Hembiträdet ser dig

Har läst Hembiträdet ser dig av Freida McFadden. Har tidigare läst Hembiträdet och Hembiträdets hemlighet och gillat båda. Detta är handlingen:

Millie och hennes make har flyttat till Long Island, där de hoppas kunna ge sina barn en trygg uppväxt i ett lugnt bostadsområde. Efter alla års slit som hembiträde känns tillvaron nu behaglig, och Millie har lämnat sitt mörka förflutna bakom sig.
Men friden blir inte långvarig. När Millie och Enzos nya granne mrs Lowell bjuder över dem på middag får Millie kalla kårar redan när hembiträdet öppnar dörren. Kvinnan tycks inte kunna slita blicken från dem.
Och det är inte bara Mrs Lowells hembiträde som skapar oro. Millie får en känsla av att någon lurar i skuggorna och bevakar dem. Flytten till den på ytan så lugna förortsgatan framstår alltmer som ett misstag, och obehaget växer när Millie får en varning från kvinnan som bor mitt emot: Var försiktig med dina grannar.

Jag gillade ju som sagt båda de andra delarna i denna serie, blev därför rätt besviken på denna. Kändes som att de första två tredjedelarna var dels rätt så osannolika ifråga om mänsklig interaktion, dels mycket utfyllnad och transportsträckor. Sista tredjedelen knöt väl ihop säcken någorlunda, men inte så att jag kände att wow, vilken läsupplevelse. Den här boken får tre villaförorter av fem möjliga.  

Ledig torsdag följt av ledig fredag

Här sitter jag och är mitt i en långhelg och njuter varje sekund av den. Trots att jag är trött och sleten. Hade inte mycket energi kvar på kontot efter konferensen, och i onsdags så var det dags att informera stallpersonalen om den kommande omorganisationen, vilket fick ske med krafter hämtade från morgondagen, för det var enormt tungt, mörkt och deppigt. Men det måste göras och nu är det gjort. Det här är nog det värsta vi har behövt göra, sa jag till S och K efteråt och de höll med.

Igår traskade jag en mil med hundarna, sedan skulle jag, S och K egentligen ha träffat en snubbe som är ordförande i en annan ridklubb, ätit lunch och diskuterat potentiella framtida samarbeten. Men han hade trott att det var som idag, så vi fick äta lunch själva. Det var för all del trevligt det med. Åkte sedan till Willys och handlade och sedan hem. Kraschlandade i soffan, sov i en och en halv timme och var sedan helt mosig i huvudet när jag vaknade. Vi hade bestämt att vi skulle grilla, så jag fixade med marinad, gjorde potatissallad och skulle sedan gå ut och tända grillen, då visade det sig att vi inte hade någon grillkol. Suuuuuuck. Hasade ner till affären, där brukar grillkol och briketter stå precis i entrén men jag hittade bara någonting som hette "instant grillkol" i pyttepåsar. Tänkte att det fick väl duga, såg sedan att den vanliga grillkolen/briketterna placerats utanför kassorna, men då hade jag redan betalat min "instant grillkol" och orkade inte börja dividera om det. Kom hem, tömde den löjligt lilla påsen i grillen, noterade samtidigt att ett av benen hade rostat sönder så det var med nöd och näppe det gick att staga upp helvetet. Hällde på tändvätska, tände och helvete vad det brann. Visade sig att "instant grillkol" var grillkol som redan var impregnerade med tändvätska, men jag har aldrig läst texten på en grillkolspåse förut så den informationen gick mig spårlöst förbi. Aja, det brann ju ut så småningom så det gick att börja grilla. Sen åt vi och kollade på ett avsnitt av Andor och sen kollade jag på sista halvan av Vägen ut som är en av mina guilty pleasure-filmer och som råkade gå på någon kanal när jag bläddrade runt för att se om det fanns något sevärt, och sen var det väl läggdags. 

I morse gick jag en långpromenad, sedan har jag legat och slappat på soffan. Läst, spelat lite spel, ätit lunch (inte liggades dock) och sen kom jag på att jag skulle skicka ut nyhetsbrev via helvetessajten IDROTT ONLINE så jag fick dra fram datorn och då kunde jag väl lika gärna blogga lite också, hehe. Men ska strax stänga ner och gå ut och plantera om min purjolök samt så bönor. 

Back in business

Igår var jag på konferens. Det händer otroligt sällan att jag är någon annanstans än på jobbet i jobbsammanhang, och tur är väl det för HELVETE vad det tär på mina krafter. Inledde dagen med att gå upp min vanliga tid, gick sedan 7 kilometers morgonpromenad med hundarna för jag anade att jag inte skulle orka gå en meter i onödan när denna dag var över. Tog sedan bilen, körde till en grannby, tog bussen därifrån till Malmö. Konferensade mig genom dagen med en massa föreläsningar, allt var väldigt proffsigt upplagt och inte en död sekund. Det var också genomtänkt på så sätt att det skulle uppmuntra till nätverkande och mingel, inte ens på lunchen fick man sitta ner och äta i godan ro utan maten var sådan att den gick att sleva i sig med en gaffel allena, på tallrikarna fanns det en anordning där man kunde haka fast glaset så att man obehindrat skulle kunna glida omkring och  ta folk i hand och HA SIG. Men för i helvete vad jag inte känner mig bekväm med sånt! Vid ett tillfälle påbjöds man dessutom att resa sig upp, ta ögonkontakt med någon man inte kände och sedan lov att man skulle prata med den personen i pausen. Den jag råkade få ögonkontakt med var en gubbe i obestämd ålder, jag hittade honom inte sen när det var paus men två random tjejer började prata med mig och min kollega så vi uppfyllde väl ändå kvoten av nätverkande. Sen kom den där gubben som jag vid det laget glömt bort förbi, vi presenterade oss för varandra och sen började han i vanlig manlig ordning, obs inte alla män osv, prata om sig själv på ett tråkigt och självupptaget sätt, så det var tur att det bara var några minuter kvar av pausen. 

Maten var i alla fall väldigt bra! Allt var vegetariskt eller veganskt och det fanns frukt och smoothies som alternativ till kakor. På kvällen var det drinkar och mer nätverkande, men det skippade jag eftersom jag var tvungen att ta bussen hem och sen bilen från bussen. Var hemma vid 19-tiden, HELT FÖRBI och de sociala batterierna var helt urladdade. 

Idag är det jobb, besök hos kiropraktorn, mer jobb och därefter möte i stallet för att informera personal om  kommande omorganisation, vilket har hängt som ett Damoklessvärd över mig ett tag så det ska åtminstone bli skönt att ha det gjort. Och sen är det långhelg! Tack gode Gud för det åtminstone.  

Till stallet istället, v 22 2025

Igår hade vi ingen bra dag, jag och Köttbullen. Mest inte jag. Var trött, irriterad, hade ont i huvudet och då skulle man ju kunna tro att ett rejält ridpass skulle kunna råda bot på det, men nej. När jag tycker det känns bra så säger K att jag har för långa tyglar och att Köttbullen blir lång och inte bär sig. När jag kortar upp tyglarna så mycket som K vill så känns det som att jag sitter med spikraka armar plus blir stum i handen. Aaah, så frustrerande. Blev dessutom irriterad efteråt när vi skulle gå ner med hästarna i hagen för ett par av dom andra tog ÅTTAHUNDRA ÅR på sig att fixa sina hästar och sätta på flughuvor. Tröttnade till sist på att vänta och började gå själv men då blev Köttbullen stressad pga att alla de andra ponnyerna var nere i hagen. Suck. Missar dessutom dagens ridpass pga konferens. Bläää.

Silence is golden

Måndag igen efter en helg som svepte förbi i en grisblinkning. Tack och lov är det ju kort vecka för mig både den här och nästa vecka, för jag känner mig rätt sleten. Har haft så mycket att irritera mig på på jobbet den senaste tiden, plus att det är mycket tunga lass som ska dras i föreningen, plus att jag och min man hade ett sånt där surt jättegräl förra veckan som egentligen inte leder någonstans utan bara dränerar en på energi. Det sista är i alla fall lagt till handlingarna, övrigt piss återstår. Tror jag ska skriva av mig i jämmerdalsbloggen, även om jag skriver anonymiserat och inte särskilt detaljerat här så vet man aldrig vem som skulle kunna hitta hit och då känns det tryggare att ha det bakom lås och bom.

I fredags åkte jag från jobbet till stallet för möte inför den kommande omorganisationen. Sedan hem, ut med hundarna, packa pepp-godispåsar till söndagens Pay & Jump, äta kvällsmat, i säng, typ exakt så kul var det. I lördags gick jag långpromenad på förmiddagen, åt lunch och sedan var det bara att bege sig iväg till stallet för att förbereda för nämnda Pay & Jump. Bära bommar och hinderstöd, bygga bana, fixa med startlistor, bestämma tid för att träffas på söndagen. Hem, sätta bluetoothhögtalare på laddning, laga mat, kolla på ett avsnitt av Andor tillsammans med min man och sen var det väl lika bra att gå och lägga sig.

Igår ringde klockan 04.30, upp och äta frukost och ta en promenad med hundarna. 07.00 satte jag mig i bilen och åkte till stallet. Pay & Jumpen flöt på bra, men det var för lite funktionärer på banan så det tog TIIIID, vilket är jätteirriterande när man sitter isolerad i domartornet och inte kan göra mycket åt saken. Förr satte man en starttid för själva tävlingen och sas det inget annat så fick folk själva räkna ut när nästa klass började baserat på antalet starter och att man räknade cirka två minuter per ekipage så hade man lite marginaler eftersom de flesta ekipage inte tar två minuter på sig inne på banan. Nu använder man system där man ställer in beräknad tid per ekipage och hur lång tid paus det ska vara mellan klasserna och så räknar den ut automatiskt ut start- och sluttid för alla klasser och nåde den som inte håller tidsschemat. Hörde några stå och prata på vår Pay & Ride för ett tag sedan om att de varit på ett ställe där de legat EN KVART efter i tidsschemat och det benämndes som "rena katastrofen". Ibland tycker jag att folk borde ta ett djupt andetag och fundera på hur de uttrycker sig och vad de skulle ha gjort med den där kvarten om de hade haft den. 

Eftersom vi inte hade så många starter så var vi klara till lunch. Plockade undan, åt överbliven grillad korv, åkte sedan hem och slöade på soffan ett tag. Tog mig samman och gick till bibblan för jag hade en bok att lämna, och, visade det sig, fem att hämta, varav fyra på 14-dagarslån så här gäller det att vara disciplinerad framöver. Upprätta ett lässchema och följa det strikt. Pratade med min dotter i telefon under tiden, hon hade varit i Malmö och sprungit Toughest i lördags. Det är jag också sugen på att prova, såg för ett tag sen att de hade någon slags nybörjarvariant som man kanske skulle försöka sig på nästa år. Lagade mat, åt, kollade på Andor och sen var det väl läggdags. 

Nu börjar något av en helvetesvecka, i alla fall första halvan. Idag är det väl inget speciellt men imorgon ska jag åka till Malmö för något slags jobbevenemang, vilket gör att det blir en megalång dag för evenemanget varar 08.30 - 18.00 och utöver det tar det cirkus 1½ timme för mig att ta sig till Malmö enkel väg och då är det ju lika lång väg tillbaka. Får avboka ridningen, surt men det är bara att gilla läget. På onsdag ska vi ha möte med personalen i stallet angående omorganisationen, och det kommer att bli jobbigt att ha dom samtalen, ser verkligen INTE fram mot det men det måste ju göras. Sen är det tack och lov inget mer att göra den veckan, förutom lunch på torsdag med S och en snubbe som har en del idéer om hur våra respektive föreningar skulle kunna samverka i framtiden, men det är ju mer kul än betungande. 

Dåså, då får jag väl rivstarta den här veckan, here we go. 

I rättvisans blod

Har läst I rättvisans blod av Nilla Kjellsdotter. För några år sedan läste jag Flickan i stenparken, som jag ändå gillade. Sen läste jag Himmelsgården och Tills natten är slut som jag helt ärligt bara tyckte var sådär, och hade väl i stort sett bestämt mig för att fimpa Mija Wadö och hennes kollegor i Österbotten för gott, men så hörde jag talas om den här, som tydligen utspelade sig INNAN Flickan i stenparken, som jag var övertygad om var första delen i den här serien, så då var jag tvungen att låna den på ren nyfikenhet. Detta är handlingen: 

En tidig morgon i slutet av november hittas en småbarnsmamma död ute på sin gård i Oravais. Allt tyder på att hon har blivit mördad. Kriminalkonstapel Mija Wadö och hennes kollegor på Österbottens polisinrättning blir tilldelade fallet. Snabbt riktas misstankarna mot kvinnans man, en ökänd hustrumisshandlare.
När ytterligare en kvinna i samma ålder kort därpå hittas mördad är Mija och hennes kollegor inte längre säkra på att de gripit rätt man.
Ledtrådarna är få och polisen saknar ett tydligt motiv.
Står fler offer på tur? Vad har de till synes olika kvinnorna gemensamt? Och kommer Mija och hennes kollegor hinna fånga gärningsmannen innan han slår till igen?

Alltså, NÄE kände jag när jag läste den här boken. Den var faktiskt riktigt dåligt skriven, stolpiga karaktärer (åtminstone poliserna), stolpig dialog, ett i mina ögon otroligt långsökt motiv, fruktansvärt mycket utfyllnad med ovidkommande detaljer som inte tillförde någonting. Den här boken får en hästsko av fem möjliga. 

Coming up: helg

Då var det fredag igen. Gott så, för den här veckan har faktiskt varit svinjobbig och än är den ju inte slut för på söndag ska vi ha Pay & Jump och det ska fixas inför och med det. Vi har inte många starter så på ett sätt är det rätt skönt att det inte blir en mastodontdag, men samtidigt känns det lite meningslöst för det är samma jobb som ska göras ändå fast utan att vi kommer att tjäna speciellt mycket pengar på det. Men det är som det är. Kanske var det ostrategiskt att lägga en Pay & Jump i slutet av maj när alla är så satans upptagna med allt. 

Igår var det alltså förhandling med facket angående den kommande omorganisationen. Den gick bra såtillvida att vi som förening har gjort allting rätt och som man ska. Förra gången jag satt i styrelsen i den här klubben på 90-talet så gjorde vi ett statement att nä, nu får det banne mig bli lite ordning och reda och vit lön och kollektivavtal för all personal.  Det är jag faktiskt stolt över att jag var med och drev igenom, för det var inte alla som höll med om att det skulle vara så och det är långt ifrån en självklarhet i hästvärlden där det är sen gammalt att boende, mat och fickpengar räknas som en helt skälig ersättning för ett arbete som både kan vara tungt och farligt och oftast med långa dagar inklusive obekväm arbetstid. Fast nu när man ska navigera i LAS-paragrafer och annat för att  se om det går att undvika att de som man tycker man har som timanställda vid behov inte hux flux ska bli tillsvidareanställda, eller hux flux är kanske att ta i men mer än 12 månaders visstidsanställning ska ju generera en tillsvidareanställning och det är ju såklart bra för de anställda men ur ett arbetsgivarperspektiv suger det röv och man undrar ju men hur fan gör alla andra? för jag tycker att man hör hit och dit om folk som är anställda på timmar i evinnerliga tider och svaret är väl att de går under radarn på något sätt, men fråga mig inte hur och det vill jag väl strängt taget inte heller veta.

Efter förhandlingen åkte jag hem, släpade mig ut med hundarna i skogen, kom hem, städade, landade i soffan och var för trött för att göra något annat än att dumscrolla. Sen ringde min dotter och vi babblade på i gott och väl en timme så det där med att gå och lägga sig klockan nitton och läsa Britta och Silver blev det ingenting med. Men nu är det ju fredag så det spelar kanske inte så stor roll. Trodde att min fredag skulle bli lugn och skön, men måste åka till stallet efter jobbet för att träffa K och göra upp planer för hur vi ska kommunicera den kommande omorganisationen till berörda parter, för det måste ske ganska snart. Man får kriga på. Skönt i alla fall att nästa vecka är kort vecka med röd dag på torsdag och ledig klämdag på fredagen. LÅNGHELG FTW! 

 

Nothing seems to satisfy

Tycker jag är inne i någon form av svacka just nu. Allt känns motigt, ingenting känns särskilt kul. Är sur på min man pga att han fick ett helt orimligt vredesutbrott för att jag sa att det väl i alla fall inte behövde se ut som hemma hos någon i Trailer Park Boys i vårt vardagsrum. På jobbet känns det som att det är ständig motvind och uppförsbacke just nu, folk som inte gör vad de ska blir man utsedd till någon himla bitch när man försöker få andra att göra sånt VI HAR KOMMIT ÖVERENS OM ATT DE SKA GÖRA. Vi påstår att vi arbetar systematiskt och förebyggande och sedan ägnar sig folk ändå mest åt brandsläckning och nöjer sig med att huset åtminstone stod kvar den här gången också istället för att göra något åt att det ständigt börjar brinna. 

Var sur och trött när jag åkte hem, gick ut i skogen och tyckte allt var motigt. Det var för för varmt att ha jacka men för kallt att inte ha det. Lyssnade på senaste avsnittet av Flashback forever för att pigga upp mig, vilket det i vanliga fall gör men veckans avsnitt var på temat folk som är som Dr Pimple Popper, vilket kanske inte är exakt det äckligaste jag kan tänka mig men det ligger ändå i samma härad, så det var väl ungefär lika festligt som avsnittet om vinterkräksjuka som var för ett tag sen. MEN VARFÖR INTE liksom. Älskar Flashback Forever och tycker alltid de levererar i övrigt, men just igår: not so much. 

Kom hem och var så trött att jag bestämde mig för att skippa träningen. Satte mig vid köksbordet, åt en banan, tyckte extremt synd om mig själv, tog mig sedan samman och tränade en stund i alla fall. Och, surprise surprise, sedan kändes det bättre. Endorfiner is the shit, osv. 

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte. Var sedan hemma vid nio, duschade, gick och lade mig och nu är det en ny dag som man ska tröska sig igenom. Först jobb, sedan facklig förhandling inför kommande omorganisation i stallet. Sedan hem och städa. Kul liv liksom. Sen ska jag i alla fall inte iväg någonstans, alltid något. Tänker (i självömkan) att jag ska gå och lägga mig klockan NITTON och läsa-om böckerna om Britta och Silver för att få lite sinnesro. Låter väl som en plan så god som någon. 

The sweet silver song of a lark

Igår var väl en helt vanlig jobbdag  där inget speciellt hände. Ute var det riktig sommarvärme, sol, blå himmel och kanske 23 grader varmt. Kände inte det minsta för att springa under sådana förutsättningar så jag körde ett pass stavgång istället. Det var inte heller någon sinekur, för jag har såna här BungyPumpstavar med inbyggd fjädring så det tar rätt bra. Tog en runda på drygt 6 kilometer, svetten flödade och jag ångrade att jag ändå inte hade bytt om till träningskläder men det var ju så dags.

Kom hem, var ute med hundarna i trädgården en sväng, körde sedan ett pass tabata innan det var dags att  äta kvällsmat och slutligen åka till stallet och sen hem igen. 

Ska till kiropraktorn för behandling idag, tyckte först att det var toppen att få morgontider runt 7, men nu vet jag inte riktigt, tycker det blir lite splittrat men det hade det väl blivit oavsett i och för sig. Det tar en kvart att köra dit, en kvart att köra tillbaka och själva behandlingen tar väl också en kvart. 

Idag, eller rättare sagt ikväll, är det även styrelsemöte i stallet och det brukar bli sent. Inte för att mötet i sig är schemalagt i timmar, men det blir ändå nästan alltid så att man dröjer sig kvar för att avhandla något som inte avhandlats på mötet, off eller on the record, det kan variera. Vi är ju mitt i en omorganisation och imorgon ska vi förhandla med facket och det har varit ett djävla snärj att koordinera alla delar. När förhandlingen är i hamn, om den blir det villsäga, ska den nya organisationen sedan sättas på plats. En organisation som är betydligt tightare och mer slimmad än nu, det kommer inte att bli enkelt och ibland känns det nästan som en övermäktig uppgift för en ideell styrelse. Men vi får väl se var vi landar någonstans i det här. Förhoppningsvis blir det bra, även om vi riskerar mycket. Men vi riskerar ännu mer av att inte göra något alls, helt overksamma kan vi i alla fall inte sitta och se hur vi går med förlust månad efter månad och det är ju inte realistiskt att ett sjunkande skepp plötsligt börjar gå för fulla segel av sig självt även om vi hoppats in i det längsta. Något måste ju göras, även om det är surt att behöva vara den som gör det. 

Till stallet istället, v 21 2025, pt 2

Igår var K sjuk (nackdelen med att ha en instruktör som samtidigt är småbarnsförälder) så vi hade vikarie. Vi skulle rida markarbete på stora utebanan. Jag gillar ju inte stora utebanan, tycker det är svårt att få till någon struktur på ridningen där. Plus att det påfallande ofta känns som att folk är i vägen, eller att man själv är i vägen för någon annan. Trots att den då är säkert tre gånger så stor som ridhuset eller paddocken. Köttbullen var sur. Ponnyerna har nyligen bytt hage till en där gräset vuxit sig grönt och frodigt, till skillnad från den de gått i tidigare där de betat av efter hand, så jag tycker hon har lagt sig till med en riktig gräsmage. När jag skulle spänna sadelgjorden så blåste hon upp sig, vilket hon inte brukar göra, och  när jag sedan lyckades peta in sadelgjordsspännet i yttersta hålet, för förr eller senare måste man ju dra åt, så bet hon mig, vilket hon verkligen inte heller brukar göra. Så humöret var verkligen inte på topp hos någon av oss kan man väl säga. 

Själva övningen vi gjorde var att galoppera över bommar med olika antal galoppsprång. Det tycker Köttbullen är rätt kul, så det gick väl ändå hyfsat. Och det gick att rida samma distans på både fem, sex och sju galoppsprång trots att hennes gångartsregister inte är så stort, så det är jag nöjd med. Men i övrigt kändes det SÅDÄR. Hon kändes trött och seg och trots att jag red massor med övergångar och tempoväxlingar så tyckte jag inte att jag fick någon riktig kontakt med henne. Aja, så kan det väl vara ibland, bara att ta nya tag nästa vecka. 

Standing in the cold rain

Igår var jag först hos kiropraktorn på morgonen och fick ström i röven, fast han föredrar nog att kalla det för tens-behandling av sätesmuskeln. Jag tycker ju att det har blivit lite bättre, men det är väl för tidigt att säga än. Känns lite som träningsvärk efteråt så det är svårt att sortera ut vad som är vad i denna härva av nerver som skickar signaler angående saker i kroppen. 

Åkte sedan tillbaks till jobbet, jobbade, hade möten, fick en muntlig inbjudan till en heldag med Projektet i Malmö nästa tisdag som jag oreserverat tackade ja till innan jag ens hann tänka efter vad det kunde innebära för mig ifråga om logistik, för att inte tala om social utmattning av att nätverka och mingla med branschfolk och vara alert och såklart ska ju allting också vara på engelska vilket ju också tar en del på krafterna. Men men. Ibland får man väl bjuda till och hoppa lite när det påbjuds att man borde. 

Åkte sedan till sjukhuset för att i tur och ordning träffa en läkare och en narkosläkare. Det stod i kallelsen att besöket allt som allt beräknades ta 2½ timme, och det började bra med att läkaren hade fastnat på någon operation och var en halvtimme försenad, vilket gav mig tid att sitta och spela Color Block Jam tills alla mina liv tog slut. Samt fylla i en hälsodeklaration, jag hade redan fyllt i en men den var de inte intresserad av för den skulle narkosläkaren ha, utan jag fick en annan där man fick svara på alla möjliga saker om allt från mediciner till kostpreferenser "för att ens upplevelse skulle bli så bra som möjligt". Jamen gulligt ändå.

Fick sedan träffa en jätterar tjej som såg ut att vara ungefär 12 år gammal, vilket hon förmodligen inte var eftersom man gissningsvis inte kommer in på läkarlinjen som sjuåring, fast vad vet man. Hennes uppgift var i alla fall att berätta saker som den förra läkaren hade glömt att berätta, för det här med att skära i närheten av ansiktet är tydligen ingen lek alls. Det kommer ju att bli ett ärr ungefär här, sa hon och visade på sig själv från örats ovankant till ner längs med käklinjen, och då är det alltså Frankensteins monster som ska in på lodrätt åtta som tänkbara framtida utseenden tillsammans med Quasimodo och drottning Silvia. Sen kan man drabbas av ytterligare en grej som hette någonting i stil med hummelihum:s syndrom som var något av det sjukaste jag hört i hela mitt liv. Det här syndromet yttrar sig nämligen som att man börjar svettas, men BARA i det område där nerven är skadad och BARA i samband med att man äter. Som alternativ till att se ut som Quasimodo och/eller drottning Silvia lät det ju ändå rätt habilt om man får välja, men det vet man ju förstås aldrig. Kanske är det jättejobbigt, som att ha ett  litet lokalt Niagarafall från en väl vald del av ansiktet där svetten forsar fram i strida strömmar varje gång man ska sleva i sig en måltid? Men alltså, HERREGUD?

Sedan lyssnade hon på lungor och hjärta (det där med EKG var nog något som jag själv fantiserat ihop) och där hann jag stressa upp mig något enormt för jag tyckte att hon lyssnade så himla länge när hon sa att jag skulle andas riktigt djupt, så jag tänkte att nu har hon väl hittat någon djävla lungemfysem eller hjärtpaj. Men det var för att jag andades så långsamt, haha. Allt lät bra, tack för det. 
Eftersom den här tumören jag måste opereras bort pga att den kan bli elakartad över tid så har jag nojat en del över begreppet "tid" i det här sammanhanget, är det tio veckor eller tio månader eller tio år? Det passade jag på att ventilera, fattar såklart att ingen kan lova något men i alla fall den här läkaren skulle bli "mycket förvånad" om den tumör som konstaterats godartad i januari skulle visa sig vara elakartad ett halvår senare. Dessutom är det bara ungefär 10 % av de här tumörerna som blir elakartade, så det känns väl som att oddsen ändå är på min sida? Fast: never tell me the odds, som Han Solo skulle ha sagt. 

Sen fick jag ta hissen en våning upp och lämna ifrån mig min hälsodeklaration som jag haft liggandes hemma sen i januari samt träffa narkosläkaren. Han mötte upp i full mundering inklusive  munskydd (dock neddraget) och en sån där liten grön engångsmössa, ungefär som att han kom direkt från operationssalen och det kanske han också gjorde, vad vet väl jag? Ens referensramar är ju oftast olika sjukhusserier där det verkar som att kreti och pleti kan stövla in var och hur som helst i alla sjukhusrum och salar. 
Den här läkaren var i alla fall oerhört avslappnad (hade han varit och snattat i morfinskåpet?) och berättade för mig ungefär att ja, du kommer att komma hit, sen får du gå in och lägga dig i en säng, sen söver vi dig och sen vaknar du upp och så är det klart, ungefär. Den här informationen hade jag väl lika gärna kunnat få på någon lapp?, kände jag lite, men tydligen är det så här nu, att man ska träffas och interagera och få möjlighet att ställa frågor. Ställde då frågan som vi har diskuterat lite på jobbet på sistone, om man dör under narkos, för det finns det ju dom som gör, är det fullt friska människor eller är det människor som är gamla och/eller svaga och/eller sjuka på annat sätt så att narkosen så att säga bara blir sista spiken i kistan? Han svarade att nuförtiden var narkos så himla säkert och övervakningen var så himla mycket bättre och enda gången han hade varit med om att det var farligt var när man ska operera gamla människor som ska få nya höftkulor för då trycker man ner protesen med kraft och då kan det skvimpa ut benmärg som innehåller fettceller och så kan man få det i lungorna. Jaha, som han Ronnie Pettersson då? sa jag, för det här var ju till skillnad från alla andra läkare jag träffat i den här svängen en person i min egen ålder, och han (narkosläkaren, inte Ronnie Pettersson) nickade bekräftande och uttalade ordet fett-emboli med en nästan kuslig tillfredsställelse. Sen visade han en sån där klämma som man sätter på fingret för att mäta syresättningen och berättade att sen dom infördes så hade försäkringspremien för narkosläkare i USA minskat till hälften. Jahaja. Sen var det besöket över, allt som allt hade det tagit max 20 minuter plus den där halvtimmen i väntrummet. Jag tyckte ändå jag hade pratat och frågat massor, men det kanske finns dom som drar hela sina livs noveller där, vad vet jag. 

Aja, nu är det bara att invänta 16 juni. Det ser ut som att du är inbokad på eftermiddagen, tyckte narkosläkaren sig se och i något infoblad som jag fick så stod det att man skulle vara fastande från 24.00 dagen innan. Det kan ju bli tufft för en frukostmänniska som jag, men å andra sidan ska jag väl inte göra många knop den dagen så det ska väl gå.     

Nu är det jobb, sen lite träning och sist ridning. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

 

Till stallet istället, v 21 2025, pt 1

Igår tyckte instruktör K att det var på tiden att vi lade lite fokus på att rida upp till yttertygeln. Inside leg to outside rein är ju ett välkänt begrepp som går ut på att få en balanserad, rakriktad och smidig häst, vilket som ju alltid är mycket lättare sagt än gjort, men när det var gjort - wow! Sån skillnad på Köttbullens form! och så nyttigt för mig som lätt hamnar i ofrivillig dragkamp när hon prövar mitt tålamod genom att göra sin högersida till en betongvägg, oemottaglig för hjälper. Jag vet ju att det inte hjälper ett dugg att jag blir stark tillbaka, utan lösningen sitter nog fan i inside leg to outside rein. Man ska bara komma ihåg det också. 

Vi gjorde inte sådär jättemycket mer än att rida runt fyrkantsspåret i skritt, trav och galopp, men med mycket fokus på yttertygel medan innertygeln skulle hänga som i en båge nästan hela tiden. Köttbullen blev som sagt jättefin i formen och jobbade på jättebra även om hon kändes lite trött i början. Men hon kom till sig. Innan lektionen diskuterade jag lite som hastigast med instruktör K om att jag eventuellt kanske skulle kunna tänka mig att rida Gossen en av dagarna jag rider, för det är ju ändå en väldigt trevlig ponny och det kan kanske vara bra för mig att inte BARA sitta på Köttis. Tror K höll med, men hon är också lite glömsk så vi får väl se vilken ponny jag får ikväll. 

Och så blev det vecka 21

Tiden, tiden, den går så galet fort. Känns som att nyss var det februari och nu är det försommar. Midsommar om en dryg månad? Jag hinner inte med! 

I fredags körde jag intervallträning efter jobbet, kravlöst med MusikIntervallMetoden. Perfekt sätt att avsluta veckan på om ni frågar mig. Distansen slutade på 9,99 km vilket ju är jättestörigt, men kanske ännu störigare att känna att man behöver snirkla runt bilen ett varv för att det ska slå över till 10,00 (vilket jag alltså INTE gjorde). Åkte sedan och handlade och sen hem. Stekte pannkakor till kvällsmat och sen började vi titta på tv-serien Andor på Disney+. Den ska tydligen vara någon slags prequel till Rough One men jag tycker inte att jag känner igen en enda karaktär så här långt (har sett två avsnitt i skrivande stund), men mitt minne är väl inte vad det borde vara när det kommer till Star Wars-världen och dess invånare, jag har ju till och med svårt att hålla isär vem som är vem av Bobba Fett och Jabba The Hutt. Inte utseendemässigt dårå, men det är något med namnen som klingar så lika på något sätt. 

Gick och lade mig tidigt, gick upp tidigt på lördagen, gick en långpromenad och sedan städade jag hönshuset, rensade lite ogräs och högg ved. AAAH. Gött. Igår gick jag min vanliga kuperade söndagsrunda. Skönt med lite regn, det var ett sånt där härligt lätt försommarregn som knappt märktes, men jag hann ändå bli dyngsur på de timmarna jag var ute. Sen skulle jag hem till S för vi skulle greja med Idrott Online och R-bok och andra pigga saker som hör föreningslivet till, vilket jag lite hade glömt när jag i fredags skrev att hela helgen var obokad, men men. Hon bjöd på lunch och vi snicksnackade oss genom eftermiddagen och hade det trevligt trots den rätt träliga agendan, hehe. 

Nu är det ny vecka och nya tag! Idag ska jag till sjukhuset efter jobbet för att träffa narkosläkaren samt göra ett EKG vilket tydligen är standard inför en operation. Har fått fylla i en hälsodeklaration och där vill man ju kunna svara NEJ på allt, och det kunde jag väl i alla fall nästan. Typ finns det en möjlighet att du är gravid? Den blev det ju fet-nej på, men sen kom ju en fråga om man hade nackproblem, och det har jag ju fast jag har ju ingen direkt diagnos. Och sen ville dom veta om jag hade "någon annan sjukdom", förutom allt det med hjärta, lever, njurar och annat som jag svarat nej på, och det tycker jag ju inte att jag har, men samma sak frågade kiropraktorn vid första besöket och sen fick jag lite bannor för att jag inte nämnt att jag hade artros. Men jag tycker ju inte att det är en sjukdom på det sättet. Aja, det är vad som händer idag i alla fall, sen är det ridning ikväll. Imorgon jobb, löpträning, ridning. Onsdag styrelsemöte och på torsdag ett annat möte med personalen i stallets fackförening. Fredag ingenting, men på söndag är det Pay & Jump i stallet, så lördag eftermiddag lär vara vikt åt det. Jaja, vila får man göra sen. Har bokat om alla jobbmöten under en tvåveckorsperiod från den 16 juni, det lät sig göras rätt bra. Sen får man väl se hur mycket det frestar på att bli opererad. Är nervös för att 1. de ska hitta saker som inte borde vara där (alltså att den godartade tumören har ändrat karaktär och blivit elakartad som den här typen ju kan bli "över tid"), 2. att nerverna i ansiktet ska bli skadade, och 3. narkosen. Ej lätt det här för en människa med "lite kontrollbehov" så jag får kanske se det som någon slags KBT? 

Nej, nu kallar dagen på mig så dags att dra igång. Har möten som går i ett hela förmiddagen och inte ens tid för lunch eftersom någon tycker det är helt rimligt att "aha, hon har en lucka där mellan 12 och 12.30, då bokar jag in ett jätteviktigt möte som inte går att tacka nej till eller flytta". Ja. 

Frrrredag

Äntligen fredag!, kan jag känna och ibland tänker jag att det är lite sorgligt att liksom hela livet ska gå ut på att rulla runt i ekorrhjulet med siktet inställt på helgerna som enda ljuspunkt i tillvaron. Och då gillar jag ju ändå mitt jobb, för det mesta i alla fall, även om jag får smärre utbrott av irritation över folk allt som oftast. Men själva jobbet i sig är ändå intressant och utmanande och aldrig tråkigt, jag gillar min chef och  han gillar mig och jag har det på det stora hela väldigt bra. 

Mitt förra jobb var  enformigt och väldigt styrt, det var sex minuters paus per arbetad timme, och fan ta den som inte återfanns på sin plats när de sex minuterna var till ända. Då fick man en uppsträckning av någon av de två arbetsledarna vars enda uppgift verkade vara att cirkla runt och kolla så att ingen maskade. Sedan var det tretton minuters rast varje för- och eftermiddag och tjugoåtta minuters lunch, och då var det klockor som ringde när  rasten började,  klockor som ringde när det var två minuter kvar av rasten så att man skulle börja resa sig och marschera ut till maskinerna för att kunna ligga i startgroparna för att börja arbeta när klockorna sedan ringde ytterligare en gång för att markera att rasten var över (jag föreslog en gång att det även skulle ringa en klocka två minuter innan rasten började för att man skulle kunna börja stänga av och börja gå mot  det hägrande lunchrummet, men det föll inte i god jord ens som skämt).
På den tiden (i alla fall inte där) så brydde sig ingen om psykosocial arbetsmiljö och vikten av att känna att man har handlingsutrymme för att  kunna påverka sin situation, utan ett jobb var ett jobb var ett jobb. Men vi var ett gött gäng som var unga och odödliga som gjorde att det ändå var kul att gå till jobbet. Inte för att jobba utan för att träffa de andra. Tror dessutom att om man en gång har haft ett jobb där allting var extremt hierarkiskt, rätt så nepotistiskt och där man lika gärna kunde hänga hjärnan på en krok i omklädningsrummet när man stämplat in eftersom man ändå inte hade någon användning för den de nästkommande åtta timmarna, så uppskattar man mer när man sedan får det bättre. Eller i alla fall gör jag det. Men bara för att jag nu har ett jobb som är väldigt fritt och intressant så betyder det ju inte att jag inte uppskattar när det blir helg. 

Så vad händer i helgen då? INGENTING, det är det som är grejen. Älskar att ha tomma helger där man  inte behöver passa tider eller åka någonstans utan bara kan skrota omkring och göra vad som faller en in. När jag kollade i jobbkalendern för nästa vecka så trodde jag att jag såg i syne för det var bara tre möten inbokade på hela veckan. Inte för att det betyder att det inte finns saker att göra, men vissa möten är bara så irriterande. Vi är på väg in i högsäsong och det betyder att när man ska följa upp saker så är det ingen som har hunnit med någonting och det hade väl varit förståeligt om det inte är så att när samma möten sker under lågsäsong så har man istället "glömt", "jobbat med annat" och liknande lama ursäkter.Och då är det grejer som vi bestämt gemensamt ska göras, men man har ju tydligen extremt olika uppfattning om hur man prioriterar. Får jag en specifik arbetsuppgift så vill jag kunna bocka av den som slutförd så fort som möjligt, medan vissa mest verkar se en dedikerad uppgift som ett luddigt förslag på hur de skulle kunna fördriva sina dagar i någon avlägsen framtid, vilket verkligen är Så. Irriterande. Jaja, det är som det är när man jobbar i Ankeborg. 

Das blodomlopp

Igår var det då dags för Blodomloppet, som det känns som att jag är den enda i hela Sverige som inte  har sprungit. Till och med min syrra har varit med cirka en miljon gånger och hon har då aldrig sprungit en meter i hela sitt liv förutom det (en miljon gånger fem kilometer blir visserligen fem miljoner kilometer, rätt långt ändå). 

Min dotter, som också var med, har nyligen blivit blodgivare och hade i och med det en liten (tryckt) bloddroppe på sin nummerlapp som hon kunde visa upp och kvittera ut en liten present i ett litet tält. Jag frågade lite skämtsamt om det inte man inte kunde få en present om man som jag hade blivit ratad som blodgivare på grund av för lågt ferritinvärde, och då fick jag en liten löparväska! Hurra för Blodcentralen! Skämdes sedan lite över mitt hagalna sätt, men såg sedan att löparväskan var "årets present till blodgivare 2019" så det var nog kanske inte en alltför stor uppoffring från deras sida ändå.

Det var mycket folk, och tanken var att man skulle ställa sig i en startgrupp som matchade det tempo man tänkte hålla, men efter ett antal Tjejmilar så har jag sett fler gånger än vad jag kan räkna att folk utan att skämmas ställer sig i till exempel 5.30-tempo-startgruppen (vilket alltså innebär att man planerar att springa milen på 53 minuter) för att sedan lufsa iväg i ett synnerligen makligt tempo och börja gå efter sådär 500 meter. En del tycker sånt är irriterande, det tycker inte jag för det är enda gången som jag känner mig lite snabb och spänstig och kan springa om folk (som går dårå, haha). Min ursprungliga plan var ändå att ställa mig i den sista startgruppen, men: Varför ska vi göra rätt när ingen annan gör det? sa min dotter när vi stod och skulle knö in oss någonstans, för det var ju inte som på Tjejmilen att man väljer startgrupp när man anmäler sig och sen blir man inföst där som boskap vare sig man vill eller inte.    

När starten gick tänkte jag trycka igång min låtlista Lagom ledsna män, men då funkade plötsligt inte bluetooth-anslutningen! Fick hålla på och greja med det hela de första en och en halv kilometerna eller så, stänga av och sätta på bluetooth och söka upp enheter och telefonen hittade väl typ HUNDRA andra Jabra Elite-enheter men inte min. Tänkte till och med ett slag att näe, jag skiter i det och springer utan musik (som på Göteborgsvarvet 2009), men det är inte jättekul och jag tycker att om någon ska bestämma det så är det väl ändå jag och inte min djävla telefon, så efter femtionde försöket eller så lyckades jag äntligen få till det. Inte illa eftersom jag samtidigt sprang (om än sakta såklart) och sicksackade mellan människor som gick. Tog mig sedan runt resten av banan i sakta mak och utan några större bekymmer och fick min medalj (viktigt!). GÖTT! 

 

I can eat my dinner in a fancy restaurant

Igår var jag hos kiropraktorn och fick TENS-behandling. Har ju fått det två gånger tidigare utan att jag tyckt att det gjort någon skillnad varken till eller från. Då har han satt en elektrod i ryggen och en ungefär på mitten av lårets baksida, men igår satte han den ena i röven och den andra på benet och efteråt tyckte jag att det var stor skillnad, till det bättre då alltså. Har ju en känsla av att det är i sätesmuskeln som problemet sitter, fast ryggen är väl inte heller en högoddsare och allting hänger ju ihop på något sätt. Vi får väl se, nu ska jag ju få behandling två gånger i veckan i tre veckor. 

Igår hade vi tillsynsbesök från en myndighet på jobbet, det gick bra och det är väl sällan jag känner mig som så queen of fucking everything som när man (JAG) har trasslat sig igenom det med äran i behåll (och dessutom fått beröm från nämnda myndighet, skryt skryt). 

Åkte hem, plötsligt hade det blivit högsommarvärme ute. Gick ut med hundarna i skogen, kände mig trött  och orkeslös men knatade ändå en runda på dryga 6 kilometer.  Kom hem, åt kvällsmat och tog en powernap och sen var jag på banan igen. Har ju av någon outgrundlig anledning sovit som en djävla kratta om nätterna på senaste tiden, inklusive i helgen så det är väl det som tar ut sin rätt. Plus att det är mycket nu rent allmänt. Åkte till stallet, kom hem strax efter 21 men jag skulle först duscha och sen tömma diskmaskinen och sen höll jag på och stimma omkring med vilka grejer jag skulle ha med mig som idag då så jag kom inte alls i säng så tidigt som jag hade behövt. Ikväll är det nämligen Blodomloppet, och jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska åka hem emellan eller stanna i stan.  Ska på personalmöte i stallet efter jobbet och Frälsaren allena vet hur lång tid det kommer att ta, men allting i stallet kan ju lätt multipliceras med faktor Pi för att få ett hum om tiden det tar vs tid man tänker att det ska ta. Och det känns ju enormt meningslöst att åka hem bara för att i princip vända, så därför tar jag med mig springgrejerna, MEN då hittade jag plötsligt ingen bra sport-bh. Har två jättebra, den ena ligger i det jag kallar för min gympapåse på jobbet, och den andra har jag när jag rider, hade för mig att jag hade ytterligare en likadan men det måste bara ha varit i min fantasi för jag hittade ingen utan fick börja rota i en låda där jag har gamla träningskläder och kände att jag nog borde rensa och lämna till Erikshjälpen eller liknande för jag kommer aldrig mer att använda löpartights utan benfickor. Och, note to self, det är köpstopp på t-shirts i funktionsmaterial för det visade sig att jag ägde ett stort gäng som jag lite hade glömt att jag hade. Får väl organisera upp det där vid tillfälle. Hittade i alla fall två sport-bh:ar så nu är jag rustad för lopp! Ska bara ta mig igenom en arbetsdag plus ett personalmöte först. 

 

Till stallet istället, v 20 2025, pt 2

Igår var det samma övning som vi gjorde i måndags, detvillsäga rakriktning och schwung. Hade en liten "diskussion" med Köttbullen angående att ta högerskänkeln, vilket hon först inte ville men sedan gick det faktiskt bättre. Fast ibland när jag tycker det känns trevligt säger instruktör K att hon går på bogarna. Svårt att hitta det där läget där hon bär sig själv, alltså att känna hur det känns när det är som det ska. Jag kan ju absolut känna när hon hänger sig i handen, det är inte det som är problemet, utan det är när jag tycker att hon inte gör det och tänker att nu är formen perfekt, och så är den ändå inte det. 

Tyckte inte riktigt jag fick till någon schwung i övningen med bommarna på samma sätt som i måndags, däremot kändes övriga ridningen bättre än i måndags. Galoppen var till exempel riktigt fin, och jag kunde koncentrera mig på att bara sitta och rida henne "som i trav", vilket på Köttbullen verkligen är lättare sagt än gjort. Men det går faktiskt bättre och bättre. 

Hästarna har börjat sova ute så det blev att knata ner till hagarna efteråt. Är en bit att gå, och man skulle ju kunna tycka att gruppen innan skulle kunna släppa ut alla hästar som inte ska gå mer den dagen så att vi  som rider lite senare bara behöver gå ner med våra, men så enkelt ska det tydligen inte vara utan plötsligt hade vi två ponnyer extra, men det löste sig med lite extra händer och fötter så vi slapp gå två vändor. 

Skuggan av ett år

Har läst Skuggan av ett år av Hannah Richell. Detta är handlingen:

Sommaren då de ska ta sin examen flyttar fem ungdomar in i en övergiven stuga på den engelska landsbygden. De vill ha ett sista gemensamt äventyr innan de påbörjar det riktiga vuxenlivet. Den isolerade och nergångna stugan blir en tillflyktsort för vännerna, en plats borta från världen utanför där de försöker leva på det som naturen har att ge. Men de kan inte fly från sina egna intriger och så småningom blir stämningen i gruppen alltmer spänd. När en oväntad gäst knackar på dörren förändras allt.

Trettio år senare får Lila ett anonymt brev skickat till sig med nyckeln till den avlägsna stugan. Efter en tragisk olycka och ett krisande äktenskap finner hon ro och ny mening i renoveringen av det förfallna huset. Hon känner en alldeles särskild samhörighet med den naturnära trakten. Men hon kan inte skaka av sig känslan att det är något med huset som inte stämmer. Varför har de som tidigare bodde där lämnat kvar alla sina ägodelar? Och varför känner hon att hon hör ihop med det här huset?

Det här var väl en bok som var okej, men inte mycket mer än så. Tyckte karaktärerna var rätt platta och den här självhushållningslivet väldigt förenklat, har svårt att föreställa mig att fem vuxna skulle kunna livnära sig på vad man kunde hitta i ett ÖVERGIVET trädgårdsland (även om vissa stödinköp gjordes) någon längre tid. Sen kunde jag rätt så kvickt också räkna ut vem som var vem av karaktärerna trettio år senare, och även om det kom en twist på slutet så var den rätt så lam och höjde inte på några ögonbryn direkt. Sen, om det är centralt med Judas Silverpenningar boken igenom, varför i helvete har man då inte det i blomvasen på omslaget? Den här boken får tre små grisar av fem möjliga. 

Tell me the legends of long ago

Igår var en riktigt seg dag. Just nu känns det som att jag bara står och stampar med allting jobbmässigt, kommer liksom ingen vart med någonting vilket mest av allt beror på att andra inte gör vad de ska, inget nytt under solen alltså och vad kan jag göra åt det när deras chefer håller dom om ryggen i alla väder oavsett prestation? Blir också så djävla sur på när det ska lånas personal hit och dit, såklart ska man kunna vara flexibel men ibland går det fan till överdrift i kan själv och ska minsann visa (i det här fallet: cheferna högre upp) att vi minsann inte behöver någon hjälp med något utan ska dra runt allt med minsta möjliga personalkostnader. Så här: normalt sett ska det jobba 2-3 personer på en av produktionslinjerna, men nu är en av dom sjukskriven på 50 % på obestämd tid och en har slutat. Då löser man det problemet genom att låna folk från en annan produktionslinje, vilket gör att det så småningom börjar halta där, och då löser man DET genom att plocka folk från lagret och när det börjar halta DÄR så är plötsligt chefer och annat löst folk ute på golvet och ska "hjälpa till", vilket i sin tur gör att när man, i det här fallet jag då, ska följa upp hur det går i olika projekt så är det ingen som har gjort något för de har "inte hunnit". Jaja, det går ju snabbt att skriva mötesprotokoll om inte annat. 

Efter jobbet stack jag och sprang en runda. Kände mig STARK. Det har jag nog bara gjort i samband med intervallträning tidigare, när jag så att säga ska springa en hel runda oavbrutet så känns det mer som att man rosslar igång en gammal skördetröska som stått på logen i 20 år och på slutet är jag halvdöd och  med känslan att jag inte skulle kunna springa en meter till med mindre än att Jack Uppskäraren kom kutande med dragen kniv, om ens då. Men igår kände jag när jag kom "i mål" efter drygt 6 kilometer att jag skulle kunna fortsätta lite till. Var ytterst nära att jag fick feeling och gjorde det, men hejdade mig sedan och bestämde mig för att vila i denna känsla istället. 

Åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården, släppte ut hönsen i deras del av trädgården, fyllde på vatten och foder och såna grejer. Hörde sedan Laban börja skälla ytterst upphetsat och trodde att det kom någon, så jag gick för att se vad som stod på. Då hade Tage (ständigt denna Tage) hittat en igelkott som han var i full färd med att försöka dräpa. Igelkotten hade vissa invändningar mot det, kan man väl säga,  och försvarade sig väl genom att rulla ihop sig och vara taggig och otillgänglig exakt överallt. Tage blödde från både nos och tassar men det hindrar ju inte en råttehund. Även om det här nu inte var en råtta, men jaktinstinkten är stark. Fick undan Tage, då kastade sig Laban fram för att "hjälpa till" för ska en ha roligt så ska väl alla få ha roligt? Fick tag på honom också och tog in dom. Igelkotten låg kvar, hoprullad och flämtande. Visst inte vad jag skulle göra så jag gjorde ingenting och efter någon timme så hade den i alla fall försvunnit, så förhoppningsvis var den bara skrämd, inte skadad. 

Min man kom hem och hade fixat reservdelar till pannan, jag åkte till stallet. Svängde inom Ica Maxi och hämtade nummerlapp till Blodomloppet för att slippa göra det som imorgon. Kom hem till varma element och VARMVATTEN. Mmm. Trots det tog det jättelång tid för mig att somna, så idag är jag trött. Ska till kiropraktorn för den här veckan inleds min lite mer intensiva behandlingen av min trilskande rygg-sätesmuskel-baksida lår, vad fan det nu kan vara men man ska ju tydligen gå igenom allt. Ska nu gå till honom två gånger i veckan i tre veckor så får vi se vad som händer. Har fått bra morgontider, vilket gör att det inte stör jobbet speciellt mycket. 

Efter jobbet ska jag handla, köpa hönsmat, hem och gå ut med hundarna, träna pilates och sen iväg till stallet, först för möte och sedan ridning. Känns som att allting bara går i ett och varje minut är schemalagd just nu. Det är den här omorganisationen i föreningen som tär på mig mest, det är så många steg och så tungrott och det kommer med stor sannolikhet att storma kring det när det blir offentligt, vilket det alltså inte är i nuläget. Ibland känns det som att det borde vara förbjudet för en ideell förening att ha anställd personal. Mest för personalens skull då alltså, för det är fan begränsat vad man hinner med vid sidan av sitt vanliga jobb. Men jaja, det är bara att kriga på. 

Till stallet istället, v 20 2025, pt 1

Igår skulle vi jobba med utbildningsskalan. Det var inte något man fick lära sig som liten och därför är det  tydligen också extremt svårt att nöta in som vuxen? De sex stegen är takt-lösgjordhet-kontakt-schwung-rakrikning-samling, så nu vet ni det. För kännedom har det tagit mig löjligt lång tid att lära in de olika stegen och i vilken ordning de kommer. Men nu sitter dom, i teorin i alla fall, hehe. Gårdagens tema var schwung och rakriktning, och det skulle vi träna genom att trava över bommar i samlad trav, samt rida innanför spåret och ha hästarna raka. Vilket är lättare sagt än gjort, speciellt på ridskolehästar som gör det till sin grej att liksom ta stöd mot väggen.  

Tyckte det gick SÅDÄR. Någon gång fick vi till en riktigt fin travserie över bommarna, men annars var det mest: red för fort, red för långsamt, för dålig kontakt, för mycket kontakt, missförstånd i största allmänhet. Och ibland känns det så tröstlöst att jobba med Köttbullens högersida när det känns som att hon tar inte högerskänkeln, det går inte att ställa till höger, osv osv. Hon gör ju så gott hon kan, får man väl tänka. Men hon är också ett tjurigt ponnysto, får man väl också tänka. Tror dessutom hon är i brunst, och det gör väl inte saken bättre. Aja, bara att ta nya tag och komma igen. 

Inringning

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Inringning av Carl Frode Tiller. Detta är handlingen:

David minns inte vem han är. En tidningsannons uppmanar nära och kära att skriva brev till honom för att hjälpa honom att minnas. Barndomsvännen Jon, styvfadern Arvid och ungdomskärleken Silje beslutar sig för att svara. Brevet ger dem en oväntad chans att berätta om sina egna liv samtidigt som de ringar in Davids historia. 

Den här boken, som jag ryckte åt mig på impuls från en sån där snurra där bibliotekarierna brukar ställa fram böcker som de av någon anledning rekommenderar, är den första i en trilogi och på baksidan stod det att det var "en av 2000-talets viktigaste norska litterära verk". Gud hjälpe mig för övriga norska litterära verk då i såna fall, för det här var verkligen ingenting som föll mig i smaken. Blev direkt irriterad av att läsa, det var något i tonen som gjorde att det kändes lite som Ulf Lundell när han är som mest pretto och ska förklara hur allting är. Plus att det är irriterande att behöva läsa sida upp och sida ner i kursiv stil. Den här boken får ett överkorsat brev av fem möjliga. 

I can catch the moon in my hand

Jaha, då var det måndag och nya friska tag. I fredags var min plan att köra intervallträning efter jobbet och innan drop in-ridningen, det funkade rätt så bra även om jag inte gillar att ha tider att förhålla mig till för  jag har riktigt dålig koll på hur lång tid mina olika rundor tar och jag måste välja en runda som tar max X minuter om jag ska vara i stallet senast klockan Y. Men det tajmade rätt så bra. Åkte till stallet, sedan hemåt. Hämtade upp hämtmat på vägen och sen var det soffan och Mandalorian. Min man avvek sedan för att pyssla med sitt uppe i sitt Pojkrum™ och jag började sedan kolla på någon norsk komedi/feelgoodfilm som hette På fel spår. Såg väl cirka en kvart, sedan blev ögonlocken otroligt tunga så jag gick och lade mig istället. 

I lördags gick jag en långpromenad med hundarna, det var rätt kallt och blåsigt. Ska man behöva ha mössa  på sig i maj? tänkte jag men ångrade inte att jag tog den. När jag kom hem meddelade min man att någon tändelement till pannan hade lagt av och vi därför inte kunde få vare sig värme eller varmvatten förrän tidigast på måndag när han hade fixat ett nytt. Blev omotiverat deppig av detta, nu ska man väl i och för sig tänka att det var väl ändå tur att detta inträffade i maj och inte i november, men en krånglande panna är en sån  extrem humörsänkare för mig. Är uppvuxen i ett gammalt hus där vare sig värme, varmvatten eller ens vatten i kranen alla gånger var en självklarhet, och tycker att jag har fått min beskärda del av karaktärsdanande övningar i form av att duscha kallt, inte kunna spola i toaletten samt frysa. Nu låter det som att jag har vuxit upp i rännstenen i Moldavien, det har jag verkligen inte och det var absolut inte så hela tiden, men tillräckligt ofta för att det tydligen ändå ska ha satt sina spår för resten av lördagen kände jag mig omotiverat nedstämd på ett sätt som inte är likt mig. Låg på soffan och läste, kollade klart på den norska På fel spår som var förutsägbar på ett sätt som nästan var att betrakta som kriminellt, men ändå vilsamt och lite underhållande. 

Sov som en kratta på natten, vaknade 04.40 med full panik, varför har inte klockan ringt??? och kom sedan på att det var söndag. Lyckades så småningom somna om och sov sedan till 8.40! Det är inte heller likt mig och kändes som rena rama eftermiddagen, vilket gjorde mig helt omotiverat sur. Gav mig ut på en långpromenad, min vanliga kuperade söndagsrunda, och blev på bättre humör efter den. Endorfiner is the shit. 

Min man skulle åka och köpa nytt plasttak till växthuset och jag bad honom svänga inom Biltema och köpa några små pallkragar till mina dahlior. Biltema hade tydligen inte haft några pallkragar i lagret sedan februari 2022 enligt en som jobbade där, så min man for vidare till Hornbach och köpte på sig ett gäng. Visade sig sedan att man på Hornbach inte köper en pallkrage utan en djävla byggsats där man själv förväntas montera ihop brädorna genom att slå ner en sprint i gångjärnen som sitter i ändarna, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Tur ändå att det var SMÅ pallkragar för man var tvungen att hålla brädorna i exakt rätt position för att den där djävla sprinten skulle passa hela vägen. Detta tog evigheter men till slut var allt på plats och pallkragarna kunde ställas ut så att det blev som en liten rabatt i anslutning till vår uteplats, där jag tänker mig att jag ska sitta och glo på mina dahliors förväntat överdådiga blomning i sommar. Kånkade sedan dit en massa jordsäckar, tömde i dom och så ner med knölarna i jorden. Bar också en försvarlig mängd vedklabbar från ett ställe i trädgården, där de legat alldeles för länge, upp till vedbacken för senare klyvning.

Sedan var det handboll på tv, Sverige mot Danmark där jag fick det stora nöjet att se Sverige slå Danmark på bortaplan (detvillsäga Danmarks hemmaplan). Visst, nu var väl inte den här matchen jättejätteviktig eftersom den här cupen som den ingick i väl redan var så gott som avgjord, men ändå. En dansk förlust är alltid en dansk förlust, hehe. 

Lagade middag och sen kollade vi på sista avsnittet av sista säsongen av Mandalorian. En fråga som dykt upp är: har mandalorier något sexliv att tala om? Verkar ju otroligt omständligt att ta av sig all den där rustningen och så är det ju det där med att de inte får ta av sig hjälmarna dårå, så det kanske är därför det är en sån grej med hittebarn för dom? Som vanligt, så många frågor, så få svar. 

Nu är det dags att ta itu med en ny vecka som känns hyfsat späckad, men det är väl egentligen inte värre än vanligt. Idag är det ridning, innan ridningen måste jag åka till Ica Maxi och hämta ut nummerlapp till Blodomloppet som är på onsdag, för att slippa vara på plats tvåhundra år innan och stå i evighetslång kö där och då. Imorgon är det tillsynsbesök på jobbet, vilket alltid är något av en anspänning, och sedan är det ridning på kvällen. Onsdag Blodomloppet som sagt, sen är det väl egentligen inget mer. Ska jobba hemma på fredag för min man behövde bilen för att kunna ta sig till och från tandläkaren. Tycker det är aptråkigt att jobba hemma, men också aptråkigt att lägga typ tre timmar på att ta mig till och från jobbet, så då får man välja vilket av de två sura äpplena man känner för att bita i. 

Till stallet istället, v 19 2025, pt 3

I fredags var jag med på drop in-ridning. Det fanns inte jättemånga ponnyer att välja på, men Gossen var ledig så honom knep jag. Gossen är en trevlig ponny, men han gör inte ett dugg mer än vad han måste utan att ha tungt vägande skäl för det, så här gällde det att ange tonen direkt och tänka framåt. Vi fick jobba på rätt bra både han och jag, och jag tycker nog att det gick rätt så skapligt ändå. Han är mjuk och fin att sitta på och gör det han ska utan några konstigheter. Övningen vi gjorde var att vända rätt upp på medellinjen och göra volter antingen åt höger eller vänster vid olika koner. Det gick rätt så bra, tycker jag själv även om man får jobba som ett djävla djur för framåtbjudning, för så värst mycket egen motor bjuder Gossen inte på. Men det är det ju få av mina favorithästar/ponnyer som gör så det är väl som det ska vara. Hehe. 

Fattade Billy någonsin själv vad det faktiskt handlade om?

Härförleden när jag var ute på en av mina många och långa promenader så lyssnade jag på Billy på Spotify, fast inte med Gyllene Tider utan i tolkning av Landet som jag tycker gör den bättre än originalet, men tankarna vandrade osökt iväg till Gyllene Tider i alla fall och då började jag fundera på om Billy funnits på riktigt, kanske var det en av Per Gessles gamla barndomsvänner back in the days?

De hade ju i alla fall pluggat ihop en gång i tiden, men nu var den tiden över och Billy jobbade på Domus och Per själv levde på a-kassa. Hur nu det ens var möjligt i en tid där arbetstillfällena var så många att det hette att man kunde "ta ett jobb" som om de låg fritt utströdda på marken och bara att plocka upp för den som var hågad, och hur lyckades Per egentligen med att uppfylla arbetsvillkoret för att få stämpla när han är född 1959 och låten börjar hösten 1976? Men det var kanske inte lika stingsligt med det på den tiden, vad vet jag? 

Hur som helst, hösten 1976 kom med en pockande känsla av att vilja bort från hela skiten, så tidigt en morgon fick den synnerligen impulsstyrde Billy helt enkelt nog av ekorrhjulet på Domus så han ringde sin gamla klasskamrat Per och fick hals över huvud med honom på tåget (det första som stod inne på stationen) med Malmö Central som första anhalt och ja, det kan ju verka lite futtigt men någonstans måste man ju börja när man reser iväg lite löst och ledigt med destinationen "bort". 

Egen lägenhet hade Per tydligen i alla fall råd med (trots att han inte hade något jobb) eftersom han fick ringa sin mamma och meddela henne att nu stack han, eller så kanske det var så att han fortfarande bodde hemma och hon var på jobbet och började ännu tidigare än Billy vaknade och fick sin nyckfulla idé, kanske var hon  till och med tvungen att jobba extra för att försörja sin latmask till son? Fast 1976 var det ändå helt rimligt att kunna flytta hemifrån utan vare sig fast jobb eller stålars på banken, så det ska jag kanske inte hänga upp mig alltför mycket på utan vi följer med Per och Billy när de tar färjan över till Danmark och här är första gången Billy hävdar att Per (utan närmare förklaring) ska fatta vad det handlar om, men det är väldigt oklart om han gör det faktiskt, och jag tycker nog att Billy kunde ha kostat på sig lite dialog här för det känns inte som att vare sig jag eller någon annan faktiskt fattar vad det handlar om. 

Men iväg kommer de och rätt så omgående träffar Per och Billy ett gäng med bågar och brass, jag bara utgår från att det var motorcyklar och inte Köpenhamns Cykelklubb som var ute på dåligheter istället för att ägna sig åt landsvägskörning och tempolopp. Den nyckfulle Billy slår sig förstås i slang med gänget medan Per ängsligt hovrar i bakgrunden och oroar sig, på ganska goda grunder skulle jag vilja påstå, att de ska bli indragna i något elände och att gänget skulle vilja "ha dom med någonstans", som om det här gänget bara mannade upp och pekade strängt med hela handen och bara Nu djävlar följer ni med oss! till de två lantisarna Billy och Per som inte ens hade några egna motorcyklar eller något annat matnyttigt att bidra med ifråga om tuffhet och gängmentalitet. 

Sen ska det knarkas, och här är väl enda stället i hela låten som jag verkligen kan fatta vad det handlar om, för det är ju sannerligen extremt tradigt att sitta bredvid någon påtänd jävel som bara ältar sin skit om och om och om igen. Ska det vara såhär så tänker i alla fall inte jag vara med! tänker Per stoiskt och struntar i att tuffa Billy tycker att de ska hänga med det tuffa mc-gänget till Amsterdam där man får anta att fortsatt knarkande står rätt högt upp på agendan. 

Här skiljs alltså Per och Billy åt i vredesmod, och av någon outgrundlig anledning stannar velputten Per kvar i Köpenhamn och man undrar ju lite varför han inte bara tog färjan österut med en gång istället för att loda omkring på Københamns Huvudbanegård i flera dygn? Vad skulle det vara bra för kan man ju undra, men det är klart, har man till och med ringt mamma och hävdat att intentionen och ambitionen är att man ska ut i vida världen och vara borta på obestämd tid så är det väl rätt pinsamt att komma hem igen dagen därpå? Fast kanske minst lika pinsamt när någon senare ber en berätta några fräna globetrotter-anekdoter och det enda man har att komma med är att man övernattat på en järnvägsstation som ligger några timmar hemifrån? 

Pinsamt eller ej, Per tar tjuren vid hornen och masar sig tillbaks hem till Halmstad igen och så är det väl inte mer med det, det blir både vinter och vår utan att han hör ett knäpp från Billy och det kanske inte är så konstigt med tanke på att de ändå skildes som ovänner. Men en dag (i juni -77) dimper det i alla fall ner ett vykort från Billy, och på detta dryga halvår som förflutit så har han förflyttat sig från Amsterdam  till Köln (om han ens någonsin var i Amsterdam, det förtäljer faktiskt inte historien för de kan ju ha gjort en avstickare på vägen, eller så kanske det där fräna gänget tröttnade på lama Domus-Billy från Halmstad så att deras vägar skildes åt långt innan de nådde den holländska gränsen och Billy fick kanske lifta mot okänd destination och så bara råkade det vara någon som skulle till Köln och där hamnade också Billy till slut). 

Från detta vykort får man i alla fall veta att Billy precis har börjat med heroin, och här undrar jag lite om det verkligen är något man skriver på ett vykort till en gammal klasskompis. Eller är det kanske jag som inte fattar vad det handlar om?

Så här föreställer jag mig att det står på vykortet:
Hej Per! Här kommer en hälsning från Köln där jag precis har börjat med heroin. Mitt liv är som en väska som man sparkar på, kastar iväg och slänger hit och dit, samt öppnar och fyller med pulver och skit. Det är  faktiskt inget vidare, men hoppas att allt är bra med dig i alla fall! Hälsa din mamma och mina fd kollegor på Domus om du träffar dom. Mvh Billy.  

Sen får man inte veta mer, men det är ju enkelt att föreställa sig att det i alla fall inte gick särskilt bra för Billy, han kanske inte ens kunde någon tyska utan fick hanka sig fram i Kölns knarkkvarter på tafatt  skolengelska och framleva sina dagar i sann misär och förmodligen avsluta sina dagar med en spruta i armen på en offentlig toalett på järnvägsstationen i Köln. Meanwhile in Halmstad: Pers popstjärnekarriär börjar spira och han omvandlar raskt vykortets innehåll till en låttext och snart blir det skivkontrakt och turnéer och grejer så att han äntligen kan slippa a-kassan och börja tjäna pengar och resten är väl så att säga historia. I alla fall för den som fattar vad det handlar om. Vilket med facit i hand väl ändå visade sig vara Per.  

 

From a street with a pretty view

Igår inledde jag dagen präktigt med ett pilatespass innan jobbet. Sedan gick allting i ett, det var jobb, hem, gno ut med hundarna, städa huset och så iväg till stallet, ha möte, sedan hem, duscha, gå och lägga sig. Mötet i stallet gick rätt bra, det känns som att vi ändå kommer lite framåt fast mycket är väldigt tungrott. 

Idag är det fredag. Ska rida på drop in efter jobbet för att inte mitt presentkort ska brinna inne. Ska inte vara i stallet förrän cirka klockan 15 och slutar 13.15 så jag tänkte köra lite MIM-träning däremellan. MusikIntervallMetoden ni vet, springa en låt, gå en, rätt så kravlöst. Det var lite råddande kring detta men nu är planen att jag byter om till springkläder på jobbet, springer och sedan kör jag till stallet i springkläderna och byta om till ridkläder där. Stövlar och hjälm har jag ju redan i stallet, så det var ändå inte sååå mycket att släpa med sig. 

Ingenting planerat i helgen, vilket är det bästa jag vet. Tänker långa promenader, vedhuggning och pyssla i trädgården. Kanske kolla på någon film med min man och så såklart mitt bästa: ligga på soffan och läsa. Ta det lugnt och inte ha några tider att passa. AAAH. Det blir toppen. 

Gotta get up upon your feet

Igår hade jag vad som nästan kändes som en ledig dag, nä men i alla fall en ledig kväll där jag inte skulle någonstans, inte hade några tider att passa, inte behövde planera min eftermiddag så att allting skulle tajma med hundpromenad, träning, mat och annat som ska hinnas med. GÖTT. Jag gillar ju att ha mycket att stå i, men med tanke på hur mycket jag gillar att inte ha någonting alls att göra är det väl snarare kontrasterna som jag gillar. 

Efter jobbet åkte jag och handlade, sedan hem, ut på promenad, riva av ett benpass, göra fotrehab och sen hägrade soffan. Pratade i telefon med min bror om allt mellan himmel och jord i säkert en och en halv timme. Sedan var det handboll! Jag trodde ju att det var någon vänskapsmatch, men tydligen är det någon cup som pågår just nu som jag inte hade koll på. Spännande match i alla fall som slutade med uddamålsförlust för Sverige som ändå spelade otroligt bra, Frankrike är ju liksom inga duvungar. På söndag väntar ärkefienden Danmark på bortaplan, få se om de kan få till det eller om det ska bli slakt. 

Parallellt med andra halvlek höll jag ett öga på livesändningarna från Vatikanen. Har aldrig sett den där röken som ska bolma ut och meddela om konklaven har eller inte har utsett en ny påve och är ibland lite besatt av att få uppleva saker i realtid. Även om allting finns på Youtube, eller kanske i synnerhet om allting finns på Youtube. Har ett kraftigt minne av att jag såg i direktsändning när östtysken föll och Gärderud vann OS-guld på 3000 meter hinder, tills en kompis påpekade att det är sex timmars tidsskillnad  mellan Sverige och Montreal och fick jag verkligen vara uppe och titta på tv så sent när jag bara var åtta år? Det fick jag såklart inte, så det var väl på Sportnytt jag såg det dårå. Bittert. 

Men nu skulle det väljas påve! Hade föreställt mig skorstenen lite pampigare faktiskt, den här såg ju ut som att den lika gärna kunde sitta på någon halvskruttig byggnad i ett valfritt industriområde i till exempel Östtyskland. Spännande ändå med livesändningar av en skorsten, det fick Stora Älgvandringen att framstå som tät actionspäckad thriller. Ibland flaxade det förbi en fågel, och det var tur för annars hade man ingen aning om ifall det var en stillbild eller inte. Min man tyckte jag var löjlig som satt och glodde och uppmanade konklaven att raska på, Det kan ju ta MÅNADER innan dom bestämmer sig, men det var ju  ögonblicket när röken vällde ut som jag ville åt, och precis när jag skulle gå och lägga mig började den svarta röken bolma ur nämnda skorsten. Ingen ny påve igår alltså, men jag blev en upplevelse rikare. 

Idag ska jag jobba, sen hem och städa och så till stallet för möte. Det är alldeles otroligt mycket möten faktiskt, vilket beror på att vi står inför en stor omorganisation samt är i ekonomisk kris, så det är hela tiden en massa saker som måste tas tag i och behandlas efter bästa förmåga. Plus allt det vanliga som hör föreningslivet till då alltså. Men nu är det ju bara några veckor kvar av terminen så sen blir det väl förhoppningsvis lite lugnare. 

Ska rida på drop in-ridning imorgon är planen! Det var ju verkligen längesen. Vann ju ett presentkort på en drop in-lektion på ett lotteri när vi hade öppet hus i augusti förra året och man vill ju inte att den ska brinna inne. Hehe. Annars är det inga större planer för helgen vad jag vet. Nu är det dags att börja jobba, hejpåre. 

Now it's clear and I know what I have to do

Är tydligen i en fas nu när jag sover pissdåligt om nätterna. Natten till igår låg jag vaken i vad som kändes som TIMMAR, samma sak i natt. Medan min man snarkar på i godan ro och sedan beklagar sig över att han är trött. Har lust att säga Du har ju åtminstone fått sova! i en anklagande ton som om man vore en himla småbarnsförälder. Haha. 

Igår stod det löpträning på schemat. Förra tisdagen var det ju i det avseendet alldeles erbarmligt varmt, igår morse fick jag skrapa rutorna så jag tänkte att det verkar ju ändå lovande. Men det slår aldrig fel, så fort jag bara tänker tanken på att springa så visar vädergudarna så välvilligt upp sin i deras tycke bästa sida, så när jag kom till fältet så var det strålande sol och blå himmel. Tack och lov blåste det lite i alla fall. Knogade runt drygt 6 kilometer med glödande kinder och droppande svett och kände mig nöjd efteråt. Kom hem, släppte ut hönsen, rev av ett pass pilates, åt kvällsmat och tog en powernap, kanske dumt med tanke på nattsömnen men det var inte själva insomnandet som var problemet utan det var det gamla vanliga när min sömn trasslar: somnar relativt fort, vaknar efter någon timme och är - !!!BING!!! - klarvaken. 

Åkte till stallet, lektionen efter vår var inställd så vi fick rida i nästan 1½ timme. Sen har hästarna börjat sova ute så det var bara att knata ner till hagarna med dom, så jag var inte hemma förrän klockan var närmare 21.30. GÄSP. 

Idag ska jag i alla fall ingenstans. Efter jobbet ska jag handla, sedan gå promenad, köra ett lättare benpass och ikväll är det handboll, Sverige mot Frankrike. Är väl någon vänskapsmatch-ish misstänker jag för det är ju inget mästerskap som pågår nu, men handboll är ju alltid kul att kolla på oavsett. Men först väntar åtta timmars slavande vid tangentbordet så det är väl lika bra att dra igång. 

Till stallet istället, v 19 2025, pt 2

Men blää, när jag kom till stallet igår så var det väl ta mej fan WE på schemat (det är inte som att det finns ett fysiskt schema dock utan man får veta när man kommer). Nu är WE för instruktör K någonting annat  än WE för andra instruktörer så övningarna var väl mer inriktade mot dressyr. Det var slalom med enkelt byte i bågarna, förvänd galopp genom slalombana, etc. Jag tror WE kan vara jättekul om man har en häst som är lyhörd och lite kvick för hjälperna. Det har inte jag, därför känns WE bara övermäktigt och gör mig på lite dåligt humör. Hade K sagt att vi skulle rida en serpentin med enkelt byte i varje båge så hade jag sagt jajemen. Men när de där WE-slalompinnarna åker fram så förmörkas mitt sinne. Haha. Jaja, bara  att spotta i nävarna och ta nya tag till nästa gång. 

Hipp hipp hurra

Har läst Hipp hipp hurra av Malin Stehn. Detta är handlingen:

Dagen efter sin fyrtioårsfest hittas Sandra Wallin mördad i familjens villa. Misstankarna riktas snart mot hennes make, den tidigare bästsäljande författaren Jack Wallin. Grannar och vänner är i chock. Jack är en sann konstnärssjäl, han skulle aldrig kunna skada någon. Och Sandra var en helt vanlig mamma, hon hade inga fiender. Eller hade hon det?

Jag tyckte den här boken var rätt så bra, en lagom mix mellan vardag och dramatik och det var svårt att räkna ut vem mördaren var. Vet dock inte om jag köpte motivet sådär rakt av, men det behöver man ju kanske inte heller göra i verkliga livet. Retade mig också en del på karaktärerna (men det gör man ju i verkliga livet också) huuur kan man vara så slarvig med/blind för sin ekonomi? Karaktärerna kändes också lite endimensionella. Men i övrigt flöt det på rätt bra. Den här boken får tre skuldsaneringar av fem möjliga. 

En tisdag efter en måndag efter en långhelg

I natt vaknade jag, vet inte vad klockan var för jag vägrade titta efter, men hjärnan snurrade på i högt tempo och sömnen var långt borta. Somnade väl om cirka en kvart innan klockan ringde. Idag blir en jobbig dag. 

Igår när jag kom till jobbet hade elektrikerna varit där som i fredags och bytt min belysning, så nu kan man minsann inte klaga på att det är som att jobba i en gruva. Har bara en av tre möjliga armaturer tänd på mitt kontor, och tycker ändå att det är som en tandläkarmottagning. 

Igår utspelades en märklig historia som inleddes under 2021 för då hände detta: en tjej i mitt team (labbteamet) var gravid och hade en förfärlig foglossning när hon stod och gick, men att sitta fungerade bra. Samtidigt var det en säsongsanställd kille i  produktionsteamet där det hade visat sig att anställningen varade längre än vad de tänkta arbetsuppgifterna gjorde, så han hade inget att göra. Då gjorde vi en lös och ledig överenskommelse att produktionskillen skulle vara labbtjejen behjälplig med saker som krävde stående och gående (a k a de flesta) resten av sin tid istället för att bara sitta av den. Produktionskillen var glad över att ha något att göra och tyckte det var kul att lära sig något nytt, labbtjejen var glad att slippa vara sjukskriven som alternativet hade varit annars. Win-win alltså. Eftersom frågan om ersättare till labbtjejen under 2022 fortfarande inte var löst (det här var i november någon gång och BF (som jag lärt mig av Familjeliv att det heter) var i slutet av februari) så frågade jag produktionskillen om han kanske skulle vara intresserad av att jobba på labbet kommande säsong? Det var han och någon gång i slutet av 2021 skrev vi ett kontrakt att han skulle jobba på labbet från 1/3 till 30/9 2022. Frågade HR om de skulle vara inblandade i det, men det tyckte de inte behövdes eftersom det inte gällde en fast anställning, utan jag kunde använda Unionens lokala standardavtal för tjänstemän och sköta det själv som på den gamla goda tiden innan det ens fanns en HR-avdelning att reta upp sig på. 

So far so good alltså, sen blev det vinter och alla säsongsanställda gick hem, Vi ses första mars då! sa jag till produktionskillen och han instämde och sen var det inte mer det och jag var extremt nöjd över att ha kommit så smidigt undan. Sen ringde han i slutet av januari eller om det var början av februari och sa att han inte kunde jobba så som vi kommit överens om eftersom han hade blivit sjukskriven på obestämd tid p g a psykisk ohälsa. Egentligen tror jag att han, eftersom vi ändå hade skrivit kontrakt, hade kunnat hävda att han var anställd och därmed också  hade rätt till sjuklön och krav på rehabiliteringsåtgärder och anpassning etc, men jag tror inte den tanken slog honom och inte mig heller förrän efteråt, utan vi kom bara överens om att han helt enkelt inte skulle börja, men att han kunde höra av sig om han kanske behövde någonstans att arbetsträna eller liknande så skulle jag se om jag kunde göra något, vilket gjorde att han sedan började jobba halvtid under hösten/vintern 2022, men det är en annan historia. Ja, vart vill jag komma med det här då? Jo, att igår fick jag ett meddelande från HR att jag hade ett anställningskontrakt att signera. Blev mäkta förvånad för jag har då inte anställt någon och har inga planer på att göra det heller. Då visade det sig att någon på HR, eller HR-systemet självt, inte fan vet jag, hade skickat ett avtal från 1/3 - 30/9 2022. Alltså inte ens det som vi skrivit på och sedan kommit överens om att det inte skulle gälla, utan de (systemet? AI? någon ambitiös jävel på HR?) hade fabricerat ihop en egen hybridvariant med utgångspunkt från produktionspersonalens fackförenings standardavtal där det stod att personen ifråga var fabriksanställd men skulle jobba på labbet. Fast  ändå omfattas av produktionspersonalens kollektivavtal och andra lokala avtal, ja det var INTE MÅNGA RÄTT här inte som tydligen jag och produktionskillen (som inte ens jobbar kvar längre) förväntades skriva på. Skickade en skärmdump till vår HR-ansvarig och undrade lite syrligt om det här verkligen kunde stämma. Har fortfarande inte fått något svar. Hahaha. HR alltså va?

Efter jobbet åkte jag hem, gick en rask promenad i skogen med hundarna, tränade tabata, gjorde fotrehab och hann sedan sitta i soffan och dumscrolla i 45 minuter innan det var dags att bege sig till stallet. Kom i sista sekunden på att visst fan, hönsen måste ju in. De är visserligen duktiga på att gå in själva när de tycker det är dags, annars är de också rätt lätta att locka in med lite mat om man av någon anledning skulle vilja ha in dom tidigare. Vill helst ha in alla i hönsgården innan jag åker för när jag sedan kommer hem har de gått och lagt sig och jag är inte sugen på att någon ska få för sig att övernatta uppe i ett träd utanför hönsgården (har hänt) och sedan springa omkring vind för våg ensam i trädgården när resten av flocken är i hönsgården nästa dag (släpper inte ut dom i trädgården förrän på eftermiddagen). Som väl är hade jag lite överblivet bröd med hem från jobbets fredagsfrukost förra veckan, för två av tre Cream Legbar saknades och hade förirrat sig in i trädgårdslandet och ibland är det som att de inte fattar att de kan ta sig därifrån på samma sätt som de tog sig dit. Fick stressköra till stallet, men hann i tid och allt gick bra.

Idag ska jag kämpa mig igenom dagen, löpträna, köra ett pass pilates och sen är det ridning ikväll. Puh. Lika bra att kickstarta här och nu.    

Till stallet istället, v 19 2025, pt 1

Igår stod det uteritt på schemat, vi skulle rida i samma gräshage som vi gjorde i tisdags. Buu, jag som var så taggad på att få jobba vidare efter helgens träning. Det kan man I OCH FÖR SIG lika gärna göra i en gräshage, men nja. Det blir inte riktigt samma sak. För gräset är högt och i gräset tryckte både en fälthare och en fasantupp, så då fick man hålla koll på dom. Plus att det bara finns ett ställe i den här gräshagen där man kan galoppera och där har det blivit som en upptrampad volt och nu var det lerigt och halt pga att det hade regnat. Såatteh. Jobbade med övergångar istället och det gick väl ändå okej. Men längtar efter ett rejält dressyrpass på banan! Kanske ikväll då? 

En gnista i mörkret

Har läst En gnista i mörkret av Stacy Willingham. Detta är handlingen:

Chloe Davis är dotter till en seriemördare som dömdes och fängslades när hon var tolv. Offrens kroppar påträffades aldrig och de döda flickorna antas vara gömda någonstans i Louisianas våtmarker. Fallet blev ökänt och familjen slogs i spillror.
Pappans brott hemsöker henne fortfarande, men Chloe har lyckats bygga upp ett nytt liv. Hon är numera en respekterad psykolog verksam i Baton Rouge, och hon har en kärleksfull pojkvän. Men hon har inte lyckats slå sig fri - ibland blir hon paranoid och tror att det förflutna ska komma ikapp henne.
När en ung flicka - som också är en av hennes egna patienter - försvinner, blir Chloes värsta mardröm verklighet. En gnista är allt som behövs för att allt i tillvaron ska förvandlas till aska och mörker. Efter så många år trodde hon inte att fler mord skulle begås, men hon hade fel.

Jag tyckte det här var ett rätt spännande upplägg, men berättelsen i sig kändes lite tam. Vet inte om jag har blivit för luttrad för redan i inledningen så tänkte jag att det borde vara NN som...vilket sedan visade sig stämma, även om det förekom en del twister som jag inte riktigt såg komma. Den här boken får tre och en halv Stesolid av fem möjliga.  

Livet efter långhelg

Här kommer jag med en långhelg i kroppen. Som den behövdes, känns det som nu såhär i efterhand. Påsken blev ju lite upphackad, men nu har jag i princip bara varit ledig, nästan inga tider att passa alls. Har dessutom varit så himla listig att jag tagit ledigt klämdagen vid Kristi Himmelsfärd OCH måndagen efter 6 juni, så jag har ytterligare två långhelger inom en inte alltför snar framtid att se fram mot. 

I onsdags ringde dom från Öron-Näsa-Halsmottagningen när jag var på väg hem och berättade att jag fått tid för operation 16 juni. Sist jag pratade med dom så lät det ju som att det kanske inte skulle bli av förrän efter sommaren, så bra ändå även om det känns läskigt. Men det blir ju inte mindre läskigt för att det sker efter sommaren så hellre förr än senare tänker jag. 

På kvällen åkte jag hem till S där hon, jag och L skulle träffas för ett litet möte inför kommande omorganisation i föreningen. Tungt, men S bjöd på mat och vi fick varva med lite snicksnack och skvaller så det blev rätt trevligt ändå trots allt. Så kan man tydligen också fira en valborgsmässoafton, men vi brukar ändå inte göra något speciellt så det kvittade väl. 

På torsdagen gick jag först en långpromenad med hundarna och när jag kom hem städade jag lite snabbt för att ha det gjort. Sen var det dags att släppa ut hönsen. Restriktionerna för högrisksområde för fågelinfluensan upphävdes ju i början av förra veckan så alla var glada och nöjda. Jag sådde också enorma mängder kålväxter: broccoli, brysselkål, palmkål, grönkål, spetskål och vitkål. Tittade till grillen och konstaterade att den hade överlevt vintern och det var ju tur eftersom vi hade planerat grillpremiär. Däremot fanns det ingen tändvätska men det löste sig med rapsolja. Intog sedan min sedvanliga position som grillvakt med ett glas vin och en deckare. AAAAH. Sedan delade vi en flaska bubbel för att fira vår 15-åriga bröllopsdag en månad för sent, men när den var aktuell så var vi (mest min man men även jag lite ju) för sjuka för att det skulle kännas festligt med bubbel. 

Vaknade med seg trist huvudvärk på fredagen, tydligen är ett glas vin och en halv flaska bubbel för mycket för denna sletna kropp. Släpade mig ut på långpromenad med hundarna, hörde årets första gök. En västergök, så det kändes ju extra bra. Hehe. Kom hem, körde ett pass pilates och gjorde fotrehab. Tog sedan en powernap och sedan kände jag mig hyfsat normal ändå, så pass på hugget att jag kunde gå ut och hugga lite ved och känna mig lite nyttig. Ska allvarligt fundera på det där med att dricka mer än ett glas, för det var det fan i mig inte värt. Det kan ju vara vädret också, påstod min man men det säger han alltid så fort någon har det minsta ont i huvudet eller känner sig lite ämlig. Det var för övrigt VÄLDIGT härligt väder, rena rama sommarvärmen. 

På lördagen gick jag upp tidigt, promenerade med hundarna och sedan åkte jag till stallet där vi först hade möte i tävlingskommittén och sedan var det träning för dressyrtränare. Kände mig extremt nöjd efteråt! Åkte hem, duschade och sedan slappade jag i soffan ett par timmar innan det var dags att laga middag. 

Igår regnade det. Äntligen!, påstår jag för det var ett bra tag sedan och man vill ju inte ha ett nytt 2018. Klafsade min vanliga kuperade söndagsrunda. Kom hem, städade hönshuset och konstaterade att den unga Cream Legbarhönan som lagt sig att ruva i påskas och som legat på ekologiska butiksägg sedan någon vecka tillbaka nu blivit undanknuffad av Bielefelderhönan Elizabeth. Häromdagen när hon skulle värpa så skulle hon prompt ner i den baljan där ruvhönan låg, men sådär gör de ibland och när jag tittade in några timmar senare så var ordningen återställd, Elizabeth var ute och sprätte i trädgården och Cream Legbarhönan (de är tre som är exakt likadana så det är svårt med namn) låg och ruvade. Men tydligen tyckte Elizabeth att det var lite mysigt, för nästa dag så hände samma sak och nu är det hon som ligger där och Cream Legbaren är ute med sina systrar och verkar helt obrydd. Får väl hoppas att Elizabeth tar mammarollen på allvar och ligger kvar tiden ut.  

Ja, det var väl min långhelg det. Nu väntar en vanlig arbetsvecka. Ridning idag och imorgon, ett litet möte i stallet på torsdag men annars ska det väl vara rätt så lugnt hoppas jag. Och som sagt, fler långhelger ligger i pipelinen. AAAH. 

Till stallet istället, v 18 2025, pt 2

Så var det dags att rida för dressyrtränare igen! Förra gången fick jag lite tips och verktyg för att jobba med Köttbullens galopp, men det har väl inte blivit jättemycket kontinuitet i det för vi har ju mest varit fokuserade på programridningen. Men någon nytta kanske det ändå har gjort, plus det lösgörande arbetet vi gjorde igår (som mest bestod av arbete på volt med flytta ett par steg åt sidan, rida på framåt, flytta ett par steg åt sidan, rida på framåt) så DJÄVLAR vad fint det gick i galoppen! Det var kanske inte 100 % i rätt form, men jag kunde känna hur hon arbetade och att hennes vanligtvis så fyrtaktiga och obekväma galopp blev tretaktig och behaglig. Gick bäst i vänstervarvet, högergaloppen är ju hennes svåra plus att både hon och jag var rätt trötta då. Idag: SVÅR träningsvärk i hela kroppen, mest i bålen. Och då tycker jag ändå att jag tränar bål ganska ofta, men tydligen inte på det här sättet. Hehe.