Hej och hå

I fredags slank jag från jobbet en halvtimme tidigare för massage. Hos den första thailändskan, de börjar bli många i omlopp nu? Men hon som ersatte Stålnypan. Jag var ju hos hon som varit i Thailand i fyra år för ett tag sen, och det var absolut inte dumt men kanske ändå inte riktigt så bra som jag mindes det. Så jag bokade in ett besök hos Stålnypans efterträdare istället. Det var skönt, men jag måste nog säga att det är Laserkvinnan som har seglat upp i topp när det kommer till massage. Det är inte mysigt som hos thailändskorna, men hon tar sannerligen och helt oombedd i för kung och fosterland. Och det vill man ju ha, helt oombett för det känns lite pinsamt att be någon "ta i ordentligt", som om man var nån himla BDSM-typ. Inte för att massage handlar om sex, men ja, ni fattar. 

Efter massagen åkte jag till min exman, där min son och hans fru bor nu när de är nere på besök, eftersom jag ändå var i krokarna och för att hämta min dyrbara åttonde säsong av Hem Till Byn som de nu sett färdigt. Min exman bor i ett sommarstugeområde vid havet där det finns en miljon små vägar som alla ser likadana ut och heter någonting med fiskar. Jag har varit där förut, men inte så ofta att jag kan säga att jag hittar, och mycket riktigt körde jag vilse och svor mellan sammanbitna tänder över alla skyltar med abborrar och flundror och gösar och skräddor som liksom gäckade mig. Kom fram till slut, tänkte "oj vad det står mycket bilar här" och så kom jag på att det var min exmans födelsedag. Dörren stod öppen, jag knackade lite symboliskt på karmen men ingen svarade så jag fick kliva in och hojta. Ett helt kalas satt bänkat i uterummet i vilket jag klev in i precis i samma ögonblick som tårtan bars in från ett annat håll. Blev bjuden att sitta ner och ta en fika, men tackade nej, inte för att jag och min exman är okontanta med varandra (längre), men det kändes väl ändå lite sisådär. Åkte hem och gick en promenad med hundarna istället. Bråkade sedan en del med Samsung Health som inte vill räkna aktivitetskalorier på ett rimligt sätt. Den tycker att man ska förbruka mer än 500 aktivitetskalorier på en dag, vilket aldrig är ett problem för mig under normala omständigheter, men plötsligt en dag hade jag över 3000 aktivitetskalorier utan att jag gjort något mer än gått fram och tillbaks till fikarummet på jobbet, och en annan dag var det på andra hållet, då hade jag gått omkring väldigt mycket på jobbet samt både promenerat och tränat efter jobbet, och ändå då var det bara 4 aktivitetskalorier registrerade. Jag bryr mig egentligen inte om det SÅ, men samtidigt stör det mig att det inte funkar. Nu sa supporten att jag skulle gå in och rensa data så då gjorde jag det och åååh, då fick jag tillbaks det där djävla ljudet som jag kämpat så för att ta bort. Vill inte HÖRA "one kilometer completed, current speed blablaha, average speed blablabla, estimated time blablaha" stup i kvarten när jag är ute och går. Eller ännu värre, tjat om WORKOUT PAUSED så fort man stannar till och WORKOUT RESUMED när man börjar gå igen. Då måste jag stänga av ljudet på telefonen helt och då kan jag inte lyssna på musik eller podd. Till sist hittade jag det, och då måste man göra så här: Starta ett träningspass, gå in på "inställningar" och därifrån stänga av "ljudguide". Sådärja. Sedan började jag kolla på en film som hette Lantisar, tyckte jag kände igen huvudrollsinnehavaren (eller heter det haverskan?) och då visade det sig vara den moldaviska horan Magdalena i Exit. Så kan det gå. Ja, det var väl min festliga fredagskväll det. 

Upp i ottan och iväg till spårskogen med Laban för nu vankades det spårprov och TÄVLING. Det gick bra såtillvida att vi fick ett förstapris, vilket inte på något vis kändes självklart för jag tyckte vi var ute i evigheter och jag var osäker på om vi hade klarat tiden. Kändes ibland som att vi var ute och snurrade i evigheter och man vet ju heller inte hur domaren bedömer när det är ett längre tappt eller inte. Men jodå, det gick vägen. I själva tävlingen hamnade vi någonstans i mitten av de som fått förstapris, vilket kändes helt okej för Laban är ju inte speciellt rutinerad. För den oinvigde så är alltså "förstapriset" en kvalitetsbedömning där hunden ska ha klarat spåret självständigt i ett för eftersök lämpligt tempo inom tiden och ha en godkänd skottprövning. Sen kan man få andrapris också, då kan det till exempel vara att tempot är mindre lämpligt, att man har ett långvarit tappt, att man kommer bort från spåret och blir tillbakaropad av domaren (som jag blev förra gången), och för ett tredjepris så är det ytterligare någon sådan händelse. Är det fler, eller om man inte klarar tiden, eller om man inte klarar skottprovet, så får man noll. Hur som helst. För att sedan skilja de som får förstapriser från varandra så har den lokala taxklubben en intern prissättning där man i det närmaste bedömer varje centimeter av spåret (känns det som) där man får poäng för olika saker och dessa blir i sin tur graderade som "bra", "bättre", och "bäst" och utifrån det så blir man så småningom placerad. Allt detta tar som ni förstår en evinnerlig tid och medan man väntar på att domarkollegiet ska enas så får man sitta vid en grillplats och äta korv och prata och, tja, vänta. Nu hade vi i alla fall tur med vädret, annars brukar det hällregna och då får man kura ihop sig i en liten stuga utan fönster som finns vid nämnda grillplats. Ingen täckning finns det heller, så det är bara att gilla läget och odla sina sociala skills. 

Var SÅ TRÖTT när jag kom hem. Lagade mat, eller rättare sagt kokade pasta och värmde en pastasås jag plockat fram ur frysen eftersom man av erfarenhet vet att det inte är läge för ett långkok när man har varit i spårskogen. Vi åt och sen skulle jag kolla på ett avsnitt av första säsongen av Happy Valley, som jag har börjat se-om och lite fascineras över den betydligt yngre Catherine med mer humor och livslust (och libido!), men efter tio minuter började ögonlocken kännas som bly så det var bara att kasta in handduken och slänga sig i bingen. 

Igår gick jag en långpromenad värd namnet (11,5 km), kom hem och tränade det pilatespass jag skippade i torsdags. Sedan städade jag i skåpet där vi har alla förvaringsattiraljer, slängde tusen udda lock och burkar som jag sparat men aldrig någonsin använt, och om den dagen kommer då man känner att "nu skulle man behöva en liten plastburk med lock, vad synd att man inte har någon" då ska jag vara  den första som erkänner att jag har slängt för mycket, men den dagen kommer aldrig att inträffa. Stekte pannkakor till lunch samtidigt som jag bakade bröd och fixade och donade. Var mycket nöjd med mig själv efteråt. Låg sedan och läste Mr Mercedes resten av eftermiddagen med fönstret öppet och lyssnade på ett stilla sommarregn som föll utanför. AAH. Den bästa känslan ändå, va?

Nu väntar en dryg veckas jobb, sedan är det fan i mig SEMESTER.   

Fredag vecka 30

Äntligen fredag, tänker man ju av gammal vana fast den här veckan har gått i ett huj. Nyss var det måndag, sen blinkade man till och så hade det gått flera dagar. 

Igår var jag på återbesök hos Specsavers för att diskutera mina linser. Jag bad ju om att få ett par som gör att man ser lite bättre på långt håll och så får det ju tyvärr bli på bekostnad av att man ser sämre på nära håll, men tycker att provlinserna var precis tvärtom. Undrade om något blivit fel, men nä, styrkorna stämde, men det var en annan typ av lins och så fick jag förklarat för mig hur den var uppbyggd med olika cirklar jämfört med andra cirklar på den typ av lins som jag hade innan, jätteavancerat var det. Nu ska jag i alla fall få prova en annan styrka och utvärdera den. 

Detta tog cirka ingen tid alls, så jag passade på att svänga inom Ica Maxi på väg tillbaka till jobbet. Köpte kakor (till jobbet) för att lite rättfärdiga mitt besök där, men syftet var ett helt annat. Jag köpte ju ett gäng nya matlådor tidigare i år.  De ersatte de gamla som jag haft sedan 1990-talet (skojar ej) och som väl inte kändes sådär superfräscha längre. De nya var likadana, fast lite tunnare plus att man numera bara kunde få locket i svart. Det sabbade hela vårt system, för innan hade vi olika färger på locken för att skilja på vems matlåda som var vems, det är ju samma mat men min man har lite större portioner och jag vill gärna ha olika typer av kål och starka såser som tillbehör i min matlåda. Nu fick vi istället märka upp dom med namn, vilket kändes lite studentkorridor (eller som jag inbillar mig att det funkar i studentkorridor), men det spelar ju ingen roll så länge det funkar. Vilket det gjorde, men kvaliteten på matlådorna var det sämre med. Upptäckte för ett tag sen att det liksom hade smälts små hål i botten av en? Det är väl rätt klent för något som ska tåla både mikro och frys och, utgår man från, diskmaskin? Tänkte att den kanske hade hamnat mot något värmeelement (?) i diskmaskinen, för ibland far ju saker omkring lite hej svejs därinne, men sen hittade jag hål på ytterligare en och då blev jag less. Det var dessutom MINA lådor. Det är säkert all chili du häller på din mat, sa min man, som inte gillar stark mat. Men för det första är jag absolut ingen sån som vräker på ett ton kryddor och tycker att mat måste jämställas med eldslågor för att vara ätbar (jag vill mest ha ett litet sting av hetta) och för det andra, även om jag nu hade varit en sån där starkmats-king så ska väl ändå en matlåda tåla det? Är ju inte som att man häller svavelsyra på maten direkt. 

Man borde väl reklamera, men frågan är om det är mödan värt för att få tillbaks 39 kronor eller vad de nu kostade. Fast om det blir hål på fler så ska jag nog göra det. I alla fall! Jag var ju lite inne på att köpa matlådor i glas tidigare, men där lade min man in veto för han menade på att det var att be om att den skulle gå sönder. Han har ju ingen fast arbetsplats, så han transporterar ju omkring sin matlåda på ett annat sätt, medan jag bara bär min i en påse till och från jobbet. Jag var mer inne på att de skulle ta en massa plats i skåpet eftersom de inte går att stapla på samma sätt som de identiska plastlådorna från Icas sortiment. Men nu är jag ju lite sur på Icas plastlådor och då kom jag på att JAG kan ju köpa andra lådor, det är ju ingen naturlag att vi måste ha likadana. Haha. Plus att matlådorna oftast rör sig mellan kylskåpet-diskmaskinen-torkstället i ett evigt kretslopp och faktiskt väldigt sällan står i skåpet, i alla fall inte alla samtidigt. Så nu köpte jag fem små gulliga matlådor i glas till mig själv. Ska ändå röja ur lite i det där skåpet där vi har alla lådor och byttor och grejer och skapa en liten hörna till dom så kommer det kanske att bli hur bra som helst.

Kom hem och eftersom det var torsdag så var det dags för städning. Bestämde mig igår en gång för alla att torsdagen måste få vara en träningsfri dag, för det är tillräckligt jobbigt att ha städningen på sin to-do-lista utan att man måste känna att man har mer än det den dagen. Nu är det ju inte precis den fysiska ansträngningen som tar knäcken på mig, utan mer känslan av att man bara vadar omkring i en räcka av göromål som aldrig tar slut. Det ska jobbas och åkas till och från jobb och handlas och promeneras med hundar, sen ska man plocka och damma och torka och skura och byta lakan och handdukar och HÅLLA PÅ, och när man är klar med alltihop så vill man väl ändå bara sätta sig ner och pusta ut? I alla fall vill jag det, var noll procent sugen på att dra fram någon himla pilatesmatta och sätta igång med ballongandning och grejer. Ska köra ett annat upplägg från och med nu. Fast om ett par veckor så börjar ju ridningen och då får jag automatiskt ett annat upplägg. Känns lite sjukt att höstterminen börjar samma vecka som vår semester, men det kan ju vara gött att inte alla jordens invånare är lediga samtidigt. 

Idag ska jag på massage efter jobbet, gött. Sen blir det en helg i spårskogen, det kommer förmodligen att regna säger prognosen men det är ju bara att gilla läget. Och tusen gånger hellre en sommar med lite ostadigt väder än så som det var tidigare i år med vecka ut och vecka in med stekande sol och noll millimeter nederbörd. Sa jag minst hundra gånger under de där veckorna, så nu får jag väl stå för mitt ord. 

Svartstick

Har läst Svartstick av Sara Paborn. Detta är handlingen:

Till en kursgård i Dalarna kommer 39-åriga Paula för att få andrum i sin kaotiska tillvaro. På gården bor redan Gunni vars liv stannat upp efter en omtumlande passion.

I slutet av 50-talet förälskar sig den unga Anita i Bengt, som öppnat traktens första snabbköp - men Bengt är gift och snart börjar ryktet gå.

NJA, kände jag efter ett tag. Här hände det inte mycket, tyckte berättelsen var redan gjord, rätt seg och liksom endimensionell. Karaktärerna var intetsägande och trista. Den får två väldigt små broderinålar av fem möjliga.  

All those things she said, I told you to ignore

Igår var det en vanlig dag. Rörig på jobbfronten, för vissa som ska täcka upp för andra som har semester är inte helt hundra på vad de ska göra, har det visat sig. Plus att vi ju hade ett haveri som gjorde att vi kom  rätt mycket back. Nu måste alla vara på tårna och stridsberedskap råder; hjulen ska rulla och då får vi alla kavla upp ärmarna och hjälpas åt. I ett sånt läge är det alldeles otroligt skönt att slippa Jättebebiskollegan. Slippa höra hens suck och stön över allt som måste göras (och ändå blev det så lite gjort?). Det är klart att om man går till jobbet med inställningen att allting är jättejättejobbigt - då blir det väl också jättejättejobbigt, tänker jag. Själv är jag ju lite tävlingsmänniska och ser det mer som en utmaning att hinna med så mycket som möjligt, gärna när det är läge mission impossible, och får jag säga det själv så är jag en jävel på att få saker och ting gjorda, både snabbt och bra. Såklart har även jag dagar när jag tycker allting är jättejättejobbigt, men om man som JBK har dåliga dagar 365 dagar om året så bör man kanske överväga sin situation och försöka göra något åt den (eller jobba på att ändra sin inställning). Nu är det ju i och för sig just det som JBK har gjort, och det är ju bra för oss alla. Är mest bara förundrad över folk och hurdana dom är. När man tackar ja till en tjänst där man vet premisserna, och sedan bara försöker komma undan det som är ens arbete? Aja, det där är ju förhoppningsvis historia och glömt snart. 

Jobbade, åkte hem, tränade, gick ut med hundarna. Pratade med grannarna som hade sin sista semestervecka. Då är det ju rätt gött att ändå ha hela sin semester framför sig, även om jag som vanligt gnölade om att jag ska aaaldrig mer ta så här sen semester. Den har jag hört mig själv säga förut. Gick in när det började regna, åt kvällsmat och läste lite, men sen satt jag nog mest och slöscrollade på telefonen istället för att ta mig för något vettigt.

Idag ska jag till Specsavers för återbesök i samband med byte av linser, tror jag i alla fall. Är både nöjd och inte nöjd med mina nya linser, tycker jag ser lite bättre men att det tar längre tid att ställa om från att ha tittat på något nära till att man tittar på något långt bort, vilket är rätt störigt när man till exempel kör bil. Eller det är väl bara då det är störigt, i annat fall har det sällan någon praktisk betydelse om tillvaron är lite blurrig. De nya glasögonen däremot är spot on, så himla nöjd med dom när jag har dom. Men eftersom jag trivs bättre i linser så vill jag gärna kunna ha linser som huvudsaklig synkorrigering och glasögon som ett komplement, inte tvärtom. Aja, vi får väl se vad de säger. Drar mig lite för att baxa mig in till stan  med bil eftersom halva centrum är avstängt på grund av byggnadsarbete. Hatar sånt där bök och krångel och så ska man hitta parkering och betala för den och försöka räkna ut hur mycket man ska lägga på (eller nuförtiden handlar det väl inte om att "lägga på" utan mer om att knappa in ett belopp, men vissa uttryck försvinner tydligen inte. Är lite som när man säger att man "vevar ner bilrutan" fastän man trycker på en knapp eller "är det du som är på tråden" när någon som ringer fastän man inte alls pratar i en Dialog med snurrskiva från Televerket) och så ska man stressa för att hinna tillbaks i tid (fattar inte varför man inte bara kan betala i efterhand för den tid man stått istället för att i förväg försöka räkna ut hur lång tid saker och ting ska ta och hur smidigt allt ska flyta på, vet att det finns på sina ställen men inte i Ankeborg city). Men det var den enda tiden som fanns, så det är väl bara att gilla läget. 

Breeding on insanity

Igår var det dags för besiktning av bilen. Innan jag åker dit så brukar jag förbereda lite genom att ta fram varningstriangeln och dra fram säkerhetsbältena i baksätet så att den som besiktigar inte ska behöva lägga tid på att leta efter det. Nu är ju den här bilen rätt så ny för mig, insåg att jag inte hade en aning om var varningstriangeln fanns men antog vid utrymmet för reservdäcket. Som är under hundburen i bagageluckan. Orkade verkligen inte ställa mig och böka med det, så jag for som en vettvilling in på Biltema och köpte en ny varningstriangel för 55 kronor. När jag sedan öppnade bakdörren för att lägga in den i baksätet så såg jag att den existerande varningstriangeln ju låg där på golvet och förmodligen hade gjort det hela tiden utan att jag registrerat det. Jaha, men nu har vi två varningstrianglar, det är väl bättre än att inte ha någon alls.  

Besiktningen gick bra. Det är ju med besiktning lite som med tandläkaren; man vet aldrig vad de hittar och hur dyrt det kommer att bli. På tal om tandläkare så kom min kollega Stefan till jobbet igår som ett ilandflutet vrak efter att ha varit hos tandläkaren och gjort en rotfyllning under vilken det hade blivit STRÖMAVBROTT. Ja, det måste ju även kunna hända hos tandläkaren. Allting som skulle göras tog åttahundra år, men det värsta enligt Stefan var att salivsugen inte funkade. När man gör en rotfyllning så ligger man ju så långt tillbakatippad i tandläkarstolen att man nästan ligger upp och ner, plus att man har munnen uppspänd och en massa dukar och grejer överallt så möjligheten att svälja är obefintlig. Du har verkligen varit duktig idag, sa de till honom efteråt och det var nog inte långt ifrån att han fick ett bokmärke. Det hade i så fall varit extremt välförtjänt. 

Åkte hem, gick ut med hundar, körde min intervallträning samt tränade pilates. DUKTIG TJEJ! Kollade jobbmail eftersom jag stack vid lunch och därmed missade eftermiddagens koordinationsmöte, många på jobbet just nu är rätt så gröna och jag hade sagt att de fick maila om det var något akut som behövde fixas. Men det var det inte. GÖTT. Satte mig och läste en stund, kollade sedan klart på Happy Valley. Nu kan det väl inte bli en fjärde säsong...väl? Hoppas ändå för jag gillar den, även om jag tycker att Catherine är lite VÄL butter och långsint och introvert emellanåt. Men älskar henne samtidigt, hon är så härligt obrydd. Går omkring i sin tunga uniform och stenansikte och ger folk svar på tal. Fint. 

Packade upp min nya laddare till cykelbatteriet, den både passade OCH det verkade som att den funkade. I alla fall lyste laddningslampan röd länge, istället för grön direkt som den andra gjorde fastän batteriet var helt urladdat (och som ändå inte laddade något). Får väl köra nån test-tur i omgivningarna och kolla om batteri (och laddare) är att lita på innan jag ger mig på att cykla till jobbet igen. Hade varit extremt surt att bli stående utan batteri med typ 2 mil kvar att cykla och det är inte heller så att cykelvägen till jobbet är nära där bussen går så att det bara hade varit att ställa cykeln och åka kollektivt om det skulle vara något problem. En av nackdelarna med att bo på landet. Jag kan fortfarande inte smälta en gång för hundra år sen när jag skulle åka nånstans norrut och flyget från Arlanda gick i arla morgonstund. Av logistiska (och ekonomiska) skäl hade övernattat hos en kompis i Sollentuna, skulle därifrån mig vidare till flygplatsen. Stod och väntade på pendeltåg (tror jag  det var) och så kom det upp ett meddelande på nån sån där display att det var en minut försenat och nån viktig snubbe med portfölj som stod och pratade i telefon tappade det fullständigt och bara vrålade De e katastrof, detta e fan i mig KA-TA-STROF i sin lilla Nokialur. Okej, jag fattar absolut att det kan ställa till med problem om man har en lång kedja av kollektivtrafikförbindelser framför sig för missar man en buss/tåg/tunnelbana någonstans så kan ju hela planen spricka. Men i Stockholm med omnejd kommer det ju nya tåg och bussar HELA TIDEN. Där jag kommer ifrån gick det en buss på morgonen och en buss på eftermiddagen och 1978 lade man ner den linjen för den var inte lönsam. Då kan man ju tycka att den som står och ylar på en pendeltågsstation för att den måste vänta 60 sekunder längre än den förväntat sig nog borde ta och lugna ner sig lite.

Har inte vansinnigt mycket på jobbet just nu och får därför rycka in och hjälpa till med lite av varje. Så är det när det är semestertider på ett litet företag och där det dessutom råkar vara högsäsong. Men det är rätt kul. Alla oavsett position släpper allt och hjälps åt med att hålla hjulen rullande och skutan flytande. Därför är det viktigt att den som jobbar på vårt företag är prestigelös, "inte mitt jobb" passar väldigt dåligt in här, förklarade jag för den som rekryterade senast och ur detta kom Jättebebiskollegan. Som sade sig vara oerhört prestigelös, men samtidigt visade sig vara väldigt, väldigt petig med (och lade extremt mycket tid på) att sortera upp och kategorisera arbetsuppgifter efter vad som var R&D och vad som inte var det, vilket i det sammanhanget som JBK befann sig var helt irrelevant för det är samma typ av arbetsuppgifter som ska göras. Men för JBK var det tydligen jätteviktigt att på något sätt markera att hen minsann inte bara jobbade med samma saker som laboratorieassistenterna. Prestigelös, my ass. Har kanske inte precis tappat tron på mänskligheten, men definitivt på rekryteringsföretagens förmåga att matcha rätt person med rätt tjänst. 

Aja, det där är ju historia nu. Idag har jag inget särskilt för mig, ska bara jobba och sen hem. Gå ut med hundarna, träna och läsa. Igår hade min man varit och gjort något jobb hos någon som hade två islandshästar som hen inte kunde rida själv p g a att hen vägde för mycket och min man sa då "behöver du en medryttare så kan jag höra med min fru om hon är intresserad". Funderade på saken två sekunder och kom fram till att jag inte var det, även om det såklart lockar med mer ridning, gärna gratis sådan. Men tycker det är rätt skönt att bara ha sig själv att tänka på just nu. Inga föreningslivsåtaganden, inget annat som innebär tider att passa och ställen att ta sig till på fritiden. Sen är det ju bara ett par veckor kvar tills ridskolan börjar igen. Redan nästa helg är det ju BOOT CAMP och sen börjar höstterminen på måndagen. Gissar att man lär vara rätt så mör i röven på tisdagen, hehe. Men då har jag ju i alla fall förhoppningsvis semester. SEMESTER! Skynda, skynda. 

En farlig talang

Det här är en bok som jag inte orkade läsa klart: En farlig talang av Camilla Sten. Detta är handlingen:

Kriminalpsykologen Rebecca Lekman har flyttat hem till Djursholm för att ta hand om sin sjuka mor. I USA har hon lämnat en strålande karriär och hustrun Maria bakom sig. En augustinatt väcks hon av ett telefonsamtal från en brottsplats. Hennes gamla kollega Leo berättar att Rebeccas flickvän från gymnasiet, Louise von Ascheberg, har blivit mördad, brutalt knivhuggen i sitt hem.

Tillbaka i överklassområdet som hon flytt under hela sitt liv, och utestängd från utredningen, börjar Rebecca undersöka mordet på egen hand. Den rebelliska tonåringen Louise hade vuxit upp till en sval hemmafru i en lyxig villa. Vem dödade Louise, och varför? Och varför försökte Louise ta kontakt med Rebecca bara några veckor före mordet – trots att hon svurit att hon aldrig ville se Rebecca igen?

Ju närmare Rebecca kommer människorna runt Louise, desto mer brännande blir det för henne själv. Till slut måste hon fråga sig vilka risker hon är beredd att ta för att hitta mördaren.

Jamen det lät väl spännande? Fast det var det inte. Läste kanske 100 sidor och tyckte berättelsen bara stod och stampade utan att komma någonstans eller vilja någonting. Trista karaktärer och segt tempo, bara depp och poor little rich girl-gnäll. Den får en överkorsad Prozac av fem möjliga.

Don't take a slice of my pie

Vad hände igår? Minns knappt, så det var väl inget anmärkningsvärt. Jobbade, åkte hem, tränade, gick ut med hundarna, kom hem igen, bakade bröd, matade hönsen, åt kvällsmat, gav hundarna mat, läste, kollade på ett avsnitt av Happy Valley, gick och lade mig, läste ett kapitel i Röde Orm, kollade lite på Hem till byn tills ögonlocken började kännas tunga. Det var den dagen. 

När jag kom till jobbet igår morse så var det oroväckande tyst. Oroväckande eftersom produktionen just nu kör 24/7 och då ska det inte vara tyst ens om det är innan fan själv har vaknat och fått i sig vällingen.  Men nu hade det varit haveri som orsakade stillestånd, vilket såklart inte alls är bra. Tid är pengar, osv. Alla fick släppa allt och springa som yra höns för att försöka få till nya lösningar. 

 Och på tal om pengar så hade det inte kommit in någon lön på kontot när jag kollade i morse. Sånt är så sjukt irriterande, kanske inte så mycket för egen del, jag står inte och faller med att lönen måste in på kontot exakt den 25 men det är principen, plus att det ju faktiskt finns människor som lever så på marginalerna att det har en djävla betydelse om lönen kommer en dag för sent. Det är DÄÄÄNSKE BÄÄÄNK:s fel och inte första gången det händer heller. Sen räcker det att maila och så fixas det till inom några timmar, så det är inte som att man måste vänta i dagar. Men det är ändå sjukt irriterande och som sagt: PRINCIPEN. Det är ju som att man själv skulle få för sig att stanna hemma någon dag och inte dyka upp förrän chefen ringer och säger att det faktiskt är arbetdag idag? Fattar faktiskt inte hur svårt det egentligen kan vara? Lön den 25 betyder väl ändå lön på kontot den 25 givet att den 25 är en vardag, och den 25 börjar när klockan passerat midnatt. I min värld i alla fall, men vad vet väl jag? 

För något halvår sen bytte vi lönesystem och det har mest varit en räcka av problem med både registrering och attestering och annat innan underlaget ens har kommit så långt som till DÄÄÄNSKE BÄÄÄNK. En som var föräldraledig fick lön fastän hon ingen skulle ha, en person fick  två gånger lön där det inte dragits någon skatt, flera drabbades av sparade semesterdagar som försvann, när de som kan rapportera övertid eller ta ut komp skulle göra det så kunde de bara välja hela dagar, osv. Och detta är ändå ett väldigt etablerat lönesystem som många företag använder, och det här med lön är ju liksom inte heller direkt ett nytt och okänt fenomen. Att det ens kan vara svårt på ett företag med kollektivavtal där alla har månadslön? Men ja, det kan det tydligen.
När man är chef har man som två roller i lönesystemet, en som är man själv och en som heter "förtroendetid" som är när man ska attestera andras löner.  När jag loggar in som mig själv så hamnar jag i "förtroendetid"-läget så när jag ska attestera andras löner så måste jag istället logga in på mitt privata. Det spelar ju ingen roll SÅ, men var ju inte så lite förvirrande innan jag fattade att jag fick tänka tvärtom.  

Idag ska jag bara jobba till lunch (eller ja, det säger väl inte så mycket egentligen eftersom jag i normala fall slutar 13.15), sen åka och besiktiga bilhelvetet så det blir gjort. Sen hem och intervallträna. Har bara ett avsnitt kvar av Happy Valley nu, sen tror jag att jag ska se-om de två första säsongerna för jag har glömt en hel del och tycker den är så bra. Britter (och danskar, det får man ändå ge dom trots DÄÄÄNSKE BÄÄÄNK) kan verkligen göra kriminaldraman. 

Can't remember anything to do this very day

Vecka 30! Va? När jag körde till jobbet vid halv fem i morse så var det, ja inte mörkt, men skumt. Definitivt inte lika ljust längre. Och ännu är det en evighet till semestern, speciellt nu när jag inte riktigt vet om jag kommer att kunna ta semester som planerat eller ej. Aja, det löser sig på något sätt när vi väl kommer dit. Återigen: lite utebliven semester kan det fan i mig vara VÄRT för att slippa dras med en hopplös jättebebiskollega som bara sitter i världens största offerkofta och skyller på allting annat istället för att bara göra sitt djävla jobb. Men nu har hen slutat, tjoho. Enligt skvaller från en annan kollega så ville hen "ha ett jobb med mer fria arbetstider". Tror hen störde sig jättemycket på att vi inte har någon flextid, för det har varit ett djävla tjat om detta och vi har ju inte det utan ett lite mer inofficiellt system att så länge man gör det man ska så är det okej att komma och gå, inte helt fritt såklart, men det är ingen som säger något om man kommer senare eller går tidigare (så länge det inte sätts i system att bara göra det ena (eller ännu värre: BÅDE komma senare och gå tidigare) som till exempel Narcissus gjorde). Jättebebiskollegan (JBK) hade inlöst övertidsersättning, det har de flesta av oss här och när hen började så frågade hen hur det fungerade och jag förklarade ungefär ovanstående. Att man sköter sitt jobb och när det behövs så får man jobba mer, men det är inte meningen att man ska jobba hur mycket som helst utan arbetstidslagen gäller, och när det funkar så är det också okej att jobba lite mindre, men det registreras ingenstans och det är frihet under ansvar som gäller. Men trots att jag sa att det här "jobba lite mer ibland och lite mindre ibland" var något som vi brukar reglera under typ innevarande vecka så tolkade JBK det som att det fanns en inofficiell flex, så hen skrev upp alla sina övertidstimmar och ville sen ta ut allt det i en jättelång ledighet som i vintras då. Vilket hen inte fick, för det är ju inte så det fungerar. Fick förklara en hel massa gånger det som JBK uppenbarligen inte fattat, trots att det står i anställningskontraktet, att om man har inlöst övertidsersättning så har man ju blivit kompenserad för själva övertidsersättningen i form av högre lön och/eller fler semesterdagar, men lika lite som att det betyder att man ska jobba hur mycket som helst betyder det ju inte heller att man aldrig ska jobba över. Arbetstidslagen gäller, har jag sagt hur många gånger som helst, men samma kollega som berättade att JBK ville ha "ett jobb med mer fria arbetstider" berättade också att JBK gick omkring och beklagade sig över att hen "inte fick något mer betalt hur mycket jag än jobbar över". Nä, det är ju det man har blivit kompenserad för? Ska bli så skönt att slippa detta rikspucko. Lämnade över blomma i fredags, samt höll ett vad mig anbelangar fullständigt falskt litet anförande som bara innehöll floskler i stil med "tack för den här tiden" och "nu väntar nya utmaningar" med mera. 

Åkte sedan hem och väntade på DHL som skulle komma någon gång mellan 10-14 för att lämna av paketet med min vibrationsplatta.  Eller, jag jobbade såklart under tiden. 11.30 ringde "Linda från DHL" och frågade var jag var, för de stod utanför och knackade på och ingen öppnade. Det visade sig att Linda stod och knackade på hos grannarna (som inte var hemma). Gick ut och lotsade henne rätt. Ut ur DHL-bilen klev en ung tjej med hela ansiktet fullt av fillers och botox och allt vad det heter, och med lösögonfransar och lösnaglar långa som år, samt omvälvd av ett moln av parfym. Inte den typiska chauffören kanske. Men hon knappade flinkt in det-som-nu-ska-knappas-in på någon liten dosa och lyfte utan vidare av det 23 kilo tunga paketet och backade ut den stora DHL-bilen på vår långa smala uppfart och ut på gatan igen utan att blinka, så hon hade ju logistik-skills som hette duga. 

Baxade in vibrationsplattepaketet, jobbade klart och gav mig sedan ut på en intervallträningsrunda. Kändes BRA, BRA, BRA. Det göttiga med intervaller är ju att man ändå har lite tid att återhämta sig, sen ska jag ju inte ljuga och säga att det inte är jobbigt för det är det. När det börjar gå mot intervall 30 och uppåt så börjar man, eller åtminstone jag, få mobilisera en hel del viljestyrka för att börja springa igen och inte bara fortsätta gå. Tyckte dock det kändes lättare än sist jag tog mig runt samma runda, min teori är att det har med kläderna att göra. Nu hade jag nämligen bytt om till t-shirt och löparshorts i funktionsmaterial, men när jag utgår från jobbet så har jag ju lite vad jag råkar ha på mig för dagen, vilket ju funkar eftersom jag alltid går i Adidasbyxor, a k a narkotikajeans. Men det blir oftast väldigt varmt, och varmt = jobbigt. Ska kanske börja ha med mig gympapåse till jobbet? Tål att tänkas på. 

Kom hem, packade upp min väldiga vibrationsplatta (återkommer med en recension av nämnda platta vid ett senare tillfälle) och bar ut allt emballage. Vet inte riktigt när vi ska få tid att åka till tippen, nästa helg ska jag vara i spårskogen och helgen därpå är det BOOT CAMP. Det får väl bli på semestern dårå. Sen kom min man hem och skulle sitta hemma och jobba med  sånt där administrativt som man aldrig tänker på att en elektriker gör, men det finns system där de ska bokföra tider och materialåtgång och så vidare, så att allt så småningom kan faktureras. Så det satt han och petade med medan jag gick och tog en välförtjänt tupplur, hade ju ändå stigit upp 02.00. 

Vaknade upp och var helt mosig i planeten som jag alltid blir när jag sover på dagarna. Drog fram vårt toastjärn och så gjorde vi toast till kvällsmat. Mmmm...toast. Det är ju löjligt gott och enkelt, fattar inte varför man inte gör det oftare? Sen kollade vi väl på ett avsnitt av House of cards och sen gick min man upp och lyssnade på musik och jag kollade på ett avsnitt av Happy Valley och sen blev jag väl trött igen och gick och lade mig. 

Vaknade tidigt på lördagen, gick ut med hundarna, kom hem och ställde mig att baka. Kanelbullar, vaniljbullar, sockerkaka. Sen kom min son och hans fru, vi tog en promenad och förevisade omgivningarna. Sedan hem, laga och äta lunch och sedan var det fika och Hem till byn-maraton. Fast så mycket maraton vet jag inte om det var, vi såg bara två avsnitt av den åtråvärda åttonde säsongen, den som inte finns på SVT Play p g a något rättighetstjafs men som jag alltså har på dvd. Är visst ingen tåga i den unga generationen? Hehe. De fick låna med sig boxen och titta färdigt på den själva. En trevlig dag hur som helst. Är så himla sällan vi träffas live eftersom de bor i Värmland, men plötsligt händer det. 

Igår var vi och red islandshäst! Var så himla härligt, regnet strilade ner och jag tycker faktiskt att det är mysigare att rida i skogen när det regnar än när det är soligt och varmt. Man slipper flugor och bromsar och annat elände till exempel, plus att man ju aldrig direkt fryser när man rider. Fick en rätt så pigg häst som hade en jättehärlig tölt, så jag var helnöjd. Det var "blandad tur" men vi delade upp oss så att dom som ville galoppera fick vänta en stund på ett ställe medan de som inte ville galoppera red i förväg och sedan galopperade vi ifatt. Och då gick det djeflarimig undan kan jag lova, nästan så jag kände mig lite utanför min comfort zone. Men allt gick bra. En av de som red ut med oss kände jag igen lite vagt och det visade sig vara en människa från Blå Stjärnan som jag inte träffat på över 25 år. Världen är uppenbarligen inte så himla stor. 

Nu väntar en jobbvecka, sen en helg i spårskogen och sen är det jobb igen. TVÅ-ish veckor kvar till semestern, go go go. 

House of the rising sun

När jag och min man träffades så hade i alla fall inte jag några planer på att vi skulle flytta ihop, ska jag vara helt ärlig så hade jag knappt ens planer på att vara ihop med någon, men nu blev det så i alla fall och det föll ju väl ut. En kväll när vi hade varit ihop typ ett halvår eller så satt vi och kolkade rödvin och löste världsproblemen och så fick vi plötsligt världens feeling och surfade in på Hemnet och hux flux hade vi klickat i någon intresseanmälan för en gammal kåk i Tjottahejti med sju rum och kök och jättestor tomt. TACK GODE GUD att vi sansade oss dagen därpå, och när mäklaren ringde och berättade att det var om inte ett fynd för den händige så åtminstone en fastighet med rejäla behov av renovering så drog vi öronen åt oss och det var nog tur det. Men sen var bollen i rullning och efter ett tag hittade vi ju vårt nuvarande hus och resten är väl historia, som det heter. Vill egentligen inte alls bo någon annanstans, men ändå är jag inne på Hemnet mellan varven och glor. Vid en sån runda så såg jag att detta "vårt" (i fantasin) första hus var till salu igen och djeflar vad sugen jag blev! Det ligger så fint, inbäddat i lummig bokskog med en å och en liten stenbro på tomten. Stor tomt och ett stort hus, avskilt läge. Mmmm. Så skulle man ju bo alltså. Fick sätta mig på händerna och tänka på hur himla bra det ändå är att bo i någon form av civilisation som vi ju gör nu. Hundra meter till affären och busshållplatsen, femhundra meter till bibblan och pizzerian, kommunalt vatten och avlopp och andra bekvämligheter. Plus att vi ju inte har några lån på vårt hus och det är ju inte en alldeles oäven situation om ni frågar mig. Nu skulle vi väl förvisso kunna sälja vårt nuvarande hus för ungefär samma summa eller kanske till och med mer än för vad fantasihuset kostar, men så blir det väl reavinst och skatt på det som ska betalas...väl? Är lite osäker för det är så himla sällan jag drabbas av sånt. Har bara sålt en (1) bostad tidigare (två om man räknar med min mans hus, men det var en granne som köpte det och en annan granne som hjälpte till med alla formaliteter och gjorde lite fiffiga avdrag så det gick nog jämnt ut på något sätt) och det var ju rätt sura pengar att slanta in till farbror staten och det där med uppskov känns ju bara som att skjuta problemet framför sig, gud vad stressigt. Men det är väl för att man är amatör. Vidare är ett litet hus billigt, eller åtminstone billigare, att värma upp än ett stort, och ett stort hus innebär ju också mer att städa och underhålla. Inbillar mig dock att det är lättare att städa när man har lite ytor att röra sig över än som i vårt hus där allting är så himla komprimerat. Ibland hatar jag den här compact living-känslan där det känns som att man inte kan ta två steg åt något håll utan att stöta i något (okej, lite överdrivet men inte mycket), men jag har aldrig bott någonstans där det är stort så jag har egentligen ingen aning om vad jag pratar om. 

Tittade en stund på bilderna av fantasihuset, men sen började jag tänka på hur jobbigt det är att flytta. Och att dra igång projekt med mäklare och stajla inför fotografering och städa inför visningar och så vidare. Plus att man ju måste tajma det här med köp och sälj. En i bekantskapskretsen blev för ett tag sen erbjuden att köpa ett lite större hus på samma gata där de redan bodde, och dom slog till helt trygga i förvissningen om att de skulle bli av med sitt gamla hus i rappet, för det var i bra skick och är ett sånt där hus som passar alla möjliga målgrupper och där det liksom bara är att flytta in och börja bo. Men NÄPP.  Detta var i samband med den första räntehöjningen på hundratals år (kändes det som) och bostadsmarknaden (i alla fall häromkring) bara dog. De fick dras med dubbla bolån i nästan ett halvår innan det gamla huset äntligen blev sålt. Roligare kan man ju verkligen ha. Nä, man ska nog inte gapa efter för mycket. Skomakare, bliv vid din läst eller hur man nu säger.    

Driving my car so far

Nuförtiden har vi ju bara en bil. Det funkar bra, min man har ju sin firmabil och i allra nödigaste nödfall - enda gången hittills var när han en morgon upptäckte att Remus kissade blod och behövde åka till veterinären och jag med bil redan var på jobbet i stan - så kan han ju använda den. Om inte så hade jag väl fått åka hem igen, det hade väl löst sig på något sätt (PS: Remus mår bra igen). I alla fall så har det ju tidigare varit så att jag har ansvarat för min bil och han för sin, men nu har vi ju lite gemensamt ansvar, eller ska man vara petig så är det väl egentligen mest mitt ansvar eftersom det är jag som till 99 % använder nämnda bil. Hur som helst så ska den snart besiktigas. Det brukar ju drälla in erbjudanden från allsköns besiktningsfirmor när det börjar närma sig, och här är vi ju olika. Jag är mer Lika bra att boka tid direkt så man inte glömmer det och så är det ju gjort sen medan min man är mer som Fritjof Nilsson Piraten och har vanan att skjuta allt till morgondagen, särskilt det som är lite tråkigt och jobbigt, som till exempel att besiktiga bilen. Egentligen är det ju inte särskilt jobbigt heller, det är nog mest bara tråkigt. Plus att det är lite som att gå till tandläkaren, man vet aldrig vad dom kommer att hitta och hur dyrt det kommer att bli att fixa det, vilket ju såklart inte bättrar på känslan av tråk. 

31 juli är sista dagen för besiktning, sa min man för ett par månader sedan när jag tröttnat på att se de där kuverten från Besikta och Carspect och allt vad de nu heter ligga och drälla överallt och lite diplomatiskt frågade frågade om "vi" inte skulle beställa tid snart. För ett par år sen glömde han nämligen bort det och så blev det körförbud och det vill man ju undvika va. Jaha, sen visade det sig att min man hade 100 kronors rabatt på någon av de här Besikta eller Carspect eller vad de nu heter och den ska man ju såklart utnyttja, tyckte han (det tycker jag också, men samtidigt får det ju vara inom rimlighetens gränser). Då var det tvunget att det var han i egen hög person som kom dit, och då skulle vi hitta en tid som passade både honom och mig, istället för att jag (som använder bilen dagligen) lite snabbt och lätt svänger inom Bilprovningen som ligger på vägen hem.
Jamen ta det någon måndag när jag cyklar till jobbet, sa jag, det här var som ni förstår några veckor sedan innan eländet med batteriet, laddaren eller vad det nu är började. By the way: Hoppas vid Gud att det är laddaren. Har fått hem den nya laddaren nu, men har inte vågat öppna paketet än. För om det visar sig att det är a. fel laddare en gång till, eller b. att det är fel på batteriet istället för på laddaren, då tror jag att jag kommer att tappa det (igen), och det vill man ju inte fördärva hela helgen med. Ska till söndag kväll eller något i den stilen med att öppna och provladda. En ny laddare gick på en femhundring, ett nytt batteri kostar över 5000 kronor, så ni förstår att jag hoppas på att det är laddaren som är problemet, och helst att det ska vara löst i och med detta nu då.  

Ja, i alla fall. Har du bokat tid än? har nu varit en stående fråga hos mig och svaret är alltid detsamma, nej, nej och åter nej. Jamen gör det då, svarar jag, inte så bitskt som det ser ut i skrift utan lite mer peppigt (hoppas jag åtminstone). Men för min man är det liksom som att börja om varje gång. Då måste han tänka när det kan passa, hur var det nu igen, var det måndagar? ska hon cykla? hur har jag det på jobbet då? osv., och det är som att han aldrig riktigt kommer fram till något. Tänker att det som i min värld är lite tråkigt och jobbigt är lite som att det ligger ett omkullfallet träd på en stig i skogen, lite jobbigt att ta sig förbi men det går ju absolut att kliva över eller gå runt, men det som är lite tråkigt och jobbigt för min man är som om någon byggt upp Berlinmuren. 

Det kanske är lika bra att du gör det i alla fall, 100 spänn hit eller dit kvittar väl egentligen, det kostar förmodligen lika mycket i bensinpengar om jag ska köra in till stan fram och tillbaka bara för det, sa min man i alla fall igår, och det är ju otroligt att det ska behöva ta VECKOR att komma fram till denna slutsats. Och jag in och bokade tid och så var det klart. Eller ja, själva besiktningen återstår ju, men den blir i alla fall av. Nästa vecka, med hela sex dagars marginal till körförbudet. Det tar sig sa han som hade eld i håret. 

En liten smula skvaller

En liten smula skvaller. 

Watching the night coming in from the window

Igår jobbade jag från 03-13 och det gick rätt så bra, man går liksom in i något slags survival mode och jag kände mig egentligen inte trött förrän jag stod i blomsteraffären efter jobbet och skulle välja ut någon djävla avskedsblomma till JBK (jättebebiskollegan). Det fanns sjukt många jättefina snittblomsterbuketter, men jag hade noll inspiration och kanske var det också att jag inte tycker att JBK förtjänar att få någon avskedsblomma så som hen har betett sig, men men. Köpte till sist en orkidé för det är de absolut tristaste  och mest fantasilösa blommor jag vet. Hehe. Köpte också en (minimal) chokladask och ett rätt opersonligt kort. Sen när jag kom till kassan och skulle betala så råkade kassörskan slå in koden för "begravningsbindning", vilket, om ni inte visste det, går lös på 1300 kronor, så det var ju lite above budget om man säger så, plus kanske lite svårt att redovisa? Men jaja, det var ju bara att delete:a och så var det inte mer med det. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, städade. Sen började jag känna av tröttheten, fast kanske mer mentalt än fysiskt. Hade egentligen planer på att träna pilates, men blev gnällig och det kändes plötsligt som att livet bara var en enda lång räcka av göranden och måsten. Då får man tänka om, så det gjorde jag och sköt upp träningen och satte mig i soffan med en kopp te och Mr Mercedes istället. Gick sedan och lade mig klockan 20.00 och ställde klockan på 02 för ännu en natt med barnpassning av produktionspersonal, som vi lite skämtsamt kallade det igår. Idag ska jag dock bara jobba till 09.30, sen hem och vänta på leverans av min vibrationsplatta och sen får det väl ändå vara färdigjobbat för den här veckan. Imorgon kommer min son med sambo och då ska vi ha Hem till byn-maraton, den dyrbara säsong 8 ska avverkas. Och på söndag ska jag och min man rida islandshäst. Och sen är det bara drygt två veckor kvar till semestern. HÅLL UT. 

Night of the living dead

Igår jobbade jag först på jobbet, sedan åkte jag hem och jobbade vidare hemma. Passade på att träna ett pass tabata på lunchen, så var det gjort liksom. För även om jag gillar att träna, promenera och så vidare så gillar jag mest av allt i hela världen den helt oslagbara känslan av att VARA KLAR FÖR DAGEN. Och eftersom omständigheterna nu tvingade mig till en längre arbetsdag än vanligt så gäller det ju att fixa och trixa för att komma till VARA KLAR FÖR DAGEN-känslan så fort som möjligt. Den kom till mig efter att jag gått ut med hundarna, matat hönsen och gått och plockat lite med det ena och det andra.  Sen visade det sig att en på produktionens nattskift blivit sjuk och eftersom vi just nu är inne i den mest brinnande av alla högsäsonger (så känns det i och för sig varje år, som att alla tidigare säsonger varit a walk in the park, men just nu är det i alla fall djävligt mycket att göra) och de bara är två som jobbar på natten och det absolut inte var läge för något stillestånd så beslöts det hastigt och lustigt att jag och en annan kollega skulle ta halva natten var. Inte för att jobba i produktionen, för det funkar även om man bara är en person eftersom det mesta är automatiserat, utan för att det inte är tillåtet med det man kallar för riskfyllt ensamarbete så någon mer måste vara på plats också. Denna någon råkade vara jag, eller jag erbjöd mig frivilligt att komma ett par timmar tidigare. Så 02.00 studsade jag upp ur sängen, körde till jobbet och löste av kollegan som varit på plats sedan 23.00 så att hen kunde gå och lägga sig i vilrummet några timmar innan dagens vedermödor tog vid. Sen jobbade jag som vanligt med det undantaget att jag tog en lov ut i fabriken då och då för att se så att inget av det man inte vill hända hade hänt, vilket det inte hade men man måste ju ta det säkra för det osäkra, tills morgonskiftet kom och löste av. Det gick finemang, sen ska man bara ta sig igenom den här dagen också. 

 

Har stört mig ett bra tag på att en dansk kollega skriver Tunisien som Tunesien. Visade sig dock att det är så det stavas i Danmark. Men alltså? Det heter ju Tunisia på engelska och Tunisie på franska (vad det heter på arabiska vågar jag i och för sig inte uttala mig om) så det där e:et verkar ju vara ett danskt påfund. VARFÖR? kan man ju fråga sig, och det är ju det jag gör just nu utan att för den sakens skull förvänta mig att få ett vettigt svar. Det är som när man frågar danskar om varför inte hundra heter "fems" när nittio heter "halvfems" och "halv" i det här fallet är tio (som man ska dra från fem tjog enligt den helt solklara, NOT, danska räknelogiken). Man möts bara av en axelryckning, de är uppenbarligen helt obrydda över bristen på logik i sitt eget språk. Har nu fått en ny dansk i min krets av jobbrelaterade danskar, en ung rask fyr som nog inte är trettio år fyllda och med lite cool rockstjärneimage. Han är dock så dålig på svenska att vi kommunicerar på engelska. Tyvärr är han cirka tusen gånger bättre på engelska än vad jag är på både engelska och danska, så jag känner mig i allmänhet lite trög när vi jobbar ihop. Tur man har hunnit bli så himla gammal att man numera lite skiter i vilket intryck folk får av en.  

Snart fyller jag år. När man är inne på sitt femtiofemte jordsnurr är det ingen större grej om det ens någonsin har varit det för mig i vuxen ålder. Det är ändå rätt hopplöst att fylla år i juli för alla är upptagna med semesterfir på olika håll. Vad vill du göra på din födelsedag? frågade i alla fall min man, och så bestämde vi att vi skulle rida islandshäst, så det är åtminstone uppstyrt och klart. Sen får det väl bli vad det blir av resten av den dagen, har inga specifika planer förutom det. 

Tänkte för ett tag sen att jag skulle unna mig en för djävla påkostad present, nämligen en vibrationsplatta. När jag fick min artrosdiagnos våren 2020 så fick jag ju gå på artrosträning i grupp, och på det såkallade artrosgymmet så fanns det en vibrationsplatta och det var lite spännande och annorlunda träning som ju verkligen "tog" rätt avsevärt, sen om det gjorde så mycket till eller från för just artrosen vill jag låta vara osagt för jag tränade ju annat samtidigt, plus fick en hästkur med antiinflammatoriskt. 

Sen dess har jag i alla fall läst på lite om vibrationsträning i olika sammanhang, och man får verkligen rätt mycket TV-shopskänsla för enligt reklamen så låter det ju som att det bara är att ställa sig på plattan en kvart om dagen så blir man automatiskt alldeles otroligt vältränad och stark, går ner jättemycket i vikt, får bättre kondition, bättre blodcirkulation, bättre immunförsvar och fan vet om inte solen börjar skina och fåglarna kvittra också. Inget av detta märkte jag av under de månader som jag gick på artrosgymmet, men eftersom jag a. är inne i ett HIMLA BRA FLOW när det gäller min träning just nu, och b. som sagt snart fyller år, så tänkte jag att nu djävlar ska jag unna mig. 

Beställde, fick rätt snabbt svar att den var på väg, men sen visade det sig att jag måste hålla mig hemma "mellan 10-14" som imorgon då för att ta emot leveransen vilket inte riktigt ingick i min plan för jobbet, men det funkar ju såklart ändå. Alternativet var att hämta den i en helt annan stad, vilket verkligen inte ingick i någon plan alls. Det blir dessutom finemang ur en helt annan aspelt, för då är jag bara på jobbet till cirka 9.30 imorgon och sen slipper jag se den där trista jättebebiskollegan mer eftersom det är hens sista dag imorgon. Det räcker med att jag måste införskaffa och överlämna någon form av avskedspresent, vilket är cirka det sista jag har lust med eftersom JBK (jättebebiskollegan) verkligen inte lagt två strån i kors för att vare sig sköta sina arbetsuppgifter eller ens bemöda sig om att försöka avsluta lite snyggt. Ingen ska dock kunna komma och säga detsamma om mig, däraf att jag måste lägga tid jag egentligen inte har på att fixa något som jag egentligen inte alls har lust med. Men man får  som vanligt bara GILLA LÄGET. 

Vitt slödder

Har läst Vitt slödder av Carina Rydberg. Detta är handlingen, eller kanske snarare baksidestexten:

Carina Rydberg debuterade år 1987 och slog igenom stort med den självutlämnande och provocerande romanen Den högsta kasten, 1997. Nu återkommer hon till den självbiografiska formen med Vitt slödder som på ett brutalt ärligt sätt skildrar en barndom och en uppväxt, men också händelser från senare år. Det är bok om familj och klass, om rasism och om en katastrof så stor att den förändrar allt.

NJA, säger jag. Har läst Den högsta kasten och det är samma känsla där. Tycker Carina Rydberg för all del skriver rätt okej, men hon koketterar så sjukt mycket med att hon enligt sig själv är sååå speciell och vet allt (en typisk Carina Rydbergsk mening innehåller orden "jag visste redan då att..."). Den här boken tycker jag helt saknar röd tråd, berättelsen hoppar hit och dit mellan då och nu och jag stör mig på att hon hela tiden skriver hur det var eller inte var "på den tiden" som om det var en roman som utspelade sig på medeltiden. Den får två små egotripper av fem möjliga. 

I mean, she was steaming

Igår jobbade jag, sen körde jag till fältet och körde intervaller. Det kändes bra och exakt lagom jobbigt. Kanske fortsätter jag i evigheter med att köra 30 sekunders löpning och 30 sekunders gång? Fast nu har min dotter frestat med att jag ska anmäla mig till ett trail run i oktober. Den kortaste distansen är bara 2,5 kilometer, sa hon uppmuntrande och det borde ju till och med jag klara i oktober, och Gud vad sugen jag blev på att springa lopp, det är ju så kul och var så längesen. Mailade dock arrangören och frågade om tanken med 2,5-kilometersklassen var att den i första hand var till för barn, för man vill ju liksom inte komma där och känna sig som nån himla pedofil som nästlat sig in på Kalvinknatet. För den eventuellt oinvigde: Kalvinknatet är ett motionslopp för barn upp till  cirka 10 år som arrangeras av Skånemejerier (vars variant av GB-glassclownen är kalven Kalvin). Jag HAR faktiskt varit med där när yngsta barnbarnet var nyfödd-ish och min dotter skulle "springa" med  det äldsta barnbarnet, då powerwalkade jag med barnvagnen någon kilometer runt en snitslad bana, men det var inga konstigheter för det är ju massor av vuxna som springer med sina barn just där. Men det är just det, man springer TILLSAMMANS med sina barn/barnbarn/whatever, men det är ju (förhoppningsvis) inga vuxna utan barn som deltar. Och att anmäla till ett "seriöst" lopp och sen vara ENSAM vuxen för att man inte fattat att den kortaste sträckan är dedikerad för barn känns ju som en ny nivå på pinsamhetsskalan. Plus att alla barn ju springer som kenyaner, de blir ju aldrig trötta och andfådda. Nä, här får man ta det säkra för det osäkra och kolla upp ett och annat först innan en eventuell anmälan, kände jag. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade pilates. Sen vete fan vad jag gjorde resten av kvällen?  Listade ut hur man laddade ner appar till vår nya tv-dosa med inbyggd chromecast, samt installerade C More-appen. Kollade på första avsnittet av den nya säsongen av Happy Valley, sen var det väl i princip läggdags. Det var ju verkligen inte mycket att skryta med, men sådär blir det ju ibland. 

Idag har jag två identiska möten, ett nu på morgonen och ett sent på eftermiddagen, oh the joy of being a kontaktperson i ett projekt som inkluderar människor som jobbar i typ alla tidszoner i hela världen. Definitionen av att jobba för mycket är när man träffar personalen både på förmiddagsskiftet, kvällsskiftet och nattskiftet, sa jag till en kollega häromdagen, och såna dagar har jag haft alldeles för många av back in the days. Nu har jag ju äntligen fått lite balans och den är jag mån om att bibehålla. Det är såklart helt okej att ha långa dagar någon gång då och då, som idag då, men det behöver ju för den sakens skull inte vara standard. Får väl se hur det blir från och med nästa vecka när jättebebiskollegan har slutat. 

Inget nytt under solen

 Inget nytt under solen

Can't believe it's a matter of days

Igår var det banne mig väder! Sol, regn, sol igen, åska, hagel, ösregn och sedan sol igen. Aja, hellre det än den där supervärmen och medföljande supertorkan, nu har det ju i alla fall börjat bli grönt igen istället för höstfärger strax efter midsommar.  

Igår öppnade bibblan efter att ha haft semesterstängt i 14 dagar. Svängde inom direkt efter jobbet, hämtade en hel drös med böcker som kommit strax innan de stängde men som jag inte hunnit hämta ut eftersom jag inte fattade att de skulle ha stängt. Bibliotekarie-Eva berättade att nu ska bibblan moderniseras och få självservice och grejer. Plus utökade öppettider! Till och med ha öppet på helgerna. Det ser man ju verkligen fram emot, tre eftermiddagar i veckan är lite snålt. Enda nackdelen är väl att de (enligt bibliotekarie-Eva) inte kommer att öppna förrän klockan 16.00 så det där med att "svänga inom direkt efter jobbet" kommer ju inte längre att bli möjligt för undertecknad. Det är för att det också är skolbibliotek och på dagarna vill skolan ha biblioteket för sig själv. Men det spelar ju inte så stor roll när man som jag bor kanske 700 meter från biblioteket och man kan kvista dit och hem igen på en ordinär kafferast. 

Kom hem, tränade tabata medan jag inväntade att en plötslig åsk- och hagelskur skulle dra förbi. Gick sedan ut med hundarna. Var lite social med familjen och pratade i telefon med min syrra och min mamma plus messade med min bror. Det blåste en del, så jag fick gå med handen kupad om min in-ear-bluetooth-hörlur som en annan Jerry Williams för att det alls skulle höras vad jag sa, vilket ju förtog en hel del av grejen med handsfree om ni frågar mig. 

Kom hem igen, gick en sväng i trädgården, plockade och åt lite hallon och krusbär som börjar bli mogna nu. Gick in och åt kvällsmat, läste, funderade lite på att kolla på någon serie men det stannade vid funderingar. Vi bytte ju från Telenor till Tele2 för ett par veckor sedan, då fick vi också en ny tv-box med nån slags inbyggd chromecast-funktion så att det till och med finns knappar för Netflix och SVT Play på fjärrkontrollen. Gött när det är smidigt. Kollar dock generellt väldigt lite på tv sommartid, men nu såg jag att det hade kommit en ny säsong av Happy Valley och den gillade jag. Alla såna serier kan jag titta på själv för min man gillar inte polisdeckare. Han gillar heller inte socialrealism och inte relationsdraman, så varje gång jag föreslår något sånt så är det kalla handen direkt. Det hindrar honom dock inte från att stanna till när jag kollar och sedan kan han i mina ögon bli ståendes där rätt länge för att vara någon som absolut inte vill se "sånt där skit" (om vän av ordning undrar vad min man gillar att titta på så är det: science fiction, krigsdraman och vissa komedier). Ibland föreslår jag att han ska sätta sig så vi kan kolla tillsammans eftersom det ju ändå verkar som att han är lite intresserad, men nä, det har han enligt sig själv inte tid med. Det är som att han inte fattar att samma tid (som han anser sig inte ha) förflyter oavsett om han står upp eller sitter ner. 

Lyssnade på P3 Historia om Stockholms blodbad, det är ju mustiga grejer alltså. Jag tycker att jag generellt är rätt så dålig på historia, högstadiet gjorde så att allt blev tråkigt genom att det nästan bara var fokus på årtal och väldigt lite på orsak och verkan, däraf känns det som att jag har kunskapsluckor som behöver täppas till. Till exempel har jag inte fattat förrän i pinsamt modern tid att Sture, som i Sturemorden, var en adelsätt, jag trodde att om man hette till exempel Sten Sture så var det lite som att ha ett dubbelnamn i stil med Karl-Oskar eller Per-Erik. Har liksom aldrig reflekterat över att, om Sten Sture istället hetat Sten-Sture, borde haft ett efternamn, eller så tänkte jag helt slött att det var "Den-Yngre" eller "Den-Äldre" som var efternamnen.

På tal om namn så hette en av dom i Sturemorden som blev mördade (av Erik XIV) Dionysius Beurraeus. Det var väl ändå ett namn att heta, va? Ibland tycker jag att nutida människor anstränger sig väldigt mycket för att hitta ett unikt namn till sina avkommor, men det verkar inte direkt vara ett nytt påfund. 

Från och med nu

Har läst Från och med nu av Martina Haag, den handlar om det här:

Malin och Tanja träffas på en nyårsfest och ingår en pakt. Inom ett år ska de uppfylla alla drömmar de någonsin haft. Ingenting är för pinsamt, läskigt eller svårt. De ger sig ut på en resa som kommer att förändra dem för alltid.  

Jag har läst och gillat rätt många av Martina Haags böcker och tycker att hon verkar vara en himla kul person, men alltså NÄE vad den här boken inte var något för mig. Så himla konstruerad och osannolik handling att jag tröttnade ganska omgående och hade den varit tjockare hade jag lagt den ifrån mig, men nu ögnade jag pliktskyldigast igenom den för att se om den möjligen blev bättre mot slutet. Det blev den inte. Den får en bucket list av fem möjliga. 

Åsåvaremåndagigen

Det känns väldigt konstigt, men än så länge känns det inte sådär oöverstigligt jobbigt att jobba som det brukar göra när semestern närmar sig i allmänhet och i synnerhet när man har valt att ha semester sent. Känns som att allting går på rutin och flyter på. Det KAN ju såklart också ha att göra med att jag just nu har det ganska lugnt på jobbet eftersom i princip alla andra har semester men jag täcker inte upp för någon så i mitt fall betyder det bara: nästan inga möten, nästan inget att förbereda, nästan inga protokoll och handlingsplaner att skriva, etc. Kan i princip jobba helt ostört med mina långsiktiga projekt och det är jag sannerligen inte bortskämt med, så det gäller att passa på att njuta för så här kommer det verkligen inte att vara i evigheter, faktum är att redan nästa vecka, när (snart fd) jättebebiskollegan har slutat kommer jag att få jobba med helt andra saker för att hjulen ska rulla på. Jag tror nog att jag klarar att göra det som [jättebebiskollegan] gör på heltid på 50 %, sa jag morskt till en annan kollega förra veckan, men det är sant. Jag kan vara så rasande effektiv och liksom bara trycka saker genom systemet genom att vara överallt på en gång och ha tio miljoner bollar i luften utan att tappa någon, tror det är en av mina bättre jobbmässiga superkrafter faktiskt. 

Slutade lite tidigare i fredags, åkte till fältet och körde min lilla intervallträning, eller nu kör jag ju 40 minuter så den kanske inte är så liten längre? Ingen känning i vaden/hälen längre, skönt. Vet inte vad det var eller vad det kom ifrån, men så länge det inte kommer tillbaka så är jag nöjd. Var också nöjd med detta LIFE HACK: att fylla en flaska med kallt kolsyrat vatten från automaten på jobbet så att man har en flaska kallt kolsyrat vatten att dricka när man varm och svettig sätter sig i bilen efter sin lilla medelstora? intervallträning. 

Körde som en biltjuv hem för att hinna se Nations cup från Falsterbo Horse Show, det gick väl inte sådär jättebra för Sverige tyvärr. Ändå alltid kul med nationshoppningar och lag. Är det något jag kan sakna så är det när vi höll på med ponnyallsvenskan, Gud vad det var spännande när man höll på att räkna poäng och hoppas på strykresultat och hetsiga resonemang i stil med om deras sista ryttare rider på minst 69 % så ligger vi trea!, etc. Skulle gärna vara med i den smeten igen faktiskt, fast nu är inte "min" klubb med någon allsvenska längre så jag får väl nöja mig med att sitta och skrocka om hur roligt det var på den tiden det begav sig och inte alls minnas det svinjobbiga i att vara ideell tävlingsarrangör  på en tid när a. alla anmälningar kom på post, b. alla inbetalningar gjordes på postgiro, c. alla ryttarmeddelanden, startlistor etc. skickades på post, d. alla resultat till distriktet redovisades manuellt via någon speciell blankett med karbonkopior som skulle arkiveras i hundratals år.  Det var rätt mycket administrativt pyssek kring det som nu sköts i någon webbaserad tjänst som heter TDB (tävlingsdatabasen), där man både anmäler sig, betalar och där startlistor, ryttarmeddelanden och resultat publiceras. Allt var sannerligen inte bättre förr. Minns också hur det var när det började komma ett program för resultat, minns inte vad det hette men vår anläggning var på den tiden så himla skruttig så vi kunde inte ha en dator igång samtidigt som toastjärnet i kiosken, för då gick säkringen. Vi fick lösa det på ett lite mer kreativt sätt på dressyrtävlingarna genom att den som satt i domartornet och räknade skrev ner resultatet på en liten whiteboard som man sedan höll upp så att den som satt i sekretariatet kunde notera det och uppdatera resultatlistan löpande. "Resultatlistan" var en massa träpinnar med krokar i där man hade förberett genom att skriva ekipagets namn på frystejp som klistrades på, och sedan fyllde man i resultatet och så fick man kroka av de pinnar med lägre resultat och hänga upp det senaste, och sedan kroka i de andra pinnarna igen. HERREGUD vilket pyssel. Men alla hade någon variant av detta, innan det här programmet som var föregångaren till det nuvarande TDB kom. 

Nog om det. På lördagen tog jag en promenad tillsammans med hundarna och vad som kändes som alla skogens bromsar, högsommar är härligt på många sätt men det är också då alla bitande och stickande insekter verkar ha sina allra bästa stunder. Fick dessutom kapa av min runda för den går via en skjutbana och där var det full övning. Nu är ju lyckligtvis inte våra hundar skottberörda, men man behöver ju inte heller utsätta dom för det i onödan. Gick hem och stekte pannkakor och sedan kollade jag på derbyt från Falsterbo. Min man hade tänkt klippa gräset, men det visade sig att den tändstiftskabel som gått sönder i höstas inte alls hade lagat sig själv över vintern så det blev inget med det. Ändå helt galet att vi inte har klippt gräset en enda gång i år. Ja, nu är det ju hög tid, men innan var det ju först kallt och sen torrt så det har verkligen inte börjat växa förrän typ nu.

På kvällen kollade vi på House of cards som vi har fastnat för, och sen fick min man för sig att vi också skulle hitta "något roligt" så att vi kunde alternera mellan två typer av serier. Hittade dock inget som föll oss i smaken just där och då, så vi började kolla på en indisk komedi istället. Bara dom inte brister ut i sång, för då stänger jag av, sa jag. Det sjöngs ingenting, däremot blev jag omgående väldigt trött eftersom klockan hunnit passera 21.00 och det är tydligen min gräns nuförtiden. 

 

Vi hade missat att vädra ut på ovanvåningen så jag sov som en kratta natten till söndagen p g a värme. Skulle dessutom upp tidigt för sändningarna från Falsterbo började redan 08.55. Det regnade, jag tog på mig min regnkappa och powerwalkade med hundarna och naturligtvis slutade det regna så att jag bara blev varm och svettig. Aja. Kom hem och kollade på dressyr. fick både tårar i ögonen och gåshud när jag såg Patrik Kittels kürprogram, så fint det var. I pausen mellan dressyren och hoppningen passade jag på att baka bröd och röja ur kryddskåpet, vilket var väldigt välbehövligt om ni frågar mig. Note to self: köp inte mer curry, tror jag hade tio burkar med olika varianter. Sen började Falsterbo Grand Prix och det var ju sjukt spännande från första start till sista. Kul med Stephanie Holmén som expertkommentator, men saknade Lotta Björe, tycker att hon är så himla kunnig, påläst, analytisk och proffsig på alla sätt. 

Jaha, sen var Falsterbo över och så också helgen. Bara att spotta i nävarna och köra igång med arbetsveckan dårå. Har inga speciella planer utom att på söndag ska vi, jag och min man, på turridning. Har ju inte suttit på en häst sedan terminen slutade, vilket känns som en evighet sedan, så det ska bli kul. 

Anger management by perkele vittu

Igår deltog jag på ett gruppmöte och tidigare nämnd kollega informerade om att hen ska sluta om en vecka för att börja ett nytt jobb. Ingen av det cirka tiotalet mötesdeltagare som närvarade så mycket som höjde på ögonbrynen eller ställde en fråga om någonting, det var som att de bara hade väntat på det. Personen som ledde mötet klämde till slut ur sig något lamt tackande för "den här tiden" som inte direkt lät som att det kom från hjärtat, och sen var det vidare till nästa punkt på dagordningen, ungefär. Känns lite som att jag i alla fall inte är den enda som är less på evighetslånga ursäkter och frånskyllningar till varför saker inte blivit gjorda, samt ett ständigt pågående jättebebisgnäll. För så har det varit. Vi har de här mötena varje torsdag klockan 10.30. Det finns ett antal arbetsuppgifter som olika personer i den här gruppen ansvarar för. Varje vecka går mötesordföranden igenom uppgifterna och efterfrågar vad som gjorts. Varenda vecka när frågan går till nämnda kollega så måste vi alla vänta en stund medan hen börjar klicka runt och leta efter någon powerpointpresentation. Som man väl för fan ser till att ha hittat och öppnat INNAN mötet? Eller?

Mötet fortsatte utan att något mer sades om detta. Känns till lika delar lite taskigt, det är ju liksom inte kul att vara någon som inte blir sedd, men samtidigt: varför ska jag känna att jag ska ta mer socialt ansvar än de andra, och åtminstone så orkar i alla fall inte jag engagera mig nämnvärt i någon som ändå ska sluta inom kort. Väldigt oklart hur den här (snart fd) kollegan (som ändå är 40+) har lyckats ta sig fram i arbetslivet tidigare, men tror att det kanske är möjligare att flyta under radarn och komma undan med att göra ett i bästa fall halvdant jobb om man är på ett större företag, men här är vi så få - även om själva koncernen är stor så är vi inte mer än ett tiotal tjänstemän anställda på vår sajt - att det märks direkt så fort någon inte levererar.  Om man inte levererar och när detta står klart så kan man ju antingen skärpa sig och börja leverera, eller så kan man ju ha inställningen att allting är alla andras och universums fel och att man själv bara är ett hjälplöst offer för omständigheterna och därför är i full rätt att ägna all sin tid åt att hitta på snyftiga ursäkter och bli en formlös massa av självömkan. Som man ju verkligen INTE ORKAR MED. 

Har ju dragit i trådar för att lösa problemet med att ovan nämnda kollega slutar med två veckors varsel och lösningen blev att jag ska anställa min dotter ett par månader. Hon pluggar ju, men har inget jobb annat än strödagar nu under sommaren och till hösten ska hon skriva sitt examensarbete och det går förhoppningsvis att kombinera med jobb. Arbetsskygg är hon i alla fall inte, det vet jag. Min chef tyckte att det var en MEGET GO LØSNING och jag fick beröm för snabbt och rådigt ingripande, typ.  Jaha, han  kontaktade HR och förklarade läget och skrev att han hoppades på EN HURTIG LØSNING eftersom läget var som det var, och att de skulle kontakta mig direkt för att lösa detta RIKTIGT HURTIGT dårå, och det utlovades att de skulle kontakta mig "direkt på morgonen" som igår då, och jag satt därför större delen av förmiddagen och väntade på att detta skulle ske utan att det plingade till i vare sig telefon eller inkorg. Sånt är så sjukt irriterande. Satt ju såklart inte bara och glodde utan hade annat att greja med, men det är ändå störigt. Skrev ett mail strax innan lunch, för då såg jag att HR-människan var grön på Teams, och frågade om hon hade tid att ta det nu eftersom jag skulle gå hem klockan 13.30. Fick inget svar. Vet helt ärligt inte riktigt vad man pysslar med på en HR-avdelning, men mycket verkar det vara.

Åkte till Laserkvinnan och fick behandling. Lyssnade på Camilla Läckbergs sommarprat på vägen dit och hem, det var lite sorgligt att en person som är så himla framgångsrik och liksom lyckad ändå går omkring med så mycket självhat. Och att folk tycker att de har rätt att kommentera utseende på det sättet. Internet är verkligen inte bra till allt. 

Kom hem, tog ut hundarna på en promenad, kom hem igen och då hade min man kommit hem och lyckats köra emot muren på vilken vår brevlåda hänger så att firmabilen hade blivit skrapad i sidan och brevlådan helt knycklig och hade lossnat från sitt fäste. Han var inte glad, brevlådan gick väl att fixa men firmabilen var ju enligt honom "fördärvad", fast det var ju inte som att den var i mint condition innan, så så djävla farligt var väl inte det (även om jag fattar att det är lite pinsamt). 

Hade beställt en ny laddare till min elcykel och igår hade den kommit! Yes! tänkte jag när jag fiskade upp paketet ur den lätt demolerade brevlådan på marken. Var nöjd och glad med allt som livet gav ända tills jag öppnade paketet och såg att laddaren inte alls passade. Vad FAAAAAN? Var tvungen att gå in på sidan och kolla vad det var som jag hade beställt, men johodå, det stod "passar till Monark Karin" och det är ju en Monark Karin jag har. Svor långa  och mustiga ramsor över alltings djävlighet i allmänhet och rötna internetföretag i synnerhet. Så kom min man och började plocka med sladdarna och prata om att det "kanske finns någon adapter" och jag tappade det på ett sätt som jag faktiskt inte brukar och röt RÖR NU INGENTING, JAG SKA SKICKA TILLBAKA SKITEN TILL DET DÄR DJÄVLA SKITFÖRETAGET. Mailade sedan (dock i en avsevärt mer sansad ton) och frågade hur vi skulle lösa detta på enklaste sätt. Fick till svar att jag skulle skicka tillbaks den och beställa en ny, blev upprörd på nytt eftersom VARFÖR I HELVETE SKA JAG BEHÖVA BETALA FRAKT NÄR DET ÄR DOM SOM GÖR FEL? men sen hittade jag deras "returportal" och kunde skriva ut nån etikett som förhoppningsvis löser problemet. Utom att jag fortfarande inte kan ladda min elcykel dårå. Vi har bestämt att min man ska köra och besiktiga bilen någon dag när jag inte behöver den, detvillsäga när det är en cykla-till-jobbet-måndag. Kanhända att jag igår vrålade BESTÄLL TID TILL BESIKTNINGEN NÄR FAN DU VILL FÖR JAG KOMMER VÄL ALDRIG MER ATT ANVÄNDA DEN DÄR DJÄVLA ELCYKELN. Ej jättestolt över mig själv. Började sedan städa och fick häva ur mig ytterligare en mustig radda med svordomar eftersom det tydligen bara är jag som kan gå ut med soporna i det här hushållet. Städade och gav ifrån mig så långa och dystra suckar att det kändes som på gränsen till att jag skulle börja hyperventilera, fast väldigt långsamt.

Kollade sen jobbmailen och då hade äntligen HR-människan hört av sig och jaha, nähä, då var det plötsligt VD som skulle skriva på anställningskontrakt och han är på semester och eftersom HR är HR så vet dom ingenting om vad folk egentligen jobbar med, utan tyckte att "NN kanske kan skriva på i VD:ns frånvaro?". NN jobbar med inköp och var inte ett dugg sugen på det, utan hänvisade vidare till vår produktionschef som aldrig har tid att svara på mail. Svarade därför att jag har ju skrivit på anställningskontrakt tidigare, men då var det för att det var min dotter som det var tvunget att vara någon "opartisk" som skrev på. Det tror jag nog inte att det var när vår VD anställde sin egen son på sommarjobb, men jag ska inte vara sån. Stör mig mest på att det ju inte alls sköts speciellt HURTIGT, fast det kanske är HURTIGT  med HR-mått mätt. 

För ett tag sen unnade jag mig ett par nya löparshorts, och de hade också kommit igår. Numera finns det ju en modell (som finns även på ridbyxor) med en sidoficka för mobiltelefon. Supersmidigt (i alla fall när det kommer till ridbyxor) att slippa ha någonting som liksom är i vägen eller som man riskerar att tappa (i synnerhet när det kommer till ridbyxor av modellen utan mobilficka på sidan, för även om de har fickor så är de oftast väldigt små). Och när det gäller löpning så vill ju åtminstone jag ha 1. någonstans att ha mobilen (och jag vill INTE ha ett sånt där armband som kasar ner och skaver och har sig) och 2. någonstans att göra av nycklarna. För man har ju oftast låst NÅGOT va? Huset eller bilen eller så, och den nyckeln vill man ju inte ha i handen under tiden man springer. Det verkar i alla fall ingen direkt tänka på, för det tillverkas otroligt mycket träningskläder utan fickor. Hittade i alla fall efter ett visst googlande en drömmig modell med inte bara en utan två benfickor och på rea dessutom. I svart, som jag ju helst vill ha, var alla storlekar utom S slutsålda. Jag har S i en del kläder, M i en del, beroende på om de är stora eller små i storlekarna. Chansade och beställde ett par svarta i S, tänkte att det är ju ändå stretchigt material så det går säkert bra, plus ett par mörkblå i M. Det visade sig såklart vara S och M i Thailand eller Filippinerna eller någonstans i den regionen, rent ut sagt skitsmå i storlekarna var de. M satt som ett ålskinn och S fick jag knappt ens upp över knäna. Trots stretch. Det blev jag ju inte gladare av igår, kan jag ju säga. 

Åt kvällsmat, spelade lite spel på mobilen och gick sedan och lade mig, inte direkt i vredesmod längre men någon jättekul dag att se tillbaka på var det ju inte. Idag ska jag försöka sluta lite tidigare, köra min lilla intervallträning och sen hem och slänga mig i soffan och kolla på nationshoppningen från Falsterbo. Vi hoppas att den planen håller åtminstone. 

And I won't cry out anymore

Igår var en alldeles otroligt seeeeeg dag. Skulle haft ett möte på förmiddagen, det blev inställt. Gjorde jag något vettigt istället? Nä, det kändes mest som att jag satt och plockade med tusen lösa trådar utan att  riktigt komma någon vart med någonting. Det regnade hela förmiddagen. Åkte hem, tog på mig  min fancy regnkappa som jag köpte på rea på Norrsken för ett par år sen och nästan aldrig använt, eller använt den har jag ju gjort, men nästan aldrig när det har regnat. Gick ut med hundarna och i samma stund som jag satte foten på yttertrappan så bröt solen fram och började lysa. Gick iväg, höll på att koka bort i min regnkappa som ska hålla ute 10 000 meter vattenpelare som jag tydligen aldrig får chans att prova om det är sant eller inte för så fort den åker på så slutar det regna. Lyssnade på Hooja och Mårdis' sommarprat medan jag bokstavligt talat ångade fram, tycker de verkar vara så himla mysiga, jordnära och ödmjuka  personer även om de inte direkt representerar den typ av musik jag lyssnar på.  

Kom hem, körde ett pass tabata och pustade en stund. Packade sedan ihop vår gamla router och tv-box och grejer för att skicka tillbaks till Telenor. Tågade ner till Konsum och lämnade in paketet för att slippa betala 695 kronor eftersom denna utrustning tydligen bara var "till låns". Kom hem igen, började diskutera upplägget inför den stundande ombyggnaden av uthuset med min man. Ser inte jättemycket fram mot det, men ska leja in äldsta barnbarnet som hantlangare. Plötsligt började han, min man alltså, istället prata om att bygga trädäck/altan, vilket är något vi också har pratat om men det projektet bygger också på att vi ska sätta in en altandörr på ett ställe där det nu är ett fönster, så att man ska kunna gå direkt ut på altanen/trädäcket utan att behöva gå ut genom ytterdörren och in genom grinden. Kruxet har bara varit att det sitter ett element under fönstret, vilket innebär att det måste kopplas bort och det i sin tur innebär att man måste kontakta en rörmokare och då blir det ju en trestegsraket utan dess like. Men nu hade vi ju sån "tur" att detta element började läcka i vintras, så vi fick ta dit en rörmokare lite akut. Så den biten är redan gjord. Sen har min man pratat lite löst om att han skulle kontakta nån gubbe som han känner lite löst och kanske att han skulle kunna göra en altandörr åt oss, det där är sånt som är 100 % typiskt min man. Det är ju såklart inget fel i att kontakta nån gubbe och höra sig för om han kan göra en altandörr, men så länge man inte gör det så kommer man ju heller ingen vart. 
Diskussionen om trädäck kom heller ingen vart för vi kom inte överens. Min man tycker att vi ska ha ett trädäck som är i nivå med den än så länge obefintliga altandörren, detvillsäga att det kommer att vara ungefär 75 centimeter upp från marken. Men eftersom vår tomt lutar så är det som en uppbyggd mur en bit framför där det tänkta trädäcket ska vara, där man har grävt ut för att huset ska stå på plan mark. Och bygger man ett upphöjt trädäck så kan det maximalt vara två meter djupt från huset räknat, för annars är det i vägen för en gång som löper utmed den här uppbyggda muren och som är det enda stället där man kan komma in i trädgården om man inte vill gå runt hela huset. Två meter är ju inte skitmycket så då tyckte jag att man istället skulle bygga ett trädäck som ligger i markplan och som går ända fram till den där uppbyggda muren. Men altandörren kommer ju att vara här! sa min man och pekade på cirka 75 centimeter ovanför marken under det där fönstret som är där nu, som om han aldrig har hört talas om fenomenet "trappa". Där strandade väl förhandlingarna, kan man väl säga. Frågade honom varför han plötsligt skulle bygga trädäck NU, när det enda han har tjatat om är hur viktigt det är att uthuset blir fixat eftersom det regnar in och är i allmänt dåligt skick, plus att vi ju redan har ett trädäck som han byggde för ett par år sen, fast det ligger ju inte i anslutning till huset dårå utan det här har väl egentligen mest handlat om den där altandörren. Fick inget bra svar men misstänker att det handlar om nån variant på gammal vanlig hederlig prokrastinering.

Det var i alla fall en skön sommarkväll där man kunde sitta ute och språka om ditt och datt utan att ens bli uppäten av myggor. Synd bara att vi inte påbörjade den här diskussionen förrän vid halv åttatiden på kvällen eftersom klockan gick mot läggdags med stormsteg för undertecknad. Annars hade man ju gärna blivit sittandes, kanske med ett glas vin men det är väl inget för plebejer en onsdag. 

Sen hörde min son av sig och undrade om jag möjligtvis hade Hem till byn på dvd. Det har jag. Den finns ju på Öppet Arkiv också, alla säsonger utom den sista som i princip är omöjlig att få tag på, är tydligen någon slags rättighetstjafs. Hela boxen säljs ibland på Tradera och går då för flera tusen kronor, så tro FAN att jag inte vill låna ut min  oersättliga säsong 8 till kreti och pleti. Nu är ju min son såklart inte kreti och pleti, men han bor i Värmland så det är ju inte bara att kvista över och lämna. Men de ska komma ner och hälsa på nu i sommar så då får jag väl arrangera något slags Hem till byn-event, föreställer jag mig. 

Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling, det känns som att det var evigheter sen jag var där, men det var nog i början av juni så definitionen av evighet är ju rätt så relativ. Sen hem och stääääda. Tycker det är bra det här med att ha en dedikerad städdag, men just på själva städdagen är det ju inte så muntert. Men det ska ju bara göras, och det är lite som med träningen, gött efteråt. 

Ser fram mot tv-sändningarna från Falsterbo i helgen. Läste nåt reportage i Ridsport där Jana Wannius kraftigt motsatte sig att tävlingarna skulle kunna livestreamas i Sverige, det skulle han aldrig tillåta under sin livstid, Falsterbo var ett event som skulle upplevas på plats, ansåg han. Rätt drygt och von oben-aktigt uttalande, ansåg jag. Lätt för honom att säga som bor där, och bor man i Skåne eller omgivande landskap så är det väl fullt görbart att ta sig dit över dagen, men alla bor ju inte i Skåne med omgivande landskap, det är pissdyrt men framför allt piss-svårt att hitta någonstans att bo i Falsterbo under Falsterboveckan. Såklart kan man hitta ett boende någon annanstans i den relativa närheten och utgå därifrån som om man vore boende i Skåne med omgivande landskap, men utöver boende så är ju inte Falsterbo precis något gratisevent. Parkeringen kostar en slant, sen får man hosta upp ett par hundra bara att för att komma in på själva området, och ska man sen ha läktarbiljett, vilket man måste om man ska se något annat än folk som trängs på mässområdet och framför matvagnar, så tillkommer det ungefär lika mycket till. Ponera att Falster skulle ha varit ett gratisevent? Då hade gissningsvis långt ifrån alla som ville dit ens fått plats, det är ju begränsad yta, begränsat med parkeringsplatser och så vidare. Så enligt mig otroligt snålt och trångsynt att att inte ge folk möjlighet att se internationella tävlingar via streaming, som man ju dessutom kan ta betalt för. Aja, man får väl vara glad att SVT är på plats i helgen i alla fall. Nog om detta nu, dags att spotta i nävarna och sätta igång med dagens kneg. 

Shout it from the top

Knogar på. Det ställer till det en del, det där att en kollega slutar med två veckors varsel när vi har som allra mest att göra, men jag snickrade ihop en PLAN som jag tror håller tills nästa kollega kommer tillbaks från föräldraledighet i november. På plussidan: fick OK att anställa en ersättare och denna ersättare kommer faktiskt om inget oväntat inträffar att bli min egen dotter, som just nu är arbetslös och till hösten ska hon skriva sitt examensarbete och det bör gå att kombinera rimligt. På minussidan: Fick kapa två dagar på min redan korta semester plus kommer att behöva jobba minst 50 % med snart f d kollegans arbetsuppgifter under några veckor, förutom min egen just nu lite-mer-än-100 %-iga tjänst. Men det är får väl vara okej eftersom det är under en begränsad tid. Ska ha ett möte med min chef angående detta i eftermiddag och förhoppningsvis spika de sista detaljerna innan han går på semester. 

Annat på plussidan igår: Hade möte med en som är ytterst ansvarig för ett projekt som jag har jobbat med, och hen var så nöjd, så nöjd och superlativen riktigt haglade över your truly. Allt var amazing och fabulous och I don't understand how you DID it, but you DID! I am so IMPRESSED! Blev nästan lite pinsamt till slut, för på mitt jobb är det rätt sparsamt med erkännanden i den stilen, man får liksom leva på 2016 års beröm fortfarande. Behöver ju för all del inte betyda att det är vägen att gå, lite cred är ju aldrig fel. 

Efter jobbet åkte jag till Willys. Hade med en Soda Stream-gaspatron som jag skulle byta och tog därför en nummerlapp till kundtjänst eller förbutiken eller vad det nu heter där man lämnar in tips och sånt. Det var bara ett nummer före mig och jag stod en bit ifrån disken och väntade på att en gubbe skulle lämna in en V-65-kupong på ett otroligt omständligt sätt. Sen kom det en dam och ställde sig mellan mig och gubben vid disken som om det var en kö utan nummerlappar. Gubben blev klar och då klev hon fram som om det var hennes tur. Väntade att kassörskan i kundtjänst/förbutiken skulle trycka fram nästa nummer, mitt alltså, och be henne ta en nummerlapp men det gjorde hon inte. Sen visade det sig att damen ville ha hjälp med att swisha till sin dotter. Vet inte riktigt hur man är funtad när man går till kundtjänst/förbutiken på Willys för att få hjälp med sånt, men jag kände att är man i det läget så är det nog lugnast om vederbörande får hjälp med det istället för att bli mästrad om att man ska ta en kölapp och vänta på sin tur. Sen kunde kassörskan i kundtjänst/förbutiken ändå inte hjälpa till för det var något fel med bank-ID:t så jag behövde inte vänta sådär värst länge. Men så sorgligt att inte ens ha någon annan än personalen på Willys att fråga om hjälp.  

På agendan stod det intervallträning, men eftersom Laban varit dålig i magen på natten så åkte jag hem  först istället för att köra min vanliga runda i stan. Tog med hundarna ut på en kortare promenad, för det var helvetiskt varmt och klibbigt och fuktigt och rent ut sagt äckligt. Kom hem igen och var så svettig att det blev ett helt projekt att trä på sig en sport-bh och en t-shirt i funktionsmaterial, de klibbade fast vid kroppen som ett djävla superlim. Men ut skulle jag, och jag skulle köra mina 40 minuters intervallträning om jag så skulle flyta bort på kuppen, intalade jag mig för det tog emot något alldeles väldigt. Genomförde dock det hela, men det var faktiskt extremt långa 40 minuter. Kom hem och tränade sedan pilates i 45 minuter på det när den berömda ångan änfå var uppe, och kände mig sedan oerhört NÖJD med mig själv och min insats.

Spelade bort lite pengar på hästar, har ju köpt in mig på en andelsgaloppör som startade sitt andra lopp igår. Det gick väl SÅDÄR, tror han kom sjua eller nåt så det är ju inte som att man kan säga upp sig och leva på ATG-utbetalningarna, men det är ju inte själva grejen utan det är att det är kul att ha en "egen" häst att följa och heja på. Sen vet ju alla hur det är med hästar, vad som helst kan hända åt alla håll. Lyssnade på Henrik von Eckermanns sommarprat och där kan man ju verkligen snacka om att ha haft flyt. Och nu menar jag verkligen, VERKLIGEN, inte att han bara har glidit fram på en räkmacka och fått allt serverat, för det tror jag verkligen inte att han har, utan mer att hans hästar har varit skadefria och friska, peppar peppar, no jinx osv. Det har såklart också med hantering och träning att göra men ibland kan det vara så himla lite som gör det, ett felsteg här, ett snedtramp där och vips har man en häst som är skadad eller halt och så var den chansen borta. 

Henrik von Eckermanns prat var väl som förväntat, intressant men ibland rätt opersonligt. Har också lyssnat på Ina Lundströms sommarprat och där tyckte jag det var liiiite för mycket musikreferenser som jag inte kunde relatera till för fem öre, så där kunde jag inte alls "flyta i samma ström" som hon. Men man är väl för gammal dårå, hehe. Tillhör såattsäga ej målgruppen längre. 

När vi bytte internet- och tv-leverantör så fick vi även Viaplay, oklart om det är ingår eller om det bara var något lockbete. Och där kan man, upptäckte jag, se Mr Mercedes, serien som bygger på boken av Stephen King som jag just nu läser-om. Har nu försökt sälja in den till min man eftersom vi lite är mellan serier. Började kolla på House of cards, men pilotavsnittet var ju en orgie i att etablera karaktärer och alla ser exakt likadana ut och man tappar ju lite tråden när man hela tiden måste fråga Men vänta nu, hon tjejen där, är det hon som låg med han den där skallige som körde rattfull, eller är det hon som är journalist? och Han där med håret, är det utrikesministern eller är det han som är presidenten? Men det ger sig väl. Förhoppningsvis. 

 

Your sound still in my ear

Igår hände en för mig otroligt uppiggande sak. Ni vet den där kollegan som jag stör mig på? Det är liksom inte bara det där att hen alltid frågar om vi ska gå på lunch, långt därifrån. Ska jag summera det hela på några få rader så är det, utan inbördes ordning: generell oförmåga att läsa sociala koder, inställsam och fjäskig, men samtidigt: klagar på allt, suckar högt och demonstrativt varje gång hen passerar min dörr, skyller på andra alternativt förvandlas till en jättebebis som inget kan och inget vet och/eller inget minns när man ifrågasätter varför ditt eller datt inte blivit gjort. Ingen rolig kollega att ha, men igår kom besked om att hen har sagt upp sig för hen hade fått ett annat jobb. Blev alldeles yster av denna nyhet, trots att det ställer till det rätt så rejält. För hen har en månads uppsägningstid, men av den månaden ska hen ha två veckors semester, vilket i praktiken betyder att hen slutar nästa fredag. Att lämna med två veckors varsel under brinnande högsäsong är fan INTE okej. Såklart fattar jag att om man söker annat jobb (vilket hen uppenbarligen har gjort) så är det ju gissningsvis för att man inte trivs med sitt nuvarande, och gör man inte det så tycker man väl inte heller att man behöver visa någon större lojalitet. Det kan jag för all del förstå, men det betyder ju inte att jag måste gilla det. Plus att jag tycker man i största allmänhet fan kan kosta på sig att lämna på ett snyggt sätt, men det är ju långt ifrån alla som delar den inställningen. Dock: Glöm inte  att den tå som du trampar idag kan ha nära förbindelse med den röv som du tvingas slicka imorgon. Enda trösten i det sammanhanget är att nämnda kollega har varit anställd mindre än fem år, och därför tvingas betala tillbaka hela sin förskottssemester. Hehehe. Aja, det var i alla fall ingen dålig nyhet på något sätt. Nu har jag i alla fall börjat dra i några trådar för att försöka hitta en lösning på kort och lite längre sikt. Känns betydligt lättare att ro den båten utan att behöva ta hänsyn till en lättkränkt jättebebis som ändå inte vill jobba. I alla fall inte här och inte med det vi sysslar med. 

Sen hände också detta drama: såg min kompis' killes bil på väg till jobbet igår, nämnde  i förbigående för min kompis att  jag sett hennes kille kört från X-hållet och in mot stan (där han bor) i svinottan, och då hade hon frågat honom om det var så att han hade varit någon annanstans under natten och då hade han sagt att han hade sovit hemma hos sig. Vilket han ju heeeelt uppenbart inte hade gjort. Är 100 % att det var, om inte han så åtminstone hans bil. Ej smart att ha bil med det egna företagets namn tryckt i jättebokstäver om man ska vara ute och vänsterprassla, kan jag ju tycka. Om det nu är det han har gjort, det orkar jag inte fördjupa mig närmare i. 

Åkte hem, tränade tabata, gick en promenad. Under promenaden började det regna, vilket var rätt skönt. Lyssnade på Henrik von Eckermanns sommarprat. Kom hem, åt kvällsmat, kollade klart på Det sociala arvet och sen läste jag tills det var läggdags. 

Väcktes i natt av hund som var dålig i magen, så tröttsamt för det var inte speciellt längesen sist. Och såklart synd om den hund som är dålig i magen, i detta fall var det Laban. Misstänker att de petar i sig av till exempel nedfallna plommon och körsbär när de är ute och härjar i trädgården, det får banne mig vara slut på det nu. Enbart koppelpromenader ett tag framöver i alla fall för att se om det går att ringa in orsaken, ingen har varit dålig i magen på evigheter och sen helt plötsligt två gånger på bara några veckor. Väcktes av detta vid 23.30, var uppe och skurade golv samt var ute med nämnda Laban, kunde såklart inte somna om sen. Då var det varmt i sängen, grus i sängen, trångt i sängen och som grädde på moset: min mans snarkningar som drog igång med osviklig precision varje gång jag tyckte att jag började dåsa till. Och eftersom han inte vaknar om så ett godståg hade passerat genom sovrummet så vågade jag inte heller gå och lägga mig i något annat rum eftersom han garanterat inte skulle vakna om någon behövde gå ut, och hundarna vill bara ligga i sovrummet på natten, ingen annanstans.
02.50 var klockan senaste gången jag kollade på den. KUL DAG DETTA BLIR DÅ. Aja, det är bara att bita ihop och fortsätta med att lösa världsproblemen.