Igår ringde jag till veterinärkliniken som behandlat Remus för hans bukspottkörtel och bad om en telefontid till veterinären. Det skulle jag få, men jag kan se att hon har jättemycket idag så det blir inte förrän imorgon, sa receptionisten och det var ju inget konstigt med det tyckte jag. Sen ringde veterinären i alla fall när jag var ute och gick med hundarna i skogen, men då hade jag som vanligt ljudet avstängt så det samtalet missade jag. Idag har jag satt på ljudet, vilket jag alltså endast gör om jag vet att jag väntar samtal. Annars får telefonen tiga, orkar inte med att den plingar och plongar och har sig så fort det kommer ett mail eller en nyhetsflash eller vad det nu kan vara som den vill förmedla vidare.
Igår jobbade jag och sedan var jag hos Laserkvinnan på behandling. Vet inte om jag har nämnt det, vet knappt om jag vågar nämna det heller p g a vill ej jinxa, men min golfarmbåge som jag alltså har dragits med sedan i augusti förra året har blivit otroligt mycket bättre. En dag bara upptäckte jag att nämen, nu gör det ju inte ont längre? Vill tro att det är flitig rehab som ligger bakom, men det kan ju också vara det såkallade naturalförloppet, det får man ju aldrig veta. Hoppas i alla fall att det håller i sig så här nu, känner att jag har haft min beskärda del av krämpor för ett par livstider framåt eller så. Laserkvinnan behövde dock inte känna sig sysslolös för det för jag har ju en bråkig nacke och tillhörande skulderblad där det alltid finns jobb att göra.
Åkte hem, gick ut med hundarna, gjorde min fotrehab och stressläste sedan ut en bok som ska tillbaks till bibblan som idag. Min man kom hem från första dagen på sitt nya jobb och var nöjd och glad. Gött. Jag åkte till stallet på teorilektion, som bestod av att ridlärare A red en "projekthäst" (förr kallades dessa hästar för "problemhästar", men det verkar också vara ett begrepp som försvunnit under min paus från hästvärlden mellan cirka 2009 och 2017) och förklarade hur hon hade jobbat med den. Det var alltså hennes egen häst, inte en av ridskolehästarna. Tyckte det var dödsmodigt gjort, är så impad av henne för hon är kanske...22? år gammal. Men hästtjejer är ju inga veklingar. Minns när jag började rida på den här ridskolan omkring 1992, man hade sån respekt för den dåvarande ridskolechefen att man nästan bara vågade säga ja och nej när hon tilltalade en, hon var helt enkelt skrämmande och det var ingen som satte sig upp mot henne för då kunde man få sig en utskällning som inte var av denna världen. Blev helt chockad när jag efter ett tag fick reda på att hon var lika gammal som jag (dvs vid det tillfället cirka 24), men hon bossade obehindrat omkring med folk som var minst dubbelt så gamla och erfarna som hon. Nu är väl den typen av management by fear rätt så ute, men ändå. Inte alla 24-ish-åringar som hade axlat en sån roll.
Trodde jag skulle komma hem från stallet i hyfsad tid eftersom hästarna går ute på nätterna nu, men då är det som att vi tar den tiden och står och babblar på stallbacken istället, så jag var väl inte i säng förrän efter 22 nångång. Får väl sikta på hyfsad tid för läggdags idag istället. Hoppas kan man ju alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar