En ledig måndagskväll

Även om jag älskar att rida och vara i stallet så är det ibland skönt att ha "lediga" måndagar. Har väl sagt det tusen gånger redan, men: det enda man inte gillar med Bästa Måndagsgruppen™ är tiden. 19.30 till 20.30 innebär att man inte är hemma förrän 21.30 och det är ju inte som att man bara stövlar in och slänger sig i bingen och slocknar som ett ljus, utan det tar i bästa fall ytterligare minst en timme innan man vilar tryggt i Morfei armar, och det är verkligen inte uppbyggligt när väckarklockan ringer 04.00. Men den här veckan är det gemensam teorivecka och då har man inte sin vanliga tid utan går på valfria clinics och aktiviteter. Däraf denna ledig måndagkväll. 

Kom hem efter jobbet, min man satt och pysslade med någon form av elektrikerrelaterad administration och var deppig pga att någon höjdare på ett stort bostadsbolag där han har varit och jobbat jättemycket i säkert ett år hade  hört av sig och klagat över att det hade tagit för lång tid. Nu brukar jag ju förvisso ondgöra mig i allmänna ordalag över min mans prokrastinerande och att ingenting blir gjort, men det är ju hemma. Tror han är en dröm att ha som anställd för han går till jobbet i ur och skur och om han så är halvdöd, han gör det han ska och är väldigt noggrann och ordentlig. Är lite synd att han inte kan se sig som anställd i Familjen AB för då djävlar hade det hänt saker även här. Hur som helst. Försökte peppa honom med att det är ett välkänt faktum att den kända treenigheten "Bra, Billigt och Snabbt" aldrig kan bli uppfylld. Man kan göra två av dessa saker, men det sker alltid på bekostnad av den tredje och det är om inte vetenskapligt bevisat så borde någon lägga lite högskolepoäng på en sådan avhandling. Vanligt sunt förnuft säger ju att man inte kan göra saker billigt och snabbt och förvänta sig att det samtidigt ska bli bra, eller att göra saker billigt och bra och tro att det ska gå snabbt, och så vidare. 

Vet inte om han blev så värst mycket mer upplyft av mitt peptalk, men gjorde så gott jag kunde och sedan sjöng jag en gammal punklåt som båda kände igen men ingen mindes vem som hade gjort och där jag bara kom på refrängen som går Låt dom inte knäcka dig, låt dom inte knäcka dig, låt dom inte knäcka dig, KNÄCKA DIIIIIG. Skulle kunna ta jobb som livscoach vilken dag som helst känner jag. 

Livscoachen tog sina fyra hundar och gick ut på promenad. Stormen Otto har ju bedarrat, men det var ändå väldigt friska vindar tycker jag. Kom hem och rotsade min onda rygg och körde ett pass tabata. Det gick ändå bra, enda gången det gör riktigt ont är när jag suttit och ska resa mig, men som min kollega Stefan brukar säga: Då får det väl göra ont då. Stefan och jag pratar periodvis sjukt mycket om träning. Om någon hört - men inte sett - oss så skulle de nog kunna tro att vi bara var en anmälningsavgift från att springa vilket halvmaraton som helst, när som helst. I själva verket har vi sprungit två, det senaste (och förmodligen sista) var 2009, men vi gillar att prata om det som om det fortfarande var aktuellt. Jag drömmer ju om att kunna springa igen, kanske inte ett halvmaraton men att få dra iväg på en femkilometersrunda hade inte varit så dumt, men ryggen verkar ju inte hålla med om den saken. Ska göra ett SISTA (?) försök enligt en metod från en sjukgymnast förlåt fysioterapeut som ska gå ut på att man långsamt och gradvis ska vänja kroppen, ingen raketforskning såklart men jag har väl mer varit så att "om man inte klarar att springa 3 kilometer så kan man väl lika gärna lägga sig ner och DÖ" men nu ska jag börja med tiosekundersintervaller. Stefan har börjat spela golf. 

Idag ska jag ju då inte åka till Lille P utan vara hemma? Titta på tv? Igår tittade jag på ståuppkomik på SVT Play, först med Petrina Solange och sedan med Messiah Hallberg. Gillade båda, men tyvärr har jag sett så himla många klipp från båda föreställningarna på Instagram så det kändes som att jag sett allt redan, om än inte i sin helhet. Funderade sedan på att beta av ett avsnitt av The Sinner men orkade inte utan gick och lade mig istället. Har börjat läsa-om Röde Orm och det är ju en fröjd som väntar en vid sängkanten. Börjar dessutom bli lite trött på Harry Ambroses haltande, kisande, grimaserande och att han inte verkar ha några som helst arbetsuppgifter utan kan helt fritt bara följa efter den här prins Carl Philip-look aliken dygnet runt? Aja, får väl se hur det utvecklas.