingenstans och lyckas avstyra det hela. Dock bestämmer Starke att hästen ska slaktas eftersom den inte är klok i huvudet, och så blir det. 

Under tiden har Annika och Harry varit på de internationella tävlingarna i Helsingfors och tävlat mot eliten inklusive Herr Philipssons GOLDRUSH och (såklart) vunnit allt som går att vinna, och efter en stormig hemresa med sjösjuka och annat elände får de ett fint mottagande med blommor och pressuppbåd och allt är frid och fröjd igen. THE END. 

No place to be and miles to go

Jaha, då var det ny vecka och nya tag igen efter en relativt intensiv helg. I fredags lyckades jag trassla mig från jobbet i någorlunda tid, körde min intervallträning enligt plan, åkte hem, tränade pilates och städade hos hönsen. Sen skulle vi lyxa till det med hämtmat men då var pizzerian stängd! Fick bli Coops fryspizza istället, mindre lyxigt men det slank ju ner. 

På lördagen gick jag en långpromenad, drygt 15 kilometer. Såg en älg! Hjort och rådjur är vardagsmat, men älg ser jag nog inte ens en gång om året. Men nu stod det en ko eller kviga och bligade på mig ett tjugotal meter från den lilla skogsvägen. 
Efter denna härliga runda var det dags att bege sig hem till ordförande i stallet där vi tog ett krafttag med helvetessystemet IDROTT ONLINE. Lyckades till slut bemästra det så vi kunde närvaroregistrera aktiviteter för att få LOK-stöd och kände oss helnöjda med dagens arbete. Hälften återstår visserligen, men nu vet vi i alla fall hur man gör så då känns det inte lika ångestladdat. 

Åkte hem, svängde inom affären hemma i byn och köpte whiteboardpennor. Min man har nämligen fått för sig att man måste "svänga inom Biltema" för det ändamålet och jag ville överbevisa honom, vilket jag alltså kunde. Åkte sedan hem och lade mig på soffan med en påse Polly, inköpt samtidigt som ovan nämnda whiteboardpennor, och läste tills det var dags att laga middag. 

Igår masade jag mig upp i ottan, gick ut med hundarna och sedan var det dags att bege sig till kyrkan eftersom den nye kantorn, a k a min son, skulle installeras på sin nya arbetsplats. Har nog inte varit på högmässa sedan jag konfirmerades, men det var väl som det brukar bortsett från att man inte gick runt med en sån där kollekthåv utan det var en QR-kod för swish, samt att de som tog nattvarden doppade oblaten i vinet istället för att prästen gick runt med en bägare som alla fick ta en munfull ur som man gjorde förr. Plus att det stod i programbladet eller vad det heter, att oblaten var glutenfri och vinet alkoholfritt, samt att någon del av det som förkunnades även sades på arabiska, det gäller ju att hänga med i sin tid. Fick sedan klättra upp på orgelläktaren för en personlig guidning av den gamla, av Johan Lorentz den äldre och på 1600-talet byggda, orgeln. Maffig är väl bara förnamnet. Och där spelar alltså min lille pöjk. Svindlande. 

Sen hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan det var dags för årsmöte i stallet, åkte därför till jobbet och betade av lite på min jättelika to do-lista medan jag mulade i mig en sallad. Sen var det dags för årsmöte, som avlöpte som planerat och då är det en ny sheriff i stan eller ordförande i klubben, detvillsäga mig. Men det ska väl gå det med. Sen var det konstituerande möte direkt på det så jag var hemma vid 18-tiden. Lagade mat, vi började kolla på en ny serie som handlade om några som skulle råna det spanska myntverket, den var väl SÅDÄR om jag ska vara helt ärlig, men ska ge den ett avsnitt till. Sen var det läggdags, somnade som en stock bara för att vakna vid 01 och ha en hjärna som snurrade på högvarv. DAMN. När klockan ringde var jag mer död än levande, men det är ju bara att tugga sig igenom dagen. Efter jobbet ska jag besöka ovan nämnda son med fru i deras nya lägenhet, sen är det hem, ut med hundar och så ridning ikväll. Japp, då kör vi. 

Walk along and talk along

Så var det fredag igen, dagarna bara rusar. Igår glömde jag bort ett möte, det var klockan 09.00 och det stod i min kalender och jag hade det uppskrivet i min papperskalender som ligger mitt framför ögonen på mig. Ändå reste jag mig och gick till fikarummet klockan 09.00 som en djävla robot utan en tanke på något möte eftersom klockan 09.00 är ju fikatid och då har vi ALDRIG NÅGONSIN några möten, men det vet ju inte folk i andra länder. Kom på det efter ett tag, rusade tillbaka och bad om ursäkt och erkände att jag glömt och då blev andra på mötet glada eftersom it feels really good for us to notice that not even you are 100 % super-well-organized. Jaha, kul att kunna glädja någon, eller nåt. Idag har jag ett möte klockan 07.00, det är också en udda tid men det är för att kunna matcha en tidszon i Australien, så det måste jag komma ihåg för i min mat-och-sovklockevärld så går jag varje dag och hämtar dagens enda kopp kaffe vid den tiden. Senare idag ska jag ha möte med min chef, ett sånt som vi har varannan vecka för att stämma av hur det går, och det går väl bra men jag är MEGET TRAVLT, skulle jag vilja påstå. 

Igår var jag präktig och åkte till VVS-butiken och lämnade tillbaks den där ventilsatsen som inte passade, sedan vidare till Coop och hämtade ut den icke-israeliska kolsyremaskinen, sedan hem och ut med hundarna. Kände mig trött och sleten och hade inte lust att gå någon promenad fastän solen sken och allt, men tvingade mig att gå 6 kilometer i alla fall, för man blir ju trots allt lite piggare av att vara ute och röra på sig även om någon del av hjärnan tycker att det enda rimliga är att lägga sig på soffan och självdö. Kom sedan hem, städade hela huset samt packade upp den nya kolsyremaskinen och slängde ut den gamla. Förutom att det i alla fall inte är allmänt känt om den nya är tillverkad på Västbanken så är den snygg och stilren. Är det här någon designpryl, undrade min man misstänksamt och såg för sitt inre många tusenlappar fladdra iväg från kontot men faktum är att det råkade vara det billigaste marknaden hade att erbjuda pga TILBUD. 

Sen landade jag i soffan med en bok. I onsdags kväll frågade jag min man om han visste något om slaget vid Gallipoli (så att jag skulle kunna få en snabb sammanfattning serverad utan att behöva tänka så mycket), men det gjorde han inte, men igår kom han och hade rotat fram två böcker om första världskriget ur sina samlingar. Så nu har jag att läsa, om/när andan faller på. 

Idag ska jag träna intervaller efter jobbet, sedan hem och träna pilates, därefter tror jag  det blir soffa och hämtmat. Imorgon ska jag och ordföranden i stallet träffas och jobba med närvaroregistrering i helvetessystemet IDROTT ONLINE. På söndag ska jag först på gudstjänst! (pga att min son har fått jobb som kantor i Ankeborgs största kyrka och då ska det hållas någon slags välkomstceremoni för honom) och sen på årsmöte, och ja, sen är väl helgen i princip slut. Men än har den ju inte ens börjat, så det finns goda möjligheter att det blir bra. 

Syskonfejden

Har läst Syskonfejden av Moa Herngren, detta är handlingen:

Efter pappans död samlas de tre syskonen, Ullis, Andrea och Rasmus hemma i barndomshemmet. Det är mammas födelsedag och familjen som är kvar strävar efter att försöka hitta sina roller. Men det är lättare sagt än gjort.
Mellansystern Andrea kämpar nu med att komma in i den närhet mamma och hennes storasyster Ullis alltid har haft. Det verkar inte spela någon roll hur mycket hon anstränger sig, hon känner sig ändå utanför. Ulrika i sin tur ser en lillasyster som fått allt, varit pappans ögonsten och jämt får sin vilja igenom, men verkar trots det aldrig nöjd. Och hur har sladdisen Rasmus liv egentligen påverkats av att stå i skuggan av systrarnas kamp om uppmärksamhet och bekräftelse.
När det upptäcks att saker mystiskt försvunnit ur barndomshemmet ställs allt på ända. Tre vitt skilda barndomsupplevelser brakar samman. Men vem äger egentligen den rätta bilden av en barndom? Vilka händelser har man hållits utanför? Kan man alltid lita på sitt minne? Och vad är man egentligen skyldig sina syskon?

Jag har tidigare läst Tjockdrottningen, Skilsmässan och Svärmodern av samma författare och tyckt att de varit helt okej, och det tycker jag nog om denna också. Helt okej, men inte mer än så. Tycker de tre syskonen känns lite VÄL överdrivna i sina roller som kontrollerande/dominerande, ansvarslöst gowiththeflow:ig samt mesigt konflikträdd. Men ändå rätt underhållande att läsa om, även om jag stör mig lite på smådetaljer som att när en får receptbelagda värktabletter utskrivna så refererar man till dom som "såna med röd triangel på", det var väl ändå TJUGO år sen man slutade med den märkningen? Familjens hundar kallas "doggarna", är det NÅGON som använder det uttrycket så borde de omedelbart sluta med det, och det gäller även Moa Herngren. Den här boken får tre familjeband av fem möjliga.  

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika, del 8: Annika på grönbete

Boken börjar följande vår, om tävlingarna i Oslo sägs inget utan det mesta handlar om att Bettina har hittat en ödegård som hon och Annika drömmer om att rusta upp och ha som sin egen. De inviger TEDDE och TRIXI i drömmarna/planerna och Tedde tar då ett snack med HERR PHILIPSSON som han, Tedde alltså, (tack vare Bettina) jobbar hos och han (Herr Philipsson) råkar veta (eller kan ta reda på) vem som äger gården, vilket givetvis visar sig vara en gammal gubbe som inte har något som helst intresse av den, så han låter ungdomarna få låna gården gratis mot att de reparerar och ställer i ordning. Sagt blir gjort, det renoveras och stås härliga till (med byggmaterial som i det närmaste verkar materialiseras ur tomma intet och dessutom till noll kostnad) av hårt arbetande ungdomar som verkar vara kanonhändiga av naturen. Den evigt (?) åttaåriga Bettina svingar till exempel hammaren lika självsäkert som vilken yrkesman som helst.
Dock ruvar oron i bakgrunden, för gården, när den var öde, har tidigare varit ett tillhåll för ett öldrickande busgäng, och lite innan Annika & Co ska ställa till med en hejdundrande inbjudningsfest dit de bjudit föräldrar, vänner samt hela ridskolan med HARRY och LÖJTNANT STARKE i spetsen, kommer de, öldrickarna alltså, dit på natten och slår sönder och förstör. Det blir till att reparera och städa i ilfart och sedan stannar Tedde och hans kamrat VIKING kvar på natten och ger öldrickarna en omgång våld som de sent ska glömma.

Invigningsfesten blir en succé (som så mycket annat), men så kommer dysterkvisten Harry och sprider smolk i glädjebägaren genom att berätta att han ska åka till Norge och arbeta för HALVORSEN igen (varför? han gillade ju inte det?). Annika undrar om han ska ta Turk med sig, men Harry bara "nej, honom får du ta hand om" (Annika är ju ändå på sitt sextonde år nu, så det är väl fullt rimligt?). Som om det inte är nog med det så utbryter smittsam hästhosta i Västerköping så tävlingarna där blir inställda. MEN inget ont som inte har något gott med sig, för på grund av hästhostan kan inte Starke skicka hästarna på sommarbete dit han tänkt sig, och Starke själv har bokat en resa till Mexiko så nu är goda råd dyra för det är ju inte tal om att han skulle ändra sina planer eller så. Men tänk att då kan ju hästarna vara på Fågelsången (som ödegården heter) istället, för Bettina och Tedde har varit påpassliga och sökt upp ägaren och fått löfte om att använda all mark som hörde till gården till bete (vilket som av en ren händelse var rejäla arealer), vilka flinkt stängslas in på nolltid (och till ingen kostnad) och så kan de ju passa på att ha lite ridläger samtidigt! JA, vilken bra idé, tycker Starke, och Annika och Bettinas föräldrar har inga som helst betänkligheter mot att de, Annika och Bettina, ska bo där hela sommaren och ha ansvar för ridskolans hästar medan Starke är i Mexico och lapar tequila som om det inte fanns någon morgondag (framgår ej av boken men det kan man väl lätt föreställa sig). 

Så trevligt det blir för alla, utom för Trixi som måste åka med sina stränga föräldrar till Frankrike på semester, men Annika, Bettina och en tjej som heter Evy flyttar ut på gården. Evy drar dock som en avlöning efter mystiska ljud nattetid, Annika är livrädd att det är öldrickargänget som kommer tillbaka men som snart sextonårig ansvarig för hela klabbet får hon ju bita ihop. Som gubben i lådan dyker MARTINA, den fd pryan, upp från ingenstans och blir jätteglad när hon kan få flytta in med Annika och Bettina. Martina är dessutom inte det ringaste rädd av sig utan nästa gång de mystiska ljuden uppstår så går hon helt sonika ut för att ta reda på orsaken (som helt odramatiskt visar sig vara FILUR som hoppat ur hagen).
Sen är allting toppen, de tjänar pengar som gräs och när Starke väl kommer tillbaks så blir han så glad att han säger att Bettina ska få ha Filur som sin egen häst (vilket senare visar sig vara ett löfte med  viss modifikation). Den enda som inte är glad är Annika, för hon får ett brev från Harry där han skriver att han ska vara kvar i Norge hela hösten och "vi ses kanske efter jul" (djävla Harry) och eftersom Annikas  välbefinnannde står och faller med Harrys närvaro så råder det nu ett mörker över Östervik med omnejd igen. THE END. 

The soul goes bare

Orkar inte riktigt skriva något om händelserna i Örebro, det är så mörkt och deppigt. Förutom det här meningslösa dödandet och den sorg och vanmakt som alla drabbade måste känna så tänker jag att den här Rickard Andersson, han är ju någons son. Någonstans just nu sitter kanske en förälder och ska leva vidare med allt detta. Vad som hände och varför. Fy fan. Orkade inte tänka/läsa mer om det så istället gick jag in på Wikipedia och försökte bilda mig en uppfattning om vad som hände i slaget vid Gallipoli 1915, men det visade sig vara väldigt komplext så jag gav upp. Kan för lite om första världskriget känner jag. Men jag fick i alla fall lära mig var Gallipoli och Suvla ligger. Är också väldigt dålig på geografi så det var inte heller så upplyftande. 

Tidigare på dagen hade jag ett möte med en kollega i Australien som satt i t-shirt och var solbränd och avslappnad och faktiskt rätt avundsvärd när man själv strävar på i oxveckorna. Men på eftermiddagen tittade minsann solen fram här också! Så härligt att promenerad med hundarna och känna att man till och med kunde ta av sig mössan eftersom temperaturen var hela åtta plusgrader. Mer sånt, tack. PS: den australiensiska kollegan berättade att han en gång varit i Köpenhamn och sett att folk gick omkring i shorts och bikini när det var 20 grader, vilket enligt honom KALLT, men vi nordbor får ju ta vad som bjuds. 

Idag ska jag jobba (såklart), sedan åka och lämna tillbaks den där ventilen som inte passade till expansionskärlet som jag egentligen skulle ha gjort i fredags men som jag efter moget övervägande (lögn:  det beslutet tog max fem sekunder) gav fan i eftersom jag också skulle hem och städa eftersom det inte blivit gjort på torsdagen pga att jag skulle på styrelsemöte, eller hur det nu var, och det finns en gräns för hur mycket tråk man vill utsätta sig för en fredag eftermiddag. Sen ska jag hämta paket på Coop, en ny kolsyremaskin som ska ersätta SodaStreamern. Jag älskar kolsyrat vatten och tycker fortfarande att det är snudd på livets bästa uppfinning jämfört med förr när man fick släpa hem tunga backar med ClubSoda att hushålla med. Men det är ju inte helt oproblematiskt eftersom SodaStream är ett israeliskt företag, vilket jag helt ärligt inte hade en djävla aning om när jag köpte den, SodaStreamern alltså, för snart 30 år sedan och köpt är ju köpt och jag har inte riktigt sett någon anledning att köpa en ny enbart för att markera att man inte stöder ockupationen på Västbanken. Men nu har den, Sodastreamern alltså, gått sönder så då passar det ju bra att köpa en ny kolsyremaskin av ett annat märke, så det är den jag ska hämta ut idag och glädja min man, som ungefär en gång i kvartalet stämmer upp i en jämmersång om att det inte går an att ha en del av konflikten i Mellanöstern i sitt kök. 

Sedan är det hundpromenad och städning och därefter tänker jag landa i soffan med en god bok, eller kanske en tv-serie fram tills att det är läggdags. Over & out. 

Cold blows the wind

Jag bara jobbar och jobbar, känns det som. Jag har ännu inte kommit till det stadiet där jag jobbar som ett hjon på jobbet för att sedan åka hem och smacka upp datorn och bara fortsätta, men det är väl bara en tidsfråga. Är så DJÄVLA mycket just nu, och rörigt är det också. 

Efter jobbet igår så körde jag min intervallträning som kändes alldeles utmärkt. Fort går det inte, men det är inte heller meningen och som det sägs i den peppiga Runners 40+ (eller om det var 50+)-Facebookgrupp jag är med i: a 15 minute mile is just as far as a 6 minute mile. Sant. Åkte sedan till ett FREJA PLUS-ombud och fixade den här FREJA PLUS-behörigheten, sedan hem och gick en liten runda med hundarna, tränade pilates och sedan hade jag två timmar där jag inte behövde göra någonting alls så då låg jag på soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Eller ja, tills min man kom hem och berättade om skolskjutningen i Örebro som han hade hört om på radio, så då fick vi kolla på nyheterna. Gick in på Flashback men var man inte deppig innan så blir man ju det efter att ha skummat inlägg efter inlägg där konspirationsteorierna står som spön i backen och allt är samhällets, sossarnas, judarnas, muslimernas eller varför inte polisens fel. Visst vet jag att det finns troll på nätet i allmänhet och Flashback i synnerhet, men hur överrepresenterade är de och finns det verkligen folk som på riktigt har såna åsikter? Man blir ju mörkrädd.

 

  

Till stallet istället, v 6 2025, pt 2

Igår hade vi markarbete, lite samma övning som vi gjorde i måndags och det gör ju ingenting (och jag förväntar mig verkligen inte att det ska vara två helt unika övningar). Dock kändes det rörigare igår än i måndags, och Köttbullen stod emot i högervarvet och ville inte släppa igenom även om jag försökte jobba lösgörande medan jag väntade på min tur att göra övningen. Kändes dock som att det var hästar överallt och att man antingen var ivägen för någon eller så kom någon ivägen för en, så det blev varken hackat eller malet med någonting. AJA. Det kan väl inte alltid vara på topp, antar jag. Bara att ta nya tag och kämpa vidare. 

B Wahlströms flickböcker: Serien om Annika del 7: Ta täten, Annika!

Boken börjar ungefär där den förra slutade, detvillsäga Annika och Turk är jättejättepoppis hemma i Östervik efter sina framgångar i Oslo. Ridintresset har ökat explosionsartat och LÖJTNANT STARKE måste köpa in tre nya hästar. En av dom är FILUR, som Bettina blir förtjust i (och givetvis utvecklar en helt unik kontakt med). Annika och Bettina har fullt upp i stallet, Bettina arbetar ju där varje dag (avlönat, rimligt för en åttaåring) och Annika hjälper också till, men går och drömmer om hur det ska bli när HARRY kommer tillbaka, vilket han lovat att göra omkring den 1 november. Starke är missnöjd och tycker inte att han får tillräckligt med hjälp eftersom Bettina tillbringar så mycket tid med Filur, och hux flux har han fixat en prya som heter MARTINA (inte Marika, obs) som sköter stallet som en hel karl (som det väl hette på den tiden). Bettina blir ifrån sig eftersom hon tror att hon har fått sparken. Dessutom är Martina inte den som känner in rummet innan hon låter munnen gå, utan hon babblar glatt på om hur mycket hon beundrar Annika och hur gärna hon skulle vilja prova att rida Turk och är i största allmänhet bara too much, tycker både Annika och (främst) Bettina.
Att få rida Turk är det inte tal om, meddelar Bettina med en åttaårings fulla auktoritet, men en eftermiddag när Bettina kommer till stallet är Turk försvunnen! Genast börjar tankarna gå till FORS-JOHAN och EMIL LIND och andra skummisar som figurerat kring Turk och ridhuset i Östervik tidigare, men naturligtvis är det Martina som, trors alla förmaningar om hur vild och svårriden Turk är, ändå inte kunde motstå att ta en tur med honom (alltså!!!). Turk kastar (förstås) av henne och kommer i vanlig ordning hemspringande till stallet, där också TEDDE anslutit till Team Annika som tillsammans med Bettina och TRIXI är de som försöker lösa mysteriet med den försvunna Turk (genom att sitta i stallet och spekulera istället för att ge sig ut och leta). Efter långt om länge kommer en stukad Martina haltande och erkänner sitt misstag, men Annika är helt onaturligt överseende med detta (i mina ögon) ENORMA övertramp och tänker att hon hade säkert gjort likadant om hon varit i Martinas kläder. Annika, Trixi, Tedde och till slut en motvillig Bettina lovar att inte berätta någonting för Starke.

Dagen för Harrys ankomst närmar sig och Trixi bestämmer sig för att de ska ordna en stor välkomstfest och givetvis ska det vara uppvisningar och nummer och grejer som de tränar in på nolltid. Festen blir en succé utom det faktum att Harry uteblir, för han fattar inte att festen är för honom (hur skulle han kunna det?) utan tror att ridskolan har "någon uppvisning för mammor och pappor" och vill inte störa utan lunkar hem till sitt (var han nu bor, ingen vet och är det inte också rätt konstigt att ens ha en bostad när man är borta i Norge halvårsvis i taget?).

Starke bestämmer att Harry ska börja jobba som ridlärare, innan har han bara varit hästskötare (fastän han är så skicklig). Harry är måttligt förtjust i det upplägget, men flickor svärmar i klasar runt honom (fast på diskret avstånd, för han är ju mer än lovligt butter). Trixi förälskar sig i Tedde, men eftersom Trixis föräldrar är rika och Tedde en fattiglapp så kan hon bara träffa honom i stallet.

En dag meddelar Starke att han vill tala med Annika, och Annika blir förstås nervös och tror att nu ska Harry sticka igen (för vilken gång i ordningen vet man snart inte), men det är bara att Harry inte vill vara ridlärare, så därför tycker Starke att Annika (15 år) ska bli det istället. Såklart tackar Annika JA till detta erbjudande (hon har ju ändå kommit upp i 2 års ridvana vid det här laget?). Sen kommer Harry och säger att de fått en inbjudan från HALVORSEN att komma och tävla på en internationell tävling i Oslo i mars, och till det tackar Annika också JA och tycker att livet är toppen. THE END. 

Wine, wine, give me the wine

Igår var en typiskt stressig dag. Väntade hela dagen på att veterinären skulle höra av sig angående Tage, men de hade ringt till min man istället och han kan inte svara när han jobbar så han hade missat samtal och så ringde han mig på lunchen och bad mig försöka få tag på dom eftersom det ändå var jag som hade bilen och skulle hämta. Bara det är ju Mission Impossible, men till slut hörde rätt veterinär av sig och jodå, Tage var pigg och glad och kunde få komma hem igen. Jobbade klart, åkte sedan till djursjukhuset (3 mil från Ankeborg) och hämtade ut den pigge och glade, fick dessutom köpa en kasse skonkost till helt ohemula priser samt åka till apoteket och hämta ut medicin för ytterligare några hundra.  Hem (6 mil från djursjukhuset räknat), hämtade paket på Coop, gick en kort runda med de återförenade bröderna brothers, gjorde fotrehab, åt kvällsmat och sen var det i princip dags att åka till stallet. Hem igen, duscha och så i säng. Jahapp, det var måndagen det. 

Idag är det jobb så det står härliga till, sedan intervallträning och sen ridning ikväll. Måste dessutom skaffa FREJA PLUS, nån himla variant på e-legitimation som man måste ha för att komma åt administratörsrollen i helvetessystemet IDROTT ONLINE. Och för att få FREJA PLUS så var man tvungen att personligen besöka något FREJA PLUS-ombud för att göra någon form av koppling mellan FREJA PLUS-appen, ens körkort och fan vet vad mer, och det var inte så att det dög med Coop hemma i byn utan det var speciella ställen varav en del finns här i Ankeborg där jag ändå jobbar, så det går såklart att lösa om jag bara kommer ihåg det. Men ändå. Hatar när saker är osmidiga. Sen när det är gjort väntar det verkliga hästjobbet (haha), att närvaroregistrera alla aktiviteter från hela höstterminen som av diverse olika skäl inte blivit gjort av de som skulle ha gjort det. Pust, stön, suck, osv. Vi skulle egentligen börjat med det i helgen, men efter fyra timmars budgetarbete så pallade vi inte mer. Oh the joy of föreningslivet. 

Knogar på med Projektet och andra grejer som jag jobbar med så här års och har mer än fullt upp, så nu är det dags att börja sikta mot kaklet. Målbild: fredag eftermiddag den 14 mars när vår helvetesrevision är avklarad och man eventuellt kan få delar av sitt liv tillbaka.  

Till stallet istället, vecka 6 2025, pt 1

Igår var ordningen återställd och jag fick ha Köttbullen igen. Vi red markarbete med bommar, en övning där vi skulle vända rätt upp i trav och göra halt mellan två bommar, sedan vända och trava över en serie bommar åt höger, sedan vända och trava över en annan serie bommar till vänster, sedan ändrades bommarna till små (med betoning på små) kryss som vi fick skutta över efter bästa förmåga. Köttbullen kändes mer positiv, vet inte om det har att göra med att hon har bytt grovfoder från ensilage till hö, för hon blir dålig i magen av ensilaget och det är ju inte otänkbart att hon inte har mått helt hundra, och då är det i så fall inte konstigt om hon har varit lite allmänt motvillig. Fick till en galopp där det nästan kändes som att hon började söka sig framåt och nedåt, enligt instruktör K handlar det om att jag ska "våga rida på mer". Tycker inte att jag sitter och mesar, men fram-fram-fram är ju nyckelordet i nästan alla lägen. Får väl testa att gasa ännu mer idag då. 

Hissen i Saigon

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Hissen i Saigon av Thuan. Detta är handlingen:

"Jag kan inte sluta se det framför mig, hur hon faller hela vägen ner i hisschaktets svarta skorstensformade tomrum. Och jag ser henne göra vad hon kan för att hålla huvudet högt medan hon faller."
Saigon, 2004. En vietnamesisk kvinna reser hem från Paris för att delta i sin mors begravning. Modern hittades död i hisschaktet i sin sons nya hus morgonen efter att hon invigt hans senaste skrytbygge -- den första hissen i ett privat hem i hela landet. Efter begravningen hittar dottern ett gammalt foto av en västerländsk man bland sin mors kvarlämnade saker, daterat 1954. Men varför hade hon gömt undan fotot, och vem är den okände mannen?
Hissen i Saigon är en spännande och fascinerande skildring av en vietnamesisk familj med förgreningar i såväl landets nyrika elit som revolutionens maktapparat och den hemliga motståndsrörelsen mot kolonialmakten. Dotterns efterforskningar leder henne från Saigon via Hanoi hem till Paris, och bit för bit avtäcks hemligheter som även långt senare påverkar familjen.

Jag tyckte inledningsvis om boken, det kändes väldigt intressant att läsa om vietnamesisk kultur och hur det är att leva där, och språket var bra och målande. Men själva berättelsen tog liksom aldrig fart och huvudpersonen kändes så märkligt oengagerad, så den blev väldigt lätt att lägga ifrån sig. Hade kanske  ändå gett den en chans till om det inte hade varit 14-dagarslån och jag redan hade två andra 14-dagarslån på samma period, så den fick lämnas tillbaka utan att jag fick veta vem den okända mannen var och vilka hemligheter som påverkade familjen långt senare. Kanske ger jag den en ny chans senare, vi får se.   

Och så var det februari

Äntligen är jäveljanuari över, men i år gick den ovanligt fort måste jag säga, och ingen snö att tala om har det heller varit så det finns inte mycket att klaga på faktiskt. Jag tänker att det här kanske beror på att jag har haft tankarna på annat och att det är det som gjort att januari  2025 liksom bara vispades undan, men tycker fler säger samma sak och alla kan väl inte ha tillbringat sin januari med att ha navigerat mellan olika vårdinstanser och ängslats för utfallet? 

I fredags körde jag min intervallträning, lade till "en tia" som Fotspecialisten uttrycker det, detvillsäga ytterligare en tiominutersintervall till de två jag redan har. Så nu är jag uppe i 30 minuters löpning och det känns fantastiskt. Tån från helvetet är inte bättre, men inte heller sämre och eftersom belastningen ökat så anser jag att nettot ändå är en förbättring. Så det så. Åkte sedan hem och tränade pilates och kokade pumpasoppa eftersom det blivit bröd över från den gemensamma frukosten på jobbet. Hehe. Gick och lade mig tidigt eftersom jag ställt klockan på 06.00.

På lördagen gick jag upp tidigt, åt frukost, promenerade en mil med hundarna och åkte sedan till stallet för att ha BUDGETMÖTE klockan 10. Roligare kan man ju ha en lördag, men det blev många bra diskussioner så det kändes väl ändå värt det. Åkte hem, lade mig på soffan och slöade resten av dagen. På kvällen tänkte jag att nu djävlar ska jag ha någon ny serie att följa och hittade den norska serien Pörni, som visade sig vara helt i min smak. Såg tre avsnitt på raken, men sen fick mat- och sovklockan styra mig mot sängen. 

Igår började dramatiskt med att min man väckte mig och sa att Tage hade kräkts blod. Det vill man ju verkligen inte, även om det, visade det sig, inte var rent blod, men ändå: med inslag av och det är väl ändå ett tecken på att något inte är som det ska, så det fick bli ett besök på djursjukhuset där han blev kvar för observation. Fick senare ett sms att alla prover såg bra ut och han hade inte kräkts mer så förhoppningsvis får jag hämta hem honom idag. 
Jag travade ner till biblioteket för att hämta och lämna böcker, sedan hem och tränade ett jättelångt pilatespass innan det blev soffan och handboll. Bronsmatchen mellan Frankrike och Portugal var spännande och avgjodes i slutsekunderna med uddamålsvinst för Frankrike. Finalen mellan Kroatien och Danmark började rätt jämnt, men sen ryckte Danmark ifrån och ett tag ledde de med tio mål och då är det ju inte ens spännande. Ett tag var skillnaden bara fem bollar, och då fanns det ju en teoretisk chans att kunna hämta in och kanske i alla fall spela sig till en förlängning, men så blev det dömt straff och utöver det åkte kroaterna på en dubbelutvisning eftersom de tjafsade med domaren (för andra gången i matchen), och det var väl matchen och Danmark fick ytterligare en välförtjänt guldmedalj att lägga i samlingarna. 

Ja, det var väl helgen det. Idag har jag med mig Laban på jobbet eftersom han inte riktigt är van att vara ensam hemma, i alla fall kändes det inte bra att lämna honom en hel arbetsdag plus tid för att åka och hämta Tage (vilket förhoppningsvis blir i eftermiddag dårå). Nu var det ju jättelängesen någon av mina hundar var med på jobbet, men Laban kom ihåg rutinerna från när han var valp, lade sig under skrivbordet och somnade på en sekund, så det var inga problem. 

Arbetsveckan tornar upp sig, det är mycket att göra och tar aldrig slut, känns det som. Så det är väl bara att spotta i nävarna och hugga i.