Ripped out of gypsum and oil

Känner mig fortfarande inte hundra, men det är väl inte värre än att jag kan genomlida den här dagen också. Som om jag hade något val, haha. Igår kom nämligen en sur bajsmacka seglande från ingenstans, människor högre upp i organisationen som tyckte att vi skulle damma av och använda en produkt som aldrig ens en gång har tillverkats kommersiellt, för att visa att den finns. För att kunna göra det krävs att det görs en viss typ av revision och om produkten ska in på produktlistorna nästa år måste det göras innan årsskiftet det här året, och jag tänkte när jag såg mailkonversationen att jaja, det där kommer ju inte att bli möjligt att genomföra för revisorn som vi använder till den här typen av revisioner får man boka halvårsvis i förväg. Men som genom ett under råkade han ha en lucka för i en snabb online audit. Idag. Klockan 11. Jamen KUL. För den som ska få ihop underlaget som ska granskas samt deltaga i revisionen är nämligen jag. Då är det ju kul att någon försäljningschef skriver att If possible, with reasonable workload in preparation, I believe we should plan to do the audit liksom över ens huvud utan att ha en aning om vad som måste göras "in preparation" och vad som kan anses vara "reasonable". Blir så djävla provocerad, men jaja, det är väl bara att tugga i sig det också. 

Efter jobbet igår åkte jag hem, tog en promenad, försökte njuta lite av att det ändå är kanske 10 plusgrader! I december! Kom hem, gjorde fotrehab, pratade i telefon med min dotter under tiden. P g a den här Känningen så hade jag redan innan bestämt mig för att skippa dagens planerade träningspass, men kom på att jag ju också glömt dagens yinyoga så det fick jag liksom hasta igenom lite snabbt (kändes det som), för jag skulle ta bussen till stan för att träffa Jenny vid halv fem och bussen väntar ju inte på att jag ska trassla mig ur Duvans Position. Hade sedan några trevliga timmar med vin och mat, prat och skratt. Tog bussen hem igen vid 21, det tar en halvtimme så jag tycker inte att jag direkt har varit ute och nattsuddat men GUD vad det tog emot när klockan ringde i morse. Känner mig inte det minsta upplagd för vad dagen har i sitt sköte. Och efter jobbet så ska jag hem, städa och så tillbaks till stan igen för styrelsemöte. Och imorgon ska jag fixa den här labbglöggen, för sista gången i detta livet visserligen, men ändå, och på kvällen ska jag gå ut och äta med A2. Det som verkade som en bra idé DÅ känns nu mest jobbigt, men det kommer såklart att bli trevligt eftersom A2 är en så trevlig person. Sen är det helg men jag kan liksom inte riktigt njuta av den tanken eftersom jag ska åka till Danmark på söndag för att vara redo att skalla den danska organisationen i arla morgonstund på måndag och sen kommer jag inte hem förrän på torsdag kväll. Först tänkte jag att okej, det är ju bara på dagarna som jag måste leverera och sen kommer jag att ha kvällarna för mig själv, kunna gå ut och gå (kanske springa?), träna, ligga på hotellrummet och titta på tv, det kan ändå bli rätt soft. Fast sen kom en inbjudan till en dansk julfest, så en kväll kommer att vikas åt det. Och nu ska några norska kollegor ansluta på tisdagen och de ska bo på samma hotell som jag, och då misstänker jag att de kanske tycker att vi ska kose och hygge oss tillsammans på kvällarna. Och eftersom jag kommer att arbeta ganska mycket med dom i framtiden så får man väl kanske bjuda till. Men ändå. Att ha människor som inte tillhör ens närmaste runt omkring sig snudd på dygnet runt? Orkar inte. Får väl försöka intala mig att jag är social och extrovert, fake it 'til you make it, osv. Nu ska jag ta tag i dagens elände. 

Your chains, how they cling, how they clang

Den där Känningen jag kände i halsen igår var tyvärr inte bara inbillning utan den är kvar. Har visserligen inte blivt värre, men inte heller bättre så det är som att det står och väger mellan att bli dyngförkyld och att inte bli det. Kämpar på med ColdZyme och ingefärsshots och så får vi väl helt enkelt se vad livet har i beredskap åt mig. 

Igår var jag ju glad över att jag äntligen fått min nya titel. Skickade ett mail till mig själv för att kolla så den hade blivit ändrad på mailsignaturen (dumt nog kan man inte se det när man skickar) och allt såg bra ut. Idag (eller det var ju igår, men jag såg det idag) hade min chef vidarebefordrat ett mail från HR där de skrev att de tyvärr  "was a bit quick to change" och att fick behålla min gamla titel "for the time being" med motiveringen We can only use the new one for her signature once we gotten a signed document. We are working on the document now. 

Och då undrar man ju lite vad det är för mystiskt dokument som ska signeras och av vem? Min chef har redan upprättat en ny befattningsbeskrivning med mina nya arbetsuppgifter och min nya titel och laddat upp den i HR-systemet, så det kan inte vara det. Man undrar ju också ganska mycket om det inte finns något standardförfarande kring när folk får nya arbetsuppgifter och därmed också ny titel? Eller måste HR börja om från scratch och "jobba med dokument" vareviga gång något sådant händer?  Som vanligt när det gäller HR: så många frågor, så få svar. 

När jag kom i morse hade jag ett röstmeddelande på jobbtelefonen där jag ombads ringa en person på ett bemanningsföretag som sökt mig för att min kollega Stefan hade lämnat mig som referens. Det var inga konstigheter med det, men däremot transkriptionen som erbjöds i mailet med länken till röstmeddelandet: It's already called, it's already heard next to me that if it wasn't a permanent process on different days, famous look, the child is a little bit not better no good yes it's a little bit 

Nu hade jag inga problem med att höra meddelandet, men det skulle man kunna tro att transkriptionsfunktionen hade för det där var det flummigaste jag sett på länge och långt från vad personen i själva verket uttryckte. Men det kanske inte är så lätt. Ibland när jag sitter på tråkiga Teamsmöten där jag inte direkt känner att jag bidrar eller behöver bidra, så brukar jag aktivera liveundertextfunktionen. Det är alltid lika underhållande att se hur Teams liksom killgissar i text vad folk säger.

Hade egentligen tänkt springa efter jobbet igår, men med tanke på Känningen så skippade jag det. Har ju haft ett irriterande uppehåll i löpträningen, först var det snö och sedan var jag iväg och nu är det förkylningsvirus som kämpar om herraväldet. INTE BRA. Åkte hem och gick ut med hundarna istället. Kände mig pigg och stark i benen men helt seg i huvudet, det var som att över- och underkropp inte hade någon kontakt med varandra. Märklig känsla. Kom hem, tränade yinyoga och sen hade jag ett par timmars slappande i soffan innan det var dags att åka till stallet. 

Kom hem från stallet i någorlunda vettig tid och försökte utnyttja den genom att gå och lägga mig direkt efter duschen. Kunde jag somna? Nej, självklart inte. Har ändå sovit okej i natt, men för lite. Hade behövt tolv timmars djupsömn för att mota förkylnings-Olle i grind, men man får ta vad man får. Jaja, det är bara att kriga på.  Ikväll ska jag träffa Jenny och dricka VIN, så förkylnings-OLLE kan ju ta och stanna på lagom avstånd och sedan tassa iväg någon annanstans. 

Till stallet istället, v 50 2025, pt 2

Kom till stallet och möttes av en nyklippt Köttbulle! I förrgår såg hon ut som en litet lurvigt utegångsfår med tjock päls, lång man och hovskägg som golvmoppar. När det försvinner blir hon nästan modell sportponny. Måste ju också vara skönare för henne att jobba utan att ha all denna päls att svettas i, tänker jag. 

Vi red ungefär samma typ av lektion som i måndags, bortsett från att lektionen innan och lektionen efter skulle ha hoppning så det stod hinder överallt, vilket störde mer än man skulle kunna tro, i alla fall när man är 8 stycken och ska göra 10-metersvolter med galoppfattning från skritt. Det gick inte dåligt, men tyckte inte direkt jag fick något flyt eller hur man ska säga. Köttbullen knogade dock på fint och jag tyckte jag fick igenom hennes högersida lite, lite mer än vad jag brukar. Så det får man ju vara nöjd med. 

Nu var det sista lektionen för i år eftersom jag missar nästa vecka. Åkte hem och lade alla kläderna i tvättkorgen, vilket var välbehövligt, hehe. Tog också hem mina stövlar och Köttbullens träns för jag tänkte jag skulle passa på att putsa upp dom ordentligt i lugn och ro. 2026 kommer att inledas med stil. Hehe.  

Dödens pris

Har läst Dödens pris av Cara Hunter, och det tycker jag att du också ska göra. Fast först måste du nog läsa de föregående sex delarna om kriminalkommissarie Adam Fawley som inleds med Hemmets trygga vrå, följt av I mörkret, Ingen utväg, All denna vrede, Hela sanningen och Mörkare än döden. Detta är handlingen: 

År 2016 försvann åttaåriga Daisy spårlöst från sitt hem i Oxford. Hennes försvinnande blev en riksnyhet och när sanningen till slut uppdagades chockades hela nationen.
Kriminalkommissarie Adam Fawley minns fallet alltför väl, det var han som grep Daisys mamma för mord. Men flickans kropp hittades aldrig.
Nu, flera år senare, dyker nya bevis upp på en annan mordplats och vänder upp och ner på allt. Har de haft fel hela tiden? Fawley och hans team tvingas tillbaka in i utredningen med en enda fråga ekande i sina huvuden: Vad hände egentligen med Daisy?

Åååh vad jag gillar Adam och hela (eller i alla fall nästan hela) gänget vid Oxfordpolisen! Den här boken knyter alltså an till fallet i den första boken, Hemmets trygga vrå, vilket ju kan vara en fördel att ha läst innan. Det har jag ju gjort, men det var ett tag sedan så det hade nog inte skadat att friska upp minnet lite först (men det hade jag inte tid med eftersom det här är 14-dagarslån utan möjlighet till omlån), för det är som vanligt med Cara Hunters berättelser: vääääldigt många karaktärer att hålla ordning på. Men bortsett från det så är allting toppen. Den här boken får fem hårstrån av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er.   

Do the fairies keep him sober for the day?

Igår var en dag när allt gick i ett, och det känns som att varje dag kommer att vara det fram till den 19 december så det gäller att hänga i. Jobbade, åkte hem, gick en promenad, tränade ett Vibespass, gjorde fotrehab och yinyoga. Sedan hade jag 55 minuter på mig att äta kvällsmat och spela dagens Ordel, svenska varianten av Wordle samt läsa lite i mitt mycket strikta lässchema. Det hann jag med, sedan var det dags att åka till stallet. På måndagarna brukar jag ändå komma från stallet hyfsat tidigt eftersom jag brukar rida Älskling och hon oftast går lektionen efter. Men nu hade jag Köttbullen och hon går i princip aldrig lektionen efter, eftersom hon i regel har gått någon barnlektion tidigare på kvällen. Och hon var jättesvettig efter lektionen, så det tog lite tid att ta hand om henne. Svampa av och lägga på täcke och greja. Sedan blev jag och S såklart stående en stund på stallbacken och snackade så jag var inte hemma förrän 21.15. Tog ut hundarna, duschade, gick och lade mig i Flickrummet™ eftersom min man är förkyld. Tyckte själv jag kände lite i halsen, men intalade mig att det var inbillning. 

Känner fortfarande av "någonting" i halsen, så nu har jag tagit en ingefära-och-chili-shot och sprayat med ColdZyme och hoppas på det bästa. När jag körde till jobbet i morse så var vägen avstängd på grund av en lastbilsolycka. Fick köra en omväg som blev en ännu längre omväg pga att jag satt och kollade efter en sån där orange omledningsskylt och svängde därför inte av där jag borde ha svängt av för att komma tillbaks till vanliga vägen igen. Jag kunde i och för sig ha vänt, men nu gjorde jag inte det för man kommer fram på den vägen jag körde också, men jag blev några minuter sen till jobbet. Men det är ju inte som att någon sitter där och väntar. 

Hade fått ett mail från min chef där det nu äääääntligen har gått igenom att ordet "laboratory manager" ska tas bort från min jobbtitel. Har ju gnölat om det i evigheter för att a. jag aldrig har velat vara någon "laboratory manager" och när min dåvarande högsta chef sa det så trodde jag det var ett erbjudande som jag skulle tacka ja eller nej till, men i hans värld var det redan bestämt och han var bara vänlig nog att informera mig om det, samt b. jag tycker att ens jobbtitel ska spegla det man gör, och de senaste åren har jag ägnat kanske högst 5 % åt laboratoriearbete, resten av tiden åt annat, och när jag ska samverka med andra människor rörande "annat" kan det ibland bli väldigt konstigt när jag som laboratoriechef ber folk om både det ena och det andra som inte har det minsta med laboratorium att göra, plus att när man  väl ÄR det, om än ofrivilligt, så förväntar sig folk att man ska lösa både det ena och det andra. 

Men nu har jag ju snart inte ens ett laboratorium. På fredag ska vi ha vår traditionella labbglögg, hela grejen med labbglöggen är att glöggen värms med hjälp av labbutrustningen, annars är det bara en vanlig ståfika med lussekatter och pepparkakor. Delar av labbet har ju redan monterats ner, men det sista ska inte skickas förrän nästa vecka och det påstås att transportbokningen avsiktligt har fördröjts p g a ovan nämnda labbglögg (som ligger som en stående inbjudan i kalendern på Luciadagen eller fredagen innan om den 13 december är en lördag eller söndag). Och sen är labbet, bortsett från ett litet rum där det ska göras några analyser för lilla produktionslinjen nästa år, bara tomma lokaler. Där jag kommer att sitta helt själv från och med nästa år. Det sistnämnda gör väl ingenting bortsett från att jag kommer att sakna möjligheten till dagligt snicksnack med Stefan, som jag har jobbat ihop med sedan 2003 och som är en av de roligaste människorna jag känner. Såklart kan man ju försöka fortsätta umgås ändå, men det blir ju inte riktigt samma sak när man inte längre träffas naturligt varje dag. Men det är som det är, inte mycket man kan göra åt saken. 

  

Till stallet istället, v 50 2025, pt 1

Igår fick jag ha Köttbullen för Älskling hade tappat en sko. Köttbullen var lurvigare än någonsin och hade behövt en rejäl omgång med klippmaskinen, men det var ju inget jag kunde göra något åt igår. Förberedde mig på att få KÄMPA, och naturligtvis satt hon fast i sin högersida (när gör hon inte det?) men kändes ändå oväntat lyhörd. Vi red ingen speciell övning utan K drillade oss med mestadels övergångar och 10-metersvolter i skritt och så galoppfattning direkt från skritt. Köttbullen var, kanske inte pigg för det är ju ett starkt ord, men inte heller så slö som hon brukar. Det kändes som att hon tyckte det var roligt att jobba! Och då blir det ju också hundra gånger roligare att rida, när man jobbar tillsammans istället för att streta åt varsitt håll. Kände mig MYCKET nöjd efter lektionen. Hoppas nu det går lite bra som idag också, för idag är årets sista lektion för mig pga att jag är i Danmark nästa vecka. Och man vill ju avsluta på topp och med en bra känsla. Vi får väl se, det är ju annars mycket upp som en sol och ner som en pannkaka. Hehe. 

Stugorna

Har läst Stugorna av Johan Theorin. Jag har nog läst de flesta av hans böcker, fast det var innan jag började blogga om det. Detta är handlingen: 

Vid Råsjöns strand, djupt inne i Smålands skogar, står en övergiven stugby. De röda, små husen verkar ha glömt vad liv är. Ändå återvänder Pernilla dit varje höst, för att dämpa den oro som aldrig lämnat henne - oron efter dödsfallen som inträffade där när hon var tonåring.
Denna helg är hon inte ensam, visar det sig. Ranja, en ung affärsassistent, har anlänt på uppdrag av en excentrisk fastighetsmiljardär för att hjälpa en släkting. Vid stugbyn gömmer sig också yrkesrånaren Richard, på desperat flykt undan polisen och med åtta miljoner i rånbyte.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Den var skickligt berättad, suggestiv och rätt kuslig emellanåt, men det var också något med den som skavde lite. Tror det var för att ingen av karaktärerna kändes speciellt trevlig och därför kändes det inte som att det spelade någon roll hur det gick för dom (klipp till den Ruth Gallowaybok där karaktären Cathbad blir jättesjuk i covid och jag satt och läste i hyperfart och nästan BAD TILL GUD att han inte skulle stryka med). Karaktärer ska beröra på ett eller annat sätt och det gjorde inte någon av de här. Den här boken får tre rätt små stugor av fem möjliga. 

Full sails bounding on the briney

I fredags fick jag ett infall och började städa mitt skrivbord på jobbet. Eller, det började med att jag skulle byta tangentbord, från ett mediokert till ett hypermodernt som har hört till en arbetsstation som min  numera (tack och lov) f d kollega Jättebebiskollegan en gång i tiden yrkade på skulle upprättas "för det var så jobbigt att behöva gå in till kontoret varje gång man ska lägga in ett värde i systemet" (avstånd mellan labb och kontor: kanske...20 meter? men är man lat så är man), och vår IT-avdelning sände lydigt en dator med tillhörande tangentbord, som sedan stod helt oanvänd eftersom det också visade sig vara så jobbigt att behöva logga in på två ställen och de som efterträdde Jättebebiskollegan hade inte ens en tanke på att det skulle vara jobbigt att gå de där 20 meterna. 

Nu var det väl inte direkt något större fel på mitt tangentbord, men varför ska ett snyggt och coolt med jätteplatta tangenter och solcellsdrift stå oanvänt medan jag hamrar på ett mediokert (inte fullt så platta tangenter, batteridrivet). Bestämde därför att det från och med i fredags var MITT, men som alla förstår så är det ju inte bara att byta från det ena till det andra. För när jag lyfte på det mediokra tangentbordet så blottades en samling damm, smulor och gamla post-it-lappar, och börjar man städa på ett ställe så kan man ju inte lämna resten av skrivbordet i ett halvdassigt skick. Började därför rensa i högar och hittade både det ena och det andra som uppenbarligen legat där i flera år utan att jag kastat så mycket som en blick på dom. Så cirka 90 % åkte i pappersinsamlingen utan vidare åthävor. Kunde därför göra det som jag en gång föresatt mig skulle ske om inte dagligen (minns inte ambitionsnivån) så åtminstone varje fredag, lämna jobbet med ett fint och välstädat skrivbord. Vilket var ett mål som inte gick att hålla särskilt länge eftersom det alltid verkar dyka upp oförutsedda arbetsuppgifter som genererar pappershögar på mitt skrivbord vare sig jag vill det eller ej. 

Hade egentligen tänkt springa efter jobbet, men kände noll motivation. Åkte till Willys och veckohandlade, sedan hem och gick en promenad med hundarna samt tränade yinyoga. Min man kom hem, jag beordrade honom att ringa efter hämtmat och så var planen att vi skulle kolla på Stranger Things men Netflixappen gick inte att starta så istället kollade vi på en repris av nationshoppningarna i Falsterbo från i somras på kanalen Horse & Country som vi plötsligt har. Sen gick jag och lade mig, trött efter en strävsam vecka. 

I lördags gick jag min sedvanliga hundpromenad, tränade min sedvanlig yinyoga, åt lunch och åkte sedan till stallet för möte och för att vara tillhands om det skulle behövas inför ungdomssektionens Luciashow. Behövde inte göra jättemycket, så det var skönt. Också skönt att kunna sticka hem när man kände för det istället för att vara tvungen att stanna to the bitter end, för ska man vara ärlig så var det lite väl utdraget. Var hemma vid 18-tiden, lagade middag medan min man underhöll om en HELT FANTASTISK dokumentär om Hitlers DNA som han hade sett, sedan åt vi och kollade på Stranger Things och sedan läste vi tills det var läggdags. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda och sedan till bibblan för att lämna och hämta. Hade ju fyra böcker på 14-dagarslån och det ska ju funka, men den här gången gjorde det inte det eftersom jag var i Stockholm (utan böcker) och iväg större delen av lördagen. Hann bara med två, men jaja. Biblioteket finns ju kvar. Dessvärre var fem av sex böcker jag hade att hämta ut också 14-dagarslån utan möjlighet till omlån, så nu gäller det att vara disciplinerad utav bara helvete. 

Gick hem, tränade yinyoga och satte mig sedan disciplinerat med en bok. Disciplinen förstördes av att min man kom och undrade om jag inte ville se den där dokumentären om Hitlers DNA som tydligen loopades på någon historiekanal. Avböjde vänligt men bestämt, och då kunde han liksom inte nöja sig med det utan gick på om att det borde intressera mig eftersom jag ju var intresserad av naturvetenskap och yadayadayada. Det finns få saker som irriterar mig så mycket som när någon annan än jag själv har åsikter om vad jag borde vara intresserad av, eller som inte bara kan acceptera att man säger tack men nej tack, så vips var det dålig stämning och min man gick upp till sitt Pojkrum™ och gjorde något mancave-aktigt (antar jag), medan jag fortsatte med min läsning tills det var dags att laga middag. Sedan blev vi sams igen över stekt strömming och potatismos och världscupen i hoppning på tv. 

Vi gick och lade oss tidigt, tyvärr drog Snarkfabriken AB igång nattskiftet innan jag hann somna så jag flydde till Flickrummet™, men varje sådan förflyttning gör ju att jag blir klarvaken och då tog det tusen år att somna. Sedan vaknade jag vid 01.30 och var kissnödig och det går ju liksom inte att tänka bort. Tänkte sedan gå och lägga mig i sovrummet igen för nu var det tyst, men det visade sig att det var pga att min man var vaken och meddelade att han skulle vara hemma från jobbet pga ont i halsen. Det har han klagat på i flera dagar, men så sent som igår eftermiddag sa han att det nog inte var någon större fara, men nu hade det tydligen blivit värre för han är inte den som stannar hemma i första taget. Flydde tillbaka in till Flickrummet™ för att undvika hans förkylningsvirus. Jag har nämligen ett par hektiska veckor framför mig. Ikväll och imorgon kväll är det ridning, på onsdag kväll ska jag träffa Jenny, på torsdag kväll är det styrelsemöte i stallet, på fredag kväll ska jag träffa A2 och på söndag eftermiddag åker jag till Dääänmäääärk för att vara där till nästa torsdag. Sen återstår bara en dags jobb på jobbjobbet och sedan är det julledigt, men fram till dess är det full spead ahead rätt in i kaklet. Så jag har verkligen inte tid med några mansförkylningar! Tycker mig nu ana en känning i halsen, men man kan ju hoppas att det bara är inbillning? STAY AWAY! 

All the neon lights and billboards to be seen and to be heard

Jag jobbar (bland annat) i ett system som automatiskt skickar ut ett mail varje gång man har fått en uppgift. Eftersom jag var på kurs i tisdags och reste hem på onsdagen så hade jag 102 olästa mail från det systemet igår morse. Hade 57 när jag gick hem så det var väl ändå en hyfsat produktiv dag. Var tvungen att svänga inom Biltema på vägen hem för min man skulle byta vattenlåset till handfatet i badrummet och det saknades någon skarvbit. Hatar "att svänga inom Biltema", i teorin är det så himla lätt, man har letat upp artikelnummer och vet att man ska gå till, till exempel BYGG 33. När man sedan systematiskt ska leta igenom alla artiklar som finns på BYGG 33 inser man att den som placerat ut grejerna på de olika sektionerna nästan helt säkert går på någon form av hallucinogena droger, alternativ ha använt en slumpgenerator laddad med hundra procent ondska. Man har siktet inställt på till exempel artikelnummer 23-236, hittar artikelnummer 23-234 och tänker att nu börjar det närma sig, men då är nästa nummer 23-240 nånting och så får man börja om från början. Finns inget som kan få mig mer frustrerad än det, vad är det för fel på vanlig hederlig NUMMERORDNING? Igår hade jag dock tur och hittade rätt direkt, så hela besöket från det att jag körde in på parkeringen tills det att jag körde därifrån rymdes inom en låt i hörlurarna (det var visserligen Rövarkungens ö med Nationalteatern, den är väl minst 10 minuter lång, men ändå). 

Kom hem, gick ut med hundarna, städade, bäddade rent i sängarna, tränade pilates och yinyoga. Sen kom min man hem och började greja med ovan nämnda vattenlås. Vi har ett handfat med ett sånt där inbyggt skåp under, och fördelen med att byta vattenlås är att man då måste tömma skåpet för att komma åt rören, och därmed uppstår också ett osökt tillfälle att rensa det från allt som tryckts in där under årens lopp och som har irriterat mig ett bra tag. Tror jag slängde en hel kasse med ospecificerat BÖS som jag inte ens visste att jag hade. Gött. 

Det pågår ju ett handbolls-VM och jag har i skrivande stund inte sett en enda match! Det är VÄLDIGT tråkigt att handbolls-VM sänds på en kanal jag inte har. Har ju ändå vad som känns som en miljon kanaler (note to self: säg upp sånt som inte tittas på), men inte Viasat Sport som tydligen är den enda kanalen i hela universum som inte ingår i Tele 2:s utbud. Har verkligen ingen lust att betala typ 800 spänn i månaden för att få det heller. Men det är så surt. Kan inte minnas ett enda handbollsmästerskap som jag inte följt slaviskt. En gång i början av 2000-talet var det nära, då sändes det på TV3 på den tiden när jag bodde på ett ställe där vi bara hade bonnakanalerna ettan, tvåan och fyran, men då bjöd jag in mig själv till en kompis som hade TV3 så jag åtminstone kunde följa Sveriges matcher. Men damernas VM 2025 blev alltså det första där jag inte sitter och studsar och biter på naglarna i tv-soffan. Nu hade det förvisso inte spelat någon roll om jag haft ViaSat Sport, för jag har faktiskt inte varit hemma då någon av matcherna sänts, men ändå. Principen. Handboll gör sig inte på radio. Nu har det väl förvisso inte heller gått så bra för Sverige, men ändå. Principen som sagt. Och igår fick jag se ett klipp från matchen mellan Serbien och Färöarna där det var 29 sekunder kvar, stod 31-30 till Serbien som också var i anfall och hade möjlighet att avgöra, men blev avblåsta för passivt spel och sedan gjorde domarna VAR-granskning, kom fram till att det var spelförstörelse och dömde straff till Färöarna som satte den och knep en poäng. Man måste ju bara älska Färöarna vars invånarantalet inte ens är 55 000 personer men ändå lyckas de skrapa ihop handbollslag på både dam- och herrsidan? Och så får man bara se slumpvisa klipp. Ja, jag är bitter. 

Måste också ta tag i det trökiga med att fixa bilförsäkring, fick en gratis månad i samband med bilköpet men tiden tickar ju på och man vill ju verkligen inte stå där ensam och oförsäkrad om det skulle skita sig. Vilket det ju kan göra hur oskyldig man än är. Vi hade Folksam innan, men tyckte inte det var så djävla smidigt att behöva stå och fylla i en skadeanmälan på telefon för att de "inte tog emot skadeanmälningar på telefon längre", så tänkte byta till Länsförsäkringar för två av varandra oberoende personer i min närhet har vittnat om hur smidigt de har hanterat skadeärenden. Men allt som rör försäkringar är ju så zzzZZZzzz trist. Jaja, bara att bita ihop och FIXA. 

Back in business

Nu är jag tryggt återbördad till den skånska myllan efter ett par dagar med utbildning i den kungliga hufvudstaden. Åkte dit i måndags eftermiddag, allt gick bra. Bodde på ett hotell på S:t Eriksplan dit jag promenarade från centralstationen med lite bistånd av Google Maps. Det var bara knappt 2 kilometer men jag tycker alltid det känns längre när man går i en stad. Kanske för att det är så mycket intryck överallt som tar på ens (mina) krafter?
Kom fram till hotellet, fick ett rum på tionde våningen och det lät ju som att man skulle ha utsikt över halva Sverige, men det visade sig att receptionen låg på "våning 4", fastän den låg i gatuplan. Sen fanns det gym och garage på "våning 3", detvillsäga i källaren. Sen fanns det ingen våning 2 och 1 (i alla fall inte som man kunde nå med hiss), så varför man valt att numrera på det här sättet var för mig helt obegripligt. Rummet var lite litet, men i övrigt okej. Spelar ju egentligen ingen roll att det är litet för det enda man gör på ett hotellrum är ju normalt att ligga i sängen, men nu hade jag ju tänkt vara disciplinerad och genomföra min träning. Nu fanns det ju som sagt ett gym på hotellet, men  gym är ju inte riktigt min grej och det lockade inte. Det kostade visserligen ingenting, men om man ville bli medlem där så fick man först betala 1000 kronor i inträdesavgift och därefter "från" 1150 per månad. Det var väl ändå rätt saftigt?, kunde jag känna även om jag är smärtsamt medveten om att det inte är  det jämfört med vad ridning kostar, men men. Nu har jag ju fantastiska Vibes för 149 kronor i månaden, det passar mig utmärkt och efter lite ommöblering i hotellrummet gick det fint att genomföra både styrkepass och yinyoga. Tog sedan en liten promenad för att reka hur lång tid det skulle ta att gå från hotellet till kurslokalen (10 minuter) och för att proviantera (hade ingen lust att gå till någon restaurang utan köpte en sallad som jag mulade i mig på hotellrummet). 

Tisdagen gick jag upp klockan 06.00 och tränade ett pass pilates innan dagens bästa händelse: HOTELLFRUKOSTEN! Den var väldigt bra måste jag säga. Sen var det dags att trava iväg till kursen. Kom in i något hypermodernt kontorskomplex där det minsann inte bara var att ta en hiss till sjätte våningen utan man skulle ange vilket våningsplan man ämnade bege sig till och sedan blev man tilldelad en hiss. Som sedan inte hade några knappar att  trycka på, så det var inget utrymme för att improvisera om man inte riktigt visste vart man skulle. Vet inte om det är vanligt att folk okynnesåker hiss? för det kändes lite ansträngt. Men jaja, jag visste ju vart jag skulle så det var inga bekymmer.

Kursen var okej, det hade stått i det utskickade kursmaterialet att man skulle vara aktiv och ställa frågor. Jag har inga problem med att ställa frågor, men har svårt för det där med att man förväntas göra det liksom på beställning. Frågor kommer väl när de kommer, inte när någon kursledare tycker att de ska göra det. Men det var inte så stingsligt med den saken när det kom till kritan. Tror inte jag sa ett ord på hela dagen förutom när det var rast och man skulle socialisera med övriga deltagare. 

Efter kursen promenerade jag tillbaks till hotellet och lämnade min dator, sedan gav jag mig ut i folkvimlet i Vasastan, tror jag väl att jag befann mig i i alla fall. Är jättedålig på stadsdelar och hur de interagerar med varandra. Mitt mål för promenaden var Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan, där jag tänkte att jag skulle kunna hitta någon trevlig julklapp till min man. Men där var det var mest Manga för hela slanten, så jag gick därifrån igen. Det fanns visserligen mycket rollspelsrelaterat som jag tror skulle kunna intressera honom, men jag tror också att om jag ger honom ett rollspel i julklapp så kan det tolkas som att jag skulle vara intresserad av att sitta och slå med tjugosidiga tärningar och fråga spelledaren vilket vapen som ska användas för att döda fienden. Eller hur det nu går till, jag har aldrig spelat rollspel och jag har exakt noll komma noll procents intresse av att lära mig det. Traskade tillbaks till hotellet, det var mörkt och det är ju alltid kul att kunna kolla in i fönster och se hur finfolket bor. Antar att man måste vara rätt tät för att bo vid Odenplan/S:t Eriksplan med omnejd? så jag gick där och försökte lista ut hur stora folks lägenheter (eller där heter det väl våningar) med utgångspunkt från adventsstjärnorna i fönstren. Tyvärr var det inte så mycket liv och rörelse i fönstren som man hade önskat. En gång för jättemånga år sen bodde jag på ett hotell som låg mitt emot ett sånt där förnämt gammalt hus med våningar, då satt jag en hel kväll och kollade in hos folk. Det var som att ha tio parallella teaterpjäser om folks liv framför sig, OTROLIGT spännande och har bara toppats av när min man och jag bodde på ett hotell på Istedgade i Köpenhamn där det förekom prostitution helt öppet i gathörnen. Fast det har väl gentrifierats bort vid det här laget. Min nuvarande hotellutsikt var medioker  så när jag kom tillbaks till mitt lilla rum lade jag mig i sängen och började kolla på Rederiet (är klar med Varuhuset så nu ska jag beta av någon annan förnämlig svensk såpa) på SVT Play efter att ha bläddrat runt i kanalutbudet och konstaterat att absolut ingenting lockade. 

Igår avverkades den härliga hotellfrukosten, sedan checkade jag ut och traskade jag till järnvägsstationen (eller förlåt, centraaalen). Jag tycker det är något av det roligaste med att vara i en främmande stad, att strosa fram utan att ha bråttom och kolla på människor som liksom är på väg och som är fullt fokuserade på sig själva och sina viktiga liv. De där som går med snabba steg och håller sina mobiltelefoner framför munnen som om det vore en smörgås och pratar om viktiga saker i sina viktiga liv. Älskar att betrakta på avstånd och fundera på hur de där människorna har det egentligen. Noterade också att det var förvånansvärt många rätt små barn som gick till sina skolor själva, mitt i stan bland all trafik! Trodde det var mer ängsligt och curlande, eller möjligen att jag skulle få se barnflickor eller au pairer, men där gick 8-9-åringar helt obekymrade i morgonrusningen. Men sån blir man kanske om man bor på gångavstånd från Vasa Real eller Lilla Adolf Fredriks skola.   

Kom i god tid till centralen men höll nästan (okej, det var kanske att ta i) på att missa tåget ändå, för på bänken bakom mig i vänthallen satt en karl som inte gjorde något väsen av sig men plötsligt stod det fyra poliser där och undrade vem han var och om han kunde legitimera sig "för det kan vara så att det finns folk som letar efter dig". Då blev det väsen, för karlen ifråga ansåg inte att svensk polis hade med det att göra, och en lång diskussion uppstod där det framkom att mannen kunde vara antingen ryss eller est, men absolut inte finne (en polis föreslog det och fick en ström av okvädningsord med öststatsengelsk brytning till svar). Vet inte hur det slutade för jag var som sagt tvungen att gå till mitt tåg, men kunde konstatera att poliserna faktiskt var väldigt vänliga och tålmodiga med denne synnerligen surmulet ovillige ryss-eller-est-men-absolut-inte-finne. Jag har kollat en del på Tunnelbanan och 112 på liv och död och liknande serier och har då tänkt att de (poliserna och ordningsvakterna) nog mest spelar sådär snälla och omtänksamma bara för att de har ett helt kamerateam i hasorna, för det måste ju vara otroligt tålamodsprövande att behöva hålla på och dividera med fyllon, pundare och allmänt motsträviga element dagarna i ända. Men de här var i alla fall inte ens i närheten av att tappa humöret och börja veva med batongerna (nu behöver ju inte alla poliser för all del vara som de där piketsnutarna i Samhällsbärarna av Leif GW Persson heller), i alla fall inte så länge jag satt där med öron som parabolantenner för att suga in hela dialogen. Men det är klart, man behöver ju inte heller ha ett kamerateam i hasorna eftersom alla människor går omkring med mobiltelefoner och nog är beredda att livesända varje ordväxling som kan tänkas eskalera. 

Tågresan hem var händelselös bortsett från detta: satt i tyst kupé och det var tyst bortsett från en gubbe som satt och läste för sig själv, detvillsäga ljudade orden tyst för sig själv, vilket blev OTROLIGT irriterande att lyssna på efter ett tag för det kändes som att alla ord började på s eller något som genererade läppljud. Fick proppa in hörlurar med musik för att slippa höra det, det gick ju liksom inte heller att säga något för det var ju inte på något vis högt, bara för djävla enerverande. 

Kom hem som jag skulle, gick en promenad med hundarna och njöt av att ha grus och jord under fötterna istället för asfalt och betong, men framför allt av STILLHETEN. Det där att man hör att nu kommer det en bil istället för att det är ett ständigt brus av trafik som bara finns där i bakgrunden som en dyster bordunton, och att man ständigt måste se sig för. 

Nu är jag back in business igen, har 102 olästa mail trots att jag jobbade på tåget, så det är väl bara att kavla upp ärmarna och börja jobba. 

Följeslagaren

 Har läst Följeslagaren av Sofie Sarenbrandt, det är del en miljon i serien om kriminalinspektör Emma Sköld och hennes minst sagt kämpiga relationer till män, exmän, syskon och föräldrar. Detta är handlingen: 

En kvinna försvinner i Bromma. Inga livstecken finns, men inte heller någon kropp. När en makaber ledtråd upptäcks i en grannes trädgård fruktar polisen det värsta. Varför väntade maken i tre dygn innan han anmälde försvinnandet?
Kriminalinspektör Emma Sköld gör allt för att lösa fallet. På eget initiativ hjälper hennes syster till med utredningen nu när hon är sommarledig från polishögskolan. Men Josefin har ingen aning om vad hon gett sig in i.

Jag tyckte den här boken var ungefär som jag förväntade mig, för trots att jag gång på gång deklarerar hur trött jag är på fantastiska Emma Sköld så kan jag inte låta bli att läsa nästa bok. Hyfsad intrig, men aningen seg emellanåt och vad det gäller Emmas privatliv, så herregud, öppna munnen och sjung ut för helvete!, morrade jag mellan tänderna emellanåt. Svårt att känna sympati för någon som gör det så djävla svårt för sig. Kopplingen mellan Kitty och Lycke kändes också lite ansträngd, men i övrigt en helt okej bruksdeckare. Den här boken får tre samurajsvärd av fem möjliga. 

December!?

Det var i det närmaste tomt på parkeringen när jag kom till jobbet i morse. Det är det ju alltid, eftersom jag alltid är först, men idag har jag tagit bussen och kom därför ett par timmar senare än vad jag brukar. Och då brukar det ju ha dykt upp folk, men idag stod det alltså bara en enda bil där. För i fredags var sista dagen för rätt många, så det är ju så här det kommer att vara fortsättningsvis. Två kollektivanställda och fem tjänstemän, om ett drygt halvår: noll kollekktivanställda, tre tjänstemän. Det är en så märklig känsla. Har sett bilder från den norska fabriken som håller på att byggas ut, det blir en jättefabrik. Den skulle ju ha legat här, det var vad alla trodde när man började prata om att ha en jättefabrik för Sverige-Norge-Finland-Baltikum. Men så blev det alltså inte. 

I fredags gick jag och A2 på lunchkonsert i kyrkan där min son spelade orgel. Det var mysigt och stämningsfullt som alltid i kyrkan, oavsett om man är religiös eller ej (tycker jag dårå, är väl bäst att tillägga). Sen åkte vi tillbaks till jobbet och gick runt och sa hej då. Fast vi ses väl på labbglöggen? kunde man ju tillägga, de flesta skulle nog ändå komma lät det som. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, gick till affären och hämtade ut ett paket, handlade, gick hem och tränade yinyoga, kokade gulaschsoppa och sen var det kväll. Vi började kolla på nya säsongen av Stranger Things. Den känns väl okej, men sådär förtätad och magisk och spännande som den första säsongen blir det ju aldrig. 

I lördags gick jag en långpromenad och yinyoga. Åkte sedan till grannbyn för att lämna adventskalender till min dotter, en tradition som är helig trots att hon fyller 40 nästa år. Passade också på att gå på systemet när jag ändå hade vägarna förbi, köpte en flaska whisky i julklapp till svärsonen (en annan tradition) och lite bubbel som ju alltid passar att ge bort till random folk. Sen hem för lite bok och soffslappande innan det var dags att hasa ut i köket och fixa mat. Vi åt tidig middag för vi skulle på teater på kvällen tillsammans med min son och sonhustru, där en vän till familjen spelade huvudroll. Förra gången vi var på teater var det på en musikal i våras  (där samma vän till familjen spelade med, det är tydligen vad som krävs för att jag ska dra på mig kulturkoftan), då hade vi platser högt upp på balkongen som var fruktansvärt obekväma. Nu satt vi på parkett eller vad det heter, betydligt bättre komfort. Pjäsen var Frankenstein och min man var dödsrädd för att det skulle vara moderniserat för det är det värsta han vet när man ska förflytta klassiker till nutid. Jag kan väl till viss del hålla med, framför allt hade jag väl inte direkt uppskattat om Varelsen helt plötsligt skulle vejpa, sms:a och dricka Red Bull. Men det var  att oroa sig i onödan utan tvärtom var det en mycket väl förvaltad berättelse i originaltid. 

Igår var det den vanliga söndagspromenaden och yinyogan, därefter soffa och bok. Packade min väska, för idag ska jag åka till Stockholm på kurs (därav ovan nämnda bussresa). GULP. Det var lite material man skulle ha läst igenom innan och när jag satt och kollade på det i fredags så råkade jag se i det finstilta att kursen riktar sig i första hand till revisorer av ledningssystem. Det är inte jag, därav gulpet. Men det värsta som kan hända är väl att man får sitta av en dag och känna sig som en I-DI-OT, det är ju inte som att man kommer att bli avrättad för falsk tillvitelse eller så. Det värsta är dock att min chef redan har sålt in min kunskap-to-be  i detta inför resten av gruppen, men det får bli ett senare problem i så fall. 

Och så var det december? Hänger fan inte med i svängarna alltså. Träffade min exman i kyrkan i fredags, det blir tacolunch/knytkalas hos dom den 23 som enda julfirande i år vad det ser ut som nu i alla fall. Avspänt och bra, det har man ju inget direkt emot. 

Nu väntar alltså tågresa till Stockholm, kurs imorgon och sedan ska jag, istället för att flänga hem och stressa för att hinna med alla byten och anslutningar och slutligen komma hem med sista bussen mitt i natten, bara traska tillbaks till hotellet och stanna en natt till för att sedan inleda onsdagen med hotellfrukost och sedan tillbringa arbetsdagen på tåget i (förhoppningsvis) godan ro. Vi får väl se hur det går med den planen.